Finland och Sverige – två länder med lång gemensam historia

Foto: Trälar under penningen av Eero Järnefelt

Lång gemensam historia

Sverige och Finland har haft en lång gemensam historia. Redan i förkristen tid skedde in- och utflyttning till respektive länder och vi hade stort utbyte genom handel bland annat. Strax utanför Västerås, i Tuna har man hittat kvinnogravar med båtar från 300-talet som är tillverkade med en teknik som på den tiden endast fanns i Finland och nordvästra Ryssland.

Under medeltiden hade Stockholm, i likhet med de flesta europeiska huvudstäder ett stort födelseunderskott på grund av hög dödlighet och man tog tacksamt emot de tusentals finnar som kom att arbeta inom många olika yrkesområden i staden. Många arbetskraftinvandrare bosatte sig även i Uppland, Södermanland, Närke, Västmanland och Bergslagen där man kom att arbeta inom gruvnäringen, som lantarbetare och torpare.

Kulturella skillnader

Från östfinska Savolax kom de människor som behärskade den speciella odlingsmetod som kallades svedjebruk (huuhta) och man bosatte sig bland annat i Medelpad, Dalarna, Värmland, Gästrikland, Ångermanland och Hälsingland, hitlockade av några års skattefrihet. I slutet av 1500-talet tillhörde Finland vårt land, så egentligen tillhörde skogsfinnarna vårt eget folk, trots att det fanns många olikheter. Den statliga svenska migrationspolitiken under 1600-talet handlade i mångt och mycket om att stimulera inflyttning från utlandet, reglera omflyttning inom riket samt minimera utflyttning från Sverige. Myndigheterna ville kontrollera och stimulera inflyttning till vissa områden och de östfinska nybyggarna erbjöds flera års skattefrihet då de upptog obebyggd mark i snårskogarna.

Finnar (från sydvästra Finland, Bottenhavskusterna, östra Sverige) och svenskar hade för det mesta inte några större anpassningsproblem men för de grupper som inflyttade från östra Finland blev det lite svårare. Skogsfinnarna som idkade svedjebruk härrörde från ett klansamhälle och språkliga olikheter, de långa avstånden till samhälle och kyrka och kulturella (och religiösa) skillnader bidrog nog till att assimilering dröjde.

Somliga östfinnar hade flytt hemlandet för att slippa knekttjänst. Dessa saknade egna torp och sökte sig gärna till landsmän som kommit hit före dem. Det fanns många som föredrog att leva fritt ”på skogarna”, vilket, enligt forskaren Rickard Gothe, ”var enklare och bekvämare än att arbeta upp åker och äng”. Men för att ”stävja de lösa elementens framfart på skogarna, mot dem som flyttia och omfärda” företog regeringen ett särskilt plakat 1636. Från och med nu fick man böta 40 mark för varje lösfinne man hyste. Målet var att ”lösfinnarna” skulle avlägsnas från landet och transporteras tillbaka till Finland.

Många män

Skogsfinnarna var arbetsamma och många blev bofasta. Utöver svedjandet ägnade man sig åt jakt och fiske, men till de bofasta finnarna sökte sig de mer rörliga och ibland kriminella ”element”, de så kallade ”lösfinnarna”, som inte hade egna torp och som tycktes trivas med ett mer rörligt och kringflackande liv i frihet, där man inte heller drog sig för att begå brott. Till Värmland kom ett stort antal i början av 1600-talet och allmogen klagade att ”de finnar som här kring och med oss bo och sittia utöva all skalck- och bofvestycken, i det de till sig taga och hysa en hop landstrykare som komma från Norge, Hälsingland, Gästrikland, Österdalarna och Bergslagen”.

Svedjebruk krävde stora skogsarealer och en stor arbetsstyrka så, trots att det enligt lag var förbjudet att hysa ”lösfinnar” så betalade många bönder hellre böter än att göra sig av med den nödvändiga arbetskraften. Det blev ett stort mansöverskott på vissa orter och brott som ”mökränkningar” ökade.

Med heder i fokus

För människorna som levde på skogen var tillvaron skör och osäker. Det handlade om att försöka skydda och behålla liv, hälsa och lycka i en tuff tillvaro. Att kränka någon genom att överträda personens ”tomtgräns” och egendom kunde i vissa fall få väldigt ödesdigra konsekvenser. Det fick stackars ”Sacke” erfara en dag när hans renar råkade norpa några grässtrån på Pål finnes mark.

Min anfader Pål finne i Västertorp, Ytterlännäs uppges ha varit både stridslysten och trollkunnig. Han låg bland annat i ständiga bråk med Västansjöfinnen, och de båda trollkunniga männen ”stämde björn” på varandra. Det har berättats att Pål retade sig på en samisk familj som bodde i närheten av Västertorp. Han ansåg nämligen att ”Lapp-Sackes” renar förstörde hans starrhässjor och dödade några av Sackes renar som hämnd. När Sacke upptäckte de döda renarna i skogen och konfronterade Pål, uppstod en tvist männen emellan och Pål dödade Sacke. Anhöriga sökte länge efter den dödes kropp men kunde inte finna den och Pål gick fri från efterräkningar. Sackes skelett återfanns först långt senare, i en dalgång mellan två berg och platsen där kroppen hittades fick namnet ”Lauranko möke” – benrangelsbacken.

Richard Gothe, som under sin livstid bedrev forskning om skogsfinnarna, ansåg att det skogsfinska folklivet var präglat av råhet, hårdhet och stor primitivitet. Finnarna var ett naturfolk, vana att bo i enslighet på stora ödesskogar. ”Folk som bosätter sig så, har naturligtvis svårare att följa med i den kulturella utvecklingen”. Men, menade Gothe – ”även om livet avspeglade sig efter ytterst enkla och grova linjer, så är det inte rätt att påstå att det bara fanns grovt och styggt där”.

”Sackes” renar råkade norpa några grässtrån på Pål finnes mark och det fick ödesdigra konsekvenser. Foto: Wikipedia

Källor: Finnarnas historia i Sverige 1 av Kari Tarkiainen, Richard Gothe, Bertil Hasselberg samt egen forskning

 

När första tåget stannade i Sveg

JvmKDAA09838
Första persontåget stannar i Sveg. Foto: Järnvägsmuseet

På 1890-talet började planeringen av en smalspårig järnväg från Orsa, genom finnmarken och norrut över Härjeådalen. Härjedalen i Jämtland, som på den tiden ansågs vara både fattigt och efterblivet, hade stort behov av en järnväg som passerade orten. 1901 inleddes så byggandet av Inlandsbanan med startpunkt i Orsa. Det kom att bli ett slitsamt arbete för de cirka tusen järnvägsarbetare, de så kallade rallarna, som arbetade i det flera år långa projektet. Ibland arbetade man utan rast 30 timmar i sträck för en liten ersättning. Det var kallt i Jämtland och arbetsdagarna var långa och svåra.

Fylleri och medborgargarde

Det festades hårt bland rallarna i de kylslagna kojorna under järnvägsbyggets gång. Arbetsgivaren försökte med olika medel förhindra förtäring och försäljning av spirituosa, men utan någon större framgång. När brännvinet sinade, gick man helt enkelt över till att festa loss på hårvatten och eu de cologne. Järnvägsbygget med de många anställda männen gjorde att affärerna blomstrade på gästgiverier, järnvägshotell och pensionat efter vägen – framförallt var det försäljningen av öl som ökade kraftigt.

För järnvägsbolaget innebar det dock ökade kostnader då två vice länsmän samt 3-5 extra poliser fick anställas för att hålla ordning på rallarna. När inte polismakten lyckades stävja bråk och fylleri samlades ett medborgargarde i Sveg, som helt sonika klådde upp de stökiga järnvägsarbetarna.

Foto: Järnvägsmuseet

Säsongsarbetare

Det var vida känt att det festades friskt i Härjedalen på den tiden. Min farmors mamma drev ett pensionat med rum för resande och kaffeservering i Sveg och hon har berättat om de törstiga säsongsarbetarna:
”För en del gäster var inte kaffedrickandet det viktigaste, alltså för skogsgubbarna som arbetade nästan hela vintern i skogen. Då det började våras och arbetet var slut kom de vandrande hit till Sveg med en späckad penningpung. Då skulle det festas på lagerdricka.
När de herrarna kom var det bara att sätta fram hela backar på golvet. Dricksglas sattes fram men dessa användes inte, eller så slogs de sönder.

Farmors mamma t.v hade rum för resande med kaffeservering i Sveg. Foto: Privat

Dessa personer med namn som ”Stor-Po”, ”Uppsala – Kalle”, ”Norrlands-Nisse”, ”Mas-Vicke” och ”Lilla Skåne”, (den lugnaste av dem), föredrog att halsa ur flaskorna. Då minsann fick man springa och passa dem, för annars blandades ”beska droppar” i flaskorna. Det blev en gräslig lukt i kaféet. Ja, så var det på den tiden. Det fanns även en kategori som kallades rallare. Dessa var mycket präktiga människor, fast kanske ibland lite råa och brutala. Det fick man ha överseende med. De var ju kunder”.

Inte välkomna vid invigningen

År 1909 öppnades Orsa-Härjeådalens järnväg för trafik och tusentals människor samlades i Sveg vid den högtidliga och kungliga invigningen. Rallarna som hade arbetat med bygget i flera år var dock inte välkomna att delta i festligheterna.

 

JvmKDAA13283
Rallare Foto: Järnvägsmuseet

Orsa-Härjeådalens rallarvisa

Från Orsa en järnväg nu drages mot nord.
Den går över mossar och stenbunden jord.
I milslånga skogar den slingrande går.
Vid Härjeådalen dess ändpunkt man når.

Här bygger man broar, här hugger man sten.
Det duger ej här vara veklig och klen.
Ej sorger få plats uti rallarens bröst.
I arbetet har han sin glädje och tröst.

Där förr man fick höra på taltrastens sång,
där hörs nu maskinernas brus dagen lång.
Här ångvisslan driver på flykten all sorg.
Och fort skyndar rälståget fram mot Lindsborg.

När om ett par år banans ändpunkt vi nå,
ett hjärtligt välkommen till Sveg vi då få.
Men om jag ej fram till den byn skulle nå,
min hälsning jag sänder med lok nummer två.

Mitt namn det är Björklund ifrån Hälsingland.
På rälståget kan ni mig träffa ibland.
Men trycker mig sorgen och dagen syns lång,
då tar jag gitarren och sjunger min sång”.

 

 

Källor: Spår 2006: Årsbok utgiven av Sveriges järnvägsmuseum och Järnvägsmusei Vänner, egen forskning

Var Tunakvinnan Sveriges första häxa? 

Varmt tack till alla er som kom till en fullsatt föreläsning på Västerås stadsbibliotek i onsdags!

Hon levde någon gång på 200-talet och vid sin sida hade hon även sin sierskestav och amuletter. En gång i tiden var den trollkunniga kvinnan – völvan – en vördad schaman men under 1600-talet förvandlades hon till häxa och brändes på bål.

Tack till Västerås släktforskarklubb och Västerås stadsbibliotek som arrangerade!

IMG_5730

Gruvarbetare i Dannemora

Dannemora_Elias_Martin_1700
Dagbrottet Storrymningen, Dannemora. Akvarell av Elias Martin ca 1780-1800

Öregrundsjärn av högsta kvalitet

I Dannemora gruvor i Uppland bröt man  järnmalm från 1400-talet och fram till våra dagar. Genom bergsprivilegium reglerades från medeltiden bergsmäns och bergsfrälses rättigheter och skyldigheter. Bergslagen hade rättighet att framställa tackjärn (tackor av järn som framställdes av malm i speciella masugnar) och Gästriklands bergslag fick även privilegiet att förädla tackjärnet till stångjärn, då kolhalten i järnet sänktes så att det blev smidbart.

Det var Joachim Piper från Tyskland som år 1532 fick förnyelse av gruvprivilegierna i Dannemora, för järn och andra mineraler. Ett hundratal år senare bildades i Dannemora ett svensk-tyskt bolag – det första bolaget i Sverige för brytning och smältning av malm. Bolaget övertogs ganska snart av dåvarande kungen Gustav Vasa f. 1496 och man producerade vid 1500-talets mitt cirka 15 ton per år. Många av de skickliga yrkesmän som kom att arbeta i Dannemora var valloner och tyskar. Järn av den ovanligt rena Dannemoramalmen, som även kallades ”Öregrundsjärn” höll högsta kvalitet och var omtalat runt om i världen.

Gryttjom_7097.tif
Gruvarbetartorpet under Dannemora Foto: Tussan

Gruvdrängar- och pigor i Dannemora

Mycket har skrivits om de skickliga vallonsmederna som städslades vid svenska järnbruk men det finns inte mycket dokumenterat om de människor som arbetade och slet i gruvorna, med själva malmbrytningen. På 1650-talet fanns i Dannemora fyra större gruvor där den djupaste var cirka 60 meter. Arbetet var smutsigt och livsfarligt. Man arbetade med primitiva verktyg. Vid 1700-talets början arbetade ett sextiotal gruvarbetare med brytningen och man levde i ett slumliknande samhälle, i hus som man själva hade byggt, som låg i en oregelbunden klunga intill arbetsplatsen. På 1800-talet arbetade cirka 400 personer i Dannemora och man producerade då 40.000 ton Dannemoramalm per år som exporterades från Österby.

Johan Boman f. 1794 i Film, Östhammar var en av de många duktiga gruvarbetare som levde och arbetade i ”Grufroten”, Dannemora. Johan, liksom hans söner Anders f. 1842, Gustaf f. 1843,  och Erik Adolf f. 1845 arbetade hårt i gruvan men tycks även haft tid och vilja att delta i kyrkliga aktiviteter. Samtliga familjemedlemmar har av sockenprästen fått anteckningen ”god frejd” i husförhörslängden, vilket var ett gott betyg. Vid gruvorna fanns, förutom fast anställda familjer även många säsongsarbetare som levde sina liv i sus och dus, men Bomans var skötsamma, kristliga och plikttrogna.

Fler kvinnor än män arbetade i gruvorna

Hur tillvaron i gruvan tedde sig för de som arbetade där får vi veta genom de ögonvittnen som har berättat om sina upplevelser. I början av 1700-talet beskriver den franske besökaren A. de la Motraye hur nedstigningen i gruvan gjordes i en lädersäck som var fäst vid en kedja, som i sin tur var fäst vid en tross. Han fortsätter: ”I detta mörka och rökiga Plutos rike, som upplyses blott av en eld, som man där tänder för att lättare kunna spränga klippan, möter man fler kvinnor än män, sysselsatta med att bränna och sönderslå malmen och lasta den i uppfordringsverkets korgar”.

Kvinnor som var gifta med gruvarbetare anställdes ofta som gruvpigor. De kvinnliga gruvarbetarna arbetade bland annat med borrning, att krossa järnmalm och att transportera bort malmen. Även barn och gamla arbetade med bokning, att krossa malm. I början av 1800-talet var det faktiskt fler kvinnor än män som arbetade som gruvarbetare och det var först år 1900 som det blev förbjudet att anställa kvinnliga gruvarbetare. Kanske arbetade även Johan Bomans hustru, Lovisa Smedberg f. 1802 i Dannemoras gruva? De hårt arbetande gruvpigorna är bortglömda i historien och kyrkböckerna förtäljer ingenting om Lovisas liv.

Farlig arbetsplats

Den brittiske besökaren N. Wraxal noterade att ”malmen inte grävs fram som i tenn- eller kolgruvorna som vi har i England utan slits loss med hjälp av krut. Detta sker varje dag vid middagstid och är det våldsammaste och förskräckligaste skådespel man kan tänka sig”. Wraxal förvånades även av gruvarbetarnas ”obekymrade säkerhet på så livsfarliga arbetsplatser med endast djupa hål och kantiga klippor att ta emot dem om de skulle tappa fotfästet”. Nedstigningen i gruvan tog cirka tio minuter och där nere i gruvhålet var det kolsvart. Trots avsaknaden av dagsljus i dessa underjordiska grottor var arbetarna fullt sysselsatta med att borra i bergsväggen, sittande på utskjutande stockar utan säkerhetsanordningar. Trots att det var sommarvärme ovan jord, var grottans klippavsatser täckta av is och det rådde bistra köldgrader där nere i gruvan.

På 1800-talet arbetade cirka 400 personer i Dannemoras gruvor, både kvinnor och män. En besökare noterade att de kvinnliga arbetarna använde tiden för nedfärd i gruvan till ”flitigt stickande, lika tryggt som om de suttit i hemmets lugna vrå”. Men arbetet i gruvan var allt annat än tryggt. Det fick den 19-årige gruvarbetaren Gustaf Boman f. 1843 erfara när han en dag störtade ned från sin oskyddade avsats och avled på grund av ”fall i gruvan” år 1857.

 

 

 

Källor: ”Dannemora genom 500 år” av Sven Rydberg och egen släktforskning

Finska nybyggare i Kolmården

Kolmården i Östergötland Foto: Helena Bure Wijk

Finska nybyggare vid Bråvikens strand

Till vackra Kolmården vid Bråvikens strand i Östergötland kom en gång i tiden en grupp finska nybyggare för att finna en ny framtid. Förmodligen kom de med båt via Östersjön och fann att de rika, täta skogarna på bergshöjden skulle bli en perfekt boplats och den närliggande Bråviken gav goda fiskemöjligheter, men tyvärr finns nästan ingenting nedtecknat om de finnar som slog sig ned i trakten. Lyckligtvis har FINNSAM påbörjat en kartläggning av finsk bosättning i området och detta är väldigt spännande för alla oss som släktforskar i Kolmården.

Min mormors släkt bodde i Kolmården och enligt rykten i släkten var de ättlingar till de finska nybyggare som kom dit en gång. Mormors morfars mammas familj hade tre ”trollstenar” utanför sin stuga till beskydd. ”Trollstenarna” sades vara en finsk sedvänja.

Trollstenarna utanför stugknuten Foto: Privat

Kartläggning av finsk bosättning i Kolmården

FINNSAM har sedan 1992 verkat för att underlätta samarbete, forskning m.m. kring finnskogsaktiviteter på många orter och nätverket är öppet för alla som är intresserade av skogsfinnarnas kultur och historia. Varje år anordnar man konferenser på finnskogen i Sverige och Norge, samt temaresor till olika platser där skogsfinnarna en gång levde. 26-27 oktober 2019 anordnar man för första gången ett helgseminarium i Kolmården för att inleda kartläggningen av finnarnas kolonisation och bosättning i området, som innefattar såväl delar av Södermanland som Östergötland.

Mer information om FINNSAM, medlemskap m.m. hittar du här

Kolmården vid Bråviken Foto: Helena Bure Wijk

 

Trolovningsbarn

Äkta och oäkta

Att dela in nyfödda barn som ”äkta” eller ”oäkta” så som man gjorde förr i tiden har sitt ursprung i den gamla kristna föreställningen om den ”äkta” sängen: ”Äktenskapet må hållas i ära bland alla, och äkta säng bevaras obesmittad; ty otuktiga människor och äktenskapsbrytare skall Gud döma.” (Hebreerbrevet 13:4)

”Oäkta” barn kallades de barn som föddes av föräldrar som inte var gifta eller trolovade. Dessa barn saknade helt börd och bördsrätt (arvsrätt). Förutom de juridiska konsekvenserna vad gäller ekonomi så hamnade både barnet och modern i utanförskap och dömdes hårt av omgivningen. Många ogifta kvinnor valde att behålla sitt barn, om det var möjligt, men om hon saknade möjlighet att försörja sig och inte kunde få hjälp av sina anhöriga, var hon tvungen att lämna bort barnet.

Trolovningsbarn 

Trolovning var förr en överenskommelse mellan man och kvinna som var rättsligt bindande och hade samma legitimitet som bröllop. Eftersom kvinnan enligt lag var omyndig krävdes det att hennes far eller en annan nära släkting godkände hennes val av livspartner. Giftoman var den person som enligt lagen bestämde över och hade makt att bevilja kvinnans giftemål och förrätta vigsel (den handling som krävdes för att äktenskapet skulle vara legitimt och juridiskt bindande).

Min mammas halvsyster var trolovningsbarn enligt födelse- och dopboken.

Trolovningen ingicks av brudgummen och brudens giftoman. Efter trolovningen kom fästningen som bekräftade trolovningen och bandet mellan makarna. Långt in på 1700-talet var överenskommelsen och handslaget mellan man och kvinna, i deras vittnens närvaro det som beseglade äktenskapet och detta lever kvar än idag när vi säger ”ge någon handen”. ”Trolovningsbarn” hade en bättre juridisk status än de så kallade ”oäkta” barnen och fram till 1970 ärvde trolovningsbarn sin far, till skillnad från utomäktenskapliga barn.

Foto: Helena Bure Wijk

 

 

 

Två systrar

Min morfar fick en dotter flera år innan han gifte sig med min mormor. Han var trolovad med hennes mamma. Under många år har jag sökt efter min mammas halvsyster men har inte lyckats hitta hennes familj förrän nu. Systrarna föddes i Uppsala med tio års mellanrum och de har samma far, men fick tyvärr aldrig möjlighet att träffas och lära känna varandra då mammas syster gick bort för några år sedan. Men om några veckor ska vi träffa hennes fina familj.

Min mammas halvsyster var trolovningsbarn enligt födelse- och dopboken.

Mamma och hennes syster hade så mycket gemensamt – vänliga och konstnärliga själar som gärna målar tavlor i olja & akvarell, som alltid sätter barnen (och barnbarn-och barnbarnsbarn) främst och älskar naturen, blommor och handarbete. Mamma är så lycklig att hon nu har hittat sin syster och själsfrände genom släktforskningen och ser fram emot att få träffa sin systerson och hans familj.

Vi hittade mammas systers familj genom Arkiv Digitals fantastiska register som är en riktig skattkammare för oss som släktforskar.
– Här kan man söka anorna genom kyrkoarkiven – samtliga födelse- och dopböcker, husförhörslängder, församlingsböcker, vigsel- och dödböcker, in- och utflyttningslängder, bouppteckningar m.m. m.m.
– Genom Arkiv Digital får man även möjligheten att följa familjerna framåt i tiden genom folkbokföringsregister t o m 1985 vilket ökar chanserna att hitta släkten.

Läs gärna mer om trolovningsbarn här

Bouppteckningarna berättar

Foto: Helena Bure Wijk

Som släktforskare har vi ganska små möjligheter att få lära känna de människor som har varit här före oss, på ”djupet”. Kyrkböckernas sparsamma anteckningar räcker helt enkelt inte till för att ge en helhetsbild av personen bakom namnet och årtalet. Frågor och funderingar kring mormors farfars mors fritidsintressen eller hur de gamla anfäderna- och mödrarna var klädda får lämnas därhän…tror man. Men det är här bouppteckningarna kommer in i bilden. Genom bouppteckningarna kan vi förhoppningsvis lära känna personerna lite mer.

Familjen

Genom bouppteckningarna får vi veta namnen på familjemedlemmarna. När morfars mammas farmor, Lena Christoffersdotter f. 1749 i Almunge gick bort 1822 hade hon flera barn enligt bouppteckningen:
”År 1822 den 14 januari förrättades bouppteckning efter avlidne frälsebonden Eric Olsons änka, Lena Christoffersdotter i Burviks ladugård som med döden avled den 9 december 1821 och lämnat efter sig 5st levande barn, fyra söner och en dotter, nämligen son Anders, Eric, Per och Dragonen Jan Bure, samt dottern Greta gift med Bonden Eric Hansson, Kumla å Knutby socken”

Lena var bondhustru i Uppland, född i mitten av 1700-talet. Hon hade det förhållandevis gott ställt och behövde troligtvis inte svälta, som många andra. Bouppteckningen avslöjar hur Lena gick klädd.

Kläder m.m.

Genom bouppteckningen får vi veta vilka ”gångkläder” (vardagskläder) den avlidne bar när han/hon levde. 17-och 1800-talet långt ute på landsbygden kan lätt uppfattas som en lite dyster tid, präglad av vadmalskläder i gråskala, men bouppteckningen avslöjar att Lena klädde sig i färger.  Här finns bland annat upptecknat en grön kappa, en svart klänning, en blå och vit ylleklänning, en blå och röd skjortel (kjol) och en svart och gul kjol samt näsdukar, handskar, strumpor, spinnrock och psalmbok, samt 4 st fingerringar av mässing

Intressen och bisysslor

Lenas bror, Per Christoffersson, var bonde i en närliggande socken och uppgifterna om honom är få i kyrkböckerna, men hans bouppteckning som upprättades 1817 berättar desto mer om vad han arbetade med, vid sidan av sitt heltidsarbete som bonde. Per måste ha varit en duktig snickare och smed. I bouppteckningen finns diverse tackjärnspannor, bleckpannor, hyvelbänkar, skruvträ, huggyxor, borrar, sågar, hyvlar, huggjärn, svarvar, vinklar och snickarbänk upptecknade.

Läskunnighet

Bouppteckningarna kan även berätta om läskunnighet (i alla fall möjligheten att köpa böcker). Syskonen Per och Lena hade högsta betyg i innanläsning och goda betyg i kristendomskunskap. I bouppteckningarna finns biblar, böcker och psalmböcker upptecknade.

Djuren på gården

Även djurens namn kan berätta mycket om familjen och dess rötter. När Per avled 1817 i Almunge ägde han en ”röd” häst på åttonde året, ett sto, en ko med namnet ”Mångås”, en ko med namnet ”Kulla”, en ko med namnet ”Lena” (sin systers namn), en ko med namnet ”Juska” samt en ko med namnet ”Röpeta”. Han hade därtill fem tackor med ull, några grisar, en tjur, en kalv samt en ”spansk ko”. Djurens namn, som är ovanliga för den uppländska landsbygden skvallrar om familjens rötter i norra Sverige.

Tillgångar och skulder

Bouppteckningarna berättar även om personens tillgångar och skulder. Som släktforskare får vi veta mer om vilka personer vår ana hade samröre med och här kan det finnas spännande trådar att ”nysta” vidare i.

Genom Riksarkivet kan du söka efter bouppteckningar helt gratis.

Bröderna Hakkarainen i Aspberget

 

Gammalt finntorp Foto: Helena Bure Wijk

Den gamla finnbyn Aspberget på Höljesskogen i Norra Finnskoga, Värmland var en gång i tiden boplats för både samer och östfinska nybyggare (skogsfinnar) som levde sida vid sida där. Det har berättats att det ursprungligen var två bröder – Pekka och Josef Hakkarainen från Rautalampi i norra Savolax som bebyggde Aspberget. Många nu levande ättlingar till de skogsfinnar som bosatte sig på finnskogarna i Sverige och Norge under 15- och 1600-talet, kan spåra sina rötter till just orten Rautalampi, varför värmländska Torsby och Grue i Norge idag är vänorter till Rautalampi kommun.

Stenhuggarsläkt

För skogsfinnarna var släktnamnet väldigt viktigt eftersom det visade vilken klan man tillhörde och vilka rättigheter man hade vad gäller jakt- och fiske. Släktnamnet var det namn som en gång i tiden hade burits av släktens patriark och som sedan gick i arv, i generation efter generation. Namnen bildades ursprungligen utifrån klanledarens egenskaper. Tillnamnen formades efter yrke, hemvist eller personliga egenskaper såsom namnen Hakkarainen som betyder ”stenhuggare”, Karjalainen som betyder ”karelare” och släktnamnet Käivärärinen som betyder ”lockig”.

Bröderna Pekka och Josef Hakkarainen, eller ”Hackran”/”Hackare” som de kom att kallas av sina svenska grannar, härstammade från en stenhuggarsläkt. Pekka (kallades även Per) byggde en gård i Aspberget som fick namnet Peckela/Peckelavalln efter ägaren. Josefs boställe kom att heta Josla.

Pekka (Per) Hakkarainen (f.1570, Saimi Rautalampi) i Aspberget var min anfader, liksom en annan finsk nybyggare, Anders Liitiäinen (f.1625), som bosatte sig där i mitten av 1600-talet. Anders bodde först i Röjden, Värmland men var tvungen att flytta till Gravberget i Norge på grund av djup osämja med en granne. Anders Liitiäinen som även kallades ”Anders Liden”/”Anders liten” var enligt domböckerna en av Norge anlitad spejare och kunskapare under den Gyldenlöfska fejden (norskt-danskt krig mot Sverige under åren 1675-1679). Han bedrev även olaga handel. Byn Aspberget kom att bli ”skövlad och spolierad” under kriget men återuppbyggdes sedan.

Grå vadmalskläder, trindmössor och långa hår

På 1820-talet bestod Aspberget av 16 hushåll som alla var finska. 1860 bodde över 100 personer i byn (500 personer i hela hemmanet) och i början på 1900-talet byggdes byns skola. ”I mitten av 1800-talet var bostäderna byggda på svensk-norskt vis med järnugn och inbyggda sängar, men finnsederna var bibehållna. Man låg på bäddar av starrhö mellan lakan av vita kalvskinn med håren på. Därtill fanns också långulliga fårskinnsfällar. I byn sågs ”små finnpojkar i sina små tarvliga grå vadmalskläder, långa ned på axlarna hängande hår och små efter huvudet formade trindmössor”, berättade på sin tid jägaren och författaren Gustaf Schröder (f.1824 d.1912)

Den siste i Aspberget som talade finska var Erik Josefsson d. 1880, sonson till nybyggaren Josef Hakkarainen.

Mina anor i Aspberget

Foto: Helena Bure Wijk

Källor: Torbjörn Styffe (Klippt och skuret om Norra Värmland 1997), Nils-Erik Iversen, egen släktforskning

 

Måns Michelsson ”finne”

 

Foto: Helena Bure Wijk

Prästen och släkttecknaren Bertil Hasselberg beskrev sydvästra Ångermanland och norra Medelpad som öde, ända fram till mitten av 1500-talet. Inom detta område återfinns socknarna Graninge, Viksjö, delar av Sollefteå, Ytterlännäs och Gudmundrå. Hasselberg skrev: ”Hit kommo åtskilliga finnar och byggde hem i ödemarken under den stora finska invasionen till Sverige, som pågick i slutet av 1500-talet och hela 1600-talet”.

Hasselberg har antecknat att det år 1592 fanns tre finska nybyggar-familjer bosatta i Västergraninge, i Ytterlännäs, Ångermanland – Henrik Henriksson ”finne”, Sigfrid Persson ”finne” samt Måns Michelsson ”finne”. Familjerna bebodde gårdarna Gammelgården, Böle och Wojen, men jorden var inte så noga skiftad och namnen på gårdarna växlar på ett förbryllande sätt. Hasselberg tänkte därför att det ursprungligen kan ha kommit en grupp finnar till platsen, som slog sig ned och arbetade där och som var ägare till en och samma gård.

Bråk och stridigheter

Hur det var med ägarförhållandena vet vi inte riktigt, men inbördes stridigheter tycks ha uppstått ganska snart inom den finska gruppen. Redan år 1610 var Måns ”finne” tvungen att skaffa skyddsbrev från kungen, mot sin svåger Sigfrid ”finne”, för att över huvud taget kunna bo kvar på gården. Att släktingarna Sigfrid och Måns avskydde varandra framgår med all tydlighet av domböckerna. Vid Sollefteå ting år 1607 dömdes Måns för att ha skadat sin svåger. Domen blev 20 marks böter för ett ”fullsår” mot Sigfrid samt 3 mark för ”en blånad”. Sigfrid dömdes för ”två blånader mot Måns, till böter om 6 mark”.

Tiden gick och familjefriden fortsatte att lysa med sin frånvaro. Två år senare tvingades nämligen Måns att böta 6 mark för att han slagit Sigfrid och orsakat honom två blånader. Sigfrid dömdes samtidigt till 3 marks böter för att han inte inkommit med sitt kyrkotionde i tid. Några år senare, år 1612 hade våldet trappats upp ytterligare och Sigfrid dömdes till 20 marks böter, då han ”slagit Måns finne, ett knivslag och en blånad”.

Vanvördig och talar med swärord

Inte heller nybyggarnas söner tycks ha kommit så särskilt bra överens med släkt och grannar. Olof Månsson f.1597 (min ana), son till Måns ”finne”, hamnade i bråk med bönderna i Jämtland och anklagades för att ha svedjat över ”landamäret”, samt för att vara vanvördig och ha dåligt uppförande. Rätten antecknade: ”Talar med swärord och pockande”. Även Olofs bror, Lars, anklagades för dåligt uppförande år 1635 och dömdes ”för försmädliga ord mot lagläsare och tolvmän. Bötar 76 mark och får sitta en vecka i kistan och spisa vatten och bröd”.

Olof Månsson anklagades flera gånger för att ha ”huggit och sått rågsvedjor” på annans mark men han blev med tiden landstingsman och flyttade till Nordsjö i Långsele där han bland annat var nämndeman. Olof tycks ha levt ett fridsamt liv på äldre dagar men han trätade  en del med kyrkoherden Laurentius Noraeus i Sollefteå angående ”förmenta präststommar” i Långsele.

Trolldomsanklagelser 

Olof Månsson f. 1597 gifte sig två gånger – första äktenskapen med okänd hustru som avled i ung ålder. Olofs andra hustru, Dordi Michelsdotter var född 1614 och var dotter till Michel Kristoffersson Brase (”Bras-Mickel”), en finsk fjärdingsman och bonde i Långsele. Dordi anklagades för trolldom och Blåkullafärd 1674 och dömdes till kyrkoplikt under fyra söndagar: ”Hustru Dordi, Olof Månssons, i Nordsjö, 50 åhr gammall, förehades hwilken af flickan Maria är angifwen rijdite på een koo till Blåkulla och tillspordes derom”. Även parets dotter Anna f. 1646 anklagades för trolldom men friades. Dordi Michelsdotters syster, ”Bras-Anna” anklagades också för trolldom och dömdes till 120 piskrapp.

Vittnade för de döda

År 1654 blev tre finnar mördade av en man som hette Jon Olofsson och dennes båda söner i Ragunda, Jämtland. Jon dömdes och halshöggs för morden år 1655. Anfadern Olof Månsson uppträdde under rättegången som målsägare för Mats Matsson från Östergraninge, en av de tre mördade finnarna. Målsägarna medgav inför rätten att ”de döda sig själva förränt och gåvo sig till freds med 90 riksdaler i förlikning, varjämte de förklarade sig icke stå efter mördarnas liv”. Man menade således att de mördade personerna själva meddelat att de var nöjda om gärningsmännen betalade 90 riksdaler i förlikning. Man skulle därmed inte kräva hämnd och döda dem.

Foto: Helena Bure Wijk


Finska nybyggare från Savolax och Österbotten

Många av de finska nybyggare som kom till Ångermanland under 15- och 1600-talet härstammade från östfinska Savolax, men det kom även nybyggare från andra områden. Somliga nybyggare hade flytt oroligheter i finska Österbotten där klubbekriget, bestående av en rad bondeuppror, pågick åren 1596 – 1597. De finska bönderna levde i svår fattigdom och svält på grund av flera missväxtår, men adeln krävde dem ändå på skatt. När bönderna reste sig upp mot adeln i protest slogs upproret ned brutalt av kung Sigismund.  Många bönder tog till flykten, undan krig och misär. Det verkar som om anfadern Måns Michelsson ”finne” hade sina rötter i finska Österbotten.

Från finska Österbotten kom även anfadern Jon Jonsson som slog sig ned i Härjedalen med sin familj och gav upphov till den släktgren som kallades ”Rems-släkten”. Här kan du läsa mer om honom.

Genom det DNA-test jag har gjort i släktforskningssyfte fick jag nyligen kontakt med en släkting som också härstammar från anfadern Måns Michelsson ”finne”. Det är så fantastiskt att vi idag, tack vare DNA kan få kontakt med nu levande släktingar och hitta det gemensamma släktskapet till anfäder- och mödrar som levde nio generationer (och ännu längre) tillbaka.

 

Källor: Bertil Hasselberg, Graningesläkter, Björn Espell, Richard Gothe, Fornvårdaren I, Thord Bylund och egen forskning

Den nordiska häxans historia

Foto: Helena Bure Wijk

När höstmörkret faller och vinden viner kring husknuten kan det kanske passa bra med en föreläsning om trollkunniga völvor och häxor? Varmt välkommen till Västerås stadsbibliotek 2 oktober klockan 18.00 då jag ska berätta om den nordiska häxans historia. Fri entré!

Arrangörer är Västerås stadsbibliotek och Västerås släktforskarklubb

 

Gedmatch – ett bra verktyg för oss som DNA-släktforskar

Foto: Helena Bure Wijk

Gedmatch är en kostnadsfri och oberoende databas där man kan ladda upp sitt DNA-resultat, oavsett vilket företag man har låtit testa sig hos. På så sätt får man många nya möjligheter att hitta sina anor genom alla de DNA-matcher som man får via Gedmatch. Genom Gedmatch får man även fri tillgång till flera andra verktyg som kan vara värdefulla i släktforskningen.

Möjlighet att lösa brott genom DNA

Om du redan har, eller funderar på att skapa ett konto på Gedmatch så är det viktigt att veta att polisen nyligen har fått utökade befogenheter när det gäller DNA för att lösa brott. De stora DNA-databaserna hos företag som Family Tree DNA, Ancestry och My Heritage är skyddade, men Gedmach är en frivillig och öppen DNA-databas där polisen nu har möjlighet att göra sökningar, men endast i de fall där kontoinnehavaren själv har godkänt detta.

Gedmatch har gått ut med information om detta till alla sina användare. Man har möjlighet att välja samtycke till att vara öppen för sökningar genom LE (law enforcement): ”On May 18, GEDmatch changed its rules relating to matches with kits uploaded by representatives of Law Enforcement. All previously existing DNA kits in the GEDmatch database were set to ‘opt-out’ of these comparisons. This change affects searches for unknown bodies and violent crimes. If you wish to include your kit in these searches, you need to click on the ‘Police’ icon to the right of your kit number on this page”.

Alla användarkonton är ”förbockade” att inte vara sökbara för polisen. Man använder tjänsten för släktforskning, precis som tidigare. Om man vill att DNA ska bli sökbart för polisen behöver man aktivt välja ”opt-in”. Både nya och gamla användare får vid inloggning möjlighet att välja det alternativ som passar bäst. Personligen tycker jag att det är bra att man nu har möjlighet att lösa grova brott med hjälp av DNA, till hjälp för brottsoffer och deras anhöriga och jag har därför givit mitt samtycke till att vara ”opt-in” för polisens sökningar.

Gedmatch är ett riktigt bra verktyg för oss som DNA-släktforskar. I nästa inlägg ska jag berätta mer om de olika verktyg som du kan använda helt gratis som Gedmatch-användare.

Här kan du skapa ditt konto på Gedmatch.

Foto: Helena Bure Wijk

När håret skulle vara täckt

Foto: Helena Bure Wijk


Kvinnans hår, som en symbol för heder och ärbarhet 

Det var bara 100 år sedan som svenska, ärbara kvinnor tvingades att dölja sitt hår med en sjal. Inom kristendomen går bruket av slöja tillbaka till bibelns första Korinterbrevet, där Paulus säger: ”Nu vill jag att ni ska veta att Kristus är varje mans huvud, att mannen är kvinnans huvud och att Gud är Kristi huvud. En man som ber eller profeterar med något på huvudet drar skam över sitt huvud. Men en kvinna drar skam över sitt huvud om hon ber eller profeterar barhuvad”. 

Kvinnans hår, som en symbol för heder och ärbarhet, har genom tiderna varit täckt med sjal inom de abrahamitiska religionerna judendom, kristendom och islam. Normen att bära håret uppsatt och att täcka det med huvudduk – från konfirmationen och livet igenom, levde kvar i Sverige in på 1900-talet.

Så snart den unga flickan hade konfirmerats skulle hon bära sitt hår uppsatt och täckt med sjal. Farfars mamma. Foto: privat


Det var ofta otänkbart att en ogift kvinna som fött ett barn kunde arbeta som piga

I det svenska bondesamhället förekom det även att ogifta mödrar tvingades bära ett avvikande huckle (horklut/horluva), som signalerade till alla att hon var en icke-ärbar kvinna. Man trodde att en lösaktig piga kunde orsaka sjukdomar och ont hos de små barnen, bara genom att titta på dem med sitt ”onda öga”.  Föreställningen om ”horeskäver”, att de oärbara kvinnorna kunde orsaka sjukdom och till och med död hos de små oskyldiga barnen var så djup att man trodde att bara en skymt av den lösaktiga kvinnans hår, eller mittbenan, kunde framkalla sjukdom och fara.

Det var ofta otänkbart att en ogift kvinna som fött ett barn kunde arbeta som piga. Ingen familj ville ha en sådan kvinna i hemmet, tillsammans med sina små barn. Min morfars mamma födde ett ”oäkta” barn som 20-åring år 1896. Hon arbetade då som piga hos en familj men förpassades istället till ladugården där hon arbetade som mjölkerska fram till sin död 1953.

Tjänstefolk vid Norrgarns herrgård i Uppland. Min morfars mamma står på raden längst bak, till vänster. Foto: Privat

 

 

 

Källor: Katarina Wennstam, Jonas Frykman, egen forskning

De obesuttna

Mamma och några av hennes syskon Foto: Privat

Sverige var under lång tid ett bondesamhälle och jordbruket utgjorde den självklara grunden för människornas försörjning fram till andra halvan av 1800-talet. I det gamla bondesamhället hjälptes alla familjemedlemmar åt vid produktionen. Männen brukade jorden medan kvinnorna skötte djuren, tillverkade tyger, lagade mat och sydde kläder. Familjens barn deltog i arbetet från tidig ålder.

Mellan åren 1800 – 1870 ökade Sveriges befolkning från 2,3 till 4,2 miljoner och det fanns inte möjlighet för alla att försörja sig som jordbrukare. Enligt svensk arvslagstiftning var det den äldste sonen som skulle ta över gården, medan de övriga fick söka arbete som lönearbetare på landsbygden. För många människor återstod att bli torpare, soldater – eller att helt enkelt emigrera från Sverige.

Burviks gård i Uppland. Enligt svensk arvslagstiftning var det den äldste sonen som skulle ta över gården. De övriga blev torpare och soldater. Foto: Helena Wijk

Torpare, statare och backstugusittare

Under 1850-talet bodde var sjunde person i Sverige på ett torp. Det fanns dagsverks- stat- och jordtorp men de flesta torp var så kallade bondetorp som beboddes av torpare som själva inte ägde jord. Torparen fick nyttja en liten bit av bondens mark om han betalade i pengar eller i dagsverken (arbete).

Backstugusittare kallades de allra fattigaste människorna som levde i enkla stugor och på markägarens nåder, utan möjlighet att arrendera sin jord. De livnärde sig genom tillfälliga arbeten och var helt beroende av markägarens välvilja för att få bo kvar.

De många obesuttna, som själva inte ägde någon jord, arbetade för storbönderna för att få tak över huvudet och mat för dagen. Det förhatliga statarsystemet fick ursprungligen fäste i Stockholmstrakten och bredde ut sig över landet. Hela familjer anställdes och fick arbeta hårt för sitt uppehälle. Anställningskontrakten avslutades eller förlängdes under hösten varje år och det var endast under den så kallade ”slankveckan” i oktober som stataren hade möjlighet att byta arbetsgivare.

Statarfamiljerna fick tak över huvudet i ofta undermåliga bostäder, samt lön ”in natura” – matprodukter (mjöl, potatis, rovor, sill och mjölk) istället för pengar. Alla i familjen förväntades bidra med dagsverken på bondens gård, ”mot lindrigaste betalning”. År 1880 tillhörde 143 000 svenskar den så kallade statarklassen.

Gunnar_Lundh_statare
Statare på väg hem från mjölkning 1933. Foto: Gunnar Lundh

I anställningskontraktet ingick, förutom den manliga stataren, även hustrun som tvingades mjölka bondens många kor, fyra gånger per dag, sju dagar i veckan. Mjölkerskans arbetsdag började klockan fyra på morgonen och avslutades inte förrän vid 20-tiden på kvällen. Däremellan skulle hon hinna ta hand om det egna hemmet samt sina egna barn. Statarens arbetsdag styrdes av den så kallade vällingklockan som ringde och arbetsdagarna var 10-12 timmar per dag.

Längst ned på samhällsstegen

Stataren befann sig längst ned på samhällets stege och minsta kritik mot arbetsgivaren kunde leda till uppsägning och till att familjen måste flytta innan anställningskontraktet löpte ut. De kalla bostäderna som uppförts i så kallade ”statarlängor” omfattade 1 rum och kök (ca 30-35 kvadrat) och var ofta fulla av vägglöss vid byte av hyresgäster. Min morfar var statare i Uppland och Västmanland på 1930- och 40-talet och vid varje flytt ägnade min mormor minst en vecka till att städa, skura och sanera de nya statarbostäderna innan familjen kunde flytta in, på grund av smuts och ohyra. Min mamma berättar:
– Mamma skurade från golv till tak och barnen satt uppradade på kökssoffan medan arbetet pågick. De hemvävda mattorna lades på när de breda golvtiljorna blivit torra. Det var viktigt att vänta tills de torkat ty annars skulle golven inte avge den rena friska doften av såpa. Gardinerna skulle upp, släta och vita. Därefter bar vi in ved och vatten.

Bostäderna var trånga och saknade alla moderniteter men morfar tillverkade en kyl-anordning som han placerade i de närliggande bäckarna. Där förvarades maten så att den höll sig kall och fräsch. Vintertid var det så kallt inomhus att det låg is över vattnet i hinkarna när kaffet skulle kokas på morgonen.

Fattigdomen skulle inte synas utanpå

”Stataronga syns ofta i klonga” sades det föraktfullt på den tiden och sant är att statarna, de allra sämst bemedlade, ofta hade stora barnaskaror. I den fattiga tillvaron handlade familjens heder om att uppfostra skötsamma, duktiga arbetare som höll sig friska och kunde arbeta hårt. Man försökte uppfostra sina barn till goda, arbetsamma medborgare och fattigdomen skulle inte synas utanpå. Barnen skulle alltid vara ”hela och rena”.
Min mormor, som också hon växte upp som statarbarn, i en syskonskara av tretton barn har berättat:
– Mamma, som före äktenskapet arbetade som bagerska, såg till att vi alltid hade färskt rågbröd. Trots de kärva tiderna försökte man se till att maten var näringsrik och stärkande. Sill och potatis åt vi varje dag och när orken tröt fick vi suga på varsin sockerbit.

Alla i familjen fick bidra till försörjningen. Om dagarna arbetade mormors pappa som statare och på nätterna extraknäckte han som skomakare. Mormor har berättat om sin barndom:
-Vi barn plockade bär som vi sålde och rensade rovor på åkrarna vår och höst från 7 års ålder. Värst var ändå att dra upp rovorna om hösten. Då var händerna så stela av köld. Vi lärde oss tidigt att vårda våra kläder – att lappa och laga så fint att det knappt märktes. Det var viktigt att vara hel och ren, trots de svåra omständigheterna.

För mormor Elsa var det viktigt att fattigdomen inte skulle synas utanpå. Barnen skulle vara skötsamma, artiga, hela och rena. Foto: Privat

 

Ur askan, i elden

I början av 1930-talet hade min morfar sadlat om till byggnadsarbetare i Uppsala.  Han hade tidigare varit anställd inom Upplands regemente många år men valde sedan att helt byta inriktning. Morfar var en fri själ och trivdes inte så bra inom det militära då man där måste lyda order. Han var en duktig smed och hovslagare och arbetade en tid med detta men fick sedan anställning på Diös i Uppsala. Morfar byggde ett hus till familjen i Sunnersta och en lekplats, med gungor till barnen. Allt var frid och fröjd tills den stora arbetslösheten slog till.

Morfar byggde ett hus i Flottsund och en lekplats med gungor för barnen.

Mamma, som var barn när detta hände berättar:
– Plötsligt en dag stod vi på bar backe och tvingades flytta från vårt paradis. Pappa var trettioåtta och mamma var trettiosex år när det hände. Fem barn fanns i familjen – den äldsta var tio år och den yngsta fyra. Vi barn fick aldrig veta att den verkliga orsaken till uppbrottet var ekonomiska svårigheter, men vi förstod det med tiden. Pappa blev statare på ett stort jordbruk.  Dit vi flyttade fanns, så långt ögat kunde se, åkerfält och åter åkerfält samt en och annan liten arbetarbostad i skogsbrynet.

Mormor och morfar tillsammans med döttrarna vid statarlängan. Morfar vägrade att lyda order och gick till arbetet med vit skjorta varje dag. Foto: Privat

Att tvingas lämna sitt hem och degraderas till statare som inte ens fick lön för sin möda, det var en tillvaro som morfar avskydde. När det här hände på 1930-talet fick stataren en mindre summa pengar men största delen av den lilla lönen betalades fortfarande ut ”in natura” – sill och potatis. Och statarhustrun ingick fortfarande i anställningskontraktet som mjölkerska. Morfar var en duktig och skötsam arbetare men han vägrade att krusa för bönderna han arbetade för. Och min mormor vägrade att mjölka böndernas kor. Hon hade vuxit upp i detta statar-elände och vägrade nu att lämna sina barn vind för våg. Allt var bäddat för katastrof.

När andra statarfamiljer flyttade en eller två gånger per år, flyttade min mormor och morfar tre, fyra – ibland sex gånger om året på grund av att de vägrade att foga sig i de slavliknande regler som fanns i anställningskontraktet. Deras många barn hann aldrig rota sig någonstans.

När alla andra hade arbetskläder, hade morfar vit skjorta och kepsen bak-och-fram

Morfar blev sedan rättare och traktorman. När statarsystemet äntligen avskaffades 1945 blev han anställd vid Västerås kommun där han arbetade (och fick riktig lön) tills han gick i pension.

Morfar Ivar

 

Häxberget i Torsåker, Ångermanland

Vy över Kramfors, Ångermanland Foto: Helena Bure Wijk

Mellan åren 1668-1675 pågick trolldomsrannsakningar i Ångermanland och våren 1675 avrättade man 71 personer.

Jorden skulle snart gå under och de trollkunniga bar skulden

Det hade varit missväxt i området under flera år och människorna svalt – allas ögon riktades då mot de människor som ansågs ha övernaturliga förmågor. Man trodde att världen stod inför en apokalyps och de gamla läkekunniga tanterna och farbröderna troddes vara skyldiga till detta.

Några pojkar berättade att de hade hört att ”trullkärringarna” i Torsåker förbannade ”allt som på jorden är och allt som växer däruppå”. Eftersom trolldom ansågs vara en överförbar kunskap inom familjen så fängslade man, torterade och halshögg alla kvinnliga systrar barn och barnbarn som var släkt med de misstänkta trollpackorna. De misstänkta var dömda på förhand och fördes till en grotta i närheten där de hölls fängslade hela vintern 1674 och följande vår.

Foto: Helena Bure Wijk


Tvingades att sjunga psalmer på väg till avrättningsplatsen

I juni 1675 fick de arma människorna se solens ljus för första gången efter sju månader i en fängelsehåla. De som överlevt den hemska tortyren och svälten i grottan trodde nu att de skulle få komma hem till sina barn, men istället väntade släkten – de äkta männen, bröderna och även de äldre sönerna utanför fängelsehålan, med grepar och andra tillhyggen. De  tvingade kvinnorna att gå sju kilometer till avrättningsplatsen.

Många dödsdömda kvinnor svimmade under vägen av utmattning och man tvingade dem då att sjunga psalmer. Kvinnorna svimmade av utmattning och av dödsängslan enligt vittnesmål, men föstes framåt till avrättningsplatsen av sina egna anhöriga.

Släpade de anhörigas kroppar upp till bålet och gick sedan hem, ”utan sinnesrörelse”

Väl framme vid avrättningsplatsen väntade två bödlar från Härnösand nedanför det som kom att kallas bålberget. Allt var planerat i detalj och man halshögg de 71 människorna nedanför berget och sedan släpade anhöriga de huvudlösa kropparna till elden som brann uppe på berget. På så sätt kom det myckna blodet inte att släcka elden. Enligt vittnen tog de anhöriga sedan hand om de dödas kläder, släpade upp kropparna till bålet och gick sedan hem, ”utan sinnesrörelse”.

Sten med inskription på avrättningsplatsen ”Här brann häxbål 1675 Kvinnor dog Män dömde Tidens tro drabbar människan” Foto: Helena Bure Wijk

Så hittar du dit:

Avrättningsplatsen ligger i Kramfors kommun, vid Lesjön, där de tre socknarna Ytterlännäs, Dal och Torsåker möts. Från Torsåkers kyrka går en stig, ”häxstigen”, till Bålberget där de dömda trollpackorna halshöggs och brändes på bål. Stigen är 7,5 kilometer lång. För den som föredrar en kortare promenad så finns det möjlighet att parkera bilen vid foten av berget och sedan promenera cirka 400 meter till avrättningsplatsen.

 

Kolmårdens marmorbruk

1280px-Bravikenkolmarden
Bråviken i Östergötland Foto: Zoostar

I Kolmårdens marmorbruk i Östergötland har man brutit marmor i hundratals år. Man fick sitt första privilegiebrev år 1663 och har genom åren exporterat den speciella och vackra gröna stenen till många länder. Den har även använts inom Sverige – exempelvis har Drottningholms slott, Stockholms slott och Kungliga operan utsmyckats med Kolmården-marmor.

1280px-Marmobruket-storabrottet
Det största brottet är Verkstadsbrottet i det gamla gruvområdet som är hela 190 meter djupt. Foto: Andreas Göransson

Det var ett farofyllt arbete för de människor som arbetade med att bryta marmor i gruvan och min mormors mormors morfar, bergsbrytaren Nils Gustaf Dahlberg f. 1798 i Dagsberg, var en av de arbetare som fick sätta livet till. Nils Gustaf var 35 år när han avled i ett ”fallande stenras” i Kolmården-gruvan.

Marmorbruket ligger i vacker natur och där finns även ett museum.

Så här hittar du till Marmorbruket i Kolmården:

Åk E4 mot Nyköping. Följ skyltar mot Kolmårdens djurpark. Strax utanför Krokek, sväng höger vid skylt till Marmorbruket. Parkering finns vid museet.

Buss 432 eller 433 stannar vid hållplats Marmorbruksvägen och därifrån kan du promenera ca 1 kilometer till marmormuseet. Aktuell tidtabell hittar du på Östgötatrafikens webbsida. (källa: Norrköpings kommun)

Birkarlar i släkten

Kvänland (Kvenland) är ett historiskt område som en gång i tiden omfattade västra Ryssland, svenska och finska Lappland samt Österbotten. Området tros ha sträckt sig fram till de samiska områdena i Norge och Sverige. I detta vidsträckta område levde människor som på olika sätt hade kontakt med Novgorod i nordvästra Ryssland, där skinnhandeln en gång blomstrade. Invånarna – kvänerna (finska: kainuulainen) tros ha varit bönder och handelsmän som hade ryska eller finska som modersmål och som behärskade det samiska språket. Vissa forskare härrör deras ursprung till finska Satakunda.

1024px-Reindeer_milking
Mjölkning i Sør-Varanger. Kvinnan på bilden är samisk, från Enare kommun i finska Lappland och mannen är kvän. Foto: Wikipedia


Birkarlar med okänt ursprung

Från 1320-talet nämns ”birkarlarna” i olika dokument. De tros ha varit kväner som hamnade under svenskt välde och som kom att arbeta som handelsmän i Torne, Lule och Pite lappmarker. Genom den svenska regeringsmakten fick  birkarlarna i norr monopol på handel med samer och att ta upp skatt från dem. Vilken nationalitet dessa birkarlar ursprungligen hade, vet man inte, men de behärskade både svenska och samiska.

Ursprunget till själva titeln birkarl (finska: pirkkalalainen) är omtvistat och vissa har velat härleda ordet till Tavastland och ”man från Pirkkala socken”, ”bäverjägare” och ”birk-karl” som betyder handelsman. Karvstocken var ett hjälpmedel när birkarlarna tog upp skatt och nyare forskning av Thomas Wallerström har föreslagit att ordet härstammar från det ryska ordet ”birka” som betyder just ”karvstock”.

Birkarlarna hade ensamrätt på handeln mellan samer och svenska kronan fram till år 1553 då de förlorade sitt monopol men fortsatte sin verksamhet som lappfogdar. Birkarlar och samer hade en intim relation till varandra och nyare forskning har visat att relationerna präglades av ömsesidighet och gemensamt beroende av varandra. Inte det ensidiga maktutövande över de underordnade samer som tidigare forskning har fokuserat på.

Suecia_2-072_;_Piteå_Civitas_Vetus
Från Öjebyn i Piteå bedrevs handel med samerna i Pite lappmark (Arvidsjaur, Arjeplog och Malå) Bild: Erik Dahlberg

 

Birkarlssläkten Rhen i Piteå

Min farfars mm fm mf mm mm mf f hette Andreas Nicolai Rhen f.1520 och levde i Piteå där han var verksam som präst och birkarl. En tid var han även hovpräst hos dåvarande kungen Gustav Vasa. Birkarls-släkten Rhen hade lyckats skapa en stor förmögenhet och ”herr Anders” i Piteå var vid taxeringen år 1571 den rikaste av alla Norrlandspäster. Han ägde många renar och därtill ett eget sågverk. Flera dokument styrker att han behärskade det samiska språket till fullo. Andreas var son till birkarl Nils Olofsson f.1490 i Öjebyn, Piteå, som i sin tur var son till ”Olof birkarl” Nilsson f. 1460 i Piteå.

Birkarlarna var välbeställda män som hade råd att låta sina söner studera den tidens främsta vetenskap – teologi. Det föll sig därför naturligt att även Andreas son, Nicolaus Andreas Rhen f.1557 studerade till präst. Författaren Lars Stiernman har noterat att påfallande många svenska ärkebiskopar kommer från birkarlsfamiljer, bland andra Rhen, Grubb, Bothniensis och Bure.

Nicolaus behärskade samiska språket och i början av 1600-talet utarbetade han bland annat en sångbok och en ABC-bok på samiska. Böckerna var de första i sitt slag som trycktes på det samiska språket. Nicolaus Rhen startade även en samisk skola för blivande teologistudenter  – ”en lappskola där 6 lappynglingar årligen skulle åtnjuta instruktion i bokliga konster”, men skolan flyttade strax därpå till Lycksele.

Det var förbjudet för präster att bedriva handel med samer från år 1611, men prästen Nicolaus fortsatte ändå sin verksamhet som birkarl. Han dog år 1628 och om honom har det skrivits ”han var nitisk om Guds ära i gemen och i synnerhet om lappskolan i Piteå”.

Olaus Magnus Historia om de nordiska folken

Källor: Egen forskning, ”Folk i norr. Om samer, kväner, birkarlar och präster” av Lars Stiernman, ”Nya forskningsrön om birkarlarna”, Kulturmiljö vid Norrbottens museum, ”Birkarlssläkter i Övre Tornedalen”, Erik Kuoksu, ”Norrlandssläkten Rhen – ur släktens historia genom ett halvt årtusende”, Alma Rhen.

 

Fjällsjö-finnarna

Fjällsjö betraktades länge som en ödslig ”avkrok” långt upp i norr. Bygden fanns inte ens med på 1600-talets Ångermanland-karta. Där bosatte sig några av mina finska förfäder i början av 1600-talet. På den tiden tillhörde Jämtland Norge. Foto: Undertecknad i Fjällsjö på 1970-talet

Fjällsjö, en gång i tiden en ödslig avkrok i norr

Fjällsjö som idag tillhör Strömsund i Jämtland, var en gång i tiden en långsmal socken som sträckte sig ända fram till norska gränsen, mellan Lappland och Jämtland. Arkeologiska fynd visar att det redan under folkvandrings- och vikingatid fanns en svensk bosättning i nordvästra delen av området. Området kom senare att kallas Ångermanlands lappmark.

På besök i Tåsjön, Fjällsjö på 1970-talet

Området betraktades länge som en ödslig avkrok i norr och Fjällsjö-bygden finns inte ens med på 1600-talets kartor över Ångermanland. De få bönder som levde där under 15 – och 1600-talet hade en tuff tillvaro i det karga området. Ännu tuffare var det för de finska bönderna i Österbotten och östfinska Savolax på den tiden. Löfte om upp till sex års skattefrihet lockade många finska nybyggare till Norrland, Dalarna och Värmland. Till Fjällsjö kom flera finska nybyggarfamiljer i början av 1600-talet.

 

1280px-Storberg
Fjällsjö Foto: Boern

Finska nybyggare

De finska nybyggare som kom till Strömsunds-orterna Fjällsjö, Hoting, Rudsjö (Russjö), Rörström och Vängel bildade tidigt egna ”finnbyar”. I Rudsjö (Russjö) och Tåsjön bosatte sig även några av mina finska förfäder.

Till Rudsjö flyttade bland andra släkten Lauinen och till Tåsjö kom den finska släkten Hokkanen. De första generationernas ”Russjö-finnar” tycks inte ha varit så särskilt fridsamma eller laglydiga och de förekommer ofta i dåtida domböcker. Några av ”värstingarna” tycks ha varit Zackris Persson f. 1620 och hans bror, Peder, söner till Peder Smed. År 1638 stod Peder inför tinget: ”Hafver bitit ett stycke utur armen på Peder Larsson hemma uti hans egen gård”. Jag har inte hittat något släktskap med dessa ”gubar”, tack och lov 🙂 

Forskarna Patricia och Erica Forssen Alonso har gjort en intressant sammanställning av domting i området mellan åren 1629 -1788. Här hittar du den.

Ortsbefolkningen upprördes över den tjuvjakt och det tjuvfiske som ”lösfinnarna” ägnade sig åt. Lösfinnar/drevfinnar” kallades de finnar som saknade egen stadigvarande hemvist. Genom ett tillägg i lagen försökte drottning Kristina få bukt med problemet. Alla lösfinnar skulle lagföras och bli deporterade tillbaka till Finland, eller dömas till straffarbete.

Enligt historikern Fale Burman så var ”finmärska” en inhemsk beteckning på de finska avkomlingarnas ludenhet. Foto: Sommar i Tåsjö


När historikern Fale Burman besökte bygden i slutet av 1700-talet antecknade han följande:
”Tåsjön – färsk fisk, gott folk, finsk ögonfähl”.  Han beskriver hur de finska nybyggarna först hade byggt sina rökstugor och fähus (ladugårdar) när de kom till sitt nya hem. Familjerna bodde sedan i ladugården tillsammans med djuren tills man hade snickrat färdigt torpet. Om man ska tro Burman så var de finska ättlingarna hårigare än sina svenskättade grannar. I sin dagbok antecknade han nämligen: ”Finmärska är beteckningen på de finska avkomlingarnas ludenhet”.

Några väderförutsägelser från Tåsjön enligt Burmans anteckningar i slutet av 17- och början av 1800-talet: ”Då laxöringar vaka och rök stiger upp ur skogen ifrån högden, blifver duskig (mulen) väderlek” och ”brun rand med ett sken under solen bådar storm”.

Fjällsjö-ättling 🙂

 

Läs gärna mer om Strömsund och dess historia i mitt tidigare inlägg.

Källor: Erik Modin ”Finnarna komma”, Patricia och Erica Forssen Alonso, Uno Persson, Fale Burmans dagbok, egen forskning.

Anor i Hammerdal

Ströms_kyrka_20060106
Ströms kyrka, Jämtland. ”Ingen i Straum kunde Pater Noster” sades det år 1273. Foto: Erik Svanberg

Hammerdal i Strömsund, Jämtland är en ort med gamla anor. De första invånarna tros ha bosatt sig där redan under vikingatiden och år 1050 fanns fyra gårdar i ”Hambradal”. Den första sockenkyrkan byggdes omkring år 1150. Sockenprästerna ansvarade för församlingarna i de båda socknarna Ström och Hammerdal, men så särskilt kyrkliga tycks församlingsborna inte ha varit till en början – år 1273 vittnades det nämligen om att ”ingen i Straum kunde bönen Pater Noster”.

Spåkvinnan Agnis ättlingar

När historikern Fale A. Burman besökte bygden år 1802, hörde han rykten om att invånarna tidigare hade använt de gamla förkristna gravhögarna i området som ”bönpallar”. Varje söndag hade sockenborna gått på knäna runt kyrkan, med radband i händerna. Detta pågick så ofta och så länge att det med tiden hade bildats en synlig stig kring kyrkan. ”En del samer i området tros fortfarande ha dessa radband i förvar”, påstod Burman 1802. Han menade även att de flesta invånarna i Ström härstammar från en spåkvinna och helare som hette Agnis. Agnis levde enligt Burman under ”påhvlisk tid” (katolsk tid) och hennes son, ”Stor-Nils” var ”af jättelik växt”.

Under 1600-talet levde svenskar i området, men även samer och finnar. Finnarna livnärde sig av svedjebruk, jakt och fiske. Fale Burman antecknade i sin dagbok att deras ättlingar var resliga och att de i allmänhet hade bättre hälsa än bönderna i området. Om man ska tro Burman så var de även hårigare än sina svenskättade grannar: ”Finmärska är beteckningen på de finska avkomlingarnas ludenhet”.

 

Farmor Margit i Tåsjön på 1970-talet. Foto: Björn Wijk

Långa karlar med blå rockar 

Burman beskriver även hur människorna i området var klädda i början av 1800-talet. Kvinnorna i Hammerdal bar låspungar (små väskor/portmonnäer), hade vacker hy men var enligt honom inte särskilt ”välsvarvade” – de hade enligt Burman slät plie (form). Till helger och finare tillfällen hade kvinnorna svarta kjolar, mössor med band och livstycken utan tröja med sydda axelremsor på linnet. De manliga invånarna beskrivs som ”långa karlar”. Blå jackor med stora metallknappar var modernt bland männen och vintertid bar man gärna blå kapprockar. Burman noterar även en ny modefluga bland männen i Hammerdal – ludna fårskinnsbyxor.

Norra Jämtland hade få och dåliga vägar förr i tiden. Det anmärkte även Fale Burman på. Dessutom ansåg han fjällen i Hammerdal vara ”stora, många, snöstarka och rysliga”. 

1280px-Hammerdal_kyrka_view2
Hammerdals kyrka Foto: Håkan Svensson

Den bortjagade prästen i Hammerdal

Genom reformationen år 1527 fastslogs att endast det ”rena Guds ord” skulle predikas i kyrkorna och Sverige omvandlades därmed till den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan, som vi tillhör än idag. 

Sockenborna i Hammerdal och Ström, hade vid det här laget lärt sig sina böner och vant sig vid den katolska läran. Man var inte särskilt intresserade av att byta inriktning, så när min anfader, sockenprästen Joghen (Jon) Eriksson Sparf, en söndag försökte genomföra en av sina moderna, evangeliska predikningar i kyrkan, blev han utjagad från kyrkan av församlingen. Jon tog sin tillflykt till prästgården, men de ilskna församlingsborna lät honom inte vara ifred där heller.

Prästen beväpnade sig då med en dalbila (ett svärd) och flydde upp till ett loft. Från loftet försvarade han sig mot de uppretade församlingsborna genom att hugga hejvilt med svärdet mot folkmassan. Efteråt kontaktade församlingsborna biskopen i Trondheim och framförde klagomål över den stridslystne prästen i Hammerdal. Jon Sparf försvarade sig genom att säga: ”En herde måste märka sina får, på det att han desto bättre kan känna igen dem”.

Även Jon Sparfs son, Erik Jonæ Sparf, kom att arbeta som präst i Hammerdal och Ström. Av någon anledning brann kyrkan i Hammerdal upp 1588 och man tvingades sälja en bit av kyrkans jord för att kunna finansiera återuppbyggnaden.

1024px-Hammerdal_kyrka_entrance_view
Hammerdals kyrka brann upp år 1588. Genom att sälja en bit av kyrkans jord fick församlingen in 5 1/2 daler. Foto: Håkan Svensson

Inbundna, trotsiga och egensinniga jämtar

 

250px-Johan_Tirens_naecken
En jämtlandssägen. Målning av Johan Tirén år 1881

Under sina resor i området år 1802 slog Fale Burman fast att de jämtländska männen i allmänhet var vackrare än de jämtländska kvinnorna: ”Kvinnfolket i Oviken är ej så vackert som mankönet. Med få undantag gäller detta om alla socknar i Jämtland”. 
Burman menade även att jämtlänningar är ett ganska missförstått ”folk”: ”Främmande folk hata landets infödingar – anser dem vara alltför inbundna, egennyttiga, trotsiga, lata och egensinniga människor”.

I Hammerdal och Ström bar invånarna näverskor istället för träskor, antecknade Burman i sin dagbok. Han skrev även att det tidigare varit ”ohyfsat” i Ström, som tidigare kallades ”sjåbygden” eftersom invånarna där hade blåsor (skrapade djurhudar) istället för fönster i sina hus. Men nu tyckte han att det hade det blivit mer civiliserat i Ström: ”Orten är mycket driftig och de som komma dit vilja ej gärna flytta därifrån enligt ordspråket”. Och om invånarna i Hammerdal och Ström hade han bara gott att säga 1802: ”Hamerdalsboerne ej trätgiriga eller begifna på fylleri”.

 

Foto: Björn Wijk

 

Bergsmännen

Stuga från en bergsmansgård i Ramsbergs socken. Finns nu att se på Vallby friluftsmuseum, Västerås. Foto: Helena Bure Wijk

Självständiga bönder som ägde mark och skog

Bergslagen har sedan medeltiden haft en omfattande verksamhet inom koppar- och järnhantering och vi som har våra anor där kommer förr eller senare att hitta bergsmän i släkten.

Bergsmän kallades sedan medeltiden de självständiga bönder som ägde egen mark och skog och som vid sidan av det traditionella jordbruket även drev bergsbruk.  Enligt 1300-talets privilegiebrev hade en sådan bonde rätt att utvinna fyndigheter på sin mark för framställning av tackjärn, men han var  i gengäld skyldig att betala skatt på det tackjärn som framställdes.

 

Wenzel_II_Kuttenberger_Bergordnung_1280_(01)
Bergsregalet var en slags statlig förfoganderätt som innebar att jordägaren inte ägde den malm som fanns på hans mark. Endast kronan kunde ge tillstånd att utvinna denna malm. Bild: Kung utfärdar bergsordning för sina bergsmän

Gemensam gruva och hytta

Bergsmännens arbete bestod således av att bryta järnmalm i gruvorna och att tillverka tackjärn i hyttorna men till bergsmansgården hörde alltid ett jordbruk med boskapsskötsel och skogsbruk. De olika bergsmansgårdarna i byn ägde och drev gemensamt gruva och hytta genom kooperativa ”hyttelag”. Ibland gick flera byar samman och byggde hyttor där man framställde tackjärn till bruken, som tillverkade stångjärnet.

I Vånga, Östergötland, där jag har många av mina ”bergsmans-rötter” på mormors sida, har det genom tiderna funnits många mindre masugnar där man genom tiderna har smält ned järnmalm till tackjärn, ända fram till år 1830 då man förlorade bergsprivilegierna.

 

Föreläsning

I det fornnordiska religiösa samhället var völvan en kvinnlig shaman. Völvan kunde även kallas seidkona, spåkona, vala, trollkona eller gygr.

 

Föreläsning om häxor och trolldom i Norden på Kunskapsgymnasiet 190329

Barnhusbarn i Stockholm

Allmänna_Barnhuset,_perspektivskiss
Allmänna barnhuset vid Norrtullsgatan i Stockholm

Första barnhuset i Sverige

Stiftelsen Allmänna barnhuset i Stockholm var det första barnhuset i Sverige och grundades på 1600-talet. De barn som lämnades till en institution blev ofta kvar där under hela barndomen och många barn for väldigt illa. 1785 kom en ny förordning om att barnen istället skulle utplaceras i fosterhem på landsbygden för att bli ”samhällsnyttiga varelser”. Fram till 1856 hade de mödrar som födde anonymt ingen möjlighet att få tillbaka sina barn om de i ett senare skede skulle ångra sig, men genom ett tillägg i barnmorskereglementet kunde den anonyme modern lämna en lapp med sitt namn och hemvist på ett papper som förseglades och lämnades till pastorsämbetet i barnets födelseförsamling.

Modern behöll en kopia och kunde senare, om hon önskade, bevisa att hon var barnets biologiska mor. För många barn som föddes av anonyma föräldrar, förblev dock föräldrarna okända. Till en början kostade det 100 riksdaler att lämna sitt barn till Allmänna barnhuset och de som kunde, betalade. De mödrar som saknade ekonomiska medel kunde lämna sitt barn, och i gengäld arbeta på barnhuset under en tid.

Här kan du söka efter barn som varit placerade i Allmänna barnhuset mellan åren 1800-1916.

68d77a99-575b-4949-a7aa-353a95c93f69
Frimurarbarnhuset i Stockholm Foto: Stockholmskällan

Frimurarbarnhuset – endast för välartade och friska barn 

Frimurarbarnhuset i Stockholm startade sin verksamhet i mitten av 1700-talet och man tog endast emot friska och välartade barn mellan sex och tio år, som var födda inom äktenskapet. Barnhuset grundades av Frimurarelogen ”S:t Jean Auxiliaire” (senare ”Den Nordiska Första”), som en ”bestående insats till samhällets gagn”.

På barnhuset bodde cirka 170 barn som mest och man hade egen skola. Morgonmålet bestod av ”ölsupa” som serverades klockan sju varje morgon. Fyra gånger per år fick barnen besöka sina föräldrahem och detta var för många barn ljuspunkten i tillvaron. Men dåligt uppförande kunde resultera i indragen hemgång som straff.

63d246d4-7aa3-492b-a294-e05841f38c63
Pojkarnas sovsal på Frimurarbarnhuset Foto: Stockholmskällan

Till Frimurarbarnhuset kom barn som hade gifta föräldrar men där den ena föräldern hade dött, eller där föräldrarna av olika orsaker inte längre kunde försörja sitt barn. Barnhuset erbjöd en ordnad tillvaro, god uppfostran och skolgång…men när man läser om barnhus-barnen i arkiven så framträder en tillvaro präglad av hård disciplin och bestraffning.

Hemska straff

”Smaka ridspö” och ”ris” var ofta förekommande bestraffningar, liksom ”planstraff” men det är för mig ännu oklart vad planstraffet handlade om. Förmodligen innebar straffet någon form av offentlig ”uthängning” på skolgården/”planen” inför de andra barnen…

f68a5983-7850-4471-a259-01a6b9ae695e
Pojkar vid Frimurarbarnhuset Stockholm Foto: Stockholmskällan

Här följer några anteckningar från barnhuset, angående en pojke som bodde där på 1930-talet och de straff han fick under ett år:

14 september: Gripen på bar gärning då han stal frukt i trädgården – arrest 2 söndagar, planen
28 september: Olovligen utåt vägen – Ljög. – smaka ridspö, 1 söndag
27 mars: Slagit sönder kamingaller. – Arrest
1 maj: Sparkat sönder ett trumskinn – Ris
1 augusti: Med Jansson sålt tagna kopparrör – Ridspö 14 dagars planstraff
25 oktober: Olovligen till Holmia – Ris
16 november: Frånvarande vid uppställning – förmaning
2 december: Tagit ur slöjdmontern 1 slev och 1 tavelram, vilka han sålt – Ris

Frimurarbarnhuset-i-Stockholm-DIVd-2-1894-1939-Bild-500-sid-93
Anteckningar om en pojke, Frimurarbarnhuset

Här kan du läsa mer och söka i arkiven för Frimurarbarnhuset.

Barnmorskan på Lilla Munklägersgatan 11

114d8594-c1a8-4924-9474-d8e4b9c18bb9
I Stockholm fanns på 1800-talet utbildade barnmorskor som hjälpte barn till världen. På Lilla Munklägersgatan 11 bodde en barnmorska. Hos henne födde min farmors farmor ett barn i största hemlighet 1865. Foto: Larssons atelje

Barnmorskan har genom tiderna hjälpt barn till världen genom att bistå den födande modern med stöd och hjälp. Hon har haft många namn – jordemor, närmor, hjälpkvinna, ljusmor och ackuschörska. Att föda barn som ogift innebar förr i tiden stora svårigheter för den ogifta modern och hennes ”oäkta” barn. Det rådde en sträng social kontroll i vårt samhälle och lagstiftningen var länge inriktad på att ställa både mannen och kvinnan till svars.

Kyrka och domstol ansträngde sig till det yttersta för att få den ogifta modern att erkänna vem barnafadern var, eftersom utomäktenskaplig sexualitet ansågs vara ett brott mot både kyrklig och världslig lag. Det var inte ovanligt att ”oäkta” barn dödades av föräldrarna och det hände också att mammorna utförde olagliga aborter på sig själva. Det förekom även att ogifta mödrar födde sina barn hos ”änglamakerskor” mot betalning, där barnen vanvårdades till döds och blev på så sätt små ”änglar”.

Barnamordsplakatet

Kungen Gustav III oroades av de många spädbarnsmorden som skedde på grund av de ogifta mödrarnas utsatthet och sociala ställning. Genom det barnamordsplakat han instiftade, fastslogs år 1778 att ogifta mödrar kunde få sitt nyfödda barn inskrivet i födelseboken med anteckningen ”fader okänd” och ”moder okänd”. Genom den nya lagen fick ingen längre tvinga kvinnan att avslöja vem barnafadern var.

Dessförinnan hade barnmorskorna haft till uppgift att förmana den ogifta kvinnan att avslöja vem som var barnets far. I de fall myndigheterna begärde det, var barnmorskan även tvungen att berätta vad den ogifta modern hade berättat under förlossningen. Genom barnamordsplakatet förbjöds barnmorskan att försöka tvinga fram sådana bekännelser.

Gustavo-III,-Rey-de-Suecia_1777-by-Roslin
Gustav III oroades över de många barnamorden och instiftade barnamordsplakatet. Målning av Alexander Roslin 1777

 En stor summa pengar

På 1800-talet fanns utbildade barnmorskor i hela landet som arbetade med att hjälpa havande kvinnor. På Lilla Munklägersgatan 11 i Stockholm bodde en barnmorska som år 1865 hjälpte den lille gossen Gustaf Erik Sigismund Posse till världen år 1865. Den ogifta modern var min farmors farmor, Hulda Schmidt. Hon födde sin son hos barnmorskan i största hemlighet och barnet antecknades i födelseboken med ”föräldrar okända”.

Många ”oäkta” barn gick en tuff framtid till mötes då de ofta lämnades till barnhus eller utackorderade som fosterbarn på landsbygden där de fick slita hårt. Gustaf Erik Sigismund fick en tryggare framtid.

Vid tiden arbetade och levde en ogift man vid namn Gustaf Posse vid Stockholms slott. Posse är namnet på en gammal adelssläkt som  härstammar från en jylländsk väpnare som hette Nils Jensen Loupose. Innan Gustaf Erik Sigismund föddes bodde även hans mamma i Hovförsamlingen där hon arbetade som piga, så Gustaf Posse var förmodligen barnets far. Den ”oäkta” sonen fick hans efternamn och en stor summa pengar betalades till den ogifta moderns familj. Det verkar även som om barnafadern försökte se till så att pojken fick växa upp i ett kristet och ”välordnat” hem.

Posse_CoA
Posses släktvapen

 

Gifta på låtsas

Farmors farfar, Johan Gustaf Söderman föddes 1841 på Värmdö

En kort tid efter förlossningen flyttade Hulda och hennes son hem till den då präststuderande Johan Gustaf Söderman som bodde i närheten, på Svartmangatan 22 i gamla stan. Pojken blev då antecknad som Södermans styvson. Johan Gustaf  Söderman var född på Värmdö 1841 och hade ingen anknytning alls till Nordmaling i Västerbotten, men ändå fick han infödingsrätt där när han avslutat sina präststudier, vilket borde ha varit en omöjlighet.

I Härnösands herdaminne står det att Johan Gustaf Söderman och Hulda Schmidt vigdes 1872, men några vigselhandlingar existerar inte. För Söderman var det förmodligen mer ett symboliskt äktenskap, där han för en stor summa pengar och vissa samhälleliga förmåner, tackade ja till att uppfostra en annan mans barn. Att gifta sig på riktigt med den ”fallna” kvinnan, det ville han inte.

Hela familjen försvann och prästen gifte om sig 

Gustaf Erik Sigismund Posse fick med tiden efternamnet Söderman och antecknades i Nordmalings kyrkböcker som ”son” till prästen. Han flyttade sedermera till Ramsele där han arbetade som folkskollärare en tid. Han dog år 1890 av lungsot (TBC), endast 24 år gammal. Fosterfadern och prästen Johan Gustaf reste då dit och begravde honom. Några år senare dog Hulda Schmidt hastigt, liksom hennes far, mor och syster som också bodde i prästgården hos Söderman. Några uppgifter om dödsorsaker finns inte i Nordmalings kyrkböcker. Det var ju Söderman som var präst och han tyckte kanske inte att det var så viktigt att föra in dessa anteckningar i död- och begravningsboken. Strax efter Huldas död gifte han sig på ”riktigt” med sin mer än trettio år yngre hushållerska.

1024px-Nordmalings_kyrka01
Farmors farfar fick pengar och andra fördelar när han tog hand om Hulda Schmidt och hennes oäkta barn. Bland annat fick han infödingsrätt i Nordmaling. Foto: Håkan Svensson

Östman, Gudfasts son lät resa denna sten

Foto: Helena Bure Wijk

Kristnandet i Skandinavien var en långsam process som spände över flera hundra år.  Man delar in processen i tre skeden – en första tid som innebar tillfälliga kontakter med kristnade områden i Öst- och Västeuropa. Detta skedde under plundrings- och handelsresor. Man vet inte exakt när denna ”kontaktfas” övergick i själva ”missionsfasen”, men den första kända var den som riktades mot Sverige från det karolingiska kejsardömet.  Den tyske missionären Ansgar riktade sin mission mot handelsstaden Birka under 800-talet och där uppfördes sedan tre kristna kyrkor. Denna andra fas, övergick sedan i den tredje fasen då kyrkans ställning blev stark.

Gammal och ny sed

I den fornnordiska religionstiden existerade inte begreppet ”religion” som sådant. Religionen var en del av kulturen och hade en självklar plats i människornas tillvaro. Begreppet ”sed”, (även skick, sidr) var det ord man använde under vikingatiden för att beskriva de religiösa förhållandena. Detta begrepp omfattade såväl ritualer och föreställningar om verkligheten, såsom sociala strukturer och klädkoder. Man tror att varje folkgrupp hade sin egen sed och man gjorde inga försök att överföra sin sed till andra folkgrupper.

När kristendomen började spridas i Skandinavien, tillkom benämningarna ”forn sidr” (gammal sed) och ”ny sidr” (ny sed), för att skilja det gamla från det nya tänkandet och utövandet. Begreppet ”hedendom” uppstod under religionsskiftet för att beteckna det icke kristna. ”Heidinn” var det fornnordiska ordet för ”icke kristen” som användes av de germanska folken. Hedendom (från ordet hede) är en kristen term som betecknade en person som levde utanför den civiliserade världen, utanför staden.

Gudinnan Freja. Bild: Wikipedia

Målet med riterna var att göra tillvaron trygg

Målet för de förkristna fornnordiska religiösa utövarna var att uppnå det goda livet ”här och nu”, till skillnad från kristendomen, där frälsningen var något som förlades till en punkt längre fram, i livet efter detta. Missionstanken som finns i kristendomen, fanns inte alls i den fornnordiska tron. För de fornskandinaviska religionsutövarna handlade det goda livet om fruktsamhet, glädje, sexualitet m.m. och man offrade till gudarna för bland annat god årsväxt och fred. Kollektivet var navet i det förkristna samhället och därför fanns stort fokus på ära och skam. Gudarna var knutna till folkgruppens eget territorium och målet med riterna var att göra tillvaron trygg.

1280px-Armring_av_guld_med_djurhuvudformade_ändar,_vikingatid,_800_-_1099_i_Östergötland,_Sverige
Armring av guld med djurhuvudformade ändar, vikingatid 800-1099, Östergötland. Foto: Statens historiska museum

Det sägs att det var Östman Gudfastsson (född cirka 1020 ) som kristnade Jämtland. Den gamla ”Frösöstenen” som ursprungligen stod mittemot dagens Östersund berättar om detta: Austmaðr, Guðfastaʀ sunn, let ræis[a stæi]n þenna ok gærva bro þessa ok hann let kristna Iamtaland. Asbiorn gærði bro, Trionn ræist ok Stæinn runaʀ þessaʀ”

800px-Frösöstenen_sommar
”Östman, Gudfasts son lät resa denna sten och göra denna bro, och han lät kristna Jämtland. Åsbjörn gjorde bron. Tryn och Sten ristade dessa runor”. Foto: RAÄ:s fornminnesdatabas


Några av mina gamla vikingarötter hittar du här

Land av sjöar

Griahan_of_aileach
Anfadern Muircheartach O´Lochlainn var kung av Tir Eoghain och Irland för länge sedan. Bild: Wikipedia

Nomader, bråkiga småkungar och nordiska sjörövare

Keltiska stammar började invandra till Irland omkring 500 f Kr och gaelerna kom att sätta sin prägel på språk och kultur. Irland var på den tiden uppdelat i flera kungadömen och man låg i ständig fejd med varandra. Befolkningen i Irland bestod till största delen av nomader samt småkungar som byggde herresäten med målet att utvidga sina domäner än mer. De keltiska kungarna styrde enväldigt sina egna små kungariken och var väldigt splittrade sinsemellan.

Mot slutet av 700-talet kom vikingarna till Irland och tog över stora landområden, främst längs kusterna, som förblev ockuperade under kommande 200 år. Vikingar (víkingr) var fornnordiska bönder, sjörövare och upptäcktsresande som for i ”viking” med sina skepp (sent 700-tal till 1100-talet e.Kr). Man låg bland annat i bakhåll med sina skepp i vikar och genomförde på så sätt överrasknings-plundringar och räder. Man grundade under denna tid Irlands första städer, bland annat Dublin, Cork och Limerick. Dublin var under denna tid en blomstrande vikingastad

Imacon Color Scanner
Bildsten med skepp 800-1099 Foto: Bengt A. Lundberg/SHM

Ett nytt styre

Till slut lyckades de keltiska kungarna enas och besegrade vikingarna år 1014 vid Clontarf, men inre strider fick kelterna på fall 150 år senare. Engelska normander var intresserade av den outnyttjade tillgången på bördig mark. På en keltisk kungs begäran kom en normandisk greve, känd som Strongbow, till Irland på 1170-talet och med sig hade han en stor militär armé. Hans avsikt var att upprätta en egen monarki på ön. Den engelske kungen, Henrik II, motsatte sig detta och införlivade istället Irland i sitt eget rike. Det direkta engelska väldet inskränkte sig emellertid till områden vid östkusten. Vikingarna försökte ta tillbaka Dublin, men lyckades inte med detta.

Det irländska släktnamnet O´Lochlainn (Mc Lochlainn) anknyter till Skandinavien och speciellt till norska vikingar (sjörövare) på det gaeliska språket. Ordet ”llychlyn” betyder ”land av sjöar” eller ”land av träsk”. Domhnal Lochlainn, f. 1048 var min anfader och han var även kung i Irland en gång i tiden.

800px-The_Bell_of_Saint_Patrick_Shrine_MET_tem07651s1
Inskription: ”Be för Domnall Ua Lochlainn på vars beställning denna klocka tillverkades” Bild: Wikipedia

Mytiska sjöodjur, merovinger och den helige graal

”Franker” nämns i romerska källor först vid mitten av 200-talet e kr, som namn på flera olika stammar i nordvästra Germanien. Deras egentliga expansion började från och med 480-talet då de gick över Rhen och in i Gallien och bildade ett eget rike under kungar av den merovingiska ätten. Klodvig var det första stora namnet bland dem.

Frankernas förste ledare var den mytomspunne Klodvig (Chlodio) och det är hans son, Merovech, som har givit namn till den ”långhåriga” merovingiska ätten. Merovingerna, som påstås ha haft övernaturliga förmågor, ville gärna härleda sina rötter till ett mytiskt och övernaturligt ”sjöodjur” och påstod själva att de bara var människor till hälften. Här kan du läsa mer om merovingerna i släkten.

I böcker som ”Heligt blod, helig graal” (Lincoln och Baigend 1982) och ”Da Vinci koden” (Brown 2003) framförs en teori om att Jesus från Nasaret i själva verket fick ett barn tillsammans med Maria från Magdala (Maria Magdalena), som fördes till Frankrike i all hemlighet. Enligt denna myt är ”den helige graal” inte något fysiskt föremål utan symbolen för Maria Magdalenas livmoder som förde ätten vidare.

1920px-Leonardo_da_Vinci_-_The_Last_Supper_high_res
Jesu mest älskade lärjunge är enligt bibeln Johannes, men alla kan se att den lärjunge som sitter intill honom är en kvinna (Maria Magdalena), menar bland andra författaren Dan Brown i boken ”Da Vinci koden”. Målning av Leonardo da Vinci

Enligt böckerna har denna ätt genom tiderna varit utsatt för massiva hot från hemliga falanger inom den katolska kyrkan, då sanningen, om den kom ut, skulle omkullkasta hela den kristna grunden där man utgår från att Jesus var en ogift man som inte hade några barn. Till beskydd har ätten genom tiderna haft starka grupperingar såsom Prieuré de Sion (Sions priorat) på sin sida.

CHILDERICI_REGIS
Sigillring, Childeric I Bild: Wikipedia

All släktforskning som sträcker sig längre tillbaka än kyrkböckerna (1500-tal) måste man ta med en jättestor nypa salt. Vi har ju inte möjlighet att verifiera källorna, men några av mina vikingarötter hittar du här.

 

När medellivslängden var 34 år

Mormors morfars mormor levde i 100 år och 9 månader. När hon föddes år 1788 var medellivslängden för kvinnor endast 38 år och männen beräknades leva till sin 35-årsdag i bästa fall.

Medellivslängden i Sverige är i dag mer än 80 år, men det har inte alltid varit så. I slutet av 1800-talet kunde man skatta sig lycklig om man som kvinna fick leva i 49 år. För männen var medellivslängden endast 45 år under samma tidsperiod (1871-1880). Åren 1755-1775 var medellivslängden för män endast 34 år och för kvinnor, 37 år. Med andra ord hade jag ramlat av ”pinnen” för länge sedan om jag hade levt på den tiden…

Barnadödligheten var väldigt hög och många barn fick aldrig leva till vuxen ålder. Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om förfadern Johan Bure och hans hustru, där endast fyra av parets elva barn överlevde sin barndom. Döden var ständigt närvarande och man gav ibland flera barn samma förnamn, eftersom man förmodade att några skulle gå bort i tidig ålder.

Dödböckerna berättar mer

Dödböckerna berättar om dödsorsaker och hur gammal personen var när han/hon avled (År, månad, dag). I somliga dödböcker har prästerna skrivit fantastiska minnesrunor över personerna där man får veta var de föddes, arbetade, hur deras liv såg ut och kanske hur de uppfattades av omgivningen. En riktig skatt att finna i släktforskningen!

Min mormors morfars morfar, Anders Persson f. 1786 var klockare i Simonstorp under många år. När han avled 1786 fick han en väldigt kort och torr notis i dödboken: ”Klockare i Simonstorp, d. av vatten, 60 år”. När hans bror, Torparen Olof gick bort skrev prästen en hel levnadsberättelse där han redogjorde för Olof Perssons alla anställningar och familjeliv. Att Olof uppfattades som en mycket trevligare man än ”min” gamla klockare, framgår väldigt tydligt. Prästen avslutar sin berättelse om Olof med orden ”älskad av alla”.

Torparen Olof Persson i Simonstorp måste ha varit väldigt omtyckt. Prästen avslutar berättelsen med orden ”…De sista 2 åren sjuklig och svårmodig, men haft ett milt väsende, älskad av alla.

Tyvärr är det inte så ofta man hittar sådana här vackra dödsnotiser i kyrkböckerna. Ofta finner man bara någon enkel rad i kyrkboken med namn, yrke, dödsorsak och ålder, om personen kom från enklare förhållanden. Kyrkboken hade ett begränsat utrymme och de lite mer tjusiga ”krusidull-bokstäverna” samt mer utrymme i boken, var främst reserverat för de högre stånden.

Vanliga dödsorsaker förr

En vanlig, men diffus dödsorsak hos spädbarn var ”slag”, som tycks ligga närmast det vi i dag kallar ”plötslig spädbarnsdöd”. Barnet avled hastigt, utan tidigare symtom på sjukdom. Även vuxna kunde drabbas av ”slag” men då avsågs förmodligen det vi i dag kallar ”stroke”. ”Durklopp” (diarré/magplågor) kunde vara en dödsorsak hos vuxna, liksom olyckor, olika slags infektioner och sjukdomar – exempelvis ”lungsot” (TBC), ”rödsot” (dysenteri) och ”håll/styng”,  (lunginflammation). ”Af ålderdomsaftyning” var också en vanlig dödsorsak hos vuxna individer och eftersom de flesta människors liv var korta så kunde man dö ”af ålder” nästan när som helst om man var 40 plus.

Sega gubbar och gummor i släkten

De flesta av mina förfäder- och mödrar på 16-, 17- och 1800-talet levde relativt korta liv och i barnkullarna var det ofta ett eller flera barn som inte nådde vuxen ålder. Men det finns några släktgrenar på min mormors sida, som inte alls följde dåtida ”medellivslängds-normer”. Mormors morfars mormor, Ingrid föddes 1788 i Östra Vingåker och kom att få ett långt liv, även enligt dagens mått mätt. Ingrid dog av ålderdom när hon var 100 år och 9 månader och när jag forskar bakåt i hennes släktgrenar, så uppträder ett tydligt mönster. Man levde väldigt långa liv.

En förfader som var född i början av 1600-talet gifte om sig när han var 80 plus och fick därefter flera barn. Han måste ha ärvt sin vitalitet av sin far, som var född 1593 och nästan fick uppleva sin 100-årsdag: ”Jöns Persson i Skogen, een gammal fattigh man, 99 åhr gammal, dödh af långhsam siukdom”.

På några av mormors släktgrenar levde man väldigt långa liv. Och man tycks även haft roliga skägg 🙂 Foto: Privat

Medellivslängd i Sverige genom tiderna:

1755-1775 – män 34 år, kvinnor 37 år
1776-1795 – män 35 år, kvinnor 38 år
1816-1840 – män 40 år, kvinnor 44 år
1841-1845 – män 42 år, kvinnor 47 år
1846-1855 – män 41 år, kvinnor 45 år
1856-1870 – män 42 år, kvinnor 46 år
1871-1880– män 45 år, kvinnor 49 år
2018 – män 81 år, kvinnor 84 år

 

 

Ryttartorpet

Johan Eriksson föddes år 1790 på gården Burvik i Knutby, Uppland. Han var min morfars mormors farfar. Förr i tiden var det den äldste sonen som fick ta över släktgården och Burvik togs därför över av den äldste brodern, Anders. Johan fick skaffa försörjning på annat håll. Han valde att bli ryttare och dragon. Vid anställningens början år 1813, fick han namnet Bure. Dragoner var infanterisoldater som förflyttade sig med häst, men som stred till fots.

Svenska_dragonuniformer,_Nordisk_familjebok
Svenska dragoner från sent 1600- till 1900-talet. Bild: Nordisk familjebok 190

Soldaternas namn

Soldaternas namn hade ofta anknytning till det geografiska område där man verkade, men namnen kunde också anspela på mer personliga attribut, som exempelvis soldatnamnen ”Stark”, ”Munter” och ”Glad” gör. Johan Bure fick ett ryttarnamn som var kopplat till gården Burvik och till det rusteri där han var anställd. Burvik hette ursprungligen Yla, men fick sitt nuvarande namn på 1600-talet när Jonas Bure från Skellefteå köpte gården.

Johan gifte sig med soldatdottern Ulrica Stark och paret flyttade in i dragontorpet Svanbol i Knutby.

Ryttartorpet var ett så kallat ”dubbeltorp” som hyste två familjer och byggdes på 1600-talet. Foto: Helena Wijk

Ingen dans på rosor

Det var svåra tider och livet som soldat och soldathustru var ingen dans på rosor.  Paret fick många barn tillsammans men endast några få nådde vuxen ålder. Johan var anställd som dragon och ryttare vid Livregementets dragoner under de kommande 31 åren och han slutade sitt yrkesliv med betyget ”tjänt berömligt”. Han avled 1858.  ”Askedade dragonen och Häradstjänaren Jan Bure 68 år, 3 månader och 3 dagar”.

Torpet Svanbol kom därefter att hysa andra dragoner, som fick samma efternamn som föregångaren. Huset, som var i mycket dåligt skick genomgick flera renoveringar under senare delen av 1800-talet. Det var bland annat hål i väggar och spisen var otät med ohälsosam rök i bostaden som resultat. Dessutom var fähuset fallfärdigt. I slutet av 1800-talet fick torpet, som tidigare hade varit naturfärgat, sin nuvarande röda färg.

Foto: Privat

Ett vackert torp med historia

För några år sedan fick jag kontakt med husets nuvarande ägare. Familjen har lagt ner många hundratals arbetstimmar på varsam renovering för att återställa det gamla torpet till ursprungligt skick. Att torpet var väldigt ohälsosamt kallt och dragigt när Johan och Ulrica bodde där, det framgår av Krigsarkivets handlingar då man genomförde besiktningar. De nuvarande ägarna har hittat människohår som har använts för att täta de dragiga fönstren. Kanske försökte Ulrica förtvivlat att täta fönstren med sitt hår, för att barnen skulle överleva? Men endast fyra av de elva barnen överlevde till vuxen ålder.
De nuvarande ägarna har även hittat vitlöksplantor intill torpet. Vitlök har använts sedan tusentals år tillbaka för att bota förkylningssjukdomar och har även använts som beskydd,  för att hålla onda krafter borta.

Det gamla torpet vårdas idag ömt av nuvarande ägaren. Foto: Privat

 

 

Anor i Stockholms skärgård

1280px-Värmdö_kyrka,_november
Värmdö kyrka Foto: Wikipedia

Vattnet har länge varit den viktigaste transportvägen i Stockholms skärgård. På Djurö fanns en stor ankringshamn för flottan under Vasatid och kungen bestämde under 1500 – talet att Sveriges kustbönder skulle avlöna styrmän – lotsar, som hade till uppgift att guida de fartyg som framfördes i de ofta svårframkomliga passagerna inomskärs. År 1667 infördes lotstvång, vilket innebar att utländska sjöfarare var tvungna att anlita och betala lotsar för att få segla i svenska vatten.

Sundet mellan Stavsnäs och Djurö var under stormaktstiden en viktig seglingsled in till Stockholm. Under 1700- talet var Stavsnäs ett litet skärgårdssamhälle med fiskarbönder, människor som levde av både fiske och jordbruk, och som väl kände till alla de farliga grund som fanns i de omgivande vattnen. Från högt belägna lotstorn/lotsutkik övervakade man det vattenområde som man ansvarade för. Lotsyrket gick förr i tiden ofta i arv från far till son.

Lotsutkiken,_Sandhamn
Från höga lotsutkik övervakar lotsarna vattnet som de ansvarar för. Foto: Wikipedia

Min fm fm ff, Johan Lundqvist, föddes 1750, i Stavsnäs, Värmdö och kom att arbeta som lots och bonde liksom sin far. Johan började sin yrkesbana som lotsdräng och fick efter lång och trogen tjänst hederstiteln mästerlots, vilket innebar högre lön och möjlighet att lotsa större fartyg. Dödboken för år 1824 berättar att Johan avled utomhus, mitt i den kalla vintern: ”Död den 12 dec under bar himmel på Löknäs Långdel. War lots och bodde på Stafnäs”.

1280px-Stavsnäs_by
Lotsen Johan Lundqvist dog under bar himmel i Stavsnäs, vintern 1824. Bild: Stavsnäs, Värmdö. Wikipedia

Här finns mina anor från Stockholms skärgård.

Familjen Le Chotton/Cottoun i Gimo bruk

Interiör_av_vallonsmedja_vid_Gimo_bruk._Fritz_von_Dardel,_1838_-_Nordiska_Museet_-_NMA.0032399
Bild: Interiör av vallonsmedja vid Gimo bruk. Fritz von Dardel, 1838 – Nordiska Museet

Redan tidigt 1600-tal anlades hyttor i Gimo i Skäfthammar. Bruket drevs av köpmannen Louis De Geer, som snart anlade ett större järnbruk på platsen. Louis var protestantisk hugenott och född i Belgien. Han flydde till Holland på grund av religionsförföljelser och kom sedermera till Sverige som affärsman.

De Geer anställde gärna landsmän som delade samma religiösa övertygelse och snart flyttade flera vallonfamiljer till Sverige och bruket i Skäfthammar, bland andra medlemmar av släkten Le Chotton (Cotton/Cottoun) som arbetade som skogshuggare, kolare och körare vid Gimo bruk. Le Chotton kom från Spanska Nederländerna, liksom familjerna Dandenel, Francois, Magnette, Vincent och Pousette.

Vallonerna talade en fransk dialekt som hade starka inslag av det tyska språket och svenskarna hade svårt att återge deras släktnamn och även deras förnamn i skrift. Namnet ”Pousette” förvandlades gärna till ”Poncet” och ”Le Chotton” blev till ”Kotton” i kyrkböckerna. De franska förnamnen ”Jean” och ”Jeanne” präntades gärna som ”Johan” och ”Johanna”. Förnamnet ”Jaqueline” blev gärna ”Jenne” när de svenska prästerna präntade ned namnen i sina böcker.

Anna Le Chotton/Cottoun levde i Gimo bruk och var först gift med Gottfrid Pousette. Paret gifte sig i bruket 1692. Efter hans död gifte hon sig med en dragon och kallas då ”dragonihustrun Anna Johansdotter Kotton”. Hennes far bör därför haft namnet Jean Le Chotton.

Vet du mer om Anna och släkten Le Chotton/Cottoun?
Hör gärna av dig till mig: forskningbw(at)telia.com

Dubois, Vincent-Rafflier, Pousette, Barre, Banart, (Le Chotton?) Mantrain, Besnier och Poulain är några av de franskklingande namn mina anfäder och anmödrar bar en gång i tiden.

Fransoserna vid de uppländska bruken

Francois_Dubois_001
Bild: Massakern på hugenotter under Bartolomeinatten 1572. Målning av François Dubois (1529 – 1584)

Det var några tusen valloner som kom till Sverige mellan åren 1626 – 1655.  För många var det hoppet om en bättre ekonomi som lockade dem hit, men många flyttade också av religiösa skäl.  De fransktalande vallonerna var ofta reformerta kalvinister –  så kallade hugenotter – som valde att fly hemlandet efter tider av förföljelse från stat och katolska kyrkan. Det som är mest utmärkande för kalvinismen är den dubbla predestinationsläran – tron att Gud redan på förhand har utvalt somliga människor för evigt liv, medan andra är dömda till evig förtappelse. De reformerta vallonerna hade även en annan uppfattning om nattvarden.

Jean Calvin

Man beräknar att ett hundratal av de franska hugenotterna kom till Sverige under 1600-talets början. Inte heller här fanns religionsfrihet på den tiden, men man tilläts i alla fall att utöva sin religion privat, om man lovade att inte sprida läran utanför hemmets väggar. Detta skärptes 1647 då det bestämdes att alla som bodde i Sverige skulle döpa sina barn i Svenska kyrkan. De människor som hade annan trosbekännare hade inte rätt att verka inom några högre ämbeten i samhället, fick inte heller vara dopvittnen och kunde inte begravas med några högtidligare ceremonier. Varken reformerta eller katolska konventiklar skulle tillåtas i Sverige.

Ytterligare skärpningar i lagen infördes senare. Varje utländsk person som avsåg att stanna någon längre tid i Sverige, var från år 1667 tvungen att redogöra
för kyrkoherden vilken konfession han bekände sig till. Detta skulle anmälas efter åtta dagar i landet. Därefter rapporterade kyrkoherden till landshövding och biskop. Den utlänning som underlät att göra detta, miste alla de rättigheter som han hade fått. Lagen skärptes med tiden än mer. Nu gällde att den som avföll från landets religion skulle mista sitt ämbete, landsförvisas och aldrig njuta arv, rätt eller rättighet i Sverige. Ingen fick öppet ha en främmande religionsutövning.

Mina anfäder- och anmödrar med namnen Pousette, Vincent -Rafflier, Poulain och Barre var några av de fransktalande valloner som bekände sig till den reformerta kalvinismen och somliga kom att behålla sin tro länge. Trots de skärpta bestämmelserna deltog familjerna  i reformerta sammankomster in på 1700-talet. Somliga vallonsläkter tycks ha varit mer motsträviga mot att assimileras och man behöll sin religion, sitt språk och kultur långt in i tiden. Vid Lövsta bruk och Österbybruk i Uppland hade man bland annat egen skolundervisning på franska. Det var främst bland hantverkarna – kolare, smeder- och hyttpersonal, skogshuggare och körare som ”försvenskningen” och även acceptansen gentemot lutherdomen, dröjde längre.

Anfadern Henri Vincent-Rafflier kom till Sverige 1626 från Fanzel i Belgien: ”Sonen till Jean Vincent från Fanzel har rest med Mathieu de Geer till Sverige”. Hans far, Jean Vincent-Rafflier, hade några år tidigare försvunnit tillsammans med kapten Trouillets trupper. Henri var gift med en ännu okänd hustru och kom att arbeta som kolare i Österbybruk och Gimo bruk fram till sin död 1679. Jag härstammar från hans dotter Margareta Vincent f.1634 som var gift med kolaren Mårten Dubois f. 1629.

Anfadern Michel Poulaine f. 1610  flyttade också till Sverige tillsammans med sin hustru, Jeanne Barre. I Forsmark antecknar man år 1679 att familjen Poulaine håller reformerta konventiklar, som då var en förbjuden verksamhet. De fransktalande kalvinisterna höll sig gärna till familjer med samma trosuppfattning och man gifte sig med dessa släkter. Michel Poulaine var hammarsmed och skrivare i Uppland. Han fick tillsammans med hustrun Jeanne Barre bland andra dottern Cathleen Poulaine f.1627 (min ana) som gifte sig med Gottfrid Pousette f. 1626. Även släkten Pousette höll sig till den reformerta tron till en början. Familjerna Vincent, Pousette, Le Chotton (Cotton), Dandenel, Francois och Magnette har sitt ursprung i Spanska Nederländerna.

År 1655 bodde det 43 personer i Gimo Bruk, Skäfthammar. Av dessa var 17 personer valloner. Familjerna Anthoine, Dandenel, Hubinet, Magnette och Pousette tillhörde smides- och hyttpersonalen. Le Chotton och Vincent var kolare och skogshuggare. Till ”övrig personal” hörde skrivaren François och mjölnare Magnette.

Vallonsmide. Hasse Gille, vallonsmed i 14:e generationen.

Vid Österbybruk i Uppland  fanns samma år 190 mantalsskrivna personer. Av dessa var 66 personer valloner, eller ”fransoser”, som de också kallades. Bland smides- och hyttpersonalen fanns familjerna Bastin, Baudou, Bayard, le Blanc, le Brun, Chevet, Goffin, Nonnet, Pira, Poulain och Pousette. Till kolar och skogshuggarpersonal samt körare hörde familjerna Anjou, Anthoine, Baudou, Carlier, du Clou, Dubois, Hubinet, de Marte, Martin, Michot, Mineur och Philip. Hantverkspersonalen bestod av familjerna Bailli (hovslagare), Hubinet (hjulmakardräng) och Tissier (hjulmakare). Övrig personal bestod av två mjölnare – Boudry och Pousette.

På bruket fanns en reformert verksamhet långt in i tiden. Skolläraren Jacques Potheuck anställdes vid bruket år 1636 och i hans arbetsuppgifter ingick barnundervisning, läsning på söndagarna, dels på förmiddagen, dels på eftermiddagen, ur Bibeln och ur någon reformert författares postilla. Läsningen skulle omges av bön och av psalmsång. Dessutom skulle han trösta de sjuka. Flera präster rapporterade från mitten av 1600-talet att den reformerta verksamheten tilltog alltmer i Österbybruk, istället för att minska. Man krävde att alla invånare skulle gå till sockenkyrkan om söndagen, men det verkar inte ha skett. Först 1735 invigdes en svensk kyrka på bruket.

Bruken var små miniatyrsamhällen där människor ofta levde sina liv, i generation efter generation. Vid Österbybruk, liksom flera andra uppländska bruk hade man egen skolundervisning på franska och man tror att detta, tillsammans med att man nästan uteslutande gifte sig med landsmän, fördröjde assimileringen in i det svenska samhället.

Här är mina vallonrötter i Uppland

 

Källor: Vägen in i sockenkyrkan av Tore Hållander samt egen forskning

 

 

Varför är det så dyrt att släktforska?

”Varför är det så dyrt att släktforska?” Den frågan har jag ofta fått. Svaret är att det i dag är billigare än någonsin att släktforska. Det är nämligen helt gratis! Sedan 1 februari 2018 är allt material i Riksarkivets digitala forskarsal tillgängligt för alla, helt kostnadsfritt. Där finns över 100 miljoner digitala arkivhandlingar som vi alla kan ta del av. Länken till Riksarkivets digitala forskarsal hittar du genom att ”klicka” här.

För att släktforska krävs en hel del tålamod, nyfikenhet och uthållighet, men även det är helt gratis 🙂

Dokumentera och strukturera

Att använda papper och penna för att dokumentera släktforskningen är bra, men när man väl har kommit igång med forskningen upptäcker man snart att det kan vara bra att använda något slags ”verktyg” för att kunna strukturera forskningen på ett lättförståeligt och snyggt sätt i datorn. Det kostar ingenting om man väljer att hålla ordning på släkten genom att föra in forskningen i exempelvis Microsoft Excel (gratis i Windows). Om man vill göra det lite enklare och med lite finess finns andra prisvärda alternativ: DisgenHolgerBrother´s Keeper och Min Släkt är några prisvärda program som erbjuder släktforskaren möjlighet att skapa fina släktträd i datorn, som sedan kan skrivas ut eller flyttas till andra webbplatser som GEDCOM-filer. Man betalar en engångssumma för att ladda ned programmet till sin dator.

Priser 2019

Min Släkt: Gratis att prova och att använda men för att kunna använda alla funktioner krävs licensnyckel som kostar 450 kronor (engångskostnad).

Disgen: Fritt att prova och utvärdera men kostar 750 kronor för att använda längre tid. (engångskostnad)

Holger: Gratis demoversion som rymmer 100 personer. För att ladda ned programmet och kunna använda obegränsat utrymme är priset 675 kronor. (engångskostnad)

Brother´s Keeper: Möjlighet att använda gratisversionen. Kostar 45 USD att köpa och ladda ned programmet (ca 407 kronor) (engångskostnad)

Komplettera med andra abonnemang (om du behöver)

I dag är det så mycket enklare att släktforska än det var tidigare, eftersom vi nu kan sitta hemma vid datorn och forska i de gamla kyrkböckerna, men det kan inte nog poängteras att släktforskning fortfarande är samma ”hantverk” som tidigare, som kräver lika stort engagemang, tålamod och källkritik.

Om man behöver komplettera ”gratiskällorna” i SVAR (Riksarkivet) är Arkiv Digital ett väldigt bra alternativ. Här kan man söka i 81 miljoner färgbilder på historiska dokument och kyrkböcker. Arkiv Digital erbjuder många bra register som underlättar forskningen. Pris: 395 kronor/månad eller 1795 kronor/år.

Släktträd på internet – Ancestry, My Heritage och Geni

Att släktforska är inte kostsamt vad gäller pengar. Visserligen kräver forskningen massor av tid, envishet och tålamod, men det är nog själva tjusningen i detta spännande ”detektivarbete” där  vi får möjlighet att ”gräva” fram våra rötter och lyfta fram, och ära, de anfäder- och mödrar som har varit här på jorden, före oss.

På senare år har det blivit populärt att ”släktforska” genom att teckna abonnemang hos olika släktforskningsföretag. Möjligheten att bygga släktträd på internet har lockat många människor att börja släktforska, dels för att det är enkelt att starta ett konto och ”mata” in uppgifterna, men även för att somliga tror att man med några knapptryckningar kan få ett komplett släktträd, utan att släktforska själv. Många är de företag som erbjuder oss att enkelt bygga släktträd och snabbt fylla ut våra ”tomma”, okända släktgrenar genom så kallade ”smarta matcher”, som sällan är särskilt smarta. Dessutom är tjänsterna sällan (aldrig) gratis.

Ancestry
erbjuder ”gratisabonnemang” för släktforskning. Som icke betalande medlem kan man visserligen bygga ett släktträd och det finns ingen gräns för det antal personer man lägger in i trädet.  I släktträdet dyker det ständigt upp ”darrande” gröna löv med tips som endast betalande abonnenter kan använda sig av.

Gröna ”darrande” löv visar att det finns tips om mormor i släktträdet.

Som vinstdrivande företag vill man naturligtvis ha betalande medlemmar och ett Sverigeabonnemang kostar 995 kronor per år. Då får man ta del av alla tips och funktioner och kan även söka i svenska kyrkböcker. Det går även att välja månadsabonnemang för 135 kronor/månad. Kostnaden dras direkt från bankkontot när man väljer månadsabonnemang och om man inte avslutar abonnemanget så dras samma summa nästa månad.
Pris: 995 kronor/år  (Ancestry erbjuder även månadsabonnemang 135 kr/mån)

Att bygga kostnadsfritt släktträd erbjuder även företaget My Heritage, men här bör man vara medveten om att när man väl har skaffat ett gratis bas-konto och börjat skriva in mormors och morfars och farmor och farfars alla anor, då tar det snart stopp. Gratisabonnemang innebär ett släktträd med max 250 personer. För att bygga vidare på trädet krävs Premium-abonnemang. Kostnad: cirka 2-3000 kronor per år och summan kan inte delas upp och betalas månadsvis. Hela årskostnaden dras från ditt konto när du har tecknat abonnemanget. Med ett premiumabonnemang kan man söka i många källor och erbjuds tips. Sidan är lättnavigerad och det är enkelt att lägga in anorna i trädet samt personliga uppgifter och bilder.
Även här bygger hela idén på att användarna ska binda upp sig på dyra abonnemang för att kunna ta del av alla funktioner och så kallade ”smarta matcher”, som i många fall är helt förkastliga.
Pris: cirka 3000 kronor/ år. Priset debiteras kontot vid beställning och det finns ingen möjlighet att dela upp betalningen.

Geni erbjuder också sina användare att skapa kostnadsfritt släktträd. Geni ägs av My Heritage och uppgifter på Geni används på My Heritage som ”smarta matcher”. Om man vill vara krass kan man säga att företaget tjänar stora pengar på att naiva människor ger bort sin mödosamt förvärvade släktforskning, med släktbilder och allt, gratis. Sedan säljer man deras uppgifter vidare som smarta matcher via dyra abonnemang. Eller så kan man säga att individerna ger bort sin forskning frivilligt för att de vill vara med och bidra till det så kallade ”Världsträdet” på Geni ?

Det är enkelt att lägga in uppgifter och ”bygga” trädet till en början men det blir med tiden oerhört svårnavigerat allt eftersom det växer och då nya användare ”hakar” in i trädet. På Geni kan man bygga sitt släktträd med obegränsat antal personer i trädet men det finns ingen möjlighet att radera trädet om man skulle vilja. Du kan avsluta ditt konto, men du kan aldrig radera trädet eftersom andra användare i ”världsträdet” har ”hakat” in och blivit en del av samma träd.
Pris: Gratis (?)

 

 

Håll ordning på släkten

Att släktforska är en tidsödande hobby som kräver mycket arbete och tålamod. Då är det viktigt att kunna spara forskningen för att kunna dela det man hittat med släkt och vänner (eller med hela världen, om man nu skulle vilja det). Illustration: Helena Bure Wijk

När man har kommit igång med släktforskning upptäcker man snart att det kan vara bra att ha ett verktyg för att kunna strukturera forskningen på ett lättförståeligt och snyggt sätt. För att bygga släktträd i datorn kan man använda kalkylprogrammet Microsoft Excel, men det finns också andra alternativ. DisgenHolger, Brother´s Keeper och Min Släkt är några prisvärda program som erbjuder släktforskaren möjlighet att skapa fina släktträd i datorn, som sedan kan skrivas ut eller flyttas till andra webbplatser som GEDCOM-filer. Vill man sedan publicera forskningen på en egen hemsida så går även det bra.

Jag har använt programmet Min Släkt under många år och är väldigt nöjd. Programmet är enkelt att använda, prisvärt och innehåller alla funktioner man kan behöva. Dessutom har man en tillmötesgående och trevlig kundtjänst. För engångssumman 450 kronor kan man köpa en licensnyckel för Min Släkt och får då fri tillgång till programmets alla funktioner, för alltid. Här kan du ladda hem och prova Min Släkt 4.2 kostnadsfritt.

Att släktforska är en tidsödande hobby som kräver mycket arbete och tålamod. Då är det viktigt att kunna spara forskningen för att kunna dela det man hittat med släkt och vänner (eller med hela världen, om man nu skulle vilja det).

Min Släkt är ett mycket bra och prisvärt program som innehåller allt jag behöver och mer därtill.

Trolldomsramsor och förkristen folktro

Foto: Helena Bure Wijk

Under 1600-talet var Sverige ett mycket religiöst land. Människan förväntades leva sitt liv som en god kristen medborgare och kyrkan hade en stor betydelse i varje människas liv. I kyrkan döptes man. Man konfirmerades, deltog i mässan varje söndag och tog nattvard regelbundet. Man vigdes i kyrkan, döpte sina barn där och slutligen begravdes man i kyrkan. En god kristen medborgare levde enligt Guds bud och sysslade inte med ”övernaturliga” saker såsom magiska läsningar, healing, spådom etcetera.

Hednisk folktro och kristendom levde sida vid sida
Men sida vid sida med den dogmatiska tron existerade en folklig religiös föreställning som skilde sig mycket från den kristna. Många människor hade svårt att förstå prästernas förklaring av treenigheten och man hade en tveksam inställning till den jungfruliga Maria, där man hade svårt att tro att hon verkligen var jungfru, liksom att Kristus var Guds son – detta eftersom alla visste att han var timmermannen Josefs son. Därtill var det svårt att se altarets sakrament som Jesu kropp, eftersom brödet var gjort av korn och format av människohänder.

Kyrkan framhöll gärna djävulens ondska, men i den folkliga föreställningen var han inte alls lika mäktig och otäck som prästerna framställde honom. I den ångermanländska Blåkulla-myten framställdes han av allmogen som ”den fule” under bordet, eller som ”en svart karl med vita strumpor”

Tillvaron var skör och man visste aldrig när man skulle drabbas av missväxt och hungersnöd. I skogen lurade rovdjur som björn och varg. Dessutom fanns alla de osynliga varelserna som man måste hålla sig väl med. För de fattiga fanns varken läkarvård eller medicin om hälsan sviktade, så många förlitade sig på förkristen magi, magiska läsningar och på de kloka gummorna och gubbarnas kunskap om botande. De kloka kvinnorna och männen var behövda eftersom deras läkekonst ofta var den enda som fanns att tillgå, men de var även fruktade eftersom man trodde att de övernaturliga förmågorna även kunde användas till att skada.

Folklig läkekonst hade många magiska inslag och då man trodde att sjukdomar orsakades av övernaturliga väsen, måste dessa väsen avvärjas och blidkas genom amuletter, offer, besvärjelser och böner. Om detta inte hjälpte, sökte man hjälp hos kloka kvinnor och män, som med sin kunskap om magiska medel, signeri och lövjeri troddes kunna fördriva sjukdomsandarna. Många av de medeltida signerier och böner som användes hade hämtats från katolska kyrkan, genom kringresande munkar som fördrivits från klostren under reformationen. Bönerna innehöll åkallan till jungfru Maria och helgonen, vilket i sig var förbjudet i 1600-talets Sverige, då man strävade efter att hålla religionen fri från religiös magi och ”mellanhänder”.

Foto: Helena Bure Wijk

Trolldomsbrottet och de magiska ramsorna
Genom magisk läsning, signeri, trodde man sig kunna avvärja ont. Specifikt för signeri är att det är verbal magi, uttalade ord för att åstadkomma det önskade tillståndet och avvärja det ”onda”. Lövjeri är dess operativa motsvarighet där man använder magiska tillbehör. Tack vare de bevarade protokollen från häxprocesserna i Ångermanland kan vi få en liten inblick i dåtida föreställningsvärld och de magiska läsningar man använde sig av.

Det medeltida svenska rättssystemet vilade på Kristoffers landslag som hade legat till grund för domar sedan 1400-talet. År 1608 lade den dåvarande kungen, Karl XI, till bibliska mosaiska lagar i landslagen, vilket innebar att domstolarna därmed dömde efter måttot ”själ för själ, öga för öga, tand för tand och fot för fot”. Detta innebar att människor kunde dömas till döden för brott som inte var särskilt grova och detta gällde framför allt sedlighetsbrott och ocker, men även dråp. Sedan lång tid tillbaka hade magi och trolldom av kyrkan betraktats som djävulens verksamhet och en kvinna kunde endast ”hängas eller huggas” om hon gjort sig skyldig till detta brott. Kyrkan och de världsliga domstolarna samarbetade för att avvärja den onde och hans anhang.

Förgörningen, maleficium, var länge det värsta och viktigaste inslaget i trolldomsbrottet. Trollkonorna ansågs genom djävulen ha makt att skada boskap, grödor och träd. De kunde mjölka kvastar och pinnar genom att suga ut mjölken och forsla den i sina speciella bjäror som de framställde av garn och impregnerade med exempelvis blod, vigd oblat och boskapshår. Även signeri (att läsa besvärjelser i syfte att bota genom att avvärja ont) var ett grovt brott och tecken på förbund med djävulen, eftersom även detta krävde att man gav sig till djävulen.
Mellan åren 1668-1676 avrättades ca 240 personer, mestadels kvinnor för trolldom i Sverige .

En av de många kvinnor som stod anklagade för trolldom var gamla pigan ”Stöt-Margareta” som inför sittande rätt tvingades avslöja de ”läsningar” hon använt för att bota sjukdomar. I en av de magiska ramsorna uppgav hon sig ha läst: ”Vår Herre Jesus Christus satt på en högan röst, han shiente sig en grena, satte sig ner och välsignade sitt sår”.
Rätten fann ramsan högst märklig och frågade ”huadh hon menar tå hon säger att Christus satt på en högan röst?”. Margareta förklarade att Jesus satt och timrade ovanpå ett högt hus. Han högg sig där ett sår som han kallade ”grena” etc. Man ber henne därefter läsa ett antal besvärjelser som nogsamt nedtecknas i protokollen:

”Jungfru Maria gick sig ut på en grönan löt, mötte hon sin son så söt. Vad letar ni efter välsignade mor? Jag letar efter min mjödhumle ty min ko har blivit mjölkstulen och modstulen, leverstulen, lungstulen, hjärtstulen och har på all illa farin. Vi Maria mille mor gingo båda efter råd, vill vi bota henne båda två, vill vi taga dit malt och salt och låta i hennes mun, det skall bli bot i samma stund. I namn Gud faders, sons och den helige andes”.

När Margareta uppmanades att avslöja sin läromästare, svarade hon att hon lärt sig dessa läsningar av kyrkoherden, salig Herr Mats, på den tiden då hon tjänade hos honom. De äldre i häradsrätten protesterar högljutt och menar att kyrkoherden aldrig använt sig av sådana ”stygga” läsningar. Salig Herr Mats var nämligen en ”nytänkande man, uti Guds ord lärande och predikande”. Inga barn påstod sig ha sett Margareta i Blåkulla så hon friades från trolldomsbrott och fick leva.

Sämre gick det för änkan ”gamla Brita”, 70 år, som anklagades för att vara ”fullkomligt en trollpacka” och som använt sig av signeri. Brita hade ”läst i saltet” över en sjuk man, i faderns, sonens och den helige andes namn: ”Styng staat stilla som sielfue Jesus wille, lika som floo stodh mädhan Christus öfr wogh, I nampn Faders, Sons och den helige Andes”. Sedan har Brita givit den sjuke samma salt.
Hon avrättades tillsammans med ett sjuttiotal andra dödsdömda i Torsåker 1675.

 

Foto: Helena Bure Wijk

Folktro med starka och envisa rötter
Denna gamla trolldomsramsa mot bölder, ”queesan” är hämtad från de ångermanländska trolldomsprotokollen från 1674: ”Queesan gick åt vägen fram. Mötte hon en gammal man. Vart ska du gå åt? Sade hon. Jag ska gå i bondens gård. Blanda blod och bryta ben. Jag skall dig återvända och mina ord framsända. Jag stämmer dig uti det berg som ingen bor, i den sjö som ingen ror, under en sten och ingen till men. I namn, faderns, sonens och den helige andes”.

Men folktro och magiska föreställningar levde kvar i området och så sent som 1912 nedtecknades följande (snarlika) ramsa av Levi Johansson i Västernorrland:
”Jesus gick sig vägen fram. Då mötte han en ”brofors” – Vart skall du gå? – Jag skall piska en tjuv. – Gå en annan väg, på en skog, där ingen bor, på en sjö, där ingen man ror. Jag visar dig nordanflod dit Jesus Kristus är döpt. I Guds faders, sonens och den helige andes namn”

I början av 1900-talet nedtecknades följande som visar att den gamla folktron och tilltron till magi aldrig riktigt försvann från Ångermanland, trots kyrkans idoga försök att ”rensa bort” de ovälkomna elementen, häxorna. Även min farmor Margit som föddes där 1910 genomgick ”jorddragning” som barn, som bot mot spanska sjukan:
”Man tror möjligen att vidskepelse och skrock är något, som hör en förgången generation till – farfar och farfars fars tid, att trolldom och vad därtill hörer för länge sedan är avskaffad och att vi i varande stund är ett synnerligen högtstående och upplyst folk.
Men vidskepelsen har djupa och starka rötter. Ett träd så gammalt, omhuldat och bevattnat, ett så kärt och dyrt träd rycks ej opp så lätt. Det ligger i vårt folks kynne ett särdrag, en kärlek för mystik och hedendom, som ännu ej släppt sitt tag trots allt arbete från herrar folkupplysare. Så sent som för ett tiotal år sedan var undertecknad vittne till, hur man i den östjämtska skogsbygden ”blåste i vattnet” för ”iråkat”, och den dag i dag är lär i den ångermanländska ådalen ”jorddragning” begagnas som botemedel för engelska sjukan hos barn”. (Josephson, F. (u.d.). Murberget – Länsmuséet Västernorrland).

Den gamla folktron levde kvar länge i Ångermanland. Kanske lever den kvar än idag?

Hitta okända föräldrar i arkiven

Foto: Helena Bure Wijk

Otaliga släktforskare, inklusive jag själv, har ägnat mycket tid åt att grubbla över anteckningen ”fader okänd” i födelseboken. Den lilla anteckningen får så stora konsekvenser då den bryskt bryter ett helt släktled och gör det svårt att komma vidare. Och än värre är det när båda föräldrarna är anonyma i födelseboken. Då är det ofta svårt att komma vidare. I sin bok ”Fader okänd”(2011) ger historikern Elisabeth Reuterswärd många värdefulla tips till släktforskare som har ”kört fast”.

Förr rådde en väldigt sträng social kontroll i vårt samhälle och lagstiftningen var länge inriktad på att ställa både mannen och kvinnan till svars. Kyrka och domstol ansträngde sig till det yttersta för att få den ogifta modern att erkänna vem barnafadern var, eftersom utomäktenskaplig sexualitet ansågs vara ett brott mot både kyrklig och världslig lag.
Genom Gustav III:s barnamordsplakat fastslog man år 1778 att ogifta mödrar kunde få sitt nyfödda barn inskrivet i födelseboken med anteckningen ”fader okänd” och ”moder okänd”. Detta för att minska det stora antalet barnamord i Sverige. Genom den nya lagen fick ingen längre tvinga kvinnan att avslöja vem barnafadern var. Dessförinnan hade barnmorskorna haft till uppgift att förmana den ogifta kvinnan att avslöja vem som var barnets far. I de fall myndigheterna begärde det, var barnmorskan även tvungen att berätta vad den ogifta modern hade berättat under förlossningen. Genom barnamordsplakatet förbjöds barnmorskan att försöka tvinga fram sådana bekännelser.

Många ogifta kvinnor valde att behålla sitt barn, om det var möjligt, men om hon saknade möjlighet att försörja sig och inte kunde få hjälp av sina anhöriga, var hon tvungen att lämna bort barnet. Många barn fick växa upp hos sina morföräldrar, men det hände att socknen förbjöd kvinnan och hennes barn att flytta hem till föräldrarna då man ansåg att det fanns risk att familjen skulle ligga fattigvården till last. Om modern inte kunde sörja för barnets vård hände det att ansvaret för barnet övertogs av socknen. När socknen tog över ansvaret för de små, blev många barn utackorderade till lägst bjudande.

Foto: Helena Bure Wijk

Stiftelsen Allmänna barnhuset i Stockholm var det första barnhuset i Sverige och grundades på 1600-talet. De barn som lämnades till en institution kom oftast att växa upp där och många for väldigt illa. 1785 kom en förordning om att barnen istället skulle utplaceras i fosterhem på landsbygden för att bli ”samhällsnyttiga varelser”. Fram till 1856 hade de mödrar som födde anonymt ingen möjlighet att få tillbaka sina barn om de i ett senare skede skulle ångra sig, men genom ett tillägg i barnmorskereglementet kunde den anonyme modern lämna en lapp med sitt namn och hemvist på ett papper som förseglades och lämnades till pastorsämbetet i barnets födelseförsamling.

Modern behöll en kopia och kunde senare, om hon önskade, bevisa att hon var barnets biologiska mor. För många barn som föddes av anonyma föräldrar, förblev dock föräldrarna okända. Till en början kostade det 100 riksdaler att lämna sitt barn till Allmänna barnhuset och de som kunde, betalade. De mödrar som saknade ekonomiska medel kunde lämna sitt barn, och i gengäld arbeta på barnhuset under en tid.

Den lilla flickan Emilia Carolina Sophia lämnades till Allmänna barnhuset i Stockholm i februari 1850, när hon var två veckor gammal. Hennes föräldrar, som var antecknade som ”okända” betalade 100 riksdaler vid överlämnandet av barnet. Några månader senare, i april samma år, kom min morfars mormors far, soldaten Jan Petter Bure, till barnhuset och hämtade den lilla flickan som sedan växte upp tillsammans med hans familj i Bladåker, Uppland. Flickan växte upp som Emilia Carolina Sophia Bure och flyttade sedermera till Vitsjö i Estuna där hon fick en tjänst hos Georg Christoffer Hjalmar Leijonhielm och hans hustru Ingeborg Emma Sofia Blûm. Emilia gifte sig med bonden Erik Matsson i Estuna och fick med honom flera barn.

Barnhusets rulla innehåller bland annat information om de barn som lämnats till barnhuset, avtal mellan barnhuset och fosterföräldrarna samt barnets uppväxt hos dem.
Här kan du söka i Stockholms Allmänna barnhus rullor 1800-1916.

 

barnhuset
Emilia Carolina Sophia lämnades till Allmänna barnhuset i Stockholm i februari 1850, när hon var två veckor gammal.

 

Några tips från boken ”Fader okänd” av Elisabeth Reuterswärd:

Barnafäder som inte har antecknats i födelseboken kan finnas i den absolutionslängd/avlösningslängd som kyrkoherden förde (Detta gäller främst 16- och 1700-talet).

Före 1741 skulle botfärdiga syndare lämna en gåva till kyrkan, varför det även kan vara värt att söka uppgifter i de kyrkoräkenskaper som finns bevarade. Fram till 1778 blev de flesta ogifta mödrar, liksom en majoritet av männen stämda inför tingsrätten.

Från 1918 måste alla ogifta mödrar ha en barnavårdsman för sitt barn. Anteckningen ”bn” intill det utomäktenskapliga barnets notis i födelseboken visar att barnet har blivit anmäld till barnavårdsnämnden och att det därmed finns handlingar rörande barnet och dess föräldrar hos kommunen.

Barnets efternamn kan ge en ledtråd om vem fadern är. Om fadern erkänt barnet som sitt var det vanligt att hans förnamn bildade barnets efternamn (patronymikon). Detta gäller även fall där fadern inte är antecknad i födelseboken, men han senare har erkänt faderskapet. Genom namnlagen som kom 1901 skulle man bära ett släktnamn som var bildat av fadern, farfaders eller morfaders förnamn med tillägg av – son, eller gårdsnamn.

När barnet första gången flyttar från födelseförsamlingen begärdes en så kallad flyttningsattest där det i vissa fall kan framgå vem barnets far är. Om fadern var underhållsskyldig kan det även finnas notering om underhållsplikt i hans flyttningsattest.

Under 1800-talet betalade många män underhåll för sina utomäktenskapliga barn. I konfirmationslängder kan det därför finnas anteckningar om fadern, trots att han inte erkänt barnet när det föddes.

Militära stamkort och andra militära handlingar kan ha anteckningar om barnafaderns namn. Detta fick jag erfara. Läs mer om det i ett av mina tidigare blogginlägg genom att ”klicka” här.

Några tips för att komma vidare om barnet fötts med anteckningen ”föräldrar okända”:

Även om modern är anonym så antecknades hennes ålder då barnet föddes. Den uppgiften kan visa sig vara värdefull.

Om barnets födelseadress finns antecknad – titta närmare på den för att se vilka som bodde på adressen. Ofta är det barnmorskans adress, men viktiga ledtrådar kan finnas här.

Barnets dopvittnen/faddrar kan ge viktiga ledtrådar om föräldrarna.

Lycka till!

Foto: Helena Bure Wijk

I väntan på DNA-resultatet

När du har beställt DNA-test från Family Tree DNA får du snart dina inloggningsuppgifter (Kitnumber och password) med e-post. Med dessa uppgifter kan du redan nu logga in på din personliga sida.

Om du inte vill visa ditt riktiga namn kan du exempelvis välja att bara skriva dina initialer eller ett smeknamn. Självklart är det roligare för dina kommande DNA-kusiner att se ditt riktiga namn, men du väljer själv vad som känns bäst för dig.

Under fliken Privacy&Sharing väljer du vilka som ska kunna se ditt DNA-resultat och ditt släktträd (om du väljer att ha ett sådant). Man kan välja att vara synlig för DNA-matcher på alla nivåer, på långt håll, nära håll eller för ingen alls men viktigt att veta är att om du väljer inställningen ”none” så får du själv inte heller se dina DNA-matcher. Jag har valt inställningen ”all levels” men det är en smaksak. Huvudsaken är att man själv känner sig bekväm.

Eftersom DNA-testet kommer att ge nya DNA-matcher under de kommande 25 åren, är det även viktigt att vi funderar ut vem som ska ansvara för DNA-sidan om vi ”faller ifrån”. Namn och adress på denna person kan med fördel skrivas in under fliken ”Beneficiary information”, så behöver vi inte fundera mer på det 🙂

Här kan du välja hur mycket du vill dela av ditt DNA-resultat, ändra lösenord och mycket mer.

Ett släktträd, åtminstone några generationer bakåt i tiden, är en ovärderlig hjälp när du och dina kommande DNA-matcher söker efter gemensamma anor. Under fliken ”my Family Tree” kan du skriva in de anfäder- och mödrar som du känner till, eller ladda upp befintligt släktträd som GEDCOM. Du kan även lägga in bilder och annan information.

Det är enkelt att bygga släktträd på Family Tree DNA och några generationer bakåt i tiden kan underlätta enormt mycket för dig och dina kommande DNA-matcher, när ni ska finna era gemensamma ”nämnare”.

 

Läs mer om DNA-test här

Berättelsen om ett ovanligt hus

Mormors farmors farfars far byggde ”Gjutstugan” i Hällabrottet. Foto: C.G Rosenberg

”Den vakne hejdar ibland sina steg inför det ovanliga. Han ser, tänker, frågar och drar slutsatser. Om han är Kumlabo och på landsvägen dröjer framför den gamla och nu obebodda manbyggnaden till det forna kronohemmanet Hällabrottet, väckes nog också en medkänsla, lik den man hyser för en stum och säregen åldring, som med sliten dräkt, trött blick och påtaglig oro bidar sitt slutliga öde” skriver Henrik Juhlin när han på 1950-talet betraktar den märkliga ”Gjutstugan” i Hällabrottet, Kumla.

Min mormors farmors farfars far hette Sven Persson Lönnberg och föddes i Högby, Ekeby (Kumla, Örebro) år 1718. Sven blev soldat och kronobonde, liksom sin far, Per Dansson. Sven Lönnberg hade förmodligen gått ur historien som en helt okänd person om det inte hade varit för att han under sin livstid byggde det märkliga huset som idag kallas ”Gjutstugan”.

Huset byggdes cirka år 1774 och skiljer sig markant från övrig bebyggelse i Hällabrottet eftersom det är byggt av grovt huggen kalksten. Sven och hans bror, Olof Hellström, som var kunnig inom stenhuggeri, hjälptes åt att uppföra huset, som består av två våningar med två lägenheter. Anledningen till att man valde just kalksten var att kungen redan 1757 hade beslutat att de bönder som uppförde sina hus av sten i stället för av trä, skulle få 20 års frihet från ”alla personliga avgifter för sig samt hustru och barn”. Det var således på grund av att man ville spara på Kronans skogar och erbjöd ekonomiska lättnader för dem som valde annat byggmaterial, som ”Gjutstugan” fick sin speciella prägel.

Att bygga huset var tidsödande och bröderna Sven och Olof hjälptes åt. Brodern Olof Hellström hade vid tiden då bygget påbörjades redan uppfört ett eget hus till sin familj. Han var den som passade murstenen i hanterliga stycken, skötte bränning och släckning av kalk, rappning, samt bjälklags- och takarbeten. Murning och uttorkning av kalkstenen var tidskrävande och arbetet bör därför ha pågått under minst ett år. ”Ugnen för kalkbränningen stod antagligen i trakten av den nuvarande konsumbutiken. På 1782 års karta är nämligen ett ”kalkugnsröse” markerat på detta ställe cirka 180 meter från byggnadsplatsen” berättar Kumlabon Henrik Juhlin.

”Gjutstugan” byggdes för två familjer och hade (för sin tid) något så ovanligt som källare med tvättstuga. Huset hade ursprungligen torvtak som ersattes med tegel under början av 1800-talet. Garderober och skafferier saknas helt i huset. Förr i tiden hade man istället kistor och lösa skåp för all förvaring. Stenväggarna är 50 centimeter tjocka och innerväggarna var ursprungligen ”stänkta” och kalkfärgade. Innertaket är isolerat med brädor och golvet i förstugan består av stora kalkstenshällar, men övriga golv är av trä. Alla ugnar i huset är murade och putsade med upp- och nedgående rökkanaler. ”Väggarna i den västra vindskammaren äro icke panelade; de bestå liksom stora vindens västra vägg endast av barkat rundvirke, tätat med mossa. Husets interiör präglas av den största enkelhet. Trappan till den övre våningen är av kalkstensblocksteg och har en provisorisk prägel. Ledstänger saknas, även kring trappöppningen” berättar Juhlin och fortsätter: ”Hörnen samt fönster- och dörrfoder äro slätputsade. Färgen är gulgrå. Skorstenarna äro gjorda av kalkstenshällar och av en förr på orten gängse typ. Huvudfasaden har en välgörande sluten och allvarlig karaktär”.

Nybergs karta över Gjutstugan

Källor: Egen släktforskning och Kumla julblad 1955

 

DNA-test som julklapp blir till glädje för hela familjen

Nu när julen närmar sig har man kanske inte så mycket tid över till att reflektera över sina ”släktrötter”, men om du funderar på att göra ett DNA-test så är den bästa tiden nu. Det är nämligen nu som det är stora rabatter på det autosomala DNA-testet Family Finder genom företaget Family Tree DNA och de rabatterade priserna gäller t o m 31 december 2018. Testet kostar nu 49 dollar + porto (istället för 79 dollar plus porto). I svenska kronor blir summan 540 kronor (inklusive porto). Testet kan beställas här

Det finns flera olika företag som erbjuder autosomalt DNA-test (där man får veta sina rötter på båda föräldrarnas sidor), exempelvis My Heritage och Ancestry men jag rekommenderar varmt företaget Family Tree DNA eftersom det är det företag där flest svenskar har DNA-testat sig. Jag har hittills beställt och administrerat sex DNA-test genom företaget sedan 2016 och har endast positiva erfarenheter.

Om du, liksom jag är nyfiken på dina släkt-rötter så kan ett DNA-test vara årets bästa julklapp för dig och din familj. En julklapp som varar i många år och som blir till glädje för hela familjen. Priset på DNA-testet är en engångssumma och ger dig tillgång till en privat DNA-sida där nya DNA-matcher (nu levande släktingar) kommer att publiceras varje vecka under 25 år. Du får även veta din ”etniska” DNA-mix och mycket, mycket mer.

Jag kommer i dagarna att berätta mer om hur DNA-test fungerar, hur man gör själva testet, tolkar resultatet och mycket mer.

Önskar er alla en riktigt God Jul!

Teckning: Helena Bure Wijk

 

Läs mer om DNA-test här:

Att göra DNA-test är inte svårt

Ett DNA-test kan göra historien levande

DNA-släktforskning

Ursulas folk och Helenas

DNA berättar mer om vårt ursprung

På snabbvisit hos släkten i Motala

DNA berättar mer om vårt ursprung

rajag
Mor och dotter med rötter i olika delar av världen

När man bestämmer sig för att göra ett DNA-test så öppnar sig en ny spännande värld. Genom DNA-släktforskning får du möjlighet att verifiera ”pappersforskningen”, får många nya DNA-släktingar som ”matcher” och därmed hundratals nya släktgåtor att reda ut. Genom de ”etnicitetsuppskattningar” som de olika företagen erbjuder kan du även få en vägvisare om var i världen du har dina genetiska rötter.

När man väljer att göra DNA-testet ”Family Finder” genom företaget Family Tree DNA får man veta sin genetiska ”mix” genom det verktyg som heter ”My Origins”. ”Family Finder” är ett så kallat autosomalt DNA-test som kartlägger arvsmassan på både mammas och pappas sida och som matchar ditt DNA med nu levande släktingar på båda föräldrars sidor.

All etnicitetsuppskattning bör tas med en stor nypa salt eftersom DNA-företagen jämför ditt DNA med relativt små referensgrupper från olika populationer, men ju fler som väljer att DNA-testa sig, desto mer exakt kommer uppskattningen att bli.

Jag har alla mina anor i Europa men min dotters pappa har sina rötter i Argentina och Bolivia. Enligt DNA-testet är jag 100% europé och 82% skandinav och min dotter är 72% europé och endast 10% skandinav. Enligt DNA-testet har jag 10% av mina gener i Finland och 6% i Östra Europa (vilket stämmer väl överens med min släktforskning). Min dotter har lustigt nog hela 10% Finland enligt testet. Finskt och svensk DNA skiljer sig markant åt. Det finska härrör inte från Skandinavien utan från södra Asien.

När man väl har fått sitt DNA-resultat kan man ladda upp det helt gratis på Gedmatch som erbjuder fantastiska verktyg, bland annat för att mer exakt se varifrån i världen man härstammar. Mitt DNA tycks vara en blandning av Norge, Ryssland och Skottland.

Jag är en finsk-norsk skotte enligt testet 🙂

Min dotters farfar hade sina genetiska rötter hos indianerna som lever i Bolivia och hennes DNA påvisar detta i Gedmatch. Min flicka bär i sin arvsmassa bland annat rötter i Karitiana, en indiansk befolkning som nu lever i Brasiliens regnskogar. (En genetisk studie visade 2015 att Karitiana-folket är släkt med de människor som bor på Andamanöarna i Indiska oceanen, Australien och Papua Nya Guinea).
Hon har även rötter i den nordamerikanska folkgruppen Pima (Akimel O`odham) som själva kallar sig ”flodfolket”, Miwok-indianerna i norra Kalifornien, Wixáritari i Mexiko, Cochimi och Mixtec ”molnfolket” i Mexiko.

Mixtec, molnfolket lever i Mexico. Bild: Wikipedia

 

Julen 1894 i Ångermanland

Farmors mamma Dora Emerentia Rödlund f.1888 berättar om julen och barndomen på en ljudinspelning:

”Mitt barndomshem var en röd liten stuga som låg vid skogsbrynet en kilometer från närmsta gård. Byn heter Ed, Ytterlännes, Ångermanland. Föräldrarna hade ett litet jordbruk med en häst, ett par kor och några smådjur, där vi barn fick den bästa omvårdnad. Allt var så mycket enklare då för folk som inte hade så mycket att röra sig med. Visserligen gjorde folk sitt bästa också då, med bakning, mat och det vardagliga. Nu har snart sagt alla råd att leva i överflöd. På den tiden var det endast de rika som frossade. De fattiga fick klara sig så gott de kunde och sedan blev det fattigvården när de inte orkade längre. Det fanns ingen socialhjälp att gå till då. På det viset är det bättre ordnat nu, men trots allt tror jag ändå att människor levde lyckligare då.

Jag minns julen 1894. Julgranen kläddes med papperskarameller och hängdes i taket då det var trångt i stugan. Vi hade ej jultomte. Istället kom någon på julkvällen och kastade in små paket till barnen – en griffeltavla eller en Abc-bok. Ingen fick vara uppe sent på julaftonskvällen ty far och mor skulle upp till julottan dagen därpå och hade en del att ordna med innan det bar i väg. Djuren skulle ha något att äta, så skulle ett av barnen finklädas – den som hade turen. Barnen fick från sexårsåldern turas om att åka med till julottan. Vid den åldern skulle vi åtminstone förstå att sitta stilla i kyrkan och ha någon behållning av julottan. Ja, så kläddes ett av barnen riktigt varmt och allt var snart klart för avfärd.

Hästar: G-B Bure

Pappa var i stallet och ordnade med mat till Blacken som skulle ha en liten hötapp och havre för att ha tålamod att vänta på kyrkfolket. Ja, så var allt ordnat. Vi bäddades ned i släden och iväg for´t. Det var nästan en mil till kyrkan och på vägen lyste det i varje fönster och det hördes bjällerklang från hundratals andra kyrkobesökare.

Så var det äntligen slut på den långa predikan prästen hållit, tänkte jag. Men vackert var det i alla fall. Jag satt mest och tänkte på hemresan när vi skulle hälsa på hos mormor och dricka julmorgon-kaffe och få smaka de goda saffranskringlorna som hon brukade ha. Mormor bodde ungefär på halva vägen mellan mitt hem och kyrkan. Hon var änka och bodde ensam i en stuga med två små rum. Mormor stod i dörren och tog emot oss. I köket var det pyntat så fint. På den stora spishällen brann en björkvedsbrasa. En blankskurad kaffepanna stod mellan vedträna på sina höga järnben och spred en härlig kaffedoft, blandad med doften av björkveden.

Den lilla kammaren var även smyckad med lingonrisgirlanger, ljus, en krubba med Jesusbarnet som fanns placerad vid sidan om den öppna spisen. Även där brann en stor brasa som lyste upp hela rummet och där skulle vi dricka det goda kaffet med saffranskringlor och lite kakor. Så skulle det vara en påse med hem till syskonen som ej fick vara med. Ja, så blev det bråttom igen att vända hemåt. Mor hade mycket att pyssla med under dagen. Både djur och barn väntade på att bli ompysslade. Björkvedsbrasorna hade börjat brinna ned och spred sitt dunkla, vemodiga sken över de breda golvtiljorna i den idylliska, trolska lilla stugan.

Mina lyckliga barnaår tog snart slut. Mor blev sjuk i en på den tiden obotlig lungtuberkulos. Hon dog när jag var nio år. Min äldsta syster var elva år, sedan fem yngre syskon. Min yngsta syster var ej fyllda två år. Vi hade då bott i Hjärtnäs, i Torsåkers socken ett år, när mor dog. Då hade vårt första hem i Ed gått ifrån oss. Pappa hade blivit satt i konkurs så Blacken och de övriga djuren fick vi ej behålla. Far och vi barn försökte hålla ihop hemmet efter mors död. Vi skaffade två kor men då det blev för mycket med korna och de små syskonen att sköta, upplöstes hemmet. Vi barn blev bortackorderade till olika hem. Far tog sig ett arbete och hemmet såldes. Sedan dess har vi fått klara oss själva. Men det blir ett hårt liv många gånger när man inte har en mor att vända sig till med sina bekymmer. Därför känner jag jämt medlidande med alla barn som blir föräldralösa. Ingen som fått ha sina föräldrar kvar, åtminstone i barnaåren, kan förstå hur det är att bli föräldralös”.

”Härdens brasa flammar. Nu vill jag vila ut, uti min hemgårds kammar´
All oro och sorg blir till flarn när jag vilar igen som barn
på bädd som min moder bäddat.

Nu är jag åter hemma hos Far och Mor
Jag sitter hos dem vid härden i kammaren där lyckan bor
och ser in i den sista glöd
och hela den stora världen är svunnen i all sin nöd.

Mor går tyst och stilla över trasmatts-pyntat golv,
ansar varligt brasans sista bränder.
Allt ont och farligt viker för min Moders gamla kära händer”.

Dora Emerentia Rödlund

Dora Emerentia 1888 -1974

Hitta släkten i SVAR:s arkiv

Ni vet väl att det numera är helt gratis att släktforska i SVAR:s arkiv? Här finns fantastiskt många dokument och arkiv att söka sina rötter i.

Under fliken ”frigivna straffarbetsfångar” kan man t.ex. hitta information (och även foton) på släktingar som råkat i klammer med rättvisan under sin livstid.

SVAR:s arkiv är en skattkammare för släktforskare. En av mormors bröder hamnade i finkan för stöld, inbrott och olagliga spritaffärer.

 

Resandefolket

”Otto Emanuel Segerblad-Almin, lumphandlare. Ögon: mörkbruna, hår: tunt, ansikte: kindkotor utstående, Näsa:utåtböjd. Särskilt kännetecken ”högra lillfingret krokigt i 2:a leden”.

De första romerna kom till Europa från Indien på 1100-talet e.Kr. Till Sverige kom man på 1500-talet och kallades då ”tatare”. Resandefolket i Europa härrör sitt ursprung tillbaka till de sinter som befolkade provinsen Sind (dagens Pakistan), vid Indusflodens nedre del.

Resande har genom tiderna varit förknippade med vissa yrken såsom borgare, krämare (försäljare) och hantverkare av bältesspännen (häktmakare). Under 1800-talet och i senare tid återfinns resande vid yrken som valackare, lumpsamlare och kittelflickare (som förtennade och lagade kopparkittlar).

Min morfars mammas systers man, Arvid Segerblad-Faltin var lumpsamlare och valackare (han kastrerade hästar), några av de sämsta yrken man kunde ha. Han beskrevs som ”lång, smärt och mörkhyad, med ett äkta ziguenarutseende”. Arvids släktträd sträcker sig långt tillbaka i Sverige, till 1700-talet, då anfadern Peter Segerblad var regementshovslagare i Västerbotten. Medlemmar av släkten Segerblad gifte sig med en annan släkt som också var rörlig – släkten Faltin – som bland annat finns i Finland, Norge och Sverige.

Många av dagens resandefamiljer härrör sitt ursprung till de legosoldater som kom till vårt land under 1700-talet. Dessa soldater levde i utanförskap och har sina rötter i flera europeiska folkgrupper.

 

Arvid Valentin Segerblad-Faltin. ”Den 9 september förlidet år begicks å ångaren ”Östanå II” wid Spillerboda ett groft wåldsdåd, i det att fyra hästbytare dels med knif och dels annorledes swårt misshandlade twenne besättningskarlar och en bondson. Wåldswerkarne lyckades undkomma och hålla sig dolda en tid, men den ene efter den andre har sedermera råkat i rättwisans händer.”

Efter 8 års fängelse för mord träffade Arvid den ogifta Gerda Maria Bure, en fattig kvinna från en soldatsläkt, som hade fött två ”oäkta” barn i Uppsala. De gifte sig och fick flera barn tillsammans – Hans Arvid Valentin Segerblad-Faltin f. 1919, Anna Josefina Segerblad f.1923 samt Otto Emanuel Segerblad-Faltin f.1929.

När Gerda Maria träffade sin make valde hon att lämna ifrån sig sina andra barn, Maria Viktoria Bure f. 1911 och Carl Olof Bure f.1913 som fick växa upp hos mormodern. Det blev ett hårt och slitsamt liv för dessa barn och de kunde aldrig förlåta sin mamma för det val hon en gång gjorde. De ville heller aldrig ha någon kontakt med moderns nya familj och halvsyskonen.

Maria Viktoria Bure f.1911 i Uppsala

Att tillhöra en resandesläkt var i äldre tider förknippat med diskriminering och stigmatisering från omgivningens håll. I Sverige var det till exempel olagligt att inte ha ordnad försörjning och en fast adress. Samhället såg med oblida ögon på de människor som levde ett kringflackande liv och som vägrade att inordna sig under rådande normer. Resande och romer gifte sig väldigt sällan med gajer, (icke-romer) utan höll sig inom den egna gruppen. De som ville smälta in i samhället talade bara det egna språket, romani, i hemmet. Jag har släktingar som i äldre tider varnade sina familjemedlemmar att ens yppa ett enda ord på romani utanför hemmets väggar, med varning om att man annars kunde få händerna avhuggna.

Paret Segerblad-Faltin – Arvid Valentin och Gerda Maria – avled 1932 med några få månaders mellanrum och barnen togs omhand av släktingar till pappan. Hans Arvid f.1919 blev fosterbarn hos Kopparslagaren och gårdfarihandlaren Arvid Einar Johansson och hans hustru Valborg Viktoria Leontine Almin. Jag har tyvärr inte lyckats hitta deras ättlingar ännu.

August Arvid Segerblad var far till Arvid Valentin. Han föddes 1835 i Järlåsa och var gift med Maria Sofia Johansson-Almin. August Arvid stod under sin livstid antecknad som ”lösdrivare och skojare, driva vida omkring”. I vår familj finns en kopparbunke med hans initialer och något slags bomärke.

Merovinger i släkten

De långhåriga merovingerna var på sin tid en frankisk kungaätt som levde i ”Regnum Francorum”, Frankerriket, det område som omfattar dagens Frankrike, Tyskland och Belgien. De styrde sitt rike mellan 400 – 700-talet och trodde att de härstammade från en övernaturlig varelse.

Chlotar I, porträtt Källa: Wikipedia

Frankerna var ursprungligen en sammanslutning av germanska stammar som levde öster om floden Rhen. I mitten av 200-talet gav man sig av mot Romarriket på plundringståg. Emellan stammarna pågick ständiga stridigheter och de saliska frankerna kom att bli den ledande stammen under 400- talet. De kallades merovinger eftersom de härstammade från anfadern Merovech, som ansågs vara en gudomlig varelse – hälften människa, hälften monster. Merovech (Mérovée) f. ca 412 kom att bli hövding över de saliska frankerna.

Hans far, Chlodio f. ca 395 är nämnd i väldigt få källor, men sägs ha varit son till en hertig av Pharamund och en frankisk drottning vid namn Argotta. Enligt myten mötte Merovechs mor ett sjöodjur eller en tjurliknande varelse med fem horn – något slags gudomligt ”monster” (quinotaurus)  – när hon badade i havet. Deras avkomma, Merovech, blev därför en slags halvgud/halvmonster. Merovingerna hävdade förstås på sin tid att de var förmer än andra genom sitt mytiska ”monster-ursprung” och det finns berättelser om att deras mediala förmågor var väldigt ”stora”, men källorna lyser med sin frånvaro.

Jag härstammar från Merovech på flera släktgrenar, på min mammas och pappas sida, från ättlingarna Charibert I och Sigibert I, bland andra.

Charibert I f. ca 517 var merovingkung och ättling till Chlotar (f. 495) och hans hustru Ingund. Vid fadern död tilldelades han sina områden, bland andra Paris, Rouen, Tours, och Bordeaux. Charibert var gift med Ingoberga  och fick dottern Bertha, men han hade även förhållanden med Merofleda och Theodogilda.

Brodern Sigibert I  f. ca 535 stred mot sin halvbror Chilperik I och gifte sig med den visgotiske kungen Athanagil´s dotter Brunhilda. Athanagils andra dotter, Galswintia gifte sig med Chilperic, som senare lät mörda sin hustru för att kunna gifta sig med Fredegund. Sigibert krävde därefter hämnd. Mordet på halvbroderns hustru blev startskottet på en strid som varade livet ut. Sigibert besegrade Chilperik och erövrade det mesta av hans rike.

Charibert I Källa: Wikipedia

 

Pappa har seglat jorden runt

Pappa Björn Wijk, författare till ”Med sjösäck och penna” Foto: Privat

Min fantastiska pappa, Björn Wijk, har seglat jorden runt och arbetat som sjöman ombord på många fartyg. Sedan han blev ”landkrabba” i slutet av 1960-talet har han arbetat som journalist. Besök gärna hans spännande blogg Med sjösäck och penna där pappa berättar om sina  sjömansminnen, åren som journalist och om livet idag, med styrketräning, golf och allt annat som berikar livet.

 

Hemmets Journal nr.52, 2018

 

Pappa och jag på 1970-talet Foto: Privat

Finska anor i Norge

Gammalt finnetorp i Hedmark, Norge Foto: Helena Bure Wijk

Att släktforska är fantastiskt roligt men kan ibland vara oerhört frustrerande. Speciellt, om man som jag, söker rötter till de östfinska anfäder och mödrar som en gång i tiden bosatte sig i Ångermanland.

Släktnamnet var oerhört viktigt för skogsfinnarna och visade vilken grupp man tillhörde. Namnen bildades efter klanledarens förnamn, tillnamn, yrke, utseende eller hemort, exempelvis släktnamnet Hakkarainen som betyder stenhuggare och Karjalainen som betyder karelare. Men de östfinska nybyggare från Savolax som bosatte sig i Ångermanland i slutet av 1500- och början av 1600- talen förlorade snabbt sina släktnamn och kallas endast förnamn och ”finne” i dokumenten. Spåren efter skogsfinnarna är få och har resulterat i att jag och många andra släktforskare har släktträd med många Pål, Grels, Henrik och Eskil ”finne”, som vi inte kan forska vidare på. Inte heller går det att hitta deras finska släktnamn.

De finska nybyggare som kom till finnskogarna i Värmland och norska Hedmark är lyckligtvis mycket väl dokumenterade. En stor del av dagens befolkning i Hedmark är ättlingar till de finska nybyggare som en gång i tiden slog sig ned där och man är stolta över sitt arv. Man har kartlagt sina rötter med hjälp av DNA-test och lyfter fram den skogsfinska kulturen genom att anordna årliga marknader och sammankomster där de gamla skogsfinska traditionerna, hantverk och mat står i fokus.

Hedmark, Norge Foto: Helena Bure Wijk

Liitiäinen i Hedmark

Släkten Liitiäinen (som jag härstammar från) tycks ha kommit till Hedmark, Norge via Gästrikland, Sverige, i mitten av 1600-talet. I Hedmark bosatte man sig vid Gravberget och Risberget, Våler. Släkten spred sig även till svensk sida (Aspberget och Södra Finnskoga) men många ättlingar finns i dag kvar i området vid Gravberget.

Om Ingeborg Henriksdatter Liitiäinen finns många berättelser. Ingeborg föddes 1720 i Gravberget, Våler, som dotter till Henrik Andersen Liitiäinen och Anne Mortensdatter. Hon fick flera barn utom äktenskap och kom att bli omtalad som ”Ingeborg løskone”. När hon födde sin andre son utom äktenskap 1742 antecknades följande:
”Ingeborg Henricksdaatter i Graffbberged stevnet for å forklare hvem som er far til det andre barnet hun, som ennå ikke er gått til Guds bord, nestleden høst fødte til verden. Hun skal ha utlagt ektemannen Henrik Mortensen Grafberged, som har sin hustru i live, for barnefar. Ingeborg er også stevnet for andre leiermål i sin ungdom, Utsatt”.
(Källa: Morten Nasch Sandvold)

Barnafadern(fäderna?) tycks ha varit gifta män i trakten och Ingeborg blev hatad av många, speciellt av de gifta kvinnorna som såg henne som ett hot. Det har berättats att kvinnorna i Gravberget tvingade bort henne och att hon därför bosatte sig under ett liggande stenblock, en bit ovanför bebyggelsen i Gravberget. Enligt denna vandringssägen var det också där hon födde sonen Daniel år 1741. Ingeborg dömdes sedermera att flytta därifrån och tillsammans med barnen begav hon sig till en ny sten, vid Haldammen, Gravberget.

När Ingeborg dömdes att flytta från sin bostad under stenen i Gravberget, har det berättats att hon flyttade till ett stenblock nära Haldammen. Det som i dag finns kvar av stenen kallas ”Ingeborgsteinen”, 3-400 meter från Haldammen, längs vägen mot Haltorpet. Foto: Nils Erik Iversen

 

Vill du också söka dina rötter i Norge?
Digitalarkivet är en fantastisk tjänst där man kan söka i kyrkböcker och andra handlingar helt gratis.

Mina finska rötter i Norge hittar du genom att klicka här

Tidigare inlägg om skogsfinnar i Ångermanland:

Skogsfinnarna i Ångermanland del 1

Skogsfinnarna i Ångermanland del 2

Tidigare inlägg om skogsfinnar i Östergötland:

Finska eller samiska rötter i Östergötland

Jakten på mormors finska rötter går vidare

På snabbvisit hos släkten i Motala

 

mtDNA-haplogruppen U5 var jägare och samlare Illustration:Helena Bure Wijk

Vid vattnet levde man sina liv, hämtade sin mat och begravde sina döda

Mitokondrie-DNA ärvs från modern – både till döttrar och söner – men det är bara döttrar som kan föra mtDNA vidare. Denna DNA-sträng är en exakt kopia av moderns och förändras (muteras) väldigt långsamt över tid. En haplogrupp kan beskrivas som en mtDNA-grupp, som har en gemensam anmoder, som levde på en viss plats vid en viss tid. Haplogrupp U5, som jag tillhör (liksom min mamma, mormor, mormors mor osv) har spårats till södra Asien. Individer som tillhör den här mtDNA-familjen tros ha invandrat till Skandinavien när inlandsisen smälte. Dessa människor var jägare och samlare.

Några av mormors anmödrar valde att vandra till Östergötland för cirka 8-9000 år sedan. De bosatte sig intill Motala ström där det fiskrika vattnet från Vättern gav dem rikligt med föda. Man satte bo där genom att bygga hyddor intill den livgivande älven. Där ägnade man sig åt hantverk av olika slag, bland annat hantverk av ben och horn. Vid vattnet levde man sina liv, hämtade sin mat, födde sina barn och det var också där man begravde sina döda.

Människor har bott intill Motala ström under 8000 år. Foto: Helena Bure Wijk

 

Människoben på en stenbädd och kranium på träpålar

På botten av en igenväxt våtmark som tidigare var en sjö i närheten av Motala ström, hittade arkeologerna för några år sedan elva kranium som daterades till äldre stenåldern, för 7-8000 år sedan. Två av dessa kranium var uppträdda på träpålar. Arkeologerna tror att invånarna praktiserade någon form av rituell begravning där vid sjön intill Motala ström. Det verkar nämligen som om man först har begravt kropparna på en helt annan plats, för att sedan flytta huvudena och montera dem på pålar vid sjön.

Man upptäckte även att jägarfolket vid strömmen har stabiliserat sjöbotten genom att placera cirka 3000 stenar tätt, tätt på sjöns botten och även någon slags konstruktion av träpinnar och flätverk, varför arkeologerna funderar om platsen ansågs vara ”helig”. På denna ”stenbädd” under vattenytan fann man ben, underkäkar och skallar från elva vuxna kvinnor och män.

Trevlig plats för släktträffar eller offerplats? Eller både- och?

Kanske träffades man vid den heliga sjön då och då för att hedra de döda genom att visa upp deras huvuden, och sedan sänka ned dem i vattnet? Ingen vet varför dessa jägare och samlare gjorde som de gjorde. Det kan finnas en grymmare förklaring funderar forskarna. Människoskallarna kan ha varit troféer från strider som man gärna ville visa upp. Att placera dem på träpålar var ett bra sätt att visa upp dem. Arkeolog Fredrik Hallgren menar att även om man vid utgrävningen hittade kranium som var monterade på trästavar och även skallar som avsiktligt har brutits isär av någon anledning, (och somliga bitar av skallar återfanns instoppade i andra skallar) så kan det handla om en ritual av vördnad. Att bryta isär ben från döda är kända från gravritualer i sen tid, exempelvis när det gäller hanteringen av helgons ben inom den kristna kyrkan.

De flesta av de kranium som återfanns i Motala hade spår av våld mot huvudet, men arkeologerna tror inte att det var detta våld som dödade individerna eftersom såren var läkta när individerna avled: ”Att en så stor andel av de döda visar läkta skador av våld är mycket ovanligt, inte bara bland jägare-samlare utan över huvud taget i samhällen både under förhistorisk och historisk tid. Detta gör att vi tror att de döda inte utgör ett slumpvis urval av en lokalbefolkning utan att de genom att ha varit med om speciella händelser i sina liv – till exempel uppvisat mod i strid – har valts att ingå i ritualen”. Källa: Populär arkeologi

Arkeologerna noterade även att samtliga skelettdelar från armar och ben märkligt nog kom från högra sidan av kropparna. Även ett spädbarn återfanns, men här hade hela kroppen placerats på stenbädden. Även djur hade begravts, på andra sidan av ”stenbädden” och här återfanns mängder av djurkroppar och käkar, men konstigt nog, inga kranier. Förutom de dödas ben fanns även många föremål av sten, trä, horn och ben, bland annat en ”fiskfigur” som var avsedd att bäras skaftad på en trästör.

DNA-match med Motala-skeletten

När det gäller ”Motala-jägarnas” ursprung och utseende så vet forskarna nu genom DNA-studier att de tillhör mtDNA-haplogruppen U5, att de var släkt med skandinaver, men hade även rötter i Nordöstra och Västra Europa. Några hade anor från östra Asien. Jägar/samlarindividerna i Motala hade ljus hud, blå ögon och hår som varierade mellan ljust och mörkbrunt.

Genom ett DNA-test på Family Tree DNA får man inte bara DNA-match med de levande. Man får även veta vilka gamla skelett man är släkt med. Jag är släkt med skeletten i Motala 🙂

 

 

De äldre bär nyckeln till vår historia

 

Att släktforska är en fantastiskt rolig hobby som kräver mycket arbete, engagemang och tålamod. Det finns många goda råd och tips kring släktforskning. De viktigaste råden jag har att ge är att använda ett program som är enkelt att hantera, där man kan lägga in sina anor, källor samt viktiga anteckningar. Min Släkt är ett prisvärt program som jag själv använder, men det finns även andra, exempelvis Holger, Disgen och Brother´s Keeper.

Det är oerhört viktigt att ange källor så att alla uppgifter kan verifieras. Ett misstag jag gjorde när jag började släktforska i min glada ungdom, var att uppge alla anors namn, födelseår samt anteckningar från kyrkböcker, men jag glömde att skriva var jag hade hittat uppgifterna. Det blev därmed omöjligt att gå tillbaka och verifiera uppgifterna och jag fick börja om från början igen.

Dela det värdefulla, underbara som du har hittat i forskningen med människor som uppskattar det – familj, vänner eller varför inte med hela världen. Men se till att du delar på dina villkor och att du har kontroll över dina värdefulla uppgifter och foton. Läs igenom sekretessinställningar noga om du väljer att bygga och publicera ditt släktträd på internet genom företag som Geni, Ancestry och My Heritage. Var också väldigt noga med att kontrollera alla källor för de så kallade ”smarta matcher” som du blir erbjuden genom företagen.

Mitt allra viktigaste råd när det gäller släktforskning är det mest basala – att prata med nära och kära. Prata med de äldre i släkten. Det är våra äldre som bär nyckeln till vår gemensamma historia. Skriv ned berättelser, släktrykten och anekdoter, eller spela in. Titta på släktfoton tillsammans och var noga med att anteckna vem/vilka personer som fotot föreställer, när det togs och eventuella händelser kring fotot.

Varmt lycka till med din släktforskning!

Tidigare inlägg med släktforskningstips:

Liten ”kom-igång-guide” för släktforskning i arkiven 

Gratis släktträd på internet? 

Nu är det gratis att släktforska

Fader okänd

Jakten på mormors finska rötter går vidare

Min mormor Elsa Lovisa Andersson föddes i Norrköping, Östergötland 1903. Enligt släktrykten ska mormors morfars föräldrar varit ättlingar till de skogsfinska nybyggare som kom till Östergötland i slutet av 1500- och början av 1600-talet. Mer om det kan du läsa i ett tidigare inlägg här.

Mormors morfars mormor hette Ingrid Andersdotter f.1788. Ingrid var en riktig krutgumma som avled några månader innan sin 101-årsdag. Det har berättats att hon rökte kritpipa och utanför stugan i Simonstorp hade hon tre staplade stenar, en s.k stenvätte/trollgubbe, som sades vara en finsk sed för beskydd och god jakt- och fiskelycka.

Trollstenarna utanför Ingrids stuga. Foto: Privat

Det har inte varit lätt att hitta mormors skogsfinska rötter eftersom det inte finns något dokumenterat om de östfinska nybyggare som kom till Östergötland. Det har även varit svårt att hitta belägg för att de tre staplade ”trollstenarna” verkligen är en skogsfinsk sed. Men så äntligen! Härom dagen fick jag kontakt med en person som är mycket kunnig på området. Han berättade att liknande stenar har hittats i Hällefors finnmark.

De är inte snarlika, men den bärande symboliken är förmodligen det heliga tretalet som återfinns i många kulturer. Enligt tretalsmystiken är de jämna talen en symbol för det materiella, medan de ojämna symboliserar det andliga. När man adderar det första ojämna talet med det första jämna uppstår det magiska tretalet. Det återfinns bland annat i förkristen mytologi med de tre nornorna, Urd, Skuld och Verdandi, liksom i kristendomens treenighet och de vise männen som var tre till antalet.

Foto: Tor Eriksson

Familjen Kornberg i Glissjöberg, Sveg

Glissjöberg, Västbyn nr 4 Foto: Privat

Våren 1878 lämnade min farfars morfar, Torsten Kornberg, Åsnes i Hedmark, Norge och begav sig till Glissjöberg i Sveg, Härjedalen. Han var då i 30-årsåldern och arbetade som sten- och vägarbetare. Torsten, som egentligen hade efternamnet Enersen efter sin far, tog namnet Kornberg efter Kornstadsberget, den ort han bodde på i Norge. Läs gärna mer om hans norska rötter här.

Farfars morfar Torsten Enarsen Kornberg f. 1848 i Åsnes, Norge Foto: Privat

I Sveg träffade Torsten Sigrid Jonsdotter som kom från Glissjöberg och paret fick tillsammans barnen Emma Olivia f. 1879, Erik f. 1881, Johan August f. 1884, Anna Matilda f. 1886, Signe f. 1889, Sven Emanuel f. 1893 och Torsten Georg Mattias f. 1897. I församlingsböckerna är Torsten med familj antecknade som ”norska undersåtar”. (Sigrids rötter kan du hitta här)

Sigrid Jonsdotter f. 1853 i Glissjöberg, Sveg Foto: Privat

 

 

 

 

 

 

 

År 1888 fick Torsten möjlighet att köpa en bit inrösningsjord i Glissjöberg. Man rustade en befintlig lada och använde den till boningshus, men  byggde senare ett nytt hus i närheten. (se bild överst i inlägget)

Torsten Kornberg med barn och barnbarn Foto: Privat

Jag har ”nystat” länge i släktens historia men har tyvärr inte lyckats kartlägga alla personer. Det jag vet om Sigrids och Torstens barn är följande:

Dottern Emma Olivia f. 1879 gifte sig med Per Erik Käck f. 1858 i Ljusdal. Paret fick fem barn tillsammans: Johan Einar f. 1898, Torsten Emanuel f. 1901, Signe Kristina f. 1904, Anna Margareta f. 1907 och Olof Arvid f. 1910 (d.1911). Alla barn är födda i Glissjöberg, Sveg. Familjen utvandrade till USA 1911.

Sonen Johan August Kornberg f. 1884 i Glissjöberg, Sveg utvandrade också till USA.  Gifte han sig där? Fick han barn?

Sonen Sven Emanuel Kornberg f. 1893 i Glissjöberg, Sveg gifte sig med Emma Kristina Holmin f. 1891 i Vemdalen. Paret fick bland andra dotter Irma.

Dottern Anna Matilda Kornberg f.1886 i Glissjöberg, Sveg (min farfars mamma) fick fem barn: Torsten Sigurd Leander f. 1911 i Glissjöberg, Sveg. Han föddes utom äktenskap men fadern uppgavs vara bokhållaren Johannes Teofil Pettersson f. 1879 på  i Stockholm. (Torsten Sigurd Leander bodde senare hos sin far, så de verkar ha haft en bra kontakt), Johan Gustaf f. 1915 i Glissjöberg, Sveg (min farfar). Anna Matilda gifte sig med skogsarbetaren Arvid Harald Svante Sjölin f. 1881 i Alsens församling och paret fick tillsammans barnen Arvid Harald Sjölin f. 1920 och Asta Sjölin i Glissjöberg, Sveg.

Farfars mamma Anna Matilda Foto: Privat

Vet du mer om släkten?
Hör gärna av dig till mig: forskningbw@telia.com

Soldat med oduglig uniform

Slaget vid Helsingborg. General Magnus Stenbock. Målning av Gustaf Cederström

Vid 1700-talets början låg Sverige i krig med flera andra europeiska länder. Sverige hade tidigare erövrat Skåne som varit ett av Danmarks mest blomstrande områden men 1709 hade Danmark som mål att återta Skåne, Halland och Blekinge. På senhösten 1709 samlades en stor dansk flotta i Öresund. Den sammansatta danska hären under ledning av general Christian Ditlev Reventlow (senare tog general Rantzau över) bestod av 15 000 man. Vid det tillfället hade guvernören i Skåne, Magnus Stenbock inte mycket att sätta emot. Den svenska armén var i dåligt skick efter slaget vid Poltava och det fanns vid tidpunkten endast ett enda skånskt regemente, bestående av 1500 man, som var i stridsdugligt skick.

I början av december hade Danmark tagit kontroll över hela mellersta Skåne (förutom Malmö och Landskrona) och man hade som mål att inta flottbasen i Karlskrona.
General Stenbock ville inte ge upp utan strid och hade under kort tid samlat ihop flera svenska regementen som samlades i Småland. I februari 1710 hade man lyckats samla 16 000 man. De oerfarna soldaterna fick uniformer som hämtades från militärförråden och de övade dagligen strid på en frusen sjö innan striden gick av stapeln. Slaget vid Helsingborg stod den 28 februari år 1710 och föll väl ut för Sveriges del.

Min anfader Erik Matsson var en av de många män, utan militär erfarenhet, som antogs som soldater och skyndsamt begav sig till Växjö för att strida med general Stenbock. Erik var då 50 år gammal och levde ett lugnt liv i Uppland tillsammans med sin familj. Han fick soldatnamnet ”Enman” och begav sig iväg 1709. Erik överlevde striderna och kunde återvända hem till Uppland med hälsan i behåll. Men vid mönstringen 1715, när han blev ”munstrad” av greve och generalen Magnus Julius De La gardie så gick det inte så bra. Greven anmärkte nämligen på den gamle soldatens uniform. Tyvärr felades både Eriks byxor och väst och man antecknade att soldaten ”har guhl väst”.

Inför följande mönstring några år senare, valde Erik att stanna hemma. Han kände sig krasslig och tyckte nog inte riktigt att soldatyrket var hans ”grej” nu när han närmade sig de sextio. Han skickade istället sin son, ”för sin sjuk och ålderdoms skull”. Erik fick avsked trots att han inte närvarade personligen. Nu anmärkte generalen på midjebältet i uniformen som inte höll måttet:  ”Erik Enman tjänt i 7 åhr förafskedas och dennesamma karlen Aprob: gehänget (midjebältet) odugligt”.

Erik avled vid 82 års ålder i Tuna, Uppland.
”Wart i tiänst på åtskilliga ställen. På sitt 34 åhr, gaf sig i egtenskap med Pigan Anicka Persdotter. Left i egtenskapet 50 åhr och aflat 9 barn. Tog frust emot et hemman i Enby och blef der i fråntagen till soldat. Bewistade Helsingborgsslaget 1709. Kom der ifrån med helsan hem och 5 åhr efter aflöst i — militiastaten, af sin Son Matz Enman. Och 1718 tog mot Prästegårds torpet Bodar, der han blef död siukdomen begyntes med wårk i axlarn och halsen som sedan steg til hiärtat. left 82 åhr”.

 

Slaget vid Helsingborg, tyskt kopparstick Källa: Wikipedia

 

Guldsmedsmästaren Gerhardt Schmidt

Farmor Margit Alice Foto: Privat

Min farmors farmors morfars farmors morfars farfars farfar hette Gerhardt Olofsson Schmidt och föddes år 1676 i Ronneby, Blekinge. Han var son till guldsmedsmästaren Olof Nielsen Schmidt, som i sin tur var son till guldsmedsmästare Nicolaus Schmidt som föddes i början av 1600-talet på ännu okänd ort och i okänt land.

Gerhardt Schmidt, (eller Gert Oluffsson Smieth/Schmit/Smitt), som han också kallades, gifte sig med Eva Freitag som var dotter till Nicolaus Freytag von Loringhoven och Maria Elisabeth von Flegen från Pulkau i Niederösterreich.  Paret fick flera barn, bland andra sonen Magnus Gerhardt Schmidt f.1713, som även han kom att bli guldsmedsmästare.

För hantverkare som Gerhardt var det oerhört viktigt att äga burskap, för att fritt kunna utöva sitt yrke i staden och på så sätt kunna försörja familjen. Det var på den tiden endast borgare – handlare, hantverkare och andra näringsidkare, som hade möjlighet att vinna burskap och det krävdes att man ägde mark i staden. Den som var född, eller ingift i en borgerlig familj, kunde automatiskt erhålla burskap men för hantverkare krävdes i regel en period som lärling, samt en gesälltid om tre år, varefter man blev mästare.
Till ansökan om burskap bifogade man betyg och intyg om gott rennomé och klanderfritt leverne (frejd), vilket utfärdades av en präst. Hantverkare skulle även utfärda ett mästerstycke, som blev bedömt av en ”skådemästare”. Om denne underkände provet så var det näst intill omöjligt för hantverkaren att erhålla mästarbrevet, som utgjorde beviset på hantverkarens kunnande.

Gerhardt Schmidt lärdes upp i guldsmedsyrket av sin far men vägen till att bli mästare och att erhålla burskap var lång. Man refuserade honom 1702 då han inte kunde framlägga något lärobrev. Gerhardt försökte om och om igen följande år och kunde bland annat lägga fram rekommendationer från landshövdingen, amiral Cornelius Ancharstierna och riksvärdien Michael Pohl men åldermannen i nämnden avstyrkte hans ansökan.

När han visade upp en silverkanna som han gjort till landshövdingen erhöll han äntligen burskap och kunde avlägga ”bured” i Karlskrona år 1705. Han var då i trettioårsåldern och blev guldsmedsmästare året därpå. Nu kunde han äntligen utöva sitt yrke, men fejden var långt ifrån över. Samma år klagade man nämligen att Gerhardt hade ”förbigått ämbetet för vinnande av burskap” och man krävde att han skulle ”prestera den prestanda skråordningen förmår”.  Nämnden krävde att Gerhardt skulle infinna sig 7 december 1705. Under en tillfällig paus i de stridigheter som pågick lyckades han avlägga sitt mästarprov, men blev strax därpå bötfälld och tvingades betala 61 daler för en skuld hans svärmor gått i borgen för.

Stridigheterna med ämbetet varade under hela hans liv. År 1723 valde Gerhardt att ingå förlikning och avled tre år senare, 1726.

Några av Gerhardt Schmidts arbeten finns i Kristianopels, Lösens och Augerums kyrkor. Mästarstämpel: Ett sammanflätat GS

Kalk (nattvardskärl) Foto: Wikipedia

 

Finska eller samiska rötter i Östergötland

Min mormors morfars mormor hette Ingrid Andersdotter. Hon föddes år 1788 i Östra Vingåker i Södermanland och var 100 år och 9 månader när hon avled år 1888. Ingrid gifte sig med Klockaren Anders Persson f. 1786 i Simonstorp, Östergötland och paret fick flera barn tillsammans.

Enligt släktrykten var Ingrid eller hennes make (kanske båda två?) ättlingar till de skogsfinnar som kom hit från Savolax under slutet av 1500- och början av 1600-talet. Utanför stugknuten i Simonstorp hade man tre staplade stenar som ansågs avvärja ont, främja god skörd och jakt. Den så kallade ”trollgubben” sägs vara en finsk sed.

Trollstenarna utanför stugknuten Foto: Privat

Det har även berättats att Ingrid rökte kritpipa. Att finska hustrur rökte tobak var något den tyske historikern Christian Friederech Rühs (f.1781) upprördes över: ”Finnarne höllo sina döttrar för vackrare än de svenska flickorna, hvilket också oftast inträffar, men blott så länge de äro ogifta, eller fast hellre, så länge de äro unga: röken i deras pörten är ganska skadlig för skönheten, och man kan icke se någonting fulare, än en gammal finsk hustru med sin pipa i mund, hvarvid de merendels vänja sig, så snart de äro gifta”.

Kritpipa. Foto: Wikipedia

Det finns tyvärr inte mycket dokumenterat om de svedjebönder som bosatte sig i Kolmården, men man vet att de flyttade in vid den första invandringsvågen från östra rikshalvan i slutet av 1500-talet. Till en början bosatte man sig i skogsmarkerna i Värmland, Södermanland, Närke samt delar av Västmanland och Västergötland. Därefter Kilsbergen, Kolmården och Tiveden.

Jag har länge intresserat mig för skogsfinsk kultur och den magiska föreställningsvärld som man hade. I mina studier har jag dock inte hittat någon magisk föreställning som är knuten till tre staplade stenar. På senare tid har jag därför börjat undra om mina förfäder- och förmödrar hade samiska rötter?

Man vet att småskalig samisk renskötsel har förekommit i Svealand under 16- och 1700-talet. Under tidigt 1600-tal fanns samer i Närke, Värmland, Dalarna, Västmanland, Uppland och Södermanland.  I kyrk- och domböcker nämns även Östergötland, Västergötland och Dalsland men det saknas ännu belägg för detta. (Källa:  Samiska spår III, Wistrand)

Denna bild, som föreställer mormors morfars mamma, Ingrid Andersdotter f.1788 har studerats av Nordiska museet och man har kommit fram till att kvinnan var i 60-års åldern när bilden togs. Den rutiga kjolen är tidstypisk och var en populär, modern svensk kjol under 1800-talets mitt. Jackan däremot har färgglada band på ärmarnas muddar som avviker från rådande dåtida mode. Banden har också av någon anledning framhävts på bilden.

Mormors morfars mormor, Ingrid f.1788 Foto: Privat

 

 

 

 

Stamkort och militära handlingar kan vara en riktig skatt för oss släktforskare

Stamkort är dokument som utfärdas för personer som har gjort värnplikt och/eller tjänstgjort inom försvaret. På stamkortet finns bland annat information om tid för tjänstgöring, var den är gjord, utbildningar, befordringar, bestraffningar och mycket mer. Stamkortet finns arkiverat på den ort där personen bodde då han avslutade sin militära bana eller gick i pension. Om du har svårt att hitta stamkortet på egen hand finns möjlighet att få hjälp av Riksarkivet.

Min morfar, Ulrik Ivar föddes 1901 i Bladåker, Uppland, som ”oäkta” son till mjölkerskan Augusta Charlotta Bure. Charlotta fick fem barn men förblev ogift. Någon gång kring sekelskiftet 1900 valde hon att byta namn och kallade sig därefter Svensson. Varför vet vi inte. Någon anfader med namnet Sven finns inte i Charlottas släktträd.

Kyrkböckerna avslöjar ingenting om fadern till Charlottas barn men jämförande DNA-test som vi har gjort mellan söner till hennes yngsta och äldsta barn har visat att det är samme far till alla barn. I mer än trettio år har jag sökt efter morfars och hans syskons okände far och tack vare morfars militära handlingar, tror jag att vi äntligen har hittat honom.

Stamkortet berättar att morfar gick rekrytutbildning, hovslagarskola och vice korpral-utbildning.

Efter utbildningen blev morfar anställd som militär i Uppsala och arbetade där fram till 1927, när han fick anställning som hovslagare och valde att avsluta sin militära bana. För att trivas inom det militära bör man helst inte ha svårigheter med att lyda order. Det hade min morfar. Morfar arbetade väldigt hårt och var duktig, men han hade svårt att ta order från andra.

En dokumenterad händelse under morfars utbildningstid i början av 1922 väckte min nyfikenhet. Vid en övning befallde löjtnant E. Nilsson att morfar skulle springa, men han vägrade. Trots upprepade befallningar om språngmarsch, vägrade volontär 512 Svensson. Han gick några steg, sakta för att sedan stanna upp helt, vilket gjorde löjtnant Nilsson ursinnig. Morfar dömdes för olydnad och fick sitta åtta dagar i arrest.
När han fördes ut från arresten av furir Lagerström frågade denne om morfar inte tyckte att det hela var tråkigt, varpå morfar svarade: ”Det gör detsamma”.

Det var då jag upptäckte att stamkort och militära dokument kan vara en fantastisk skatt för oss som släktforskar. Förutom förhör, vittnesmål, erkännande, beslut m.m. från mars 1922 då morfar gjorde sig skyldig till olydnad, så har man även antecknat ”levnadsförhållanden”. Där står min morfars namn, födelsedata samt båda föräldrarnas namn!

Äntligen har vi fått veta vad barnafadern hette! ”Fader: Karl Svensson, jordbruksarbetare, död” Fadern var således död 1922.

Mycket riktigt visade det sig att det fanns en gift man som hette Karl Svensson i Bladåker vid tiden då Charlotta och hennes barn levde där. Karl bodde med sin familj på en gård, alldeles i närheten. Han utbildade sig först vid en jordbruksskola och blev sedan förvaltare på gården. Han gick bort hastigt i juli 1915. Några månader senare födde morfars mamma sitt sista barn.

Morfar Ulrik Ivar Foto: Helena Bure Wijk

 

 

Behöver du hjälp med din släktforskning?

Har du kört fast i din släktforskning och behöver hjälp att komma vidare?
Eller behöver du kanske hjälp att släktforska från ”start” och att skapa ett släktträd?

Kontakta mig gärna så hjälper jag dig. Släktforskning och historia ligger mig varmt om hjärtat och jag har många års erfarenhet.

”En fantastiskt duktig, entusiastisk och historiskt påläst släktforskare som jag fått stor hjälp av! Vi hade knapphändig information om min gammelmorfars släkt där en oäkta son stökade till det. Efter många försök att komma vidare kom jag i kontakt med Helena och några dagar senare var mysteriet löst, allt stod ju i kyrkoböckerna men det krävdes en erfaren och smart släktforskare för att hitta det och jag är så tacksam för den fina hjälpen!/Emma”

Kontakt: forskningbw(at)telia.com

Liten ”kom-igång-guide” för släktforskning i arkiven

 

Foto: Helena Bure Wijk

Sedan februari i år är det gratis att forska i Riksarkivets digitala arkiv, SVAR. Digitala forskarsalen är en gigantisk skattkammare för alla som vill släktforska. Här följer en liten enkel ”Kom-igång-guide”.

1) Söka efter specifik person
Min farmor Margit Alice föddes 1910 i Ytterlännäs, Ångermanland. Jag väljer fliken ”person” och skriver in de uppgifter som jag känner till. Här får jag veta att hennes föräldrar hette Alfonso Hans Gustaf Söderman och Dora Emerentia Rödlund, deras födelsedata och var de bodde…


 

2) Söka i arkiv
Nu när jag fått veta mer om familjen samt var de bodde kan jag forska vidare under fliken ”arkiv” och församlingsböcker…

 

3) Söka i kyrkböcker
Församlingsböckerna kan ge många upplysningar om familjen. (Här använder jag Arkiv Digital).

Här får man exempelvis veta om familjen har flyttat och kan följa släktingarna vidare genom in- och utflyttningslängder samt församlingsböcker…

Födelseböcker kan ge värdefulla upplysningar om familjen. Bland annat dopvittnen/faddrar som ofta var släktingar…

 

4) Fliken ”specialsök” i SVAR
Här finns bland annat domstolsarkiv, arméns rullor, trolldomskommissionens anteckningar, mantalslängder, frigivna straffångar m.m.

specialsö

Rättegången mot Lars Joensson ”på skogen”

Som släktforskare hittar man sällan några långa, utförliga beskrivningar av sina anfäder- och mödrar. I kyrkböckerna står det oftast bara när personen har fötts, döpts, gått till nattvard, gift sig och dött. Om man har tur kan man hitta mer detaljerade beskrivningar och anteckningar, men då rör det sig oftast om andra källor, som exempelvis domböcker.

Elva generationer bakåt i tiden levde min anfader ”Lars Joensson på skogen”. Han bodde tillsammans med hustru Brita och sex barn i Simonstorp, Östergötland.  Lars, som var Kronoskytt och Kolare kände mycket väl till de mörka skogarna i Kolmården och kom att bli anklagad för mordet på en kringresande handelsman.

Mordet på en kringresande tobakshandlare

Strax efter midsommar 1693 hittades i Simonstorpsskogen liket efter en man som blivit bragd om livet. Även några ”slarvor” av hans kläder upphittades. I domboken berättas att sockenbon Jöns Lärka ”visste att en karl från Västmanland var efterlyst, men kunde inte säkert säga om det var honom man hittat”, så invånarna uppmanades att ta reda på vem den okände döde mannen kunde vara.

Foto: Helena Bure Wijk

Året därpå stod den då 64-årige Lars Joensson i tinget, anklagad för mordet på mannen, som hade visat sig vara en kringresande tobakshandlare. Lars granne, Erik Eriksson hade nämligen hört Arvid i Lindalen berätta att det var Lars som var den skyldige. Arvid berättade att ”Håkansson och Lars Joensson hade kolat tillsammans i skogen och en natt hade Joensson pratat i sömnen och sagt att han skulle gå till Tinget och bekänna dådet”. Enligt rykten hade Lars Joensson slagit den stackars ”karlen alldeles ihjäl med en tall-stake” där i skogen.
Vittnesmålen ansågs inte trovärdiga så man la ner förhören men rykten fortsatte att florera så i oktober 1699, sex år efter att man funnit tobakshandlaren, stod Lars Joensson åter i Risinge tingsrätt. Rätten tyckte nu att ”Joensson skulle låta Guds ande regera och göra en sannfärdig bekännelse” men Lars Joensson nekade stadigt och sa sig ”varken ha haft ihjäl denne karl eller någon annan människa”.

Sov i en höstack 

I februari året därpå blev Lars Joenssons son, Nils, kallad till tinget för att föra sin fars talan. Han bedyrade inför Gud den allsmäktige att fadern var fri från alla beskyllningar och sa att han nu var orolig för sin fars liv och hälsa. Sonen berättade att pappan inte längre vågade sova i sin stuga. I tre veckor hade han därför suttit i en höstack ett stycke därifrån, utan både mat och dryck. Sonen hade gjort fadern sällskap och vädjat till honom om att återvända hem, eftersom vintern var så sträng och kölden ven kring husknuten. Inför den sittande rätten föll nu Nils plötsligt ned till golvet och ”andningen syntes inte till på en lång stund”, står det i domboken. Rätten trodde att han antingen skulle ge upp andan helt eller bekänna allt. Men strax därpå  reste han sig åter och någon bekännelse blev det inte den här gången heller. För att vara på den säkra sidan låstes far och son in i ”häkte med järn”, tills nästa dag.

Fick plikta med kroppen 

Rätten ansåg att Lars Joensson for med osanningar och att han därför var skyldig till dådet. Man hade nämligen hittat 3 rockar med silverkantade knappar i hans stuga. Lars försvarade sig och sa att han levt ett ”hederligt liv i vandel och rockarna var minsann betalning för den gången han skjutsade en prästfru med häst och vagn till Stockholm”. Han nekade än en gång till anklagelserna och vägrade också erkänna att han sovit i en höstack flera veckor. Han bedyrade sin oskuld och sade sig vara ”lika ren som Jungfru Maria” och så avrundade han det hela med att säga att ”han som dömer honom i Rätten inte borde få sitta där han sitter”. Nu tyckte man förstås att Joensson alldeles hade förgripit sig på rätten, men han nekade även till det.

Friad efter sju år 

Rätten insåg att man inte skulle komma någonvart med den envisa karlen. Lars Joensson fick böter och fick plikta 40 piskrapp för förargelse mot rätten, men efter 7 år av anklagelser var han äntligen en fri man. Kronoskytten Lars Joensson verkar ha varit en riktig krutgubbe. Han gifte förresten om sig när han hade fyllt 84. Enligt den gamla vigselboken hette hon Kerstin och var ”några och tjugu år gammal”.

Foto: Helena Bure Wijk


Jag fick en skatt i brevlådan härom dagen

Många är vi som söker efter anfäder- och mödrar som vi aldrig fick möjlighet att lära känna när de levde. Hur mycket man än söker så är det omöjligt att med hjälp av kyrkböcker och andra register ”återkonstruera” en persons hela liv. När vi forskar hittar vi endast fragment och  på sin höjd, små anteckningar, men alla dessa små ”skärvor” från personens levnad är så värdefulla. Om vi därtill lyckas få kontakt med människor som kände personen, som kan berätta mer och som kanske även har foton så är det som att få en ovärderlig skatt. Jag fick en sådan skatt i brevlådan härom dagen.

Min farfar Gustaf föddes 1915 i Glissjöberg, Jämtland och med de knapphändiga uppgifter jag lyckats hitta genom kyrkböckerna föddes han som ”oäkta” med okänd far, växte upp hos sin mor och hennes make samt syskon.

Farfar Gustaf (längst fram), hans mamma Anna t.h samt styvfar och lillebror t.v

Böter för fortkörning på motorcykel hittade jag i hans ungdomsår men inga fler uppgifter om farfar finns. Han återfinns många år senare i kyrkböcker för Göteborg där han är gift i ett äktenskap utan barn och arbetar i hustruns klädbutik.

Enligt flera ”släktrykten” var farfar en glad, snäll, social och humoristisk person vilket gläder mig mycket. Humoristiska, glada släktingar kan man aldrig få för många av :-)Enligt en annan källa var han väldigt ”osentimental” vad gäller familjen och var inte det minsta intresserad av sin släkt. Han kastade bort alla bilder han hade på sina föräldrar och släktingar.

Enligt flera rykten arbetade farfar som tågpolis under andra världskriget när de så kallade ”tysktågen” transporterades till Norge. Det var närmare 2 miljoner tyska militärer som tilläts passera vårt land, som sades vara ”neutralt”…
Härom dagen fick jag bildbevis på att ryktet är sant.

Farfar som tågpolis under andra världskriget när de så kallade ”Tysktågen” gick till Norge. Tågpoliser arbetade inom SJ men var anställda via Kungliga Järnvägsstyrelsens militärbyrå. Foto: Privat

Farfar levde större delen av sitt liv i Göteborg tillsammans med sin älskade maka Märta och sedan hon gått bort, tillsammans med en kär sambo. Han fick ett barn, min pappa, men gjorde inga ansträngningar för att få kontakt med honom. Det träffade aldrig varandra.

När jag efter många års sökande äntligen lyckades hitta farfar hade vi ett långt telefonsamtal. Han var väldigt trevlig och berättade att han tyckte om att lösa korsord och gå långa promenader. När jag sa att jag var så lycklig över att äntligen ha hittat honom så skrattade han och svarade ”Jag förstår inte vad det kan vara för glädje för er att få kontakt med en gammal gubbe som jag?”
Han lovade att komma och hälsa på sommaren därpå, men hörde tyvärr aldrig av sig.

Farfar Gustaf Foto: Privat

 

Farfars rötter i Härjedalen hittar du här

Farfars norska släktgrenar finns här 

Anmält sig hafva omfattat baptistiska åsigter

Baptisterna. Målning av Gustaf Cederström, 1886

Reformationen inleddes i Europa under 1200-talet och reformatorerna – de var många – hade alla som mål att förnya och återföra den mäktiga katolska kyrkan till något som var mer ”äkta” och ursprungligt.

När den katolske munken och teologen Martin Luther f.1486 spikade upp sina 95 teser på porten till Schlosskirche i Wittenberg år 1517 där han protesterade mot avlatsbreven inom katolska kyrkan, där de rika kunde köpa sig botgöring för sina synder, så tänkte han sig aldrig att hans handling skulle starta en helt ny religiös rörelse, men så blev det. Vid ett möte i Uppsala år 1593 blev den evangelisk-lutherska tron rådande i Sverige.

Martin Luther, målning av Lucas Cranach

 

Många ville förändra

 

Jean Calvin

Martin Luther var långt ifrån den enda som hade invändningar mot katolska kyrkan. Jean Calvin f. 1509 var också han upprörd över kyrkans förfall och blev grundare till kalvinismen. Kalvinismens dubbla predestinationslära är dess mest typiska dogm. Gud har redan gjort sitt val och det finns ingenting människan kan göra för att påverka om hon/han hamnar i himmel eller helvete efter detta liv, men man måste arbeta hårt varje dag ”som om” man vore en av de utvalda.
Även i Martin Luthers föreställningsvärld hade Gud redan gjort sitt val och människan måste hålla sig inom sin tilldelade ”fålla” och arbeta hårt för att uppfylla Guds bud, trots att hon inte visste om hon var utvald till evigt liv eller fördömd och förpassad till helvetets eviga pina.

Baptismen

Baptismen har sin ursprungliga grund i den kalvinistiska reformerta läran men delades med tiden i två ”grenar” där den ena gruppen valde att anta en mildare predestinationslära, medan den andra fortsatte att följa Jean Calvins. Under 1800-talet hade kyrkan stor makt och baptisterna ansåg att prästerna inte skulle ha tolkningsföreträde. Varje människa skulle ha frihet att tolka Bibeln på egen hand.Den första baptistiska församlingen grundades i vårt land 1848, i en tid då det var olagligt att utöva annan tro än den lutherska i Svenska kyrkan. Grundaren, Fredrik Olaus Nilsson blev landsförvisad för sitt brott, men i slutet av 1800-talet hade rörelsen vuxit sig stark i Sverige med hundratals församlingar och ca 40 000 medlemmar.

Min mormors morföräldrar levde i Krokek, Östergötland och blev hängivna baptister i mitten av 1800-talet. De fick många barn men vägrade att döpa dem i svenska kyrkan. Det står antecknat ”icke döpt” vid barnens födelser. I församlingsböckerna står det att Per August ”anmält sig hafva omfattat baptistiska åsigter”.

Baptisterna har ingen enhetlig troslära men vilar på de båda hörnstenarna skrifts- och frihetsprincipen. Vägledning ska sökas i Bibeln, framför allt i Nya testamentet. I en tid då allmän kvinnlig rösträtt inte existerade, tilläts kvinnor att erhålla olika positioner inom de baptistiska församlingarna. Frihetsprincipen handlar om att varje individ måste ha frihet att välja sin tro. Eftersom människan har religionsfrihet måste hon också själv få välja om och vad hon ska tro på och man praktiserar därför vuxendop (troendedop). När ett litet barn föds till världen ber man för barnet och dess föräldrar i en välsignelseakt, men dopet får vänta tills individen själv vill inträda i församlingen. Under 1800-talet hände det att baptister förvägrades att gifta sig. Deras odöpta barn betraktades som ”oäkta”. Det var även förbjudet att samlas till gudstjänst utanför Svenska kyrkan.

Per- August Perssons och hans hustru Hedvig Kristinas barn var inte döpta i Svenska kyrkan och kunde därmed inte heller konfirmeras, vilket gjorde att man gifte sig borgerligt.

Per-Augusts dotter Gerda Helena var varken döpt eller konfirmerad och gifte sig därför borgerligt i Krokek 1905.

 

Mormors morfar Per-August Persson f.1848 blev baptist och vägrade att döpa sina barn i Svenska kyrkan

Rötter i Härjedalen

Sveg med Ljusnan i förgrunden Foto: Alexander Ek

Härjedalen, som ursprungligen skrevs Heriardal, tros ha fått sitt namn efter norrmannen Härjulf Hornbrytare som slog sig ned i området på 800-talet. Sveg är Härjedalens äldsta och mest folkrika socken.

Heriulfuer Hornbriotr tillsammans med makan Helga. Skulptur av Lars Widenfalk

Enligt sägnen var ”Annflogubben” en av de allra första invånarna i Sveg. Han bosatte sig tillsammans med sin familj på platsen Annflo (Arneflo) där frosten ofta skadade skörden. När ”Annflogubbens” son i vuxen ålder bosatte sig på ett berg en bit därifrån, där de spirande växterna inte alls blev frostnupna, sa sonen till sin far: ”Du ser, dä börje glise (synas) på bärjä”. Platsen fick på så sätt sitt namn, Glisebärg (nu Glissjöberg). Snart flyttade samtliga invånare ifrån det frostiga Annflo och bosatte sig i Glissjöberg och på fäbostället Mo-sätern  (Mosätt).

Anfadern Per Tholsson föddes ”öst i heen” (öst på heden) i Mosätt år 1720. Per var en duktig snickare och bildhuggare som kom att bli byggmästare och arkitekt för Linsells kyrka. Orten Linsell ligger några kilometer från Sveg men vägarna var dåliga och invånarna i Linsell hade svårt att ta sig till kyrkan i Sveg. Man framförde önskemål om ett eget kapell år 1734, men det skulle dröja över fyrtio år innan man fick klartecken att börja bygga. Bonden Per Tholsson lade ned hela sin själ i arbetet och agerade både arkitekt och byggmästare. Han byggde även predikstol, bänkinredning, altartavla samt snidade dopängeln. Hans son, målarmästaren Nils Lindström, målade altartavlan samt gjorde kyrkans väggdekorationer.

Byggmästaren Per Tholsson uppförde Linsells kyrka 1778. Foto: Johnny Blästa

Det har berättats att Nils Lindström var den som införde potatisodling i Härjedalen på 1750 – talet. Som målarlärling vistades han i Gävle, där han kom i kontakt med sitt livs första päla (jämtska för potatis). Han sände några exemplar till familjen i Mosätt och präntade ned instruktioner om hur den skulle odlas och vilken nytta man kunde ha av den mättande rotfrukten. Konstnärlig som han var, passade han även på att bifoga en egenhändigt målad tavla som visade ”huru päla skulle se ut då den växt upp med gräset”.

Kvinna skördar potatis. Målning av Vincent Van Gogh, 1885

 

Per Tholssons son, Thol f.1857 ”öst i heen”, Mosätt kom att gifta sig med Ingeborg Mattesdotter f.1764 i Glissjöberg. Mer om hennes anor hittar du i mitt tidigare inlägg om Remssläkten i Härjedalen.

Mina anor i Härjedalen finns här

Mystiska skotska rötter

Min farmors farmors farmors farfars farmors far hette Magnus Dublar (f. ca 1600) och var en skotsk handelsman i Ronneby, Blekinge. Han gifte sig två gånger under sin livstid och i det första äktenskapet, med Elsebe utan efternamn, föddes dottern Anne år 1636 och två år senare, sonen Casten, 1638.

Casten Rönnow

Casten kom att bli kyrkoherde och antog då namnet Rönnow efter staden Ronneby. Enligt en berättelse räddade han Kung Karl XI undan snapphanarna i kriget 1678, genom att beordra kungen att gömma sig i en skorsten. Hans ättlingar fick därefter ärva Åhus pastorat och Castens son, Magnus f. 1765 adlades med släktnamnet Dublar. I de gamla handlingarna kallas fadern Magnus (f. ca 1600) Magnus/Mogens Dublar, Mogens Dobblar eller Dobblare. Men hette han verkligen Dublar? Och var denna släkt adlig?

Hette anfadern Magnus Dublar eller Dunbar? Foto: Wikipedia

Det kan vara så att Casten och fadern Magnus aldrig haft någon länk till släkten Dublar, utan istället till den skotska släkten Dunbar. (En teori som styrks genom DNA-test där vi har DNA-match med flera personer som har Dunbar i sina anor):

”Turning now to eminent Scottish merchants in other parts of Sweden, we first come across the name of Magnus Dublar or Dunbar, a Scot who carried on business at Rönneby…Next to Dunbar we find John Innes or Ennes, as he is called. He was born about the year 1600, had to fly from Emden on account of religious persecution, and finally settled in the Swedish town of Helsingborg, where he gained great wealth and honour…” Källa: electric scotland

Magnus Dublar/Dunbar´s dotter Anne, gifte sig med Olof Schmidt. Släkten Schmidt (Smitt) hade en stark koppling till Skottland då man gifte sig med den skotska släkten Ouchterlony och tysk-baltiska släkter. John Innes (Ennes) som nämns i den engelska texten här ovan, blev handelsman i Helsingborg. På grund av stridigheter efter reformationen flydde många reformerta kristna till andra länder och det gjorde också släkten Innes på 1580-talet då de lämnade Skottland för Emden i Oestfriesland. Man sökte sig till länder med större religionsfrihet och etablerade sig här. Kanske var det av samma anledning släkten Dunbar/Dublar lämnade Skottland?

Hanna Ouchterlony f.1838 i Värnamo startade Frälsningsarmén i Sverige och Norge. Hon var ättling till den skotske sjökaptenen John Ouchterlony som kom till Karlshamn på 1700-talet. Foto: Wikipedia/Projekt Runeberg

 

Vet du mer? Kontakta mig gärna: forskningbw(snabela)telia.com

Brukets barn

Bennebols masugn i Uppland. Foto: Riggwelter

Bennebols bruk ligger naturskönt i de djupa uppländska skogarna strax utanför Knutby. Gården Bennebol med omgivande skogar ägdes ursprungligen av den välbärgade Görel Fadersdotter Sparre. I slutet av 1600-talet övertogs Bennebol av riksamiralen Gustav Otto Stenbock och det var han som beslutade sig för att uppföra ett järnbruk på platsen.

I masugnen tillverkades tackjärn mellan åren 1683 och 1884. När verksamheten blomstrade som mest tillverkade man årligen cirka 400 ton tackjärn i bruket. I arbetarlängorna bodde bokhållare, bruksarbetare, kolare, skogshuggare och masmästare med sina familjer. Bennebols masugn var ett litet miniatyrsamhälle där några hundra personer levde. Längs bruksgatan fanns arbetarbostäder, ladugårdar, skolhus, smedja och stall. De flesta familjer stannade och arbetade i bruket i generation efter generation.

Mina förfäder levde och arbetade där under de två hundra år som masugnen var i bruk. De arbetade som masugnsarbetare, smeder, uppsättare och malmdragare. Barn, kvinnor och gamla arbetade som ”bokare” vilket innebar att de sönderhackade den hårda malmen. Några av de släktgrenar som levde i Bennebols masugn härstammade från Belgien och vallonsläkterna Dubois och Pousette, men de allra flesta anfäder- och mödrar var svenska och hade tidigare arbetat i Gimo bruk, Skäfthammar och järnbruket i Ludvika, Dalarna.

Morfars mormors morfar hette Petrus Larsson och föddes i masugnen 1792. Han kom att arbeta där i närmare sextio år, liksom hans pappa och farfar gjort före honom. Fadern, Lars Persson f. 1748 arbetade som malmdragare i masugnen, ett slitsamt arbete.
Under vinterhalvåret hämtades malm från Dannemora gruva och fördes till masugnen på slädar. Under sommartid forslades materialet med häst och båt till Harg, där det sedan hämtades till masugnen. Lars farfar var under sin livstid körare vid Gimo bruk, ett arbete som också handlade om förflyttning av malm.

Malmdragaren Lars Persson arbetade som alla andra, hårt och i 1811 års husförhörslängd noterade prästen att han var ”oduglig” på grund av bråck. Han dog 1827 och hade då arbetat 56 år i masugnen.

 

Morfars mamma Charlotta Bure f. 1876 i Bladåker. Hennes mamma, far, farfar och farfarsfar föddes alla i bruksmiljö.

Skogsfinnarna i Ångermanland del 2

Foto: Helena Bure Wijk

 

Växande missnöje

De finska nybyggarna upptog de mest oländiga trakterna och man kunde ha så långt som tio mil till sockenkyrkan. Tidvis saknades stigar och vägar för att nå till byn och dess kyrka. Man hade också svårt att tillgodogöra sig gudstjänsterna som framfördes på ett främmande språk. Språkfrågan, liksom de stora avstånden fördröjde assimilering, menade historikern Richard Gothe. ”Uppe i finnmarken talades endast det gamla modersmålet. Där höll man också på fädernas forntro och på deras gamla seder och bruk”. Han berättar vidare:
”Redan när de första nybyggarna försökte bereda sig mark på ”fjället” eller ”på heden” hände det att bönderna protesterade. Vid dessa tillfällen kunde nybyggarna vända sig med skrivelser till Hertig Karl, Gustav Vasas yngste son. I lag hade kungamakten fastställt att 4 – 5 mil av utmarkerna hörde till Gud, oss och Sveriges krona till, varför ingen kunde neka skogsfinnarna tillträde till kronans eller kungens allmänning”.

Under 1600-talets första decennier var konflikterna mellan allmogen och finnarna relativt få, men somliga upprördes över finnarnas svedjande. Skogsfinnarnas speciella teknik, huutha, innebar i korthet att skogsområden brändes ned, varpå rågen såddes i den varma askan. ”Gruvorna behövde ved och svedjandet blev därför en nagel i ögat för bruksherrana i mellersta Sverige”, skriver Gothe. Han belyser att den norrländska allmogen tidigare hade kunnat dryga ut sina inkomster genom jakt och fiske. Älghudar hade sålts till goda priser, men när finnarna nu drog fram genom markerna med mindre och större jaktsällskap, för att återkomma med stort jaktbyte, menade man att ”skogen uthöddes”. Även filosofie doktor Maud Wedin har lyft fram det växande missnöjet gentemot skogsfinnarna, vid mitten av 1600-talet. Bönderna klagade över att finnarna brände ner deras fäbodskogar, men de främsta klagomålen kom från bruksnäringen. Staten ansåg att skogen främst skulle användas för framställning av träkol, såg nu stora inkomstmöjligheter i den blomstrade bruksnäringen. Man började därför gynna denna grupp på bekostnad av skogsfinnarnas nykolonisation.

Somliga finnar hade flytt hemlandet för att slippa knekttjänst. Dessa saknade egna torp och sökte sig gärna till landsmän som kommit hit före dem. Det fanns många som föredrog att leva fritt ”på skogarna”, vilket, skriver Gothe, ”var enklare och bekvämare än att arbeta upp åker och äng”. För att ”stävja de lösa elementens framfart på skogarna, mot dem som ”flyttia och omfärda” företog så regeringen ett särskilt plakat 1636. Det kostade 40 marks böter för varje lösfinne man hyste. Lösfinnarna skulle avlägsnas från landet och transporteras tillbaka till Finland. (Maud Wedin)

Inställningen till finnarna på skogarna, förändrades således och de som tidigare välkomnats med öppna armar ansågs nu utgöra ett hot mot kronan som behövde skogarna. Dessutom såg man med rädsla på nybyggarnas magiska värld. Övergången från katolicism till evangelisk tro hade vid tiden inte märkts av särskilt mycket i Finland. Gothe framhåller att folket var djupt rotad i magisk folktro och ”vid tiden hade man inte vuxit sig in i det katolska åskådningssättet ännu. Med tanke på denna långsamhet skulle det dröja innan man blev medveten om, att man återigen fått en ny religiös bekännelse. I skogsfinnarnas religiösa utövande sammanvävdes gammal hednisk tro med kristna, katolska religionsbegrepp”.

Skogsfinnarnas föreställningsvärld

Gothe ansåg att det skogsfinska folklivet var präglat av råhet, hårdhet och stor primitivitet. Finnarna var ett naturfolk, vana att bo i enslighet på stora ödesskogar. ”Folk som bosätter sig så, har naturligtvis svårare att följa med i den kulturella utvecklingen”. Men – ”även om livet avspeglade sig efter ytterst enkla och grova linjer, så är det inte rätt att påstå att det bara fanns grovt och styggt där”.

Skogsfinnarna ansåg att allt i naturen var besjälat. Därtill hade man tron att den högre anden hos människan, tillsammans med trollmedel, kunde behärska och betvinga den lägre naturen. Tingen var antingen vänligt eller fientligt stämda mot varandra och i denna otrygga tillvaro, där många faror lurade, krävdes att man aldrig var värnlös eller oförberedd. Otaliga magiska bruk genomsyrade därför vardagen. Lycka och välgång står i centrum i den skogsfinska tron. Lyckan måste vinnas och beskyddas. Därtill fanns övertygelsen om att den kunde stjälas av illasinnade människor och makter. Den måste därför försöka återvinnas om den gått förlorad. Lyckan troddes kunna stjälas från ens egna djur och tillföras andras så att de egna djuren blev ”skämda”. Om någon utsänt en bära, kunde djuren sina i mjölkningen. Genom magi söktes därför åkerlycka, kärlekslycka, jakt- och fiskelycka, barn-lycka, öl-lycka och boskapslycka. Svedjandet var för många det huvudsakliga jordbruket och skördarna kunde slå fel. Det gällde därför att på alla sätt avvärja dåligt genom förebyggande åtgärder. Den finske bonden måste även skydda sin egendom mot osynliga och farliga inflytelser påverka makterna så att han fick lycka och framgång. ”Redan när första trädet fälldes på den till sved avsedda skogsmarken, ja rentav dessförinnan, hade finnbonden med läsningar, offerspråk och symboliska handlingar sökt att inviga och skydda sitt område. Bland annat skulle man gå omkring svedjelandet tre gånger, vanligen två gånger medsols och en gång motsols” förklarar Gothe.

Enligt det finska nationaleposet Kalevala 3:125 är tiätäjä – den finske vismannen och schamanen ”den i visdom överlägsne, den som äger högre insikt”. Vismännen använde sig i sitt botande av trollrunor, besvärjelser och böner, men också örter till dekokter och smörjningar. De finska runorna gick i arv, liksom de magiska riterna som förmedlades av far till son och av mor till dotter. Man skilde mellan panentatauti, sjukdomar som pålagts av illasinnade människor och jumalantauti, sjukdomar som pålagts av Gud. Vismannen befattade sig inte med det senare. Somliga tiätäjä ansågs kunna se in i det fördolda, hitta stulet gods och peka ut tjuven. Andra kunde förutsäga kommande händelser. Vismannen kunde även omintetgöra ovänners onda anslag och använda trollskott och spåsändningar mot fiender. För att kunna fördriva sjukdomar och annat skadligt måste vismannen ta reda på det ondas ursprung. Hade ett sår uppstått av ett järnredskap måste han kunna redogöra för järnets ursprung, gällde det brännsår, måste han känna till eldens uppkomst etc. När han lyckats påvisa dess ursprung, förlöjligade han dess förmåga. Vismannen använde flera olika sorters kraftord – sana – där han bad det onda avvika till fjärran belägna trakter.

Vid sidan om den ”vita” magin använde man sig även av ”förgörelsemagi”, vilket förmodligen ingav både rädsla och respekt hos omgivningen. De så kallade finnskotten ansågs härstamma från norr. I norska telemarken trodde man att dessa ”nordsendningar” fördes med nordanvinden. Den som hade förmågan att sända sådana, ansågs således ha makt över vindarna. Genom spåsändningar kunde man förhindra fiendens framfart. Uttrycket ”att göra mot varandra” är ett stående inslag i trollsägner från finnskogarna, påpekar Gothe.

Svart magi och ond bråd död

Om mina egna förfäder från östfinska Savolax, finns dokument som tyder på att man använde sig av sådana sändningar för att mästra fienden. Den så kallade björnstämningen var en form av förgörelsemagi, där man med hjälp av magi trodde sig kunna få björnen att anfalla ovänners boskap. Två anfäder som ansågs vara finska tiätäjäs mästrade varandra och hämnades genom att ”stämma björn” så att björnen till slut blev alldeles skinnflådd under ”tassarna” då den tvingades springa fram och tillbaka mellan de båda ovännernas gårdar.

Pål finne i Västertorp, Ytterlännäs, uppges varit stridslysten och trollkunnig. Han låg bland annat i strid med Västansjöfinnen, vilka stämde björn på varandra. Det berättas att Pål retade sig på en samisk familj som bodde i närheten av Västertorp. Han ansåg att ”Lapp-Sackes” renar förstörde hans starrhässjor och dödade några av Sackes renar som hämnd. När Sacke upptäckte de döda renarna i skogen och konfronterade Pål, uppstod en tvist männen emellan och Pål dödade Sacke. Anhöriga sökte länge efter den dödes kropp men kunde inte finna den och Pål gick således fri från efterräkningar. Stackars Sackes skelett återfanns först flera år senare, i en dalgång mellan två berg och platsen där kroppen hittades fick namnet ”Lauranko möke” – benrangelsbacken.

Björnstämning var en form av ”svart” magi som endast återfinns i den skogsfinska föreställningsvärlden. Foto: Helena Bure Wijk

 

Skogsfinnarna i Ångermanland del 1 finns här

Skogsfinnarna i Ångermanland del 1

Foto: Helena Bure Wijk

 

Nybyggare med ”bruna råttans och kackerlackans okuvliga reslust”

Prästen och släkttecknaren Bertil Hasselberg (f. 1897) beskriver sydvästra Ångermanland och norra Medelpad som öde, ända fram till mitten av 1500-talet. Inom detta område återfinns socknarna Graninge, Viksjö, delar av Sollefteå, Ytterlännäs och Gudmundrå. ”Hit kommo åtskilliga finnar och byggde hem i ödemarken under den stora finska invasionen till Sverige, som pågick i slutet av 1500-talet och hela 1600-talet”.
”De äldsta finnsocknarna innanför Ångermanälvens nedre ådal eller intill dess långsträckta mynningsfjärd är Viksjö (Stigsjö socken), Graninge (Långsele socken) och Gudmundrå, följda av Sollefteå, Torsåker, Ytterlännäs, Dal och Högsjö socknar, samtliga på västra sidan av älven. På dess östra sida påträffa vi finska spår inom Bjärtrå och Styrnäs.” förklarar historikern Richard Gothe som ägnade en stor del av sitt liv till att forska om och att kartlägga de östfinska familjerna.

I slutet av 1500-talet tillhörde Finland vårt land, så egentligen tillhörde ”skogsfinnarna” vårt eget folk. Krig och missväxt drabbade allmogen i Finland under 1500-talet, varför många kvinnor och män valde att emigrera. Den svenska staten ville vid den tiden gärna kolonisera obebodda delar av Sverige, för att få nya skattebetalande hemman. Till Ångermanland kom så 74 finska nybyggare. De erhöll ofta 6 år av skattefrihet. Villkoren i de nya hembygderna blev dock hårda för många nybyggare. I Ångermanland var det stränga vintrar med mycket snö och även somrarna kunde vara kalla, ”ej sällan besvärade av frost så att säden ofta halvmogen måste bärgas” skriver Gothe. ”Försöker man få klart för sig, från vilka trakter alla dessa tusentals kolonister kommit, påträffar man exempel från nästan alla väderstreck. Där finns folk från Kemi i norr bort till Karelen, alldeles intill ryssgränsen, från Österbotten ned till Raumo och Åbo, men först och främst folk från Tavastland – och framför allt – savolaksare, dessa genuina nybyggare med bruna råttans och kackerlackans okuvliga reslust”. (Gothe)

Bråkiga anfäder

År 1592 fanns tre finska nybyggar-familjer från Savolax bosatta i Västergraninge, i Ytterlännäs, Ångermanland. De tre var mina anfäder, Sigfrid Persson ”finne”, Hindric ”finne”, samt Måns Michelsson ”finne”. Några varmare känslor verkar man inte haft för varandra. Sigfrid och Måns var svågrar och de bråkade ständigt med varandra. Måns kände sig flera gånger tvungen att anskaffa skyddsbrev (1610 och 1620) mot svågern Sigfrid. Skyddsbrev var ett dåtida skydd eller privilegium, utfärdad av överheten.

Vid Sollefteå ting 1607 dömdes Måns för att ha skadat svågern. Domen blev 20 marks böter för ett ”fullsår” mot Sigfrid samt 3 mark för ”en blånad”. Sigfrid dömdes för två blånader mot Måns, till böter om 6 mark. Familjefriden fortsatte att lysa med sin frånvaro. Två år senare tvingades nämligen Måns att böta 6 mark för att han slagit Sigfrid och orsakat honom två blånader. Sigfrid dömdes samtidigt till 3 marks böter för att han inte inkommit med sitt kyrkotionde i tid. Några år senare, år 1612 hade våldet trappats upp ytterligare och Sigfrid dömdes till 20 marks böter, då han ”slagit Måns finne, ett knivslag och en blånad”.

Olof Månsson, son till Måns ”finne”, hamnade i bråk med bönderna i Jämtland och anklagades för att ha svedjat över ”landamäret”, samt för att vara vanvördig och ha dåligt uppförande: ”Talar med swärord och pockande”. Även hans bror, Lars, anklagades för dåligt uppförande år 1635 och dömdes ”för försmädliga ord mot lagläsare och tolvmän. Bötar 76 mark och får sitta en vecka i kistan och spisa vatten och bröd”.

En annan anfader, Per Pålsson ”finne” bodde vid sjöns östra del, i Östergraninge. Inte heller här lyckades man hålla sams särskilt väl. Per låg nämligen i fejd med finske bonden Jon Olovsson i Västergraninge och måste begära beskydd för att få stanna kvar. Han erhöll skyddsbrev av hertig Karl i februari 1600. Anfadern Matts Persson ”finne” i Forsed dömdes till böter för slagsmål 1621.

De finska nybyggare som bosatte sig i Ångermanland förlorade snabbt sina släktnamn och kallas endast ”finne” i dokumenten. Spåren efter skogsfinnarna är få och man får en känsla av att det här är något som man helst har velat glömma bort. En sockenbo i Viksjö skriver i ett brev till Richard Gothe och förklarar: ”Sedan århundraden finns en inrotad föreställning att betrakta den finska invandringen och det finska blodsförvantskapet såsom en episod, alltför ringa och intetsägande att bevara i minnet”.

Foto: Helena Bure Wijk

Skogsfinnarna i Ångermanland del 2 hittar du här

Gratis släktträd på internet?

När man har kommit igång med släktforskning upptäcker man snart att det kan vara bra att ha ett verktyg för att kunna strukturera forskningen på ett lättförståeligt och snyggt sätt. För att bygga släktträd i datorn kan man använda kalkylprogrammet Microsoft Excel, men det finns också andra alternativ. DisgenHolger, Brother´s Keeper och Min Släkt är några prisvärda program som erbjuder släktforskaren möjlighet att skapa fina släktträd i datorn, som sedan kan skrivas ut eller flyttas till andra webbplatser som GEDCOM-filer. Vill man sedan publicera forskningen på en egen hemsida så går även det bra.

Jag har använt programmet Min Släkt under många år och är väldigt nöjd. Programmet är enkelt att använda, prisvärt och innehåller alla funktioner man kan behöva. Dessutom har man en tillmötesgående och trevlig kundtjänst. För engångssumman 450 kronor kan man köpa en licensnyckel för Min Släkt och får då fri tillgång till programmets alla funktioner, för alltid. Här kan du ladda hem och prova Min Släkt 4.2 kostnadsfritt.

Att släktforska är en tidsödande hobby som kräver mycket arbete och tålamod. Då är det viktigt att kunna spara forskningen för att kunna dela det man hittat med släkt och vänner (eller med hela världen, om man nu skulle vilja det).

Min Släkt är ett mycket bra och prisvärt program som innehåller allt jag behöver och mer därtill.

I dag är det enklare att släktforska än det var tidigare eftersom vi nu kan sitta hemma vid datorn och forska i de gamla kyrkböckerna, men det kan inte nog poängteras att släktforskning fortfarande är exakt samma ”hantverk” som tidigare, som kräver lika stort engagemang, tålamod och källkritik.

På senare år har möjligheten att bygga släktträd på internet kommit och har lockat många människor att börja släktforska, dels för att det är enkelt att starta ett konto och ”mata” in uppgifterna, men även för att somliga tror att man med några knapptryckningar kan få ett komplett släktträd, utan att släktforska själv. Många är de företag som erbjuder oss att enkelt bygga släktträd och snabbt fylla ut våra ”tomma”, okända släktgrenar genom så kallade ”smarta matcher”, som inte alltid är särskilt smarta. Dessutom är tjänsterna sällan (aldrig) helt gratis. Jag har testat att bygga släktträd ”gratis” hos företagen Ancestry, My Heritage och Geni.

Ancestry erbjuder ”gratisabonnemang” för släktforskning. Som icke betalande medlem kan man visserligen bygga ett släktträd och det finns ingen gräns för det antal personer man lägger in i trädet. Det är bra. Mycket bra att man även kan välja att radera sitt släktträd om man vill och att man kan avsluta sitt konto utan påtryckningar eller frågor.
Det är enkelt och roligt att lägga in anor och uppgifter i trädet. Lättnavigerat och bra. I släktträdet dyker det ständigt upp ”darrande” gröna löv med tips som endast betalande abonnenter kan använda sig av.

Gröna ”darrande” löv visar att det finns tips om mormor i släktträdet

Som vinstdrivande företag vill man naturligtvis ha betalande medlemmar och ett Sverigeabonnemang kostar 995 kronor per år. Då får man ta del av alla tips och funktioner och kan även söka i svenska kyrkböcker. Det går även att välja månadsabonnemang för 135 kronor/månad vilket är bra. Kostnaden dras direkt från bankkontot när man väljer månadsabonnemang och om man inte avslutar abonnemanget så dras samma summa nästa månad. Att hitta ”avsluta mitt abonnemang”-knappen är enkelt och gör att man som användare kan känna att man själv har kontroll över när och hur man vill vara med. Det är bra.

Gröna darrande löv och ”smarta matcher” kanske kan vara en hjälp men kan även vara förödande, för om jag skulle acceptera detta tips som programmet föreslår, att en Sigrid Högström är densamma som farfars mormor Sigrid Jonsdotter, då skulle det omkullkasta hela släktforskningen…

Att bygga kostnadsfritt släktträd erbjuder även företaget My Heritage, men här bör man vara medveten om att när man väl har skaffat ett gratis bas-konto och börjat skriva in mormors och morfars och farmor och farfars alla anor, då tar det snart stopp. Gratisabonnemang innebär ett släktträd med max 250 personer. För att bygga vidare på trädet krävs Premium-abonnemang. Kostnad cirka 2000 kronor per år och summan kan inte delas upp och betalas månadsvis. Med ett premiumabonnemang kan man söka i många källor och erbjuds tips, vilket är bra. Sidan är lättnavigerad och det är enkelt att lägga in anorna i trädet samt personliga uppgifter och bilder. Det är bra.
Även här bygger hela idén på att användarna ska binda upp sig på dyra abonnemang för att kunna ta del av alla funktioner och så kallade ”smarta matcher”, som i många fall är helt förkastliga.

Gratisabonnemanget på My Heritage erbjuder dig att bygga släktträd med max 250 individer. Istället för gröna, darrande löv dyker tipsen här upp i form av ”smart matches” och ”record matches” som kräver abonnemang för att ta del av.
De så kallade ”smarta matcherna” är ofta oerhört korkade och visar hur viktigt det är att vi forskar själva för att inte hamna alldeles tokigt i släktforskningen.

Även My Heritage erbjuder möjligheten att radera det släktträd man har lagt upp om man skulle ångra sig, samt avsluta medlemskap, men det är svårare att hitta denna information på sidan och för att avsluta medlemskap krävs en uppsägning (som görs via mail). Jag upplever även att det är svårare att själv kunna styra över vilken information jag som användare delar med mig av. Jag råder alla användare att ”klicka” på fliken ”min integritet” och sedan ta bort markeringen för sådant som inte känns bekvämt för er. Läs under varje rubrik och välj vad som ska vara markerat och godkänt.

När jag lade ut ett släktträd på My Heritage som gratismedlem tidigare, hade jag inte en aning om att jag hade godkänt att alla mina släktfoton, personliga släktberättelser m.m. fick ”tas” av andra och därför ser jag nu hur mina uppgifter finns i många andras släktträd, där de har dykt upp som ”smarta matcher” hos användarna. Det mest tråkiga är inte att bilder och minnen som jag trodde var ”privata” har övertagits av andra, utan att det nu sprids många felaktigheter som jag inte kan ändra. Som släktforskare upptäcker man ibland att något är fel, går till botten med det felaktiga och ändrar men släktforskningsuppgifter som har hamnat på internet beter sig som en trojansk häst och ”Smarta” matcher hänvisar inte till den person som först lade ut uppgiften – de bara sprids vidare, som ett virus.

Geni erbjuder också sina användare att skapa kostnadsfritt släktträd. Geni ägs av My Heritage och uppgifter på Geni används på My Heritage som ”smarta matcher”. Om man vill vara krass kan man säga att företaget tjänar stora pengar på att naiva människor ger bort sin mödosamt förvärvade släktforskning, med släktbilder och allt, gratis. Sedan säljer man deras uppgifter vidare som smarta matcher via dyra abonnemang. Eller så kan man säga att individerna ger bort sin forskning frivilligt för att de vill vara med och bidrar till det så kallade ”Världsträdet” på Geni.

Det är enkelt att lägga in uppgifter och ”bygga” trädet till en början men det blir med tiden oerhört svårnavigerat allt eftersom det växer och då nya användare ”hakar” in i trädet. På Geni kan man bygga sitt släktträd med obegränsat antal personer i trädet men det finns ingen möjlighet att radera trädet om man skulle vilja. Du kan avsluta ditt konto, men aldrig radera trädet eftersom andra användare i ”världsträdet” har ”hakat” in och blivit en del av samma träd. Det är mycket viktigt att veta. Jag önskar att jag hade vetat om detta när jag byggde mitt träd på Geni, men det finns naturligtvis ingen information om sådant när allt handlar om att så många som möjligt ska dela med sig av så mycket information som möjligt. När jag avslutade mitt konto på Geni ”övertogs” mitt släktträd av andra och sedan dess har jag bara kunnat se hur mina uppgifter, bilder och även felaktiga släktuppgifter ”valsar” runt i olika släktträd på internet och även som ”smarta matcher” på My Heritage. Jag har ingen möjlighet att ändra felaktigheterna eftersom det nu är Geni och My Heritage som äger mina uppgifter.

Ett exempel. Mitt gamla släktträd med den felaktiga uppgiften om Karin Tilly Thomsdotter finns på Geni men jag har inga behörigheter att ändra eftersom trädet har övertagits av andra användare.

 

Att släktforska är en hobby som kräver mycket arbete, engagemang och tålamod. Dela det värdefulla, underbara som du har hittat i forskningen med människor som uppskattar det – familj, vänner eller kanske med hela världen, men se till att du delar på dina villkor och att du har kontroll över dina uppgifter.

 

 

 

 

 

Sökandet efter gamle Zachris

Mormor hade sina rötter i Norrköping  Foto: Helena Bure Wijk

När jag började släktforska i tjugoårsåldern så trodde jag att det skulle bli väldigt enkelt att hitta morfars okände far och alla de där vallonerna som det hade ryktats om i släkten. Morfar skulle fylla 90 år när jag glatt berättade att alla släktgåtorna snart skulle vara lösta. Men det skulle dröja många år innan jag hade lyckats ”gräva” så långt tillbaka att jag kunde hitta de franskklingande vallonnamnen. Och nu, trettio år senare letar jag fortfarande efter morfars okände far…

Som ung släktforskare blev jag varnad av en erfaren forskare som hade ägnat många år till att lägga sitt släktpussel. ”Släktforskning är beroendeframkallande och du kommer inte att kunna sluta när du väl har börjat” sa han och tillade med glimten i ögat: ”Det sägs  förresten att man måste vara lite knasig för att släktforska”.
Så rätt han hade!

Som släktforskare kan man ligga sömnlös och grubbla över saker som ingen normalt funtad person ens skulle bry sig om. Vad hände egentligen med gamle Per Larsson på 1700-talet? Fick han bo kvar i torpet? Tog barnen hand om honom?

Människor som inte sysslar med släktforskning har nog också väldigt svårt att förstå den stora lycka man kan känna, när man efter många års ”grävande” äntligen hittar nya spår efter de gamla anfäderna- och mödrarna i kyrkböckerna. Som häromdagen, när jag efter tjugo års sökande äntligen hittade gamle anfadern Zachris…

Mormors mormors morfar, Lars Fogelberg, föddes i Norrköping år 1755. Hans föräldrar var fiskaren Zacharias Fogelström och Elsa Persdotter. Bland pojkens dopvittnen fanns befallningsmannen Petter Fogelberg och en Madame Catharina Fogelberg.

När Lars föddes arbetade hans pappa som fiskare vid Västerbyholms gård i Norrköping

Två år senare, 1757, födde Elsa ytterligare en son och hon dog i barnsäng samma år. I dödboken antecknas hennes make med namnet Zachris Fogelberg. Därefter försvinner han spårlöst från alla Norrköpings kyrkböcker. Sonen Lars växer upp hos sin moster Catharina i Tråbrunna, Östra Eneby. Catharinas make var skräddare och det var förmodligen han som lärde upp Lars inom yrket. Lars Fogelberg blev sedermera sockenskräddare och gifte sig med Ingrid Kullström. Det var oroliga tider i världen och Lars kallades ut i krig. Han avled i Pommern när han var 35 år.

Hur det gick för släkten framåt i tiden, det vet jag. Lars och Ingrids dotter Anna Catharina Fogelberg f. 1784 gifte sig med bergsbrytaren Nils Gustaf Dahlberg f.1798 och deras dotter Lovisa Dahlberg var min mormors mormors mamma.
Men vad hände egentligen med fiskaren Zachris? Han måste ha flyttat, men vart? Och varför i hela friden kallades han Fogelström när allt tyder på att han borde heta Fogelberg, som sin son?

Efter att ha lusläst varenda kyrkbok i Östergötland utan att hitta ett enda spår efter Zachris, var jag på väg att ge upp. Men skam den som ger sig. Härom dagen hittade jag honom! Det visade sig att gamle Zachris levde livets glada dagar i en helt annan församling. Zachris hann med tre äktenskap efter första hustruns död och blev 81 år. Han hette förresten inte alls Fogelström i efternamn…

Det visade sig att Zacharias Fogelberg levde livets glada dagar i en helt annan församling

Zacharias Olofsson Fogelberg föddes i torpet Strömma under Vittvik, Tryserum och var son till torparen Olof Zachrisson f.1690 och Ingrid Larsdotter f.1695. Min anfader Lars fick således sitt förnamn efter sin farmors far.

Zacharias föddes 1626 i torpet Strömma, Tryserum

Namnet Fogelberg i min släkt, kommer av godset Fågelvik (Fogelvik) i Tryserum. Gården, som har medeltida anor och ägdes av släkten Gyllenstierna, hade många underliggande gårdar och säterier på 1700-talet. Allt eftersom släkten Gyllenstierna växte genom att nya barn föddes, byggdes säterierna Vittvik, Löt, Kurum och Stjärnö. Torpet Strömma, där gamle anfadern Zachris föddes, hörde till Vittvik.

1024px-Fågelvik_slottet1_070111
Namnet Fogelberg i min släkt har sitt ursprung i gården Fågelvik, Tryserum. Foto: Tryserum-SB

Karin på Regnaholm

 

Regnaholm
Regnaholms slott vid sjön Regnas norra sida hette ursprungligen Båtstorp.
Foto: Sinikka Halme

Mitokondrie-DNA är en DNA-sträng som finns i cellernas bränslestationer, mitokondrierna. Mitokondrie-DNA som även kallas mtDNA, ärvs från modern – både till döttrar och söner – men det är bara döttrar som kan föra mtDNA vidare. Den mitokondriella DNA-strängen är en exakt kopia av moderns och förändras väldigt långsamt över tid. Därför bär både män och kvinnor samma mtDNA som de kvinnliga anorna har burit i tusentals generationer på den raka moderslinjen.

En haplogrupp kan beskrivas som en mtDNA-familj, eller grupp, som har en gemensam anmoder, som levde på en viss plats vid en viss tid.  Haplogrupp U5, som jag tillhör, liksom min mamma och hennes förmödrar, har spårats till södra Asien. Personer med den här haplogruppen tros ha invandrat till Skandinavien när inlandsisen smälte. Man tror att dessa människor var jägare och samlare. I dag är det endast ca 10 % av skandinaverna som tillhör U5, men nästan hälften av samerna och en femtedel av finländarna tillhör denna mtDNA- haplogrupp.

Den äldsta kända ana på min raka moderslinje var en kvinna som hette Karin Pedersdotter.  Karin, som var min mm mm mm mm mm, föddes 1654 på Regnaholms slott i Östergötland och det är från henne vi har ärvt haplogruppen U5. Det är svindlande att tänka sig att Karins och hennes kvinnliga förmödrars mtDNA har ärvts vidare, generation efter generation i nästan oförändrad form. Eftersom även jag är mor till en dotter så kommer det kanske att ärvas vidare genom hennes barn en gång i tiden…

Karins föräldrar hette Peder Håkansson och Elisabeth. Peder kom från Fogelö i Stora Malm, Södermanland men vi vet tyvärr ingenting om hans hustru Elisabeth.
Vet du kanske något mer om familjen? Kontakta mig gärna i så fall. Alla upplysningar, stora som små, är av intresse: forskningbw(snabela)telia.com

Ursulagener
Illustration: Helena Bure Wijk
mtDNA haplogruppen U5 tros vara 55- 60 000 år och tillhörde ursprungligen en jägar/samlarkvinna i södra Asien som fick en dotter, som i sin tur fick en dotter och hon, i sin tur…

 

Mina U5-förmödrar:
Elisabeth NN på Regnaholm
Karin Pedersdotter
Ingrid Andersdotter
Brita Andersdotter
Ingrid Kullström
Anna Catharina Fogelberg
Lovisa Dahlberg
Kristina Lovisa Persdotter
Elsa Lovisa Andersson
Gun Britt Bure
Helena (jag)

Bomärket, ett forntida personligt sigill

Bomärken har genom tiderna använts istället för namnteckning. Ursprungligen användes bomärket för att märka boskap, hus och boskap, men med tiden kom det att användas som namnteckning för att underteckna viktiga avtal, exempelvis bouppteckningar. Dessa märken påminner om runor och består ofta av linjer med tillagda streck och bågar. Ofta hade gårdar sina egna märken och varje märke ärvdes inom släkten. Förr i tiden, då många människor saknade läs- och skrivkunskap var bomärket ett bekvämt sätt att pränta sitt personliga ”sigill”, men bomärken har även använts långt in i modern tid.

Redan i de gamla germanska folklagarna från 400- 800-talet kan man se att ”signa”, ”märket”, användes vid märkning av boskap och ägodelar. Även i den gamla frankiska lagsamlingen framhålls hur ägodelar märks med personliga tecken. De första skriftliga beläggen för att dessa ”ägarmärken” använts i Norden finns i de isländska lagarna från 1100-talet. Min finske anfader Jon var en av många som ristade sitt bomärke när huset stod färdigt. Jons bomärke lär ha sett ut som bokstaven ”H”. Märket föreställde nämligen två avhuggna trädstammar med en gren liggandes i mitten och symboliserade den stol han satt på när han första gången kom till natursköna Remmet i Glissjöberg. Mer om det kan du läsa här.

Morfars morfars mor Lena Christiansdotter hade högsta betyg i läs- och skrivkunskap, men valde ändå att signera sin makes bouppteckning med ett bomärke i Knutby 1805. Märket, som ser ut att vara två ”A:n” (varav en bokstav är upp- och nedvänt), kan vara ett gårdsmärke från Burviks gård, som ärvts från Lenas svärfar Anders Andersson.
lena bomärke (2)

Det har forskats mycket om bomärkenas ursprung men man har inte funnit något belägg för att tecknen härstammar direkt från de fornnordiska runorna. Kyrkohistoriker Tuve Skånberg ser i de gamla bomärkena likheter med fornkyrklig dopliturgi. Han menar att det som senare kom att bli allmogens bomärken ursprungligen var ”gudstecken” som användes vid forna kristna dopceremonier. I sin intressanta avhandling ”Glömda gudstecken: från fornkyrklig dopliturgi till allmogens bomärken” som går att läsa här,  framhåller han att det som ser ut att vara bokstaven ”A”, i själva verket kan betyda detsamma som ”O Alfa” och är hämtat från Kristusbeteckningen i Uppenbarelseboken 22:13, där Kristus betecknas som Alfa och Omega, den första och den siste. Ett tecken för att avvärja ”ont”.

1517219022 (2)
Exempel på forntida tecken som kan vara glömda gudstecken. Källa: ”Glömda gudstecken: från fornkyrklig dopliturgi till allmogens bomärken” av Tuve Skånberg

I slutet av 1600-talet präntade prästen i Ytterlännäs, Ångermanland några märkliga tecken i kyrkoboken:

Magiska förkristna tecken eller fornkyrkliga gudstecken? Hittat i Ytterlännäs födelse- och dopbok 1680-

Även korset med lika långa ”armar” är ett kristet kors med ”ontavvisande” funktion menar Skånberg och andra forskare. Sådana kors har man bland annat hittat i Arnafjord, Norge och i Munktorp, Västmanland.

Huruvida de spännande bomärkena kan härröras från fornkyrklig dopliturgi eller till en tid långt före kristendomens intåg, vet jag inte, men jag vet att ”skogsfinnarna” som invandrade som nybyggare till den svenska ödemarken under slutet av 15- och början av 1600-talet, gärna blandade förkristen folktro med kristna symboler och man ristade gärna in sådana kors på hus, egendom, i marken och i stenar, till beskydd.

Inristat kors vid Juhola finngård, Värmland. Foto: Helena Bure Wijk

 

 

Rems-släkten i Härjedalen

albert edelfelt - den brända byn
Bild: Albert Edelfelt ”Den brända byn”

Bonden Jon Jonsson var den förste i den så kallade ”Rems-släkten”. Det har berättats att han kom vandrande till Glissjöberg, Härjedalen i slutet av 1500-talet tillsammans med sin hustru Annika. Paret flydde oroligheter i finska Österbotten där klubbekriget, bestående av en rad bondeuppror, pågick åren 1596 – 1597. De finska bönderna levde i svår fattigdom och svält på grund av flera missväxtår, men adeln krävde dem ändå på skatt. När bönderna reste sig upp mot adeln i protest slogs upproret ned brutalt av kung Sigismund.  Många bönder tog till flykten, undan krig och misär. Så gjorde också Jon och hans Annika, tillsammans med fem andra finska familjer.

Bomärket

Flykten till en tryggare plats gick via Bottenviken. De familjer som flydde tillsammans med Jon och Annika, valde att sätta bo i Stöde, Medelpad. Jon och Annika fortsatte sin vandring inåt landet och kom så till Överbergs fäbodland vid Glissjöbergsremmet i Härjedalen. Jon byggde där ett hus och hans bomärke föreställde två avhuggna träd med en bräda emellan, som en symbol för den stol han suttit på första gången han kom till Remshöjden och blickade ut över den natursköna höjden.

”Viskle” som gammel-remsen

Jon, Annika och deras ättlingar kom att stanna på platsen i 300 år. Deras sonson Olof, ”Stor-Remsen” eller ”Gammel-Remsen” som han också kallades, tog över efter sina föräldrar år 1704 och byggde ut familjegården med flera tillbyggnader. Det finns nedtecknat om Rems-sönerna att de var storväxta och arbetsamma. ”Gammel-Remsen” ansågs vara framgångsrik och det har sagts att allt han tog sig för, gick väl.  ”Wiskle (viska) som Gammel-Remsen” var ett talesätt i trakten då man menade att något som ansågs vara hemligt, yppades.

Tillsammans med sin hustru fick ”Gammel-Remsen” två söner, Olof och Mårten. Mårten var till skillnad från sin äldre bror väldigt ansvarsfull vad gäller sysslorna på gården. Olof vistades mest i skog och mark i yngre år och verkade inte bry sig särskilt mycket om hemarbetet. Efter fadern ”Gammel-Remsens” bortgång föll ändå arvslotten på den bekymmerslöse Olof, som var äldst, medan Mårten fick flytta till nybygget Skogarvallen.

Gråt int du mor

Modern var väldigt bekymrad och oroade sig för att släktgården skulle förfalla när den nu hade kommit i Olofs vård. Men Olof tröstade henne: ”Gråt int du Mor. Han drä int á maten för oss ´n hann kärn. Dä bli föll någa rå”.

g1
Foto: Byvallarn

Efter denna händelse fick Olof fart vad gäller arbetet på gården. Så till den milda grad att han enligt sägen ”for fram som Lucifer”. Det har sagts att Olof kunde bygga sju lador under en dag. En lördagsmorgon gick han en mil till en myrslått (där man slog hö på myrarna) och timrade där en slåtterstuga under dagen tillsammans med sin dräng. Stugan kallades ”Stor-Störese”. Efter att ha byggt huset gick han så hem den långa vägen, tog på sig sina kyrkkläder, slängde yxan över axeln och promenerade till kyrkan i Överberg, som ligger 1 1/2 mil därifrån. På vägen passade Olof på att ”hugga kloppa” och ”spånga” vägen. ”Nästan vidunderliga äro sägnerna om hans arbetskraft” står det att läsa.

”En dägelig Qvinna gläder sin Man och en Man hafwer ingenting kiärare thå hon thertil är wänlig och from”

Olof gifte sig med Annika Hammar och paret fick flera barn. Olof byggde ut familjegården med nya byggnader så att Remsgården förvandlades till en fyrbyggd gård med gammelstuga, parstuga och portloftbod. Från år 1748 fanns där även ett dubbelhärbre med ett mindre härbre bredvid, en kornlada, bagarstuga, loftbod, torkbastu och torrdass.

De vackra målningarna som än idag kan beskådas i helgdagsstugan kom till på 1770-talet som en hyllning till hustrun Annika. ”Lill-Remsen” har där låtit skriva till sin fru: ”En dägelig Qvinna gläder sin Man och en Man hafwer ingenting kiärare: thå hon thertil är wänl. och from”.

invändigt
Foto: Byvallarn

Mina Härjedals-anor hittar du här

Nu är det gratis att släktforska!

Sedan 1 februari är materialet i Riksarkivets digitala forskarsal tillgängligt för alla, helt kostnadsfritt. Här finns över 100 miljoner digitala arkivhandlingar och för oss som släktforskar är det en riktig ”guldgruva”. I min egen släktforskning använder jag SVAR samt Arkiv Digital, som tillsammans ger mig tillgång till allt jag behöver.

Du som är intresserad av att fördjupa dig inom speciella forskningsområden, exempelvis häxprocesserna, kan hitta mängder av intressanta handlingar via fliken ”specialsök”.

I Norge har det varit gratis att släktforska i de gamla kyrkböckerna de senaste 20 åren. Om du, liksom jag, har rötter i Norge, är Digitalarkivet en riktig skattkammare.

Kossor med namn i de gamla bouppteckningarna

ko
Foto: Iso Republic

Audhumbla var enligt nordisk mytologi den ko som skapades av rimfrost-droppar vid tidernas början. Enligt myten slickade Audhumbla fram asarnas stamfader ur en sten som var belagd med salt rimfrost.

Människan och kon har länge haft ett nära förhållande i Norden. Kossan har genom tiderna givit människan mjölk, kött och gödsel samt varit henne behjälplig i arbetet, som dragdjur.  Att äga en eller flera kor var en rikedom för många människor under 1800-talet, som garanterade familjen mat. I de gamla bouppteckningarna kan man ibland se anteckningar om kornas namn.

Släktingen Anders Lund i Knutby ägde vid sin bortgång en häst, en ko som hette ”Rosa”, en ko som hette ”Blomma” samt tre tackor och fyra lamm:

Att namnge mjölkkor är vanligt även i dag. Av drygt 300 000 kor i Svensk Mjölks databas, har 256 500 kossor namn. Vanligaste namnen är Rosa, Stjärna, Krona, Sara och Maja, enligt Aftonbladet (2011). Tidningen uppger även att studier har visat att kossor med namn ger mer mjölk.

Fantasifulla namn hade släktingen Per Christianssons kossor, ”Mångås”*, ”Kulla”, ”Lena”, ”Jiska/Juska” ? och ”Röpeta”.

* Mångås är ett konamn som härstammar från Norrland. ”Gås” kallades den smörklick som man förr i tiden bredde på bröd som gavs till tjänstefolket.

Häxorna i Torsåker

vagn1
Foto: Helena Bure Wijk

Redan i förkristen tid fanns i Norden en föreställning om att vissa människor kunde ingå förbund med trollen och att de genom svart magi kunde orsaka skada och orsaka förgörelse, men den klassiska bilden av häxan som allierad med djävulen tog form i ett kristet landskap. Denna föreställning började florera i Europa under slutet av medeltiden, men det var inte förrän under senare hälften av 1600-talet som större häxprocesser förekom i vårt land.

Efter reformationens tid sågs folklig vidskepelse som hädelse, riktad direkt mot det heliga. Sådana skadliga föreställningar ansågs i förlängningen hota nationens hela existens, genom att de väckte Guds vrede. Vidskepelse och trolldom sågs av den kristna kyrkan som konkurrerande aktiviteter, som inte bara hotade hela den kristna samhällsordningen utan även det gudomliga majestätet, menar historikern Bengt Ankarloo.

De trollkunniga ansågs möjligen kunna bota sjukdomar och åstadkomma ”gott”, men troddes lika väl ha förmågan att åstadkomma ont.  De troddes kunna förse sig själva och sitt hushåll med mjölk, ost och smör, genom att på magisk väg ”mjölka” kvastar och pinnar.

Att praktisera trolldom genom bruk av örter och besvärjelser gick under benämningen lövjeri. Men även signeri – att läsa besvärjelser i syfte att bota genom att avvärja ont – var ett grovt brott och ett tecken på förbund med djävulen, eftersom även detta krävde att man allierade sig med den onde. Således syndade trolldomsutövarna mot, första, andra, femte, sjätte och sjunde Guds bud. Dessutom förbröt man sig mot det förbund människan i dopet gjort med Gud, då hon avsade sig djävulen och hans gärningar, påpekar Ankarloo.

När häxhysterin drabbade Sverige 1668 var Kristoffers landslag fortfarande i bruk. Lagen hade ett tillägg med den gammaltestamentliga Mose lag som fastslog att all uppsåtlig Gudshädelse skulle bestraffas med döden. Budet i Andra Mosebok 22:18 som lyder: ”En trollkona skall du icke låta leva” var det man lutade sig mot när man utfärdade dödsdomar i trolldomsmål.

Flera rannsakningar i Jämtland år 1668 kom att bli inledningen för flera större trolldomsprocesser i Dalarna, Gävle, Hälsingland, Ångermanland och Stockholm.
I jämförelse med det stora antalet dödsoffer i Europa (ca 1/2 miljon människor), var det ett förhållandevis litet antal, ca 300 personer, som avrättades i vårt land mellan åren 1668 – 1676. Men den trolldomshysteri som blossade upp i Sverige, spreds som en löpeld under en kort tidsperiod av åtta år och drabbade flera svenska orter (och familjer) väldigt hårt.

Kulmen på häxförföljelserna nåddes år 1675 då minst 110 människor i Gästrikland och södra delen av Ångermanland avrättades under några månaders tid. Den socken som drabbades allra hårdast av häxprocesserna, var Torsåker i Ångermanland där 71 personer avrättades mars-juni 1675. Många av de avrättade var kvinnor och många tillhörde den släkt jag själv är en del av.

”Över vida trakter av Norrland flammade häxbålen, vid Härnösand en gång tretton samtidigt. På ett berg mitt i Torsåkers pastorat i Ångermanland halshöggos och brändes på tre dagar 1675 ej mindre än 71 personer från trenne socknar kring Ångermanälven. En lång tid efteråt hörde man det ilskna skallet av trollhundar från berget, som därav fick namnet Skällberget”. (Det stora trolldomsraseriets tid, Runeberg)*

 

häxberg2
Häxberget, även kallat Bålberget ligger ca 1/ 2 mil från Torsåkers kyrka, mellan socknarna Dal, Torsåker och Ytterlännäs. Foto: Helena Bure Wijk

Det s.k Skällberget (vårdkaseberget) som omnämns i Runeberg ligger två kilometer norr om kyrkan och det finns idag inga belägg för att avrättningarna skedde där.

Att släktforska är som att läsa en spännande bok…

Att släktforska är som att läsa en spännande bok. Trots att informationen i kyrkböckerna ofta är knapphändig så blir varje människoöde så levande när man med hjälp av de handlingar som finns, lägger pussel över personens liv. Vissa livsöden är mer gripande än andra.

Brita Eriksdotter föddes 1783 i Burvik, Knutby som dotter till frälsebonden Erik Olofsson. Hon gifte sig med bonden Johan Jansson i Sotter, Knutby. Brita var då 28 år och paret fick sitt första barn, dottern Anna, två år senare.
Barnet visade tecken på svaghet vid födseln och man befarade att hon inte skulle överleva natten. Därför beslutade grannhustrun Margta sig för att nöd-döpa den lilla.
I födelseboken noterar prästen senare:

”I anseende till dess svaghet blef barnet nöddöpt av ryttaren Sotterbergs hustru, Margta Andersdotter i Svanbol i närvaro av bonden Erik Olssons enka i Burvik. Nöddopet undersöktes, befanns riktigt och stadfästes av prosten Gihlman. Därvid varande vittnen voro: Bonden U. Anders Ersson i Burvik, Bonden Mats Jansson och dess hustru i Sotter; Pigan Anna Jansdotter i Spångtorp, Lohärad socken”.

Lilla Anna överlevde förlossningen och hela veckan därpå, men avled sedan, 11 dagar gammal. Om föräldrarnas sorg finns förstås ingenting noterat i kyrkböckerna men vi kan föreställa oss att de måste ha sörjt sin flicka djupt, även om det alls inte var självklart för någon förälder på den tiden att deras barn skulle leva till vuxen ålder.

När jag följde den lilla familjen framåt i tiden via kyrkböckerna, blad för blad, hoppades jag  innerligt att Brita och Johan snart skulle få uppleva lyckan i att bli föräldrar igen. Denna gång till ett levande och friskt barn. Det dröjde två år innan nästa barn kom. Hon hette Lena Cajsa och föddes 1815. Jag blev så lycklig över att läsa att barnet föddes friskt och starkt. Jag är själv mamma och har upplevt den stora sorgen att mista en liten dotter men även den största lyckan, då jag några år senare fick gåvan att få en levande och frisk dotter.

Det verkade som om allt nu skulle bli bra för den lilla familjen i Sotter. Jag pustade ut och tänkte stänga arkivet och avsluta forskningen om Britas liv.  Brita är inte en direkt anmoder då jag härstammar från hennes bror Johan, men jag ”bläddrade” ändå framåt i tiden, lite förstrött. En anteckning i födelseboken fångade plötsligt min uppmärksamhet. Paret fick ännu en dotter 1819 men den lilla var död när hon föddes. Arma föräldrar!
Jag kände att jag måste få veta hur de gick vidare i livet. Jag hoppades att allt slutade lyckligt för dem, trots allt. Men Brita fanns inte med i församlingsboken. Istället hittade jag henne i dödboken år 1819:

”Bonden Jan Janssons hustru Brita Eriksdotter i Sotter af barnsbörd, 36 år. Dödfödda dottern jordfästes tillsammans med modern den 18 april”

 

 

 

 

Ett ovärderligt register för släktforskare

I min släkt finns många soldater. Soldaternas namn hade ofta ortsanknytning, som exempelvis namnet Bure från Burvik i Knutby, Wärstedt (från Värsta, Häggeby) och Lydman (från Lydinge), Hällman (från Hällestad), Kuddström (från Kuddby), Hagelberg (från Haglinge rote) och Ängel/Engel från (Ingelstad, Norrköping). Andra soldatnamn anspelade på mer personliga attribut, som exempelvis soldatnamnen Stark, Hjelm och Hugg.

Centrala soldatregistret är en ovärderlig källa för oss som släktforskar. I soldatregistret kan vi söka efter förfäder och även själva bidra till forskningen genom att skicka in uppgifter. Här kan du söka efter dina soldater.

I soldatregistret kan det finnas värdefulla uppgifter om soldaten och hans familj, bland annat släktnamn, samt betyg för soldatens insatser. Om min morfars mormors far, Johan Peter Bure f. 1823, står det: ”Avsked 1881, 32 tjänsteår. Anmäld till underhåll. Tjänt berömligt”.
Även hans far, Dragon Johan Bure f. 1790 fick betyget ”berömligt” och här finns även en notering om soldatens längd: ”Dragon och ryttare vid Livregementets dragoner, Uppsala sqvad, Burvik Knutby, 31 tjänsteår, tjänt berömligt. 1.75 cm”.

Soldaten
En av många soldater i släkten.

Även Krigsarkivet har många värdefulla uppgifter om soldater och soldattorpen. Morfars mormors morfar, Johan Bure, bodde i dragontorpet Svanbol i Knutby, Uppland. Dragontorpet Svanbol finns ännu bevarat och är ett så kallat ”dubbeltorp” där det bodde två familjer. År 1813 – 1840 bodde där dragon nr. 96, Johan Bure f. 1790 med familj, samt Erik Burell, dragon nr. 95, f. 1802 med familj. Torpet, som då var i mycket dåligt skick, genomgick ett antal renoveringar åren 1878 – 1900. Bland annat besvärades eldstaden ”af inrökning”. Vid besiktning ansågs fähuset vara i ”mycket bristfälligt skick, norra gafvelen fallfärdig och bör ombyggas”. År 1901 hade man lagat de trasiga fönstren och taket i huset samt lagt in nya golv. Ett nytt fähus och lada hade också byggts. Fähuset, ”hela stugan samt huf och vindskivor” rödfärgades sedan. Källa: Krigsarkivet

Svanbol
Dragontorpet Svanbol i Knutby Foto: Helena Bure Wijk

Julafton i Ångermanland år 1894

 

cropped-img_2848.jpg

Berättat och nedskrivet av gammelfarmor Dora Emerentia f. 1888:

”Julgranen kläddes med papperskarameller och hängdes i taket då det var trångt i stugan. Jag minns inte att vi hade någon jultomte på den tiden. Istället kom någon på julkvällen och kastade in små paket till barnen. Det kunde vara en griffeltavla eller en ABC-bok…
Ingen fick vara uppe sent på julaftonskvällen ty far och mor skulle upp till julottan dagen därpå och hade en del att ordna med innan det bar i väg. Djuren skulle ha något att äta, så skulle ett av barnen finklädas. Det var jag som hade turen att följa med till julottan 1894. Vi barn fick, från sexårsåldern turas om att åka med. Vid den åldern skulle vi åtminstone förstå att sitta stilla i kyrkan och ha någon behållning av julottan.

Ja, så kläddes jag riktigt varmt och allt var snart klart för avfärd. Pappa var i stallet och ordnade med mat till hästen ”Blacken” som skulle ha en liten hötapp och havre för att ha tålamod att vänta på kyrkfolket. Ja så var allt ordnat. Vi bäddades ned i släden och iväg for´t. Det var nästan en mil till kyrkan och på vägen lyste det i varje fönster och bjällerklang hördes från hundratals andra kyrkobesökare.

Ja, så var det äntligen slut på den långa predikan prästen hållit, tänkte jag. Men vackert var det i alla fall. Jag satt mest och tänkte på hemresan när vi skulle hälsa på hos mormor och dricka julmorgonkaffe och få smaka de goda saffranskringlorna som hon brukade baka. Mormor bodde ungefär på halva vägen mellan mitt hem och kyrkan. Hon var änka och bodde ensam i en stuga med två små rum.

Så var vi äntligen framme. Mormor stod i dörren och tog emot oss. I köket var det pyntat så fint. På den stora spishällen brann en björkvedsbrasa. En blankskurad kaffepanna stod mellan vedträna på sina höga järnben och spred en härlig kaffedoft, blandad med doften av björkveden. Den lilla kammaren var även smyckad med lingonris-girlanger, ljus, en krubba med Jesusbarnet som fanns placerad vid sidan om den öppna spisen. Även där brann en stor brasa som lyste upp hela rummet och där skulle vi dricka det goda kaffet med saffranskringlor och lite kakor. Så skulle det vara en påse med hem till syskonen som ej fick vara med.

Så blev det bråttom igen att vända hemåt. Mor hade mycket att pyssla med under dagen. Både djur och barn väntade på att bli ompysslade. Björkvedsbrasorna hade börjat brinna ned och spred sitt dunkla, vemodiga sken över de breda golvtiljorna i den idylliska, trolska lilla stugan”.

Dora1
Gammelfarmor Dora Emerentia föddes i Ed, Ytterlännäs 1888

Ett DNA-test kan göra historien levande

IMG_5959 (2)
Sønsterud gård i Gjesåsen, Hedmark 

År 1642 föddes anfadern Anders Mikkelsen Sønsterud i Hedmark, Norge. Anders gifte sig med Maren Torstensdatter Sorknes f. 1644 i Hedmark. Paret bodde på Sønsterud gård i Gjesåsen och fick tillsammans fem barn – Berte, Torsten, Kari, Mikkel och Gunhild.
Dottern Berte f. 1680, gifte sig med Gunnar Håkonsen på gården Sorknes och fick med honom flera barn. Min ana, Torsten f. 1682, gifte sig med Lisbeth Arnesdatter Holmen och fick sju barn.

Jag började släktforska i början av 1990-talet och har genom åren ”byggt” min farfars släktträd med norska anor långt, långt tillbaka i tiden. Men ett släktträd där man inte har någon kännedom om människorna, eller någon anknytning till bygden där de levde blir inte så mycket mer än ett obegripligt träd med en massa namn och årtal. Genom åren har jag så många gånger funderat över farfars släkt. Hur såg det ut där de bodde? Hur levde de?

Jag lyckades efter många års detektivarbete hitta min okände farfar och hade ett långt telefonsamtal med honom. Farfar lovade att han skulle komma och hälsa på oss sommaren därpå, men det blev aldrig så. När han gick bort 2011 så trodde jag att alla ”länkar” till hans släkt i Norge för alltid var borta eftersom vi inte kände till några andra släktingar där.

Torsten 2
Farfars morfar, Torsten Ejnarsen f. 1847 i Åsnes, Norge

Sommaren 2015 gjorde jag ett DNA-test i släktforskningssyfte och ganska snart fick jag en DNA-match i Norge och förstod att det var en släkting på farfars sida. Vi skrev till varandra och det visade sig att vi är ättlingar till syskonen Berte och Torsten Sønsterud som föddes i slutet av 1600-talet. Vi är alltså tiomänningar. Tack vare den omfattande  släktforskning vi båda har gjort genom åren, så kunde vi direkt hitta vår gemensamma ana. I somras träffade jag vår nya släkting och han visade mig alla platser och gårdar där våra släktingar en gång bott. Det var så fantastiskt.

IMG_5955 (1)
Sorknes gård, Hedmark

Mina norska anor hittar du här

Ursulas folk och Helenas…

Cherdik_-_John_Speed
Kung Cerdic av Wessex d.534 och min farmor hade något gemensamt

Mitokondrie-DNA (mtDNA) är en DNA-sträng som finns i cellernas bränslestationer, mitokondrierna. Mitokondrie-DNA ärvs från modern – både till döttrar och söner – men det är bara döttrar som kan föra mtDNA vidare. I den raka mödernelinjen (mor, mormor, mormors mor osv) har alla kvinnor samma mtDNA i tusentals generationer eftersom denna DNA-sträng är en exakt kopia av moderns och förändras (muteras) väldigt långsamt över tid.

En haplogrupp kan beskrivas som en mtDNA-familj, eller grupp, som har en gemensam anmoder, som levde på en viss plats vid en viss tid. Professor Bryan Sykes har genom sitt forskningsarbete och boken ”Evas sju döttrar” presenterat de sju kvinnor som kom att bli anmödrar till dagens européer när grupper av människor invandrade hit via Asien för ca 45 000 år sedan. Sykes har givit de sju anmödrarna bokstäver och namn: Jasmin, Katrine, Tara, Helena, Velda, Ursula och Xenia.

Haplogrupp U5, som jag tillhör (liksom min mamma, mormor, mormors mor osv) har spårats till södra Asien. Individer med den här haplogruppen tros ha invandrat till Skandinavien när inlandsisen smälte. Man tror att dessa människor var jägare och samlare. I dag är det endast ca 10 % av skandinaverna som tillhör U5, men nästan hälften av samerna och en femtedel av finländarna tillhör haplogrupp U5, Ursulas folk.

Majoriteten av svenskarna tillhör haplogrupp H, Helenas folk, som kan spåras till Västra Asien för 20 -25 00 år sedan. Denna grupp människor kom hit till dagens Sverige via Anatolien för ca 6000 år sedan. Helenas grupp var väldigt duktiga på att tämja djur och att odla grödor och man tror att haplogrupp U, som levde en mer nomadiserande tillvaro, successivt trängdes undan när bondefolket etablerade sig här.

Min mormor var således en Ursula (U5) men min farmor var en Helena (H3h1).
Människor som delar farmors haplogrupp H3 finns över hela Europa och även i Marocko och Tunisien, men har inte återfunnits i fjärran Östern.

Grenen H3 har sitt ursprung i mesolitiska jägar-samlarsamhällen för ca 9- 11 000 år sedan men den ”kvist” på grenen som farmor tillhörde – H3h – återfinns främst i norra Europa. DNA- undersökningar av den anglosaxiska kungen Cerdic av Wessex d.534 har visat att även han tillhörde haplogrupp H3h. Man tror att anmodern till denna ”haplo-kvist” föddes för högst 3 700 år sedan, men hennes ursprung är ännu okänt.

Ursulagener
mtDNA-haplogrupp U5 – Ursulas folk,
var ursprungligen jägare-samlare.

När Sverige lärde sig läsa

När man som släktforskare studerar kyrkliga förhörsböcker kommer man i kontakt med anteckningar som liknar ”bord”, med varierande stadighet. Efter reformationen blev det oerhört viktigt att varje familjemedlem skulle kunna stava och läsa i bok. ”Borden” vi möter i husförhörslängderna är prästernas betyg gällande läsförmågan och går från ett svart streck, till ett stadigt ”bord” med två ben och rejäla ”fötter”. När de yngre barnen hade påbörjat sin vandring till att bli goda och kristliga medborgare drog prästen det första strecket på detta bord.

ABC5I vårt land trycktes ABC-böcker som barnen skulle lära sig att läsa utantill, samt läsa högt ur. Boken innehöll textorden med Luthers förklaringar om 15 – 20 sidor, samt de långa katekesutvecklingarna med bibelspråk om 90 – 100 sidor.

Den första ABC- boken bestod av papper med tryckt text som var fastnitat på en trä- eller pappersskiva och formad som en liten spegel med handtag. Johannes Bureaus Runa, ABC-bok från 1611 inleddes med bokstäver på runor och fraktur. Därefter följde ”Fader vår som är i himlen” och trons tre artiklar. Boken innehöll även buden, övriga katekesstycken, samt bords, morgon, och aftonböner.

Läskunnighet, att kunna läsa i bok, värderades högt, men långt ifrån alla var läskunniga. I husförhörslängden för Tuna år 1692, var hälften av de äldre sockenborna analfabeter och fick noteringen ”inte”, Vi kan därmed få en liten inblick i hur det kan ha sett ut med läskunnigheten i Sverige vid den tiden.

Källa: Bokstävernas intåg av Egil Johansson

läsbord (2)
Bild: Exempel på olika nivåer av läskunnighet i Bladåker, Uppland i slutet av 1800-talet.

Kungsholmskungen Johan Wilhelm Smitt

800px-Stockholmspanorama_1790Stockholm 1790 (Johan Fredrik Martin 1755-1816)

Johan Wilhelm Schmidt (Smitt) föddes 1821 i Hedvig Eleonoras församling, Stockholm. Han var ättling till guldsmedsmästaren Olof Schmidt f. 1627 i Ronneby, Blekinge. Johan Wilhelm var en driftig man som under sin livstid kom att bli omtalad som Sveriges rikaste man. Han kallades även ”Kungsholmskungen”.
”Han är till längden något över medelmåttan, smärt och senfullt byggd. Hans ansikte, bränt av en varmare sol än vår, är skarpt markerat, prytt av ett kastanjebrunt helskägg, och hans ögon äro vassa och genomträngande. Hans tal är kort, distinkt och vittnar om en mogen tankegång”. (Projekt Runeberg)

I sin ungdom studerade Johan Wilhelm vid Nya elementarskolan i Stockholm men gav sig sedermera ut på långa resor till Sydamerika. I Argentina lade han grunden för sin stora förmögenhet och han återvände till Sverige som välbärgad generalkonsul. Johan Wilhelm Smitt var bland annat med och grundade Nitroglycerinbolaget tillsammans med Alfred Nobel, Stockholms enskilda bank, Graningeverken och Stockholms bryggeriindustri. Han ägnade sig även flitigt åt diverse tomtaffärer på Kungsholmen där han sedermera gick under namnet ”Kungsholmskungen”. Tillsammans med sin familj bodde han ”i sitt enkla palats vid Scheelegatans slut intill Fleminggatan”, skriver författaren Per Anders Fogelström i sin bok ”Mödrar och söner (1991)”.  ”Smittens palats”, som huset kallades i folkmun, låg vid Scheelegatan 13 B och var en ombyggd malmgård.

Johan Wilhelm Smitt kom från enkla förhållanden och skapade sin förmögenhet på egen hand. Under sin livstid donerade han ca 400 000 kronor till Stockholms högskola och var även en generös donator till andra skolor och projekt. När Brusells bryggeri stod inför konkurs, investerade Johan Wilhelm pengar i verksamheten genom att köpa så många aktier han kunde i företaget, till ett så lågt värde som möjligt. När han sedan hade fått aktiemajoritet i bolaget tog han över ansvaret för verksamheten, som bytte namn till St Eriks bryggeri och senare Stockholms bryggerier. Verksamheten blomstrade och kom att bli landets näst största bryggeri.
”Smitt var känd som välgörare och donator, han hade också gett pengar åt en fond till de anställdas fromma. Men han var affärsman och inte någon socialreformator och än mindre en företrädare för kvinnans jämställdhet. Om en man och en kvinna utförde samma arbete vid bryggeriet hade mannen dubbelt så hög lön som kvinnan”. (Fogelström 1991).

Under en period låg ”Kungsholmskungen” Johan Wilhelm Schmidt och ”Brännvinskungen” L.O Smith, också han verksam i Stockholm, i luven på varandra. De hade samma efternamn men var inte släkt med varandra. Brännvinskungen L. O Smith anklagade Johan Wilhelm i Stockholms rådhusrätt och Johan Wilhelm gav svar på tal genom att anklaga konkurrenten för förtal:

”Jag vågar blotta lögnaren, belackaren och utspridaren av det hemliga och öppna giftdrypande förtalet, hvilken är uslare än procentaren, ty han ockrar på folks heder och ära samt på sin nästas goda namn och rykte. Om det finnes någon rättvisa, så måste herr L. O. Smith, som jag åtalat för ärekränkning, dömas till det strängaste strafflagstadgar, ty det allmänna rättsmedvetandet skulle på det djupaste kränkas, om en person, »vars» — för att begagna herr L. O. Smiths egna ord — »bord är fint, vars rock är fin, vars samvete är fint», och som skryter med att äga millioner, skulle fällas till några hundra kronors böter. Utslaget i detta mål må falla huru som helst, så står däröver det allmänna medvetandet och känslan av vad som är anständigt, rätt och hederligt, och inför denna domstol är herr L. O. Smith redan dömd”.

Brännvinskungen L.O Smith dömdes till fem månaders fängelse men straffet efterskänktes genom kungens nåd efter att Johan Wilhelm donerat 100 000 kronor till Stockholms högskola.

Smitt,_Johan_Wilhelm_(Av_Richard_Bergh_1885)
Kungsholmskungen Johan Wilhelm Smitt 
Foto Wikipedia

Johan Wilhelm Smith avled den 8 oktober 1904 på sitt älskade Kungsholmen i Stockholm. I sitt testamente donerar han hela förmögenheten till släktingar, anställda och före detta anställda. Han skänker bland annat pengar till Stockholms högskola, hälsobrunnen i Ronneby (den stad hans far föddes i), Stockholms barnkrubba, Stockholms sjukhem, stiftelsen i Stockholm för gamla tjänarinnor samt många andra projekt. Testamentet avslutas med följande ord:

”Slutligen förordnar jag, att min begrafning må ske med all enkelhet, utan kransar och blommor, icke något liktal hållas samt liket förbrännas vid Stockholms krematorium och askan nedsättas i mitt grafställe å Stockholms kyrkogård”. (Källa: Projekt Runeberg)

 

Släkten Schmidt med okända rötter

Efternamnet Schmidt har funnits i släkten, i rakt nedstigande led, under flera hundra år men vi vet fortfarande inte varifrån släkten kom från början. Anorna gifte sig med de skotska släkterna Ouchterlony och Dublar, men även med tysk-baltiska släkter, som von Cappel, von Fliegen och Freitag (von der Loringhoven). Dessa släktgrenar har sina rötter i det tyska området Niederösterreich, som gränsar till Slovakien och Tjeckien m.f.l. länder. Släkten von Cappel tycks haft sina rötter i tyska Nordrhen-Västfalen, men även i Estland. De tysk-baltisk-skotska anorna tycks ha invandrat till Blekinge, dels som handelsmän och hantverkare men även som militärer.

2048007_Athena_Plus_ProvidedCHO_Skoklosters_slott_23513
Anfadern Herman von Cappel f.1595 var kapten och överste vid Nylands regemente, Finland. Målning: Georg Günther Kraill von Bemeberg. Tavlan finns på Skoklosters slott.

Den första anfadern med efternamnet Schmidt var fm fm fm ff ff Niels (eller Nicolaus) Schmidt som bodde i Ronneby, Blekinge i slutet av 1500-talet.

Hans son, Olof Schmidt f. 1627 var guldsmedsmästare i Ronneby och gift med Anne Magnusdotter Rönnow. Anne var dotter till den skotske handelsmannen Magnus Dublar f. ca 1600 i Skottland.

Anne och Olof fick sonen Gerhardt Schmidt f. 1676 i Ronneby. Även Gerhardt valde guldsmedsyrket. Han gifte sig med Eva Freitag och paret fick sju barn tillsammans.

Deras son, Magnus Gerhardt Schmidt f. 1713 i Lyckeby, Blekinge blev bagarmästare i Karlskrona och gifte sig med Anna Elisabeth Rignelia f. 1788 i Karlshamn.

Paret fick bland andra sonen Adolph Fredric Schmidt f. 1745 som också han blev bagarmästare. Adolph Fredric gifte sig med Anna Catharina Wittbom f.1763 i Kalvsvik, Blekinge.
85505
”Borgaren och mästaren vid det vällovliga bagarämbetet, välborne och konsterfarne
herr Alolph Fredric Smitth och Demoiselle Anna Catharina Wittbom undfå lysning uti härad, i Herrans namn tilltänkta äktenskap…” (Lysning, 1780, Karlskorna)

Adolph Fredric och Anna Catharina fick flera barn, bland andra min anmoder Johanna Ulrica Schmidt f. 1785.

Johanna Ulrica arbetade som kammarjungfru och gifte sig med skräddaren Johannes Rosengren f. 1787 i Väckelsång.

Deras son, Adolf Fredric Schmidt f. 1809 i Tingsås, Kronoberg, var gift med Johanna Jeanson från Asarum. Adolf Fredric var först sjöman men sadlade senare om och blev benarbetare och konstsvarvare. Familjen lämnade Karlshamn och flyttade till Stockholm i mitten av 1800-talet. De fick tillsammans barnen Alphons, Hulda, Albrekt Ferdinand och Mathilda Johanna.

Dottern Hulda Schmidt f. 1838 i Karlshamn var min farmors farmor och den siste som bar namnet Schmidt i vår släkt. Hulda avled 1897 i Nordmaling, Västerbotten.

Kontakta mig gärna om du vet mer om släkten Schmidt från Ronneby och dess ursprung!
forskningbw(snabela)telia.com

IMG_5018 (1)

Fader okänd

Otaliga släktforskare, inklusive jag själv, har ägnat mycket tid åt att grubbla över anteckningen ”fader okänd” i födelseboken. Den lilla anteckningen får så stora konsekvenser då den bryskt bryter ett helt släktled och gör det svårt att komma vidare. Och än värre är det när båda föräldrarna är anonyma i födelseboken. Då är det ofta svårt att komma vidare. I sin bok ”Fader okänd”(2011) ger historikern Elisabeth Reuterswärd många värdefulla tips till släktforskare som har ”kört fast”.

Sträng social kontroll

Förr rådde en väldigt sträng social kontroll i vårt samhälle och lagstiftningen var länge inriktad på att ställa både mannen och kvinnan till svars. Kyrka och domstol ansträngde sig till det yttersta för att få den ogifta modern att erkänna vem barnafadern var, eftersom utomäktenskaplig sexualitet ansågs vara ett brott mot både kyrklig och världslig lag.

Barnamordsplakatet

Genom Gustav III:s barnamordsplakat fastslog man år 1778 att ogifta mödrar kunde få sitt nyfödda barn inskrivet i födelseboken med anteckningen ”fader okänd” och ”moder okänd”. Detta för att minska det stora antalet barnamord i Sverige. Genom den nya lagen fick ingen längre tvinga kvinnan att avslöja vem barnafadern var. Dessförinnan hade barnmorskorna haft till uppgift att förmana den ogifta kvinnan att avslöja vem som var barnets far. I de fall myndigheterna begärde det, var barnmorskan även tvungen att berätta vad den ogifta modern hade berättat under förlossningen. Genom barnamordsplakatet förbjöds barnmorskan att försöka tvinga fram sådana bekännelser.

Många svårigheter för ensam mor

Många ogifta kvinnor valde att behålla sitt barn, om det var möjligt, men om hon saknade möjlighet att försörja sig och inte kunde få hjälp av sina anhöriga, var hon tvungen att lämna bort barnet. Många barn fick växa upp hos sina morföräldrar, men det hände att socknen förbjöd kvinnan och hennes barn att flytta hem till föräldrarna då man ansåg att det fanns risk att familjen skulle ligga fattigvården till last. Om modern inte kunde sörja för barnets vård hände det att ansvaret för barnet övertogs av socknen. När socknen tog över ansvaret för de små, blev många barn utackorderade till lägst bjudande.

Allmänna barnhuset

Stiftelsen Allmänna barnhuset i Stockholm var det första barnhuset i Sverige och grundades på 1600-talet. De barn som lämnades till en institution kom oftast att växa upp där och många for väldigt illa. 1785 kom en förordning om att barnen istället skulle utplaceras i fosterhem på landsbygden för att bli ”samhällsnyttiga varelser”.
Fram till 1856 hade de mödrar som födde anonymt ingen möjlighet att få tillbaka sina barn om de i ett senare skede skulle ångra sig, men genom ett tillägg i barnmorskereglementet kunde den anonyme modern lämna en lapp med sitt namn och hemvist på ett papper som förseglades och lämnades till pastorsämbetet i barnets födelseförsamling. Modern behöll en kopia och kunde senare, om hon önskade, bevisa att hon var barnets biologiska mor. För många barn som föddes av anonyma föräldrar, förblev dock föräldrarna okända. Till en början kostade det 100 riksdaler att lämna sitt barn till Allmänna barnhuset och de som kunde, betalade. De mödrar som saknade ekonomiska medel kunde lämna sitt barn, och i gengäld arbeta på barnhuset under en tid.

Emilia Carolina Sophia

Den lilla flickan Emilia Carolina Sophia lämnades till Allmänna barnhuset i Stockholm i februari 1850, när hon var två veckor gammal. Hennes föräldrar, som var antecknade som ”okända” betalade 100 riksdaler vid överlämnandet av barnet. Några månader senare, i april samma år, kom min morfars mormors far, soldaten Jan Petter Bure, till barnhuset och hämtade den lilla flickan som sedan växte upp tillsammans med hans familj i Bladåker, Uppland. Flickan växte upp som Emilia Carolina Sophia Bure och flyttade sedermera till Vitsjö i Estuna där hon fick en tjänst hos Georg Ivar Christoffer Hjalmar Leijonhielm och hans hustru Ingeborg Emma Sofia Blûm. Emilia gifte sig sedermera med bonden Erik Matsson i Estuna och fick med honom flera barn.

Att den då ogifta Georg Ivar Christoffer Hjalmar Leijonhjielm just höll på att avsluta sin militära utbildning på samma plats där min morfars morfar Johan Peter Bure gick sin utbildning – vid tidpunkten då Emilia Carolina Sophia föddes, samt att hon valde att döpa sin förstfödde son till Ivar kan inte ses som tillfälligheter…

Sök i barnhusets rulla
Barnhusets rulla innehåller bland annat information om de barn som lämnats till barnhuset, avtal mellan barnhuset och fosterföräldrarna samt barnets uppväxt hos dem.
Här kan du söka i Stockholms Allmänna barnhus rullor 1800-1916: http://www2.ssa.stockholm.se/Allmbarnhus/Allmbarnhusepi7.aspx)

 

Några tips från boken ”Fader okänd” av Elisabeth Reuterswärd:

Barnafäder som inte har antecknats i födelseboken kan finnas i den absolutionslängd/avlösningslängd som kyrkoherden förde (Detta gäller främst 16- och 1700-talet).

Före 1741 skulle botfärdiga syndare lämna en gåva till kyrkan, varför det även kan vara värt att söka uppgifter i de kyrkoräkenskaper som finns bevarade. Fram till 1778 blev de flesta ogifta mödrar, liksom en majoritet av männen stämda inför tingsrätten.

Från 1918 måste alla ogifta mödrar ha en barnavårdsman för sitt barn. Anteckningen ”bn” intill det utomäktenskapliga barnets notis i födelseboken visar att barnet har blivit anmäld till barnavårdsnämnden och att det därmed finns handlingar rörande barnet och dess föräldrar hos kommunen.

Barnets efternamn kan ge en ledtråd om vem fadern är. Om fadern erkänt barnet som sitt var det vanligt att hans förnamn bildade barnets efternamn (patronymikon). Detta gäller även fall där fadern inte är antecknad i födelseboken, men han senare har erkänt faderskapet. Genom namnlagen som kom 1901 skulle man bära ett släktnamn som var bildat av fadern, farfaders eller morfaders förnamn med tillägg av – son, eller gårdsnamn.

När barnet första gången flyttar från födelseförsamlingen begärdes en så kallad flyttningsattest där det i vissa fall kan framgå vem barnets far är. Om fadern var underhållsskyldig kan det även finnas notering om underhållsplikt i hans flyttningsattest.

Under 1800-talet betalade många män underhåll för sina utomäktenskapliga barn. I konfirmationslängder kan det därför finnas anteckningar om fadern, trots att han inte erkänt barnet när det föddes.

Några tips för att komma vidare om barnet fötts med anteckningen ”föräldrar okända”:

Även om modern är anonym så antecknades hennes ålder då barnet föddes. Den uppgiften kan visa sig vara värdefull.

Om barnets födelseadress finns antecknad – titta närmare på den för att se vilka som bodde på adressen. Ofta är det barnmorskans adress, men viktiga ledtrådar kan finnas här.

Barnets dopvittnen/faddrar kan ge viktiga ledtrådar om föräldrarna.

Lycka till!

 

Valloner i Bennebols masugn

Under slutet av 1500- och första delen av 1600-talet kom några tusen vallonsmeder till Sverige för att arbeta. Det var deras speciella teknik att framställa smidesjärn som gjorde dem så efterfrågade. Vallonerna kom till vårt land från sydöstra Belgien och norra Frankrike, på initiativ av arrendatorn Welam de Besche och hertig Karl. De svenska bruken var vid den tiden i stort behov av skicklig arbetskraft och kunde erbjuda bra löner. Den tidiga valloninvandringen skedde främst till bruken i Östergötland och Värmland men under 1600-talets första del inflyttade många vallonfamiljer till de Uppländska bruken, som arrenderades av köpmannen Louis de Geer.

För många var det arbete och bättre ekonomi som lockade dem hit, men många kan ha kommit av religiösa skäl. Det menar Tore Hållander som har skrivit en intressant avhandling om vallonerna vid de Uppländska bruken: (Vägen in i sockenkyrkan – De uppländska vallonernas religiösa assimilation 1636 – 1693, Uppsala 2000).  Majoriteten av vallonerna var reformerta kristna. De var kalvinister men saknade rätten att offentligt utöva sin religion i både Liége och Spanska Nederländerna. I Sverige kunde vallonerna, i alla fall till en början, utöva sin religion privat om man lovade att inte sprida läran utanför hemmets väggar.

En av de valloner som bosatte sig i Uppland var smältarmästaren Godefroid Pousette som föddes i Belgien i slutet av 1500-talet. Han var min fm mm mf mf mf f och har många ättlingar i Sverige. Man beräknar att det idag finns hundratusentals ättlingar till de fransktalande valloner som kom hit i slutet av 1500- och början av 1600-talet.

Som många andra hörde jag som barn rykten om att vi hade valloner i släkten. När jag som 20-åring började släktforska, var jag fast besluten att hitta dem. Jag trodde då att det skulle bli enkelt, men det visade sig ganska snabbt att min morfars vallon-förfäder inte alls fanns på så nära håll i släkten som jag hade trott. Det krävdes många år av forskande innan jag hade lyckats ”gräva” mig tillbaka till vallonsläkterna Pousette, Dubois, Vincent m.fl.
På senare tid har jag börjat med DNA-släktforskning och har fått kontakt med flera släktingar som härstammar från samma vallon-förfäder.

Bennebols bruk i Uppland löd under Hargs bruk. Där tillverkades tackjärn mellan åren 1683 och 1884. Mina förfäder levde och arbetade där under de två hundra år som masugnen var i bruk. De arbetade som masugnsarbetare, smeder, uppsättare och malmdragare. Barn, kvinnor och gamla arbetade som ”bokare” vilket innebar att de sönderhackade den hårda malmen. Flera av mina släktgrenar som levde i Bennebols masugn härstammar från Belgien och vallonsläkterna Dubois och Pousette, men många anfäder- och mödrar var svenska.

Morfars mormors morfar hette Petrus Larsson och föddes i Bennebols masugn 1792. Han kom att arbeta där i närmare sextio år, liksom hans far och farfar gjort före honom. Fadern, Lars Persson f. 1748 arbetade som malmdragare i masugnen, ett slitsamt arbete.
Under vinterhalvåret hämtades malm från Dannemora gruva och fördes till masugnen på slädar. Under sommartid forslades materialet med häst och båt till Harg, där det sedan hämtades till masugnen. Lars farfar var under sin livstid körare vid Gimo bruk, ett arbete som också handlade om förflyttning av malm.

Malmdragaren Lars Persson arbetade som alla andra, hårt och i 1811 års husförhörslängd noterade prästen att han var ”oduglig” på grund av ”bråck”. Han dog 1827 och hade då arbetat 56 år i masugnen.

Om du, liksom jag, har hört rykten om valloner i släkten – ta dem på allvar. Ofta visar det sig att det finns en gnutta sanning i det som sägs.
Stor chans att hitta valloner har man när man har lyckats gräva sig tillbaka till 1700-talet och befinner sig i någon bruksort. Var inte alltför fokuserad på att hitta de där fransklingande efternamnen till en början, för även om de första generationerna bar dem, så kan det mycket väl hända att namnen snabbt övergick till patronymikon, det svenska namnskick som innebar att barnens efternamn bildades av faderns förnamn, med son- eller -dotter som slutled, exempelvis Persson, Larsson och Andersson.

Förnamnen kan ge en ledtråd så att du vet att du är på rätt väg. Bibliska förnamn var populära bland vallonerna liksom förnamn som Claes, Hindric, Noe, Gottfrid, Pierre och Gillius som förekom flitigt inom vissa vallonsläkter.

När barnen döptes hade man oftast fyra dopvittnen och vid vallonbarns dop var dopvittnena ofta valloner. Kanske ger dopvittnenas namn en ledtråd som kan hjälpa dig att komma vidare.

När du väl har hittat ledtrådar om just dina vallonsläkter så finns det duktiga släktforskare som gärna hjälper dig vidare. Kika på internet där det finns flera bra föreningar och forum för smeds- och vallonforskning.

Ett DNA-test kan hjälpa dig att bekräfta din pappersforskning samt knyta kontakt med nya släktingar. Företaget Family Tree DNA har bland annat DNA-testet Family Finder.

Lycka till med din forskning!


Morfars mamma Augusta Charlotta Bure f.1876.
Charlottas mammas förfäder var valloner som levde och arbetade vid de Uppländska bruken. Mer om Charlotta finns att läsa i mamma GunBritt Bures blogg om släktforskning.