Spännande historiska platser

Sommar Foto: Helena Wijk

Snart är sommaren äntligen här och dagarna blir ljusa och långa. Med sommar och mer ledighet vaknar vår lust att göra utflykter och att upptäcka nya platser. Men vart ska man resa?

I kommande inlägg tipsar jag om några resmål i Sverige med mycket historia (och en hel del mystik).

Illustration: Helena Wijk

Här kan du läsa mer:

Häxberget i Torsåker, Ångermanland

Röjden i norra Värmland

Kolmårdens marmorbruk

En husmoders dag i början av 1900-talet

Farfars mamma

”Morgonstund har guld i mund” är en af våra gamla mest kända ordspråk och äfven ett af de mest sannspådda för en familjs samtliga medlemmar, lika väl som för hvarje enskild individ. I hvarje familj, där ej en eller flera tjänare finnas eller där äldre dotter eller döttrar öfvertagit sin moders husbestyr, är husmodern den som stiger upp först om morgonen.  Om hon är frisk och kry skadar klockslagets tidighet ej, ty hvarje människa, som vänjer sig vid att stiga upp med solen, som man säger, finner snart att denna vana medför såväl hälsa som spänstighet och livsglädje. Att tillgodogöra sig bortsofven tid skall man snart finna omöjligt – till och med med hela dagslängdens hjälp.

Låt oss nu följa familjens dag sådan den rätteligen bör ordnas: Först gäller det då husmoderns verksamhet, emedan hon, som sagdt, är den som i första hand börjar en ny dags äflan och arbete. Hon sätter vatten öfver elden till kaffe eller te som sedan serveras familjens öfriga medlemmar. Om vintern kanske äfven kakelugnarna behöfva sin brasa. Dock bör hälst eldningen anstå tills rummens vädring samtidigt kan ske. Detta låter sig dock ej alltid göra förrän öfriga familjemedlemmar äro klädda och gått till sina respektive sysselsättningar.

Farfars familj

Tiden intill frukosttimmen får användas till golfs och trappors sopande, möblers afdamning m.m. Sängarna böra bland annat fråntagas eller afvikas sina täcken och filtar under den vädring rummet eller rummen nu undergår. Vintertiden skall, som sagdt, eldningen ske samtidigt som vädringen. Att under en stund anordna korsdrag är ej så farligt som mången tror, men åstadkommer betydligt bättre ventilation och luftombyte än eljest. Bäst är dock att, om man är känslig för drag eller lätt besvärad af håll, själf söka skydd, under det att luften en kort stund får fritt spela genom rummen.

Farmors mamma

En bestämd tid för måltiderna är och förblir en hufvudregel i hvarje väl ordnat hem. Tiderna för målen bör alltid indelas så, att de i största mån falla sig lämpliga för de flesta familjemedlemmarna. Middagsmålet måste i första rummet af dagens måltider vara färdig på bestämd tid. Denna måltid äro ju dagens förnämsta. Ingenting är otrefligare för den utom hemmet arbetande än att ej finna maten färdig på den därtill utsatta tiden. Sådan försummelse åstadkommer otålighet hos den väntande och mången gång kanske oberättigadt klander öfver maten, en missbelåtenhet som nog alldeles uteblifvit om den hungrige fått sin mat på rätt tid.

Mormor med fyra av de tio barnen

Efter middagen bör genast afdukning, rengörning och diskning af servis och kokkärl äga rum, ty ett uppskjutande häraf till morgondagen, förökar oftast arbetet, emedan de fasttorkade och hårdnade matresterna å respektive pannor, kärl och servis kunna bli rätt besvärliga och tidsödande att borttaga.

Mormor

Då tiden efter aftonmåltiden ej användes till promenader utomhus, bör familjens medlemmar just använda denna tid till gemensam förströelse inomhus där samtal och dryftande af frågor rörande familjen eller samhället upptagas, god läsning, musik, sång och andra själsodlande sysselsättningar förekomma. Dock bör familjen beflita sig om att alltid ordna sitt lif så att sängen intages tidigast möjligt och på någorlunda bestämd tid, sällan senare än klockan tio.
De som så göra och beflita sig om att af egen god vilja understödja husmodern i hennes arbete, så att hon får gå till hvila samtidigt, eller strax efter de öfriga, skola jämte henne finna den andra nya dagen ingå med ett förnöjdt sinne”.

Morfars mamma

 

Källa: ”Populär kokbok och rådgifvare för alla hem”

 

Läs gärna mitt tidigare inlägg om synen på kvinnan inom kristendomen.

 

Synen på kvinnan inom kristendomen

Under lång tid förhärligade kyrkan den rena jungfrudomen, samtidigt som man idealiserade äktenskapet och barnafödandet. Äktenskapet var stiftat i himmelen och ansågs därför vara omöjligt att upplösa. En möjlighet till en viss frihet hade änkorna som, trots att de saknade social status, ändå kunde driva jordbruk.

Under 1300-talet kunde änkor som endast varit gifta en gång och som var över 50-60 år bli medlemmar i speciella grupper med funktionen att hålla böner för givare eller för hela kyrkan. Man trodde att Gud lyssnade lite extra till en änkas böner.

Under 1400-talet utvecklades en idealiserad bild av kyskhet och jungfrudom. En asketisk livsföring var en god förberedelse för martyrskapet och var i Guds ögon den ideala livsföringen. Klosterordnarna innebar också en väg till större frihet, genom studier och utbildning för kvinnor. Klostren hade kvinnliga ledare och där kunde kvinnor verka som abbedissor och nunnor.

Foto: Jungfrun i bön, Sassoferratto

Under 1500-talet hade den katolska kyrkan stor makt. Den tyske prästen och teologen Martin Luther f. 1483 var starkt kritisk till bland annat de avlatsbrev som möjliggjorde ombyggnad av Peterskyrkan i Rom. Han spikade upp sina kritiska tester på slottskyrkans port i Wittenberg, Tyskland år 1517, vilket blev inledningen till reformationen. Luther var inte den ende som ansåg sig ha det som krävdes för att reformera kyrkan. Lite senare etablerades den kalvinistiska och reformerta tron. Prästen Huldrych Zwingli f.1484 ansåg i Schweiz att det var han som upptäckt att tron var det enda som kunde rädda människan. Zwingli menade att nattvardens bröd och vin skulle ses som symboler. Fransmannen Jean Calvin, f. 1509 var också radikal och lade grunden för den kalvinistiska läran.

I mitten av 1530-talet hade den lutherska och den kalvinistiska tron etablerats i västra Europa. Ur den asketiska protestantismen kom sedan pietismen, metodismen och baptismen. Enligt protestantismen kan människan själv inte påverka sin frälsning. Denna sker endast genom Guds nåd och för Luther, liksom för Calvin är det endast den troende människan som kan erhålla Guds frälsning. Frälsning vilade således helt på Guds nåd.

Martin Luther förnekade den fria viljans existens. Endast av Guds nåd kan frälsning ske. Rättfärdiggörelsen är inte en process utan ett beslut som Gud tar. Rättfärdigheten sitter inte inom människan själv och är inte en helande-process. Rättfärdiggörelsen, var enligt Luther något mellan människan och Gud. På så sätt lades en grund för en individualistisk tro. Individens relation till Gud är direkt och baseras på ett beslut genom tron på Guds löften och frälsning genom Kristi död och uppståndelse. I den dynamiska frälsningsprocessen har inte heller kyrkan någon nödvändig roll, i form av sakrament eller präster.

Med protestantismen kom en slags kristen arbetsmoral där det ansågs vara människans plikt att arbeta hårt, sällan vila och att hålla sig kvar i den ”fålla” som man av Gud hade blivit tilldelad – vilken den än må vara. Martin Luthers hustru, Katharina von Bora ansågs vara en idealisk kvinna och hustru. Hon började sina arbetsdagar redan klockan fyra på morgonen och kom därför att kallas ”Morgonstjärnan i Wittenberg”.

Tidigare hade Jungfru Maria haft en stor plats då man hade själamässor för de avlidna, men inom protestantismen var det individens tro som helt avgjorde var man hamnade efter livet och förbön, allmosor och späkning av kroppen förlorade sin mening. Familjen blev den nya gemenskapen, kärnfamiljen genom vilken individerna var sammanlänkade genom blodsband. Ett liv som kysk jungfru var inte längre idealet. Istället vördades kvinnan som hustru och moder.

Efter reformationen fanns ingen behov av förböner till jungfru Maria eller helgonen. Foto: Helena Bure Wijk

Någon möjlighet för kvinnor att predika gavs inte då Luther, med stöd av Bibeln menade att för att predika krävdes en god röst, ett kraftfullt tal, ett gott minne och andra naturliga gåvor. Förmågor som kvinnor inte ägde. Då idealet inte längre var kyskhet, fanns plötsligt hela kvinnans värde i äktenskapet, i att tillhöra en man. Då Luther även trodde att kvinnor var mer benägna än män att utöva trolldom, att de var påverkbara för falska irrläror och moraliskt svagare och att straffet för detta måste vara döden, blev resultatet att många kvinnor oskyldiga kvinnor avrättades i protestantiska länder.

Majoriteten av de kvinnor som anklagades och avrättades som ”häxor, var äldre kvinnor i icke-fertil ålder. I boken ”Her story: women in Christian tradition” (2006) beskriver Barbara MacHaffie hur trollkonan under 1600-talet beskrivs som gammal, rynkig, ful, sjuk och med lyten. MacHaffie menar att den äldre ensamma kvinnan redan var socialt utsatt i sin position och lätt kunde bli ett offer i jakten på ”häxor”.  Hon var också den som med sin erfarenhet visste hur man kunde tillreda örter för att hjälpa sjuka. I äldre tid var det till de gamla erfarna kvinnorna man vände sig för att få hjälp.

Med reformationen förändrades synen på äktenskapet, som nu inte längre var ett sakrament utan istället ett ideal, en högsta form av kärlek som rekommenderades av Gud. Därmed blev det möjligt att upphäva äktenskap genom skilsmässa. För kvinnan blev detta en positiv förändring. Hon räknades med, som en del i Guds skapelseplan. Hennes uppgift var dock alltjämt att vara en god och gudfruktig hustru och att föda barn. Genom reformationen blev hon inte mer självständig och jämbördig. Istället flyttades makten från kvinnans far till hennes make. Då idealet inte längre var kyskhet, fanns plötsligt hela kvinnans värde i äktenskapet, i att tillhöra en man.

Foto: Helena Bure Wijk

Långväga släktingar

Foto: Helena Bure Wijk

Familjen andfåglar (Anatidae) har en mångtusenårig, gemensam historia. Fåglarna kan skilja sig åt vad gäller färger på fjäderskruden och geografisk härkomst, men alla som tillhör familjen är perfekt anpassade för ett liv i vatten. De har simhud och mer eller mindre platta näbbar.

I en vik i närheten där jag bor, lever en vacker Mandarinand med färgstark fjäderdräkt, tillsammans med den lite mindre färgsprakande släktingen, Gräsanden. Den lilla Mandarinanden måste ha förirrat sig ända hit till Västmanland, från sin hemvist, Östasien och bor nu i viken sedan flera år tillbaka.

I Kina är Mandarinanden- Yuanyang – en symbol för äktenskaplig trohet då den bildar par som håller samman livet ut.  Även Gräsanden är en fågel som ofta är trogen sin partner genom hela livet.

Foto: Helena Bure Wijk

 

Mutationer i DNA och ärftliga sjukdomar

Grågås Foto: Helena Bure Wijk

Mutationer är egentligen en nödvändig och ständigt pågående process som innebär att det genetiska materialet i människans DNA genomgår förändringar över tid. Somliga mutationer är ”tysta” och innebär ingen egentlig förändring medan andra mutationer kan åstadkomma synliga förändringar, som albinism eller ärftliga sjukdomar.

Förändring genom mutation kan ske på olika sätt, exempelvis genom att enstaka nukleotider byts ut, försvinner eller tillkommer (punktmutationer). Vid vissa förändringar av kromosomer kan hela segment av DNA försvinna (deletion). Eller så kan segmenten uppstå i flera kopior (duplikation). Segment kan även sättas in på annan plats i genomet eller vändas upp och ned (inverteras). Förändringar i kromosomantal räknas också till mutationer.

Forskare utreder nu vilken slags mutation som ligger bakom den sällsynta älgens ljusa färg. Den ljusa pälsfärgen är en form av leucism, där ögonen är mörka (till skillnad från albinism som kännetecknas av röd ögonfärg).

Vit älg
Foto: Lasse Dybdahl

Genetiska sjukdomar – Friedreichs ataxi

Mutationer i arvsmassan kan även orsaka genetiska sjukdomar. För att en sjukdom ska klassas som ärftlig måste de genetiska förändringarna finnas i könscellerna. Om mutationen finns i ägget eller spermien så överförs anlaget för sjukdomen till nästa generation. Man delar upp genetiska sjukdomar i mitokondriell, monogen och polygen sjukdom.

Friedreichs ataxi är en mycket sällsynt och ärftlig sjukdom som beskrevs första gången 1863 av den tyske läkaren Nikolaus Friedreich. År 1882 beskrev den franske läkaren Paul Brousse den ärftliga sjukdomen mer i detalj och införde begreppet Friedreichs ataxi. Men orsaken till sjukdomen förblev okänd i nästan hundra år. Det var först 1988 som man lyckades lokalisera genen till kromosom 9. Den bakomliggande mutationen som orsakar sjukdomen kartlades först 1996.

Friedreichs ataxi  (förkortas FA) är en recessiv, ärftlig sjukdom som debuterar i barndomen. Sjukdomen har bland annat degenerativa förändringar i ryggmärgen som typiskt tecken. De kliniska yttringarna är ataxi (neurologiskt tillstånd med svårighet att koordinera frivilliga muskelrörelser) , kraftig hålfot, talsvårigheter, krökt ryggrad (skolios), huvudskakningar, hjärtsvikt och muskelsvaghet, särskilt i benen. Man beräknar att det är ett hundratal personer i Sverige som har sjukdomen.

Den bakomliggande orsaken till Friedreichs ataxi är en mutation i genen X25
på kromosom 9. Mutationen orsakar en brist av proteinet frataxin. Man vet inte riktigt dess hela funktion men man vet att frataxin spelar en avgörande roll för regleringen av järn hos människor.  Hos personer som har denna sjukdom har en speciell DNA-sekvens (GAA) upprepats för många gånger, så att den finns i fler kopior än normalt. Hos dem som har 34-65 kopior (premutation) uppstår oftast inga symtom. Personer med Friedreichs ataxi har fler än 65 kopior, vanligen 600-1200. Ju fler kopior desto, svårare blir sjukdomen.

Proteinet frataxin finns framför allt i mitokondrierna, vilka fungerar som kraftverk i cellerna. I mitokondrierna binder frataxin järn, som har betydelse för tillverkning av järn- och svavelhaltiga proteiner. Dessa är i sin tur viktiga vid tillverkningen av tre av de enzymkomplex som behövs i mitokondrien för omvandlingen av energi. Brist på frataxin leder till en ansamling av järn inne i mitokondrierna och till en nedsatt energiomvandling.

Friedreichs ataxi ärvs autosomalt recessivt, vilket innebär att båda föräldrarna är friska bärare av en muterad gen. Vid varje graviditet med samma föräldrar är sannolikheten 25 procent att barnet får den muterade genen i dubbel uppsättning (en från varje förälder). Barnet får då sjukdomen. Sannolikheten för att barnet får den muterade genen i enkel uppsättning är 50 procent. Då blir barnet, liksom föräldrarna, frisk bärare av den muterade genen. Sannolikheten att barnet varken får sjukdomen eller blir bärare av den muterade genen är 25 procent.

Bild: Socialstyrelsen

Symtom på Friedreichs ataxi

– Snabba ofrivilliga ögonrörelser är ett tidigt symtom
– Förlorad känsel i de nedre extremiteterna.
– Hörselnedsättning på grund av att ljudinformationen inte förs över på rätt sätt till hörselnerven och vidare till hjärnan. Detta kan bidra till ett utanförskap i sociala sammanhang redan tidigt i sjukdomsförloppet.
– Talet blir sluddrigt, långsamt samt obegripligt.
– Sväljsvårigheter

Det finns i dag inte någon behandling som kan bota sjukdomen eller bromsa sjukdomsförloppet. Insatserna inriktas på att förhindra sjukdomens inverkan på hjärtat, lindra symtomen och kompensera för funktionsnedsättningarna.

Eftersom många med sjukdomen med tiden får en förtjockning av hjärtmuskeln och utvecklar hjärtsvikt är det viktigt att undersöka hjärtat med EKG och ultraljud varje år, eller oftare vid behov. Vid misstanke om hjärtsjukdom konsulteras en hjärtspecialist. Hjärtsvikt behandlas med mediciner. Vid mycket svår hjärtsvikt kan hjärttransplantation övervägas. Blodsockeranalys bör göras regelbundet för att upptäcka eventuell diabetes, som behandlas med insulin. Felställningar i fötterna och ryggen kontrolleras regelbundet och behandlas med individuellt utprovade skenor (ortoser) respektive korsett. Skolios kan behöva opereras.

Barn med Friedreichs ataxi behöver habiliteringsinsatser. I teamet ingår yrkeskategorier med särskild kunskap om funktionsnedsättningar och deras effekter på vardagsliv, hälsa och utveckling. Insatserna sker inom det medicinska, pedagogiska, psykologiska, sociala och tekniska området. De består bland annat av utredning, behandling, utprovning av hjälpmedel, information om funktionsnedsättningen och samtalsstöd.

Min farbror, Lars Wijk avled i FA på 1950-talet. Här hittar du berättelsen om honom.

Thomas Stenholm är en förälder som har mist ett barn i den ärftliga sjukdomen. Han har grundat en minnesfond för Friedreichs Ataxi. Länken till Bota FA! där det finns mycket läsvärd information hittar du genom att ”klicka” här.

Källor:
Socialstyrelsen
Justina Åkerström, Uppsala Universitet, 2018
Karolinska institutet

Pappa har seglat jorden runt

Pappa Björn Wijk, författare till ”Med sjösäck och penna” Foto: Privat

Min fantastiska pappa, Björn Wijk, har seglat jorden runt och arbetat som sjöman ombord på många fartyg. Sedan han blev ”landkrabba” i slutet av 1960-talet har han arbetat som journalist. Besök gärna hans spännande blogg Med sjösäck och penna där pappa berättar om sina  sjömansminnen, åren som journalist och om livet idag, med styrketräning, golf och allt annat som berikar livet.

 

Hemmets Journal nr.52, 2018

 

Pappa och jag på 1970-talet Foto: Privat

De äldre bär nyckeln till vår historia

 

Att släktforska är en fantastiskt rolig hobby som kräver mycket arbete, engagemang och tålamod. Det finns många goda råd och tips kring släktforskning. De viktigaste råden jag har att ge är att använda ett program som är enkelt att hantera, där man kan lägga in sina anor, källor samt viktiga anteckningar. Min Släkt är ett prisvärt program som jag själv använder, men det finns även andra, exempelvis Holger, Disgen och Brother´s Keeper.

Det är oerhört viktigt att ange källor så att alla uppgifter kan verifieras. Ett misstag jag gjorde när jag började släktforska i min glada ungdom, var att uppge alla anors namn, födelseår samt anteckningar från kyrkböcker, men jag glömde att skriva var jag hade hittat uppgifterna. Det blev därmed omöjligt att gå tillbaka och verifiera uppgifterna och jag fick börja om från början igen.

Dela det värdefulla, underbara som du har hittat i forskningen med människor som uppskattar det – familj, vänner eller varför inte med hela världen. Men se till att du delar på dina villkor och att du har kontroll över dina värdefulla uppgifter och foton. Läs igenom sekretessinställningar noga om du väljer att bygga och publicera ditt släktträd på internet genom företag som Geni, Ancestry och My Heritage. Var också väldigt noga med att kontrollera alla källor för de så kallade ”smarta matcher” som du blir erbjuden genom företagen.

Mitt allra viktigaste råd när det gäller släktforskning är det mest basala – att prata med nära och kära. Prata med de äldre i släkten. Det är våra äldre som bär nyckeln till vår gemensamma historia. Skriv ned berättelser, släktrykten och anekdoter, eller spela in. Titta på släktfoton tillsammans och var noga med att anteckna vem/vilka personer som fotot föreställer, när det togs och eventuella händelser kring fotot.

Varmt lycka till med din släktforskning!

Tidigare inlägg med släktforskningstips:

Liten ”kom-igång-guide” för släktforskning i arkiven 

Gratis släktträd på internet? 

Nu är det gratis att släktforska

Fader okänd

Jakten på mormors finska rötter går vidare

Min mormor Elsa Lovisa Andersson föddes i Norrköping, Östergötland 1903. Enligt släktrykten ska mormors morfars föräldrar varit ättlingar till de skogsfinska nybyggare som kom till Östergötland i slutet av 1500- och början av 1600-talet. Mer om det kan du läsa i ett tidigare inlägg här.

Mormors morfars mormor hette Ingrid Andersdotter f.1788. Ingrid var en riktig krutgumma som avled några månader innan sin 101-årsdag. Det har berättats att hon rökte kritpipa och utanför stugan i Simonstorp hade hon tre staplade stenar, en s.k stenvätte/trollgubbe, som sades vara en finsk sed för beskydd och god jakt- och fiskelycka.

Trollstenarna utanför Ingrids stuga. Foto: Privat

Det har inte varit lätt att hitta mormors skogsfinska rötter eftersom det inte finns något dokumenterat om de östfinska nybyggare som kom till Östergötland. Det har även varit svårt att hitta belägg för att de tre staplade ”trollstenarna” verkligen är en skogsfinsk sed. Men så äntligen! Härom dagen fick jag kontakt med en person som är mycket kunnig på området. Han berättade att liknande stenar har hittats i Hällefors finnmark.

De är inte snarlika, men den bärande symboliken är förmodligen det heliga tretalet som återfinns i många kulturer. Enligt tretalsmystiken är de jämna talen en symbol för det materiella, medan de ojämna symboliserar det andliga. När man adderar det första ojämna talet med det första jämna uppstår det magiska tretalet. Det återfinns bland annat i förkristen mytologi med de tre nornorna, Urd, Skuld och Verdandi, liksom i kristendomens treenighet och de vise männen som var tre till antalet.

Foto: Tor Eriksson

Familjen Kornberg i Glissjöberg, Sveg

Glissjöberg, Västbyn nr 4 Foto: Privat

Våren 1878 lämnade min farfars morfar, Torsten Kornberg, Åsnes i Hedmark, Norge och begav sig till Glissjöberg i Sveg, Härjedalen. Han var då i 30-årsåldern och arbetade som sten- och vägarbetare. Torsten, som egentligen hade efternamnet Enersen efter sin far, tog namnet Kornberg efter Kornstadsberget, den ort han bodde på i Norge. Läs gärna mer om hans norska rötter här.

Farfars morfar Torsten Enarsen Kornberg f. 1848 i Åsnes, Norge Foto: Privat

I Sveg träffade Torsten Sigrid Jonsdotter som kom från Glissjöberg och paret fick tillsammans barnen Emma Olivia f. 1879, Erik f. 1881, Johan August f. 1884, Anna Matilda f. 1886, Signe f. 1889, Sven Emanuel f. 1893 och Torsten Georg Mattias f. 1897. I församlingsböckerna är Torsten med familj antecknade som ”norska undersåtar”. (Sigrids rötter kan du hitta här)

Sigrid Jonsdotter f. 1853 i Glissjöberg, Sveg Foto: Privat

 

 

 

 

 

 

 

År 1888 fick Torsten möjlighet att köpa en bit inrösningsjord i Glissjöberg. Man rustade en befintlig lada och använde den till boningshus, men  byggde senare ett nytt hus i närheten. (se bild överst i inlägget)

Torsten Kornberg med barn och barnbarn Foto: Privat

Jag har ”nystat” länge i släktens historia men har tyvärr inte lyckats kartlägga alla personer. Det jag vet om Sigrids och Torstens barn är följande:

Dottern Emma Olivia f. 1879 gifte sig med Per Erik Käck f. 1858 i Ljusdal. Paret fick fem barn tillsammans: Johan Einar f. 1898, Torsten Emanuel f. 1901, Signe Kristina f. 1904, Anna Margareta f. 1907 och Olof Arvid f. 1910 (d.1911). Alla barn är födda i Glissjöberg, Sveg. Familjen utvandrade till USA 1911.

Sonen Johan August Kornberg f. 1884 i Glissjöberg, Sveg utvandrade också till USA.  Gifte han sig där? Fick han barn?

Sonen Sven Emanuel Kornberg f. 1893 i Glissjöberg, Sveg gifte sig med Emma Kristina Holmin f. 1891 i Vemdalen. Paret fick bland andra dotter Irma.

Dottern Anna Matilda Kornberg f.1886 i Glissjöberg, Sveg (min farfars mamma) fick fem barn: Torsten Sigurd Leander f. 1911 i Glissjöberg, Sveg. Han föddes utom äktenskap men fadern uppgavs vara bokhållaren Johannes Teofil Pettersson f. 1879 på  i Stockholm. (Torsten Sigurd Leander bodde senare hos sin far, så de verkar ha haft en bra kontakt), Johan Gustaf f. 1915 i Glissjöberg, Sveg (min farfar). Anna Matilda gifte sig med skogsarbetaren Arvid Harald Svante Sjölin f. 1881 i Alsens församling och paret fick tillsammans barnen Arvid Harald Sjölin f. 1920 och Asta Sjölin i Glissjöberg, Sveg.

Farfars mamma Anna Matilda Foto: Privat

Vet du mer om släkten?
Hör gärna av dig till mig: forskningbw@telia.com

Guldsmedsmästaren Gerhardt Schmidt

Farmor Margit Alice Foto: Privat

Min farmors farmors morfars farmors morfars farfars farfar hette Gerhardt Olofsson Schmidt och föddes år 1676 i Ronneby, Blekinge. Han var son till guldsmedsmästaren Olof Nielsen Schmidt, som i sin tur var son till guldsmedsmästare Nicolaus Schmidt som föddes i början av 1600-talet på ännu okänd ort och i okänt land.

Gerhardt Schmidt, (eller Gert Oluffsson Smieth/Schmit/Smitt), som han också kallades, gifte sig med Eva Freitag som var dotter till Nicolaus Freytag von Loringhoven och Maria Elisabeth von Flegen från Pulkau i Niederösterreich.  Paret fick flera barn, bland andra sonen Magnus Gerhardt Schmidt f.1713, som även han kom att bli guldsmedsmästare.

För hantverkare som Gerhardt var det oerhört viktigt att äga burskap, för att fritt kunna utöva sitt yrke i staden och på så sätt kunna försörja familjen. Det var på den tiden endast borgare – handlare, hantverkare och andra näringsidkare, som hade möjlighet att vinna burskap och det krävdes att man ägde mark i staden. Den som var född, eller ingift i en borgerlig familj, kunde automatiskt erhålla burskap men för hantverkare krävdes i regel en period som lärling, samt en gesälltid om tre år, varefter man blev mästare.
Till ansökan om burskap bifogade man betyg och intyg om gott rennomé och klanderfritt leverne (frejd), vilket utfärdades av en präst. Hantverkare skulle även utfärda ett mästerstycke, som blev bedömt av en ”skådemästare”. Om denne underkände provet så var det näst intill omöjligt för hantverkaren att erhålla mästarbrevet, som utgjorde beviset på hantverkarens kunnande.

Gerhardt Schmidt lärdes upp i guldsmedsyrket av sin far men vägen till att bli mästare och att erhålla burskap var lång. Man refuserade honom 1702 då han inte kunde framlägga något lärobrev. Gerhardt försökte om och om igen följande år och kunde bland annat lägga fram rekommendationer från landshövdingen, amiral Cornelius Ancharstierna och riksvärdien Michael Pohl men åldermannen i nämnden avstyrkte hans ansökan.

När han visade upp en silverkanna som han gjort till landshövdingen erhöll han äntligen burskap och kunde avlägga ”bured” i Karlskrona år 1705. Han var då i trettioårsåldern och blev guldsmedsmästare året därpå. Nu kunde han äntligen utöva sitt yrke, men fejden var långt ifrån över. Samma år klagade man nämligen att Gerhardt hade ”förbigått ämbetet för vinnande av burskap” och man krävde att han skulle ”prestera den prestanda skråordningen förmår”.  Nämnden krävde att Gerhardt skulle infinna sig 7 december 1705. Under en tillfällig paus i de stridigheter som pågick lyckades han avlägga sitt mästarprov, men blev strax därpå bötfälld och tvingades betala 61 daler för en skuld hans svärmor gått i borgen för.

Stridigheterna med ämbetet varade under hela hans liv. År 1723 valde Gerhardt att ingå förlikning och avled tre år senare, 1726.

Några av Gerhardt Schmidts arbeten finns i Kristianopels, Lösens och Augerums kyrkor. Mästarstämpel: Ett sammanflätat GS

Kalk (nattvardskärl) Foto: Wikipedia

 

Liten ”kom-igång-guide” för släktforskning i arkiven

 

Foto: Helena Bure Wijk

Sedan februari i år är det gratis att forska i Riksarkivets digitala arkiv, SVAR. Digitala forskarsalen är en gigantisk skattkammare för alla som vill släktforska. Här följer en liten enkel ”Kom-igång-guide”.

1) Söka efter specifik person
Min farmor Margit Alice föddes 1910 i Ytterlännäs, Ångermanland. Jag väljer fliken ”person” och skriver in de uppgifter som jag känner till. Här får jag veta att hennes föräldrar hette Alfonso Hans Gustaf Söderman och Dora Emerentia Rödlund, deras födelsedata och var de bodde…


 

2) Söka i arkiv
Nu när jag fått veta mer om familjen samt var de bodde kan jag forska vidare under fliken ”arkiv” och församlingsböcker…

 

3) Söka i kyrkböcker
Församlingsböckerna kan ge många upplysningar om familjen. (Här använder jag Arkiv Digital).

Här får man exempelvis veta om familjen har flyttat och kan följa släktingarna vidare genom in- och utflyttningslängder samt församlingsböcker…

Födelseböcker kan ge värdefulla upplysningar om familjen. Bland annat dopvittnen/faddrar som ofta var släktingar…

 

4) Fliken ”specialsök” i SVAR
Här finns bland annat domstolsarkiv, arméns rullor, trolldomskommissionens anteckningar, mantalslängder, frigivna straffångar m.m.

specialsö

Rättegången mot Lars Joensson ”på skogen”

Som släktforskare hittar man sällan några långa, utförliga beskrivningar av sina anfäder- och mödrar. I kyrkböckerna står det oftast bara när personen har fötts, döpts, gått till nattvard, gift sig och dött. Om man har tur kan man hitta mer detaljerade beskrivningar och anteckningar, men då rör det sig oftast om andra källor, som exempelvis domböcker.

Elva generationer bakåt i tiden levde min anfader ”Lars Joensson på skogen”. Han bodde tillsammans med hustru Brita och sex barn i Simonstorp, Östergötland.  Lars, som var Kronoskytt och Kolare kände mycket väl till de mörka skogarna i Kolmården och kom att bli anklagad för mordet på en kringresande handelsman.

Mordet på en kringresande tobakshandlare

Strax efter midsommar 1693 hittades i Simonstorpsskogen liket efter en man som blivit bragd om livet. Även några ”slarvor” av hans kläder upphittades. I domboken berättas att sockenbon Jöns Lärka ”visste att en karl från Västmanland var efterlyst, men kunde inte säkert säga om det var honom man hittat”, så invånarna uppmanades att ta reda på vem den okände döde mannen kunde vara.

Foto: Helena Bure Wijk

Året därpå stod den då 64-årige Lars Joensson i tinget, anklagad för mordet på mannen, som hade visat sig vara en kringresande tobakshandlare. Lars granne, Erik Eriksson hade nämligen hört Arvid i Lindalen berätta att det var Lars som var den skyldige. Arvid berättade att ”Håkansson och Lars Joensson hade kolat tillsammans i skogen och en natt hade Joensson pratat i sömnen och sagt att han skulle gå till Tinget och bekänna dådet”. Enligt rykten hade Lars Joensson slagit den stackars ”karlen alldeles ihjäl med en tall-stake” där i skogen.
Vittnesmålen ansågs inte trovärdiga så man la ner förhören men rykten fortsatte att florera så i oktober 1699, sex år efter att man funnit tobakshandlaren, stod Lars Joensson åter i Risinge tingsrätt. Rätten tyckte nu att ”Joensson skulle låta Guds ande regera och göra en sannfärdig bekännelse” men Lars Joensson nekade stadigt och sa sig ”varken ha haft ihjäl denne karl eller någon annan människa”.

Sov i en höstack 

I februari året därpå blev Lars Joenssons son, Nils, kallad till tinget för att föra sin fars talan. Han bedyrade inför Gud den allsmäktige att fadern var fri från alla beskyllningar och sa att han nu var orolig för sin fars liv och hälsa. Sonen berättade att pappan inte längre vågade sova i sin stuga. I tre veckor hade han därför suttit i en höstack ett stycke därifrån, utan både mat och dryck. Sonen hade gjort fadern sällskap och vädjat till honom om att återvända hem, eftersom vintern var så sträng och kölden ven kring husknuten. Inför den sittande rätten föll nu Nils plötsligt ned till golvet och ”andningen syntes inte till på en lång stund”, står det i domboken. Rätten trodde att han antingen skulle ge upp andan helt eller bekänna allt. Men strax därpå  reste han sig åter och någon bekännelse blev det inte den här gången heller. För att vara på den säkra sidan låstes far och son in i ”häkte med järn”, tills nästa dag.

Fick plikta med kroppen 

Rätten ansåg att Lars Joensson for med osanningar och att han därför var skyldig till dådet. Man hade nämligen hittat 3 rockar med silverkantade knappar i hans stuga. Lars försvarade sig och sa att han levt ett ”hederligt liv i vandel och rockarna var minsann betalning för den gången han skjutsade en prästfru med häst och vagn till Stockholm”. Han nekade än en gång till anklagelserna och vägrade också erkänna att han sovit i en höstack flera veckor. Han bedyrade sin oskuld och sade sig vara ”lika ren som Jungfru Maria” och så avrundade han det hela med att säga att ”han som dömer honom i Rätten inte borde få sitta där han sitter”. Nu tyckte man förstås att Joensson alldeles hade förgripit sig på rätten, men han nekade även till det.

Friad efter sju år 

Rätten insåg att man inte skulle komma någonvart med den envisa karlen. Lars Joensson fick böter och fick plikta 40 piskrapp för förargelse mot rätten, men efter 7 år av anklagelser var han äntligen en fri man. Kronoskytten Lars Joensson verkar ha varit en riktig krutgubbe. Han gifte förresten om sig när han hade fyllt 84. Enligt den gamla vigselboken hette hon Kerstin och var ”några och tjugu år gammal”.

Foto: Helena Bure Wijk


Vallonrötter

Vallonsmide. Hasse Gille, vallonsmed i 14:e generationen.

Redan i slutet av 1500-talet invandrade valloner till Sverige från sydöstra Belgien och norra Frankrike, på initiativ av arrendatorn Welam de Besche och hertig Karl. De svenska bruken var i behov av skicklig arbetskraft och kunde erbjuda bra löner. Det var vallonernas kunnighet och speciella teknik att framställa smidesjärn som gjorde dem så efterfrågade. Den tidiga invandringen skedde främst till bruken i Östergötland och Värmland men under 1600-talets första del inflyttade många vallonfamiljer till de Uppländska bruken, som arrenderades av köpmannen Louis de Geer.

Man beräknar att ett par tusen valloner invandrade till Sverige mellan åren 1626 – 1655. Av dessa personer bosatte sig en tredjedel vid de Uppländska bruken. För många var det hoppet om en bättre ekonomi som lockade dem hit, men många flyttade också av religiösa skäl. De var kalvinister som lämnade sitt land efter en tid av förföljelse, för att bosätta sig i bland annat Belgien, Irland, Tyskland och Sverige. Till den reformerta tron bekände sig exempelvis smältarmästaren Godefroid Pousette som var min fm mm mf mf mf f.

Inte heller i Sverige fanns religionsfrihet på den tiden, men man tilläts att utöva sin religion privat om man lovade att inte sprida läran utanför hemmets väggar.
Den dubbla predestinationsläran är kanske det mest utmärkande för kalvinismen, tron att Gud redan på förhand har utvalt somliga människor för evigt liv, medan andra är dömda till förtappelse. De reformerta vallonerna hade även en annan uppfattning om nattvarden.
”Vid riksdagen 1647 behandlades villkoren för Stockholms reformerta trosbekännare. Alla som bodde i Sverige skulle gå till Svenska kyrkan och döpa sina barn där. Främmande trosbekännare skulle inte ha rätt till högre ämbeten. De fick inte vara dopvittnen och skulle inte begravas med några högtidligare ceremonier. Varken reformerta eller katolska konventiklar skulle tillåtas”. (Källa: T Hållander/Vägen in i sockenkyrkan)

För många av de valloner som bosatte sig i Sverige, gick assimileringen snabbt och man smälte in i det nya samhället. Namnen försvenskades, man gifte sig med svenskar och anammade den lutherska tron. Somliga släkter tycks ha varit mer motsträviga och vägrade smälta in. Vallonsläkten Poulain kom till Sverige i början av 1600-talet och höll länge fast vid sin reformerta tro, varför man assimilerades ganska sent till lutherdomen.
Flera släktingar antecknas ha deltagit i reformerta sammankomster vid bruken sent 1600-tal.

Flera invandrade vallonsläkter behöll sin religion, språk och kultur och gifte sig nästan uteslutande med landsmän, långt in i tiden. Vid Lövsta och Österbybruk i Uppland hade man egen undervisning på franska och man tror att detta, tillsammans med att man uteslutande gifte sig med landsmän, försenade assimileringen. I kyrkböckerna kan man se att många inte kunde redogöra för sina kristendomskunskaper på svenska under 1700-talet.

Vallonättlingar. Morfar och hans bröder Foto: privat

Av de fransktalande valloner som bosatte sig och sedan valde att stanna i Sverige finns idag fler än 100.000 ättlingar. Det är naturligtvis inte mycket av anfädernas- och mödrarnas ursprungliga ”vallon DNA” som finns kvar hos ättlingarna efter flera hundra år, men genom DNA-test har jag fått ett tjugotal släktmatcher med personer som också härstammar från samma anfäder, Dubois och Pousette.

Många är de skrönor som florerar kring vallonättlingarnas speciella fysiska ”kännetecken”, exempelvis bruna ögon, solbränd hud, långa stortår, knölar i nacken, små öronsnibbar, överrörliga tummar och så kallade ”vallonveck” eller ”streck” på armar och ben. Man bör ta allt sådant med en jättestor nypa salt, men visst kan jag hålla med om att ”vallonstrecken”, är något även jag har ärvt. Min mamma och hennes syskon har tydliga ”streck” på båda armarna, medan jag bara har ett tydligt streck/veck på höger arm.

Streck/veck på underarmens insida, några centimeter nedanför armbågen, påstås av många vara ett arv från vallonförfäderna. Foto: Privat

Mina rötter till vallonerna hittar du här

Jag fick en skatt i brevlådan härom dagen

Många är vi som söker efter anfäder- och mödrar som vi aldrig fick möjlighet att lära känna när de levde. Hur mycket man än söker så är det omöjligt att med hjälp av kyrkböcker och andra register ”återkonstruera” en persons hela liv. När vi forskar hittar vi endast fragment och  på sin höjd, små anteckningar, men alla dessa små ”skärvor” från personens levnad är så värdefulla. Om vi därtill lyckas få kontakt med människor som kände personen, som kan berätta mer och som kanske även har foton så är det som att få en ovärderlig skatt. Jag fick en sådan skatt i brevlådan härom dagen.

Min farfar Gustaf föddes 1915 i Glissjöberg, Jämtland och med de knapphändiga uppgifter jag lyckats hitta genom kyrkböckerna föddes han som ”oäkta” med okänd far, växte upp hos sin mor och hennes make samt syskon.

Farfar Gustaf (längst fram), hans mamma Anna t.h samt styvfar och lillebror t.v

Böter för fortkörning på motorcykel hittade jag i hans ungdomsår men inga fler uppgifter om farfar finns. Han återfinns många år senare i kyrkböcker för Göteborg där han är gift i ett äktenskap utan barn och arbetar i hustruns klädbutik.

Enligt flera ”släktrykten” var farfar en glad, snäll, social och humoristisk person vilket gläder mig mycket. Humoristiska, glada släktingar kan man aldrig få för många av :-)Enligt en annan källa var han väldigt ”osentimental” vad gäller familjen och var inte det minsta intresserad av sin släkt. Han kastade bort alla bilder han hade på sina föräldrar och släktingar.

Enligt flera rykten arbetade farfar som tågpolis under andra världskriget när de så kallade ”tysktågen” transporterades till Norge. Det var närmare 2 miljoner tyska militärer som tilläts passera vårt land, som sades vara ”neutralt”…
Härom dagen fick jag bildbevis på att ryktet är sant.

Farfar som tågpolis under andra världskriget när de så kallade ”Tysktågen” gick till Norge. Tågpoliser arbetade inom SJ men var anställda via Kungliga Järnvägsstyrelsens militärbyrå. Foto: Privat

Farfar levde större delen av sitt liv i Göteborg tillsammans med sin älskade maka Märta och sedan hon gått bort, tillsammans med en kär sambo. Han fick ett barn, min pappa, men gjorde inga ansträngningar för att få kontakt med honom. Det träffade aldrig varandra.

När jag efter många års sökande äntligen lyckades hitta farfar hade vi ett långt telefonsamtal. Han var väldigt trevlig och berättade att han tyckte om att lösa korsord och gå långa promenader. När jag sa att jag var så lycklig över att äntligen ha hittat honom så skrattade han och svarade ”Jag förstår inte vad det kan vara för glädje för er att få kontakt med en gammal gubbe som jag?”
Han lovade att komma och hälsa på sommaren därpå, men hörde tyvärr aldrig av sig.

Farfar Gustaf Foto: Privat

 

Farfars rötter i Härjedalen hittar du här

Farfars norska släktgrenar finns här 

Dunas far är en ”okänd casanova från trakten”

Jag är lycklig ”kattmamma” till två underbara katter, Ester, 10 år och Duna 7 år.
Dunas mamma är en ståtlig svart  katt av rasen Maine Coon och har stamtavla. Dunas pappa är en ”okänd casanova” från skogarna i Ramnäs i Västmanland. Duna har ärvt sin mammas svarta pälsfärg, bortsett från en vit fläck på magen, men den långa yviga pälsen fick hon inte ärva.

Dunas far är en ”okänd casanova från trakten”. Så stod det i annonsen när vi köpte henne 2012. Foto: Helena Bure Wijk

Hur vi ärver DNA från våra föräldrar är spännande, men både svårt att förstå och förklara. Jag gör ett litet försök 🙂
DNA består av fyra nukleotider och varje DNA-sekvens (som består av tre), utgör en kodenhet- så kallad kodon. Genom aminasyrasekvens som sker genom omskrivning (transkrition) och translation blir genernas DNA-sekvens översatta till proteiner. Dessa proteiner är oerhört viktiga för den levande cellen och är skapade av långa kedjor med aminosyror. Genens information, dess innehåll, avgör hur proteinerna ska bli, beroende på DNA:s ordningsföljd.

Hur vi kommer att se ut när vi föds- om vi exempelvis har bruna, grå, gröna eller blå ögon (eller grå päls som katt), beror på de ärftliga anlag vi fått ärva. Alleler (från ordet allelomorph som betyder ”annan form” på grekiska) är en eller olika versioner av en nukleotid-sekvens.

Allelen för bruna ögon är dominant hos människa, liksom allelen för svart pälsfärg hos katt. Katter har en gen med två alleler som styr pälsfärgen. Allelen för svart är dominant över allelen för vit. Om man korsar en vit honkatt med en svart hane så avgör den vita honkattens nukleotid-sekvens kattungarnas färg på pälsen.
Det räcker om en dominant egenskap finns på en av honkattens kromosomer, antingen från modern eller fadern för att egenskapen ”svart päls” ska ärvas vidare. Svart pälsfärg dominerar över vit som är recessiv så samtliga katter kan bli svarta om även den vita katten har anlaget på någon av kromosomerna.

 

Ester är en blandning av kattraserna Maine Coon och Ragdoll. Ester har grå päls men hennes ungar har svart/gul pälsfärg. Foto: Helena Bure Wijk

 

Anmält sig hafva omfattat baptistiska åsigter

Baptisterna. Målning av Gustaf Cederström, 1886

Reformationen inleddes i Europa under 1200-talet och reformatorerna – de var många – hade alla som mål att förnya och återföra den mäktiga katolska kyrkan till något som var mer ”äkta” och ursprungligt.

När den katolske munken och teologen Martin Luther f.1486 spikade upp sina 95 teser på porten till Schlosskirche i Wittenberg år 1517 där han protesterade mot avlatsbreven inom katolska kyrkan, där de rika kunde köpa sig botgöring för sina synder, så tänkte han sig aldrig att hans handling skulle starta en helt ny religiös rörelse, men så blev det. Vid ett möte i Uppsala år 1593 blev den evangelisk-lutherska tron rådande i Sverige.

Martin Luther, målning av Lucas Cranach

 

Många ville förändra

 

Jean Calvin

Martin Luther var långt ifrån den enda som hade invändningar mot katolska kyrkan. Jean Calvin f. 1509 var också han upprörd över kyrkans förfall och blev grundare till kalvinismen. Kalvinismens dubbla predestinationslära är dess mest typiska dogm. Gud har redan gjort sitt val och det finns ingenting människan kan göra för att påverka om hon/han hamnar i himmel eller helvete efter detta liv, men man måste arbeta hårt varje dag ”som om” man vore en av de utvalda.
Även i Martin Luthers föreställningsvärld hade Gud redan gjort sitt val och människan måste hålla sig inom sin tilldelade ”fålla” och arbeta hårt för att uppfylla Guds bud, trots att hon inte visste om hon var utvald till evigt liv eller fördömd och förpassad till helvetets eviga pina.

Baptismen

Baptismen har sin ursprungliga grund i den kalvinistiska reformerta läran men delades med tiden i två ”grenar” där den ena gruppen valde att anta en mildare predestinationslära, medan den andra fortsatte att följa Jean Calvins. Under 1800-talet hade kyrkan stor makt och baptisterna ansåg att prästerna inte skulle ha tolkningsföreträde. Varje människa skulle ha frihet att tolka Bibeln på egen hand.Den första baptistiska församlingen grundades i vårt land 1848, i en tid då det var olagligt att utöva annan tro än den lutherska i Svenska kyrkan. Grundaren, Fredrik Olaus Nilsson blev landsförvisad för sitt brott, men i slutet av 1800-talet hade rörelsen vuxit sig stark i Sverige med hundratals församlingar och ca 40 000 medlemmar.

Min mormors morföräldrar levde i Krokek, Östergötland och blev hängivna baptister i mitten av 1800-talet. De fick många barn men vägrade att döpa dem i svenska kyrkan. Det står antecknat ”icke döpt” vid barnens födelser. I församlingsböckerna står det att Per August ”anmält sig hafva omfattat baptistiska åsigter”.

Baptisterna har ingen enhetlig troslära men vilar på de båda hörnstenarna skrifts- och frihetsprincipen. Vägledning ska sökas i Bibeln, framför allt i Nya testamentet. I en tid då allmän kvinnlig rösträtt inte existerade, tilläts kvinnor att erhålla olika positioner inom de baptistiska församlingarna. Frihetsprincipen handlar om att varje individ måste ha frihet att välja sin tro. Eftersom människan har religionsfrihet måste hon också själv få välja om och vad hon ska tro på och man praktiserar därför vuxendop (troendedop). När ett litet barn föds till världen ber man för barnet och dess föräldrar i en välsignelseakt, men dopet får vänta tills individen själv vill inträda i församlingen. Under 1800-talet hände det att baptister förvägrades att gifta sig. Deras odöpta barn betraktades som ”oäkta”. Det var även förbjudet att samlas till gudstjänst utanför Svenska kyrkan.

Per- August Perssons och hans hustru Hedvig Kristinas barn var inte döpta i Svenska kyrkan och kunde därmed inte heller konfirmeras, vilket gjorde att man gifte sig borgerligt.

Per-Augusts dotter Gerda Helena var varken döpt eller konfirmerad och gifte sig därför borgerligt i Krokek 1905.

 

Mormors morfar Per-August Persson f.1848 blev baptist och vägrade att döpa sina barn i Svenska kyrkan

Mystiska skotska rötter

Min farmors farmors farmors farfars farmors far hette Magnus Dublar (f. ca 1600) och var en skotsk handelsman i Ronneby, Blekinge. Han gifte sig två gånger under sin livstid och i det första äktenskapet, med Elsebe utan efternamn, föddes dottern Anne år 1636 och två år senare, sonen Casten, 1638.

Casten Rönnow

Casten kom att bli kyrkoherde och antog då namnet Rönnow efter staden Ronneby. Enligt en berättelse räddade han Kung Karl XI undan snapphanarna i kriget 1678, genom att beordra kungen att gömma sig i en skorsten. Hans ättlingar fick därefter ärva Åhus pastorat och Castens son, Magnus f. 1765 adlades med släktnamnet Dublar. I de gamla handlingarna kallas fadern Magnus (f. ca 1600) Magnus/Mogens Dublar, Mogens Dobblar eller Dobblare. Men hette han verkligen Dublar? Och var denna släkt adlig?

Hette anfadern Magnus Dublar eller Dunbar? Foto: Wikipedia

Det kan vara så att Casten och fadern Magnus aldrig haft någon länk till släkten Dublar, utan istället till den skotska släkten Dunbar. (En teori som styrks genom DNA-test där vi har DNA-match med flera personer som har Dunbar i sina anor):

”Turning now to eminent Scottish merchants in other parts of Sweden, we first come across the name of Magnus Dublar or Dunbar, a Scot who carried on business at Rönneby…Next to Dunbar we find John Innes or Ennes, as he is called. He was born about the year 1600, had to fly from Emden on account of religious persecution, and finally settled in the Swedish town of Helsingborg, where he gained great wealth and honour…” Källa: electric scotland

Magnus Dublar/Dunbar´s dotter Anne, gifte sig med Olof Schmidt. Släkten Schmidt (Smitt) hade en stark koppling till Skottland då man gifte sig med den skotska släkten Ouchterlony och tysk-baltiska släkter. John Innes (Ennes) som nämns i den engelska texten här ovan, blev handelsman i Helsingborg. På grund av stridigheter efter reformationen flydde många reformerta kristna till andra länder och det gjorde också släkten Innes på 1580-talet då de lämnade Skottland för Emden i Oestfriesland. Man sökte sig till länder med större religionsfrihet och etablerade sig här. Kanske var det av samma anledning släkten Dunbar/Dublar lämnade Skottland?

Hanna Ouchterlony f.1838 i Värnamo startade Frälsningsarmén i Sverige och Norge. Hon var ättling till den skotske sjökaptenen John Ouchterlony som kom till Karlshamn på 1700-talet. Foto: Wikipedia/Projekt Runeberg

 

Vet du mer? Kontakta mig gärna: forskningbw(snabela)telia.com

Skogsfinnarna i Ångermanland del 2

Foto: Helena Bure Wijk

 

Växande missnöje

De finska nybyggarna upptog de mest oländiga trakterna och man kunde ha så långt som tio mil till sockenkyrkan. Tidvis saknades stigar och vägar för att nå till byn och dess kyrka. Man hade också svårt att tillgodogöra sig gudstjänsterna som framfördes på ett främmande språk. Språkfrågan, liksom de stora avstånden fördröjde assimilering, menade historikern Richard Gothe. ”Uppe i finnmarken talades endast det gamla modersmålet. Där höll man också på fädernas forntro och på deras gamla seder och bruk”. Han berättar vidare:
”Redan när de första nybyggarna försökte bereda sig mark på ”fjället” eller ”på heden” hände det att bönderna protesterade. Vid dessa tillfällen kunde nybyggarna vända sig med skrivelser till Hertig Karl, Gustav Vasas yngste son. I lag hade kungamakten fastställt att 4 – 5 mil av utmarkerna hörde till Gud, oss och Sveriges krona till, varför ingen kunde neka skogsfinnarna tillträde till kronans eller kungens allmänning”.

Under 1600-talets första decennier var konflikterna mellan allmogen och finnarna relativt få, men somliga upprördes över finnarnas svedjande. Skogsfinnarnas speciella teknik, huutha, innebar i korthet att skogsområden brändes ned, varpå rågen såddes i den varma askan. ”Gruvorna behövde ved och svedjandet blev därför en nagel i ögat för bruksherrana i mellersta Sverige”, skriver Gothe. Han belyser att den norrländska allmogen tidigare hade kunnat dryga ut sina inkomster genom jakt och fiske. Älghudar hade sålts till goda priser, men när finnarna nu drog fram genom markerna med mindre och större jaktsällskap, för att återkomma med stort jaktbyte, menade man att ”skogen uthöddes”. Även filosofie doktor Maud Wedin har lyft fram det växande missnöjet gentemot skogsfinnarna, vid mitten av 1600-talet. Bönderna klagade över att finnarna brände ner deras fäbodskogar, men de främsta klagomålen kom från bruksnäringen. Staten ansåg att skogen främst skulle användas för framställning av träkol, såg nu stora inkomstmöjligheter i den blomstrade bruksnäringen. Man började därför gynna denna grupp på bekostnad av skogsfinnarnas nykolonisation.

Somliga finnar hade flytt hemlandet för att slippa knekttjänst. Dessa saknade egna torp och sökte sig gärna till landsmän som kommit hit före dem. Det fanns många som föredrog att leva fritt ”på skogarna”, vilket, skriver Gothe, ”var enklare och bekvämare än att arbeta upp åker och äng”. För att ”stävja de lösa elementens framfart på skogarna, mot dem som ”flyttia och omfärda” företog så regeringen ett särskilt plakat 1636. Det kostade 40 marks böter för varje lösfinne man hyste. Lösfinnarna skulle avlägsnas från landet och transporteras tillbaka till Finland. (Maud Wedin)

Inställningen till finnarna på skogarna, förändrades således och de som tidigare välkomnats med öppna armar ansågs nu utgöra ett hot mot kronan som behövde skogarna. Dessutom såg man med rädsla på nybyggarnas magiska värld. Övergången från katolicism till evangelisk tro hade vid tiden inte märkts av särskilt mycket i Finland. Gothe framhåller att folket var djupt rotad i magisk folktro och ”vid tiden hade man inte vuxit sig in i det katolska åskådningssättet ännu. Med tanke på denna långsamhet skulle det dröja innan man blev medveten om, att man återigen fått en ny religiös bekännelse. I skogsfinnarnas religiösa utövande sammanvävdes gammal hednisk tro med kristna, katolska religionsbegrepp”.

Skogsfinnarnas föreställningsvärld

Gothe ansåg att det skogsfinska folklivet var präglat av råhet, hårdhet och stor primitivitet. Finnarna var ett naturfolk, vana att bo i enslighet på stora ödesskogar. ”Folk som bosätter sig så, har naturligtvis svårare att följa med i den kulturella utvecklingen”. Men – ”även om livet avspeglade sig efter ytterst enkla och grova linjer, så är det inte rätt att påstå att det bara fanns grovt och styggt där”.

Skogsfinnarna ansåg att allt i naturen var besjälat. Därtill hade man tron att den högre anden hos människan, tillsammans med trollmedel, kunde behärska och betvinga den lägre naturen. Tingen var antingen vänligt eller fientligt stämda mot varandra och i denna otrygga tillvaro, där många faror lurade, krävdes att man aldrig var värnlös eller oförberedd. Otaliga magiska bruk genomsyrade därför vardagen. Lycka och välgång står i centrum i den skogsfinska tron. Lyckan måste vinnas och beskyddas. Därtill fanns övertygelsen om att den kunde stjälas av illasinnade människor och makter. Den måste därför försöka återvinnas om den gått förlorad. Lyckan troddes kunna stjälas från ens egna djur och tillföras andras så att de egna djuren blev ”skämda”. Om någon utsänt en bära, kunde djuren sina i mjölkningen. Genom magi söktes därför åkerlycka, kärlekslycka, jakt- och fiskelycka, barn-lycka, öl-lycka och boskapslycka. Svedjandet var för många det huvudsakliga jordbruket och skördarna kunde slå fel. Det gällde därför att på alla sätt avvärja dåligt genom förebyggande åtgärder. Den finske bonden måste även skydda sin egendom mot osynliga och farliga inflytelser påverka makterna så att han fick lycka och framgång. ”Redan när första trädet fälldes på den till sved avsedda skogsmarken, ja rentav dessförinnan, hade finnbonden med läsningar, offerspråk och symboliska handlingar sökt att inviga och skydda sitt område. Bland annat skulle man gå omkring svedjelandet tre gånger, vanligen två gånger medsols och en gång motsols” förklarar Gothe.

Enligt det finska nationaleposet Kalevala 3:125 är tiätäjä – den finske vismannen och schamanen ”den i visdom överlägsne, den som äger högre insikt”. Vismännen använde sig i sitt botande av trollrunor, besvärjelser och böner, men också örter till dekokter och smörjningar. De finska runorna gick i arv, liksom de magiska riterna som förmedlades av far till son och av mor till dotter. Man skilde mellan panentatauti, sjukdomar som pålagts av illasinnade människor och jumalantauti, sjukdomar som pålagts av Gud. Vismannen befattade sig inte med det senare. Somliga tiätäjä ansågs kunna se in i det fördolda, hitta stulet gods och peka ut tjuven. Andra kunde förutsäga kommande händelser. Vismannen kunde även omintetgöra ovänners onda anslag och använda trollskott och spåsändningar mot fiender. För att kunna fördriva sjukdomar och annat skadligt måste vismannen ta reda på det ondas ursprung. Hade ett sår uppstått av ett järnredskap måste han kunna redogöra för järnets ursprung, gällde det brännsår, måste han känna till eldens uppkomst etc. När han lyckats påvisa dess ursprung, förlöjligade han dess förmåga. Vismannen använde flera olika sorters kraftord – sana – där han bad det onda avvika till fjärran belägna trakter.

Vid sidan om den ”vita” magin använde man sig även av ”förgörelsemagi”, vilket förmodligen ingav både rädsla och respekt hos omgivningen. De så kallade finnskotten ansågs härstamma från norr. I norska telemarken trodde man att dessa ”nordsendningar” fördes med nordanvinden. Den som hade förmågan att sända sådana, ansågs således ha makt över vindarna. Genom spåsändningar kunde man förhindra fiendens framfart. Uttrycket ”att göra mot varandra” är ett stående inslag i trollsägner från finnskogarna, påpekar Gothe.

Svart magi och ond bråd död

Om mina egna förfäder från östfinska Savolax, finns dokument som tyder på att man använde sig av sådana sändningar för att mästra fienden. Den så kallade björnstämningen var en form av förgörelsemagi, där man med hjälp av magi trodde sig kunna få björnen att anfalla ovänners boskap. Två anfäder som ansågs vara finska tiätäjäs mästrade varandra och hämnades genom att ”stämma björn” så att björnen till slut blev alldeles skinnflådd under ”tassarna” då den tvingades springa fram och tillbaka mellan de båda ovännernas gårdar.

Pål finne i Västertorp, Ytterlännäs, uppges varit stridslysten och trollkunnig. Han låg bland annat i strid med Västansjöfinnen, vilka stämde björn på varandra. Det berättas att Pål retade sig på en samisk familj som bodde i närheten av Västertorp. Han ansåg att ”Lapp-Sackes” renar förstörde hans starrhässjor och dödade några av Sackes renar som hämnd. När Sacke upptäckte de döda renarna i skogen och konfronterade Pål, uppstod en tvist männen emellan och Pål dödade Sacke. Anhöriga sökte länge efter den dödes kropp men kunde inte finna den och Pål gick således fri från efterräkningar. Stackars Sackes skelett återfanns först flera år senare, i en dalgång mellan två berg och platsen där kroppen hittades fick namnet ”Lauranko möke” – benrangelsbacken.

Björnstämning var en form av ”svart” magi som endast återfinns i den skogsfinska föreställningsvärlden. Foto: Helena Bure Wijk

 

Skogsfinnarna i Ångermanland del 1 finns här

Skogsfinnarna i Ångermanland del 1

Foto: Helena Bure Wijk

 

Nybyggare med ”bruna råttans och kackerlackans okuvliga reslust”

Prästen och släkttecknaren Bertil Hasselberg (f. 1897) beskriver sydvästra Ångermanland och norra Medelpad som öde, ända fram till mitten av 1500-talet. Inom detta område återfinns socknarna Graninge, Viksjö, delar av Sollefteå, Ytterlännäs och Gudmundrå. ”Hit kommo åtskilliga finnar och byggde hem i ödemarken under den stora finska invasionen till Sverige, som pågick i slutet av 1500-talet och hela 1600-talet”.
”De äldsta finnsocknarna innanför Ångermanälvens nedre ådal eller intill dess långsträckta mynningsfjärd är Viksjö (Stigsjö socken), Graninge (Långsele socken) och Gudmundrå, följda av Sollefteå, Torsåker, Ytterlännäs, Dal och Högsjö socknar, samtliga på västra sidan av älven. På dess östra sida påträffa vi finska spår inom Bjärtrå och Styrnäs.” förklarar historikern Richard Gothe som ägnade en stor del av sitt liv till att forska om och att kartlägga de östfinska familjerna.

I slutet av 1500-talet tillhörde Finland vårt land, så egentligen tillhörde ”skogsfinnarna” vårt eget folk. Krig och missväxt drabbade allmogen i Finland under 1500-talet, varför många kvinnor och män valde att emigrera. Den svenska staten ville vid den tiden gärna kolonisera obebodda delar av Sverige, för att få nya skattebetalande hemman. Till Ångermanland kom så 74 finska nybyggare. De erhöll ofta 6 år av skattefrihet. Villkoren i de nya hembygderna blev dock hårda för många nybyggare. I Ångermanland var det stränga vintrar med mycket snö och även somrarna kunde vara kalla, ”ej sällan besvärade av frost så att säden ofta halvmogen måste bärgas” skriver Gothe. ”Försöker man få klart för sig, från vilka trakter alla dessa tusentals kolonister kommit, påträffar man exempel från nästan alla väderstreck. Där finns folk från Kemi i norr bort till Karelen, alldeles intill ryssgränsen, från Österbotten ned till Raumo och Åbo, men först och främst folk från Tavastland – och framför allt – savolaksare, dessa genuina nybyggare med bruna råttans och kackerlackans okuvliga reslust”. (Gothe)

Bråkiga anfäder

År 1592 fanns tre finska nybyggar-familjer från Savolax bosatta i Västergraninge, i Ytterlännäs, Ångermanland. De tre var mina anfäder, Sigfrid Persson ”finne”, Hindric ”finne”, samt Måns Michelsson ”finne”. Några varmare känslor verkar man inte haft för varandra. Sigfrid och Måns var svågrar och de bråkade ständigt med varandra. Måns kände sig flera gånger tvungen att anskaffa skyddsbrev (1610 och 1620) mot svågern Sigfrid. Skyddsbrev var ett dåtida skydd eller privilegium, utfärdad av överheten.

Vid Sollefteå ting 1607 dömdes Måns för att ha skadat svågern. Domen blev 20 marks böter för ett ”fullsår” mot Sigfrid samt 3 mark för ”en blånad”. Sigfrid dömdes för två blånader mot Måns, till böter om 6 mark. Familjefriden fortsatte att lysa med sin frånvaro. Två år senare tvingades nämligen Måns att böta 6 mark för att han slagit Sigfrid och orsakat honom två blånader. Sigfrid dömdes samtidigt till 3 marks böter för att han inte inkommit med sitt kyrkotionde i tid. Några år senare, år 1612 hade våldet trappats upp ytterligare och Sigfrid dömdes till 20 marks böter, då han ”slagit Måns finne, ett knivslag och en blånad”.

Olof Månsson, son till Måns ”finne”, hamnade i bråk med bönderna i Jämtland och anklagades för att ha svedjat över ”landamäret”, samt för att vara vanvördig och ha dåligt uppförande: ”Talar med swärord och pockande”. Även hans bror, Lars, anklagades för dåligt uppförande år 1635 och dömdes ”för försmädliga ord mot lagläsare och tolvmän. Bötar 76 mark och får sitta en vecka i kistan och spisa vatten och bröd”.

En annan anfader, Per Pålsson ”finne” bodde vid sjöns östra del, i Östergraninge. Inte heller här lyckades man hålla sams särskilt väl. Per låg nämligen i fejd med finske bonden Jon Olovsson i Västergraninge och måste begära beskydd för att få stanna kvar. Han erhöll skyddsbrev av hertig Karl i februari 1600. Anfadern Matts Persson ”finne” i Forsed dömdes till böter för slagsmål 1621.

De finska nybyggare som bosatte sig i Ångermanland förlorade snabbt sina släktnamn och kallas endast ”finne” i dokumenten. Spåren efter skogsfinnarna är få och man får en känsla av att det här är något som man helst har velat glömma bort. En sockenbo i Viksjö skriver i ett brev till Richard Gothe och förklarar: ”Sedan århundraden finns en inrotad föreställning att betrakta den finska invandringen och det finska blodsförvantskapet såsom en episod, alltför ringa och intetsägande att bevara i minnet”.

Foto: Helena Bure Wijk

Skogsfinnarna i Ångermanland del 2 hittar du här

Gratis släktträd på internet?

När man har kommit igång med släktforskning upptäcker man snart att det kan vara bra att ha ett verktyg för att kunna strukturera forskningen på ett lättförståeligt och snyggt sätt. För att bygga släktträd i datorn kan man använda kalkylprogrammet Microsoft Excel, men det finns också andra alternativ. DisgenHolger, Brother´s Keeper och Min Släkt är några prisvärda program som erbjuder släktforskaren möjlighet att skapa fina släktträd i datorn, som sedan kan skrivas ut eller flyttas till andra webbplatser som GEDCOM-filer. Vill man sedan publicera forskningen på en egen hemsida så går även det bra.

Jag har använt programmet Min Släkt under många år och är väldigt nöjd. Programmet är enkelt att använda, prisvärt och innehåller alla funktioner man kan behöva. Dessutom har man en tillmötesgående och trevlig kundtjänst. För engångssumman 450 kronor kan man köpa en licensnyckel för Min Släkt och får då fri tillgång till programmets alla funktioner, för alltid. Här kan du ladda hem och prova Min Släkt 4.2 kostnadsfritt.

Att släktforska är en tidsödande hobby som kräver mycket arbete och tålamod. Då är det viktigt att kunna spara forskningen för att kunna dela det man hittat med släkt och vänner (eller med hela världen, om man nu skulle vilja det).

Min Släkt är ett mycket bra och prisvärt program som innehåller allt jag behöver och mer därtill.

I dag är det enklare att släktforska än det var tidigare eftersom vi nu kan sitta hemma vid datorn och forska i de gamla kyrkböckerna, men det kan inte nog poängteras att släktforskning fortfarande är exakt samma ”hantverk” som tidigare, som kräver lika stort engagemang, tålamod och källkritik.

På senare år har möjligheten att bygga släktträd på internet kommit och har lockat många människor att börja släktforska, dels för att det är enkelt att starta ett konto och ”mata” in uppgifterna, men även för att somliga tror att man med några knapptryckningar kan få ett komplett släktträd, utan att släktforska själv. Många är de företag som erbjuder oss att enkelt bygga släktträd och snabbt fylla ut våra ”tomma”, okända släktgrenar genom så kallade ”smarta matcher”, som inte alltid är särskilt smarta. Dessutom är tjänsterna sällan (aldrig) helt gratis. Jag har testat att bygga släktträd ”gratis” hos företagen Ancestry, My Heritage och Geni.

Ancestry erbjuder ”gratisabonnemang” för släktforskning. Som icke betalande medlem kan man visserligen bygga ett släktträd och det finns ingen gräns för det antal personer man lägger in i trädet. Det är bra. Mycket bra att man även kan välja att radera sitt släktträd om man vill och att man kan avsluta sitt konto utan påtryckningar eller frågor.
Det är enkelt och roligt att lägga in anor och uppgifter i trädet. Lättnavigerat och bra. I släktträdet dyker det ständigt upp ”darrande” gröna löv med tips som endast betalande abonnenter kan använda sig av.

Gröna ”darrande” löv visar att det finns tips om mormor i släktträdet

Som vinstdrivande företag vill man naturligtvis ha betalande medlemmar och ett Sverigeabonnemang kostar 995 kronor per år. Då får man ta del av alla tips och funktioner och kan även söka i svenska kyrkböcker. Det går även att välja månadsabonnemang för 135 kronor/månad vilket är bra. Kostnaden dras direkt från bankkontot när man väljer månadsabonnemang och om man inte avslutar abonnemanget så dras samma summa nästa månad. Att hitta ”avsluta mitt abonnemang”-knappen är enkelt och gör att man som användare kan känna att man själv har kontroll över när och hur man vill vara med. Det är bra.

Gröna darrande löv och ”smarta matcher” kanske kan vara en hjälp men kan även vara förödande, för om jag skulle acceptera detta tips som programmet föreslår, att en Sigrid Högström är densamma som farfars mormor Sigrid Jonsdotter, då skulle det omkullkasta hela släktforskningen…

Att bygga kostnadsfritt släktträd erbjuder även företaget My Heritage, men här bör man vara medveten om att när man väl har skaffat ett gratis bas-konto och börjat skriva in mormors och morfars och farmor och farfars alla anor, då tar det snart stopp. Gratisabonnemang innebär ett släktträd med max 250 personer. För att bygga vidare på trädet krävs Premium-abonnemang. Kostnad cirka 2000 kronor per år och summan kan inte delas upp och betalas månadsvis. Med ett premiumabonnemang kan man söka i många källor och erbjuds tips, vilket är bra. Sidan är lättnavigerad och det är enkelt att lägga in anorna i trädet samt personliga uppgifter och bilder. Det är bra.
Även här bygger hela idén på att användarna ska binda upp sig på dyra abonnemang för att kunna ta del av alla funktioner och så kallade ”smarta matcher”, som i många fall är helt förkastliga.

Gratisabonnemanget på My Heritage erbjuder dig att bygga släktträd med max 250 individer. Istället för gröna, darrande löv dyker tipsen här upp i form av ”smart matches” och ”record matches” som kräver abonnemang för att ta del av.
De så kallade ”smarta matcherna” är ofta oerhört korkade och visar hur viktigt det är att vi forskar själva för att inte hamna alldeles tokigt i släktforskningen.

Även My Heritage erbjuder möjligheten att radera det släktträd man har lagt upp om man skulle ångra sig, samt avsluta medlemskap, men det är svårare att hitta denna information på sidan och för att avsluta medlemskap krävs en uppsägning (som görs via mail). Jag upplever även att det är svårare att själv kunna styra över vilken information jag som användare delar med mig av. Jag råder alla användare att ”klicka” på fliken ”min integritet” och sedan ta bort markeringen för sådant som inte känns bekvämt för er. Läs under varje rubrik och välj vad som ska vara markerat och godkänt.

När jag lade ut ett släktträd på My Heritage som gratismedlem tidigare, hade jag inte en aning om att jag hade godkänt att alla mina släktfoton, personliga släktberättelser m.m. fick ”tas” av andra och därför ser jag nu hur mina uppgifter finns i många andras släktträd, där de har dykt upp som ”smarta matcher” hos användarna. Det mest tråkiga är inte att bilder och minnen som jag trodde var ”privata” har övertagits av andra, utan att det nu sprids många felaktigheter som jag inte kan ändra. Som släktforskare upptäcker man ibland att något är fel, går till botten med det felaktiga och ändrar men släktforskningsuppgifter som har hamnat på internet beter sig som en trojansk häst och ”Smarta” matcher hänvisar inte till den person som först lade ut uppgiften – de bara sprids vidare, som ett virus.

Geni erbjuder också sina användare att skapa kostnadsfritt släktträd. Geni ägs av My Heritage och uppgifter på Geni används på My Heritage som ”smarta matcher”. Om man vill vara krass kan man säga att företaget tjänar stora pengar på att naiva människor ger bort sin mödosamt förvärvade släktforskning, med släktbilder och allt, gratis. Sedan säljer man deras uppgifter vidare som smarta matcher via dyra abonnemang. Eller så kan man säga att individerna ger bort sin forskning frivilligt för att de vill vara med och bidrar till det så kallade ”Världsträdet” på Geni.

Det är enkelt att lägga in uppgifter och ”bygga” trädet till en början men det blir med tiden oerhört svårnavigerat allt eftersom det växer och då nya användare ”hakar” in i trädet. På Geni kan man bygga sitt släktträd med obegränsat antal personer i trädet men det finns ingen möjlighet att radera trädet om man skulle vilja. Du kan avsluta ditt konto, men aldrig radera trädet eftersom andra användare i ”världsträdet” har ”hakat” in och blivit en del av samma träd. Det är mycket viktigt att veta. Jag önskar att jag hade vetat om detta när jag byggde mitt träd på Geni, men det finns naturligtvis ingen information om sådant när allt handlar om att så många som möjligt ska dela med sig av så mycket information som möjligt. När jag avslutade mitt konto på Geni ”övertogs” mitt släktträd av andra och sedan dess har jag bara kunnat se hur mina uppgifter, bilder och även felaktiga släktuppgifter ”valsar” runt i olika släktträd på internet och även som ”smarta matcher” på My Heritage. Jag har ingen möjlighet att ändra felaktigheterna eftersom det nu är Geni och My Heritage som äger mina uppgifter.

Ett exempel. Mitt gamla släktträd med den felaktiga uppgiften om Karin Tilly Thomsdotter finns på Geni men jag har inga behörigheter att ändra eftersom trädet har övertagits av andra användare.

 

Att släktforska är en hobby som kräver mycket arbete, engagemang och tålamod. Dela det värdefulla, underbara som du har hittat i forskningen med människor som uppskattar det – familj, vänner eller kanske med hela världen, men se till att du delar på dina villkor och att du har kontroll över dina uppgifter.

 

 

 

 

 

Statarens katt – om klasskillnader förr


Mamma och jag vid Ängsö slott 1969

Det är drygt sjuttio år sedan statarsystemet försvann ur den svenska historien för gott, men det är sällan vi i dag hör människor berätta om hur det var att leva på den tiden. Författare som Ivar LO har skildrat den hårda tiden, men få av de som lever idag vill, eller orkar berätta om hur det var att växa upp som ”statarbarn”. Det gör alldeles för ont, är förknippat med tunga minnen och framför allt en stor skam. Min mamma är en av många som växte upp i ett Sverige som präglades av klasstillhörighet och förtryck. Här är hennes berättelse:

”Stataren var en gift man som anställdes vid större gårdar och fick sin lön helt eller delvis ”in natura”. Istället för pengar fick familjen kost och logi, ofta i form av en undermålig bostad full av ohyra. Stataren anställdes på ettåriga kontrakt och hade bara friheten att flytta och byta arbetsgivare under den sista veckan i oktober månad, den så kallade slankveckan. Vägarna under hösten var därför fyllda av förhoppningsfulla familjer som flyttade från den ena arbetsgivaren till den andra, ofta för att inse att det var lika dåliga villkor på den nya arbetsplatsen.

I statarens kontrakt ingick inte bara att mannen skulle arbeta. För att familjen skulle få stanna måste även hustrun arbeta på gården med mjölkning och hon tvingades därmed lämna sina egna barn. Det var den ”vita piskan” som ven över kvinnornas ryggar, menade författaren Ivar Lo Johansson som själv växte upp i ett statarhem.

Min mamma Elsa vägrade att mjölka och därför måste familjen bryta upp och flytta två, tre, ibland fyra gånger per år. Mamma föddes 1903 och växte upp i Östergötland som barn till statare. Hennes far, liksom hans far, och hans far, före honom, tvingades leva under svåra förhållanden som statare. När Elsa var barn fick stataren endast lön ”i natura”, det vill säga, man fick sin inkomst i råg, vete, mjölk och så vidare. Det kallades ”helstat”. Min mormor, Hedvig Kristina, lyckades, trots de svåra omständigheterna att hålla sina barn ”hela och rena”.

Hur fattig man än var, så skulle det inte synas utåt. Barnens kläder lappades och lagades ständigt. Barnen hjälpte till med arbetet på gården från 10-årsålder och mamma har berättat hur hon och hennes syskon låg på knä och drog upp rovor under hösten, med frusna händer. Flyttlassen gick vår och sommar och mormor var alltid noga med att huskatten skulle följa med i flytten. ”Annars äter röttera öpp öss”, som hon sa på sin östgötska dialekt.


 Mormor Elsa och morfar Ivar med döttrarna Majlis och GunBritt

De barn som växte upp i ”statarfamiljer” fick ofta en tuff uppväxt och möttes av förakt från omgivningen eftersom familjerna var fattiga och ansågs vara på samhällets ”botten”. Vi hann heller aldrig rota oss någonstans. Statarfamiljerna levde och arbetade ofta i närheten av arbetsgivarna, de välmående familjerna, men det var två skilda världar som sällan möttes. När vi bodde i en arbetarbostad alldeles intill ett västmanländskt slott där far var anställd som statare, i slutet av 1940-talet, så visste alla i familjen sin plats. Varken barn eller vuxna fick någonsin beträda herrskapets mark och det gjorde vi heller aldrig. Det var helig mark.

Grevinnan gick alltid klädd i sin jakt-uniform, med ett gevär på axeln och alla i familjen visste att man inte fick komma i närheten av hennes mark, trots att det bara var några meter mellan statarbostaden och herrgårdens ägor. Men min älskade gråspräckliga katt förstod sig inte på det här med klasstillhörighet och andra dumheter. Katten sprang en dag, tvärs över herrskapets välkrattade grusgång och grevinnan gick då ut på trappan och sköt katten med sitt gevär.

Den skadeskjutna katten lyckades på något sätt krypa hem. Katten plågades svårt så pappa var tvungen att avliva den när han kom hem från arbetet. Han gick till sin arbetsgivare med anklagelser. Varför sköt man familjens katt? Och varför, om de nu var tvungna att skjuta henne, varför såg de inte till att katten var död så att hon slapp lida?

Grevinnan svarade att katten hade beträtt hennes mark, utan lov. Hon hade därför rätt att skjuta katten. Det var så det var på den tiden och vi var tvungna att acceptera det”.

 

Karin på Regnaholm

 

Regnaholm
Regnaholms slott vid sjön Regnas norra sida hette ursprungligen Båtstorp.
Foto: Sinikka Halme

Mitokondrie-DNA är en DNA-sträng som finns i cellernas bränslestationer, mitokondrierna. Mitokondrie-DNA som även kallas mtDNA, ärvs från modern – både till döttrar och söner – men det är bara döttrar som kan föra mtDNA vidare. Den mitokondriella DNA-strängen är en exakt kopia av moderns och förändras väldigt långsamt över tid. Därför bär både män och kvinnor samma mtDNA som de kvinnliga anorna har burit i tusentals generationer på den raka moderslinjen.

En haplogrupp kan beskrivas som en mtDNA-familj, eller grupp, som har en gemensam anmoder, som levde på en viss plats vid en viss tid.  Haplogrupp U5, som jag tillhör, liksom min mamma och hennes förmödrar, har spårats till södra Asien. Personer med den här haplogruppen tros ha invandrat till Skandinavien när inlandsisen smälte. Man tror att dessa människor var jägare och samlare. I dag är det endast ca 10 % av skandinaverna som tillhör U5, men nästan hälften av samerna och en femtedel av finländarna tillhör denna mtDNA- haplogrupp.

Den äldsta kända ana på min raka moderslinje var en kvinna som hette Karin Pedersdotter.  Karin, som var min mm mm mm mm mm, föddes 1654 på Regnaholms slott i Östergötland och det är från henne vi har ärvt haplogruppen U5. Det är svindlande att tänka sig att Karins och hennes kvinnliga förmödrars mtDNA har ärvts vidare, generation efter generation i nästan oförändrad form. Eftersom även jag är mor till en dotter så kommer det kanske att ärvas vidare genom hennes barn en gång i tiden…

Karins föräldrar hette Peder Håkansson och Elisabeth. Peder kom från Fogelö i Stora Malm, Södermanland men vi vet tyvärr ingenting om hans hustru Elisabeth.
Vet du kanske något mer om familjen? Kontakta mig gärna i så fall. Alla upplysningar, stora som små, är av intresse: forskningbw(snabela)telia.com

Ursulagener
Illustration: Helena Bure Wijk
mtDNA haplogruppen U5 tros vara 55- 60 000 år och tillhörde ursprungligen en jägar/samlarkvinna i södra Asien som fick en dotter, som i sin tur fick en dotter och hon, i sin tur…

 

Mina U5-förmödrar:
Elisabeth NN på Regnaholm
Karin Pedersdotter
Ingrid Andersdotter
Brita Andersdotter
Ingrid Kullström
Anna Catharina Fogelberg
Lovisa Dahlberg
Kristina Lovisa Persdotter
Elsa Lovisa Andersson
Gun Britt Bure
Helena (jag)

Bomärket, ett forntida personligt sigill

Bomärken har genom tiderna använts istället för namnteckning. Ursprungligen användes bomärket för att märka boskap, hus och boskap, men med tiden kom det att användas som namnteckning för att underteckna viktiga avtal, exempelvis bouppteckningar. Dessa märken påminner om runor och består ofta av linjer med tillagda streck och bågar. Ofta hade gårdar sina egna märken och varje märke ärvdes inom släkten. Förr i tiden, då många människor saknade läs- och skrivkunskap var bomärket ett bekvämt sätt att pränta sitt personliga ”sigill”, men bomärken har även använts långt in i modern tid.

Redan i de gamla germanska folklagarna från 400- 800-talet kan man se att ”signa”, ”märket”, användes vid märkning av boskap och ägodelar. Även i den gamla frankiska lagsamlingen framhålls hur ägodelar märks med personliga tecken. De första skriftliga beläggen för att dessa ”ägarmärken” använts i Norden finns i de isländska lagarna från 1100-talet. Min finske anfader Jon var en av många som ristade sitt bomärke när huset stod färdigt. Jons bomärke lär ha sett ut som bokstaven ”H”. Märket föreställde nämligen två avhuggna trädstammar med en gren liggandes i mitten och symboliserade den stol han satt på när han första gången kom till natursköna Remmet i Glissjöberg. Mer om det kan du läsa här.

Morfars morfars mor Lena Christiansdotter hade högsta betyg i läs- och skrivkunskap, men valde ändå att signera sin makes bouppteckning med ett bomärke i Knutby 1805. Märket, som ser ut att vara två ”A:n” (varav en bokstav är upp- och nedvänt), kan vara ett gårdsmärke från Burviks gård, som ärvts från Lenas svärfar Anders Andersson.
lena bomärke (2)

Det har forskats mycket om bomärkenas ursprung men man har inte funnit något belägg för att tecknen härstammar direkt från de fornnordiska runorna. Kyrkohistoriker Tuve Skånberg ser i de gamla bomärkena likheter med fornkyrklig dopliturgi. Han menar att det som senare kom att bli allmogens bomärken ursprungligen var ”gudstecken” som användes vid forna kristna dopceremonier. I sin intressanta avhandling ”Glömda gudstecken: från fornkyrklig dopliturgi till allmogens bomärken” som går att läsa här,  framhåller han att det som ser ut att vara bokstaven ”A”, i själva verket kan betyda detsamma som ”O Alfa” och är hämtat från Kristusbeteckningen i Uppenbarelseboken 22:13, där Kristus betecknas som Alfa och Omega, den första och den siste. Ett tecken för att avvärja ”ont”.

1517219022 (2)
Exempel på forntida tecken som kan vara glömda gudstecken. Källa: ”Glömda gudstecken: från fornkyrklig dopliturgi till allmogens bomärken” av Tuve Skånberg

I slutet av 1600-talet präntade prästen i Ytterlännäs, Ångermanland några märkliga tecken i kyrkoboken:

Magiska förkristna tecken eller fornkyrkliga gudstecken? Hittat i Ytterlännäs födelse- och dopbok 1680-

Även korset med lika långa ”armar” är ett kristet kors med ”ontavvisande” funktion menar Skånberg och andra forskare. Sådana kors har man bland annat hittat i Arnafjord, Norge och i Munktorp, Västmanland.

Huruvida de spännande bomärkena kan härröras från fornkyrklig dopliturgi eller till en tid långt före kristendomens intåg, vet jag inte, men jag vet att ”skogsfinnarna” som invandrade som nybyggare till den svenska ödemarken under slutet av 15- och början av 1600-talet, gärna blandade förkristen folktro med kristna symboler och man ristade gärna in sådana kors på hus, egendom, i marken och i stenar, till beskydd.

Inristat kors vid Juhola finngård, Värmland. Foto: Helena Bure Wijk

 

 

Med sjösäck och penna

Pappa Björn i Australien 1958. Foto: Björn Wijk

”En aprildag 1952 gick jag till sjömansförmedlingen, som låg vid Norra Dryckesgränd i gamla stan i Stockholm och sökte jobb på en båt. Jag hade nyss fyllt 16 år och ville se mig omkring i världen. I den närbelägna Stadsgården låg fartyg och lastades och lossades och vid Skeppsbron tog en Finlandsbåt ombord passagerare. Längs kajerna flanerade människor i vårsolen. I gränden utanför sjömansförmedlingen stod karlar och pratade och rökte. Flera hade tatueringar på armarna och jag gissade att de var sjömän”…

Läs den spännande fortsättningen i pappas blogg ”Med sjösäck och penna” som du hittar här.

Pappa (med rutig skjorta) tillsammans med en vän ombord på s/s Aslög 1952. Foto: Björn Wijk

 

Nu är det gratis att släktforska!

Sedan 1 februari är materialet i Riksarkivets digitala forskarsal tillgängligt för alla, helt kostnadsfritt. Här finns över 100 miljoner digitala arkivhandlingar och för oss som släktforskar är det en riktig ”guldgruva”. I min egen släktforskning använder jag SVAR samt Arkiv Digital, som tillsammans ger mig tillgång till allt jag behöver.

Du som är intresserad av att fördjupa dig inom speciella forskningsområden, exempelvis häxprocesserna, kan hitta mängder av intressanta handlingar via fliken ”specialsök”.

I Norge har det varit gratis att släktforska i de gamla kyrkböckerna de senaste 20 åren. Om du, liksom jag, har rötter i Norge, är Digitalarkivet en riktig skattkammare.

Kossor med namn i de gamla bouppteckningarna

ko
Foto: Iso Republic

Audhumbla var enligt nordisk mytologi den ko som skapades av rimfrost-droppar vid tidernas början. Enligt myten slickade Audhumbla fram asarnas stamfader ur en sten som var belagd med salt rimfrost.

Människan och kon har länge haft ett nära förhållande i Norden. Kossan har genom tiderna givit människan mjölk, kött och gödsel samt varit henne behjälplig i arbetet, som dragdjur.  Att äga en eller flera kor var en rikedom för många människor under 1800-talet, som garanterade familjen mat. I de gamla bouppteckningarna kan man ibland se anteckningar om kornas namn.

Släktingen Anders Lund i Knutby ägde vid sin bortgång en häst, en ko som hette ”Rosa”, en ko som hette ”Blomma” samt tre tackor och fyra lamm:

Att namnge mjölkkor är vanligt även i dag. Av drygt 300 000 kor i Svensk Mjölks databas, har 256 500 kossor namn. Vanligaste namnen är Rosa, Stjärna, Krona, Sara och Maja, enligt Aftonbladet (2011). Tidningen uppger även att studier har visat att kossor med namn ger mer mjölk.

Fantasifulla namn hade släktingen Per Christianssons kossor, ”Mångås”*, ”Kulla”, ”Lena”, ”Jiska/Juska” ? och ”Röpeta”.

* Mångås är ett konamn som härstammar från Norrland. ”Gås” kallades den smörklick som man förr i tiden bredde på bröd som gavs till tjänstefolket.

Häxorna i Torsåker

vagn1
Foto: Helena Bure Wijk

Redan i förkristen tid fanns i Norden en föreställning om att vissa människor kunde ingå förbund med trollen och att de genom svart magi kunde orsaka skada och orsaka förgörelse, men den klassiska bilden av häxan som allierad med djävulen tog form i ett kristet landskap. Denna föreställning började florera i Europa under slutet av medeltiden, men det var inte förrän under senare hälften av 1600-talet som större häxprocesser förekom i vårt land.

Efter reformationens tid sågs folklig vidskepelse som hädelse, riktad direkt mot det heliga. Sådana skadliga föreställningar ansågs i förlängningen hota nationens hela existens, genom att de väckte Guds vrede. Vidskepelse och trolldom sågs av den kristna kyrkan som konkurrerande aktiviteter, som inte bara hotade hela den kristna samhällsordningen utan även det gudomliga majestätet, menar historikern Bengt Ankarloo.

De trollkunniga ansågs möjligen kunna bota sjukdomar och åstadkomma ”gott”, men troddes lika väl ha förmågan att åstadkomma ont.  De troddes kunna förse sig själva och sitt hushåll med mjölk, ost och smör, genom att på magisk väg ”mjölka” kvastar och pinnar.

Att praktisera trolldom genom bruk av örter och besvärjelser gick under benämningen lövjeri. Men även signeri – att läsa besvärjelser i syfte att bota genom att avvärja ont – var ett grovt brott och ett tecken på förbund med djävulen, eftersom även detta krävde att man allierade sig med den onde. Således syndade trolldomsutövarna mot, första, andra, femte, sjätte och sjunde Guds bud. Dessutom förbröt man sig mot det förbund människan i dopet gjort med Gud, då hon avsade sig djävulen och hans gärningar, påpekar Ankarloo.

När häxhysterin drabbade Sverige 1668 var Kristoffers landslag fortfarande i bruk. Lagen hade ett tillägg med den gammaltestamentliga Mose lag som fastslog att all uppsåtlig Gudshädelse skulle bestraffas med döden. Budet i Andra Mosebok 22:18 som lyder: ”En trollkona skall du icke låta leva” var det man lutade sig mot när man utfärdade dödsdomar i trolldomsmål.

Flera rannsakningar i Jämtland år 1668 kom att bli inledningen för flera större trolldomsprocesser i Dalarna, Gävle, Hälsingland, Ångermanland och Stockholm.
I jämförelse med det stora antalet dödsoffer i Europa (ca 1/2 miljon människor), var det ett förhållandevis litet antal, ca 300 personer, som avrättades i vårt land mellan åren 1668 – 1676. Men den trolldomshysteri som blossade upp i Sverige, spreds som en löpeld under en kort tidsperiod av åtta år och drabbade flera svenska orter (och familjer) väldigt hårt.

Kulmen på häxförföljelserna nåddes år 1675 då minst 110 människor i Gästrikland och södra delen av Ångermanland avrättades under några månaders tid. Den socken som drabbades allra hårdast av häxprocesserna, var Torsåker i Ångermanland där 71 personer avrättades mars-juni 1675. Många av de avrättade var kvinnor och många tillhörde den släkt jag själv är en del av.

”Över vida trakter av Norrland flammade häxbålen, vid Härnösand en gång tretton samtidigt. På ett berg mitt i Torsåkers pastorat i Ångermanland halshöggos och brändes på tre dagar 1675 ej mindre än 71 personer från trenne socknar kring Ångermanälven. En lång tid efteråt hörde man det ilskna skallet av trollhundar från berget, som därav fick namnet Skällberget”. (Det stora trolldomsraseriets tid, Runeberg)*

 

häxberg2
Häxberget, även kallat Bålberget ligger ca 1/ 2 mil från Torsåkers kyrka, mellan socknarna Dal, Torsåker och Ytterlännäs. Foto: Helena Bure Wijk

Det s.k Skällberget (vårdkaseberget) som omnämns i Runeberg ligger två kilometer norr om kyrkan och det finns idag inga belägg för att avrättningarna skedde där.

Att släktforska är som att läsa en spännande bok…

Att släktforska är som att läsa en spännande bok. Trots att informationen i kyrkböckerna ofta är knapphändig så blir varje människoöde så levande när man med hjälp av de handlingar som finns, lägger pussel över personens liv. Vissa livsöden är mer gripande än andra.

Brita Eriksdotter föddes 1783 i Burvik, Knutby som dotter till frälsebonden Erik Olofsson. Hon gifte sig med bonden Johan Jansson i Sotter, Knutby. Brita var då 28 år och paret fick sitt första barn, dottern Anna, två år senare.
Barnet visade tecken på svaghet vid födseln och man befarade att hon inte skulle överleva natten. Därför beslutade grannhustrun Margta sig för att nöd-döpa den lilla.
I födelseboken noterar prästen senare:

”I anseende till dess svaghet blef barnet nöddöpt av ryttaren Sotterbergs hustru, Margta Andersdotter i Svanbol i närvaro av bonden Erik Olssons enka i Burvik. Nöddopet undersöktes, befanns riktigt och stadfästes av prosten Gihlman. Därvid varande vittnen voro: Bonden U. Anders Ersson i Burvik, Bonden Mats Jansson och dess hustru i Sotter; Pigan Anna Jansdotter i Spångtorp, Lohärad socken”.

Lilla Anna överlevde förlossningen och hela veckan därpå, men avled sedan, 11 dagar gammal. Om föräldrarnas sorg finns förstås ingenting noterat i kyrkböckerna men vi kan föreställa oss att de måste ha sörjt sin flicka djupt, även om det alls inte var självklart för någon förälder på den tiden att deras barn skulle leva till vuxen ålder.

När jag följde den lilla familjen framåt i tiden via kyrkböckerna, blad för blad, hoppades jag  innerligt att Brita och Johan snart skulle få uppleva lyckan i att bli föräldrar igen. Denna gång till ett levande och friskt barn. Det dröjde två år innan nästa barn kom. Hon hette Lena Cajsa och föddes 1815. Jag blev så lycklig över att läsa att barnet föddes friskt och starkt. Jag är själv mamma och har upplevt den stora sorgen att mista en liten dotter men även den största lyckan, då jag några år senare fick gåvan att få en levande och frisk dotter.

Det verkade som om allt nu skulle bli bra för den lilla familjen i Sotter. Jag pustade ut och tänkte stänga arkivet och avsluta forskningen om Britas liv.  Brita är inte en direkt anmoder då jag härstammar från hennes bror Johan, men jag ”bläddrade” ändå framåt i tiden, lite förstrött. En anteckning i födelseboken fångade plötsligt min uppmärksamhet. Paret fick ännu en dotter 1819 men den lilla var död när hon föddes. Arma föräldrar!
Jag kände att jag måste få veta hur de gick vidare i livet. Jag hoppades att allt slutade lyckligt för dem, trots allt. Men Brita fanns inte med i församlingsboken. Istället hittade jag henne i dödboken år 1819:

”Bonden Jan Janssons hustru Brita Eriksdotter i Sotter af barnsbörd, 36 år. Dödfödda dottern jordfästes tillsammans med modern den 18 april”

 

 

 

 

Ett ovärderligt register för släktforskare

I min släkt finns många soldater. Soldaternas namn hade ofta ortsanknytning, som exempelvis namnet Bure från Burvik i Knutby, Wärstedt (från Värsta, Häggeby) och Lydman (från Lydinge), Hällman (från Hällestad), Kuddström (från Kuddby), Hagelberg (från Haglinge rote) och Ängel/Engel från (Ingelstad, Norrköping). Andra soldatnamn anspelade på mer personliga attribut, som exempelvis soldatnamnen Stark, Hjelm och Hugg.

Centrala soldatregistret är en ovärderlig källa för oss som släktforskar. I soldatregistret kan vi söka efter förfäder och även själva bidra till forskningen genom att skicka in uppgifter. Här kan du söka efter dina soldater.

I soldatregistret kan det finnas värdefulla uppgifter om soldaten och hans familj, bland annat släktnamn, samt betyg för soldatens insatser. Om min morfars mormors far, Johan Peter Bure f. 1823, står det: ”Avsked 1881, 32 tjänsteår. Anmäld till underhåll. Tjänt berömligt”.
Även hans far, Dragon Johan Bure f. 1790 fick betyget ”berömligt” och här finns även en notering om soldatens längd: ”Dragon och ryttare vid Livregementets dragoner, Uppsala sqvad, Burvik Knutby, 31 tjänsteår, tjänt berömligt. 1.75 cm”.

Soldaten
En av många soldater i släkten.

Även Krigsarkivet har många värdefulla uppgifter om soldater och soldattorpen. Morfars mormors morfar, Johan Bure, bodde i dragontorpet Svanbol i Knutby, Uppland. Dragontorpet Svanbol finns ännu bevarat och är ett så kallat ”dubbeltorp” där det bodde två familjer. År 1813 – 1840 bodde där dragon nr. 96, Johan Bure f. 1790 med familj, samt Erik Burell, dragon nr. 95, f. 1802 med familj. Torpet, som då var i mycket dåligt skick, genomgick ett antal renoveringar åren 1878 – 1900. Bland annat besvärades eldstaden ”af inrökning”. Vid besiktning ansågs fähuset vara i ”mycket bristfälligt skick, norra gafvelen fallfärdig och bör ombyggas”. År 1901 hade man lagat de trasiga fönstren och taket i huset samt lagt in nya golv. Ett nytt fähus och lada hade också byggts. Fähuset, ”hela stugan samt huf och vindskivor” rödfärgades sedan. Källa: Krigsarkivet

Svanbol
Dragontorpet Svanbol i Knutby Foto: Helena Bure Wijk

Julafton i Ångermanland år 1894

 

cropped-img_2848.jpg

Berättat och nedskrivet av gammelfarmor Dora Emerentia f. 1888:

”Julgranen kläddes med papperskarameller och hängdes i taket då det var trångt i stugan. Jag minns inte att vi hade någon jultomte på den tiden. Istället kom någon på julkvällen och kastade in små paket till barnen. Det kunde vara en griffeltavla eller en ABC-bok…
Ingen fick vara uppe sent på julaftonskvällen ty far och mor skulle upp till julottan dagen därpå och hade en del att ordna med innan det bar i väg. Djuren skulle ha något att äta, så skulle ett av barnen finklädas. Det var jag som hade turen att följa med till julottan 1894. Vi barn fick, från sexårsåldern turas om att åka med. Vid den åldern skulle vi åtminstone förstå att sitta stilla i kyrkan och ha någon behållning av julottan.

Ja, så kläddes jag riktigt varmt och allt var snart klart för avfärd. Pappa var i stallet och ordnade med mat till hästen ”Blacken” som skulle ha en liten hötapp och havre för att ha tålamod att vänta på kyrkfolket. Ja så var allt ordnat. Vi bäddades ned i släden och iväg for´t. Det var nästan en mil till kyrkan och på vägen lyste det i varje fönster och bjällerklang hördes från hundratals andra kyrkobesökare.

Ja, så var det äntligen slut på den långa predikan prästen hållit, tänkte jag. Men vackert var det i alla fall. Jag satt mest och tänkte på hemresan när vi skulle hälsa på hos mormor och dricka julmorgonkaffe och få smaka de goda saffranskringlorna som hon brukade baka. Mormor bodde ungefär på halva vägen mellan mitt hem och kyrkan. Hon var änka och bodde ensam i en stuga med två små rum.

Så var vi äntligen framme. Mormor stod i dörren och tog emot oss. I köket var det pyntat så fint. På den stora spishällen brann en björkvedsbrasa. En blankskurad kaffepanna stod mellan vedträna på sina höga järnben och spred en härlig kaffedoft, blandad med doften av björkveden. Den lilla kammaren var även smyckad med lingonris-girlanger, ljus, en krubba med Jesusbarnet som fanns placerad vid sidan om den öppna spisen. Även där brann en stor brasa som lyste upp hela rummet och där skulle vi dricka det goda kaffet med saffranskringlor och lite kakor. Så skulle det vara en påse med hem till syskonen som ej fick vara med.

Så blev det bråttom igen att vända hemåt. Mor hade mycket att pyssla med under dagen. Både djur och barn väntade på att bli ompysslade. Björkvedsbrasorna hade börjat brinna ned och spred sitt dunkla, vemodiga sken över de breda golvtiljorna i den idylliska, trolska lilla stugan”.

Dora1
Gammelfarmor Dora Emerentia föddes i Ed, Ytterlännäs 1888

Ett DNA-test kan göra historien levande

IMG_5959 (2)
Sønsterud gård i Gjesåsen, Hedmark 

År 1642 föddes anfadern Anders Mikkelsen Sønsterud i Hedmark, Norge. Anders gifte sig med Maren Torstensdatter Sorknes f. 1644 i Hedmark. Paret bodde på Sønsterud gård i Gjesåsen och fick tillsammans fem barn – Berte, Torsten, Kari, Mikkel och Gunhild.
Dottern Berte f. 1680, gifte sig med Gunnar Håkonsen på gården Sorknes och fick med honom flera barn. Min ana, Torsten f. 1682, gifte sig med Lisbeth Arnesdatter Holmen och fick sju barn.

Jag började släktforska i början av 1990-talet och har genom åren ”byggt” min farfars släktträd med norska anor långt, långt tillbaka i tiden. Men ett släktträd där man inte har någon kännedom om människorna, eller någon anknytning till bygden där de levde blir inte så mycket mer än ett obegripligt träd med en massa namn och årtal. Genom åren har jag så många gånger funderat över farfars släkt. Hur såg det ut där de bodde? Hur levde de?

Jag lyckades efter många års detektivarbete hitta min okände farfar och hade ett långt telefonsamtal med honom. Farfar lovade att han skulle komma och hälsa på oss sommaren därpå, men det blev aldrig så. När han gick bort 2011 så trodde jag att alla ”länkar” till hans släkt i Norge för alltid var borta eftersom vi inte kände till några andra släktingar där.

Torsten 2
Farfars morfar, Torsten Ejnarsen f. 1847 i Åsnes, Norge

Sommaren 2015 gjorde jag ett DNA-test i släktforskningssyfte och ganska snart fick jag en DNA-match i Norge och förstod att det var en släkting på farfars sida. Vi skrev till varandra och det visade sig att vi är ättlingar till syskonen Berte och Torsten Sønsterud som föddes i slutet av 1600-talet. Vi är alltså tiomänningar. Tack vare den omfattande  släktforskning vi båda har gjort genom åren, så kunde vi direkt hitta vår gemensamma ana. I somras träffade jag vår nya släkting och han visade mig alla platser och gårdar där våra släktingar en gång bott. Det var så fantastiskt.

IMG_5955 (1)
Sorknes gård, Hedmark

Mina norska anor hittar du här

När Sverige lärde sig läsa

När man som släktforskare studerar kyrkliga förhörsböcker kommer man i kontakt med anteckningar som liknar ”bord”, med varierande stadighet. Efter reformationen blev det oerhört viktigt att varje familjemedlem skulle kunna stava och läsa i bok. ”Borden” vi möter i husförhörslängderna är prästernas betyg gällande läsförmågan och går från ett svart streck, till ett stadigt ”bord” med två ben och rejäla ”fötter”. När de yngre barnen hade påbörjat sin vandring till att bli goda och kristliga medborgare drog prästen det första strecket på detta bord.

ABC5I vårt land trycktes ABC-böcker som barnen skulle lära sig att läsa utantill, samt läsa högt ur. Boken innehöll textorden med Luthers förklaringar om 15 – 20 sidor, samt de långa katekesutvecklingarna med bibelspråk om 90 – 100 sidor.

Den första ABC- boken bestod av papper med tryckt text som var fastnitat på en trä- eller pappersskiva och formad som en liten spegel med handtag. Johannes Bureaus Runa, ABC-bok från 1611 inleddes med bokstäver på runor och fraktur. Därefter följde ”Fader vår som är i himlen” och trons tre artiklar. Boken innehöll även buden, övriga katekesstycken, samt bords, morgon, och aftonböner.

Läskunnighet, att kunna läsa i bok, värderades högt, men långt ifrån alla var läskunniga. I husförhörslängden för Tuna år 1692, var hälften av de äldre sockenborna analfabeter och fick noteringen ”inte”, Vi kan därmed få en liten inblick i hur det kan ha sett ut med läskunnigheten i Sverige vid den tiden.

Källa: Bokstävernas intåg av Egil Johansson

läsbord (2)
Bild: Exempel på olika nivåer av läskunnighet i Bladåker, Uppland i slutet av 1800-talet.

Kungsholmskungen Johan Wilhelm Smitt

800px-Stockholmspanorama_1790Stockholm 1790 (Johan Fredrik Martin 1755-1816)

Johan Wilhelm Schmidt (Smitt) föddes 1821 i Hedvig Eleonoras församling, Stockholm. Han var ättling till guldsmedsmästaren Olof Schmidt f. 1627 i Ronneby, Blekinge. Johan Wilhelm var en driftig man som under sin livstid kom att bli omtalad som Sveriges rikaste man. Han kallades även ”Kungsholmskungen”.
”Han är till längden något över medelmåttan, smärt och senfullt byggd. Hans ansikte, bränt av en varmare sol än vår, är skarpt markerat, prytt av ett kastanjebrunt helskägg, och hans ögon äro vassa och genomträngande. Hans tal är kort, distinkt och vittnar om en mogen tankegång”. (Projekt Runeberg)

I sin ungdom studerade Johan Wilhelm vid Nya elementarskolan i Stockholm men gav sig sedermera ut på långa resor till Sydamerika. I Argentina lade han grunden för sin stora förmögenhet och han återvände till Sverige som välbärgad generalkonsul. Johan Wilhelm Smitt var bland annat med och grundade Nitroglycerinbolaget tillsammans med Alfred Nobel, Stockholms enskilda bank, Graningeverken och Stockholms bryggeriindustri. Han ägnade sig även flitigt åt diverse tomtaffärer på Kungsholmen där han sedermera gick under namnet ”Kungsholmskungen”. Tillsammans med sin familj bodde han ”i sitt enkla palats vid Scheelegatans slut intill Fleminggatan”, skriver författaren Per Anders Fogelström i sin bok ”Mödrar och söner (1991)”.  ”Smittens palats”, som huset kallades i folkmun, låg vid Scheelegatan 13 B och var en ombyggd malmgård.

Johan Wilhelm Smitt kom från enkla förhållanden och skapade sin förmögenhet på egen hand. Under sin livstid donerade han ca 400 000 kronor till Stockholms högskola och var även en generös donator till andra skolor och projekt. När Brusells bryggeri stod inför konkurs, investerade Johan Wilhelm pengar i verksamheten genom att köpa så många aktier han kunde i företaget, till ett så lågt värde som möjligt. När han sedan hade fått aktiemajoritet i bolaget tog han över ansvaret för verksamheten, som bytte namn till St Eriks bryggeri och senare Stockholms bryggerier. Verksamheten blomstrade och kom att bli landets näst största bryggeri.
”Smitt var känd som välgörare och donator, han hade också gett pengar åt en fond till de anställdas fromma. Men han var affärsman och inte någon socialreformator och än mindre en företrädare för kvinnans jämställdhet. Om en man och en kvinna utförde samma arbete vid bryggeriet hade mannen dubbelt så hög lön som kvinnan”. (Fogelström 1991).

Under en period låg ”Kungsholmskungen” Johan Wilhelm Schmidt och ”Brännvinskungen” L.O Smith, också han verksam i Stockholm, i luven på varandra. De hade samma efternamn men var inte släkt med varandra. Brännvinskungen L. O Smith anklagade Johan Wilhelm i Stockholms rådhusrätt och Johan Wilhelm gav svar på tal genom att anklaga konkurrenten för förtal:

”Jag vågar blotta lögnaren, belackaren och utspridaren av det hemliga och öppna giftdrypande förtalet, hvilken är uslare än procentaren, ty han ockrar på folks heder och ära samt på sin nästas goda namn och rykte. Om det finnes någon rättvisa, så måste herr L. O. Smith, som jag åtalat för ärekränkning, dömas till det strängaste strafflagstadgar, ty det allmänna rättsmedvetandet skulle på det djupaste kränkas, om en person, »vars» — för att begagna herr L. O. Smiths egna ord — »bord är fint, vars rock är fin, vars samvete är fint», och som skryter med att äga millioner, skulle fällas till några hundra kronors böter. Utslaget i detta mål må falla huru som helst, så står däröver det allmänna medvetandet och känslan av vad som är anständigt, rätt och hederligt, och inför denna domstol är herr L. O. Smith redan dömd”.

Brännvinskungen L.O Smith dömdes till fem månaders fängelse men straffet efterskänktes genom kungens nåd efter att Johan Wilhelm donerat 100 000 kronor till Stockholms högskola.

Smitt,_Johan_Wilhelm_(Av_Richard_Bergh_1885)
Kungsholmskungen Johan Wilhelm Smitt 
Foto Wikipedia

Johan Wilhelm Smith avled den 8 oktober 1904 på sitt älskade Kungsholmen i Stockholm. I sitt testamente donerar han hela förmögenheten till släktingar, anställda och före detta anställda. Han skänker bland annat pengar till Stockholms högskola, hälsobrunnen i Ronneby (den stad hans far föddes i), Stockholms barnkrubba, Stockholms sjukhem, stiftelsen i Stockholm för gamla tjänarinnor samt många andra projekt. Testamentet avslutas med följande ord:

”Slutligen förordnar jag, att min begrafning må ske med all enkelhet, utan kransar och blommor, icke något liktal hållas samt liket förbrännas vid Stockholms krematorium och askan nedsättas i mitt grafställe å Stockholms kyrkogård”. (Källa: Projekt Runeberg)

 

Släkten Schmidt med okända rötter

Efternamnet Schmidt har funnits i släkten, i rakt nedstigande led, under flera hundra år men vi vet fortfarande inte varifrån släkten kom från början. Anorna gifte sig med de skotska släkterna Ouchterlony och Dublar, men även med tysk-baltiska släkter, som von Cappel, von Fliegen och Freitag (von der Loringhoven). Dessa släktgrenar har sina rötter i det tyska området Niederösterreich, som gränsar till Slovakien och Tjeckien m.f.l. länder. Släkten von Cappel tycks haft sina rötter i tyska Nordrhen-Västfalen, men även i Estland. De tysk-baltisk-skotska anorna tycks ha invandrat till Blekinge, dels som handelsmän och hantverkare men även som militärer.

2048007_Athena_Plus_ProvidedCHO_Skoklosters_slott_23513
Anfadern Herman von Cappel f.1595 var kapten och överste vid Nylands regemente, Finland. Målning: Georg Günther Kraill von Bemeberg. Tavlan finns på Skoklosters slott.

Den första anfadern med efternamnet Schmidt var fm fm fm ff ff Niels (eller Nicolaus) Schmidt som bodde i Ronneby, Blekinge i slutet av 1500-talet.

Hans son, Olof Schmidt f. 1627 var guldsmedsmästare i Ronneby och gift med Anne Magnusdotter Rönnow. Anne var dotter till den skotske handelsmannen Magnus Dublar f. ca 1600 i Skottland.

Anne och Olof fick sonen Gerhardt Schmidt f. 1676 i Ronneby. Även Gerhardt valde guldsmedsyrket. Han gifte sig med Eva Freitag och paret fick sju barn tillsammans.

Deras son, Magnus Gerhardt Schmidt f. 1713 i Lyckeby, Blekinge blev bagarmästare i Karlskrona och gifte sig med Anna Elisabeth Rignelia f. 1788 i Karlshamn.

Paret fick bland andra sonen Adolph Fredric Schmidt f. 1745 som också han blev bagarmästare. Adolph Fredric gifte sig med Anna Catharina Wittbom f.1763 i Kalvsvik, Blekinge.
85505
”Borgaren och mästaren vid det vällovliga bagarämbetet, välborne och konsterfarne
herr Alolph Fredric Smitth och Demoiselle Anna Catharina Wittbom undfå lysning uti härad, i Herrans namn tilltänkta äktenskap…” (Lysning, 1780, Karlskorna)

Adolph Fredric och Anna Catharina fick flera barn, bland andra min anmoder Johanna Ulrica Schmidt f. 1785.

Johanna Ulrica arbetade som kammarjungfru och gifte sig med skräddaren Johannes Rosengren f. 1787 i Väckelsång.

Deras son, Adolf Fredric Schmidt f. 1809 i Tingsås, Kronoberg, var gift med Johanna Jeanson från Asarum. Adolf Fredric var först sjöman men sadlade senare om och blev benarbetare och konstsvarvare. Familjen lämnade Karlshamn och flyttade till Stockholm i mitten av 1800-talet. De fick tillsammans barnen Alphons, Hulda, Albrekt Ferdinand och Mathilda Johanna.

Dottern Hulda Schmidt f. 1838 i Karlshamn var min farmors farmor och den siste som bar namnet Schmidt i vår släkt. Hulda avled 1897 i Nordmaling, Västerbotten.

Kontakta mig gärna om du vet mer om släkten Schmidt från Ronneby och dess ursprung!
forskningbw(snabela)telia.com

IMG_5018 (1)

När gammelfarmor öppnade eget

 

reklamnorlings

Hösten 1915 bestämde sig gammelfarmor Dora Emerentia för att starta eget företag och köpte då en fastighet i Sveg med ”Rum för resande”.

Det var svåra tider och trots att man hade pengar att handla för, så var det svårt att få tag på mat då bland annat kaffe, mjölk och bröd ransonerades i Sverige åren 1916-1919. Gammelfarmor Dora har berättat:
”Ransoneringskort blev det på nästan allt i matväg och då var det svårt många gånger att räkna ut hur man skulle klara den saken. Det var bara att försöka med ersättningar.  Kaffe kokade man av råg som man rostade. Så minns jag också särskilt vetekli som rostades till kaffe och det smakade inte så illa. Kaffet gick alltid att ordna. Värre var det med brödet till kaffet, varför vi tog av egna kuponger för att hjälpa kaffegästen”.

Det var dock långt ifrån alla gäster som var sugna på kaffe med dopp:
”Skogsgubbarna arbetade hela vintern i skogarna och på våren kom de vandrande till Sveg med fullspäckad penningpung för att förfriska sig. Då skulle det festas på lagerdricka. När de herrarna kom var det mest att sätta fram hela backar på golvet. Dricksglas sattes fram men dessa användes ej, eller slogs sönder. Dessa personer med namn som ”Stor Po”, ”Uppsala Kalle”, ”Norrlands Nisse”, ”Mas Vicke” och ”Lilla Skåne”, (den lugnaste av dem), föredrog att halsa ur flaskorna. Då minsann fick man springa och passa för kom de åt blandades ”beska droppar” i flaskorna. Det blev en gräslig lukt i kaféet. Ja, så var det på den tiden”, sade gammelfarmor och tillade:
”Det fanns även en kategori som kallades Rallare. Dessa var mycket präktiga människor, fast kanske ibland lite råa och brutala. Det fick man ha överseende med. De var ju kunder”.

Gammelmormor Dora med personal på Rum för resande, Sveg
Norlings rum för resande i Sveg 1915. Farmors mamma Dora med personal.

Hon berättar vidare: ”Ja, så gick dagarna och man levde ganska oroligt inför vad som skulle hända – krig eller fred – men det var bara att försöka hoppas och göra sitt bästa, klara upp affärerna och få maten för dagen. Maten var ju det viktigaste. Pengar fick vi ju in, men mat var svårt att införskaffa. Det vi fick på korten förslog ej. Sill och kålrötter hade man fått nog av. Det värsta var maten till barnen, som framför allt behövde mjölk. På kvällarna cyklade jag omkring, både en och två mil och bjöd 2.50 – 3 kronor litern. En och annan gång kunde det lyckas men oftast åkte man i oförrättat ärende.

År 1918 på hösten bröt spanska sjukan ut. Maken var bland de första som drabbades av sjukdomen. Han klarade sig och blev frisk men hans kamrat som insjuknade samtidigt, dog efter en vecka. Det var en mycket svår tid när man då hade ansvar även för inneboende som insjuknade. En gång låg elva stycken stora, starka karlar sjuka och hjälplösa. Jag, som husmor måste se till att ordna både mat och medicin. På den tiden var det inte så välordnat inom sjukvården”.

Tillsammans med sin man, snickaren Oscar Norling, öppnade gammelfarmor senare begravningsbyrå, snickeri och blomsterhandel på Härjedalsvägen i Sveg som hon drev fram till sin död 1974.
Norlings

Bland präster och oäkta barn i 1800-talets Stockholm


Johan Gustaf Söderman f.1841

Min farmors farmor hette Hulda Schmidt och föddes i Karlshamn, Blekinge år 1838. Hennes far, Adolph Fredric Schmidt var sjöman men när arbetstillfällena blev allt färre, sadlade han om och blev bensnidare.  Familjen flyttade till Stockholm där Adolph Fredric arbetade med att skapa prydnadsföremål i elfenben.

Hulda Schmidt fick sitt första barn som ogift. Sonen, Erik Gustaf Sigismund Posse föddes på Lilla Munklägersgatan 11, i Storkyrkoförsamlingen 1865.
Barnets föräldrar uppgavs vara okända i födelseboken men när barnet döptes fanns flera dopvittnen med samma efternamn, nämligen: Svarvaren Adolph Fredric Schmidt, svarvaren Alphonz Schmidt, svarvaren Johan Albert Schmidt, fru Johanna Schmidt, mamsell Josefina Gustafsson och mamsell Mathilda Johanna Schmidt.

Den okände barnafadern med efternamnet Posse tycks ha hjälpt familjen ekonomiskt och han såg även till att sonen fick växa upp under trygga omständigheter med två föräldrar. Några år senare bor nämligen Hulda och sonen på Svartmangatan 22 i gamla stan, Stockholm, tillsammans med den teologi-studerande Johan Gustaf Söderman från Värmdö.
Erik Gustaf Sigismund Posse uppges då vara styvson till Söderman.

1871, när Söderman fortfarande var i full färd med sina präststudier, födde Hulda ännu en son, min farmors far, Alphonzo Hans Gustaf.
Barnet föddes med ”föräldrar okända” men när han döptes fanns många dopvittnen från familjerna Schmidt och Söderman.
Några år senare, när fadern var färdig med sina studier ”trollades” barnet fram, med ett nytt och mer passande födelseår och Alphonzo Hans Gustaf uppges vara son till Hulda Schmidt och Söderman.  I kyrkböcker och i Härnösands herdaminne hävdas det att Johan Gustaf Söderman och Hulda Schmidt var gifta, men någon vigsel ägde aldrig rum. Förmodligen fick Söderman en summa pengar och andra fördelar för att tog hand om Hulda och hennes oäkta son, Gustaf Erik Sigismund.

Prästen Söderman från Värmdö, fick infödingsrätt i Nordmaling (vilket borde varit en omöjlighet eftersom han inte hade sina rötter där) och familjen flyttade dit. Även Huldas föräldrar, hennes syster samt Södermans ogifta syster, flyttade till Nordmaling. Där kom familjen att stanna i alla sina dagar.

Det har berättats hur farmors farfar arbetade med sitt jordbruk vid sidan om prästämbetet:
”Ännu på 1930-talet berättades om hur komministern Johan Gustaf Söderman, som dog 1915, kunde gå direkt in från dikesgrävningen, förrätta vigsel eller dop, hänga av prästkappan och gå ut igen, hela tiden med smorläderstövlarna på”. Källa: Oknytt 3-4/1993

Några tips för att komma vidare om barnet fötts med anteckningen ”föräldrar okända”:
Även om modern är anonym så antecknades hennes ålder då barnet föddes. Den uppgiften kan visa sig vara värdefull.

Om barnets födelseadress finns antecknad – titta närmare på den för att se vilka som bodde på adressen. Ofta är det barnmorskans adress, men viktiga ledtrådar kan finnas här.

Barnets dopvittnen/faddrar kan ge viktiga ledtrådar om föräldrarna.

Lycka till!

 

Fader okänd

Otaliga släktforskare, inklusive jag själv, har ägnat mycket tid åt att grubbla över anteckningen ”fader okänd” i födelseboken. Den lilla anteckningen får så stora konsekvenser då den bryskt bryter ett helt släktled och gör det svårt att komma vidare. Och än värre är det när båda föräldrarna är anonyma i födelseboken. Då är det ofta svårt att komma vidare. I sin bok ”Fader okänd”(2011) ger historikern Elisabeth Reuterswärd många värdefulla tips till släktforskare som har ”kört fast”.

Förr rådde en väldigt sträng social kontroll i vårt samhälle och lagstiftningen var länge inriktad på att ställa både mannen och kvinnan till svars. Kyrka och domstol ansträngde sig till det yttersta för att få den ogifta modern att erkänna vem barnafadern var, eftersom utomäktenskaplig sexualitet ansågs vara ett brott mot både kyrklig och världslig lag.
Genom Gustav III:s barnamordsplakat fastslog man år 1778 att ogifta mödrar kunde få sitt nyfödda barn inskrivet i födelseboken med anteckningen ”fader okänd” och ”moder okänd”. Detta för att minska det stora antalet barnamord i Sverige. Genom den nya lagen fick ingen längre tvinga kvinnan att avslöja vem barnafadern var. Dessförinnan hade barnmorskorna haft till uppgift att förmana den ogifta kvinnan att avslöja vem som var barnets far. I de fall myndigheterna begärde det, var barnmorskan även tvungen att berätta vad den ogifta modern hade berättat under förlossningen. Genom barnamordsplakatet förbjöds barnmorskan att försöka tvinga fram sådana bekännelser.

Många ogifta kvinnor valde att behålla sitt barn, om det var möjligt, men om hon saknade möjlighet att försörja sig och inte kunde få hjälp av sina anhöriga, var hon tvungen att lämna bort barnet. Många barn fick växa upp hos sina morföräldrar, men det hände att socknen förbjöd kvinnan och hennes barn att flytta hem till föräldrarna då man ansåg att det fanns risk att familjen skulle ligga fattigvården till last. Om modern inte kunde sörja för barnets vård hände det att ansvaret för barnet övertogs av socknen. När socknen tog över ansvaret för de små, blev många barn utackorderade till lägst bjudande.

Stiftelsen Allmänna barnhuset i Stockholm var det första barnhuset i Sverige och grundades på 1600-talet. De barn som lämnades till en institution kom oftast att växa upp där och många for väldigt illa. 1785 kom en förordning om att barnen istället skulle utplaceras i fosterhem på landsbygden för att bli ”samhällsnyttiga varelser”.
Fram till 1856 hade de mödrar som födde anonymt ingen möjlighet att få tillbaka sina barn om de i ett senare skede skulle ångra sig, men genom ett tillägg i barnmorskereglementet kunde den anonyme modern lämna en lapp med sitt namn och hemvist på ett papper som förseglades och lämnades till pastorsämbetet i barnets födelseförsamling. Modern behöll en kopia och kunde senare, om hon önskade, bevisa att hon var barnets biologiska mor. För många barn som föddes av anonyma föräldrar, förblev dock föräldrarna okända. Till en början kostade det 100 riksdaler att lämna sitt barn till Allmänna barnhuset och de som kunde, betalade. De mödrar som saknade ekonomiska medel kunde lämna sitt barn, och i gengäld arbeta på barnhuset under en tid.

Den lilla flickan Emilia Carolina Sophia lämnades till Allmänna barnhuset i Stockholm i februari 1850, när hon var två veckor gammal. Hennes föräldrar, som var antecknade som ”okända” betalade 100 riksdaler vid överlämnandet av barnet. Några månader senare, i april samma år, kom min morfars mormors far, soldaten Jan Petter Bure, till barnhuset och hämtade den lilla flickan som sedan växte upp tillsammans med hans familj i Bladåker, Uppland. Flickan växte upp som Emilia Carolina Sophia Bure och flyttade sedermera till Vitsjö i Estuna där hon fick en tjänst hos Georg Christoffer Hjalmar Leijonhielm och hans hustru Ingeborg Emma Sofia Blûm. Emilia gifte sig med bonden Erik Matsson i Estuna och fick med honom flera barn.

Barnhusets rulla innehåller bland annat information om de barn som lämnats till barnhuset, avtal mellan barnhuset och fosterföräldrarna samt barnets uppväxt hos dem.
Här kan du söka i Stockholms Allmänna barnhus rullor 1800-1916: http://www2.ssa.stockholm.se/Allmbarnhus/Allmbarnhusepi7.aspx)

 

Några tips från boken ”Fader okänd” av Elisabeth Reuterswärd:

Barnafäder som inte har antecknats i födelseboken kan finnas i den absolutionslängd/avlösningslängd som kyrkoherden förde (Detta gäller främst 16- och 1700-talet).

Före 1741 skulle botfärdiga syndare lämna en gåva till kyrkan, varför det även kan vara värt att söka uppgifter i de kyrkoräkenskaper som finns bevarade. Fram till 1778 blev de flesta ogifta mödrar, liksom en majoritet av männen stämda inför tingsrätten.

Från 1918 måste alla ogifta mödrar ha en barnavårdsman för sitt barn. Anteckningen ”bn” intill det utomäktenskapliga barnets notis i födelseboken visar att barnet har blivit anmäld till barnavårdsnämnden och att det därmed finns handlingar rörande barnet och dess föräldrar hos kommunen.

Barnets efternamn kan ge en ledtråd om vem fadern är. Om fadern erkänt barnet som sitt var det vanligt att hans förnamn bildade barnets efternamn (patronymikon). Detta gäller även fall där fadern inte är antecknad i födelseboken, men han senare har erkänt faderskapet. Genom namnlagen som kom 1901 skulle man bära ett släktnamn som var bildat av fadern, farfaders eller morfaders förnamn med tillägg av – son, eller gårdsnamn.

När barnet första gången flyttar från födelseförsamlingen begärdes en så kallad flyttningsattest där det i vissa fall kan framgå vem barnets far är. Om fadern var underhållsskyldig kan det även finnas notering om underhållsplikt i hans flyttningsattest.

Under 1800-talet betalade många män underhåll för sina utomäktenskapliga barn. I konfirmationslängder kan det därför finnas anteckningar om fadern, trots att han inte erkänt barnet när det föddes.

Några tips för att komma vidare om barnet fötts med anteckningen ”föräldrar okända”:

Även om modern är anonym så antecknades hennes ålder då barnet föddes. Den uppgiften kan visa sig vara värdefull.

Om barnets födelseadress finns antecknad – titta närmare på den för att se vilka som bodde på adressen. Ofta är det barnmorskans adress, men viktiga ledtrådar kan finnas här.

Barnets dopvittnen/faddrar kan ge viktiga ledtrådar om föräldrarna.

Lycka till!

 

Valloner i Bennebols masugn

Under slutet av 1500- och första delen av 1600-talet kom några tusen vallonsmeder till Sverige för att arbeta. Det var deras speciella teknik att framställa smidesjärn som gjorde dem så efterfrågade. Vallonerna kom till vårt land från sydöstra Belgien och norra Frankrike, på initiativ av arrendatorn Welam de Besche och hertig Karl. De svenska bruken var vid den tiden i stort behov av skicklig arbetskraft och kunde erbjuda bra löner. Den tidiga valloninvandringen skedde främst till bruken i Östergötland och Värmland men under 1600-talets första del inflyttade många vallonfamiljer till de Uppländska bruken, som arrenderades av köpmannen Louis de Geer.

För många var det arbete och bättre ekonomi som lockade dem hit, men många kan ha kommit av religiösa skäl. Det menar Tore Hållander som har skrivit en intressant avhandling om vallonerna vid de Uppländska bruken: (Vägen in i sockenkyrkan – De uppländska vallonernas religiösa assimilation 1636 – 1693, Uppsala 2000).  Majoriteten av vallonerna var reformerta kristna. De var kalvinister men saknade rätten att offentligt utöva sin religion i både Liége och Spanska Nederländerna. I Sverige kunde vallonerna, i alla fall till en början, utöva sin religion privat om man lovade att inte sprida läran utanför hemmets väggar.

En av de valloner som bosatte sig i Uppland var smältarmästaren Godefroid Pousette som föddes i Belgien i slutet av 1500-talet. Han var min fm mm mf mf mf f och har många ättlingar i Sverige. Man beräknar att det idag finns hundratusentals ättlingar till de fransktalande valloner som kom hit i slutet av 1500- och början av 1600-talet.

Som många andra hörde jag som barn rykten om att vi hade valloner i släkten. När jag som 20-åring började släktforska, var jag fast besluten att hitta dem. Jag trodde då att det skulle bli enkelt, men det visade sig ganska snabbt att min morfars vallon-förfäder inte alls fanns på så nära håll i släkten som jag hade trott. Det krävdes många år av forskande innan jag hade lyckats ”gräva” mig tillbaka till vallonsläkterna Pousette, Dubois, Vincent m.fl.
På senare tid har jag börjat med DNA-släktforskning och har fått kontakt med flera släktingar som härstammar från samma vallon-förfäder.

Bennebols bruk i Uppland löd under Hargs bruk. Där tillverkades tackjärn mellan åren 1683 och 1884. Mina förfäder levde och arbetade där under de två hundra år som masugnen var i bruk. De arbetade som masugnsarbetare, smeder, uppsättare och malmdragare. Barn, kvinnor och gamla arbetade som ”bokare” vilket innebar att de sönderhackade den hårda malmen. Flera av mina släktgrenar som levde i Bennebols masugn härstammar från Belgien och vallonsläkterna Dubois och Pousette, men många anfäder- och mödrar var svenska.

Morfars mormors morfar hette Petrus Larsson och föddes i Bennebols masugn 1792. Han kom att arbeta där i närmare sextio år, liksom hans far och farfar gjort före honom. Fadern, Lars Persson f. 1748 arbetade som malmdragare i masugnen, ett slitsamt arbete.
Under vinterhalvåret hämtades malm från Dannemora gruva och fördes till masugnen på slädar. Under sommartid forslades materialet med häst och båt till Harg, där det sedan hämtades till masugnen. Lars farfar var under sin livstid körare vid Gimo bruk, ett arbete som också handlade om förflyttning av malm.

Malmdragaren Lars Persson arbetade som alla andra, hårt och i 1811 års husförhörslängd noterade prästen att han var ”oduglig” på grund av ”bråck”. Han dog 1827 och hade då arbetat 56 år i masugnen.

Om du, liksom jag, har hört rykten om valloner i släkten – ta dem på allvar. Ofta visar det sig att det finns en gnutta sanning i det som sägs.
Stor chans att hitta valloner har man när man har lyckats gräva sig tillbaka till 1700-talet och befinner sig i någon bruksort. Var inte alltför fokuserad på att hitta de där fransklingande efternamnen till en början, för även om de första generationerna bar dem, så kan det mycket väl hända att namnen snabbt övergick till patronymikon, det svenska namnskick som innebar att barnens efternamn bildades av faderns förnamn, med son- eller -dotter som slutled, exempelvis Persson, Larsson och Andersson.

Förnamnen kan ge en ledtråd så att du vet att du är på rätt väg. Bibliska förnamn var populära bland vallonerna liksom förnamn som Claes, Hindric, Noe, Gottfrid, Pierre och Gillius som förekom flitigt inom vissa vallonsläkter.

När barnen döptes hade man oftast fyra dopvittnen och vid vallonbarns dop var dopvittnena ofta valloner. Kanske ger dopvittnenas namn en ledtråd som kan hjälpa dig att komma vidare.

När du väl har hittat ledtrådar om just dina vallonsläkter så finns det duktiga släktforskare som gärna hjälper dig vidare. Kika på internet där det finns flera bra föreningar och forum för smeds- och vallonforskning.

Ett DNA-test kan hjälpa dig att bekräfta din pappersforskning samt knyta kontakt med nya släktingar. Företaget Family Tree DNA har bland annat DNA-testet Family Finder.

Lycka till med din forskning!


Morfars mamma Augusta Charlotta Bure f.1876.
Charlottas mammas förfäder var valloner som levde och arbetade vid de Uppländska bruken. Mer om Charlotta finns att läsa i mamma GunBritt Bures blogg om släktforskning.