När första tåget stannade i Sveg

JvmKDAA09838
Första persontåget stannar i Sveg. Foto: Järnvägsmuseet

På 1890-talet började planeringen av en smalspårig järnväg från Orsa, genom finnmarken och norrut över Härjeådalen. Härjedalen i Jämtland, som på den tiden ansågs vara både fattigt och efterblivet, hade stort behov av en järnväg som passerade orten. 1901 inleddes så byggandet av Inlandsbanan med startpunkt i Orsa. Det kom att bli ett slitsamt arbete för de cirka tusen järnvägsarbetare, de så kallade rallarna, som arbetade i det flera år långa projektet. Ibland arbetade man utan rast 30 timmar i sträck för en liten ersättning. Det var kallt i Jämtland och arbetsdagarna var långa och svåra.

Fylleri och medborgargarde

Det festades hårt bland rallarna i de kylslagna kojorna under järnvägsbyggets gång. Arbetsgivaren försökte med olika medel förhindra förtäring och försäljning av spirituosa, men utan någon större framgång. När brännvinet sinade, gick man helt enkelt över till att festa loss på hårvatten och eu de cologne. Järnvägsbygget med de många anställda männen gjorde att affärerna blomstrade på gästgiverier, järnvägshotell och pensionat efter vägen – framförallt var det försäljningen av öl som ökade kraftigt.

För järnvägsbolaget innebar det dock ökade kostnader då två vice länsmän samt 3-5 extra poliser fick anställas för att hålla ordning på rallarna. När inte polismakten lyckades stävja bråk och fylleri samlades ett medborgargarde i Sveg, som helt sonika klådde upp de stökiga järnvägsarbetarna.

Foto: Järnvägsmuseet

Säsongsarbetare

Det var vida känt att det festades friskt i Härjedalen på den tiden. Min farmors mamma drev ett pensionat med rum för resande och kaffeservering i Sveg och hon har berättat om de törstiga säsongsarbetarna:
”För en del gäster var inte kaffedrickandet det viktigaste, alltså för skogsgubbarna som arbetade nästan hela vintern i skogen. Då det började våras och arbetet var slut kom de vandrande hit till Sveg med en späckad penningpung. Då skulle det festas på lagerdricka.
När de herrarna kom var det bara att sätta fram hela backar på golvet. Dricksglas sattes fram men dessa användes inte, eller så slogs de sönder.

Farmors mamma t.v hade rum för resande med kaffeservering i Sveg. Foto: Privat

Dessa personer med namn som ”Stor-Po”, ”Uppsala – Kalle”, ”Norrlands-Nisse”, ”Mas-Vicke” och ”Lilla Skåne”, (den lugnaste av dem), föredrog att halsa ur flaskorna. Då minsann fick man springa och passa dem, för annars blandades ”beska droppar” i flaskorna. Det blev en gräslig lukt i kaféet. Ja, så var det på den tiden. Det fanns även en kategori som kallades rallare. Dessa var mycket präktiga människor, fast kanske ibland lite råa och brutala. Det fick man ha överseende med. De var ju kunder”.

Inte välkomna vid invigningen

År 1909 öppnades Orsa-Härjeådalens järnväg för trafik och tusentals människor samlades i Sveg vid den högtidliga och kungliga invigningen. Rallarna som hade arbetat med bygget i flera år var dock inte välkomna att delta i festligheterna.

 

JvmKDAA13283
Rallare Foto: Järnvägsmuseet

Orsa-Härjeådalens rallarvisa

Från Orsa en järnväg nu drages mot nord.
Den går över mossar och stenbunden jord.
I milslånga skogar den slingrande går.
Vid Härjeådalen dess ändpunkt man når.

Här bygger man broar, här hugger man sten.
Det duger ej här vara veklig och klen.
Ej sorger få plats uti rallarens bröst.
I arbetet har han sin glädje och tröst.

Där förr man fick höra på taltrastens sång,
där hörs nu maskinernas brus dagen lång.
Här ångvisslan driver på flykten all sorg.
Och fort skyndar rälståget fram mot Lindsborg.

När om ett par år banans ändpunkt vi nå,
ett hjärtligt välkommen till Sveg vi då få.
Men om jag ej fram till den byn skulle nå,
min hälsning jag sänder med lok nummer två.

Mitt namn det är Björklund ifrån Hälsingland.
På rälståget kan ni mig träffa ibland.
Men trycker mig sorgen och dagen syns lång,
då tar jag gitarren och sjunger min sång”.

 

 

Källor: Spår 2006: Årsbok utgiven av Sveriges järnvägsmuseum och Järnvägsmusei Vänner, egen forskning

Pappa har seglat jorden runt

Pappa Björn Wijk, författare till ”Med sjösäck och penna” Foto: Privat

Min fantastiska pappa, Björn Wijk, har seglat jorden runt och arbetat som sjöman ombord på många fartyg. Sedan han blev ”landkrabba” i slutet av 1960-talet har han arbetat som journalist. Besök gärna hans spännande blogg Med sjösäck och penna där pappa berättar om sina  sjömansminnen, åren som journalist och om livet idag, med styrketräning, golf och allt annat som berikar livet.

 

Hemmets Journal nr.52, 2018

 

Pappa och jag på 1970-talet Foto: Privat

Familjen Kornberg i Glissjöberg, Sveg

Glissjöberg, Västbyn nr 4 Foto: Privat

Våren 1878 lämnade min farfars morfar, Torsten Kornberg, Åsnes i Hedmark, Norge och begav sig till Glissjöberg i Sveg, Härjedalen. Han var då i 30-årsåldern och arbetade som sten- och vägarbetare. Torsten, som egentligen hade efternamnet Enersen efter sin far, tog namnet Kornberg efter Kornstadsberget, den ort han bodde på i Norge. Läs gärna mer om hans norska rötter här.

Farfars morfar Torsten Enarsen Kornberg f. 1848 i Åsnes, Norge Foto: Privat

I Sveg träffade Torsten Sigrid Jonsdotter som kom från Glissjöberg och paret fick tillsammans barnen Emma Olivia f. 1879, Erik f. 1881, Johan August f. 1884, Anna Matilda f. 1886, Signe f. 1889, Sven Emanuel f. 1893 och Torsten Georg Mattias f. 1897. I församlingsböckerna är Torsten med familj antecknade som ”norska undersåtar”. (Sigrids rötter kan du hitta här)

Sigrid Jonsdotter f. 1853 i Glissjöberg, Sveg Foto: Privat

 

 

 

 

 

 

 

År 1888 fick Torsten möjlighet att köpa en bit inrösningsjord i Glissjöberg. Man rustade en befintlig lada och använde den till boningshus, men  byggde senare ett nytt hus i närheten. (se bild överst i inlägget)

Torsten Kornberg med barn och barnbarn Foto: Privat

Jag har ”nystat” länge i släktens historia men har tyvärr inte lyckats kartlägga alla personer. Det jag vet om Sigrids och Torstens barn är följande:

Dottern Emma Olivia f. 1879 gifte sig med Per Erik Käck f. 1858 i Ljusdal. Paret fick fem barn tillsammans: Johan Einar f. 1898, Torsten Emanuel f. 1901, Signe Kristina f. 1904, Anna Margareta f. 1907 och Olof Arvid f. 1910 (d.1911). Alla barn är födda i Glissjöberg, Sveg. Familjen utvandrade till USA 1911.

Sonen Johan August Kornberg f. 1884 i Glissjöberg, Sveg utvandrade också till USA.  Gifte han sig där? Fick han barn?

Sonen Sven Emanuel Kornberg f. 1893 i Glissjöberg, Sveg gifte sig med Emma Kristina Holmin f. 1891 i Vemdalen. Paret fick bland andra dotter Irma.

Dottern Anna Matilda Kornberg f.1886 i Glissjöberg, Sveg (min farfars mamma) fick fem barn: Torsten Sigurd Leander f. 1911 i Glissjöberg, Sveg. Han föddes utom äktenskap men fadern uppgavs vara bokhållaren Johannes Teofil Pettersson f. 1879 på  i Stockholm. (Torsten Sigurd Leander bodde senare hos sin far, så de verkar ha haft en bra kontakt), Johan Gustaf f. 1915 i Glissjöberg, Sveg (min farfar). Anna Matilda gifte sig med skogsarbetaren Arvid Harald Svante Sjölin f. 1881 i Alsens församling och paret fick tillsammans barnen Arvid Harald Sjölin f. 1920 och Asta Sjölin i Glissjöberg, Sveg.

Farfars mamma Anna Matilda Foto: Privat

Vet du mer om släkten?
Hör gärna av dig till mig: forskningbw@telia.com

Rötter i Härjedalen

Sveg med Ljusnan i förgrunden Foto: Alexander Ek

Härjedalen, som ursprungligen skrevs Heriardal, tros ha fått sitt namn efter norrmannen Härjulf Hornbrytare som slog sig ned i området på 800-talet. Sveg är Härjedalens äldsta och mest folkrika socken.

Heriulfuer Hornbriotr tillsammans med makan Helga. Skulptur av Lars Widenfalk

Enligt sägnen var ”Annflogubben” en av de allra första invånarna i Sveg. Han bosatte sig tillsammans med sin familj på platsen Annflo (Arneflo) där frosten ofta skadade skörden. När ”Annflogubbens” son i vuxen ålder bosatte sig på ett berg en bit därifrån, där de spirande växterna inte alls blev frostnupna, sa sonen till sin far: ”Du ser, dä börje glise (synas) på bärjä”. Platsen fick på så sätt sitt namn, Glisebärg (nu Glissjöberg). Snart flyttade samtliga invånare ifrån det frostiga Annflo och bosatte sig i Glissjöberg och på fäbostället Mo-sätern  (Mosätt).

Anfadern Per Tholsson föddes ”öst i heen” (öst på heden) i Mosätt år 1720. Per var en duktig snickare och bildhuggare som kom att bli byggmästare och arkitekt för Linsells kyrka. Orten Linsell ligger några kilometer från Sveg men vägarna var dåliga och invånarna i Linsell hade svårt att ta sig till kyrkan i Sveg. Man framförde önskemål om ett eget kapell år 1734, men det skulle dröja över fyrtio år innan man fick klartecken att börja bygga. Bonden Per Tholsson lade ned hela sin själ i arbetet och agerade både arkitekt och byggmästare. Han byggde även predikstol, bänkinredning, altartavla samt snidade dopängeln. Hans son, målarmästaren Nils Lindström, målade altartavlan samt gjorde kyrkans väggdekorationer.

Byggmästaren Per Tholsson uppförde Linsells kyrka 1778. Foto: Johnny Blästa

Det har berättats att Nils Lindström var den som införde potatisodling i Härjedalen på 1750 – talet. Som målarlärling vistades han i Gävle, där han kom i kontakt med sitt livs första päla (jämtska för potatis). Han sände några exemplar till familjen i Mosätt och präntade ned instruktioner om hur den skulle odlas och vilken nytta man kunde ha av den mättande rotfrukten. Konstnärlig som han var, passade han även på att bifoga en egenhändigt målad tavla som visade ”huru päla skulle se ut då den växt upp med gräset”.

Kvinna skördar potatis. Målning av Vincent Van Gogh, 1885

 

Per Tholssons son, Thol f.1857 ”öst i heen”, Mosätt kom att gifta sig med Ingeborg Mattesdotter f.1764 i Glissjöberg. Mer om hennes anor hittar du i mitt tidigare inlägg om Remssläkten i Härjedalen.

Mina anor i Härjedalen finns här

När gammelfarmor öppnade eget

 

reklamnorlings

Hösten 1915 bestämde sig gammelfarmor Dora Emerentia för att starta eget företag och köpte då en fastighet i Sveg med ”Rum för resande”.

Det var svåra tider och trots att man hade pengar att handla för, så var det svårt att få tag på mat då bland annat kaffe, mjölk och bröd ransonerades i Sverige åren 1916-1919. Gammelfarmor Dora har berättat:
”Ransoneringskort blev det på nästan allt i matväg och då var det svårt många gånger att räkna ut hur man skulle klara den saken. Det var bara att försöka med ersättningar.  Kaffe kokade man av råg som man rostade. Så minns jag också särskilt vetekli som rostades till kaffe och det smakade inte så illa. Kaffet gick alltid att ordna. Värre var det med brödet till kaffet, varför vi tog av egna kuponger för att hjälpa kaffegästen”.

Det var dock långt ifrån alla gäster som var sugna på kaffe med dopp:
”Skogsgubbarna arbetade hela vintern i skogarna och på våren kom de vandrande till Sveg med fullspäckad penningpung för att förfriska sig. Då skulle det festas på lagerdricka. När de herrarna kom var det mest att sätta fram hela backar på golvet. Dricksglas sattes fram men dessa användes ej, eller slogs sönder. Dessa personer med namn som ”Stor Po”, ”Uppsala Kalle”, ”Norrlands Nisse”, ”Mas Vicke” och ”Lilla Skåne”, (den lugnaste av dem), föredrog att halsa ur flaskorna. Då minsann fick man springa och passa för kom de åt blandades ”beska droppar” i flaskorna. Det blev en gräslig lukt i kaféet. Ja, så var det på den tiden”, sade gammelfarmor och tillade:
”Det fanns även en kategori som kallades Rallare. Dessa var mycket präktiga människor, fast kanske ibland lite råa och brutala. Det fick man ha överseende med. De var ju kunder”.

Gammelmormor Dora med personal på Rum för resande, Sveg
Norlings rum för resande i Sveg 1915. Farmors mamma Dora med personal.

Hon berättar vidare: ”Ja, så gick dagarna och man levde ganska oroligt inför vad som skulle hända – krig eller fred – men det var bara att försöka hoppas och göra sitt bästa, klara upp affärerna och få maten för dagen. Maten var ju det viktigaste. Pengar fick vi ju in, men mat var svårt att införskaffa. Det vi fick på korten förslog ej. Sill och kålrötter hade man fått nog av. Det värsta var maten till barnen, som framför allt behövde mjölk. På kvällarna cyklade jag omkring, både en och två mil och bjöd 2.50 – 3 kronor litern. En och annan gång kunde det lyckas men oftast åkte man i oförrättat ärende.

År 1918 på hösten bröt spanska sjukan ut. Maken var bland de första som drabbades av sjukdomen. Han klarade sig och blev frisk men hans kamrat som insjuknade samtidigt, dog efter en vecka. Det var en mycket svår tid när man då hade ansvar även för inneboende som insjuknade. En gång låg elva stycken stora, starka karlar sjuka och hjälplösa. Jag, som husmor måste se till att ordna både mat och medicin. På den tiden var det inte så välordnat inom sjukvården”.

Tillsammans med sin man, snickaren Oscar Norling, öppnade gammelfarmor senare begravningsbyrå, snickeri och blomsterhandel på Härjedalsvägen i Sveg som hon drev fram till sin död 1974.
Norlings