Var Tunakvinnan Sveriges första häxa? 

Varmt tack till alla er som kom till en fullsatt föreläsning på Västerås stadsbibliotek i onsdags!

Hon levde någon gång på 200-talet och vid sin sida hade hon även sin sierskestav och amuletter. En gång i tiden var den trollkunniga kvinnan – völvan – en vördad schaman men under 1600-talet förvandlades hon till häxa och brändes på bål.

Tack till Västerås släktforskarklubb och Västerås stadsbibliotek som arrangerade!

IMG_5730

Gruvarbetare i Dannemora

Dannemora_Elias_Martin_1700
Dagbrottet Storrymningen, Dannemora. Akvarell av Elias Martin ca 1780-1800

Öregrundsjärn av högsta kvalitet

I Dannemora gruvor i Uppland bröt man  järnmalm från 1400-talet och fram till våra dagar. Genom bergsprivilegium reglerades från medeltiden bergsmäns och bergsfrälses rättigheter och skyldigheter. Bergslagen hade rättighet att framställa tackjärn (tackor av järn som framställdes av malm i speciella masugnar) och Gästriklands bergslag fick även privilegiet att förädla tackjärnet till stångjärn, då kolhalten i järnet sänktes så att det blev smidbart.

Det var Joachim Piper från Tyskland som år 1532 fick förnyelse av gruvprivilegierna i Dannemora, för järn och andra mineraler. Ett hundratal år senare bildades i Dannemora ett svensk-tyskt bolag – det första bolaget i Sverige för brytning och smältning av malm. Bolaget övertogs ganska snart av dåvarande kungen Gustav Vasa f. 1496 och man producerade vid 1500-talets mitt cirka 15 ton per år. Många av de skickliga yrkesmän som kom att arbeta i Dannemora var valloner och tyskar. Järn av den ovanligt rena Dannemoramalmen, som även kallades ”Öregrundsjärn” höll högsta kvalitet och var omtalat runt om i världen.

Gryttjom_7097.tif
Gruvarbetartorpet under Dannemora Foto: Tussan

Gruvdrängar- och pigor i Dannemora

Mycket har skrivits om de skickliga vallonsmederna som städslades vid svenska järnbruk men det finns inte mycket dokumenterat om de människor som arbetade och slet i gruvorna, med själva malmbrytningen. På 1650-talet fanns i Dannemora fyra större gruvor där den djupaste var cirka 60 meter. Arbetet var smutsigt och livsfarligt. Man arbetade med primitiva verktyg. Vid 1700-talets början arbetade ett sextiotal gruvarbetare med brytningen och man levde i ett slumliknande samhälle, i hus som man själva hade byggt, som låg i en oregelbunden klunga intill arbetsplatsen. På 1800-talet arbetade cirka 400 personer i Dannemora och man producerade då 40.000 ton Dannemoramalm per år som exporterades från Österby.

Johan Boman f. 1794 i Film, Östhammar var en av de många duktiga gruvarbetare som levde och arbetade i ”Grufroten”, Dannemora. Johan, liksom hans söner Anders f. 1842, Gustaf f. 1843,  och Erik Adolf f. 1845 arbetade hårt i gruvan men tycks även haft tid och vilja att delta i kyrkliga aktiviteter. Samtliga familjemedlemmar har av sockenprästen fått anteckningen ”god frejd” i husförhörslängden, vilket var ett gott betyg. Vid gruvorna fanns, förutom fast anställda familjer även många säsongsarbetare som levde sina liv i sus och dus, men Bomans var skötsamma, kristliga och plikttrogna.

Fler kvinnor än män arbetade i gruvorna

Hur tillvaron i gruvan tedde sig för de som arbetade där får vi veta genom de ögonvittnen som har berättat om sina upplevelser. I början av 1700-talet beskriver den franske besökaren A. de la Motraye hur nedstigningen i gruvan gjordes i en lädersäck som var fäst vid en kedja, som i sin tur var fäst vid en tross. Han fortsätter: ”I detta mörka och rökiga Plutos rike, som upplyses blott av en eld, som man där tänder för att lättare kunna spränga klippan, möter man fler kvinnor än män, sysselsatta med att bränna och sönderslå malmen och lasta den i uppfordringsverkets korgar”.

Kvinnor som var gifta med gruvarbetare anställdes ofta som gruvpigor. De kvinnliga gruvarbetarna arbetade bland annat med borrning, att krossa järnmalm och att transportera bort malmen. Även barn och gamla arbetade med bokning, att krossa malm. I början av 1800-talet var det faktiskt fler kvinnor än män som arbetade som gruvarbetare och det var först år 1900 som det blev förbjudet att anställa kvinnliga gruvarbetare. Kanske arbetade även Johan Bomans hustru, Lovisa Smedberg f. 1802 i Dannemoras gruva? De hårt arbetande gruvpigorna är bortglömda i historien och kyrkböckerna förtäljer ingenting om Lovisas liv.

Farlig arbetsplats

Den brittiske besökaren N. Wraxal noterade att ”malmen inte grävs fram som i tenn- eller kolgruvorna som vi har i England utan slits loss med hjälp av krut. Detta sker varje dag vid middagstid och är det våldsammaste och förskräckligaste skådespel man kan tänka sig”. Wraxal förvånades även av gruvarbetarnas ”obekymrade säkerhet på så livsfarliga arbetsplatser med endast djupa hål och kantiga klippor att ta emot dem om de skulle tappa fotfästet”. Nedstigningen i gruvan tog cirka tio minuter och där nere i gruvhålet var det kolsvart. Trots avsaknaden av dagsljus i dessa underjordiska grottor var arbetarna fullt sysselsatta med att borra i bergsväggen, sittande på utskjutande stockar utan säkerhetsanordningar. Trots att det var sommarvärme ovan jord, var grottans klippavsatser täckta av is och det rådde bistra köldgrader där nere i gruvan.

På 1800-talet arbetade cirka 400 personer i Dannemoras gruvor, både kvinnor och män. En besökare noterade att de kvinnliga arbetarna använde tiden för nedfärd i gruvan till ”flitigt stickande, lika tryggt som om de suttit i hemmets lugna vrå”. Men arbetet i gruvan var allt annat än tryggt. Det fick den 19-årige gruvarbetaren Gustaf Boman f. 1843 erfara när han en dag störtade ned från sin oskyddade avsats och avled på grund av ”fall i gruvan” år 1857.

 

 

 

Källor: ”Dannemora genom 500 år” av Sven Rydberg och egen släktforskning

Trolovningsbarn

Äkta och oäkta

Att dela in nyfödda barn som ”äkta” eller ”oäkta” så som man gjorde förr i tiden har sitt ursprung i den gamla kristna föreställningen om den ”äkta” sängen: ”Äktenskapet må hållas i ära bland alla, och äkta säng bevaras obesmittad; ty otuktiga människor och äktenskapsbrytare skall Gud döma.” (Hebreerbrevet 13:4)

”Oäkta” barn kallades de barn som föddes av föräldrar som inte var gifta eller trolovade. Dessa barn saknade helt börd och bördsrätt (arvsrätt). Förutom de juridiska konsekvenserna vad gäller ekonomi så hamnade både barnet och modern i utanförskap och dömdes hårt av omgivningen. Många ogifta kvinnor valde att behålla sitt barn, om det var möjligt, men om hon saknade möjlighet att försörja sig och inte kunde få hjälp av sina anhöriga, var hon tvungen att lämna bort barnet.

Trolovningsbarn 

Trolovning var förr en överenskommelse mellan man och kvinna som var rättsligt bindande och hade samma legitimitet som bröllop. Eftersom kvinnan enligt lag var omyndig krävdes det att hennes far eller en annan nära släkting godkände hennes val av livspartner. Giftoman var den person som enligt lagen bestämde över och hade makt att bevilja kvinnans giftemål och förrätta vigsel (den handling som krävdes för att äktenskapet skulle vara legitimt och juridiskt bindande).

Min mammas halvsyster var trolovningsbarn enligt födelse- och dopboken.

Trolovningen ingicks av brudgummen och brudens giftoman. Efter trolovningen kom fästningen som bekräftade trolovningen och bandet mellan makarna. Långt in på 1700-talet var överenskommelsen och handslaget mellan man och kvinna, i deras vittnens närvaro det som beseglade äktenskapet och detta lever kvar än idag när vi säger ”ge någon handen”. ”Trolovningsbarn” hade en bättre juridisk status än de så kallade ”oäkta” barnen och fram till 1970 ärvde trolovningsbarn sin far, till skillnad från utomäktenskapliga barn.

Foto: Helena Bure Wijk

 

 

 

Bouppteckningarna berättar

Foto: Helena Bure Wijk

Som släktforskare har vi ganska små möjligheter att få lära känna de människor som har varit här före oss, på ”djupet”. Kyrkböckernas sparsamma anteckningar räcker helt enkelt inte till för att ge en helhetsbild av personen bakom namnet och årtalet. Frågor och funderingar kring mormors farfars mors fritidsintressen eller hur de gamla anfäderna- och mödrarna var klädda får lämnas därhän…tror man. Men det är här bouppteckningarna kommer in i bilden. Genom bouppteckningarna kan vi förhoppningsvis lära känna personerna lite mer.

Familjen

Genom bouppteckningarna får vi veta namnen på familjemedlemmarna. När morfars mammas farmor, Lena Christoffersdotter f. 1749 i Almunge gick bort 1822 hade hon flera barn enligt bouppteckningen:
”År 1822 den 14 januari förrättades bouppteckning efter avlidne frälsebonden Eric Olsons änka, Lena Christoffersdotter i Burviks ladugård som med döden avled den 9 december 1821 och lämnat efter sig 5st levande barn, fyra söner och en dotter, nämligen son Anders, Eric, Per och Dragonen Jan Bure, samt dottern Greta gift med Bonden Eric Hansson, Kumla å Knutby socken”

Lena var bondhustru i Uppland, född i mitten av 1700-talet. Hon hade det förhållandevis gott ställt och behövde troligtvis inte svälta, som många andra. Bouppteckningen avslöjar hur Lena gick klädd.

Kläder m.m.

Genom bouppteckningen får vi veta vilka ”gångkläder” (vardagskläder) den avlidne bar när han/hon levde. 17-och 1800-talet långt ute på landsbygden kan lätt uppfattas som en lite dyster tid, präglad av vadmalskläder i gråskala, men bouppteckningen avslöjar att Lena klädde sig i färger.  Här finns bland annat upptecknat en grön kappa, en svart klänning, en blå och vit ylleklänning, en blå och röd skjortel (kjol) och en svart och gul kjol samt näsdukar, handskar, strumpor, spinnrock och psalmbok, samt 4 st fingerringar av mässing

Intressen och bisysslor

Lenas bror, Per Christoffersson, var bonde i en närliggande socken och uppgifterna om honom är få i kyrkböckerna, men hans bouppteckning som upprättades 1817 berättar desto mer om vad han arbetade med, vid sidan av sitt heltidsarbete som bonde. Per måste ha varit en duktig snickare och smed. I bouppteckningen finns diverse tackjärnspannor, bleckpannor, hyvelbänkar, skruvträ, huggyxor, borrar, sågar, hyvlar, huggjärn, svarvar, vinklar och snickarbänk upptecknade.

Läskunnighet

Bouppteckningarna kan även berätta om läskunnighet (i alla fall möjligheten att köpa böcker). Syskonen Per och Lena hade högsta betyg i innanläsning och goda betyg i kristendomskunskap. I bouppteckningarna finns biblar, böcker och psalmböcker upptecknade.

Djuren på gården

Även djurens namn kan berätta mycket om familjen och dess rötter. När Per avled 1817 i Almunge ägde han en ”röd” häst på åttonde året, ett sto, en ko med namnet ”Mångås”, en ko med namnet ”Kulla”, en ko med namnet ”Lena” (sin systers namn), en ko med namnet ”Juska” samt en ko med namnet ”Röpeta”. Han hade därtill fem tackor med ull, några grisar, en tjur, en kalv samt en ”spansk ko”. Djurens namn, som är ovanliga för den uppländska landsbygden skvallrar om familjens rötter i norra Sverige.

Tillgångar och skulder

Bouppteckningarna berättar även om personens tillgångar och skulder. Som släktforskare får vi veta mer om vilka personer vår ana hade samröre med och här kan det finnas spännande trådar att ”nysta” vidare i.

Genom Riksarkivet kan du söka efter bouppteckningar helt gratis.

När håret skulle vara täckt

Foto: Helena Bure Wijk


Kvinnans hår, som en symbol för heder och ärbarhet 

Det var bara 100 år sedan som svenska, ärbara kvinnor tvingades att dölja sitt hår med en sjal. Inom kristendomen går bruket av slöja tillbaka till bibelns första Korinterbrevet, där Paulus säger: ”Nu vill jag att ni ska veta att Kristus är varje mans huvud, att mannen är kvinnans huvud och att Gud är Kristi huvud. En man som ber eller profeterar med något på huvudet drar skam över sitt huvud. Men en kvinna drar skam över sitt huvud om hon ber eller profeterar barhuvad”. 

Kvinnans hår, som en symbol för heder och ärbarhet, har genom tiderna varit täckt med sjal inom de abrahamitiska religionerna judendom, kristendom och islam. Normen att bära håret uppsatt och att täcka det med huvudduk – från konfirmationen och livet igenom, levde kvar i Sverige in på 1900-talet.

Så snart den unga flickan hade konfirmerats skulle hon bära sitt hår uppsatt och täckt med sjal. Farfars mamma. Foto: privat


Det var ofta otänkbart att en ogift kvinna som fött ett barn kunde arbeta som piga

I det svenska bondesamhället förekom det även att ogifta mödrar tvingades bära ett avvikande huckle (horklut/horluva), som signalerade till alla att hon var en icke-ärbar kvinna. Man trodde att en lösaktig piga kunde orsaka sjukdomar och ont hos de små barnen, bara genom att titta på dem med sitt ”onda öga”.  Föreställningen om ”horeskäver”, att de oärbara kvinnorna kunde orsaka sjukdom och till och med död hos de små oskyldiga barnen var så djup att man trodde att bara en skymt av den lösaktiga kvinnans hår, eller mittbenan, kunde framkalla sjukdom och fara.

Det var ofta otänkbart att en ogift kvinna som fött ett barn kunde arbeta som piga. Ingen familj ville ha en sådan kvinna i hemmet, tillsammans med sina små barn. Min morfars mamma födde ett ”oäkta” barn som 20-åring år 1896. Hon arbetade då som piga hos en familj men förpassades istället till ladugården där hon arbetade som mjölkerska fram till sin död 1953.

Tjänstefolk vid Norrgarns herrgård i Uppland. Min morfars mamma står på raden längst bak, till vänster. Foto: Privat

 

 

 

Källor: Katarina Wennstam, Jonas Frykman, egen forskning

En husmoders dag i början av 1900-talet

Så här skulle en gift kvinna inrätta sin dag vid 1900-talets börjanenligt ”Populär kokbok och rådgifvare för alla hem”:

”Morgonstund har guld i mund” är en af våra gamla mest kända ordspråk och äfven ett af de mest sannspådda för en familjs samtliga medlemmar, lika väl som för hvarje enskild individ. I hvarje familj, där ej en eller flera tjänare finnas eller där äldre dotter eller döttrar öfvertagit sin moders husbestyr, är husmodern den som stiger upp först om morgonen.  Om hon är frisk och kry skadar klockslagets tidighet ej, ty hvarje människa, som vänjer sig vid att stiga upp med solen, som man säger, finner snart att denna vana medför såväl hälsa som spänstighet och livsglädje. Att tillgodogöra sig bortsofven tid skall man snart finna omöjligt – till och med med hela dagslängdens hjälp.

Låt oss nu följa familjens dag sådan den rätteligen bör ordnas: Först gäller det då husmoderns verksamhet, emedan hon, som sagdt, är den som i första hand börjar en ny dags äflan och arbete. Hon sätter vatten öfver elden till kaffe eller te som sedan serveras familjens öfriga medlemmar. Om vintern kanske äfven kakelugnarna behöfva sin brasa. Dock bör hälst eldningen anstå tills rummens vädring samtidigt kan ske. Detta låter sig dock ej alltid göra förrän öfriga familjemedlemmar äro klädda och gått till sina respektive sysselsättningar.

Farfars familj

Tiden intill frukosttimmen får användas till golfs och trappors sopande, möblers afdamning m.m. Sängarna böra bland annat fråntagas eller afvikas sina täcken och filtar under den vädring rummet eller rummen nu undergår. Vintertiden skall, som sagdt, eldningen ske samtidigt som vädringen. Att under en stund anordna korsdrag är ej så farligt som mången tror, men åstadkommer betydligt bättre ventilation och luftombyte än eljest. Bäst är dock att, om man är känslig för drag eller lätt besvärad af håll, själf söka skydd, under det att luften en kort stund får fritt spela genom rummen.

Farmors mamma

En bestämd tid för måltiderna är och förblir en hufvudregel i hvarje väl ordnat hem. Tiderna för målen bör alltid indelas så, att de i största mån falla sig lämpliga för de flesta familjemedlemmarna. Middagsmålet måste i första rummet af dagens måltider vara färdig på bestämd tid. Denna måltid äro ju dagens förnämsta. Ingenting är otrefligare för den utom hemmet arbetande än att ej finna maten färdig på den därtill utsatta tiden. Sådan försummelse åstadkommer otålighet hos den väntande och mången gång kanske oberättigadt klander öfver maten, en missbelåtenhet som nog alldeles uteblifvit om den hungrige fått sin mat på rätt tid.

Mormor med fyra av de tio barnen

Efter middagen bör genast afdukning, rengörning och diskning af servis och kokkärl äga rum, ty ett uppskjutande häraf till morgondagen, förökar oftast arbetet, emedan de fasttorkade och hårdnade matresterna å respektive pannor, kärl och servis kunna bli rätt besvärliga och tidsödande att borttaga.

Mormor

Då tiden efter aftonmåltiden ej användes till promenader utomhus, bör familjens medlemmar just använda denna tid till gemensam förströelse inomhus där samtal och dryftande af frågor rörande familjen eller samhället upptagas, god läsning, musik, sång och andra själsodlande sysselsättningar förekomma. Dock bör familjen beflita sig om att alltid ordna sitt lif så att sängen intages tidigast möjligt och på någorlunda bestämd tid, sällan senare än klockan tio.
De som så göra och beflita sig om att af egen god vilja understödja husmodern i hennes arbete, så att hon får gå till hvila samtidigt, eller strax efter de öfriga, skola jämte henne finna den andra nya dagen ingå med ett förnöjdt sinne”.

Morfars mamma

 

Källa: ”Populär kokbok och rådgifvare för alla hem”

 

Läs gärna mitt tidigare inlägg om synen på kvinnan inom kristendomen.