Häxberget i Torsåker, Ångermanland

Vy över Kramfors, Ångermanland Foto: Helena Wijk

Mellan åren 1668-1675 pågick trolldomsrannsakningar i Ångermanland och våren 1675 avrättade man 71 personer som alla var släkt med varandra.

Det hade varit missväxt i området under flera år och människorna svalt – allas ögon riktades då mot de människor i pastoratet som ansågs ha övernaturliga förmågor. Man trodde att världen stod inför en apokalyps och de gamla läkekunniga tanterna och farbröderna troddes vara skyldiga till detta.

Några pojkar berättade att de hade hört att ”trullkärringarna” i Torsåker förbannade ”allt som på jorden är och allt som växer däruppå”. Eftersom trolldom ansågs vara en överförbar kunskap inom familjen så fängslade man, torterade och halshögg alla kvinnliga systrar barn och barnbarn som var släkt med de misstänkta trollpackorna. De misstänkta var dömda på förhand och fördes till en grotta i närheten där de hölls fängslade hela vintern 1674 och följande vår.

Foto: Helena Bure Wijk

I juni 1675 fick de arma människorna se solens ljus för första gången efter sju månader i en fängelsehåla. De som överlevt den hemska tortyren och svälten i grottan trodde nu att de skulle få komma hem till sina barn, men istället väntade familjen – de äkta männen, bröderna och även de äldre sönerna utanför fängelsehålan, med grepar och andra tillhyggen. De  tvingade kvinnorna att gå sju kilometer till avrättningsplatsen. Många dödsdömda kvinnor svimmade under vägen av utmattning och man tvingade dem då att sjunga psalmer. Kvinnorna svimmade av utmattning och av dödsängslan enligt vittnesmål, men föstes framåt till avrättningsplatsen av sina egna anhöriga.

Väl framme vid avrättningsplatsen väntade två bödlar från Härnösand nedanför det som kom att kallas bålberget. Allt var planerat i detalj och man halshögg de 71 människorna nedanför berget och sedan släpade anhöriga de huvudlösa kropparna till elden som brann uppe på berget. På så sätt kom det myckna blodet inte att släcka elden. Enligt vittnen tog de anhöriga sedan hand om de dödas kläder, släpade upp kropparna till bålet och gick sedan hem, ”utan sinnesrörelse”.

Sten med inskription på avrättningsplatsen ”Här brann häxbål 1675 Kvinnor dog Män dömde Tidens tro drabbar människan” Foto: Helena Wijk

Så hittar du dit:

Avrättningsplatsen ligger i Kramfors kommun, vid Lesjön, där de tre socknarna Ytterlännäs, Dal och Torsåker möts. Från Torsåkers kyrka går en stig, ”häxstigen”, till Bålberget där de dömda trollpackorna halshöggs och brändes på bål. Stigen är 7,5 kilometer lång. För den som föredrar en kortare promenad så finns det möjlighet att parkera bilen vid foten av berget och sedan promenera cirka 400 meter till avrättningsplatsen.

 

Hitta släkten i SVAR:s arkiv

Ni vet väl att det numera är helt gratis att släktforska i SVAR:s arkiv? Här finns fantastiskt många dokument och arkiv att söka sina rötter i.

Under fliken ”frigivna straffarbetsfångar” kan man t.ex. hitta information (och även foton) på släktingar som råkat i klammer med rättvisan under sin livstid.

SVAR:s arkiv är en skattkammare för släktforskare. En av mormors bröder hamnade i finkan för stöld, inbrott och olagliga spritaffärer.

 

Resandefolket

”Otto Emanuel Segerblad-Almin, lumphandlare. Ögon: mörkbruna, hår: tunt, ansikte: kindkotor utstående, Näsa:utåtböjd. Särskilt kännetecken ”högra lillfingret krokigt i 2:a leden”.

De första romerna kom till Europa från Indien på 1100-talet e.Kr. Till Sverige kom man på 1500-talet och kallades då ”tatare”. Resandefolket i Europa härrör sitt ursprung tillbaka till de sinter som befolkade provinsen Sind (dagens Pakistan), vid Indusflodens nedre del.

Resande har genom tiderna varit förknippade med vissa yrken såsom borgare, krämare (försäljare) och hantverkare av bältesspännen (häktmakare). Under 1800-talet och i senare tid återfinns resande vid yrken som valackare, lumpsamlare och kittelflickare (som förtennade och lagade kopparkittlar).

Min morfars mammas systers man, Arvid Segerblad-Faltin var lumpsamlare och valackare (han kastrerade hästar), några av de sämsta yrken man kunde ha. Han beskrevs som ”lång, smärt och mörkhyad, med ett äkta ziguenarutseende”. Arvids släktträd sträcker sig långt tillbaka i Sverige, till 1700-talet, då anfadern Peter Segerblad var regementshovslagare i Västerbotten. Medlemmar av släkten Segerblad gifte sig med en annan släkt som också var rörlig – släkten Faltin – som bland annat finns i Finland, Norge och Sverige.

Många av dagens resandefamiljer härrör sitt ursprung till de legosoldater som kom till vårt land under 1700-talet. Dessa soldater levde i utanförskap och har sina rötter i flera europeiska folkgrupper.

 

Arvid Valentin Segerblad-Faltin. ”Den 9 september förlidet år begicks å ångaren ”Östanå II” wid Spillerboda ett groft wåldsdåd, i det att fyra hästbytare dels med knif och dels annorledes swårt misshandlade twenne besättningskarlar och en bondson. Wåldswerkarne lyckades undkomma och hålla sig dolda en tid, men den ene efter den andre har sedermera råkat i rättwisans händer.”

Efter 8 års fängelse för mord träffade Arvid den ogifta Gerda Maria Bure, en fattig kvinna från en soldatsläkt, som hade fött två ”oäkta” barn i Uppsala. De gifte sig och fick flera barn tillsammans – Hans Arvid Valentin Segerblad-Faltin f. 1919, Anna Josefina Segerblad f.1923 samt Otto Emanuel Segerblad-Faltin f.1929.

När Gerda Maria träffade sin make valde hon att lämna ifrån sig sina andra barn, Maria Viktoria Bure f. 1911 och Carl Olof Bure f.1913 som fick växa upp hos mormodern. Det blev ett hårt och slitsamt liv för dessa barn och de kunde aldrig förlåta sin mamma för det val hon en gång gjorde. De ville heller aldrig ha någon kontakt med moderns nya familj och halvsyskonen.

Maria Viktoria Bure f.1911 i Uppsala

Att tillhöra en resandesläkt var i äldre tider förknippat med diskriminering och stigmatisering från omgivningens håll. I Sverige var det till exempel olagligt att inte ha ordnad försörjning och en fast adress. Samhället såg med oblida ögon på de människor som levde ett kringflackande liv och som vägrade att inordna sig under rådande normer. Resande och romer gifte sig väldigt sällan med gajer, (icke-romer) utan höll sig inom den egna gruppen. De som ville smälta in i samhället talade bara det egna språket, romani, i hemmet. Jag har släktingar som i äldre tider varnade sina familjemedlemmar att ens yppa ett enda ord på romani utanför hemmets väggar, med varning om att man annars kunde få händerna avhuggna.

Paret Segerblad-Faltin – Arvid Valentin och Gerda Maria – avled 1932 med några få månaders mellanrum och barnen togs omhand av släktingar till pappan. Hans Arvid f.1919 blev fosterbarn hos Kopparslagaren och gårdfarihandlaren Arvid Einar Johansson och hans hustru Valborg Viktoria Leontine Almin. Jag har tyvärr inte lyckats hitta deras ättlingar ännu.

August Arvid Segerblad var far till Arvid Valentin. Han föddes 1835 i Järlåsa och var gift med Maria Sofia Johansson-Almin. August Arvid stod under sin livstid antecknad som ”lösdrivare och skojare, driva vida omkring”. I vår familj finns en kopparbunke med hans initialer och något slags bomärke.

Rättegången mot Lars Joensson ”på skogen”

Som släktforskare hittar man sällan några långa, utförliga beskrivningar av sina anfäder- och mödrar. I kyrkböckerna står det oftast bara när personen har fötts, döpts, gått till nattvard, gift sig och dött. Om man har tur kan man hitta mer detaljerade beskrivningar och anteckningar, men då rör det sig oftast om andra källor, som exempelvis domböcker.

Elva generationer bakåt i tiden levde min anfader ”Lars Joensson på skogen”. Han bodde tillsammans med hustru Brita och sex barn i Simonstorp, Östergötland.  Lars, som var Kronoskytt och Kolare kände mycket väl till de mörka skogarna i Kolmården och kom att bli anklagad för mordet på en kringresande handelsman.

Mordet på en kringresande tobakshandlare

Strax efter midsommar 1693 hittades i Simonstorpsskogen liket efter en man som blivit bragd om livet. Även några ”slarvor” av hans kläder upphittades. I domboken berättas att sockenbon Jöns Lärka ”visste att en karl från Västmanland var efterlyst, men kunde inte säkert säga om det var honom man hittat”, så invånarna uppmanades att ta reda på vem den okände döde mannen kunde vara.

Foto: Helena Bure Wijk

Året därpå stod den då 64-årige Lars Joensson i tinget, anklagad för mordet på mannen, som hade visat sig vara en kringresande tobakshandlare. Lars granne, Erik Eriksson hade nämligen hört Arvid i Lindalen berätta att det var Lars som var den skyldige. Arvid berättade att ”Håkansson och Lars Joensson hade kolat tillsammans i skogen och en natt hade Joensson pratat i sömnen och sagt att han skulle gå till Tinget och bekänna dådet”. Enligt rykten hade Lars Joensson slagit den stackars ”karlen alldeles ihjäl med en tall-stake” där i skogen.
Vittnesmålen ansågs inte trovärdiga så man la ner förhören men rykten fortsatte att florera så i oktober 1699, sex år efter att man funnit tobakshandlaren, stod Lars Joensson åter i Risinge tingsrätt. Rätten tyckte nu att ”Joensson skulle låta Guds ande regera och göra en sannfärdig bekännelse” men Lars Joensson nekade stadigt och sa sig ”varken ha haft ihjäl denne karl eller någon annan människa”.

Sov i en höstack 

I februari året därpå blev Lars Joenssons son, Nils, kallad till tinget för att föra sin fars talan. Han bedyrade inför Gud den allsmäktige att fadern var fri från alla beskyllningar och sa att han nu var orolig för sin fars liv och hälsa. Sonen berättade att pappan inte längre vågade sova i sin stuga. I tre veckor hade han därför suttit i en höstack ett stycke därifrån, utan både mat och dryck. Sonen hade gjort fadern sällskap och vädjat till honom om att återvända hem, eftersom vintern var så sträng och kölden ven kring husknuten. Inför den sittande rätten föll nu Nils plötsligt ned till golvet och ”andningen syntes inte till på en lång stund”, står det i domboken. Rätten trodde att han antingen skulle ge upp andan helt eller bekänna allt. Men strax därpå  reste han sig åter och någon bekännelse blev det inte den här gången heller. För att vara på den säkra sidan låstes far och son in i ”häkte med järn”, tills nästa dag.

Fick plikta med kroppen 

Rätten ansåg att Lars Joensson for med osanningar och att han därför var skyldig till dådet. Man hade nämligen hittat 3 rockar med silverkantade knappar i hans stuga. Lars försvarade sig och sa att han levt ett ”hederligt liv i vandel och rockarna var minsann betalning för den gången han skjutsade en prästfru med häst och vagn till Stockholm”. Han nekade än en gång till anklagelserna och vägrade också erkänna att han sovit i en höstack flera veckor. Han bedyrade sin oskuld och sade sig vara ”lika ren som Jungfru Maria” och så avrundade han det hela med att säga att ”han som dömer honom i Rätten inte borde få sitta där han sitter”. Nu tyckte man förstås att Joensson alldeles hade förgripit sig på rätten, men han nekade även till det.

Friad efter sju år 

Rätten insåg att man inte skulle komma någonvart med den envisa karlen. Lars Joensson fick böter och fick plikta 40 piskrapp för förargelse mot rätten, men efter 7 år av anklagelser var han äntligen en fri man. Kronoskytten Lars Joensson verkar ha varit en riktig krutgubbe. Han gifte förresten om sig när han hade fyllt 84. Enligt den gamla vigselboken hette hon Kerstin och var ”några och tjugu år gammal”.

Foto: Helena Bure Wijk


Häxorna i Torsåker

vagn1
Foto: Helena Bure Wijk

Redan i förkristen tid fanns i Norden en föreställning om att vissa människor kunde ingå förbund med trollen och att de genom svart magi kunde orsaka skada och orsaka förgörelse, men den klassiska bilden av häxan som allierad med djävulen tog form i ett kristet landskap. Denna föreställning började florera i Europa under slutet av medeltiden, men det var inte förrän under senare hälften av 1600-talet som större häxprocesser förekom i vårt land.

Efter reformationens tid sågs folklig vidskepelse som hädelse, riktad direkt mot det heliga. Sådana skadliga föreställningar ansågs i förlängningen hota nationens hela existens, genom att de väckte Guds vrede. Vidskepelse och trolldom sågs av den kristna kyrkan som konkurrerande aktiviteter, som inte bara hotade hela den kristna samhällsordningen utan även det gudomliga majestätet, menar historikern Bengt Ankarloo.

De trollkunniga ansågs möjligen kunna bota sjukdomar och åstadkomma ”gott”, men troddes lika väl ha förmågan att åstadkomma ont.  De troddes kunna förse sig själva och sitt hushåll med mjölk, ost och smör, genom att på magisk väg ”mjölka” kvastar och pinnar.

Att praktisera trolldom genom bruk av örter och besvärjelser gick under benämningen lövjeri. Men även signeri – att läsa besvärjelser i syfte att bota genom att avvärja ont – var ett grovt brott och ett tecken på förbund med djävulen, eftersom även detta krävde att man allierade sig med den onde. Således syndade trolldomsutövarna mot, första, andra, femte, sjätte och sjunde Guds bud. Dessutom förbröt man sig mot det förbund människan i dopet gjort med Gud, då hon avsade sig djävulen och hans gärningar, påpekar Ankarloo.

När häxhysterin drabbade Sverige 1668 var Kristoffers landslag fortfarande i bruk. Lagen hade ett tillägg med den gammaltestamentliga Mose lag som fastslog att all uppsåtlig Gudshädelse skulle bestraffas med döden. Budet i Andra Mosebok 22:18 som lyder: ”En trollkona skall du icke låta leva” var det man lutade sig mot när man utfärdade dödsdomar i trolldomsmål.

Flera rannsakningar i Jämtland år 1668 kom att bli inledningen för flera större trolldomsprocesser i Dalarna, Gävle, Hälsingland, Ångermanland och Stockholm.
I jämförelse med det stora antalet dödsoffer i Europa (ca 1/2 miljon människor), var det ett förhållandevis litet antal, ca 300 personer, som avrättades i vårt land mellan åren 1668 – 1676. Men den trolldomshysteri som blossade upp i Sverige, spreds som en löpeld under en kort tidsperiod av åtta år och drabbade flera svenska orter (och familjer) väldigt hårt.

Kulmen på häxförföljelserna nåddes år 1675 då minst 110 människor i Gästrikland och södra delen av Ångermanland avrättades under några månaders tid. Den socken som drabbades allra hårdast av häxprocesserna, var Torsåker i Ångermanland där 71 personer avrättades mars-juni 1675. Många av de avrättade var kvinnor och många tillhörde den släkt jag själv är en del av.

”Över vida trakter av Norrland flammade häxbålen, vid Härnösand en gång tretton samtidigt. På ett berg mitt i Torsåkers pastorat i Ångermanland halshöggos och brändes på tre dagar 1675 ej mindre än 71 personer från trenne socknar kring Ångermanälven. En lång tid efteråt hörde man det ilskna skallet av trollhundar från berget, som därav fick namnet Skällberget”. (Det stora trolldomsraseriets tid, Runeberg)*

 

häxberg2
Häxberget, även kallat Bålberget ligger ca 1/ 2 mil från Torsåkers kyrka, mellan socknarna Dal, Torsåker och Ytterlännäs. Foto: Helena Bure Wijk

Det s.k Skällberget (vårdkaseberget) som omnämns i Runeberg ligger två kilometer norr om kyrkan och det finns idag inga belägg för att avrättningarna skedde där.