Resandefolket

”Otto Emanuel Segerblad-Almin, lumphandlare. Ögon: mörkbruna, hår: tunt, ansikte: kindkotor utstående, Näsa:utåtböjd. Särskilt kännetecken ”högra lillfingret krokigt i 2:a leden”.

De första romerna kom till Europa från Indien på 1100-talet e.Kr. Till Sverige kom man på 1500-talet och kallades då ”tatare”. Resandefolket i Europa härrör sitt ursprung tillbaka till de sinter som befolkade provinsen Sind (dagens Pakistan), vid Indusflodens nedre del.

Resande har genom tiderna varit förknippade med vissa yrken såsom borgare, krämare (försäljare) och hantverkare av bältesspännen (häktmakare). Under 1800-talet och i senare tid återfinns resande vid yrken som valackare, lumpsamlare och kittelflickare (som förtennade och lagade kopparkittlar).

Min morfars mammas systers man, Arvid Segerblad-Faltin var lumpsamlare och valackare (han kastrerade hästar), några av de sämsta yrken man kunde ha. Han beskrevs som ”lång, smärt och mörkhyad, med ett äkta ziguenarutseende”. Arvids släktträd sträcker sig långt tillbaka i Sverige, till 1700-talet, då anfadern Peter Segerblad var regementshovslagare i Västerbotten. Medlemmar av släkten Segerblad gifte sig med en annan släkt som också var rörlig – släkten Faltin – som bland annat finns i Finland, Norge och Sverige.

Många av dagens resandefamiljer härrör sitt ursprung till de legosoldater som kom till vårt land under 1700-talet. Dessa soldater levde i utanförskap och har sina rötter i flera europeiska folkgrupper.

 

Arvid Valentin Segerblad-Faltin. ”Den 9 september förlidet år begicks å ångaren ”Östanå II” wid Spillerboda ett groft wåldsdåd, i det att fyra hästbytare dels med knif och dels annorledes swårt misshandlade twenne besättningskarlar och en bondson. Wåldswerkarne lyckades undkomma och hålla sig dolda en tid, men den ene efter den andre har sedermera råkat i rättwisans händer.”

Efter 8 års fängelse för mord träffade Arvid den ogifta Gerda Maria Bure, en fattig kvinna från en soldatsläkt, som hade fött två ”oäkta” barn i Uppsala. De gifte sig och fick flera barn tillsammans – Hans Arvid Valentin Segerblad-Faltin f. 1919, Anna Josefina Segerblad f.1923 samt Otto Emanuel Segerblad-Faltin f.1929.

När Gerda Maria träffade sin make valde hon att lämna ifrån sig sina andra barn, Maria Viktoria Bure f. 1911 och Carl Olof Bure f.1913 som fick växa upp hos mormodern. Det blev ett hårt och slitsamt liv för dessa barn och de kunde aldrig förlåta sin mamma för det val hon en gång gjorde. De ville heller aldrig ha någon kontakt med moderns nya familj och halvsyskonen.

Maria Viktoria Bure f.1911 i Uppsala

Att tillhöra en resandesläkt var i äldre tider förknippat med diskriminering och stigmatisering från omgivningens håll. I Sverige var det till exempel olagligt att inte ha ordnad försörjning och en fast adress. Samhället såg med oblida ögon på de människor som levde ett kringflackande liv och som vägrade att inordna sig under rådande normer. Resande och romer gifte sig väldigt sällan med gajer, (icke-romer) utan höll sig inom den egna gruppen. De som ville smälta in i samhället talade bara det egna språket, romani, i hemmet. Jag har släktingar som i äldre tider varnade sina familjemedlemmar att ens yppa ett enda ord på romani utanför hemmets väggar, med varning om att man annars kunde få händerna avhuggna.

Paret Segerblad-Faltin – Arvid Valentin och Gerda Maria – avled 1932 med några få månaders mellanrum och barnen togs omhand av släktingar till pappan. Hans Arvid f.1919 blev fosterbarn hos Kopparslagaren och gårdfarihandlaren Arvid Einar Johansson och hans hustru Valborg Viktoria Leontine Almin. Jag har tyvärr inte lyckats hitta deras ättlingar ännu.

August Arvid Segerblad var far till Arvid Valentin. Han föddes 1835 i Järlåsa och var gift med Maria Sofia Johansson-Almin. August Arvid stod under sin livstid antecknad som ”lösdrivare och skojare, driva vida omkring”. I vår familj finns en kopparbunke med hans initialer och något slags bomärke.

Soldat med oduglig uniform

Slaget vid Helsingborg. General Magnus Stenbock. Målning av Gustaf Cederström

Vid 1700-talets början låg Sverige i krig med flera andra europeiska länder. Sverige hade tidigare erövrat Skåne som varit ett av Danmarks mest blomstrande områden men 1709 hade Danmark som mål att återta Skåne, Halland och Blekinge. På senhösten 1709 samlades en stor dansk flotta i Öresund. Den sammansatta danska hären under ledning av general Christian Ditlev Reventlow (senare tog general Rantzau över) bestod av 15 000 man. Vid det tillfället hade guvernören i Skåne, Magnus Stenbock inte mycket att sätta emot. Den svenska armén var i dåligt skick efter slaget vid Poltava och det fanns vid tidpunkten endast ett enda skånskt regemente, bestående av 1500 man, som var i stridsdugligt skick.

I början av december hade Danmark tagit kontroll över hela mellersta Skåne (förutom Malmö och Landskrona) och man hade som mål att inta flottbasen i Karlskrona.
General Stenbock ville inte ge upp utan strid och hade under kort tid samlat ihop flera svenska regementen som samlades i Småland. I februari 1710 hade man lyckats samla 16 000 man. De oerfarna soldaterna fick uniformer som hämtades från militärförråden och de övade dagligen strid på en frusen sjö innan striden gick av stapeln. Slaget vid Helsingborg stod den 28 februari år 1710 och föll väl ut för Sveriges del.

Min anfader Erik Matsson var en av de många män, utan militär erfarenhet, som antogs som soldater och skyndsamt begav sig till Växjö för att strida med general Stenbock. Erik var då 50 år gammal och levde ett lugnt liv i Uppland tillsammans med sin familj. Han fick soldatnamnet ”Enman” och begav sig iväg 1709. Erik överlevde striderna och kunde återvända hem till Uppland med hälsan i behåll. Men vid mönstringen 1715, när han blev ”munstrad” av greve och generalen Magnus Julius De La gardie så gick det inte så bra. Greven anmärkte nämligen på den gamle soldatens uniform. Tyvärr felades både Eriks byxor och väst och man antecknade att soldaten ”har guhl väst”.

Inför följande mönstring några år senare, valde Erik att stanna hemma. Han kände sig krasslig och tyckte nog inte riktigt att soldatyrket var hans ”grej” nu när han närmade sig de sextio. Han skickade istället sin son, ”för sin sjuk och ålderdoms skull”. Erik fick avsked trots att han inte närvarade personligen. Nu anmärkte generalen på midjebältet i uniformen som inte höll måttet:  ”Erik Enman tjänt i 7 åhr förafskedas och dennesamma karlen Aprob: gehänget (midjebältet) odugligt”.

Erik avled vid 82 års ålder i Tuna, Uppland.
”Wart i tiänst på åtskilliga ställen. På sitt 34 åhr, gaf sig i egtenskap med Pigan Anicka Persdotter. Left i egtenskapet 50 åhr och aflat 9 barn. Tog frust emot et hemman i Enby och blef der i fråntagen till soldat. Bewistade Helsingborgsslaget 1709. Kom der ifrån med helsan hem och 5 åhr efter aflöst i — militiastaten, af sin Son Matz Enman. Och 1718 tog mot Prästegårds torpet Bodar, der han blef död siukdomen begyntes med wårk i axlarn och halsen som sedan steg til hiärtat. left 82 åhr”.

 

Slaget vid Helsingborg, tyskt kopparstick Källa: Wikipedia

 

Stamkort och militära handlingar kan vara en riktig skatt för oss släktforskare

Stamkort är dokument som utfärdas för personer som har gjort värnplikt och/eller tjänstgjort inom försvaret. På stamkortet finns bland annat information om tid för tjänstgöring, var den är gjord, utbildningar, befordringar, bestraffningar och mycket mer. Stamkortet finns arkiverat på den ort där personen bodde då han avslutade sin militära bana eller gick i pension. Om du har svårt att hitta stamkortet på egen hand finns möjlighet att få hjälp av Riksarkivet.

Min morfar, Ulrik Ivar föddes 1901 i Bladåker, Uppland, som ”oäkta” son till mjölkerskan Augusta Charlotta Bure. Charlotta fick fem barn men förblev ogift. Någon gång kring sekelskiftet 1900 valde hon att byta namn och kallade sig därefter Svensson. Varför vet vi inte. Någon anfader med namnet Sven finns inte i Charlottas släktträd.

Kyrkböckerna avslöjar ingenting om fadern till Charlottas barn men jämförande DNA-test som vi har gjort mellan söner till hennes yngsta och äldsta barn har visat att det är samme far till alla barn. I mer än trettio år har jag sökt efter morfars och hans syskons okände far och tack vare morfars militära handlingar, tror jag att vi äntligen har hittat honom.

Stamkortet berättar att morfar gick rekrytutbildning, hovslagarskola och vice korpral-utbildning.

Efter utbildningen blev morfar anställd som militär i Uppsala och arbetade där fram till 1927, när han fick anställning som hovslagare och valde att avsluta sin militära bana. För att trivas inom det militära bör man helst inte ha svårigheter med att lyda order. Det hade min morfar. Morfar arbetade väldigt hårt och var duktig, men han hade svårt att ta order från andra.

En dokumenterad händelse under morfars utbildningstid i början av 1922 väckte min nyfikenhet. Vid en övning befallde löjtnant E. Nilsson att morfar skulle springa, men han vägrade. Trots upprepade befallningar om språngmarsch, vägrade volontär 512 Svensson. Han gick några steg, sakta för att sedan stanna upp helt, vilket gjorde löjtnant Nilsson ursinnig. Morfar dömdes för olydnad och fick sitta åtta dagar i arrest.
När han fördes ut från arresten av furir Lagerström frågade denne om morfar inte tyckte att det hela var tråkigt, varpå morfar svarade: ”Det gör detsamma”.

Det var då jag upptäckte att stamkort och militära dokument kan vara en fantastisk skatt för oss som släktforskar. Förutom förhör, vittnesmål, erkännande, beslut m.m. från mars 1922 då morfar gjorde sig skyldig till olydnad, så har man även antecknat ”levnadsförhållanden”. Där står min morfars namn, födelsedata samt båda föräldrarnas namn!

Äntligen har vi fått veta vad barnafadern hette! ”Fader: Karl Svensson, jordbruksarbetare, död” Fadern var således död 1922.

Mycket riktigt visade det sig att det fanns en gift man som hette Karl Svensson i Bladåker vid tiden då Charlotta och hennes barn levde där. Karl bodde med sin familj på en gård, alldeles i närheten. Han utbildade sig först vid en jordbruksskola och blev sedan förvaltare på gården. Han gick bort hastigt i juli 1915. Några månader senare födde morfars mamma sitt sista barn.

Morfar Ulrik Ivar Foto: Helena Bure Wijk

 

 

Jag fick en skatt i brevlådan härom dagen

Många är vi som söker efter anfäder- och mödrar som vi aldrig fick möjlighet att lära känna när de levde. Hur mycket man än söker så är det omöjligt att med hjälp av kyrkböcker och andra register ”återkonstruera” en persons hela liv. När vi forskar hittar vi endast fragment och  på sin höjd, små anteckningar, men alla dessa små ”skärvor” från personens levnad är så värdefulla. Om vi därtill lyckas få kontakt med människor som kände personen, som kan berätta mer och som kanske även har foton så är det som att få en ovärderlig skatt. Jag fick en sådan skatt i brevlådan härom dagen.

Min farfar Gustaf föddes 1915 i Glissjöberg, Jämtland och med de knapphändiga uppgifter jag lyckats hitta genom kyrkböckerna föddes han som ”oäkta” med okänd far, växte upp hos sin mor och hennes make samt syskon.

Farfar Gustaf (längst fram), hans mamma Anna t.h samt styvfar och lillebror t.v

Böter för fortkörning på motorcykel hittade jag i hans ungdomsår men inga fler uppgifter om farfar finns. Han återfinns många år senare i kyrkböcker för Göteborg där han är gift i ett äktenskap utan barn och arbetar i hustruns klädbutik.

Enligt flera ”släktrykten” var farfar en glad, snäll, social och humoristisk person vilket gläder mig mycket. Humoristiska, glada släktingar kan man aldrig få för många av :-)Enligt en annan källa var han väldigt ”osentimental” vad gäller familjen och var inte det minsta intresserad av sin släkt. Han kastade bort alla bilder han hade på sina föräldrar och släktingar.

Enligt flera rykten arbetade farfar som tågpolis under andra världskriget när de så kallade ”tysktågen” transporterades till Norge. Det var närmare 2 miljoner tyska militärer som tilläts passera vårt land, som sades vara ”neutralt”…
Härom dagen fick jag bildbevis på att ryktet är sant.

Farfar som tågpolis under andra världskriget när de så kallade ”Tysktågen” gick till Norge. Tågpoliser arbetade inom SJ men var anställda via Kungliga Järnvägsstyrelsens militärbyrå. Foto: Privat

Farfar levde större delen av sitt liv i Göteborg tillsammans med sin älskade maka Märta och sedan hon gått bort, tillsammans med en kär sambo. Han fick ett barn, min pappa, men gjorde inga ansträngningar för att få kontakt med honom. Det träffade aldrig varandra.

När jag efter många års sökande äntligen lyckades hitta farfar hade vi ett långt telefonsamtal. Han var väldigt trevlig och berättade att han tyckte om att lösa korsord och gå långa promenader. När jag sa att jag var så lycklig över att äntligen ha hittat honom så skrattade han och svarade ”Jag förstår inte vad det kan vara för glädje för er att få kontakt med en gammal gubbe som jag?”
Han lovade att komma och hälsa på sommaren därpå, men hörde tyvärr aldrig av sig.

Farfar Gustaf Foto: Privat

 

Farfars rötter i Härjedalen hittar du här

Farfars norska släktgrenar finns här 

Ett ovärderligt register för släktforskare

I min släkt finns många soldater. Soldaternas namn hade ofta ortsanknytning, som exempelvis namnet Bure från Burvik i Knutby, Wärstedt (från Värsta, Häggeby) och Lydman (från Lydinge), Hällman (från Hällestad), Kuddström (från Kuddby), Hagelberg (från Haglinge rote) och Ängel/Engel från (Ingelstad, Norrköping). Andra soldatnamn anspelade på mer personliga attribut, som exempelvis soldatnamnen Stark, Hjelm och Hugg.

Centrala soldatregistret är en ovärderlig källa för oss som släktforskar. I soldatregistret kan vi söka efter förfäder och även själva bidra till forskningen genom att skicka in uppgifter. Här kan du söka efter dina soldater.

I soldatregistret kan det finnas värdefulla uppgifter om soldaten och hans familj, bland annat släktnamn, samt betyg för soldatens insatser. Om min morfars mormors far, Johan Peter Bure f. 1823, står det: ”Avsked 1881, 32 tjänsteår. Anmäld till underhåll. Tjänt berömligt”.
Även hans far, Dragon Johan Bure f. 1790 fick betyget ”berömligt” och här finns även en notering om soldatens längd: ”Dragon och ryttare vid Livregementets dragoner, Uppsala sqvad, Burvik Knutby, 31 tjänsteår, tjänt berömligt. 1.75 cm”.

Soldaten
En av många soldater i släkten.

Även Krigsarkivet har många värdefulla uppgifter om soldater och soldattorpen. Morfars mormors morfar, Johan Bure, bodde i dragontorpet Svanbol i Knutby, Uppland. Dragontorpet Svanbol finns ännu bevarat och är ett så kallat ”dubbeltorp” där det bodde två familjer. År 1813 – 1840 bodde där dragon nr. 96, Johan Bure f. 1790 med familj, samt Erik Burell, dragon nr. 95, f. 1802 med familj. Torpet, som då var i mycket dåligt skick, genomgick ett antal renoveringar åren 1878 – 1900. Bland annat besvärades eldstaden ”af inrökning”. Vid besiktning ansågs fähuset vara i ”mycket bristfälligt skick, norra gafvelen fallfärdig och bör ombyggas”. År 1901 hade man lagat de trasiga fönstren och taket i huset samt lagt in nya golv. Ett nytt fähus och lada hade också byggts. Fähuset, ”hela stugan samt huf och vindskivor” rödfärgades sedan. Källa: Krigsarkivet

Svanbol
Dragontorpet Svanbol i Knutby Foto: Helena Bure Wijk