De obesuttna

Mamma och några av hennes syskon Foto: Privat

Sverige var under lång tid ett bondesamhälle och jordbruket utgjorde den självklara grunden för människornas försörjning fram till andra halvan av 1800-talet. I det gamla bondesamhället hjälptes alla familjemedlemmar åt vid produktionen. Männen brukade jorden medan kvinnorna skötte djuren, tillverkade tyger, lagade mat och sydde kläder. Familjens barn deltog i arbetet från tidig ålder.

Mellan åren 1800 – 1870 ökade Sveriges befolkning från 2,3 till 4,2 miljoner och det fanns inte möjlighet för alla att försörja sig som jordbrukare. Enligt svensk arvslagstiftning var det den äldste sonen som skulle ta över gården, medan de övriga fick söka arbete som lönearbetare på landsbygden. För många människor återstod att bli torpare, soldater – eller att helt enkelt emigrera från Sverige.

Burviks gård i Uppland. Enligt svensk arvslagstiftning var det den äldste sonen som skulle ta över gården. De övriga blev torpare och soldater. Foto: Helena Wijk

Torpare, statare och backstugusittare

Under 1850-talet bodde var sjunde person i Sverige på ett torp. Det fanns dagsverks- stat- och jordtorp men de flesta torp var så kallade bondetorp som beboddes av torpare som själva inte ägde jord. Torparen fick nyttja en liten bit av bondens mark om han betalade i pengar eller i dagsverken (arbete).

Backstugusittare kallades de allra fattigaste människorna som levde i enkla stugor och på markägarens nåder, utan möjlighet att arrendera sin jord. De livnärde sig genom tillfälliga arbeten och var helt beroende av markägarens välvilja för att få bo kvar.

De många obesuttna, som själva inte ägde någon jord, arbetade för storbönderna för att få tak över huvudet och mat för dagen. Det förhatliga statarsystemet fick ursprungligen fäste i Stockholmstrakten och bredde ut sig över landet. Hela familjer anställdes och fick arbeta hårt för sitt uppehälle. Anställningskontrakten avslutades eller förlängdes under hösten varje år och det var endast under den så kallade ”slankveckan” i oktober som stataren hade möjlighet att byta arbetsgivare.

Statarfamiljerna fick tak över huvudet i ofta undermåliga bostäder, samt lön ”in natura” – matprodukter (mjöl, potatis, rovor, sill och mjölk) istället för pengar. Alla i familjen förväntades bidra med dagsverken på bondens gård, ”mot lindrigaste betalning”. År 1880 tillhörde 143 000 svenskar den så kallade statarklassen.

Gunnar_Lundh_statare
Statare på väg hem från mjölkning 1933. Foto: Gunnar Lundh

I anställningskontraktet ingick, förutom den manliga stataren, även hustrun som tvingades mjölka bondens många kor, fyra gånger per dag, sju dagar i veckan. Mjölkerskans arbetsdag började klockan fyra på morgonen och avslutades inte förrän vid 20-tiden på kvällen. Däremellan skulle hon hinna ta hand om det egna hemmet samt sina egna barn. Statarens arbetsdag styrdes av den så kallade vällingklockan som ringde och arbetsdagarna var 10-12 timmar per dag.

Längst ned på samhällsstegen

Stataren befann sig längst ned på samhällets stege och minsta kritik mot arbetsgivaren kunde leda till uppsägning och till att familjen måste flytta innan anställningskontraktet löpte ut. De kalla bostäderna som uppförts i så kallade ”statarlängor” omfattade 1 rum och kök (ca 30-35 kvadrat) och var ofta fulla av vägglöss vid byte av hyresgäster. Min morfar var statare i Uppland och Västmanland på 1930- och 40-talet och vid varje flytt ägnade min mormor minst en vecka till att städa, skura och sanera de nya statarbostäderna innan familjen kunde flytta in, på grund av smuts och ohyra. Min mamma berättar:
– Mamma skurade från golv till tak och barnen satt uppradade på kökssoffan medan arbetet pågick. De hemvävda mattorna lades på när de breda golvtiljorna blivit torra. Det var viktigt att vänta tills de torkat ty annars skulle golven inte avge den rena friska doften av såpa. Gardinerna skulle upp, släta och vita. Därefter bar vi in ved och vatten.

Bostäderna var trånga och saknade alla moderniteter men morfar tillverkade en kyl-anordning som han placerade i de närliggande bäckarna. Där förvarades maten så att den höll sig kall och fräsch. Vintertid var det så kallt inomhus att det låg is över vattnet i hinkarna när kaffet skulle kokas på morgonen.

Fattigdomen skulle inte synas utanpå

”Stataronga syns ofta i klonga” sades det föraktfullt på den tiden och sant är att statarna, de allra sämst bemedlade, ofta hade stora barnaskaror. I den fattiga tillvaron handlade familjens heder om att uppfostra skötsamma, duktiga arbetare som höll sig friska och kunde arbeta hårt. Man försökte uppfostra sina barn till goda, arbetsamma medborgare och fattigdomen skulle inte synas utanpå. Barnen skulle alltid vara ”hela och rena”.
Min mormor, som också hon växte upp som statarbarn, i en syskonskara av tretton barn har berättat:
– Mamma, som före äktenskapet arbetade som bagerska, såg till att vi alltid hade färskt rågbröd. Trots de kärva tiderna försökte man se till att maten var näringsrik och stärkande. Sill och potatis åt vi varje dag och när orken tröt fick vi suga på varsin sockerbit.

Alla i familjen fick bidra till försörjningen. Om dagarna arbetade mormors pappa som statare och på nätterna extraknäckte han som skomakare. Mormor har berättat om sin barndom:
-Vi barn plockade bär som vi sålde och rensade rovor på åkrarna vår och höst från 7 års ålder. Värst var ändå att dra upp rovorna om hösten. Då var händerna så stela av köld. Vi lärde oss tidigt att vårda våra kläder – att lappa och laga så fint att det knappt märktes. Det var viktigt att vara hel och ren, trots de svåra omständigheterna.

För mormor Elsa var det viktigt att fattigdomen inte skulle synas utanpå. Barnen skulle vara skötsamma, artiga, hela och rena. Foto: Privat

 

Ur askan, i elden

I början av 1930-talet hade min morfar sadlat om till byggnadsarbetare i Uppsala.  Han hade tidigare varit anställd inom Upplands regemente många år men valde sedan att helt byta inriktning. Morfar var en fri själ och trivdes inte så bra inom det militära då man där måste lyda order. Han var en duktig smed och hovslagare och arbetade en tid med detta men fick sedan anställning på Diös i Uppsala. Morfar byggde ett hus till familjen i Sunnersta och en lekplats, med gungor till barnen. Allt var frid och fröjd tills den stora arbetslösheten slog till.

Morfar byggde ett hus i Flottsund och en lekplats med gungor för barnen.

Mamma, som var barn när detta hände berättar:
– Plötsligt en dag stod vi på bar backe och tvingades flytta från vårt paradis. Pappa var trettioåtta och mamma var trettiosex år när det hände. Fem barn fanns i familjen – den äldsta var tio år och den yngsta fyra. Vi barn fick aldrig veta att den verkliga orsaken till uppbrottet var ekonomiska svårigheter, men vi förstod det med tiden. Pappa blev statare på ett stort jordbruk.  Dit vi flyttade fanns, så långt ögat kunde se, åkerfält och åter åkerfält samt en och annan liten arbetarbostad i skogsbrynet.

Mormor och morfar tillsammans med döttrarna vid statarlängan. Morfar vägrade att lyda order och gick till arbetet med vit skjorta varje dag. Foto: Privat

Att tvingas lämna sitt hem och degraderas till statare som inte ens fick lön för sin möda, det var en tillvaro som morfar avskydde. När det här hände på 1930-talet fick stataren en mindre summa pengar men största delen av den lilla lönen betalades fortfarande ut ”in natura” – sill och potatis. Och statarhustrun ingick fortfarande i anställningskontraktet som mjölkerska. Morfar var en duktig och skötsam arbetare men han vägrade att krusa för bönderna han arbetade för. Och min mormor vägrade att mjölka böndernas kor. Hon hade vuxit upp i detta statar-elände och vägrade nu att lämna sina barn vind för våg. Allt var bäddat för katastrof.

När andra statarfamiljer flyttade en eller två gånger per år, flyttade min mormor och morfar tre, fyra – ibland sex gånger om året på grund av att de vägrade att foga sig i de slavliknande regler som fanns i anställningskontraktet. Deras många barn hann aldrig rota sig någonstans.

När alla andra hade arbetskläder, hade morfar vit skjorta och kepsen bak-och-fram

Morfar blev sedan rättare och traktorman. När statarsystemet äntligen avskaffades 1945 blev han anställd vid Västerås kommun där han arbetade (och fick riktig lön) tills han gick i pension.

Morfar Ivar

 

Kolmårdens marmorbruk

1280px-Bravikenkolmarden
Bråviken i Östergötland Foto: Zoostar

I Kolmårdens marmorbruk i Östergötland har man brutit marmor i hundratals år. Man fick sitt första privilegiebrev år 1663 och har genom åren exporterat den speciella och vackra gröna stenen till många länder. Den har även använts inom Sverige – exempelvis har Drottningholms slott, Stockholms slott och Kungliga operan utsmyckats med Kolmården-marmor.

1280px-Marmobruket-storabrottet
Det största brottet är Verkstadsbrottet i det gamla gruvområdet som är hela 190 meter djupt. Foto: Andreas Göransson

Det var ett farofyllt arbete för de människor som arbetade med att bryta marmor i gruvan och min mormors mormors morfar, bergsbrytaren Nils Gustaf Dahlberg f. 1798 i Dagsberg, var en av de arbetare som fick sätta livet till. Nils Gustaf var 35 år när han avled i ett ”fallande stenras” i Kolmården-gruvan.

Marmorbruket ligger i vacker natur och där finns även ett museum.

Så här hittar du till Marmorbruket i Kolmården:

Åk E4 mot Nyköping. Följ skyltar mot Kolmårdens djurpark. Strax utanför Krokek, sväng höger vid skylt till Marmorbruket. Parkering finns vid museet.

Buss 432 eller 433 stannar vid hållplats Marmorbruksvägen och därifrån kan du promenera ca 1 kilometer till marmormuseet. Aktuell tidtabell hittar du på Östgötatrafikens webbsida. (källa: Norrköpings kommun)

Bergsmännen

Stuga från en bergsmansgård i Ramsbergs socken. Finns nu att se på Vallby friluftsmuseum, Västerås. Foto: Helena Bure Wijk

Bergslagen har sedan medeltiden haft en omfattande verksamhet inom koppar- och järnhantering och vi som har våra anor där kommer förr eller senare att hitta bergsmän i släkten.

Bergsmän kallades sedan medeltiden de självständiga bönder som ägde egen mark och skog och som vid sidan av det traditionella jordbruket även drev bergsbruk.  Enligt 1300-talets privilegiebrev hade en sådan bonde rätt att utvinna fyndigheter på sin mark för framställning av tackjärn, men han var  i gengäld skyldig att betala skatt på det tackjärn som framställdes.

 

Wenzel_II_Kuttenberger_Bergordnung_1280_(01)
Bergsregalet var en slags statlig förfoganderätt som innebar att jordägaren inte ägde den malm som fanns på hans mark. Endast kronan kunde ge tillstånd att utvinna denna malm. Bild: Kung utfärdar bergsordning för sina bergsmän

Bergsmännens arbete bestod således av att bryta järnmalm i gruvorna och att tillverka tackjärn i hyttorna men till bergsmansgården hörde alltid ett jordbruk med boskapsskötsel och skogsbruk. De olika bergsmansgårdarna i byn ägde och drev gemensamt gruva och hytta genom kooperativa ”hyttelag”. Ibland gick flera byar samman och byggde hyttor där man framställde tackjärn till bruken, som tillverkade stångjärnet.

I Vånga, Östergötland, där jag har många av mina ”bergsmans-rötter” på mormors sida, har det genom tiderna funnits många mindre masugnar där man genom tiderna har smält ned järnmalm till tackjärn, ända fram till år 1830 då man förlorade bergsprivilegierna.

 

När medellivslängden var 34 år

Mormors morfars mormor levde i 100 år och 9 månader. När hon föddes år 1788 var medellivslängden för kvinnor endast 38 år och männen beräknades leva till sin 35-årsdag i bästa fall.

Medellivslängden i Sverige är i dag mer än 80 år, men det har inte alltid varit så. I slutet av 1800-talet kunde man skatta sig lycklig om man som kvinna fick leva i 49 år. För männen var medellivslängden endast 45 år under samma tidsperiod (1871-1880). Åren 1755-1775 var medellivslängden för män endast 34 år och för kvinnor, 37 år. Med andra ord hade jag ramlat av ”pinnen” för länge sedan om jag hade levt på den tiden…

Barnadödligheten var väldigt hög och många barn fick aldrig leva till vuxen ålder. Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om förfadern Johan Bure och hans hustru, där endast fyra av parets elva barn överlevde sin barndom. Döden var ständigt närvarande och man gav ibland flera barn samma förnamn, eftersom man förmodade att några skulle gå bort i tidig ålder.

Dödböckerna berättar mer

Dödböckerna berättar om dödsorsaker och hur gammal personen var när han/hon avled (År, månad, dag). I somliga dödböcker har prästerna skrivit fantastiska minnesrunor över personerna där man får veta var de föddes, arbetade, hur deras liv såg ut och kanske hur de uppfattades av omgivningen. En riktig skatt att finna i släktforskningen!

Min mormors morfars morfar, Anders Persson f. 1786 var klockare i Simonstorp under många år. När han avled 1786 fick han en väldigt kort och torr notis i dödboken: ”Klockare i Simonstorp, d. av vatten, 60 år”. När hans bror, Torparen Olof gick bort skrev prästen en hel levnadsberättelse där han redogjorde för Olof Perssons alla anställningar och familjeliv. Att Olof uppfattades som en mycket trevligare man än ”min” gamla klockare, framgår väldigt tydligt. Prästen avslutar sin berättelse om Olof med orden ”älskad av alla”.

Torparen Olof Persson i Simonstorp måste ha varit väldigt omtyckt. Prästen avslutar berättelsen med orden ”…De sista 2 åren sjuklig och svårmodig, men haft ett milt väsende, älskad av alla.

Tyvärr är det inte så ofta man hittar sådana här vackra dödsnotiser i kyrkböckerna. Ofta finner man bara någon enkel rad i kyrkboken med namn, yrke, dödsorsak och ålder, om personen kom från enklare förhållanden. Kyrkboken hade ett begränsat utrymme och de lite mer tjusiga ”krusidull-bokstäverna” samt mer utrymme i boken, var främst reserverat för de högre stånden.

Vanliga dödsorsaker förr

En vanlig, men diffus dödsorsak hos spädbarn var ”slag”, som tycks ligga närmast det vi i dag kallar ”plötslig spädbarnsdöd”. Barnet avled hastigt, utan tidigare symtom på sjukdom. Även vuxna kunde drabbas av ”slag” men då avsågs förmodligen det vi i dag kallar ”stroke”. ”Durklopp” (diarré/magplågor) kunde vara en dödsorsak hos vuxna, liksom olyckor, olika slags infektioner och sjukdomar – exempelvis ”lungsot” (TBC), ”rödsot” (dysenteri) och ”håll/styng”,  (lunginflammation). ”Af ålderdomsaftyning” var också en vanlig dödsorsak hos vuxna individer och eftersom de flesta människors liv var korta så kunde man dö ”af ålder” nästan när som helst om man var 40 plus.

Sega gubbar och gummor i släkten

De flesta av mina förfäder- och mödrar på 16-, 17- och 1800-talet levde relativt korta liv och i barnkullarna var det ofta ett eller flera barn som inte nådde vuxen ålder. Men det finns några släktgrenar på min mormors sida, som inte alls följde dåtida ”medellivslängds-normer”. Mormors morfars mormor, Ingrid föddes 1788 i Östra Vingåker och kom att få ett långt liv, även enligt dagens mått mätt. Ingrid dog av ålderdom när hon var 100 år och 9 månader och när jag forskar bakåt i hennes släktgrenar, så uppträder ett tydligt mönster. Man levde väldigt långa liv.

En förfader som var född i början av 1600-talet gifte om sig när han var 80 plus och fick därefter flera barn. Han måste ha ärvt sin vitalitet av sin far, som var född 1593 och nästan fick uppleva sin 100-årsdag: ”Jöns Persson i Skogen, een gammal fattigh man, 99 åhr gammal, dödh af långhsam siukdom”.

På några av mormors släktgrenar levde man väldigt långa liv. Och man tycks även haft roliga skägg 🙂 Foto: Privat

Medellivslängd i Sverige genom tiderna:

1755-1775 – män 34 år, kvinnor 37 år
1776-1795 – män 35 år, kvinnor 38 år
1816-1840 – män 40 år, kvinnor 44 år
1841-1845 – män 42 år, kvinnor 47 år
1846-1855 – män 41 år, kvinnor 45 år
1856-1870 – män 42 år, kvinnor 46 år
1871-1880– män 45 år, kvinnor 49 år
2018 – män 81 år, kvinnor 84 år

 

 

Finska anor i Norge

Gammalt finnetorp i Hedmark, Norge Foto: Helena Bure Wijk

Att släktforska är fantastiskt roligt men kan ibland vara oerhört frustrerande. Speciellt, om man som jag, söker rötter till de östfinska anfäder och mödrar som en gång i tiden bosatte sig i Ångermanland.

Släktnamnet var oerhört viktigt för skogsfinnarna och visade vilken grupp man tillhörde. Namnen bildades efter klanledarens förnamn, tillnamn, yrke, utseende eller hemort, exempelvis släktnamnet Hakkarainen som betyder stenhuggare och Karjalainen som betyder karelare. Men de östfinska nybyggare från Savolax som bosatte sig i Ångermanland i slutet av 1500- och början av 1600- talen förlorade snabbt sina släktnamn och kallas endast förnamn och ”finne” i dokumenten. Spåren efter skogsfinnarna är få och har resulterat i att jag och många andra släktforskare har släktträd med många Pål, Grels, Henrik och Eskil ”finne”, som vi inte kan forska vidare på. Inte heller går det att hitta deras finska släktnamn.

De finska nybyggare som kom till finnskogarna i Värmland och norska Hedmark är lyckligtvis mycket väl dokumenterade. En stor del av dagens befolkning i Hedmark är ättlingar till de finska nybyggare som en gång i tiden slog sig ned där och man är stolta över sitt arv. Man har kartlagt sina rötter med hjälp av DNA-test och lyfter fram den skogsfinska kulturen genom att anordna årliga marknader och sammankomster där de gamla skogsfinska traditionerna, hantverk och mat står i fokus.

Hedmark, Norge Foto: Helena Bure Wijk

Liitiäinen i Hedmark

Släkten Liitiäinen (som jag härstammar från) tycks ha kommit till Hedmark, Norge via Gästrikland, Sverige, i mitten av 1600-talet. I Hedmark bosatte man sig vid Gravberget och Risberget, Våler. Släkten spred sig även till svensk sida (Aspberget och Södra Finnskoga) men många ättlingar finns i dag kvar i området vid Gravberget.

Om Ingeborg Henriksdatter Liitiäinen finns många berättelser. Ingeborg föddes 1720 i Gravberget, Våler, som dotter till Henrik Andersen Liitiäinen och Anne Mortensdatter. Hon fick flera barn utom äktenskap och kom att bli omtalad som ”Ingeborg løskone”. När hon födde sin andre son utom äktenskap 1742 antecknades följande:
”Ingeborg Henricksdaatter i Graffbberged stevnet for å forklare hvem som er far til det andre barnet hun, som ennå ikke er gått til Guds bord, nestleden høst fødte til verden. Hun skal ha utlagt ektemannen Henrik Mortensen Grafberged, som har sin hustru i live, for barnefar. Ingeborg er også stevnet for andre leiermål i sin ungdom, Utsatt”.
(Källa: Morten Nasch Sandvold)

Barnafadern(fäderna?) tycks ha varit gifta män i trakten och Ingeborg blev hatad av många, speciellt av de gifta kvinnorna som såg henne som ett hot. Det har berättats att kvinnorna i Gravberget tvingade bort henne och att hon därför bosatte sig under ett liggande stenblock, en bit ovanför bebyggelsen i Gravberget. Enligt denna vandringssägen var det också där hon födde sonen Daniel år 1741. Ingeborg dömdes sedermera att flytta därifrån och tillsammans med barnen begav hon sig till en ny sten, vid Haldammen, Gravberget.

När Ingeborg dömdes att flytta från sin bostad under stenen i Gravberget, har det berättats att hon flyttade till ett stenblock nära Haldammen. Det som i dag finns kvar av stenen kallas ”Ingeborgsteinen”, 3-400 meter från Haldammen, längs vägen mot Haltorpet. Foto: Nils Erik Iversen

 

Vill du också söka dina rötter i Norge?
Digitalarkivet är en fantastisk tjänst där man kan söka i kyrkböcker och andra handlingar helt gratis.

Mina finska rötter i Norge hittar du genom att klicka här

Tidigare inlägg om skogsfinnar i Ångermanland:

Skogsfinnarna i Ångermanland del 1

Skogsfinnarna i Ångermanland del 2

Tidigare inlägg om skogsfinnar i Östergötland:

Finska eller samiska rötter i Östergötland

Jakten på mormors finska rötter går vidare

På snabbvisit hos släkten i Motala

 

mtDNA-haplogruppen U5 var jägare och samlare Illustration:Helena Bure Wijk

Vid vattnet levde man sina liv, hämtade sin mat och begravde sina döda

Mitokondrie-DNA ärvs från modern – både till döttrar och söner – men det är bara döttrar som kan föra mtDNA vidare. Denna DNA-sträng är en exakt kopia av moderns och förändras (muteras) väldigt långsamt över tid. En haplogrupp kan beskrivas som en mtDNA-grupp, som har en gemensam anmoder, som levde på en viss plats vid en viss tid. Haplogrupp U5, som jag tillhör (liksom min mamma, mormor, mormors mor osv) har spårats till södra Asien. Individer som tillhör den här mtDNA-familjen tros ha invandrat till Skandinavien när inlandsisen smälte. Dessa människor var jägare och samlare.

Några av mormors anmödrar valde att vandra till Östergötland för cirka 8-9000 år sedan. De bosatte sig intill Motala ström där det fiskrika vattnet från Vättern gav dem rikligt med föda. Man satte bo där genom att bygga hyddor intill den livgivande älven. Där ägnade man sig åt hantverk av olika slag, bland annat hantverk av ben och horn. Vid vattnet levde man sina liv, hämtade sin mat, födde sina barn och det var också där man begravde sina döda.

Människor har bott intill Motala ström under 8000 år. Foto: Helena Bure Wijk

 

Människoben på en stenbädd och kranium på träpålar

På botten av en igenväxt våtmark som tidigare var en sjö i närheten av Motala ström, hittade arkeologerna för några år sedan elva kranium som daterades till äldre stenåldern, för 7-8000 år sedan. Två av dessa kranium var uppträdda på träpålar. Arkeologerna tror att invånarna praktiserade någon form av rituell begravning där vid sjön intill Motala ström. Det verkar nämligen som om man först har begravt kropparna på en helt annan plats, för att sedan flytta huvudena och montera dem på pålar vid sjön.

Man upptäckte även att jägarfolket vid strömmen har stabiliserat sjöbotten genom att placera cirka 3000 stenar tätt, tätt på sjöns botten och även någon slags konstruktion av träpinnar och flätverk, varför arkeologerna funderar om platsen ansågs vara ”helig”. På denna ”stenbädd” under vattenytan fann man ben, underkäkar och skallar från elva vuxna kvinnor och män.

Trevlig plats för släktträffar eller offerplats? Eller både- och?

Kanske träffades man vid den heliga sjön då och då för att hedra de döda genom att visa upp deras huvuden, och sedan sänka ned dem i vattnet? Ingen vet varför dessa jägare och samlare gjorde som de gjorde. Det kan finnas en grymmare förklaring funderar forskarna. Människoskallarna kan ha varit troféer från strider som man gärna ville visa upp. Att placera dem på träpålar var ett bra sätt att visa upp dem. Arkeolog Fredrik Hallgren menar att även om man vid utgrävningen hittade kranium som var monterade på trästavar och även skallar som avsiktligt har brutits isär av någon anledning, (och somliga bitar av skallar återfanns instoppade i andra skallar) så kan det handla om en ritual av vördnad. Att bryta isär ben från döda är kända från gravritualer i sen tid, exempelvis när det gäller hanteringen av helgons ben inom den kristna kyrkan.

De flesta av de kranium som återfanns i Motala hade spår av våld mot huvudet, men arkeologerna tror inte att det var detta våld som dödade individerna eftersom såren var läkta när individerna avled: ”Att en så stor andel av de döda visar läkta skador av våld är mycket ovanligt, inte bara bland jägare-samlare utan över huvud taget i samhällen både under förhistorisk och historisk tid. Detta gör att vi tror att de döda inte utgör ett slumpvis urval av en lokalbefolkning utan att de genom att ha varit med om speciella händelser i sina liv – till exempel uppvisat mod i strid – har valts att ingå i ritualen”. Källa: Populär arkeologi

Arkeologerna noterade även att samtliga skelettdelar från armar och ben märkligt nog kom från högra sidan av kropparna. Även ett spädbarn återfanns, men här hade hela kroppen placerats på stenbädden. Även djur hade begravts, på andra sidan av ”stenbädden” och här återfanns mängder av djurkroppar och käkar, men konstigt nog, inga kranier. Förutom de dödas ben fanns även många föremål av sten, trä, horn och ben, bland annat en ”fiskfigur” som var avsedd att bäras skaftad på en trästör.

DNA-match med Motala-skeletten

När det gäller ”Motala-jägarnas” ursprung och utseende så vet forskarna nu genom DNA-studier att de tillhör mtDNA-haplogruppen U5, att de var släkt med skandinaver, men hade även rötter i Nordöstra och Västra Europa. Några hade anor från östra Asien. Jägar/samlarindividerna i Motala hade ljus hud, blå ögon och hår som varierade mellan ljust och mörkbrunt.

Genom ett DNA-test på Family Tree DNA får man inte bara DNA-match med de levande. Man får även veta vilka gamla skelett man är släkt med. Jag är släkt med skeletten i Motala 🙂

 

 

Jakten på mormors finska rötter går vidare

Min mormor Elsa Lovisa Andersson föddes i Norrköping, Östergötland 1903. Enligt släktrykten ska mormors morfars föräldrar varit ättlingar till de skogsfinska nybyggare som kom till Östergötland i slutet av 1500- och början av 1600-talet. Mer om det kan du läsa i ett tidigare inlägg här.

Mormors morfars mormor hette Ingrid Andersdotter f.1788. Ingrid var en riktig krutgumma som avled några månader innan sin 101-årsdag. Det har berättats att hon rökte kritpipa och utanför stugan i Simonstorp hade hon tre staplade stenar, en s.k stenvätte/trollgubbe, som sades vara en finsk sed för beskydd och god jakt- och fiskelycka.

Trollstenarna utanför Ingrids stuga. Foto: Privat

Det har inte varit lätt att hitta mormors skogsfinska rötter eftersom det inte finns något dokumenterat om de östfinska nybyggare som kom till Östergötland. Det har även varit svårt att hitta belägg för att de tre staplade ”trollstenarna” verkligen är en skogsfinsk sed. Men så äntligen! Härom dagen fick jag kontakt med en person som är mycket kunnig på området. Han berättade att liknande stenar har hittats i Hällefors finnmark.

De är inte snarlika, men den bärande symboliken är förmodligen det heliga tretalet som återfinns i många kulturer. Enligt tretalsmystiken är de jämna talen en symbol för det materiella, medan de ojämna symboliserar det andliga. När man adderar det första ojämna talet med det första jämna uppstår det magiska tretalet. Det återfinns bland annat i förkristen mytologi med de tre nornorna, Urd, Skuld och Verdandi, liksom i kristendomens treenighet och de vise männen som var tre till antalet.

Foto: Tor Eriksson

Finska eller samiska rötter i Östergötland

Min mormors morfars mormor hette Ingrid Andersdotter. Hon föddes år 1788 i Östra Vingåker i Södermanland och var 100 år och 9 månader när hon avled år 1888. Ingrid gifte sig med Klockaren Anders Persson f. 1786 i Simonstorp, Östergötland och paret fick flera barn tillsammans.

Enligt släktrykten var Ingrid eller hennes make (kanske båda två?) ättlingar till de skogsfinnar som kom hit från Savolax under slutet av 1500- och början av 1600-talet. Utanför stugknuten i Simonstorp hade man tre staplade stenar som ansågs avvärja ont, främja god skörd och jakt. Den så kallade ”trollgubben” sägs vara en finsk sed.

Trollstenarna utanför stugknuten Foto: Privat

Det har även berättats att Ingrid rökte kritpipa. Att finska hustrur rökte tobak var något den tyske historikern Christian Friederech Rühs (f.1781) upprördes över: ”Finnarne höllo sina döttrar för vackrare än de svenska flickorna, hvilket också oftast inträffar, men blott så länge de äro ogifta, eller fast hellre, så länge de äro unga: röken i deras pörten är ganska skadlig för skönheten, och man kan icke se någonting fulare, än en gammal finsk hustru med sin pipa i mund, hvarvid de merendels vänja sig, så snart de äro gifta”.

Kritpipa. Foto: Wikipedia

Det finns tyvärr inte mycket dokumenterat om de svedjebönder som bosatte sig i Kolmården, men man vet att de flyttade in vid den första invandringsvågen från östra rikshalvan i slutet av 1500-talet. Till en början bosatte man sig i skogsmarkerna i Värmland, Södermanland, Närke samt delar av Västmanland och Västergötland. Därefter Kilsbergen, Kolmården och Tiveden.

Jag har länge intresserat mig för skogsfinsk kultur och den magiska föreställningsvärld som man hade. I mina studier har jag dock inte hittat någon magisk föreställning som är knuten till tre staplade stenar. På senare tid har jag därför börjat undra om mina förfäder- och förmödrar hade samiska rötter?

Man vet att småskalig samisk renskötsel har förekommit i Svealand under 16- och 1700-talet. Under tidigt 1600-tal fanns samer i Närke, Värmland, Dalarna, Västmanland, Uppland och Södermanland.  I kyrk- och domböcker nämns även Östergötland, Västergötland och Dalsland men det saknas ännu belägg för detta. (Källa:  Samiska spår III, Wistrand)

Denna bild, som föreställer mormors morfars mamma, Ingrid Andersdotter f.1788 har studerats av Nordiska museet och man har kommit fram till att kvinnan var i 60-års åldern när bilden togs. Den rutiga kjolen är tidstypisk och var en populär, modern svensk kjol under 1800-talets mitt. Jackan däremot har färgglada band på ärmarnas muddar som avviker från rådande dåtida mode. Banden har också av någon anledning framhävts på bilden.

Mormors morfars mormor, Ingrid f.1788 Foto: Privat

 

 

 

 

Rättegången mot Lars Joensson ”på skogen”

Som släktforskare hittar man sällan några långa, utförliga beskrivningar av sina anfäder- och mödrar. I kyrkböckerna står det oftast bara när personen har fötts, döpts, gått till nattvard, gift sig och dött. Om man har tur kan man hitta mer detaljerade beskrivningar och anteckningar, men då rör det sig oftast om andra källor, som exempelvis domböcker.

Elva generationer bakåt i tiden levde min anfader ”Lars Joensson på skogen”. Han bodde tillsammans med hustru Brita och sex barn i Simonstorp, Östergötland.  Lars, som var Kronoskytt och Kolare kände mycket väl till de mörka skogarna i Kolmården och kom att bli anklagad för mordet på en kringresande handelsman.

Mordet på en kringresande tobakshandlare

Strax efter midsommar 1693 hittades i Simonstorpsskogen liket efter en man som blivit bragd om livet. Även några ”slarvor” av hans kläder upphittades. I domboken berättas att sockenbon Jöns Lärka ”visste att en karl från Västmanland var efterlyst, men kunde inte säkert säga om det var honom man hittat”, så invånarna uppmanades att ta reda på vem den okände döde mannen kunde vara.

Foto: Helena Bure Wijk

Året därpå stod den då 64-årige Lars Joensson i tinget, anklagad för mordet på mannen, som hade visat sig vara en kringresande tobakshandlare. Lars granne, Erik Eriksson hade nämligen hört Arvid i Lindalen berätta att det var Lars som var den skyldige. Arvid berättade att ”Håkansson och Lars Joensson hade kolat tillsammans i skogen och en natt hade Joensson pratat i sömnen och sagt att han skulle gå till Tinget och bekänna dådet”. Enligt rykten hade Lars Joensson slagit den stackars ”karlen alldeles ihjäl med en tall-stake” där i skogen.
Vittnesmålen ansågs inte trovärdiga så man la ner förhören men rykten fortsatte att florera så i oktober 1699, sex år efter att man funnit tobakshandlaren, stod Lars Joensson åter i Risinge tingsrätt. Rätten tyckte nu att ”Joensson skulle låta Guds ande regera och göra en sannfärdig bekännelse” men Lars Joensson nekade stadigt och sa sig ”varken ha haft ihjäl denne karl eller någon annan människa”.

Sov i en höstack 

I februari året därpå blev Lars Joenssons son, Nils, kallad till tinget för att föra sin fars talan. Han bedyrade inför Gud den allsmäktige att fadern var fri från alla beskyllningar och sa att han nu var orolig för sin fars liv och hälsa. Sonen berättade att pappan inte längre vågade sova i sin stuga. I tre veckor hade han därför suttit i en höstack ett stycke därifrån, utan både mat och dryck. Sonen hade gjort fadern sällskap och vädjat till honom om att återvända hem, eftersom vintern var så sträng och kölden ven kring husknuten. Inför den sittande rätten föll nu Nils plötsligt ned till golvet och ”andningen syntes inte till på en lång stund”, står det i domboken. Rätten trodde att han antingen skulle ge upp andan helt eller bekänna allt. Men strax därpå  reste han sig åter och någon bekännelse blev det inte den här gången heller. För att vara på den säkra sidan låstes far och son in i ”häkte med järn”, tills nästa dag.

Fick plikta med kroppen 

Rätten ansåg att Lars Joensson for med osanningar och att han därför var skyldig till dådet. Man hade nämligen hittat 3 rockar med silverkantade knappar i hans stuga. Lars försvarade sig och sa att han levt ett ”hederligt liv i vandel och rockarna var minsann betalning för den gången han skjutsade en prästfru med häst och vagn till Stockholm”. Han nekade än en gång till anklagelserna och vägrade också erkänna att han sovit i en höstack flera veckor. Han bedyrade sin oskuld och sade sig vara ”lika ren som Jungfru Maria” och så avrundade han det hela med att säga att ”han som dömer honom i Rätten inte borde få sitta där han sitter”. Nu tyckte man förstås att Joensson alldeles hade förgripit sig på rätten, men han nekade även till det.

Friad efter sju år 

Rätten insåg att man inte skulle komma någonvart med den envisa karlen. Lars Joensson fick böter och fick plikta 40 piskrapp för förargelse mot rätten, men efter 7 år av anklagelser var han äntligen en fri man. Kronoskytten Lars Joensson verkar ha varit en riktig krutgubbe. Han gifte förresten om sig när han hade fyllt 84. Enligt den gamla vigselboken hette hon Kerstin och var ”några och tjugu år gammal”.

Foto: Helena Bure Wijk


Anmält sig hafva omfattat baptistiska åsigter

Baptisterna. Målning av Gustaf Cederström, 1886

Reformationen inleddes i Europa under 1200-talet och reformatorerna – de var många – hade alla som mål att förnya och återföra den mäktiga katolska kyrkan till något som var mer ”äkta” och ursprungligt.

När den katolske munken och teologen Martin Luther f.1486 spikade upp sina 95 teser på porten till Schlosskirche i Wittenberg år 1517 där han protesterade mot avlatsbreven inom katolska kyrkan, där de rika kunde köpa sig botgöring för sina synder, så tänkte han sig aldrig att hans handling skulle starta en helt ny religiös rörelse, men så blev det. Vid ett möte i Uppsala år 1593 blev den evangelisk-lutherska tron rådande i Sverige.

Martin Luther, målning av Lucas Cranach

 

Många ville förändra

 

Jean Calvin

Martin Luther var långt ifrån den enda som hade invändningar mot katolska kyrkan. Jean Calvin f. 1509 var också han upprörd över kyrkans förfall och blev grundare till kalvinismen. Kalvinismens dubbla predestinationslära är dess mest typiska dogm. Gud har redan gjort sitt val och det finns ingenting människan kan göra för att påverka om hon/han hamnar i himmel eller helvete efter detta liv, men man måste arbeta hårt varje dag ”som om” man vore en av de utvalda.
Även i Martin Luthers föreställningsvärld hade Gud redan gjort sitt val och människan måste hålla sig inom sin tilldelade ”fålla” och arbeta hårt för att uppfylla Guds bud, trots att hon inte visste om hon var utvald till evigt liv eller fördömd och förpassad till helvetets eviga pina.

Baptismen

Baptismen har sin ursprungliga grund i den kalvinistiska reformerta läran men delades med tiden i två ”grenar” där den ena gruppen valde att anta en mildare predestinationslära, medan den andra fortsatte att följa Jean Calvins. Under 1800-talet hade kyrkan stor makt och baptisterna ansåg att prästerna inte skulle ha tolkningsföreträde. Varje människa skulle ha frihet att tolka Bibeln på egen hand.Den första baptistiska församlingen grundades i vårt land 1848, i en tid då det var olagligt att utöva annan tro än den lutherska i Svenska kyrkan. Grundaren, Fredrik Olaus Nilsson blev landsförvisad för sitt brott, men i slutet av 1800-talet hade rörelsen vuxit sig stark i Sverige med hundratals församlingar och ca 40 000 medlemmar.

Min mormors morföräldrar levde i Krokek, Östergötland och blev hängivna baptister i mitten av 1800-talet. De fick många barn men vägrade att döpa dem i svenska kyrkan. Det står antecknat ”icke döpt” vid barnens födelser. I församlingsböckerna står det att Per August ”anmält sig hafva omfattat baptistiska åsigter”.

Baptisterna har ingen enhetlig troslära men vilar på de båda hörnstenarna skrifts- och frihetsprincipen. Vägledning ska sökas i Bibeln, framför allt i Nya testamentet. I en tid då allmän kvinnlig rösträtt inte existerade, tilläts kvinnor att erhålla olika positioner inom de baptistiska församlingarna. Frihetsprincipen handlar om att varje individ måste ha frihet att välja sin tro. Eftersom människan har religionsfrihet måste hon också själv få välja om och vad hon ska tro på och man praktiserar därför vuxendop (troendedop). När ett litet barn föds till världen ber man för barnet och dess föräldrar i en välsignelseakt, men dopet får vänta tills individen själv vill inträda i församlingen. Under 1800-talet hände det att baptister förvägrades att gifta sig. Deras odöpta barn betraktades som ”oäkta”. Det var även förbjudet att samlas till gudstjänst utanför Svenska kyrkan.

Per- August Perssons och hans hustru Hedvig Kristinas barn var inte döpta i Svenska kyrkan och kunde därmed inte heller konfirmeras, vilket gjorde att man gifte sig borgerligt.

Per-Augusts dotter Gerda Helena var varken döpt eller konfirmerad och gifte sig därför borgerligt i Krokek 1905.

 

Mormors morfar Per-August Persson f.1848 blev baptist och vägrade att döpa sina barn i Svenska kyrkan

Sökandet efter gamle Zachris

Mormor hade sina rötter i Norrköping  Foto: Helena Bure Wijk

När jag började släktforska i tjugoårsåldern så trodde jag att det skulle bli väldigt enkelt att hitta morfars okände far och alla de där vallonerna som det hade ryktats om i släkten. Morfar skulle fylla 90 år när jag glatt berättade att alla släktgåtorna snart skulle vara lösta. Men det skulle dröja många år innan jag hade lyckats ”gräva” så långt tillbaka att jag kunde hitta de franskklingande vallonnamnen. Och nu, trettio år senare letar jag fortfarande efter morfars okände far…

Som ung släktforskare blev jag varnad av en erfaren forskare som hade ägnat många år till att lägga sitt släktpussel. ”Släktforskning är beroendeframkallande och du kommer inte att kunna sluta när du väl har börjat” sa han och tillade med glimten i ögat: ”Det sägs  förresten att man måste vara lite knasig för att släktforska”.
Så rätt han hade!

Som släktforskare kan man ligga sömnlös och grubbla över saker som ingen normalt funtad person ens skulle bry sig om. Vad hände egentligen med gamle Per Larsson på 1700-talet? Fick han bo kvar i torpet? Tog barnen hand om honom?

Människor som inte sysslar med släktforskning har nog också väldigt svårt att förstå den stora lycka man kan känna, när man efter många års ”grävande” äntligen hittar nya spår efter de gamla anfäderna- och mödrarna i kyrkböckerna. Som häromdagen, när jag efter tjugo års sökande äntligen hittade gamle anfadern Zachris…

Mormors mormors morfar, Lars Fogelberg, föddes i Norrköping år 1755. Hans föräldrar var fiskaren Zacharias Fogelström och Elsa Persdotter. Bland pojkens dopvittnen fanns befallningsmannen Petter Fogelberg och en Madame Catharina Fogelberg.

När Lars föddes arbetade hans pappa som fiskare vid Västerbyholms gård i Norrköping

Två år senare, 1757, födde Elsa ytterligare en son och hon dog i barnsäng samma år. I dödboken antecknas hennes make med namnet Zachris Fogelberg. Därefter försvinner han spårlöst från alla Norrköpings kyrkböcker. Sonen Lars växer upp hos sin moster Catharina i Tråbrunna, Östra Eneby. Catharinas make var skräddare och det var förmodligen han som lärde upp Lars inom yrket. Lars Fogelberg blev sedermera sockenskräddare och gifte sig med Ingrid Kullström. Det var oroliga tider i världen och Lars kallades ut i krig. Han avled i Pommern när han var 35 år.

Hur det gick för släkten framåt i tiden, det vet jag. Lars och Ingrids dotter Anna Catharina Fogelberg f. 1784 gifte sig med bergsbrytaren Nils Gustaf Dahlberg f.1798 och deras dotter Lovisa Dahlberg var min mormors mormors mamma.
Men vad hände egentligen med fiskaren Zachris? Han måste ha flyttat, men vart? Och varför i hela friden kallades han Fogelström när allt tyder på att han borde heta Fogelberg, som sin son?

Efter att ha lusläst varenda kyrkbok i Östergötland utan att hitta ett enda spår efter Zachris, var jag på väg att ge upp. Men skam den som ger sig. Härom dagen hittade jag honom! Det visade sig att gamle Zachris levde livets glada dagar i en helt annan församling. Zachris hann med tre äktenskap efter första hustruns död och blev 81 år. Han hette förresten inte alls Fogelström i efternamn…

Det visade sig att Zacharias Fogelberg levde livets glada dagar i en helt annan församling

Zacharias Olofsson Fogelberg föddes i torpet Strömma under Vittvik, Tryserum och var son till torparen Olof Zachrisson f.1690 och Ingrid Larsdotter f.1695. Min anfader Lars fick således sitt förnamn efter sin farmors far.

Zacharias föddes 1626 i torpet Strömma, Tryserum

Namnet Fogelberg i min släkt, kommer av godset Fågelvik (Fogelvik) i Tryserum. Gården, som har medeltida anor och ägdes av släkten Gyllenstierna, hade många underliggande gårdar och säterier på 1700-talet. Allt eftersom släkten Gyllenstierna växte genom att nya barn föddes, byggdes säterierna Vittvik, Löt, Kurum och Stjärnö. Torpet Strömma, där gamle anfadern Zachris föddes, hörde till Vittvik.

1024px-Fågelvik_slottet1_070111
Namnet Fogelberg i min släkt har sitt ursprung i gården Fågelvik, Tryserum. Foto: Tryserum-SB

Karin på Regnaholm

 

Regnaholm
Regnaholms slott vid sjön Regnas norra sida hette ursprungligen Båtstorp.
Foto: Sinikka Halme

Mitokondrie-DNA är en DNA-sträng som finns i cellernas bränslestationer, mitokondrierna. Mitokondrie-DNA som även kallas mtDNA, ärvs från modern – både till döttrar och söner – men det är bara döttrar som kan föra mtDNA vidare. Den mitokondriella DNA-strängen är en exakt kopia av moderns och förändras väldigt långsamt över tid. Därför bär både män och kvinnor samma mtDNA som de kvinnliga anorna har burit i tusentals generationer på den raka moderslinjen.

En haplogrupp kan beskrivas som en mtDNA-familj, eller grupp, som har en gemensam anmoder, som levde på en viss plats vid en viss tid.  Haplogrupp U5, som jag tillhör, liksom min mamma och hennes förmödrar, har spårats till södra Asien. Personer med den här haplogruppen tros ha invandrat till Skandinavien när inlandsisen smälte. Man tror att dessa människor var jägare och samlare. I dag är det endast ca 10 % av skandinaverna som tillhör U5, men nästan hälften av samerna och en femtedel av finländarna tillhör denna mtDNA- haplogrupp.

Den äldsta kända ana på min raka moderslinje var en kvinna som hette Karin Pedersdotter.  Karin, som var min mm mm mm mm mm, föddes 1654 på Regnaholms slott i Östergötland och det är från henne vi har ärvt haplogruppen U5. Det är svindlande att tänka sig att Karins och hennes kvinnliga förmödrars mtDNA har ärvts vidare, generation efter generation i nästan oförändrad form. Eftersom även jag är mor till en dotter så kommer det kanske att ärvas vidare genom hennes barn en gång i tiden…

Karins föräldrar hette Peder Håkansson och Elisabeth. Peder kom från Fogelö i Stora Malm, Södermanland men vi vet tyvärr ingenting om hans hustru Elisabeth.
Vet du kanske något mer om familjen? Kontakta mig gärna i så fall. Alla upplysningar, stora som små, är av intresse: forskningbw(snabela)telia.com

Ursulagener
Illustration: Helena Bure Wijk
mtDNA haplogruppen U5 tros vara 55- 60 000 år och tillhörde ursprungligen en jägar/samlarkvinna i södra Asien som fick en dotter, som i sin tur fick en dotter och hon, i sin tur…

 

Mina U5-förmödrar:
Elisabeth NN på Regnaholm
Karin Pedersdotter
Ingrid Andersdotter
Brita Andersdotter
Ingrid Kullström
Anna Catharina Fogelberg
Lovisa Dahlberg
Kristina Lovisa Persdotter
Elsa Lovisa Andersson
Gun Britt Bure
Helena (jag)