DNA berättar mer om vårt ursprung

rajag
Mor och dotter med rötter i olika delar av världen

När man bestämmer sig för att göra ett DNA-test så öppnar sig en ny spännande värld. Genom DNA-släktforskning får du möjlighet att verifiera ”pappersforskningen”, får många nya DNA-släktingar som ”matcher” och därmed hundratals nya släktgåtor att reda ut. Genom de ”etnicitetsuppskattningar” som de olika företagen erbjuder kan du även få en vägvisare om var i världen du har dina genetiska rötter.

När man väljer att göra DNA-testet ”Family Finder” genom företaget Family Tree DNA får man veta sin genetiska ”mix” genom det verktyg som heter ”My Origins”. ”Family Finder” är ett så kallat autosomalt DNA-test som kartlägger arvsmassan på både mammas och pappas sida och som matchar ditt DNA med nu levande släktingar på båda föräldrars sidor.

All etnicitetsuppskattning bör tas med en stor nypa salt eftersom DNA-företagen jämför ditt DNA med relativt små referensgrupper från olika populationer, men ju fler som väljer att DNA-testa sig, desto mer exakt kommer uppskattningen att bli.

Jag har alla mina anor i Europa men min dotters pappa har sina rötter i Argentina och Bolivia. Enligt DNA-testet är jag 100% europé och 82% skandinav och min dotter är 72% europé och endast 10% skandinav. Enligt DNA-testet har jag 10% av mina gener i Finland och 6% i Östra Europa (vilket stämmer väl överens med min släktforskning). Min dotter har lustigt nog hela 10% Finland enligt testet. Finskt och svensk DNA skiljer sig markant åt. Det finska härrör inte från Skandinavien utan från södra Asien.

När man väl har fått sitt DNA-resultat kan man ladda upp det helt gratis på Gedmatch som erbjuder fantastiska verktyg, bland annat för att mer exakt se varifrån i världen man härstammar. Mitt DNA tycks vara en blandning av Norge, Ryssland och Skottland.

Jag är en finsk-norsk skotte enligt testet 🙂

Min dotters farfar hade sina genetiska rötter hos indianerna som lever i Bolivia och hennes DNA påvisar detta i Gedmatch. Min flicka bär i sin arvsmassa bland annat rötter i Karitiana, en indiansk befolkning som nu lever i Brasiliens regnskogar. (En genetisk studie visade 2015 att Karitiana-folket är släkt med de människor som bor på Andamanöarna i Indiska oceanen, Australien och Papua Nya Guinea).
Hon har även rötter i den nordamerikanska folkgruppen Pima (Akimel O`odham) som själva kallar sig ”flodfolket”, Miwok-indianerna i norra Kalifornien, Wixáritari i Mexiko, Cochimi och Mixtec ”molnfolket” i Mexiko.

Mixtec, molnfolket lever i Mexico. Bild: Wikipedia

 

På snabbvisit hos släkten i Motala

 

mtDNA-haplogruppen U5 var jägare och samlare Illustration:Helena Bure Wijk

Vid vattnet levde man sina liv, hämtade sin mat och begravde sina döda

Mitokondrie-DNA ärvs från modern – både till döttrar och söner – men det är bara döttrar som kan föra mtDNA vidare. Denna DNA-sträng är en exakt kopia av moderns och förändras (muteras) väldigt långsamt över tid. En haplogrupp kan beskrivas som en mtDNA-grupp, som har en gemensam anmoder, som levde på en viss plats vid en viss tid. Haplogrupp U5, som jag tillhör (liksom min mamma, mormor, mormors mor osv) har spårats till södra Asien. Individer som tillhör den här mtDNA-familjen tros ha invandrat till Skandinavien när inlandsisen smälte. Dessa människor var jägare och samlare.

Några av mormors anmödrar valde att vandra till Östergötland för cirka 8-9000 år sedan. De bosatte sig intill Motala ström där det fiskrika vattnet från Vättern gav dem rikligt med föda. Man satte bo där genom att bygga hyddor intill den livgivande älven. Där ägnade man sig åt hantverk av olika slag, bland annat hantverk av ben och horn. Vid vattnet levde man sina liv, hämtade sin mat, födde sina barn och det var också där man begravde sina döda.

Människor har bott intill Motala ström under 8000 år. Foto: Helena Bure Wijk

 

Människoben på en stenbädd och kranium på träpålar

På botten av en igenväxt våtmark som tidigare var en sjö i närheten av Motala ström, hittade arkeologerna för några år sedan elva kranium som daterades till äldre stenåldern, för 7-8000 år sedan. Två av dessa kranium var uppträdda på träpålar. Arkeologerna tror att invånarna praktiserade någon form av rituell begravning där vid sjön intill Motala ström. Det verkar nämligen som om man först har begravt kropparna på en helt annan plats, för att sedan flytta huvudena och montera dem på pålar vid sjön.

Man upptäckte även att jägarfolket vid strömmen har stabiliserat sjöbotten genom att placera cirka 3000 stenar tätt, tätt på sjöns botten och även någon slags konstruktion av träpinnar och flätverk, varför arkeologerna funderar om platsen ansågs vara ”helig”. På denna ”stenbädd” under vattenytan fann man ben, underkäkar och skallar från elva vuxna kvinnor och män.

Trevlig plats för släktträffar eller offerplats? Eller både- och?

Kanske träffades man vid den heliga sjön då och då för att hedra de döda genom att visa upp deras huvuden, och sedan sänka ned dem i vattnet? Ingen vet varför dessa jägare och samlare gjorde som de gjorde. Det kan finnas en grymmare förklaring funderar forskarna. Människoskallarna kan ha varit troféer från strider som man gärna ville visa upp. Att placera dem på träpålar var ett bra sätt att visa upp dem. Arkeolog Fredrik Hallgren menar att även om man vid utgrävningen hittade kranium som var monterade på trästavar och även skallar som avsiktligt har brutits isär av någon anledning, (och somliga bitar av skallar återfanns instoppade i andra skallar) så kan det handla om en ritual av vördnad. Att bryta isär ben från döda är kända från gravritualer i sen tid, exempelvis när det gäller hanteringen av helgons ben inom den kristna kyrkan.

De flesta av de kranium som återfanns i Motala hade spår av våld mot huvudet, men arkeologerna tror inte att det var detta våld som dödade individerna eftersom såren var läkta när individerna avled: ”Att en så stor andel av de döda visar läkta skador av våld är mycket ovanligt, inte bara bland jägare-samlare utan över huvud taget i samhällen både under förhistorisk och historisk tid. Detta gör att vi tror att de döda inte utgör ett slumpvis urval av en lokalbefolkning utan att de genom att ha varit med om speciella händelser i sina liv – till exempel uppvisat mod i strid – har valts att ingå i ritualen”. Källa: Populär arkeologi

Arkeologerna noterade även att samtliga skelettdelar från armar och ben märkligt nog kom från högra sidan av kropparna. Även ett spädbarn återfanns, men här hade hela kroppen placerats på stenbädden. Även djur hade begravts, på andra sidan av ”stenbädden” och här återfanns mängder av djurkroppar och käkar, men konstigt nog, inga kranier. Förutom de dödas ben fanns även många föremål av sten, trä, horn och ben, bland annat en ”fiskfigur” som var avsedd att bäras skaftad på en trästör.

DNA-match med Motala-skeletten

När det gäller ”Motala-jägarnas” ursprung och utseende så vet forskarna nu genom DNA-studier att de tillhör mtDNA-haplogruppen U5, att de var släkt med skandinaver, men hade även rötter i Nordöstra och Västra Europa. Några hade anor från östra Asien. Jägar/samlarindividerna i Motala hade ljus hud, blå ögon och hår som varierade mellan ljust och mörkbrunt.

Genom ett DNA-test på Family Tree DNA får man inte bara DNA-match med de levande. Man får även veta vilka gamla skelett man är släkt med. Jag är släkt med skeletten i Motala 🙂

 

 

Vallonrötter

Vallonsmide. Hasse Gille, vallonsmed i 14:e generationen.

Redan i slutet av 1500-talet invandrade valloner till Sverige från sydöstra Belgien och norra Frankrike, på initiativ av arrendatorn Welam de Besche och hertig Karl. De svenska bruken var i behov av skicklig arbetskraft och kunde erbjuda bra löner. Det var vallonernas kunnighet och speciella teknik att framställa smidesjärn som gjorde dem så efterfrågade. Den tidiga invandringen skedde främst till bruken i Östergötland och Värmland men under 1600-talets första del inflyttade många vallonfamiljer till de Uppländska bruken, som arrenderades av köpmannen Louis de Geer.

Man beräknar att ett par tusen valloner invandrade till Sverige mellan åren 1626 – 1655. Av dessa personer bosatte sig en tredjedel vid de Uppländska bruken. För många var det hoppet om en bättre ekonomi som lockade dem hit, men många flyttade också av religiösa skäl. De var kalvinister som lämnade sitt land efter en tid av förföljelse, för att bosätta sig i bland annat Belgien, Irland, Tyskland och Sverige. Till den reformerta tron bekände sig exempelvis smältarmästaren Godefroid Pousette som var min fm mm mf mf mf f.

Inte heller i Sverige fanns religionsfrihet på den tiden, men man tilläts att utöva sin religion privat om man lovade att inte sprida läran utanför hemmets väggar.
Den dubbla predestinationsläran är kanske det mest utmärkande för kalvinismen, tron att Gud redan på förhand har utvalt somliga människor för evigt liv, medan andra är dömda till förtappelse. De reformerta vallonerna hade även en annan uppfattning om nattvarden.
”Vid riksdagen 1647 behandlades villkoren för Stockholms reformerta trosbekännare. Alla som bodde i Sverige skulle gå till Svenska kyrkan och döpa sina barn där. Främmande trosbekännare skulle inte ha rätt till högre ämbeten. De fick inte vara dopvittnen och skulle inte begravas med några högtidligare ceremonier. Varken reformerta eller katolska konventiklar skulle tillåtas”. (Källa: T Hållander/Vägen in i sockenkyrkan)

För många av de valloner som bosatte sig i Sverige, gick assimileringen snabbt och man smälte in i det nya samhället. Namnen försvenskades, man gifte sig med svenskar och anammade den lutherska tron. Somliga släkter tycks ha varit mer motsträviga och vägrade smälta in. Vallonsläkten Poulain kom till Sverige i början av 1600-talet och höll länge fast vid sin reformerta tro, varför man assimilerades ganska sent till lutherdomen.
Flera släktingar antecknas ha deltagit i reformerta sammankomster vid bruken sent 1600-tal.

Flera invandrade vallonsläkter behöll sin religion, språk och kultur och gifte sig nästan uteslutande med landsmän, långt in i tiden. Vid Lövsta och Österbybruk i Uppland hade man egen undervisning på franska och man tror att detta, tillsammans med att man uteslutande gifte sig med landsmän, försenade assimileringen. I kyrkböckerna kan man se att många inte kunde redogöra för sina kristendomskunskaper på svenska under 1700-talet.

Vallonättlingar. Morfar och hans bröder Foto: privat

Av de fransktalande valloner som bosatte sig och sedan valde att stanna i Sverige finns idag fler än 100.000 ättlingar. Det är naturligtvis inte mycket av anfädernas- och mödrarnas ursprungliga ”vallon DNA” som finns kvar hos ättlingarna efter flera hundra år, men genom DNA-test har jag fått ett tjugotal släktmatcher med personer som också härstammar från samma anfäder, Dubois och Pousette.

Många är de skrönor som florerar kring vallonättlingarnas speciella fysiska ”kännetecken”, exempelvis bruna ögon, solbränd hud, långa stortår, knölar i nacken, små öronsnibbar, överrörliga tummar och så kallade ”vallonveck” eller ”streck” på armar och ben. Man bör ta allt sådant med en jättestor nypa salt, men visst kan jag hålla med om att ”vallonstrecken”, är något även jag har ärvt. Min mamma och hennes syskon har tydliga ”streck” på båda armarna, medan jag bara har ett tydligt streck/veck på höger arm.

Streck/veck på underarmens insida, några centimeter nedanför armbågen, påstås av många vara ett arv från vallonförfäderna. Foto: Privat

Mina rötter till vallonerna hittar du här

Dunas far är en ”okänd casanova från trakten”

Jag är lycklig ”kattmamma” till två underbara katter, Ester, 10 år och Duna 7 år.
Dunas mamma är en ståtlig svart  katt av rasen Maine Coon och har stamtavla. Dunas pappa är en ”okänd casanova” från skogarna i Ramnäs i Västmanland. Duna har ärvt sin mammas svarta pälsfärg, bortsett från en vit fläck på magen, men den långa yviga pälsen fick hon inte ärva.

Dunas far är en ”okänd casanova från trakten”. Så stod det i annonsen när vi köpte henne 2012. Foto: Helena Bure Wijk

Hur vi ärver DNA från våra föräldrar är spännande, men både svårt att förstå och förklara. Jag gör ett litet försök 🙂
DNA består av fyra nukleotider och varje DNA-sekvens (som består av tre), utgör en kodenhet- så kallad kodon. Genom aminasyrasekvens som sker genom omskrivning (transkrition) och translation blir genernas DNA-sekvens översatta till proteiner. Dessa proteiner är oerhört viktiga för den levande cellen och är skapade av långa kedjor med aminosyror. Genens information, dess innehåll, avgör hur proteinerna ska bli, beroende på DNA:s ordningsföljd.

Hur vi kommer att se ut när vi föds- om vi exempelvis har bruna, grå, gröna eller blå ögon (eller grå päls som katt), beror på de ärftliga anlag vi fått ärva. Alleler (från ordet allelomorph som betyder ”annan form” på grekiska) är en eller olika versioner av en nukleotid-sekvens.

Allelen för bruna ögon är dominant hos människa, liksom allelen för svart pälsfärg hos katt. Katter har en gen med två alleler som styr pälsfärgen. Allelen för svart är dominant över allelen för vit. Om man korsar en vit honkatt med en svart hane så avgör den vita honkattens nukleotid-sekvens kattungarnas färg på pälsen.
Det räcker om en dominant egenskap finns på en av honkattens kromosomer, antingen från modern eller fadern för att egenskapen ”svart päls” ska ärvas vidare. Svart pälsfärg dominerar över vit som är recessiv så samtliga katter kan bli svarta om även den vita katten har anlaget på någon av kromosomerna.

 

Ester är en blandning av kattraserna Maine Coon och Ragdoll. Ester har grå päls men hennes ungar har svart/gul pälsfärg. Foto: Helena Bure Wijk