Var Tunakvinnan Sveriges första häxa? 

Varmt tack till alla er som kom till en fullsatt föreläsning på Västerås stadsbibliotek i onsdags!

Hon levde någon gång på 200-talet och vid sin sida hade hon även sin sierskestav och amuletter. En gång i tiden var den trollkunniga kvinnan – völvan – en vördad schaman men under 1600-talet förvandlades hon till häxa och brändes på bål.

Tack till Västerås släktforskarklubb och Västerås stadsbibliotek som arrangerade!

IMG_5730

Tenhunen i Tunsjön

1024px-Skuleberget
Landskapet Ångermanland gränsar mot Medelpad, Jämtland, Lappland, Västerbotten samt Bottenhavet. Foto: Zejo

Familjer utan släktnamn

De skogsfinska familjer som bosatte sig i Ångermanland under 15- och 1600-talet är väldigt svåra att forska vidare på eftersom de förlorade sina finska släktnamn när de kom till området som nybyggare. Den första generationen antecknades endast med förnamn samt tillägget ”finne” i kyrkböckerna, vilket gör att många av oss med rötter i Ångermanland har släktträd med många ”Pål”, ”Henrik”, ”Eskil”, ”Grels” och ”Sjul”- ”finne”, utan efternamn. Därför är det extra roligt när man någon gång lyckas koppla de finska anfäderna- och mödrarna till deras ursprungliga finska släkter.

Farmors mormors farfars morfars mormors morfar hette Mikael Henriksson f.1622. Mikael var torpare på finntorpet Tunsjön i Dals socken, Ångermanland från år 1650. Han var gift två gånger, med min anmoder Märit (utan efternamn men troligtvis hette hon Henriksdotter) samt med Elin Eskilsdotter som var dotter till Eskil Göransson ”finne” och Karin Persdotter i Knäsjön, Ytterlännäs.

De gamla källorna berättar att Mikael år 1650 fick fastebrev på hus och jord efter ”Hinrik finne”, hans far. Efter några år hade Tunsjön utökats med 4½ seland och var då ”fullsuttet” hemman. Ett tjugotal år senare, år 1672 kunde Mikael visa att han även var bördig till ett halvt hemman i Holm, Grundtjärn i Anundsjö socken i Ångermanland, där hans far hade levt.

Tenhunen från Jorois, Savolax

Mikaels far var enligt källorna knekten och torparen Henrik Pålsson Tenhunen f. 1600 som först bodde i Grundtjärn, Anundsjö. Från 1646 var han skriven på finntorpet Tunsjön:”En finne på Torsåkersskogen vid Tunsjön detta år 1646”. Fadern gick bort år 1653. Henrik var gift med okänd hustru.

Mikaels farföräldrar var Pål Henriksson Tenhunen f. 1575 i Jorois, Savolax, d. 1651 i Grundtjärn, Anundsjö och Ella Pålsdotter f. i Grundtjärn. Ella var dotter till Pål Pålsson f. 1590 i Viksjö finnmark, Stigsjö, Ångermanland och Märeta Matsdotter f. 1590 i Stigsjö. Ellas farfar var Pål ”finne” f. ca 1555 i Finland, d. 1639 i Viksjö, finnmark i Stigsjö.
Pål Henriksson Tenhunen var son till Heikki Tenhunen f. 1545 i Savolax och okänd hustru.

Konflikter bland finska nybyggare

Finnarna var till en början välkomna och erbjöds flera års skattefrihet för att bebygga och odla den ångermanländska vildmarken där ingen bodde då, men med tiden växte missnöjet gentemot nybyggarfamiljerna. Finnarna ansågs bland annat vara okristliga och trollkunniga. Man höll sig gärna till gamla sedvänjor och sitt språk. Att man bodde långt från ”civilisationen”, på avlägsna platser i de djupa skogarna, fördröjde säkert assimilering.  Att skogsfinnarna som kom till Ångermanland även förlorade sina släktnamn kan också ha varit en orsak till konflikt. Släktnamnet visade vilken klan man tillhörde och vilka rättigheter man hade gällande jakt och fiske. Att man förlorade namnet kan möjligen varit en grund till konflikter mellan nybyggarfamiljerna. Redan tidigt 1600-tal visar domböckerna hur de finska nybyggarna råkade ”i luven” på varandra och mästrade, hotade och misshandlade varandra så svårt att vissa familjer tvingades begära skyddsbrev från kungen för att kunna bo kvar.

Två anfäder försökte skrämma bort varandra genom att använda trolldom. Att ”stämma” björn var en form av svart magi där man mentalt trodde sig kunna ta kontroll över björnen och få djuret att döda ovännens tamboskap. Det har berättats att de båda anfäderna med sin trolldomsförmåga fick den arma björnen att springa fram och tillbaka mellan gårdarna tills den var alldeles skinnflådd under tassarna.

Foto: Helena Bure Wijk

Våld och trolldom på fjället

Byn Forsed i Ytterlännäs beskrevs tidigt som en ”froste by upp på fjellet”. Det var finnar som upptog och envetet brukade marken trots att frosten ofta låg kvar långt efter midsommar och omintetgjorde skörd. Finnarna i Forsed var tidigt beryktade för trolldom då den finske vismannen Kristian finne mot betalning botade sjuka, hittade stulna saker och pekade ut tjuvar. Redan 1655 ställdes han inför tinget, anklagad för trolldom. Och ännu tidigare, år 1648 var han i fokus för ett misshandelsmål – mot sin mamma. Mikael Henriksson i Tunsjön vittnade då mot släktingarna i Forsed: ”Christier finne i Forsse hafver nästförledne annandag jul slagit sin moder med näven och dragit henne i håret och hans hustru slagit sin svärmoder i huvudet med ett vedträd så att blodet lopp ut därefter”.

Foto: Helena Bure Wijk

De beryktade 

När trolldomshysterin nådde Norrland och Ångermanland tjugo år senare, riktades blickarna först mot de familjer som redan var beryktade för trolldom och för att på olika sätt vara ”bråkiga” och okristliga. Ättlingarna till skogsfinnarna låg då väldigt illa till. Margareta Henriksdotter, mor till vismannen i Forsed (som blivit misshandlad av sin son) avrättades, liksom Mikael Henrikssons hustru Märit.

Margareta i Forsed beskrivs i rättegångsprotokollen som ”utgammal, mer än 80 åhr, går stödd på tvenne käppar”. Under förhöret vägrade Margareta att prata svenska och hon bröt därmed mot Svea rikes lag. Hon låtsades först inte förstå vad som sades, men när tre vittnen påstod att hon brukade sitta i Blåkulla och rensa grisfötter, då blev hon arg. Margareta tog sin större käpp och gick till attack mot dessa vittnen. Hon drog sedan upp en kniv ”för att them skadha”. När tre starka män skulle sätta henne i handklovar så bet hon dem i händerna. ”Finskan Margareta i Forsse” halshöggs och brändes på bål.

Under rannsakningen sa anmodern Märit till sitt försvar att hon ”ingen annan synd hade bedrivit än att hon en gång hade stulit en hare och låtit sig lägras av en ogift knekt” men förhören och tortyren fortsatte och när hon senare stod inför rätten, utvakad och svimfärdig stack man henne i händerna med nålar, eftersom man trodde att sovande ”häxors” själar kunde smita iväg till Blåkulla. Märit vaknade och sa: ”Tro inte att jag är i Blåkulla!”. Hon halshöggs och brändes på bål i juni 1675.

1024px-Utsikt_över_Solberg
Foto: Wikipedia

Källor: Björna och Trehörningsjö socknar, en bortglömd finnbygd? (Tord Eriksson, 2009), Skogsfinska släktnamn i Skandinavien (Bladh, Myrvold och Persson, 2009), Om finnar och lappar (Lars Ivar Hansen 2006), egen forskning.

Finska nybyggare i Kolmården

Kolmården i Östergötland Foto: Helena Bure Wijk

Finska nybyggare vid Bråvikens strand

Till vackra Kolmården vid Bråvikens strand i Östergötland kom en gång i tiden en grupp finska nybyggare för att finna en ny framtid. Förmodligen kom de med båt via Östersjön och fann att de rika, täta skogarna på bergshöjden skulle bli en perfekt boplats och den närliggande Bråviken gav goda fiskemöjligheter, men tyvärr finns nästan ingenting nedtecknat om de finnar som slog sig ned i trakten. Lyckligtvis har FINNSAM påbörjat en kartläggning av finsk bosättning i området och detta är väldigt spännande för alla oss som släktforskar i Kolmården.

Min mormors släkt bodde i Kolmården och enligt rykten i släkten var de ättlingar till de finska nybyggare som kom dit en gång. Mormors morfars mammas familj hade tre ”trollstenar” utanför sin stuga till beskydd. ”Trollstenarna” sades vara en finsk sedvänja.

Trollstenarna utanför stugknuten Foto: Privat

Kartläggning av finsk bosättning i Kolmården

FINNSAM har sedan 1992 verkat för att underlätta samarbete, forskning m.m. kring finnskogsaktiviteter på många orter och nätverket är öppet för alla som är intresserade av skogsfinnarnas kultur och historia. Varje år anordnar man konferenser på finnskogen i Sverige och Norge, samt temaresor till olika platser där skogsfinnarna en gång levde. 26-27 oktober 2019 anordnar man för första gången ett helgseminarium i Kolmården för att inleda kartläggningen av finnarnas kolonisation och bosättning i området, som innefattar såväl delar av Södermanland som Östergötland.

Mer information om FINNSAM, medlemskap m.m. hittar du här

Kolmården vid Bråviken Foto: Helena Bure Wijk

 

Spännande guidningar på Finnskogen

Vill du lära dig mer om den skogsfinska kulturen och besöka platserna där skogsfinnarna en gång bodde?
Tillsammans med erfarna guider får du möjlighet att uppleva den skogsfinska kulturen på riktigt nära håll och får besöka flera speciella platser där skogsfinnar har bott. Under dessa guidningar (som kan skräddarsys för olika gruppers behov), får man bland annat lära sig mer om den finska invandringen till Solør och Värmland, Carl Axel Gottlunds betydelse och vilka skogsfinska familjer som flyttade till området en gång i tiden. Guiden berättar om skogsfinnarnas rökstugor samt hur de konstruerades, de finska nybyggarnas mat- och bastutraditioner och mycket, mycket mer.

Upplev mystiken på Finnskogen 

Vill du kanske uppleva sjutorpsleden i Lekvattnet, Värmland? Eller kanske mystiken på Finnskogen där du får möjlighet att besöka platserna som människor varit tvungna att flytta ifrån, på grund av spökerier? Jag är certifierat medium och har medial vägledning för alla som vill, efter guidningen.

Guidningarna skräddarsys så att de passar alla behov. Möjlighet till boende finns på både svensk och norsk sida för den som vill.  Kontakta mig gärna för mer information: forskningbw@telia.com

Bröderna Hakkarainen i Aspberget

 

Gammalt finntorp Foto: Helena Bure Wijk

Den gamla finnbyn Aspberget på Höljesskogen i Norra Finnskoga, Värmland var en gång i tiden boplats för både samer och östfinska nybyggare (skogsfinnar) som levde sida vid sida där. Det har berättats att det ursprungligen var två bröder – Pekka och Josef Hakkarainen från Rautalampi i norra Savolax som bebyggde Aspberget. Många nu levande ättlingar till de skogsfinnar som bosatte sig på finnskogarna i Sverige och Norge under 15- och 1600-talet, kan spåra sina rötter till just orten Rautalampi, varför värmländska Torsby och Grue i Norge idag är vänorter till Rautalampi kommun.

Stenhuggarsläkt

För skogsfinnarna var släktnamnet väldigt viktigt eftersom det visade vilken klan man tillhörde och vilka rättigheter man hade vad gäller jakt- och fiske. Släktnamnet var det namn som en gång i tiden hade burits av släktens patriark och som sedan gick i arv, i generation efter generation. Namnen bildades ursprungligen utifrån klanledarens egenskaper. Tillnamnen formades efter yrke, hemvist eller personliga egenskaper såsom namnen Hakkarainen som betyder ”stenhuggare”, Karjalainen som betyder ”karelare” och släktnamnet Käivärärinen som betyder ”lockig”.

Bröderna Pekka och Josef Hakkarainen, eller ”Hackran”/”Hackare” som de kom att kallas av sina svenska grannar, härstammade från en stenhuggarsläkt. Pekka (kallades även Per) byggde en gård i Aspberget som fick namnet Peckela/Peckelavalln efter ägaren. Josefs boställe kom att heta Josla.

Pekka (Per) Hakkarainen (f.1570, Saimi Rautalampi) i Aspberget var min anfader, liksom en annan finsk nybyggare, Anders Liitiäinen (f.1625), som bosatte sig där i mitten av 1600-talet. Anders bodde först i Röjden, Värmland men var tvungen att flytta till Gravberget i Norge på grund av djup osämja med en granne. Anders Liitiäinen som även kallades ”Anders Liden”/”Anders liten” var enligt domböckerna en av Norge anlitad spejare och kunskapare under den Gyldenlöfska fejden (norskt-danskt krig mot Sverige under åren 1675-1679). Han bedrev även olaga handel. Byn Aspberget kom att bli ”skövlad och spolierad” under kriget men återuppbyggdes sedan.

Grå vadmalskläder, trindmössor och långa hår

På 1820-talet bestod Aspberget av 16 hushåll som alla var finska. 1860 bodde över 100 personer i byn (500 personer i hela hemmanet) och i början på 1900-talet byggdes byns skola. ”I mitten av 1800-talet var bostäderna byggda på svensk-norskt vis med järnugn och inbyggda sängar, men finnsederna var bibehållna. Man låg på bäddar av starrhö mellan lakan av vita kalvskinn med håren på. Därtill fanns också långulliga fårskinnsfällar. I byn sågs ”små finnpojkar i sina små tarvliga grå vadmalskläder, långa ned på axlarna hängande hår och små efter huvudet formade trindmössor”, berättade på sin tid jägaren och författaren Gustaf Schröder (f.1824 d.1912)

Den siste i Aspberget som talade finska var Erik Josefsson d. 1880, sonson till nybyggaren Josef Hakkarainen.

Mina anor i Aspberget

Foto: Helena Bure Wijk

Källor: Torbjörn Styffe (Klippt och skuret om Norra Värmland 1997), Nils-Erik Iversen, egen släktforskning

 

Måns Michelsson ”finne”

 

Foto: Helena Bure Wijk

Prästen och släkttecknaren Bertil Hasselberg beskrev sydvästra Ångermanland och norra Medelpad som öde, ända fram till mitten av 1500-talet. Inom detta område återfinns socknarna Graninge, Viksjö, delar av Sollefteå, Ytterlännäs och Gudmundrå. Hasselberg skrev: ”Hit kommo åtskilliga finnar och byggde hem i ödemarken under den stora finska invasionen till Sverige, som pågick i slutet av 1500-talet och hela 1600-talet”.

Hasselberg har antecknat att det år 1592 fanns tre finska nybyggar-familjer bosatta i Västergraninge, i Ytterlännäs, Ångermanland – Henrik Henriksson ”finne”, Sigfrid Persson ”finne” samt Måns Michelsson ”finne”. Familjerna bebodde gårdarna Gammelgården, Böle och Wojen, men jorden var inte så noga skiftad och namnen på gårdarna växlar på ett förbryllande sätt. Hasselberg tänkte därför att det ursprungligen kan ha kommit en grupp finnar till platsen, som slog sig ned och arbetade där och som var ägare till en och samma gård.

Bråk och stridigheter

Hur det var med ägarförhållandena vet vi inte riktigt, men inbördes stridigheter tycks ha uppstått ganska snart inom den finska gruppen. Redan år 1610 var Måns ”finne” tvungen att skaffa skyddsbrev från kungen, mot sin svåger Sigfrid ”finne”, för att över huvud taget kunna bo kvar på gården. Att släktingarna Sigfrid och Måns avskydde varandra framgår med all tydlighet av domböckerna. Vid Sollefteå ting år 1607 dömdes Måns för att ha skadat sin svåger. Domen blev 20 marks böter för ett ”fullsår” mot Sigfrid samt 3 mark för ”en blånad”. Sigfrid dömdes för ”två blånader mot Måns, till böter om 6 mark”.

Tiden gick och familjefriden fortsatte att lysa med sin frånvaro. Två år senare tvingades nämligen Måns att böta 6 mark för att han slagit Sigfrid och orsakat honom två blånader. Sigfrid dömdes samtidigt till 3 marks böter för att han inte inkommit med sitt kyrkotionde i tid. Några år senare, år 1612 hade våldet trappats upp ytterligare och Sigfrid dömdes till 20 marks böter, då han ”slagit Måns finne, ett knivslag och en blånad”.

Vanvördig och talar med swärord

Inte heller nybyggarnas söner tycks ha kommit så särskilt bra överens med släkt och grannar. Olof Månsson f.1597 (min ana), son till Måns ”finne”, hamnade i bråk med bönderna i Jämtland och anklagades för att ha svedjat över ”landamäret”, samt för att vara vanvördig och ha dåligt uppförande. Rätten antecknade: ”Talar med swärord och pockande”. Även Olofs bror, Lars, anklagades för dåligt uppförande år 1635 och dömdes ”för försmädliga ord mot lagläsare och tolvmän. Bötar 76 mark och får sitta en vecka i kistan och spisa vatten och bröd”.

Olof Månsson anklagades flera gånger för att ha ”huggit och sått rågsvedjor” på annans mark men han blev med tiden landstingsman och flyttade till Nordsjö i Långsele där han bland annat var nämndeman. Olof tycks ha levt ett fridsamt liv på äldre dagar men han trätade  en del med kyrkoherden Laurentius Noraeus i Sollefteå angående ”förmenta präststommar” i Långsele.

Trolldomsanklagelser 

Olof Månsson f. 1597 gifte sig två gånger – första äktenskapen med okänd hustru som avled i ung ålder. Olofs andra hustru, Dordi Michelsdotter var född 1614 och var dotter till Michel Kristoffersson Brase (”Bras-Mickel”), en finsk fjärdingsman och bonde i Långsele. Dordi anklagades för trolldom och Blåkullafärd 1674 och dömdes till kyrkoplikt under fyra söndagar: ”Hustru Dordi, Olof Månssons, i Nordsjö, 50 åhr gammall, förehades hwilken af flickan Maria är angifwen rijdite på een koo till Blåkulla och tillspordes derom”. Även parets dotter Anna f. 1646 anklagades för trolldom men friades. Dordi Michelsdotters syster, ”Bras-Anna” anklagades också för trolldom och dömdes till 120 piskrapp.

Vittnade för de döda

År 1654 blev tre finnar mördade av en man som hette Jon Olofsson och dennes båda söner i Ragunda, Jämtland. Jon dömdes och halshöggs för morden år 1655. Anfadern Olof Månsson uppträdde under rättegången som målsägare för Mats Matsson från Östergraninge, en av de tre mördade finnarna. Målsägarna medgav inför rätten att ”de döda sig själva förränt och gåvo sig till freds med 90 riksdaler i förlikning, varjämte de förklarade sig icke stå efter mördarnas liv”. Man menade således att de mördade personerna själva meddelat att de var nöjda om gärningsmännen betalade 90 riksdaler i förlikning. Man skulle därmed inte kräva hämnd och döda dem.

Foto: Helena Bure Wijk


Finska nybyggare från Savolax och Österbotten

Många av de finska nybyggare som kom till Ångermanland under 15- och 1600-talet härstammade från östfinska Savolax, men det kom även nybyggare från andra områden. Somliga nybyggare hade flytt oroligheter i finska Österbotten där klubbekriget, bestående av en rad bondeuppror, pågick åren 1596 – 1597. De finska bönderna levde i svår fattigdom och svält på grund av flera missväxtår, men adeln krävde dem ändå på skatt. När bönderna reste sig upp mot adeln i protest slogs upproret ned brutalt av kung Sigismund.  Många bönder tog till flykten, undan krig och misär. Det verkar som om anfadern Måns Michelsson ”finne” hade sina rötter i finska Österbotten.

Från finska Österbotten kom även anfadern Jon Jonsson som slog sig ned i Härjedalen med sin familj och gav upphov till den släktgren som kallades ”Rems-släkten”. Här kan du läsa mer om honom.

Genom det DNA-test jag har gjort i släktforskningssyfte fick jag nyligen kontakt med en släkting som också härstammar från anfadern Måns Michelsson ”finne”. Det är så fantastiskt att vi idag, tack vare DNA kan få kontakt med nu levande släktingar och hitta det gemensamma släktskapet till anfäder- och mödrar som levde nio generationer (och ännu längre) tillbaka.

 

Källor: Bertil Hasselberg, Graningesläkter, Björn Espell, Richard Gothe, Fornvårdaren I, Thord Bylund och egen forskning

Röjden i norra Värmland

Foto: Helena Bure Wijk

Med magiska läsningar och symboler ville man beskydda familj, hälsa och lycka

För de skogsfinnar som bosatte sig i våra otillgängliga skogsområden för hundratals år sedan, var magin ständigt närvarande i vardagen. I den tuffa tillvaron försökte man på olika sätt beskydda sig mot olycka och ohälsa. I skogarna fanns björn och varg och vid det lilla torpet låg frosten ständigt på lur, med hot om missväxt och svält som följd. När den finske bonden sådde sin råg på våren så beskyddade han gärna sådden med magiska läsningar. Ibland lät han en droppe ”beskyddande” kvicksilver falla i jorden, från en medhavd vingpenna.

Att beskydda familj, hälsa, lycka och revir var oerhört viktigt i den otrygga tillvaro där de finska nybyggarna levde. När torpet väl stod färdigtimrat såg man till att rista in sitt bomärke, samt en och annan magisk symbol till beskydd – gärna på ytterdörren eller i stenar som fanns i närheten. Pentagrammet, den femuddiga stjärnan, liksom korset, var populära symboler som ansågs ha stor magisk kraft och förmåga att beskydda mot det som var ovälkommet.

Korset med tre lika långa ”armar” var en symbol som ristades till beskydd, men även för att markera revir. Här ett kors inristat i en sten vid Juhola finngård i Torsby, Värmland. Foto. Helena Bure Wijk

Korset i Röjden

Den lilla finnskogsbyn Röjden i norra Värmland besöks varje år av många turister som kommer för att se det mystiska kors som finns inristat i marken vid Mikkola. Korset är cirka en meter långt och ristades för över hundra år sedan men ingenting växer i korset. Området runt omkring korset har normal och frodig växtlighet, men ingenting växer i själva korset som är inristat på cirka en decimeters djup i marken.

 

Foto: Värmlands museum

Hitta till Röjden:
Röjden är en by i Södra Finnskoga socken i Torsby kommun i norra Värmland. Byn ligger mellan Bjurberget och Falltorp, nära den norska gränsen.

Skogsfinnarnas släktnamn

Foto: Helena Bure Wijk

Skogsfinnarnas släktnamn bildades ursprungligen utifrån klanledarens egenskaper. Släktnamnet var det namn som en gång i tiden hade burits av släktens patriark och som sedan gick i arv, i generation efter generation. Tillnamnen formades efter yrke, hemvist eller personliga egenskaper såsom namnen Hakkarainen som betyder stenhuggare, Karjalainen som betyder karelare, Käivärärinen som betyder lockig och Pohjalainen som betyder österbottning.

För skogsfinnarna var släktnamnet otroligt viktigt redan på 1200-talet eftersom det visade på vilken klan man tillhörde och vilka rättigheter man hade vad gäller jakt- och fiske, men när de finska nybyggarna satte bo i Sveriges nordliga trakter så förlorade de ofta sina släktnamn. I Värmland och Bergslagen, där det fanns finska präster i vissa församlingar, blev de skogsfinska släktnamnen ganska väl dokumenterade, men i Ångermanland förlorade de flesta skogsfinska familjer sina släktnamn direkt och blev endast dokumenterade med förnamn och tillnamn ”finne”.

De öst-finska släktnamnen har ändelsen -inen, exempelvis Liitäinen, Lehmoinen, Vilhuinen, och Hörköinen.  När det handlade om geografiska benämningar så har släktnamnen ändelsen -lainen, som i namnet Karjalainen.

Finnskogen, Värmland Foto: Helena Bure Wijk

Källor: Skogsfinska släktnamn i Skandinavien (Bladh, Myrvold och Persson, 2009) och Språk och släktnamn, Finnskogarna.

Fjällsjö-finnarna

Fjällsjö betraktades länge som en ödslig ”avkrok” långt upp i norr. Bygden fanns inte ens med på 1600-talets Ångermanland-karta. Där bosatte sig några av mina finska förfäder i början av 1600-talet. På den tiden tillhörde Jämtland Norge. Foto: Undertecknad i Fjällsjö på 1970-talet

Fjällsjö, en gång i tiden en ödslig avkrok i norr

Fjällsjö som idag tillhör Strömsund i Jämtland, var en gång i tiden en långsmal socken som sträckte sig ända fram till norska gränsen, mellan Lappland och Jämtland. Arkeologiska fynd visar att det redan under folkvandrings- och vikingatid fanns en svensk bosättning i nordvästra delen av området. Området kom senare att kallas Ångermanlands lappmark.

På besök i Tåsjön, Fjällsjö på 1970-talet

Området betraktades länge som en ödslig avkrok i norr och Fjällsjö-bygden finns inte ens med på 1600-talets kartor över Ångermanland. De få bönder som levde där under 15 – och 1600-talet hade en tuff tillvaro i det karga området. Ännu tuffare var det för de finska bönderna i Österbotten och östfinska Savolax på den tiden. Löfte om upp till sex års skattefrihet lockade många finska nybyggare till Norrland, Dalarna och Värmland. Till Fjällsjö kom flera finska nybyggarfamiljer i början av 1600-talet.

 

1280px-Storberg
Fjällsjö Foto: Boern

Finska nybyggare

De finska nybyggare som kom till Strömsunds-orterna Fjällsjö, Hoting, Rudsjö (Russjö), Rörström och Vängel bildade tidigt egna ”finnbyar”. I Rudsjö (Russjö) och Tåsjön bosatte sig även några av mina finska förfäder.

Till Rudsjö flyttade bland andra släkten Lauinen och till Tåsjö kom den finska släkten Hokkanen. De första generationernas ”Russjö-finnar” tycks inte ha varit så särskilt fridsamma eller laglydiga och de förekommer ofta i dåtida domböcker. Några av ”värstingarna” tycks ha varit Zackris Persson f. 1620 och hans bror, Peder, söner till Peder Smed. År 1638 stod Peder inför tinget: ”Hafver bitit ett stycke utur armen på Peder Larsson hemma uti hans egen gård”. Jag har inte hittat något släktskap med dessa ”gubar”, tack och lov 🙂 

Forskarna Patricia och Erica Forssen Alonso har gjort en intressant sammanställning av domting i området mellan åren 1629 -1788. Här hittar du den.

Ortsbefolkningen upprördes över den tjuvjakt och det tjuvfiske som ”lösfinnarna” ägnade sig åt. Lösfinnar/drevfinnar” kallades de finnar som saknade egen stadigvarande hemvist. Genom ett tillägg i lagen försökte drottning Kristina få bukt med problemet. Alla lösfinnar skulle lagföras och bli deporterade tillbaka till Finland, eller dömas till straffarbete.

Enligt historikern Fale Burman så var ”finmärska” en inhemsk beteckning på de finska avkomlingarnas ludenhet. Foto: Sommar i Tåsjö


När historikern Fale Burman besökte bygden i slutet av 1700-talet antecknade han följande:
”Tåsjön – färsk fisk, gott folk, finsk ögonfähl”.  Han beskriver hur de finska nybyggarna först hade byggt sina rökstugor och fähus (ladugårdar) när de kom till sitt nya hem. Familjerna bodde sedan i ladugården tillsammans med djuren tills man hade snickrat färdigt torpet. Om man ska tro Burman så var de finska ättlingarna hårigare än sina svenskättade grannar. I sin dagbok antecknade han nämligen: ”Finmärska är beteckningen på de finska avkomlingarnas ludenhet”.

Några väderförutsägelser från Tåsjön enligt Burmans anteckningar i slutet av 17- och början av 1800-talet: ”Då laxöringar vaka och rök stiger upp ur skogen ifrån högden, blifver duskig (mulen) väderlek” och ”brun rand med ett sken under solen bådar storm”.

Fjällsjö-ättling 🙂

 

Läs gärna mer om Strömsund och dess historia i mitt tidigare inlägg.

Källor: Erik Modin ”Finnarna komma”, Patricia och Erica Forssen Alonso, Uno Persson, Fale Burmans dagbok, egen forskning.

Finska anor i Norge

Gammalt finnetorp i Hedmark, Norge Foto: Helena Bure Wijk

Att släktforska är fantastiskt roligt men kan ibland vara oerhört frustrerande. Speciellt, om man som jag, söker rötter till de östfinska anfäder och mödrar som en gång i tiden bosatte sig i Ångermanland.

Släktnamnet var oerhört viktigt för skogsfinnarna och visade vilken grupp man tillhörde. Namnen bildades efter klanledarens förnamn, tillnamn, yrke, utseende eller hemort, exempelvis släktnamnet Hakkarainen som betyder stenhuggare och Karjalainen som betyder karelare. Men de östfinska nybyggare från Savolax som bosatte sig i Ångermanland i slutet av 1500- och början av 1600- talen förlorade snabbt sina släktnamn och kallas endast förnamn och ”finne” i dokumenten. Spåren efter skogsfinnarna är få och har resulterat i att jag och många andra släktforskare har släktträd med många Pål, Grels, Henrik och Eskil ”finne”, som vi inte kan forska vidare på. Inte heller går det att hitta deras finska släktnamn.

De finska nybyggare som kom till finnskogarna i Värmland och norska Hedmark är lyckligtvis mycket väl dokumenterade. En stor del av dagens befolkning i Hedmark är ättlingar till de finska nybyggare som en gång i tiden slog sig ned där och man är stolta över sitt arv. Man har kartlagt sina rötter med hjälp av DNA-test och lyfter fram den skogsfinska kulturen genom att anordna årliga marknader och sammankomster där de gamla skogsfinska traditionerna, hantverk och mat står i fokus.

Hedmark, Norge Foto: Helena Bure Wijk

Liitiäinen i Hedmark

Släkten Liitiäinen (som jag härstammar från) tycks ha kommit till Hedmark, Norge via Gästrikland, Sverige, i mitten av 1600-talet. I Hedmark bosatte man sig vid Gravberget och Risberget, Våler. Släkten spred sig även till svensk sida (Aspberget och Södra Finnskoga) men många ättlingar finns i dag kvar i området vid Gravberget.

Om Ingeborg Henriksdatter Liitiäinen finns många berättelser. Ingeborg föddes 1720 i Gravberget, Våler, som dotter till Henrik Andersen Liitiäinen och Anne Mortensdatter. Hon fick flera barn utom äktenskap och kom att bli omtalad som ”Ingeborg løskone”. När hon födde sin andre son utom äktenskap 1742 antecknades följande:
”Ingeborg Henricksdaatter i Graffbberged stevnet for å forklare hvem som er far til det andre barnet hun, som ennå ikke er gått til Guds bord, nestleden høst fødte til verden. Hun skal ha utlagt ektemannen Henrik Mortensen Grafberged, som har sin hustru i live, for barnefar. Ingeborg er også stevnet for andre leiermål i sin ungdom, Utsatt”.
(Källa: Morten Nasch Sandvold)

Barnafadern(fäderna?) tycks ha varit gifta män i trakten och Ingeborg blev hatad av många, speciellt av de gifta kvinnorna som såg henne som ett hot. Det har berättats att kvinnorna i Gravberget tvingade bort henne och att hon därför bosatte sig under ett liggande stenblock, en bit ovanför bebyggelsen i Gravberget. Enligt denna vandringssägen var det också där hon födde sonen Daniel år 1741. Ingeborg dömdes sedermera att flytta därifrån och tillsammans med barnen begav hon sig till en ny sten, vid Haldammen, Gravberget.

När Ingeborg dömdes att flytta från sin bostad under stenen i Gravberget, har det berättats att hon flyttade till ett stenblock nära Haldammen. Det som i dag finns kvar av stenen kallas ”Ingeborgsteinen”, 3-400 meter från Haldammen, längs vägen mot Haltorpet. Foto: Nils Erik Iversen

 

Vill du också söka dina rötter i Norge?
Digitalarkivet är en fantastisk tjänst där man kan söka i kyrkböcker och andra handlingar helt gratis.

Mina finska rötter i Norge hittar du genom att klicka här

Tidigare inlägg om skogsfinnar i Ångermanland:

Skogsfinnarna i Ångermanland del 1

Skogsfinnarna i Ångermanland del 2

Tidigare inlägg om skogsfinnar i Östergötland:

Finska eller samiska rötter i Östergötland

Jakten på mormors finska rötter går vidare

Jakten på mormors finska rötter går vidare

Min mormor Elsa Lovisa Andersson föddes i Norrköping, Östergötland 1903. Enligt släktrykten ska mormors morfars föräldrar varit ättlingar till de skogsfinska nybyggare som kom till Östergötland i slutet av 1500- och början av 1600-talet. Mer om det kan du läsa i ett tidigare inlägg här.

Mormors morfars mormor hette Ingrid Andersdotter f.1788. Ingrid var en riktig krutgumma som avled några månader innan sin 101-årsdag. Det har berättats att hon rökte kritpipa och utanför stugan i Simonstorp hade hon tre staplade stenar, en s.k stenvätte/trollgubbe, som sades vara en finsk sed för beskydd och god jakt- och fiskelycka.

Trollstenarna utanför Ingrids stuga. Foto: Privat

Det har inte varit lätt att hitta mormors skogsfinska rötter eftersom det inte finns något dokumenterat om de östfinska nybyggare som kom till Östergötland. Det har även varit svårt att hitta belägg för att de tre staplade ”trollstenarna” verkligen är en skogsfinsk sed. Men så äntligen! Härom dagen fick jag kontakt med en person som är mycket kunnig på området. Han berättade att liknande stenar har hittats i Hällefors finnmark.

De är inte snarlika, men den bärande symboliken är förmodligen det heliga tretalet som återfinns i många kulturer. Enligt tretalsmystiken är de jämna talen en symbol för det materiella, medan de ojämna symboliserar det andliga. När man adderar det första ojämna talet med det första jämna uppstår det magiska tretalet. Det återfinns bland annat i förkristen mytologi med de tre nornorna, Urd, Skuld och Verdandi, liksom i kristendomens treenighet och de vise männen som var tre till antalet.

Foto: Tor Eriksson

Finska eller samiska rötter i Östergötland

Min mormors morfars mormor hette Ingrid Andersdotter. Hon föddes år 1788 i Östra Vingåker i Södermanland och var 100 år och 9 månader när hon avled år 1888. Ingrid gifte sig med Klockaren Anders Persson f. 1786 i Simonstorp, Östergötland och paret fick flera barn tillsammans.

Enligt släktrykten var Ingrid eller hennes make (kanske båda två?) ättlingar till de skogsfinnar som kom hit från Savolax under slutet av 1500- och början av 1600-talet. Utanför stugknuten i Simonstorp hade man tre staplade stenar som ansågs avvärja ont, främja god skörd och jakt. Den så kallade ”trollgubben” sägs vara en finsk sed.

Trollstenarna utanför stugknuten Foto: Privat

Det har även berättats att Ingrid rökte kritpipa. Att finska hustrur rökte tobak var något den tyske historikern Christian Friederech Rühs (f.1781) upprördes över: ”Finnarne höllo sina döttrar för vackrare än de svenska flickorna, hvilket också oftast inträffar, men blott så länge de äro ogifta, eller fast hellre, så länge de äro unga: röken i deras pörten är ganska skadlig för skönheten, och man kan icke se någonting fulare, än en gammal finsk hustru med sin pipa i mund, hvarvid de merendels vänja sig, så snart de äro gifta”.

Kritpipa. Foto: Wikipedia

Det finns tyvärr inte mycket dokumenterat om de svedjebönder som bosatte sig i Kolmården, men man vet att de flyttade in vid den första invandringsvågen från östra rikshalvan i slutet av 1500-talet. Till en början bosatte man sig i skogsmarkerna i Värmland, Södermanland, Närke samt delar av Västmanland och Västergötland. Därefter Kilsbergen, Kolmården och Tiveden.

Jag har länge intresserat mig för skogsfinsk kultur och den magiska föreställningsvärld som man hade. I mina studier har jag dock inte hittat någon magisk föreställning som är knuten till tre staplade stenar. På senare tid har jag därför börjat undra om mina förfäder- och förmödrar hade samiska rötter?

Man vet att småskalig samisk renskötsel har förekommit i Svealand under 16- och 1700-talet. Under tidigt 1600-tal fanns samer i Närke, Värmland, Dalarna, Västmanland, Uppland och Södermanland.  I kyrk- och domböcker nämns även Östergötland, Västergötland och Dalsland men det saknas ännu belägg för detta. (Källa:  Samiska spår III, Wistrand)

Denna bild, som föreställer mormors morfars mamma, Ingrid Andersdotter f.1788 har studerats av Nordiska museet och man har kommit fram till att kvinnan var i 60-års åldern när bilden togs. Den rutiga kjolen är tidstypisk och var en populär, modern svensk kjol under 1800-talets mitt. Jackan däremot har färgglada band på ärmarnas muddar som avviker från rådande dåtida mode. Banden har också av någon anledning framhävts på bilden.

Mormors morfars mormor, Ingrid f.1788 Foto: Privat

 

 

 

 

Rems-släkten i Härjedalen

albert edelfelt - den brända byn
Bild: Albert Edelfelt ”Den brända byn”

Bonden Jon Jonsson var den förste i den så kallade ”Rems-släkten”. Det har berättats att han kom vandrande till Glissjöberg, Härjedalen i slutet av 1500-talet tillsammans med sin hustru Annika. Paret flydde oroligheter i finska Österbotten där klubbekriget, bestående av en rad bondeuppror, pågick åren 1596 – 1597. De finska bönderna levde i svår fattigdom och svält på grund av flera missväxtår, men adeln krävde dem ändå på skatt. När bönderna reste sig upp mot adeln i protest slogs upproret ned brutalt av kung Sigismund.  Många bönder tog till flykten, undan krig och misär. Så gjorde också Jon och hans Annika, tillsammans med fem andra finska familjer.

Bomärket

Flykten till en tryggare plats gick via Bottenviken. De familjer som flydde tillsammans med Jon och Annika, valde att sätta bo i Stöde, Medelpad. Jon och Annika fortsatte sin vandring inåt landet och kom så till Överbergs fäbodland vid Glissjöbergsremmet i Härjedalen. Jon byggde där ett hus och hans bomärke föreställde två avhuggna träd med en bräda emellan, som en symbol för den stol han suttit på första gången han kom till Remshöjden och blickade ut över den natursköna höjden.

”Viskle” som gammel-remsen

Jon, Annika och deras ättlingar kom att stanna på platsen i 300 år. Deras sonson Olof, ”Stor-Remsen” eller ”Gammel-Remsen” som han också kallades, tog över efter sina föräldrar år 1704 och byggde ut familjegården med flera tillbyggnader. Det finns nedtecknat om Rems-sönerna att de var storväxta och arbetsamma. ”Gammel-Remsen” ansågs vara framgångsrik och det har sagts att allt han tog sig för, gick väl.  ”Wiskle (viska) som Gammel-Remsen” var ett talesätt i trakten då man menade att något som ansågs vara hemligt, yppades.

Tillsammans med sin hustru fick ”Gammel-Remsen” två söner, Olof och Mårten. Mårten var till skillnad från sin äldre bror väldigt ansvarsfull vad gäller sysslorna på gården. Olof vistades mest i skog och mark i yngre år och verkade inte bry sig särskilt mycket om hemarbetet. Efter fadern ”Gammel-Remsens” bortgång föll ändå arvslotten på den bekymmerslöse Olof, som var äldst, medan Mårten fick flytta till nybygget Skogarvallen.

Gråt int du mor

Modern var väldigt bekymrad och oroade sig för att släktgården skulle förfalla när den nu hade kommit i Olofs vård. Men Olof tröstade henne: ”Gråt int du Mor. Han drä int á maten för oss ´n hann kärn. Dä bli föll någa rå”.

g1
Foto: Byvallarn

Efter denna händelse fick Olof fart vad gäller arbetet på gården. Så till den milda grad att han enligt sägen ”for fram som Lucifer”. Det har sagts att Olof kunde bygga sju lador under en dag. En lördagsmorgon gick han en mil till en myrslått (där man slog hö på myrarna) och timrade där en slåtterstuga under dagen tillsammans med sin dräng. Stugan kallades ”Stor-Störese”. Efter att ha byggt huset gick han så hem den långa vägen, tog på sig sina kyrkkläder, slängde yxan över axeln och promenerade till kyrkan i Överberg, som ligger 1 1/2 mil därifrån. På vägen passade Olof på att ”hugga kloppa” och ”spånga” vägen. ”Nästan vidunderliga äro sägnerna om hans arbetskraft” står det att läsa.

”En dägelig Qvinna gläder sin Man och en Man hafwer ingenting kiärare thå hon thertil är wänlig och from”

Olof gifte sig med Annika Hammar och paret fick flera barn. Olof byggde ut familjegården med nya byggnader så att Remsgården förvandlades till en fyrbyggd gård med gammelstuga, parstuga och portloftbod. Från år 1748 fanns där även ett dubbelhärbre med ett mindre härbre bredvid, en kornlada, bagarstuga, loftbod, torkbastu och torrdass.

De vackra målningarna som än idag kan beskådas i helgdagsstugan kom till på 1770-talet som en hyllning till hustrun Annika. ”Lill-Remsen” har där låtit skriva till sin fru: ”En dägelig Qvinna gläder sin Man och en Man hafwer ingenting kiärare: thå hon thertil är wänl. och from”.

invändigt
Foto: Byvallarn

Mina Härjedals-anor hittar du här