Blåkulla tur och retur

Teckning: Helena Bure Wijk

 

Förr i tiden trodde man här i Norden att allt ont och skadligt kom norrifrån – från den plats där nordanvinden hade sitt fäste, och det föll sig därför naturligt att man föreställde sig att även helvetet, där självaste djävulen huserade, fanns någonstans där i norr.
De människor som ansågs ha övernaturliga förmågor och därmed makt över den elake nordanvinden, ansågs också härstamma från norr.  Samer och finländare betraktades som de verkliga ”trollmästarna” då de med hjälp av nordanvinden kunde sända ”trollskott” för att stoppa fiendens framfart. Denna kusliga trolldomskonst kallades även finnskott och spå-/nordsändningar.

Många av 1600-talets lärda människor, bland andra kung Jakob I av England och Skottland (1603-1625) menade att djävulens framfart var större i Lappland och Finland eftersom människornas okunnighet var mycket större där än någon annanstans. Ett manuskript från 1600-talet hävdar att ”de värsta trullkarlar funnits i Kemi lappmark, eftersom de gränsa intill ryska kastellet Kålahus, der som största trull och venefici af begynnelsen warit hafwa”. (Från trolldomstro till kristen tro, Gothe)

Blåkulla

Under senmedeltiden ansåg man att de trollkunniga människorna var något slags ”underhuggare” och medhjälpare till den onde. Genom att ingå förbund med djävulen fick de makt att  bota och att sia, men även att skada folk och fä. H
äxan ingick förbund med djävulen då hon lovade att dyrka honom som sin gud och avsvor sig därmed den kristna tron. Hon lovade därtill att aktivt verka för att det onda samfundet utvidgades, genom att inviga fler individer. Detta förbund förseglades genom att djävulen gav häxan ett kroppsligt märke, ett s. k stigma diaboli.

Sammankomsterna med djävulen skedde nattetid, på mytiska platser som hedar, gärden och höga berg, dit häxan flög på ett djur, en stång, en människa eller på djävulen själv. I Sverige fick platsen dit häxorna red, namnet Blåkulla och eftersom helvetet ansågs ligga längst bort i norr så var det även där man placerade Blåkulla. I de norra delarna av Sverige föreställde man sig att färden till Blåkulla gick via Trondhjems kyrka, där man stannade för att vila innan man flög vidare, norrut.

Färden till Blåkulla

I de ångermanländska trolldomsprotokollen beskrivs hur de svekfulla trollkonorna flög iväg om natten, genom kvisthål i väggen, efter att ha lagt ett vedträ i sängen så att ingen misstanke därom skulle väckas:
”Då hustru Margareta tager ut barnen, lägger hon i dess ställe, antingen en klabb eller vedstycke, sägandes, Jag skapar kroppen och Faen giver anden. Då hon har smort och satt sig och barnen på, säger hon Upp, Upp, till helvetis”

Till djävulens Blåkulla förde de sina egna eller grannens barn, på kreatur eller människor. Färden till Blåkulla gick över kyrktornen där man stannade och skavde av takets vigda malm som sedan kastades i sjön.

”Flickan har också sett sin moder, hustru Anna, alla tre söndagsnätterna varit upp till kyrkklockan och skavt henne. De har släppt samma malm i sjön, sägandes Gud låte min själ icke förre komma till himmelen än detta kan komma till att flyta!” 

Nidarosdom_1857
Färden till Blåkulla gick över Trondheims kyrka i Norge. Bild: Wikipedia


En förvriden fantasivärld

I de ångermanländska trolldomsprotokollen från 1674 framstår Blåkulla som något slags ”tvärtom-värld”. I verkligheten var det hungersnöd och svält, men i Blåkulla dignade borden av mat enligt de vittnesmål som finns bevarade. I Blåkulla är allting bak och fram. Trollpackorna lär barnen bakvända ABC-böcker och förbannelseböner som lyder ”Fader vår som är i helvetis” etc.  I förbannelsebönerna räknas förbannelser upp över ”allt som på jorden är”, undantaget skatan och humlan.

I Blåkulla har de olika uppgifter. Barnen vittnar om att någon är matmor, en annan kock. Någon tvättar kärlen, bär fram maten och sopar stugan. Någon stöper ljus och lagar palt, medan en annan bränner upp korn. Att bränna upp mat i en tid av hunger, var förstås en styggelse. Kornsäckarna stjäls från grannars lador, förs till Blåkulla och kastas i elden medan trollpackorna dansar. ”Satan har lovat dem glädje och evig tid hos sig, men har sagt att om ni bekänner er så kommer ni till helvetis, till Timmermannens son” 

Mat är ett ständigt återkommande ämne i barnens vittnesmål. Barnen har fått massor av mat att äta men den mättar inte: ”Fått där mat som är svart” och ”Erik fått i Blåkulla mat som under tuggande blev uti intet”.


Den fule under bordet

Djävulen, huvudpersonen själv, framstår genom de många vittnesmålen från 1674 som en ganska oförarglig typ. I Blåkulla tycks han inte ha särskilt många uppgifter.  Han beskrivs som ”den fule under bordet” och som en ”svart karl med vita strumpor”. Men trollkonorna är väldigt elaka mot varandra och utövar våld i Blåkulla. De slår och trampar dem som tänker bekänna sig och de slåss om att få ”gå under bordet till den fule”.

”I de nordsvenska trolldomsprocesserna framstår Blåkulla som en stor, välbyggd och präktig gård, med en förmögen ägare. Häxornas möten i Blåkulla framställs som stora fester – man äter, dricker, dansar och håller bröllop. Trollkonornas förhållande till gårdens ägare, är av intim art. För resenärerna ter sig Blåkulla stort, härligt och festligt. Husbonden framstår inte alls så förfärlig som i bekännelserna, utan ofta som en fin och rik man. Blåkulla är för sina gäster egentligen alls intet helvete, utan tvärtom en dejlig glädjens och fröjdens ort. (Linderholm)

425px-Museo_del_Prado_-_Goya_-_Caprichos_-_No._68_-_Linda_maestra!
Sammankomsterna med djävulen skedde nattetid, på vissa mytiska platser och höga berg, dit häxan flög på ett djur, en stång, en människa eller på den lede själv.

 

 

 

Ryttartorpet

Johan Eriksson föddes år 1790 på gården Burvik i Knutby, Uppland. Han var min morfars mormors farfar. Förr i tiden var det den äldste sonen som fick ta över släktgården och Burvik togs därför över av den äldste brodern, Anders. Johan fick skaffa försörjning på annat håll. Han valde att bli ryttare och dragon. Vid anställningens början år 1813, fick han namnet Bure. Dragoner var infanterisoldater som förflyttade sig med häst, men som stred till fots.

Svenska_dragonuniformer,_Nordisk_familjebok
Svenska dragoner från sent 1600- till 1900-talet. Bild: Nordisk familjebok 1907

Soldaternas namn hade ofta anknytning till det geografiska område där man verkade, men namnen kunde också anspela på mer personliga attribut, som exempelvis soldatnamnen ”Stark”, ”Munter” och ”Glad” gör. Johan Bure fick ett ryttarnamn som var kopplat till gården Burvik och till det rusteri där han var anställd. Burvik hette ursprungligen Yla, men fick sitt nuvarande namn på 1600-talet när Jonas Bure från Skellefteå köpte gården.

Johan gifte sig med soldatdottern Ulrica Stark och paret flyttade in i dragontorpet Svanbol i Knutby.

Ryttartorpet var ett så kallat ”dubbeltorp” som hyste två familjer och byggdes på 1600-talet. Foto: Helena Wijk

Det var svåra tider och livet som soldat och soldathustru var ingen dans på rosor.  Paret fick många barn tillsammans men endast några få nådde vuxen ålder. Johan var anställd som dragon och ryttare vid Livregementets dragoner under de kommande 31 åren och han slutade sitt yrkesliv med betyget ”tjänt berömligt”. Han avled 1858.  ”Askedade dragonen och Häradstjänaren Jan Bure 68 år, 3 månader och 3 dagar”.

Torpet Svanbol kom därefter att hysa andra dragoner, som fick samma efternamn som föregångaren. Huset, som var i mycket dåligt skick genomgick flera renoveringar under senare delen av 1800-talet. Det var bland annat hål i väggar och spisen var otät med ohälsosam rök i bostaden som resultat. Dessutom var fähuset fallfärdigt. I slutet av 1800-talet fick torpet, som tidigare hade varit naturfärgat, sin nuvarande röda färg.

Foto: Privat

För några år sedan fick jag kontakt med husets nuvarande ägare. Familjen har lagt ner många hundratals arbetstimmar på varsam renovering för att återställa det gamla torpet till ursprungligt skick. Att torpet var väldigt ohälsosamt kallt och dragigt när Johan och Ulrica bodde där, det framgår av Krigsarkivets handlingar då man genomförde besiktningar. De nuvarande ägarna har hittat människohår som har använts för att täta de dragiga fönstren. Kanske försökte Ulrica förtvivlat att täta fönstren med sitt hår, för att barnen skulle överleva? Men endast fyra av de elva barnen överlevde till vuxen ålder.
De nuvarande ägarna har även hittat vitlöksplantor intill torpet. Vitlök har använts sedan tusentals år tillbaka för att bota förkylningssjukdomar och har även använts som beskydd,  för att hålla onda krafter borta.

Det gamla torpet vårdas idag ömt av nuvarande ägaren. Foto: Privat

 

 

Ett slott med gamla anor

Staden Västerås, som till en början hette Västra Aros, blev biskopssäte i mitten av 1100-talet och stadens slott  började troligen byggas under 1200-talet. Slottet byggdes ursprungligen som en borg, till skydd för staden och dess hamn. Slottet fungerade även som fängelse (ända in på 1830-talet) och som residens för den fogde som verkade som kungens ombud i staden och i länet.

1280px-Västerås_slott-IMG_0513
Västerås slott byggdes ursprungligen som en borg som skulle skydda staden och dess hamn. Foto: Wikipedia

Det var på Västerås slott som reformationen beseglades och banden till katolska kyrkan klipptes år 1527.  Gustav Vasa tycks ha trivts bra på slottet och han tillbringade mycket tid där, men slottets historia är också kantat av våldsamheter och ond bråd död. Slottet var ursprungligen ett fängelse och kom att så förbli, ända in på 1830-talet. I norra tornet fanns det så kallade ”tortyrfängelset” där man sänkte ned misstänkta brottslingar till en iskall och kolsvart fängelsehåla, genom en lucka i golvet.

Slottets borggård anlades av Gustav Vasa Foto: Helena Bure Wijk

Under Gustav Vasas regeringstid gjordes flera om- och tillbyggnader av slottet. Vasa anlade även en borggård. Västerås slott var belägrat flera perioder under 14- och 1500-talet. På borggården har man bland annat hittat människoskelett och en kanonkula som väger närmare 18 kilo. Arkeologerna tror att de begravda kan vara danska soldater som var fångar på slottet åren 1521- 22. Även kung Erik XIV tillfångatogs och fördes till Västerås slott år 1573 där han tillbringade ett år i fångenskap.

På Västerås slott finns kungens säng bevarad. Det sägs att även medlemmar av Sveriges nuvarande kungafamilj har övernattat där. Foto: Helena Bure Wijk

 

 

 

 

Berättelsen om ett ovanligt hus

Mormors farmors farfars far byggde ”Gjutstugan” i Hällabrottet. Foto: C.G Rosenberg

”Den vakne hejdar ibland sina steg inför det ovanliga. Han ser, tänker, frågar och drar slutsatser. Om han är Kumlabo och på landsvägen dröjer framför den gamla och nu obebodda manbyggnaden till det forna kronohemmanet Hällabrottet, väckes nog också en medkänsla, lik den man hyser för en stum och säregen åldring, som med sliten dräkt, trött blick och påtaglig oro bidar sitt slutliga öde” skriver Henrik Juhlin när han på 1950-talet betraktar den märkliga ”Gjutstugan” i Hällabrottet, Kumla.

Min mormors farmors farfars far hette Sven Persson Lönnberg och föddes i Högby, Ekeby (Kumla, Örebro) år 1718. Sven blev soldat och kronobonde, liksom sin far, Per Dansson. Sven Lönnberg hade förmodligen gått ur historien som en helt okänd person om det inte hade varit för att han under sin livstid byggde det märkliga huset som idag kallas ”Gjutstugan”.

Huset byggdes cirka år 1774 och skiljer sig markant från övrig bebyggelse i Hällabrottet eftersom det är byggt av grovt huggen kalksten. Sven och hans bror, Olof Hellström, som var kunnig inom stenhuggeri, hjälptes åt att uppföra huset, som består av två våningar med två lägenheter. Anledningen till att man valde just kalksten var att kungen redan 1757 hade beslutat att de bönder som uppförde sina hus av sten i stället för av trä, skulle få 20 års frihet från ”alla personliga avgifter för sig samt hustru och barn”. Det var således på grund av att man ville spara på Kronans skogar och erbjöd ekonomiska lättnader för dem som valde annat byggmaterial, som ”Gjutstugan” fick sin speciella prägel.

Att bygga huset var tidsödande och bröderna Sven och Olof hjälptes åt. Brodern Olof Hellström hade vid tiden då bygget påbörjades redan uppfört ett eget hus till sin familj. Han var den som passade murstenen i hanterliga stycken, skötte bränning och släckning av kalk, rappning, samt bjälklags- och takarbeten. Murning och uttorkning av kalkstenen var tidskrävande och arbetet bör därför ha pågått under minst ett år. ”Ugnen för kalkbränningen stod antagligen i trakten av den nuvarande konsumbutiken. På 1782 års karta är nämligen ett ”kalkugnsröse” markerat på detta ställe cirka 180 meter från byggnadsplatsen” berättar Kumlabon Henrik Juhlin.

”Gjutstugan” byggdes för två familjer och hade (för sin tid) något så ovanligt som källare med tvättstuga. Huset hade ursprungligen torvtak som ersattes med tegel under början av 1800-talet. Garderober och skafferier saknas helt i huset. Förr i tiden hade man istället kistor och lösa skåp för all förvaring. Stenväggarna är 50 centimeter tjocka och innerväggarna var ursprungligen ”stänkta” och kalkfärgade. Innertaket är isolerat med brädor och golvet i förstugan består av stora kalkstenshällar, men övriga golv är av trä. Alla ugnar i huset är murade och putsade med upp- och nedgående rökkanaler. ”Väggarna i den västra vindskammaren äro icke panelade; de bestå liksom stora vindens västra vägg endast av barkat rundvirke, tätat med mossa. Husets interiör präglas av den största enkelhet. Trappan till den övre våningen är av kalkstensblocksteg och har en provisorisk prägel. Ledstänger saknas, även kring trappöppningen” berättar Juhlin och fortsätter: ”Hörnen samt fönster- och dörrfoder äro slätputsade. Färgen är gulgrå. Skorstenarna äro gjorda av kalkstenshällar och av en förr på orten gängse typ. Huvudfasaden har en välgörande sluten och allvarlig karaktär”.

Nybergs karta över Gjutstugan

Källor: Egen släktforskning och Kumla julblad 1955

 

Sökandet efter gamle Zachris

Mormor hade sina rötter i Norrköping  Foto: Helena Bure Wijk

När jag började släktforska i tjugoårsåldern så trodde jag att det skulle bli väldigt enkelt att hitta morfars okände far och alla de där vallonerna som det hade ryktats om i släkten. Morfar skulle fylla 90 år när jag glatt berättade att alla släktgåtorna snart skulle vara lösta. Men det skulle dröja många år innan jag hade lyckats ”gräva” så långt tillbaka att jag kunde hitta de franskklingande vallonnamnen. Och nu, trettio år senare letar jag fortfarande efter morfars okände far…

Som ung släktforskare blev jag varnad av en erfaren forskare som hade ägnat många år till att lägga sitt släktpussel. ”Släktforskning är beroendeframkallande och du kommer inte att kunna sluta när du väl har börjat” sa han och tillade med glimten i ögat: ”Det sägs  förresten att man måste vara lite knasig för att släktforska”.
Så rätt han hade!

Som släktforskare kan man ligga sömnlös och grubbla över saker som ingen normalt funtad person ens skulle bry sig om. Vad hände egentligen med gamle Per Larsson på 1700-talet? Fick han bo kvar i torpet? Tog barnen hand om honom?

Människor som inte sysslar med släktforskning har nog också väldigt svårt att förstå den stora lycka man kan känna, när man efter många års ”grävande” äntligen hittar nya spår efter de gamla anfäderna- och mödrarna i kyrkböckerna. Som häromdagen, när jag efter tjugo års sökande äntligen hittade gamle anfadern Zachris…

Mormors mormors morfar, Lars Fogelberg, föddes i Norrköping år 1755. Hans föräldrar var fiskaren Zacharias Fogelström och Elsa Persdotter. Bland pojkens dopvittnen fanns befallningsmannen Petter Fogelberg och en Madame Catharina Fogelberg.

När Lars föddes arbetade hans pappa som fiskare vid Västerbyholms gård i Norrköping

Två år senare, 1757, födde Elsa ytterligare en son och hon dog i barnsäng samma år. I dödboken antecknas hennes make med namnet Zachris Fogelberg. Därefter försvinner han spårlöst från alla Norrköpings kyrkböcker. Sonen Lars växer upp hos sin moster Catharina i Tråbrunna, Östra Eneby. Catharinas make var skräddare och det var förmodligen han som lärde upp Lars inom yrket. Lars Fogelberg blev sedermera sockenskräddare och gifte sig med Ingrid Kullström. Det var oroliga tider i världen och Lars kallades ut i krig. Han avled i Pommern när han var 35 år.

Hur det gick för släkten framåt i tiden, det vet jag. Lars och Ingrids dotter Anna Catharina Fogelberg f. 1784 gifte sig med bergsbrytaren Nils Gustaf Dahlberg f.1798 och deras dotter Lovisa Dahlberg var min mormors mormors mamma.
Men vad hände egentligen med fiskaren Zachris? Han måste ha flyttat, men vart? Och varför i hela friden kallades han Fogelström när allt tyder på att han borde heta Fogelberg, som sin son?

Efter att ha lusläst varenda kyrkbok i Östergötland utan att hitta ett enda spår efter Zachris, var jag på väg att ge upp. Men skam den som ger sig. Härom dagen hittade jag honom! Det visade sig att gamle Zachris levde livets glada dagar i en helt annan församling. Zachris hann med tre äktenskap efter första hustruns död och blev 81 år. Han hette förresten inte alls Fogelström i efternamn…

Det visade sig att Zacharias Fogelberg levde livets glada dagar i en helt annan församling

Zacharias Olofsson Fogelberg föddes i torpet Strömma under Vittvik, Tryserum och var son till torparen Olof Zachrisson f.1690 och Ingrid Larsdotter f.1695. Min anfader Lars fick således sitt förnamn efter sin farmors far.

Zacharias föddes 1626 i torpet Strömma, Tryserum

Namnet Fogelberg i min släkt, kommer av godset Fågelvik (Fogelvik) i Tryserum. Gården, som har medeltida anor och ägdes av släkten Gyllenstierna, hade många underliggande gårdar och säterier på 1700-talet. Allt eftersom släkten Gyllenstierna växte genom att nya barn föddes, byggdes säterierna Vittvik, Löt, Kurum och Stjärnö. Torpet Strömma, där gamle anfadern Zachris föddes, hörde till Vittvik.

1024px-Fågelvik_slottet1_070111
Namnet Fogelberg i min släkt har sitt ursprung i gården Fågelvik, Tryserum. Foto: Tryserum-SB