Bröderna Hakkarainen i Aspberget

 

Gammalt finntorp Foto: Helena Bure Wijk

Den gamla finnbyn Aspberget på Höljesskogen i Norra Finnskoga, Värmland var en gång i tiden boplats för både samer och östfinska nybyggare (skogsfinnar) som levde sida vid sida där. Det har berättats att det ursprungligen var två bröder – Pekka och Josef Hakkarainen från Rautalampi i norra Savolax som bebyggde Aspberget. Många nu levande ättlingar till de skogsfinnar som bosatte sig på finnskogarna i Sverige och Norge under 15- och 1600-talet, kan spåra sina rötter till just orten Rautalampi, varför värmländska Torsby och Grue i Norge idag är vänorter till Rautalampi kommun.

Stenhuggarsläkt

För skogsfinnarna var släktnamnet väldigt viktigt eftersom det visade vilken klan man tillhörde och vilka rättigheter man hade vad gäller jakt- och fiske. Släktnamnet var det namn som en gång i tiden hade burits av släktens patriark och som sedan gick i arv, i generation efter generation. Namnen bildades ursprungligen utifrån klanledarens egenskaper. Tillnamnen formades efter yrke, hemvist eller personliga egenskaper såsom namnen Hakkarainen som betyder ”stenhuggare”, Karjalainen som betyder ”karelare” och släktnamnet Käivärärinen som betyder ”lockig”.

Bröderna Pekka och Josef Hakkarainen, eller ”Hackran”/”Hackare” som de kom att kallas av sina svenska grannar, härstammade från en stenhuggarsläkt. Pekka (kallades även Per) byggde en gård i Aspberget som fick namnet Peckela/Peckelavalln efter ägaren. Josefs boställe kom att heta Josla.

Pekka (Per) Hakkarainen (f.1570, Saimi Rautalampi) i Aspberget var min anfader, liksom en annan finsk nybyggare, Anders Liitiäinen (f.1625), som bosatte sig där i mitten av 1600-talet. Anders bodde först i Röjden, Värmland men var tvungen att flytta till Gravberget i Norge på grund av djup osämja med en granne. Anders Liitiäinen som även kallades ”Anders Liden”/”Anders liten” var enligt domböckerna en av Norge anlitad spejare och kunskapare under den Gyldenlöfska fejden (norskt-danskt krig mot Sverige under åren 1675-1679). Han bedrev även olaga handel. Byn Aspberget kom att bli ”skövlad och spolierad” under kriget men återuppbyggdes sedan.

Grå vadmalskläder, trindmössor och långa hår

På 1820-talet bestod Aspberget av 16 hushåll som alla var finska. 1860 bodde över 100 personer i byn (500 personer i hela hemmanet) och i början på 1900-talet byggdes byns skola. ”I mitten av 1800-talet var bostäderna byggda på svensk-norskt vis med järnugn och inbyggda sängar, men finnsederna var bibehållna. Man låg på bäddar av starrhö mellan lakan av vita kalvskinn med håren på. Därtill fanns också långulliga fårskinnsfällar. I byn sågs ”små finnpojkar i sina små tarvliga grå vadmalskläder, långa ned på axlarna hängande hår och små efter huvudet formade trindmössor”, berättade på sin tid jägaren och författaren Gustaf Schröder (f.1824 d.1912)

Den siste i Aspberget som talade finska var Erik Josefsson d. 1880, sonson till nybyggaren Josef Hakkarainen.

Mina anor i Aspberget

Foto: Helena Bure Wijk

Källor: Torbjörn Styffe (Klippt och skuret om Norra Värmland 1997), Nils-Erik Iversen, egen släktforskning

 

Birkarlar i släkten

Kvänland (Kvenland) är ett historiskt område som en gång i tiden omfattade västra Ryssland, svenska och finska Lappland samt Österbotten. Området tros ha sträckt sig fram till de samiska områdena i Norge och Sverige. I detta vidsträckta område levde människor som på olika sätt hade kontakt med Novgorod i nordvästra Ryssland, där skinnhandeln en gång blomstrade. Invånarna – kvänerna (finska: kainuulainen) tros ha varit bönder och handelsmän som hade ryska eller finska som modersmål och som behärskade det samiska språket. Vissa forskare härrör deras ursprung till finska Satakunda.

1024px-Reindeer_milking
Mjölkning i Sør-Varanger. Kvinnan på bilden är samisk, från Enare kommun i finska Lappland och mannen är kvän. Foto: Wikipedia


Birkarlar med okänt ursprung

Från 1320-talet nämns ”birkarlarna” i olika dokument. De tros ha varit kväner som hamnade under svenskt välde och som kom att arbeta som handelsmän i Torne, Lule och Pite lappmarker. Genom den svenska regeringsmakten fick  birkarlarna i norr monopol på handel med samer och att ta upp skatt från dem. Vilken nationalitet dessa birkarlar ursprungligen hade, vet man inte, men de behärskade både svenska och samiska.

Ursprunget till själva titeln birkarl (finska: pirkkalalainen) är omtvistat och vissa har velat härleda ordet till Tavastland och ”man från Pirkkala socken”, ”bäverjägare” och ”birk-karl” som betyder handelsman. Karvstocken var ett hjälpmedel när birkarlarna tog upp skatt och nyare forskning av Thomas Wallerström har föreslagit att ordet härstammar från det ryska ordet ”birka” som betyder just ”karvstock”.

Birkarlarna hade ensamrätt på handeln mellan samer och svenska kronan fram till år 1553 då de förlorade sitt monopol men fortsatte sin verksamhet som lappfogdar. Birkarlar och samer hade en intim relation till varandra och nyare forskning har visat att relationerna präglades av ömsesidighet och gemensamt beroende av varandra. Inte det ensidiga maktutövande över de underordnade samer som tidigare forskning har fokuserat på.

Suecia_2-072_;_Piteå_Civitas_Vetus
Från Öjebyn i Piteå bedrevs handel med samerna i Pite lappmark (Arvidsjaur, Arjeplog och Malå) Bild: Erik Dahlberg

 

Birkarlssläkten Rhen i Piteå

Min farfars mm fm mf mm mm mf f hette Andreas Nicolai Rhen f.1520 och levde i Piteå där han var verksam som präst och birkarl. En tid var han även hovpräst hos dåvarande kungen Gustav Vasa. Birkarls-släkten Rhen hade lyckats skapa en stor förmögenhet och ”herr Anders” i Piteå var vid taxeringen år 1571 den rikaste av alla Norrlandspäster. Han ägde många renar och därtill ett eget sågverk. Flera dokument styrker att han behärskade det samiska språket till fullo. Andreas var son till birkarl Nils Olofsson f.1490 i Öjebyn, Piteå, som i sin tur var son till ”Olof birkarl” Nilsson f. 1460 i Piteå.

Birkarlarna var välbeställda män som hade råd att låta sina söner studera den tidens främsta vetenskap – teologi. Det föll sig därför naturligt att även Andreas son, Nicolaus Andreas Rhen f.1557 studerade till präst. Författaren Lars Stiernman har noterat att påfallande många svenska ärkebiskopar kommer från birkarlsfamiljer, bland andra Rhen, Grubb, Bothniensis och Bure.

Nicolaus behärskade samiska språket och i början av 1600-talet utarbetade han bland annat en sångbok och en ABC-bok på samiska. Böckerna var de första i sitt slag som trycktes på det samiska språket. Nicolaus Rhen startade även en samisk skola för blivande teologistudenter  – ”en lappskola där 6 lappynglingar årligen skulle åtnjuta instruktion i bokliga konster”, men skolan flyttade strax därpå till Lycksele.

Det var förbjudet för präster att bedriva handel med samer från år 1611, men prästen Nicolaus fortsatte ändå sin verksamhet som birkarl. Han dog år 1628 och om honom har det skrivits ”han var nitisk om Guds ära i gemen och i synnerhet om lappskolan i Piteå”.

Olaus Magnus Historia om de nordiska folken

Källor: Egen forskning, ”Folk i norr. Om samer, kväner, birkarlar och präster” av Lars Stiernman, ”Nya forskningsrön om birkarlarna”, Kulturmiljö vid Norrbottens museum, ”Birkarlssläkter i Övre Tornedalen”, Erik Kuoksu, ”Norrlandssläkten Rhen – ur släktens historia genom ett halvt årtusende”, Alma Rhen.

 

Anor i Hammerdal

Ströms_kyrka_20060106
Ströms kyrka, Jämtland. ”Ingen i Straum kunde Pater Noster” sades det år 1273. Foto: Erik Svanberg

Hammerdal i Strömsund, Jämtland är en ort med gamla anor. De första invånarna tros ha bosatt sig där redan under vikingatiden och år 1050 fanns fyra gårdar i ”Hambradal”. Den första sockenkyrkan byggdes omkring år 1150. Sockenprästerna ansvarade för församlingarna i de båda socknarna Ström och Hammerdal, men så särskilt kyrkliga tycks församlingsborna inte ha varit till en början – år 1273 vittnades det nämligen om att ”ingen i Straum kunde bönen Pater Noster”.

Spåkvinnan Agnis ättlingar

När historikern Fale A. Burman besökte bygden år 1802, hörde han rykten om att invånarna tidigare hade använt de gamla förkristna gravhögarna i området som ”bönpallar”. Varje söndag hade sockenborna gått på knäna runt kyrkan, med radband i händerna. Detta pågick så ofta och så länge att det med tiden hade bildats en synlig stig kring kyrkan. ”En del samer i området tros fortfarande ha dessa radband i förvar”, påstod Burman 1802. Han menade även att de flesta invånarna i Ström härstammar från en spåkvinna och helare som hette Agnis. Agnis levde enligt Burman under ”påhvlisk tid” (katolsk tid) och hennes son, ”Stor-Nils” var ”af jättelik växt”.

Under 1600-talet levde svenskar i området, men även samer och finnar. Finnarna livnärde sig av svedjebruk, jakt och fiske. Fale Burman antecknade i sin dagbok att deras ättlingar var resliga och att de i allmänhet hade bättre hälsa än bönderna i området. Om man ska tro Burman så var de även hårigare än sina svenskättade grannar: ”Finmärska är beteckningen på de finska avkomlingarnas ludenhet”.

 

Farmor Margit i Tåsjön på 1970-talet. Foto: Björn Wijk

Långa karlar med blå rockar 

Burman beskriver även hur människorna i området var klädda i början av 1800-talet. Kvinnorna i Hammerdal bar låspungar (små väskor/portmonnäer), hade vacker hy men var enligt honom inte särskilt ”välsvarvade” – de hade enligt Burman slät plie (form). Till helger och finare tillfällen hade kvinnorna svarta kjolar, mössor med band och livstycken utan tröja med sydda axelremsor på linnet. De manliga invånarna beskrivs som ”långa karlar”. Blå jackor med stora metallknappar var modernt bland männen och vintertid bar man gärna blå kapprockar. Burman noterar även en ny modefluga bland männen i Hammerdal – ludna fårskinnsbyxor.

Norra Jämtland hade få och dåliga vägar förr i tiden. Det anmärkte även Fale Burman på. Dessutom ansåg han fjällen i Hammerdal vara ”stora, många, snöstarka och rysliga”. 

1280px-Hammerdal_kyrka_view2
Hammerdals kyrka Foto: Håkan Svensson

Den bortjagade prästen i Hammerdal

Genom reformationen år 1527 fastslogs att endast det ”rena Guds ord” skulle predikas i kyrkorna och Sverige omvandlades därmed till den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan, som vi tillhör än idag. 

Sockenborna i Hammerdal och Ström, hade vid det här laget lärt sig sina böner och vant sig vid den katolska läran. Man var inte särskilt intresserade av att byta inriktning, så när min anfader, sockenprästen Joghen (Jon) Eriksson Sparf, en söndag försökte genomföra en av sina moderna, evangeliska predikningar i kyrkan, blev han utjagad från kyrkan av församlingen. Jon tog sin tillflykt till prästgården, men de ilskna församlingsborna lät honom inte vara ifred där heller.

Prästen beväpnade sig då med en dalbila (ett svärd) och flydde upp till ett loft. Från loftet försvarade han sig mot de uppretade församlingsborna genom att hugga hejvilt med svärdet mot folkmassan. Efteråt kontaktade församlingsborna biskopen i Trondheim och framförde klagomål över den stridslystne prästen i Hammerdal. Jon Sparf försvarade sig genom att säga: ”En herde måste märka sina får, på det att han desto bättre kan känna igen dem”.

Även Jon Sparfs son, Erik Jonæ Sparf, kom att arbeta som präst i Hammerdal och Ström. Av någon anledning brann kyrkan i Hammerdal upp 1588 och man tvingades sälja en bit av kyrkans jord för att kunna finansiera återuppbyggnaden.

1024px-Hammerdal_kyrka_entrance_view
Hammerdals kyrka brann upp år 1588. Genom att sälja en bit av kyrkans jord fick församlingen in 5 1/2 daler. Foto: Håkan Svensson

Inbundna, trotsiga och egensinniga jämtar

 

250px-Johan_Tirens_naecken
En jämtlandssägen. Målning av Johan Tirén år 1881

Under sina resor i området år 1802 slog Fale Burman fast att de jämtländska männen i allmänhet var vackrare än de jämtländska kvinnorna: ”Kvinnfolket i Oviken är ej så vackert som mankönet. Med få undantag gäller detta om alla socknar i Jämtland”. 
Burman menade även att jämtlänningar är ett ganska missförstått ”folk”: ”Främmande folk hata landets infödingar – anser dem vara alltför inbundna, egennyttiga, trotsiga, lata och egensinniga människor”.

I Hammerdal och Ström bar invånarna näverskor istället för träskor, antecknade Burman i sin dagbok. Han skrev även att det tidigare varit ”ohyfsat” i Ström, som tidigare kallades ”sjåbygden” eftersom invånarna där hade blåsor (skrapade djurhudar) istället för fönster i sina hus. Men nu tyckte han att det hade det blivit mer civiliserat i Ström: ”Orten är mycket driftig och de som komma dit vilja ej gärna flytta därifrån enligt ordspråket”. Och om invånarna i Hammerdal och Ström hade han bara gott att säga 1802: ”Hamerdalsboerne ej trätgiriga eller begifna på fylleri”.

 

Foto: Björn Wijk

 

Ryttartorpet

Johan Eriksson föddes år 1790 på gården Burvik i Knutby, Uppland. Han var min morfars mormors farfar. Förr i tiden var det den äldste sonen som fick ta över släktgården och Burvik togs därför över av den äldste brodern, Anders. Johan fick skaffa försörjning på annat håll. Han valde att bli ryttare och dragon. Vid anställningens början år 1813, fick han namnet Bure. Dragoner var infanterisoldater som förflyttade sig med häst, men som stred till fots.

Svenska_dragonuniformer,_Nordisk_familjebok
Svenska dragoner från sent 1600- till 1900-talet. Bild: Nordisk familjebok 190

Soldaternas namn

Soldaternas namn hade ofta anknytning till det geografiska område där man verkade, men namnen kunde också anspela på mer personliga attribut, som exempelvis soldatnamnen ”Stark”, ”Munter” och ”Glad” gör. Johan Bure fick ett ryttarnamn som var kopplat till gården Burvik och till det rusteri där han var anställd. Burvik hette ursprungligen Yla, men fick sitt nuvarande namn på 1600-talet när Jonas Bure från Skellefteå köpte gården.

Johan gifte sig med soldatdottern Ulrica Stark och paret flyttade in i dragontorpet Svanbol i Knutby.

Ryttartorpet var ett så kallat ”dubbeltorp” som hyste två familjer och byggdes på 1600-talet. Foto: Helena Wijk

Ingen dans på rosor

Det var svåra tider och livet som soldat och soldathustru var ingen dans på rosor.  Paret fick många barn tillsammans men endast några få nådde vuxen ålder. Johan var anställd som dragon och ryttare vid Livregementets dragoner under de kommande 31 åren och han slutade sitt yrkesliv med betyget ”tjänt berömligt”. Han avled 1858.  ”Askedade dragonen och Häradstjänaren Jan Bure 68 år, 3 månader och 3 dagar”.

Torpet Svanbol kom därefter att hysa andra dragoner, som fick samma efternamn som föregångaren. Huset, som var i mycket dåligt skick genomgick flera renoveringar under senare delen av 1800-talet. Det var bland annat hål i väggar och spisen var otät med ohälsosam rök i bostaden som resultat. Dessutom var fähuset fallfärdigt. I slutet av 1800-talet fick torpet, som tidigare hade varit naturfärgat, sin nuvarande röda färg.

Foto: Privat

Ett vackert torp med historia

För några år sedan fick jag kontakt med husets nuvarande ägare. Familjen har lagt ner många hundratals arbetstimmar på varsam renovering för att återställa det gamla torpet till ursprungligt skick. Att torpet var väldigt ohälsosamt kallt och dragigt när Johan och Ulrica bodde där, det framgår av Krigsarkivets handlingar då man genomförde besiktningar. De nuvarande ägarna har hittat människohår som har använts för att täta de dragiga fönstren. Kanske försökte Ulrica förtvivlat att täta fönstren med sitt hår, för att barnen skulle överleva? Men endast fyra av de elva barnen överlevde till vuxen ålder.
De nuvarande ägarna har även hittat vitlöksplantor intill torpet. Vitlök har använts sedan tusentals år tillbaka för att bota förkylningssjukdomar och har även använts som beskydd,  för att hålla onda krafter borta.

Det gamla torpet vårdas idag ömt av nuvarande ägaren. Foto: Privat

 

 

Funderar du på att byta efternamn?

Foto: Helena Bure Wijk

Funderar du på att byta efternamn? Du är inte ensam. Allt fler svenskar väljer att byta till ett nybildat efternamn och man hämtar gärna inspiration från naturen, djur, årstider, gamla släktgårdar och orter.

Om du vill byta till ett släktnamn som finns inom släkten (men som inte föräldrarna heter) så måste namnet ha funnits i släkten minst två generationer i rakt nedstigande led. Namnet ska också finnas inom fyra generationer (från föräldern räknat). Om jag räknar bakåt från mina föräldrar så kan jag byta namn till Schmidt, Rödlund, Norling, Kornberg eller Söderman. Att byta till ett gammalt släktnamn kostar 1800 kronor.
Läs mer om namnbyte på Skatteverkets webbsida som du hittar här.

Vill man byta till ett namn som föräldrarna har burit (exempelvis namn som ogift) så är det helt gratis. Det kostar inte heller något om man vill byta till ett namn som är bildat av en förälders förnamn och son/dotter som slutled. Jag skulle exempelvis kunna byta till Helena Björnsdotter, eller varför inte Helena GunBrittsdotter, utan kostnad. Att lägga till en make/makas, eller förälders efternamn som mellannamn är också gratis. Jag bär min mammas efternamn Bure som mellannamn.

Vill man byta till ett nybildat efternamn, eller ett efternamn som bärs av fler än 2000 personer så är avgiften 1800 kronor. Här kan du söka bland de vanligaste efternamnen i Sverige. Institutet för de inhemska språken har skapat en förteckning som kan vara till hjälp och inspiration för den som funderar på att byta till ett nytt efternamn.
I förteckningen, som du hittar här, finns cirka 700 svenska och cirka 5 000 finska förslag på namn. Samtliga namn i listan saknar registrerade namnbärare.

För nybildade efternamn finns regler som är bra att känna till. Efternamnet ska exempelvis inte gå att förväxla med en utdöd släkts namn. Inte heller ska namnet kunna förväxlas med utländsk känt namn. Avgiften som är 1800 kronor ska betalas in vid ansökan och man får inte tillbaka pengarna om ansökan om namnbytet avslås. Läs mer om vilka regler som gäller för byte till nybildat efternamn på Skatteverkets webbsida.

Foto: Helena Bure Wijk