Spännande guidningar på Finnskogen

Vill du lära dig mer om den skogsfinska kulturen och besöka platserna där skogsfinnarna en gång bodde?
Tillsammans med erfarna guider får du möjlighet att uppleva den skogsfinska kulturen på riktigt nära håll och får besöka flera speciella platser där skogsfinnar har bott. Under dessa guidningar (som kan skräddarsys för olika gruppers behov), får man bland annat lära sig mer om den finska invandringen till Solør och Värmland, Carl Axel Gottlunds betydelse och vilka skogsfinska familjer som flyttade till området en gång i tiden. Guiden berättar om skogsfinnarnas rökstugor samt hur de konstruerades, de finska nybyggarnas mat- och bastutraditioner och mycket, mycket mer.

Upplev mystiken på Finnskogen 

Vill du kanske uppleva sjutorpsleden i Lekvattnet, Värmland? Eller kanske mystiken på Finnskogen där du får möjlighet att besöka platserna som människor varit tvungna att flytta ifrån, på grund av spökerier? Jag är certifierat medium och har medial vägledning för alla som vill, efter guidningen.

Guidningarna skräddarsys så att de passar alla behov. Möjlighet till boende finns på både svensk och norsk sida för den som vill.  Kontakta mig gärna för mer information: forskningbw@telia.com

Fjällsjö-finnarna

Fjällsjö betraktades länge som en ödslig ”avkrok” långt upp i norr. Bygden fanns inte ens med på 1600-talets Ångermanland-karta. Där bosatte sig några av mina finska förfäder i början av 1600-talet. På den tiden tillhörde Jämtland Norge. Foto: Undertecknad i Fjällsjö på 1970-talet

Fjällsjö, en gång i tiden en ödslig avkrok i norr

Fjällsjö som idag tillhör Strömsund i Jämtland, var en gång i tiden en långsmal socken som sträckte sig ända fram till norska gränsen, mellan Lappland och Jämtland. Arkeologiska fynd visar att det redan under folkvandrings- och vikingatid fanns en svensk bosättning i nordvästra delen av området. Området kom senare att kallas Ångermanlands lappmark.

På besök i Tåsjön, Fjällsjö på 1970-talet

Området betraktades länge som en ödslig avkrok i norr och Fjällsjö-bygden finns inte ens med på 1600-talets kartor över Ångermanland. De få bönder som levde där under 15 – och 1600-talet hade en tuff tillvaro i det karga området. Ännu tuffare var det för de finska bönderna i Österbotten och östfinska Savolax på den tiden. Löfte om upp till sex års skattefrihet lockade många finska nybyggare till Norrland, Dalarna och Värmland. Till Fjällsjö kom flera finska nybyggarfamiljer i början av 1600-talet.

 

1280px-Storberg
Fjällsjö Foto: Boern

Finska nybyggare

De finska nybyggare som kom till Strömsunds-orterna Fjällsjö, Hoting, Rudsjö (Russjö), Rörström och Vängel bildade tidigt egna ”finnbyar”. I Rudsjö (Russjö) och Tåsjön bosatte sig även några av mina finska förfäder.

Till Rudsjö flyttade bland andra släkten Lauinen och till Tåsjö kom den finska släkten Hokkanen. De första generationernas ”Russjö-finnar” tycks inte ha varit så särskilt fridsamma eller laglydiga och de förekommer ofta i dåtida domböcker. Några av ”värstingarna” tycks ha varit Zackris Persson f. 1620 och hans bror, Peder, söner till Peder Smed. År 1638 stod Peder inför tinget: ”Hafver bitit ett stycke utur armen på Peder Larsson hemma uti hans egen gård”. Jag har inte hittat något släktskap med dessa ”gubar”, tack och lov 🙂 

Forskarna Patricia och Erica Forssen Alonso har gjort en intressant sammanställning av domting i området mellan åren 1629 -1788. Här hittar du den.

Ortsbefolkningen upprördes över den tjuvjakt och det tjuvfiske som ”lösfinnarna” ägnade sig åt. Lösfinnar/drevfinnar” kallades de finnar som saknade egen stadigvarande hemvist. Genom ett tillägg i lagen försökte drottning Kristina få bukt med problemet. Alla lösfinnar skulle lagföras och bli deporterade tillbaka till Finland, eller dömas till straffarbete.

Enligt historikern Fale Burman så var ”finmärska” en inhemsk beteckning på de finska avkomlingarnas ludenhet. Foto: Sommar i Tåsjö


När historikern Fale Burman besökte bygden i slutet av 1700-talet antecknade han följande:
”Tåsjön – färsk fisk, gott folk, finsk ögonfähl”.  Han beskriver hur de finska nybyggarna först hade byggt sina rökstugor och fähus (ladugårdar) när de kom till sitt nya hem. Familjerna bodde sedan i ladugården tillsammans med djuren tills man hade snickrat färdigt torpet. Om man ska tro Burman så var de finska ättlingarna hårigare än sina svenskättade grannar. I sin dagbok antecknade han nämligen: ”Finmärska är beteckningen på de finska avkomlingarnas ludenhet”.

Några väderförutsägelser från Tåsjön enligt Burmans anteckningar i slutet av 17- och början av 1800-talet: ”Då laxöringar vaka och rök stiger upp ur skogen ifrån högden, blifver duskig (mulen) väderlek” och ”brun rand med ett sken under solen bådar storm”.

Fjällsjö-ättling 🙂

 

Läs gärna mer om Strömsund och dess historia i mitt tidigare inlägg.

Källor: Erik Modin ”Finnarna komma”, Patricia och Erica Forssen Alonso, Uno Persson, Fale Burmans dagbok, egen forskning.

Pappa har seglat jorden runt

Pappa Björn Wijk, författare till ”Med sjösäck och penna” Foto: Privat

Min fantastiska pappa, Björn Wijk, har seglat jorden runt och arbetat som sjöman ombord på många fartyg. Sedan han blev ”landkrabba” i slutet av 1960-talet har han arbetat som journalist. Besök gärna hans spännande blogg Med sjösäck och penna där pappa berättar om sina  sjömansminnen, åren som journalist och om livet idag, med styrketräning, golf och allt annat som berikar livet.

 

Hemmets Journal nr.52, 2018

 

Pappa och jag på 1970-talet Foto: Privat

Finska anor i Norge

Gammalt finnetorp i Hedmark, Norge Foto: Helena Bure Wijk

Att släktforska är fantastiskt roligt men kan ibland vara oerhört frustrerande. Speciellt, om man som jag, söker rötter till de östfinska anfäder och mödrar som en gång i tiden bosatte sig i Ångermanland.

Släktnamnet var oerhört viktigt för skogsfinnarna och visade vilken grupp man tillhörde. Namnen bildades efter klanledarens förnamn, tillnamn, yrke, utseende eller hemort, exempelvis släktnamnet Hakkarainen som betyder stenhuggare och Karjalainen som betyder karelare. Men de östfinska nybyggare från Savolax som bosatte sig i Ångermanland i slutet av 1500- och början av 1600- talen förlorade snabbt sina släktnamn och kallas endast förnamn och ”finne” i dokumenten. Spåren efter skogsfinnarna är få och har resulterat i att jag och många andra släktforskare har släktträd med många Pål, Grels, Henrik och Eskil ”finne”, som vi inte kan forska vidare på. Inte heller går det att hitta deras finska släktnamn.

De finska nybyggare som kom till finnskogarna i Värmland och norska Hedmark är lyckligtvis mycket väl dokumenterade. En stor del av dagens befolkning i Hedmark är ättlingar till de finska nybyggare som en gång i tiden slog sig ned där och man är stolta över sitt arv. Man har kartlagt sina rötter med hjälp av DNA-test och lyfter fram den skogsfinska kulturen genom att anordna årliga marknader och sammankomster där de gamla skogsfinska traditionerna, hantverk och mat står i fokus.

Hedmark, Norge Foto: Helena Bure Wijk

Liitiäinen i Hedmark

Släkten Liitiäinen (som jag härstammar från) tycks ha kommit till Hedmark, Norge via Gästrikland, Sverige, i mitten av 1600-talet. I Hedmark bosatte man sig vid Gravberget och Risberget, Våler. Släkten spred sig även till svensk sida (Aspberget och Södra Finnskoga) men många ättlingar finns i dag kvar i området vid Gravberget.

Om Ingeborg Henriksdatter Liitiäinen finns många berättelser. Ingeborg föddes 1720 i Gravberget, Våler, som dotter till Henrik Andersen Liitiäinen och Anne Mortensdatter. Hon fick flera barn utom äktenskap och kom att bli omtalad som ”Ingeborg løskone”. När hon födde sin andre son utom äktenskap 1742 antecknades följande:
”Ingeborg Henricksdaatter i Graffbberged stevnet for å forklare hvem som er far til det andre barnet hun, som ennå ikke er gått til Guds bord, nestleden høst fødte til verden. Hun skal ha utlagt ektemannen Henrik Mortensen Grafberged, som har sin hustru i live, for barnefar. Ingeborg er også stevnet for andre leiermål i sin ungdom, Utsatt”.
(Källa: Morten Nasch Sandvold)

Barnafadern(fäderna?) tycks ha varit gifta män i trakten och Ingeborg blev hatad av många, speciellt av de gifta kvinnorna som såg henne som ett hot. Det har berättats att kvinnorna i Gravberget tvingade bort henne och att hon därför bosatte sig under ett liggande stenblock, en bit ovanför bebyggelsen i Gravberget. Enligt denna vandringssägen var det också där hon födde sonen Daniel år 1741. Ingeborg dömdes sedermera att flytta därifrån och tillsammans med barnen begav hon sig till en ny sten, vid Haldammen, Gravberget.

När Ingeborg dömdes att flytta från sin bostad under stenen i Gravberget, har det berättats att hon flyttade till ett stenblock nära Haldammen. Det som i dag finns kvar av stenen kallas ”Ingeborgsteinen”, 3-400 meter från Haldammen, längs vägen mot Haltorpet. Foto: Nils Erik Iversen

 

Vill du också söka dina rötter i Norge?
Digitalarkivet är en fantastisk tjänst där man kan söka i kyrkböcker och andra handlingar helt gratis.

Mina finska rötter i Norge hittar du genom att klicka här

Tidigare inlägg om skogsfinnar i Ångermanland:

Skogsfinnarna i Ångermanland del 1

Skogsfinnarna i Ångermanland del 2

Tidigare inlägg om skogsfinnar i Östergötland:

Finska eller samiska rötter i Östergötland

Jakten på mormors finska rötter går vidare

Jag fick en skatt i brevlådan härom dagen

Många är vi som söker efter anfäder- och mödrar som vi aldrig fick möjlighet att lära känna när de levde. Hur mycket man än söker så är det omöjligt att med hjälp av kyrkböcker och andra register ”återkonstruera” en persons hela liv. När vi forskar hittar vi endast fragment och  på sin höjd, små anteckningar, men alla dessa små ”skärvor” från personens levnad är så värdefulla. Om vi därtill lyckas få kontakt med människor som kände personen, som kan berätta mer och som kanske även har foton så är det som att få en ovärderlig skatt. Jag fick en sådan skatt i brevlådan härom dagen.

Min farfar Gustaf föddes 1915 i Glissjöberg, Jämtland och med de knapphändiga uppgifter jag lyckats hitta genom kyrkböckerna föddes han som ”oäkta” med okänd far, växte upp hos sin mor och hennes make samt syskon.

Farfar Gustaf (längst fram), hans mamma Anna t.h samt styvfar och lillebror t.v

Böter för fortkörning på motorcykel hittade jag i hans ungdomsår men inga fler uppgifter om farfar finns. Han återfinns många år senare i kyrkböcker för Göteborg där han är gift i ett äktenskap utan barn och arbetar i hustruns klädbutik.

Enligt flera ”släktrykten” var farfar en glad, snäll, social och humoristisk person vilket gläder mig mycket. Humoristiska, glada släktingar kan man aldrig få för många av :-)Enligt en annan källa var han väldigt ”osentimental” vad gäller familjen och var inte det minsta intresserad av sin släkt. Han kastade bort alla bilder han hade på sina föräldrar och släktingar.

Enligt flera rykten arbetade farfar som tågpolis under andra världskriget när de så kallade ”tysktågen” transporterades till Norge. Det var närmare 2 miljoner tyska militärer som tilläts passera vårt land, som sades vara ”neutralt”…
Härom dagen fick jag bildbevis på att ryktet är sant.

Farfar som tågpolis under andra världskriget när de så kallade ”Tysktågen” gick till Norge. Tågpoliser arbetade inom SJ men var anställda via Kungliga Järnvägsstyrelsens militärbyrå. Foto: Privat

Farfar levde större delen av sitt liv i Göteborg tillsammans med sin älskade maka Märta och sedan hon gått bort, tillsammans med en kär sambo. Han fick ett barn, min pappa, men gjorde inga ansträngningar för att få kontakt med honom. Det träffade aldrig varandra.

När jag efter många års sökande äntligen lyckades hitta farfar hade vi ett långt telefonsamtal. Han var väldigt trevlig och berättade att han tyckte om att lösa korsord och gå långa promenader. När jag sa att jag var så lycklig över att äntligen ha hittat honom så skrattade han och svarade ”Jag förstår inte vad det kan vara för glädje för er att få kontakt med en gammal gubbe som jag?”
Han lovade att komma och hälsa på sommaren därpå, men hörde tyvärr aldrig av sig.

Farfar Gustaf Foto: Privat

 

Farfars rötter i Härjedalen hittar du här

Farfars norska släktgrenar finns här 

Rötter i Härjedalen

Sveg med Ljusnan i förgrunden Foto: Alexander Ek

Härjedalen, som ursprungligen skrevs Heriardal, tros ha fått sitt namn efter norrmannen Härjulf Hornbrytare som slog sig ned i området på 800-talet. Sveg är Härjedalens äldsta och mest folkrika socken.

Heriulfuer Hornbriotr tillsammans med makan Helga. Skulptur av Lars Widenfalk

Enligt sägnen var ”Annflogubben” en av de allra första invånarna i Sveg. Han bosatte sig tillsammans med sin familj på platsen Annflo (Arneflo) där frosten ofta skadade skörden. När ”Annflogubbens” son i vuxen ålder bosatte sig på ett berg en bit därifrån, där de spirande växterna inte alls blev frostnupna, sa sonen till sin far: ”Du ser, dä börje glise (synas) på bärjä”. Platsen fick på så sätt sitt namn, Glisebärg (nu Glissjöberg). Snart flyttade samtliga invånare ifrån det frostiga Annflo och bosatte sig i Glissjöberg och på fäbostället Mo-sätern  (Mosätt).

Anfadern Per Tholsson föddes ”öst i heen” (öst på heden) i Mosätt år 1720. Per var en duktig snickare och bildhuggare som kom att bli byggmästare och arkitekt för Linsells kyrka. Orten Linsell ligger några kilometer från Sveg men vägarna var dåliga och invånarna i Linsell hade svårt att ta sig till kyrkan i Sveg. Man framförde önskemål om ett eget kapell år 1734, men det skulle dröja över fyrtio år innan man fick klartecken att börja bygga. Bonden Per Tholsson lade ned hela sin själ i arbetet och agerade både arkitekt och byggmästare. Han byggde även predikstol, bänkinredning, altartavla samt snidade dopängeln. Hans son, målarmästaren Nils Lindström, målade altartavlan samt gjorde kyrkans väggdekorationer.

Byggmästaren Per Tholsson uppförde Linsells kyrka 1778. Foto: Johnny Blästa

Det har berättats att Nils Lindström var den som införde potatisodling i Härjedalen på 1750 – talet. Som målarlärling vistades han i Gävle, där han kom i kontakt med sitt livs första päla (jämtska för potatis). Han sände några exemplar till familjen i Mosätt och präntade ned instruktioner om hur den skulle odlas och vilken nytta man kunde ha av den mättande rotfrukten. Konstnärlig som han var, passade han även på att bifoga en egenhändigt målad tavla som visade ”huru päla skulle se ut då den växt upp med gräset”.

Kvinna skördar potatis. Målning av Vincent Van Gogh, 1885

 

Per Tholssons son, Thol f.1857 ”öst i heen”, Mosätt kom att gifta sig med Ingeborg Mattesdotter f.1764 i Glissjöberg. Mer om hennes anor hittar du i mitt tidigare inlägg om Remssläkten i Härjedalen.

Mina anor i Härjedalen finns här

Bomärket, ett forntida personligt sigill

Bomärken har genom tiderna använts istället för namnteckning. Ursprungligen användes bomärket för att märka boskap, hus och boskap, men med tiden kom det att användas som namnteckning för att underteckna viktiga avtal, exempelvis bouppteckningar. Dessa märken påminner om runor och består ofta av linjer med tillagda streck och bågar. Ofta hade gårdar sina egna märken och varje märke ärvdes inom släkten. Förr i tiden, då många människor saknade läs- och skrivkunskap var bomärket ett bekvämt sätt att pränta sitt personliga ”sigill”, men bomärken har även använts långt in i modern tid.

Redan i de gamla germanska folklagarna från 400- 800-talet kan man se att ”signa”, ”märket”, användes vid märkning av boskap och ägodelar. Även i den gamla frankiska lagsamlingen framhålls hur ägodelar märks med personliga tecken. De första skriftliga beläggen för att dessa ”ägarmärken” använts i Norden finns i de isländska lagarna från 1100-talet. Min finske anfader Jon var en av många som ristade sitt bomärke när huset stod färdigt. Jons bomärke lär ha sett ut som bokstaven ”H”. Märket föreställde nämligen två avhuggna trädstammar med en gren liggandes i mitten och symboliserade den stol han satt på när han första gången kom till natursköna Remmet i Glissjöberg. Mer om det kan du läsa här.

Morfars morfars mor Lena Christiansdotter hade högsta betyg i läs- och skrivkunskap, men valde ändå att signera sin makes bouppteckning med ett bomärke i Knutby 1805. Märket, som ser ut att vara två ”A:n” (varav en bokstav är upp- och nedvänt), kan vara ett gårdsmärke från Burviks gård, som ärvts från Lenas svärfar Anders Andersson.
lena bomärke (2)

Det har forskats mycket om bomärkenas ursprung men man har inte funnit något belägg för att tecknen härstammar direkt från de fornnordiska runorna. Kyrkohistoriker Tuve Skånberg ser i de gamla bomärkena likheter med fornkyrklig dopliturgi. Han menar att det som senare kom att bli allmogens bomärken ursprungligen var ”gudstecken” som användes vid forna kristna dopceremonier. I sin intressanta avhandling ”Glömda gudstecken: från fornkyrklig dopliturgi till allmogens bomärken” som går att läsa här,  framhåller han att det som ser ut att vara bokstaven ”A”, i själva verket kan betyda detsamma som ”O Alfa” och är hämtat från Kristusbeteckningen i Uppenbarelseboken 22:13, där Kristus betecknas som Alfa och Omega, den första och den siste. Ett tecken för att avvärja ”ont”.

1517219022 (2)
Exempel på forntida tecken som kan vara glömda gudstecken. Källa: ”Glömda gudstecken: från fornkyrklig dopliturgi till allmogens bomärken” av Tuve Skånberg

I slutet av 1600-talet präntade prästen i Ytterlännäs, Ångermanland några märkliga tecken i kyrkoboken:

Magiska förkristna tecken eller fornkyrkliga gudstecken? Hittat i Ytterlännäs födelse- och dopbok 1680-

Även korset med lika långa ”armar” är ett kristet kors med ”ontavvisande” funktion menar Skånberg och andra forskare. Sådana kors har man bland annat hittat i Arnafjord, Norge och i Munktorp, Västmanland.

Huruvida de spännande bomärkena kan härröras från fornkyrklig dopliturgi eller till en tid långt före kristendomens intåg, vet jag inte, men jag vet att ”skogsfinnarna” som invandrade som nybyggare till den svenska ödemarken under slutet av 15- och början av 1600-talet, gärna blandade förkristen folktro med kristna symboler och man ristade gärna in sådana kors på hus, egendom, i marken och i stenar, till beskydd.

Inristat kors vid Juhola finngård, Värmland. Foto: Helena Bure Wijk

 

 

Nu är det gratis att släktforska!

Sedan 1 februari är materialet i Riksarkivets digitala forskarsal tillgängligt för alla, helt kostnadsfritt. Här finns över 100 miljoner digitala arkivhandlingar och för oss som släktforskar är det en riktig ”guldgruva”. I min egen släktforskning använder jag SVAR samt Arkiv Digital, som tillsammans ger mig tillgång till allt jag behöver.

Du som är intresserad av att fördjupa dig inom speciella forskningsområden, exempelvis häxprocesserna, kan hitta mängder av intressanta handlingar via fliken ”specialsök”.

I Norge har det varit gratis att släktforska i de gamla kyrkböckerna de senaste 20 åren. Om du, liksom jag, har rötter i Norge, är Digitalarkivet en riktig skattkammare.

Ett DNA-test kan göra historien levande

IMG_5959 (2)
Sønsterud gård i Gjesåsen, Hedmark 

År 1642 föddes anfadern Anders Mikkelsen Sønsterud i Hedmark, Norge. Anders gifte sig med Maren Torstensdatter Sorknes f. 1644 i Hedmark. Paret bodde på Sønsterud gård i Gjesåsen och fick tillsammans fem barn – Berte, Torsten, Kari, Mikkel och Gunhild.
Dottern Berte f. 1680, gifte sig med Gunnar Håkonsen på gården Sorknes och fick med honom flera barn. Min ana, Torsten f. 1682, gifte sig med Lisbeth Arnesdatter Holmen och fick sju barn.

Jag började släktforska i början av 1990-talet och har genom åren ”byggt” min farfars släktträd med norska anor långt, långt tillbaka i tiden. Men ett släktträd där man inte har någon kännedom om människorna, eller någon anknytning till bygden där de levde blir inte så mycket mer än ett obegripligt träd med en massa namn och årtal. Genom åren har jag så många gånger funderat över farfars släkt. Hur såg det ut där de bodde? Hur levde de?

Jag lyckades efter många års detektivarbete hitta min okände farfar och hade ett långt telefonsamtal med honom. Farfar lovade att han skulle komma och hälsa på oss sommaren därpå, men det blev aldrig så. När han gick bort 2011 så trodde jag att alla ”länkar” till hans släkt i Norge för alltid var borta eftersom vi inte kände till några andra släktingar där.

Torsten 2
Farfars morfar, Torsten Ejnarsen f. 1847 i Åsnes, Norge

Sommaren 2015 gjorde jag ett DNA-test i släktforskningssyfte och ganska snart fick jag en DNA-match i Norge och förstod att det var en släkting på farfars sida. Vi skrev till varandra och det visade sig att vi är ättlingar till syskonen Berte och Torsten Sønsterud som föddes i slutet av 1600-talet. Vi är alltså tiomänningar. Tack vare den omfattande  släktforskning vi båda har gjort genom åren, så kunde vi direkt hitta vår gemensamma ana. I somras träffade jag vår nya släkting och han visade mig alla platser och gårdar där våra släktingar en gång bott. Det var så fantastiskt.

IMG_5955 (1)
Sorknes gård, Hedmark

Mina norska anor hittar du här