Trolovningsbarn

Äkta och oäkta

Att dela in nyfödda barn som ”äkta” eller ”oäkta” så som man gjorde förr i tiden har sitt ursprung i den gamla kristna föreställningen om den ”äkta” sängen: ”Äktenskapet må hållas i ära bland alla, och äkta säng bevaras obesmittad; ty otuktiga människor och äktenskapsbrytare skall Gud döma.” (Hebreerbrevet 13:4)

”Oäkta” barn kallades de barn som föddes av föräldrar som inte var gifta eller trolovade. Dessa barn saknade helt börd och bördsrätt (arvsrätt). Förutom de juridiska konsekvenserna vad gäller ekonomi så hamnade både barnet och modern i utanförskap och dömdes hårt av omgivningen. Många ogifta kvinnor valde att behålla sitt barn, om det var möjligt, men om hon saknade möjlighet att försörja sig och inte kunde få hjälp av sina anhöriga, var hon tvungen att lämna bort barnet.

Trolovningsbarn 

Trolovning var förr en överenskommelse mellan man och kvinna som var rättsligt bindande och hade samma legitimitet som bröllop. Eftersom kvinnan enligt lag var omyndig krävdes det att hennes far eller en annan nära släkting godkände hennes val av livspartner. Giftoman var den person som enligt lagen bestämde över och hade makt att bevilja kvinnans giftemål och förrätta vigsel (den handling som krävdes för att äktenskapet skulle vara legitimt och juridiskt bindande).

Min mammas halvsyster var trolovningsbarn enligt födelse- och dopboken.

Trolovningen ingicks av brudgummen och brudens giftoman. Efter trolovningen kom fästningen som bekräftade trolovningen och bandet mellan makarna. Långt in på 1700-talet var överenskommelsen och handslaget mellan man och kvinna, i deras vittnens närvaro det som beseglade äktenskapet och detta lever kvar än idag när vi säger ”ge någon handen”. ”Trolovningsbarn” hade en bättre juridisk status än de så kallade ”oäkta” barnen och fram till 1970 ärvde trolovningsbarn sin far, till skillnad från utomäktenskapliga barn.

Foto: Helena Bure Wijk

 

 

 

De äldre bär nyckeln till vår historia

 

Att släktforska är en fantastiskt rolig hobby som kräver mycket arbete, engagemang och tålamod. Det finns många goda råd och tips kring släktforskning. De viktigaste råden jag har att ge är att använda ett program som är enkelt att hantera, där man kan lägga in sina anor, källor samt viktiga anteckningar. Min Släkt är ett prisvärt program som jag själv använder, men det finns även andra, exempelvis Holger, Disgen och Brother´s Keeper.

Det är oerhört viktigt att ange källor så att alla uppgifter kan verifieras. Ett misstag jag gjorde när jag började släktforska i min glada ungdom, var att uppge alla anors namn, födelseår samt anteckningar från kyrkböcker, men jag glömde att skriva var jag hade hittat uppgifterna. Det blev därmed omöjligt att gå tillbaka och verifiera uppgifterna och jag fick börja om från början igen.

Dela det värdefulla, underbara som du har hittat i forskningen med människor som uppskattar det – familj, vänner eller varför inte med hela världen. Men se till att du delar på dina villkor och att du har kontroll över dina värdefulla uppgifter och foton. Läs igenom sekretessinställningar noga om du väljer att bygga och publicera ditt släktträd på internet genom företag som Geni, Ancestry och My Heritage. Var också väldigt noga med att kontrollera alla källor för de så kallade ”smarta matcher” som du blir erbjuden genom företagen.

Mitt allra viktigaste råd när det gäller släktforskning är det mest basala – att prata med nära och kära. Prata med de äldre i släkten. Det är våra äldre som bär nyckeln till vår gemensamma historia. Skriv ned berättelser, släktrykten och anekdoter, eller spela in. Titta på släktfoton tillsammans och var noga med att anteckna vem/vilka personer som fotot föreställer, när det togs och eventuella händelser kring fotot.

Varmt lycka till med din släktforskning!

Tidigare inlägg med släktforskningstips:

Liten ”kom-igång-guide” för släktforskning i arkiven 

Gratis släktträd på internet? 

Nu är det gratis att släktforska

Fader okänd

När Sverige lärde sig läsa

När man som släktforskare studerar kyrkliga förhörsböcker kommer man i kontakt med anteckningar som liknar ”bord”, med varierande stadighet. Efter reformationen blev det oerhört viktigt att varje familjemedlem skulle kunna stava och läsa i bok. ”Borden” vi möter i husförhörslängderna är prästernas betyg gällande läsförmågan och går från ett svart streck, till ett stadigt ”bord” med två ben och rejäla ”fötter”. När de yngre barnen hade påbörjat sin vandring till att bli goda och kristliga medborgare drog prästen det första strecket på detta bord.

ABC5I vårt land trycktes ABC-böcker som barnen skulle lära sig att läsa utantill, samt läsa högt ur. Boken innehöll textorden med Luthers förklaringar om 15 – 20 sidor, samt de långa katekesutvecklingarna med bibelspråk om 90 – 100 sidor.

Den första ABC- boken bestod av papper med tryckt text som var fastnitat på en trä- eller pappersskiva och formad som en liten spegel med handtag. Johannes Bureaus Runa, ABC-bok från 1611 inleddes med bokstäver på runor och fraktur. Därefter följde ”Fader vår som är i himlen” och trons tre artiklar. Boken innehöll även buden, övriga katekesstycken, samt bords, morgon, och aftonböner.

Läskunnighet, att kunna läsa i bok, värderades högt, men långt ifrån alla var läskunniga. I husförhörslängden för Tuna år 1692, var hälften av de äldre sockenborna analfabeter och fick noteringen ”inte”, Vi kan därmed få en liten inblick i hur det kan ha sett ut med läskunnigheten i Sverige vid den tiden.

Källa: Bokstävernas intåg av Egil Johansson

läsbord (2)
Bild: Exempel på olika nivåer av läskunnighet i Bladåker, Uppland i slutet av 1800-talet.