Synen på den ogifta modern i det gamla bondesamhället

Den 9 juni, 202618 juni, 2026 Av Helena Wijki Kvinnohistoria, kvinnor förr, OkategoriseradeLämna en kommentar

Frukost under stora björken 1896, målning av Carl Larsson

Det gamla bondesamhället, när var och en visste sin plats och kyrkan stod mitt i byn, har kanske blivit mer romantiserat än någon annan försvunnen värld, menar Jonas Frykman, professor i etnologi. I dag vill vi ju gärna lyfta fram den där gamla trygga tiden som jämförelsepunkt till nutiden, men livet på den tiden var inte alls så rosenskimrande som man gärna vill tro.

I det gamla bondesamhället var det definitivt ingen varm ”Bullerby-gemenskap” som de kvinnor som blivit havande utom äktenskap, möttes av. På den ”gamla goda tiden” var nämligen äktenskapet rådande norm och den sociala kontrollen var stor. Den flicka som hamnade ”i olycka” och därmed bröt mot rådande normer, fick finna sig i att bli utstött, nedvärderad och spottad på.

Hymens band – en förutsättning för reproduktion

Folklivsforskaren Eva Wigström (1832–1901) har beskrivit det svenska bondesamhället, då äktenskap, eller trolovning, var en förutsättning för samlag och reproduktion. Brott mot moralen kunde äventyra hela byns ägarförhållanden och strategier för giftermål. På den tiden valde man gärna äkta makar efter gårdarnas storlek och släkternas framtidsutsikter. Den som bröt mot normen äventyrade alltså långt mer än de ärbara hustrurnas sedlighetskänsla. Den ogifta pigan fick därför bära så pass synliga tecken så att hon gick att identifiera och på det viset fungera som varnande exempel, menar professor Jonas Frykman (2008).

Fästekvinna kallades den kvinna som blivit lagligen trolovad och därmed bunden och ”fäst” vid sin tilltänkta make och nu återstod bara bröllopet för att knyta ”hymens band” ordentligt. Föreställningen om ”hymens band” har sina rötter i den romerska mytologin där Hymenaios/Hymen, äktenskapet gud, illustrerades av en ung man som bar en fackla. Hymen har även varit synonymt med kvinnans ”mödomshinna” genom tiderna.

Trolovning var förr en överenskommelse mellan man och kvinna som var rättsligt bindande. Barn som föddes i ett sådant förhållande kallades trolovningsbarn.

Frukost i det gröna, målning av Carl Larsson 1910

Otidigt sängelag och lönskaläger

Redan under medeltiden såg Statskyrkan det som sin uppgift att straffa både män och kvinnor för föräktenskaplig sexualitet – ”otidigt sängelag” och ”lönskaläge”. Ordet ”otidig” avser någonting som är orätt, fräckt och otillbörligt (fel). Det hårdaste skamstraffet ”uppenbar skrift” (kyrkoplikt) började praktiseras i slutet av 1500-talet och innebar att de utpekade tvingades sitta på en speciell pall (eller stå upp) i kyrkan och skämmas inför hela församlingen under en eller flera söndagar. Tanken var att de som begått brottet skulle skämmas ordentligt, dra lärdom av sina försyndelser och sedan återupptas i gemenskapen, men dessa skamstraff bidrog istället till att ogifta mödrar blev marginaliserade och hamnade utanför församlingsgemenskapen.

I Sverige var lönskaläger ett brott från senare delen av 1200-talet fram till 1864. Sexuellt umgänge skulle endast ske inom äktenskapet varför utomäktenskapliga förbindelser straffades hårt. Lönskaläge, när två ogifta personer hade en sexuell relation, var ett brott fram till år 1864 men från och med år 1810 slapp man straff, åtminstone de första två gånger som detta brott begicks.

Det var inte så lätt att bevisa att brott hade begåtts men när den utomäktenskapliga förbindelsen resulterade i graviditet sågs detta som bevis. Straffet var oftast böter men om ekonomiska medel saknades kunde spöstraff utdömas i stället. I 1734 års lag, Missgärningsbalken 53 kap. 1 § var följande inskrivet: ”Lägrar ogift man ogift qvinna böte mannen tijo daler och qvinnan fem.” Om de anklagade valde att gifta sig efter lägersmålet blev straffet endast böter för ”otidigt sängelag”.

Kyrktagning/Absolution

Genom kyrktagning, som också kallades ”en moders tacksägelse”, ”kyrkogång” och ”absolution” välkomnades modern (och barnet) åter till församlingens gudstjänstgemenskap sex veckor efter förlossningen. Kyrktagning var ursprungligen en reningsritual och rötterna återfinns i bibelns gamla testamente där en kvinna ansågs vara oren i 40 dagar efter förlossningen.

För de mödrar som inte var gifta eller trolovade var det helt andra regler som gällde. Dessa kvinnor ”skriftades” i stället och var tvungna att stå på sina bara knän på kyrkgolvet. En ogift mor som hade genomgått kyrktagning/absolution fick anteckningen ”abs” i församlingsbocken och de som inte genomgått detta fick anteckningen ”ej abs” – en anteckning som följde kvinnan genom kyrkböckerna resten av hennes liv.

Anteckningen ”ej absolution” följde kvinnan genom hela livet.

Etnologen Jonas Frykman lyfter i sin bok ”Horan i bondesamhället” (1977) fram hur viktig kyrktagningen var, inte endast för den ”besudlade” kvinnans egen skull, utan för hela församlingen. Genom kyrktagningen blev kvinnan förlåten sin synd och det var viktigt på en kollektiv nivå eftersom man förr i tiden trodde att en kvinna som fött oäkta barn och inte gått i kyrkan, kunde orsaka missväxt om hon beträdde åkrarna. Den ogifta modern blev dock aldrig fri från sin utsatthet, trots kyrktagning.

Visserligen hade de ogifta mödrarna, likt alla andra, efter skriftning och avlösning, åter rätt till att delta i nattvardsfirandet men, som Margareta Danhard påpekar i sin uppsats (2016); ”Medan församlingens ungmör lade av sig huvudklädet då de steg fram till Herrens bord, måste den ogifta bära sjaletten på sig”.

Kvinnans hår – ett laddat attribut

Synen på kvinnans hår som ett sexuellt attribut, liksom allehanda försök att tona ned detsamma genom att täcka över det, har urgamla rötter. Inom kristendomen går bruket av slöja tillbaka till bibelns första Korinterbrevet, där Paulus säger: ”… En man som ber eller profeterar med något på huvudet drar skam över sitt huvud. Men en kvinna drar skam över sitt huvud om hon ber eller profeterar barhuvad”.

Kvinnans hår har genom tiderna varit täckt med sjal inom de abrahamitiska religionerna, judendom, kristendom och islam. Håret skulle döljas och tonas ned för att inte sända felaktiga signaler. En kvinna med utsläppt, böljande hår var oacceptabelt. Under medeltiden föreställde man sig hur de onda och sexuellt frigjorda häxorna red till djävulens Blåkulla för att förlusta sig…med utslaget hår som fladdrade i vinden.

Normen att bära håret uppsatt och att täcka det med huvudduk – från konfirmationen och livet igenom, för att visa sin ärbarhet, levde kvar i Sverige ända in på 1900-talet.

Häxorna for till Blåkulla med utsläppt, fladdrande hår. Målning av Fransisco Goya, 1799.

Horeskäver

I det gamla bondesamhället trodde man på fullt allvar att en ”lösaktig” piga kunde orsaka sjukdomar och ont hos de små barnen, bara genom att titta på dem med sitt ”onda öga”. Föreställningen om ”horeskäver”, att de icke-ärbara kvinnorna kunde orsaka sjukdom och till och med död hos de små oskyldiga barnen var så djup att man trodde att bara en skymt av den lösaktiga kvinnans hår, eller mittbenan, kunde framkalla sjukdom och fara. Jonas Frykman, som är professor i etnologi förklarar:
”Man trodde att en lösaktig piga, bara genom att titta på barnet med sitt ”onda öga”, berömma det med sina ”onda tunga” eller ta i det med sin ”onda hand” eller i allmänhet vara ett ”ont möte” gjorde henne till en vandrande fara. I någon mån reducerades hennes farlighet om hon fick håret överbundet”. (Frykman, 2008)

Denna föreställning levde kvar på landsbygden ända in på 1900-talet och en ogift piga som fött barn kunde inte längre arbeta hos familjer. Hon förpassades i stället till ladugården där hon fick arbeta som mjölkerska.

Min morfars mamma födde sitt första ”oäkta” barn år 1896 och fick då sluta sin anställning som piga. Hon arbetade som mjölkerska fram till sin död 1953.

År 1891 beskrev folklivsforskaren Eva Wigström ”Gåsagången”, en gammal sed som länge levde kvar på den skånska landsbygden. ”Seden var att syna tjänstepigorna och binda duk på huvudet på dem om de med skäl kunde anses havande. Denna sed kunde visserligen betraktas som ett uttryck för hustrurnas kränkta sedlighetskänsla, men den var tillika ett försiktighetsmått. Om nämligen en fruktsam hustru såg en ogift kvinna gå med bart hår, fick det äkta barnet horeskäver…” (Wigström, 1891)

Kränkande huvudbonader

I det svenska bondesamhället förekom det på många håll att ogifta mödrar tvingades bära ett avvikande huckle (horklut/horluva), som signalerade till alla att hon var en icke-ärbar kvinna. Även ”Gåsagången” på den skånska landsbygden handlade om att ”märka” och skambelägga vissa kvinnor.
Två gånger per år – på våren då gässen släpptes ut på bete och på hösten, när de togs hem, inspekterade byns gifta kvinnor de ogifta pigornas bröst för att se tecken på havandeskap. ”Upptäckte de då en piga som hade mjölkstinna bröst blev hon kallad för ”hora” och fick inte längre gå med håret blottat. Den klut eller huvudbonad hon fick bära särskilde henne från både de gifta mödrarna och de oskuldsfulla pigorna…” (Frykman, 2008)

Margareta Danhard, som har studerat brottsmål i 1700-talets Hälsingland berättar att brottet otidigt sängelag medförde två olika straff – dels böter, 1 daler 16 shilling som betalades till kyrkan, dels ett skamstraff som bestod i att den okyska bruden inte fick bära kyska brudars bröllopsskrud. Brudparen hyrde ofta brudkronan av kyrkan, men de okyska brudarna måste alltså vigas utan ”brudeståt” – med blottat huvud, utan brudkrona och skrud. Om bruden bar krona, trots att hon var gravid, fick paret böta 2 daler.

I Delsbo, Hälsingland, vigdes gravida brudar iförda den ”ungmorshatt” (knyppelhatt) som redan gifta kvinnor bar (i en beskrivning från år 1792). Margareta Danhard beskriver hur den fina, dyrbara och hedersamma ungmorshatten (hustrudoket), som skulle tas på dagen efter bröllopet, för den okyska bruden blev till ett skammens plagg, en törnekrona hon tvingades att bära när hon vandrade uppför altargången. Danhard förklarar: ”I denna kontext, i kyrkan på hennes vigseldag, fick hustrudoket en skamlig betydelse. Att hon gått händelserna i förväg och ”blivit” en hustru i förtid. Alla i kyrkbänkarna såg och bedömde henne utifrån detta, att hon bar ett dåligt attribut”.

I det gamla bondesamhället var det definitivt ingen trygg ”Bullerby-gemenskap” som de kvinnor som blivit havande utom äktenskap, möttes av. På den ”gamla goda tiden” var nämligen äktenskapet rådande norm och den sociala kontrollen var stor, särskilt på landsbygden där de flesta människor bodde då. Den som hamnade i olycka och därmed bröt mot rådande normer fick finna sig i att bli marginaliserad, nedvärderad och spottad på.

Källor: ”Lönskaläge och horsbrott i svensk rättskipning”, Pontus Ljunghill (1997), ”Regel eller undantag? Skamattributering av kvinnor i 1700-talets Hälsingland”, Margareta Danhard (Södertörns högskola, 2016), ”Synd och skam -ogifta mödrar på svensk landsbygd 1680-1880”, Marie Lindstedt Cronberg (1997), Katarina Wennstam, ”Horan i bondesamhället”, Jonas Frykman (1977), ”Om kvinnors ondska”, Frykman (2008) samt egen fors

När håret skulle vara täckt

Den 25 maj, 202618 juni, 2026 Av Helena Wijki Brott och straff, kvinnor förr, Religion, släktforskningLämna en kommentar

Kvinnans hår, som en symbol för heder och ärbarhet

För 100 år sedan tvingades svenska, ärbara kvinnor att dölja sitt hår med en sjal. Inom kristendomen går bruket av slöja tillbaka till bibelns första Korinterbrevet, där Paulus säger: ”Nu vill jag att ni ska veta att Kristus är varje mans huvud, att mannen är kvinnans huvud och att Gud är Kristi huvud. En man som ber eller profeterar med något på huvudet drar skam över sitt huvud. Men en kvinna drar skam över sitt huvud om hon ber eller profeterar barhuvad”.

Kvinnans hår, som en symbol för heder och ärbarhet, har genom tiderna varit täckt med sjal inom de abrahamitiska religionerna judendom, kristendom och islam. Normen att bära håret uppsatt och att täcka det med huvudduk – från konfirmationen och livet igenom, levde kvar i Sverige in på 1900-talet.

Så snart den unga flickan hade konfirmerats skulle hon bära sitt hår uppsatt och täckt med sjal. Farfars mamma. Foto: privat

Det var ofta otänkbart att en ogift kvinna som fött ett barn kunde arbeta som piga

I det svenska bondesamhället förekom det även att ogifta mödrar tvingades bära ett avvikande huckle (horklut/horluva), som signalerade till alla att hon var en icke-ärbar kvinna. Man trodde att en lösaktig piga kunde orsaka sjukdomar och ont hos de små barnen, bara genom att titta på dem med sitt ”onda öga”. Föreställningen om ”horeskäver”, att de oärbara kvinnorna kunde orsaka sjukdom och till och med död hos de små oskyldiga barnen var så djup att man trodde att bara en skymt av den lösaktiga kvinnans hår, eller mittbenan, kunde framkalla sjukdom och fara.

Det var ofta otänkbart att en ogift kvinna som fött ett barn kunde arbeta som piga. Ingen familj ville ha en sådan kvinna i hemmet, tillsammans med sina små barn. Min morfars mamma födde ett ”oäkta” barn som 20-åring år 1896. Hon arbetade då som piga hos en familj men förpassades istället till ladugården där hon arbetade som mjölkerska fram till sin död 1953.

Tjänstefolk vid Norrgarns herrgård i Uppland. Min morfars mamma står på raden längst bak, till vänster. Foto: Privat

Källor: Katarina Wennstam, Jonas Frykman, egen forskning

Gruvarbetare i Dannemora

Den 3 maj, 20257 juli, 2025 Av Helena Wijki Bergsmän, Gruvarbetare, kvinnor förr, Okategoriserade, släktforskning, Spännande historiska platser, uppland, valloner6 kommentarer

Dannemora_Elias_Martin_1700 — Dagbrottet Storrymningen, Dannemora. Akvarell av Elias Martin ca 1780-1800

Öregrundsjärn av högsta kvalitet

I Dannemora gruvor i Uppland bröt man järnmalm från 1400-talet och fram till våra dagar. Genom bergsprivilegium reglerades från medeltiden bergsmäns och bergsfrälses rättigheter och skyldigheter. Bergslagen hade rättighet att framställa tackjärn (tackor av järn som framställdes av malm i speciella masugnar) och Gästriklands bergslag fick även privilegiet att förädla tackjärnet till stångjärn, då kolhalten i järnet sänktes så att det blev smidbart.

Det var Joachim Piper från Tyskland som år 1532 fick förnyelse av gruvprivilegierna i Dannemora, för järn och andra mineraler. Ett hundratal år senare bildades i Dannemora ett svensk-tyskt bolag – det första bolaget i Sverige för brytning och smältning av malm. Bolaget övertogs ganska snart av dåvarande kungen Gustav Vasa f. 1496 och man producerade vid 1500-talets mitt cirka 15 ton per år. Många av de skickliga yrkesmän som kom att arbeta i Dannemora var valloner och tyskar. Järn av den ovanligt rena Dannemoramalmen, som även kallades ”Öregrundsjärn” höll högsta kvalitet och var omtalat runt om i världen.

Gryttjom_7097.tif — Gruvarbetartorpet under Dannemora Foto: Tussan

Gruvdrängar- och pigor i Dannemora

Mycket har skrivits om de skickliga vallonsmederna som städslades vid svenska järnbruk men det finns inte mycket dokumenterat om de människor som arbetade och slet i gruvorna, med själva malmbrytningen. På 1650-talet fanns i Dannemora fyra större gruvor där den djupaste var cirka 60 meter. Arbetet var smutsigt och livsfarligt. Man arbetade med primitiva verktyg. Vid 1700-talets början arbetade ett sextiotal gruvarbetare med brytningen och man levde i ett slumliknande samhälle, i hus som man själva hade byggt, som låg i en oregelbunden klunga intill arbetsplatsen. På 1800-talet arbetade cirka 400 personer i Dannemora och man producerade då 40.000 ton Dannemoramalm per år som exporterades från Österby.

Johan Boman f. 1794 i Film, Östhammar var en av de många duktiga gruvarbetare som levde och arbetade i ”Grufroten”, Dannemora. Johan, liksom hans söner Anders f. 1842, Gustaf f. 1843, och Erik Adolf f. 1845 arbetade hårt i gruvan men tycks även haft tid och vilja att delta i kyrkliga aktiviteter. Samtliga familjemedlemmar har av sockenprästen fått anteckningen ”god frejd” i husförhörslängden, vilket var ett gott betyg. Vid gruvorna fanns, förutom fast anställda familjer även många säsongsarbetare som levde sina liv i sus och dus, men Bomans var skötsamma, kristliga och plikttrogna.

Fler kvinnor än män arbetade i gruvorna

Hur tillvaron i gruvan tedde sig för de som arbetade där får vi veta genom de ögonvittnen som har berättat om sina upplevelser. I början av 1700-talet beskriver den franske besökaren A. de la Motraye hur nedstigningen i gruvan gjordes i en lädersäck som var fäst vid en kedja, som i sin tur var fäst vid en tross. Han fortsätter: ”I detta mörka och rökiga Plutos rike, som upplyses blott av en eld, som man där tänder för att lättare kunna spränga klippan, möter man fler kvinnor än män, sysselsatta med att bränna och sönderslå malmen och lasta den i uppfordringsverkets korgar”.

Kvinnor som var gifta med gruvarbetare anställdes ofta som gruvpigor. De kvinnliga gruvarbetarna arbetade bland annat med borrning, att krossa järnmalm och att transportera bort malmen. Även barn och gamla arbetade med bokning, att krossa malm. I början av 1800-talet var det faktiskt fler kvinnor än män som arbetade som gruvarbetare och det var först år 1900 som det blev förbjudet att anställa kvinnliga gruvarbetare. Kanske arbetade även Johan Bomans hustru, Lovisa Smedberg f. 1802 i Dannemoras gruva? De hårt arbetande gruvpigorna är bortglömda i historien och kyrkböckerna förtäljer ingenting om Lovisas liv.

Farlig arbetsplats

Den brittiske besökaren N. Wraxal noterade att ”malmen inte grävs fram som i tenn- eller kolgruvorna som vi har i England utan slits loss med hjälp av krut. Detta sker varje dag vid middagstid och är det våldsammaste och förskräckligaste skådespel man kan tänka sig”. Wraxal förvånades även av gruvarbetarnas ”obekymrade säkerhet på så livsfarliga arbetsplatser med endast djupa hål och kantiga klippor att ta emot dem om de skulle tappa fotfästet”. Nedstigningen i gruvan tog cirka tio minuter och där nere i gruvhålet var det kolsvart. Trots avsaknaden av dagsljus i dessa underjordiska grottor var arbetarna fullt sysselsatta med att borra i bergsväggen, sittande på utskjutande stockar utan säkerhetsanordningar. Trots att det var sommarvärme ovan jord, var grottans klippavsatser täckta av is och det rådde bistra köldgrader där nere i gruvan.

På 1800-talet arbetade cirka 400 personer i Dannemoras gruvor, både kvinnor och män. En besökare noterade att de kvinnliga arbetarna använde tiden för nedfärd i gruvan till ”flitigt stickande, lika tryggt som om de suttit i hemmets lugna vrå”. Men arbetet i gruvan var allt annat än tryggt. Det fick den 19-årige gruvarbetaren Gustaf Boman f. 1843 erfara när han en dag störtade ned från sin oskyddade avsats och avled på grund av ”fall i gruvan” år 1857.

Källor: ”Dannemora genom 500 år” av Sven Rydberg och egen släktforskning

Bouppteckningarna berättar

Den 31 oktober, 20247 december, 2024 Av Helena Wijki bouppteckningar, kvinnor förr, släktforskning, Släktforskningstips, upplandLämna en kommentar

Som släktforskare har vi ganska små möjligheter att få lära känna de människor som har varit här före oss, på ”djupet”. Kyrkböckernas sparsamma anteckningar räcker helt enkelt inte till för att ge en helhetsbild av personen bakom namnet och årtalet. Frågor och funderingar kring mormors farfars mors fritidsintressen eller hur de gamla anfäderna- och mödrarna var klädda får lämnas därhän…tror man. Men det är här bouppteckningarna kommer in i bilden. Genom bouppteckningarna kan vi förhoppningsvis lära känna personerna lite mer.

Familjen

Genom bouppteckningarna får vi veta namnen på familjemedlemmarna. När morfars mammas farmor, Lena Christoffersdotter f. 1749 i Almunge gick bort 1822 hade hon flera barn enligt bouppteckningen:
”År 1822 den 14 januari förrättades bouppteckning efter avlidne frälsebonden Eric Olsons änka, Lena Christoffersdotter i Burviks ladugård som med döden avled den 9 december 1821 och lämnat efter sig 5st levande barn, fyra söner och en dotter, nämligen son Anders, Eric, Per och Dragonen Jan Bure, samt dottern Greta gift med Bonden Eric Hansson, Kumla å Knutby socken”

Lena var bondhustru i Uppland, född i mitten av 1700-talet. Hon hade det förhållandevis gott ställt och behövde troligtvis inte svälta, som många andra. Bouppteckningen avslöjar hur Lena gick klädd.

Kläder m.m.

Genom bouppteckningen får vi veta vilka ”gångkläder” (vardagskläder) den avlidne bar när han/hon levde. 17-och 1800-talet långt ute på landsbygden kan lätt uppfattas som en lite dyster tid, präglad av vadmalskläder i gråskala, men bouppteckningen avslöjar att Lena klädde sig i färger. Här finns bland annat upptecknat en grön kappa, en svart klänning, en blå och vit ylleklänning, en blå och röd skjortel (kjol) och en svart och gul kjol samt näsdukar, handskar, strumpor, spinnrock och psalmbok, samt 4 st fingerringar av mässing

Intressen och bisysslor

Lenas bror, Per Christoffersson, var bonde i en närliggande socken och uppgifterna om honom är få i kyrkböckerna, men hans bouppteckning som upprättades 1817 berättar desto mer om vad han arbetade med, vid sidan av sitt heltidsarbete som bonde. Per måste ha varit en duktig snickare och smed. I bouppteckningen finns diverse tackjärnspannor, bleckpannor, hyvelbänkar, skruvträ, huggyxor, borrar, sågar, hyvlar, huggjärn, svarvar, vinklar och snickarbänk upptecknade.

Läskunnighet

Bouppteckningarna kan även berätta om läskunnighet (i alla fall möjligheten att köpa böcker). Syskonen Per och Lena hade högsta betyg i innanläsning och goda betyg i kristendomskunskap. I bouppteckningarna finns biblar, böcker och psalmböcker upptecknade.

Djuren på gården

Även djurens namn kan berätta mycket om familjen och dess rötter. När Per avled 1817 i Almunge ägde han en ”röd” häst på åttonde året, ett sto, en ko med namnet ”Mångås”, en ko med namnet ”Kulla”, en ko med namnet ”Lena” (sin systers namn), en ko med namnet ”Juska” samt en ko med namnet ”Röpeta”. Han hade därtill fem tackor med ull, några grisar, en tjur, en kalv samt en ”spansk ko”. Djurens namn, som är ovanliga för den uppländska landsbygden skvallrar om familjens rötter i norra Sverige.

Tillgångar och skulder

Bouppteckningarna berättar även om personens tillgångar och skulder. Som släktforskare får vi veta mer om vilka personer vår ana hade samröre med och här kan det finnas spännande trådar att ”nysta” vidare i.

Genom Riksarkivet kan du söka efter bouppteckningar helt gratis.

Rasbo-Ulla

Den 18 april, 202210 juli, 2022 Av Helena Wijki Fader okänd, Kvinnohistoria, kvinnor förr, resande och romer, Släktforskning Uppland, SoldaterLämna en kommentar

”Kungliga Upplands Regemente Rasbo Compagnie No 76” Skylten satt tidigare på soldattorpet där Johan Peter Bure, morfars morfar och hans familj bodde. Den är numera i författaren Leif GW Perssons ägo.

Ulrica Charlotta Bure föddes våren 1854 i soldattorp nr. 76 på Norrgarns ägor i Bladåker, Uppland. Hennes pappa var soldaten Johan Peter Bure f. 1823, son till ryttaren Johan Bure från Knutby i Uppland. Familjen hade ett gott anseende i bygden och både Johan Peter och hans far avslutade sina många yrkesår inom militären med betyget ”tjänat berömligt”.

Ett felfritt och oklanderligt liv

Fadern Johan hade varit häradstjänare i Knutby (äldre benämning på vaktmästare vid tingshus) och Johan Peter och hans familj hade fosterbarn som fick en bra uppväxt och ett gott liv. Det fanns inga konstigheter i familjen. Man var kyrkliga, gick regelbundet till nattvard och hade betyget ”oklanderlig frejd”, vilket förr i tiden var det bästa betyg man kunde få som människa då kyrkan styrde det mesta i ens liv, från vagga till grav. Familjen ansågs leva ett felfritt och oklanderligt liv.

Johan Peter Bure och hans hustru Brita Catharina fick tillsammans många barn. Alla blev, liksom föräldrarna strävsamma, gifte sig tidigt, fick barn och var kyrkliga – förutom dottern Ulrica Charlotta. Som ung arbetade hon, liksom sina systrar, som piga på Norrgarns herrgård och i torpen däromkring. I november 1876 födde hon ett ”oäkta” barn, en liten dotter som fick namnet Augusta Charlotta och som skulle komma att bli min morfars mamma. Ulrica Charlottas anställning som piga upphörde direkt efter förlossningen och hon flyttade då hem till sina föräldrar med barnet som döptes i Bladåker. Den lilla flickans dopvittnen var skomakaren Åhman och hans hustru på torpet Karlberg.

Skickades bort

Tiden gick och Ulrica Charlottas föräldrar hade fortsatt betyget ”oklanderlig frejd” och gick regelbundet till nattvard – men några år senare blev dottern gravid igen och detta kunde inte accepteras. Förmodligen var barnafadern redan gift och bodde i närheten. Detta var mycket känsligt i en så liten bygd där den sociala kontrollen var stor. Familjen skickade snabbt i väg den höggravida dottern Ulrica Charlotta (och även hennes dotter Augusta Charlotta) till Söderby-Karl i Uppland där hennes bror och hans familj då bodde.

Där föddes och döptes sonen Johan Edvard 1879. På så sätt försökte familjen mildra den skada som redan var skedd och som drabbade familjens rykte. Barnet döptes av kyrkoherden Lars Wernman i Söderby-Karl, som (kanske avsiktligt?) glömde skicka attest till moderns hemförsamling. Det verkar ha varit viktigt att hålla det hela hemligt.

Rasbo-Ulla

Ulrica Charlotta kyrktogs efter sonens födelse och genomgick absolution. Genom kyrktagning, som också kallades ”en moders tacksägelse”, ”kyrkogång” och ”absolution” välkomnades modern (och barnet) åter till församlingens gudstjänstgemenskap sex veckor efter förlossningen. Kyrktagning var ursprungligen en reningsritual och rötterna återfinns i bibelns gamla testamente där en kvinna ansågs vara oren i 40 dagar efter förlossningen. Ogifta mödrar ”skriftades” i stället för att kyrktagas och var tvungna att stå på sina bara knän på kyrkgolvet. En kvinna som hade genomgått kyrktagning/absolution fick anteckningen ”abs” i församlingsbocken och de ogifta mödrar som inte genomgått detta fick anteckningen ”ej abs”.

Ulrica Charlotta Bure genomgick den kyrkliga ritualen i Söderby-Karl efter sonen Johan Edvards födelse och fick då anteckningen ”abs”. Hon försökte väl, så gott hon kunde, att ställa allt till rätta men lyckades inte riktigt få till det. Hon var aldrig välkommen att återvända hem själv, men hennes lilla dotter Augusta Charlotta flyttade tillbaka när hon var fyra år. Där blev hon fosterbarn till sina morföräldrar, Johan Peter och Brita Catharina och bodde kvar i soldattorpet fram till sin död 1953.

Ulrica Charlotta flyttade till Uppsala med sin son, fick en tjänst som hushållerska och blev snart gravid igen. Vid den här tiden tycks hon ha vänt ryggen åt kyrkan helt och struntade i vad familjen och grannarna där hemma tyckte. Hon fick flera barn som ogift och anteckningen ”ej abs” följde henne resten av livet i kyrkböckerna. Hon flyttade ofta och kallade sig ömsom Ulla Bure, Ulla Jansson och Lotten Jansson när hon skrev sig på ny adress.

Anteckningen ”ej absolution” följde henne genom hela livet.

Författaren och kriminologen Leif GW Persson arrenderade Norrgarns säteri tidigare och jag hälsade då på hemma hos honom och fotograferade skylten som en gång satt på min anfader, Johan Peter Bures soldattorp. Leif GW hade valt att hänga skylten över sin vinkällare. En anställd hos Leif GW berättade om ett gammalt rykte som länge funnits i trakten, om den lösaktiga ”Rasbo-Ulla”. Förmodligen var det ”min” Ulrica Charlotta som var denna beryktade Ulla.

Ulla Charlottas dotter Gerda Maria f. 1888 fick, liksom sin mamma, barn utom äktenskap. Hon gifte sig sedermera med Arvid Valentin Segerblad-Faltin som var resande och fick tillsammans med honom barnen Karl Olof, Hans Arvid Valentin, Anna Josefina och Otto Emanuel. När Gerda Maria träffade sin make valde hon att lämna ifrån sig de barn som fötts före äktenskapet – Maria Viktoria Bure f. 1911 och Carl Olof Bure f.1913 som fick växa upp hos mormodern Ulrica ”Ulla” och morbrodern Johan Edvard. Det blev ett hårt och slitsamt liv för dessa barn och de kunde aldrig förlåta sin mamma för det val hon en gång gjorde. De ville heller aldrig ha någon kontakt med moderns nya familj och halvsyskonen.

Ulrica ”Ulla” Charlotta Bure- Jansson avled i Bälinge på 1930-talet och var då anställd som hushållerska hos sin son Johan Edvard. Det finns tyvärr inga bevarade foton på henne i vår släkt och det är svårt att återge en rättvis bild av hur hon var som person, men hennes dotterdotter har berättat att ”när mormor kom och hälsade på, då sprang man och gömde sig”. Även sonen Johan Edvard tycks ha varit en lite ”avig” typ och enligt släktrykten kastade han ut sin mamma från hemmet gång på gång. Johan Edvard avled i Stockholm på 1940-talet och var då ogift och hade inga barn.

Barnens fäder lyser fortfarande med sin frånvaro. I nästa inlägg ska jag berätta lite mer om morfars mamma, Augusta Charlotta Bure.

Trolovningsbarn

Den 13 augusti, 202118 november, 2021 Av Helena Wijki kvinnor förr, Okategoriserade, släktforskning, Släktforskningstips, Trolovningsbarn2 kommentarer

Äkta och oäkta

Att dela in nyfödda barn som ”äkta” eller ”oäkta” så som man gjorde förr i tiden har sitt ursprung i den gamla kristna föreställningen om den ”äkta” sängen: ”Äktenskapet må hållas i ära bland alla, och äkta säng bevaras obesmittad; ty otuktiga människor och äktenskapsbrytare skall Gud döma.” (Hebreerbrevet 13:4)

”Oäkta” barn kallades de barn som föddes av föräldrar som inte var gifta eller trolovade. Dessa barn saknade helt börd och bördsrätt (arvsrätt). Förutom de juridiska konsekvenserna vad gäller ekonomi så hamnade både barnet och modern i utanförskap och dömdes hårt av omgivningen. Många ogifta kvinnor valde att behålla sitt barn, om det var möjligt, men om hon saknade möjlighet att försörja sig och inte kunde få hjälp av sina anhöriga, var hon tvungen att lämna bort barnet.

Trolovningsbarn

Trolovning var förr en överenskommelse mellan man och kvinna som var rättsligt bindande och hade samma legitimitet som bröllop. Eftersom kvinnan enligt lag var omyndig krävdes det att hennes far eller en annan nära släkting godkände hennes val av livspartner. Giftoman var den person som enligt lagen bestämde över och hade makt att bevilja kvinnans giftemål och förrätta vigsel (den handling som krävdes för att äktenskapet skulle vara legitimt och juridiskt bindande).

Trolovningen ingicks av brudgummen och brudens giftoman. Efter trolovningen kom fästningen som bekräftade trolovningen och bandet mellan makarna. Långt in på 1700-talet var överenskommelsen och handslaget mellan man och kvinna, i deras vittnens närvaro det som beseglade äktenskapet och detta lever kvar än idag när vi säger ”ge någon handen”. ”Trolovningsbarn” hade en bättre juridisk status än de så kallade ”oäkta” barnen och fram till 1970 ärvde trolovningsbarn sin far, till skillnad från utomäktenskapliga barn.

Var Tunakvinnan Sveriges första häxa?

Den 5 oktober, 20195 oktober, 2019 Av Helena Wijki Föreläsningar Helena Wijk, Förkristen tro, Häxor, kvinnor förr, magi, Okategoriserade, skogsfinnar, släktforskning4 kommentarer

Varmt tack till alla er som kom till en fullsatt föreläsning på Västerås stadsbibliotek i onsdags!

Hon levde någon gång på 200-talet och vid sin sida hade hon även sin sierskestav och amuletter. En gång i tiden var den trollkunniga kvinnan – völvan – en vördad schaman men under 1600-talet förvandlades hon till häxa och brändes på bål.