Per Hakkran

En av mina anfäder hette Per Pålsson Hakkarainen och föddes ca 1600 vid sjön Saimen i Rautalampi, norra Savolax. Han var gift med Annika Olofsdotter Karjalainen f. ca 1600 i Rautalampi. Jag har berättat lite mer om släkten Hakkarainen i ett tidigare inlägg.

Rymde och följde sin dröm

En tid var Per anställd inom det militära, men bestämde sig av någon anledning för att rymma till Dalarna och bosätta sig i Äppelbo, Malung-Sälen. ”Per Hakkran”, (som han kom att kallas) röjde och uppodlade mark och enligt nedtecknade berättelser ska det ha funnits en plats öster om sjön Fjällrämmen som kallades ”Hakkransfallet”, efter nybyggaren Per.

Saimaan_aalto
Saima, Rautalampi

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En dag när Per var ute på jakt kom han till sjön Naren (Nain) på gränsen mellan Dalarna och Värmland och när kvällen kom bestämde han sig för att övernatta där. Den natten kom en gestalt i drömmen som sa: ”Den som här bygger och hjälper folk över, skall bli en rik man”. Per valde att följa det budskap han fått i drömmen och snickrade snart på sitt nybygge i Nain, Ekshärad. Per stortrivdes säkert i sitt nybyggda hus vid sjön, men hans grannar var inte lika entusiastiska.

Bråkiga grannar

När bönderna i bygden fick veta att de hade fått finnen Per Hakkran som granne gick de tillsammans med länsman till hans boställe och brände ned det. Men Per Hakkarainen var en enveten man som ville strida för sin sak. Han reste därför till Stockholm för att komma i kontakt med kungen. När han reste tillbaka till Nain hade han med sig en dom som lydde: ”Ekshäradsbönderna och deras länsman skola brännas å de stockar och bränder, som äro kvar efter Hakkrans stuga”. Bönderna i bygden föll nu till föga och bad om nåd, vilket Hakkran beviljade mot att de byggde upp hans gård. Sedan vågade de inte anfalla honom och allt var frid och fröjd för en stund…

”Lång-Kristoffer”, en finne i Sundsjö 4-5 mil därifrån ansåg att Per Hakkarainen hade sin boplats alldeles för nära honom och ville göra sig av med honom en gång för alla. Han överföll sin oönskade granne Per när han en dag låg vid bäcken och drack vatten, men Per var starkare än ”Lång-kristoffer” och det hela slutade med att de båda blev vänner.

Blev 150 år enligt sägnen

Per Hakkran blev, enligt sägnen, 150 (!) år gammal och under sina sista tjugo år gick han omkring iklädd endast en skjorta. En dag skulle hans söner lyfta en kvarnsten tillsammans men då kom fadern och lyfte bort stenen själv, sägandes ”Jag får väl ta ifrån er den här, så ni inte slår sönder varandra”.

Per Hakkarainens söner, Lars och Josef (min ana) flyttade till Aspberget i norra Finnskoga, Värmland, sonen Påvel till Brunnberg och en dotter till Gunnarsborgs socken. Endast Henrik och Annika blev kvar i Nain. Per Hakkran kommenterade barnens flyttar på följande sätt: ”Nu bygger de så tätt att det blir stackare av dem allihop”.

Mina finska anor finns här

Geijersholm-tyngsjo-21
Sjön Naren (Nain) Foto: Pimvatend

Källor: Livet i Finnskogarna: Mina skogsfinska anor, nybyggarna i Nordvärmlands och Hedmarkens finnskogar, Bjarne Persson (2014), Segerstedts samling, FINNSAM och Finnbygdens förlag (2006),  Den svarta piskan, Valter Berg (1995), egen forskning

Finska anor i Norge

Gammalt finnetorp i Hedmark, Norge Foto: Helena Bure Wijk

Att släktforska är fantastiskt roligt men kan ibland vara oerhört frustrerande. Speciellt, om man som jag, söker rötter till de östfinska anfäder och mödrar som en gång i tiden bosatte sig i Ångermanland.

Släktnamnet var oerhört viktigt för skogsfinnarna och visade vilken grupp man tillhörde. Namnen bildades efter klanledarens förnamn, tillnamn, yrke, utseende eller hemort, exempelvis släktnamnet Hakkarainen som betyder stenhuggare och Karjalainen som betyder karelare. Men de östfinska nybyggare från Savolax som bosatte sig i Ångermanland i slutet av 1500- och början av 1600- talen förlorade snabbt sina släktnamn och kallas endast förnamn och ”finne” i dokumenten. Spåren efter skogsfinnarna är få och har resulterat i att jag och många andra släktforskare har släktträd med många Pål, Grels, Henrik och Eskil ”finne”, som vi inte kan forska vidare på. Inte heller går det att hitta deras finska släktnamn.

De finska nybyggare som kom till finnskogarna i Värmland och norska Hedmark är lyckligtvis mycket väl dokumenterade. En stor del av dagens befolkning i Hedmark är ättlingar till de finska nybyggare som en gång i tiden slog sig ned där och man är stolta över sitt arv. Man har kartlagt sina rötter med hjälp av DNA-test och lyfter fram den skogsfinska kulturen genom att anordna årliga marknader och sammankomster där de gamla skogsfinska traditionerna, hantverk och mat står i fokus.

Hedmark, Norge Foto: Helena Bure Wijk

Liitiäinen i Hedmark

Släkten Liitiäinen (som jag härstammar från) tycks ha kommit till Hedmark, Norge via Gästrikland, Sverige, i mitten av 1600-talet. I Hedmark bosatte man sig vid Gravberget och Risberget, Våler. Släkten spred sig även till svensk sida (Aspberget och Södra Finnskoga) men många ättlingar finns i dag kvar i området vid Gravberget.

Om Ingeborg Henriksdatter Liitiäinen finns många berättelser. Ingeborg föddes 1720 i Gravberget, Våler, som dotter till Henrik Andersen Liitiäinen och Anne Mortensdatter. Hon fick flera barn utom äktenskap och kom att bli omtalad som ”Ingeborg løskone”. När hon födde sin andre son utom äktenskap 1742 antecknades följande:
”Ingeborg Henricksdaatter i Graffbberged stevnet for å forklare hvem som er far til det andre barnet hun, som ennå ikke er gått til Guds bord, nestleden høst fødte til verden. Hun skal ha utlagt ektemannen Henrik Mortensen Grafberged, som har sin hustru i live, for barnefar. Ingeborg er også stevnet for andre leiermål i sin ungdom, Utsatt”.
(Källa: Morten Nasch Sandvold)

Barnafadern(fäderna?) tycks ha varit gifta män i trakten och Ingeborg blev hatad av många, speciellt av de gifta kvinnorna som såg henne som ett hot. Det har berättats att kvinnorna i Gravberget tvingade bort henne och att hon därför bosatte sig under ett liggande stenblock, en bit ovanför bebyggelsen i Gravberget. Enligt denna vandringssägen var det också där hon födde sonen Daniel år 1741. Ingeborg dömdes sedermera att flytta därifrån och tillsammans med barnen begav hon sig till en ny sten, vid Haldammen, Gravberget.

När Ingeborg dömdes att flytta från sin bostad under stenen i Gravberget, har det berättats att hon flyttade till ett stenblock nära Haldammen. Det som i dag finns kvar av stenen kallas ”Ingeborgsteinen”, 3-400 meter från Haldammen, längs vägen mot Haltorpet. Foto: Nils Erik Iversen

 

Vill du också söka dina rötter i Norge?
Digitalarkivet är en fantastisk tjänst där man kan söka i kyrkböcker och andra handlingar helt gratis.

Mina finska rötter i Norge hittar du genom att klicka här

Tidigare inlägg om skogsfinnar i Ångermanland:

Skogsfinnarna i Ångermanland del 1

Skogsfinnarna i Ångermanland del 2

Tidigare inlägg om skogsfinnar i Östergötland:

Finska eller samiska rötter i Östergötland

Jakten på mormors finska rötter går vidare