Den första kuvösen för prematura barn, inspirerad av äggkläckningsmaskiner för fåglar, utvecklades av den franske läkaren Stéphane Tarnier omkring 1880. Några år senare förbättrade ingenjören Alexandre Lion apparatens konstruktion med termostat och ventilation vilket lade grunden för den moderna neonatalvården. Idag är det uteslutande på sjukhus som vården av de för tidigt födda sker, men så har det inte alltid varit. Långt in på 1900-talet sågs prematurbarn i kuvöser som en ”nöjesattraktion”, som publiken betalade pengar för att få se.

Långsam utveckling av prematurvården
Redan på 1880-talet användes Stéphane Tarniers kuvöser på förlossningskliniken i Paris och tekniken kom att spridas till fler europeiska sjukhus, men användningen av den livsuppehållande ”couveusen” var länge sparsam. Inom läkarvetenskapen ansåg många att de mycket små barnen inte gick att rädda och man var ovilliga att investera i den nya, dyra tekniken. I Sverige kostade en kuvös exempelvis 500 kronor år 1897 (vilket motsvarar drygt 34 000 kronor i dagens penningvärde), en enorm summa för dåtidens sjukvårdsbudgetar. År 1922 öppnade den första permanenta sjukhusavdelningen för prematura barn i USA men det var först på 1940-talet som många länder började att investera kraftigt i offentlig läkarvård och specialavdelningar för prematura barn växte fram.

Ville öka befolkningen
År 1881 öppnade i Nice, Frankrike en så kallad ”barnutkläckningsanstalt” på initiativ av ingenjör Alexandre Lion. Frankrikes födelsetal var låga och man behövde fler soldater. Tidningen ”Hudiksvalls Allehanda” berättade i en artikel 1897 om bakgrunden till den revolutionerande idén: ”Det föddes så få barn i Frankrike. Man har ej råd att mista några av dem. Därför fick en fransk läkare idén att särskilt taga sig an ofullgångna barn och rädda så många som möjligt av dem från döden” (Hudiksvalls Allehanda 1897-10-15)

Inom några år hade Frankrike lyckats rädda mer än 3000 för tidigt födda barn. År 1896 skrev tidningarna att cirka 80% av barnen som vägde över 1000 gram överlevde efter en tid i kuvös. Vid ”barnutkläckningsanstalterna” i Frankrike konstaterades dock att samtliga barn som vägde mindre än 1000 gram, avled, trots kuvösvård. På senare tid har vården av de allra minsta utvecklats enormt och i dag (2026) överlever över 90% av alla spädbarn med en födelsevikt under 1000 gram.

”Barnutkläckningsugnar” i Europa
På de så kallade ”barnutkläckningsanstalterna” runtom i Europa erbjöds gratis vård i kuvös, samt en anställd amma som gav barnen mjölk. De mödrar som ville, kunde bo på anstalten. Vid varje kuvös fanns en tavla där barnets vikt antecknades och allmänheten kunde följa barnens utveckling genom fönsterrutan. Kuvöser fanns på flera håll i Frankrike och bekostades där av staten, men i länder som Sverige, Tyskland och Schweiz ”kläcktes” barn inför betalande publik. Det som för oss kan te sig makabert var på den tiden en möjlighet att finansiera kuvöserna och värmen de alstrade. För en 50- eller 25-öring kunde nyfikna människor betrakta de små barnen som vilade bakom glasrutorna i sina kuvöser, kämpande för sina liv.

I januari 1898 öppnades ett ”Institut för barnutkläckning” på Fredriksbergsgade 24 i Köpenhamn, Danmark. I ett enkelt inrett rum placerades 12 ”couveuser” (kuvöser). Den första bebisen som anlände till Köpenhamns ”barnkläckningsinstitut” var en faderlös pojke som föddes 10 veckor för tidigt, men, som ”Skåningen Eslövs tidning” berättade samma år, ”kommer han snart att få sällskap av ett par tvillingar och då behandlingen är gratis så är det att vänta att det snart skall komma fler sådana små köpenhamnare som taga ut förskott av tillvaron”. De för tidigt födda barnen visades för betalande publik alla dagar i veckan. Att beskåda de små liven kostade 50 öre per person.

”Vidrig förevisning” på Karlavägen i Stockholm
I september 1898 började man visa Alexandre Lions ”barnkläckningsapparat” för betalande publik även i Stockholm. Evenemanget hölls på Olympia (f.d. Industripalatset) på Karlavägen där det kostade 50 öre för vuxna och 25 öre för barn att se de små liven i sina märkliga ”barnkläckningsugnar”. ”Apparaterna uppvärmas till det inre med varmluft genom en liten gasapparat som är fäst på högra sidan av ”lådan”. Golvet består av ett järnflätat galler, på detta galler ligger en kudde av dun och på kudden vilar i all sin oskuld det lilla barnet” skrev Falkenbergs tidning 1898 och förklarade vidare att de små för tidigt födda barnen inte kan ammas normalt utan ”mjölken införes med en sked genom näsan”. Publik strömmade dit för att se de för tidigt födda alla dagar i veckan mellan klockan 10 – 22. ”Folkets tidning” skrev i positiva ordalag om den nya ”nöjesattraktionen”, eller ”utställningen”, som den kallades: ”Sedan man i förbigående beskådat en del ganska dåliga etnografiska grupper, går man en trappa upp och ser då hur livhanken hålles kvar i barn, som kommit för tidigt till världen. Omväxlande och trevligt!” (Folkets tidning 1898-10-08)

”Stockholmstidningen”, liksom flera andra tidningar kritiserade däremot evenemanget hårt. Man vände sig bland annat mot att den livsuppehållande uppfinningen, kuvösen, nu användes som underhållning och hade det smaklösa namnet ”barnutkläckningsapparat”. ”Man ser det lilla pyret ligga i ett litet skåp med glasdörrar, genom vilka det skarpa elektriska ljuset oavbrutet strålar in. Gardiner skulle hindra den nyfikna publiken att se fostret och då vore det ju ingen ”affär” längre”. Att Allmänna barnbördshuset i Stockholm hade ”lämnat ut de ofullgångna fostren till dylikt bruk” väckte förvåning bland journalisterna. I lite mer neutrala ordalag beskrev ”Grythytte tidning” det hela: ”Två små barn ha lånats från barnbördshuset. Den ena har kommit 3 och det andra 2 månader för tidigt. De ligga i små bomullslindor i var sin ugn med glasväggar, vari ständigt cirkulerar luft av 35 graders temperatur. De äro små såsom dockor, den minsta väger 1 kilo och 70 gram. Av ett prospekt får man veta att i Paris finns en stor ”mönsterbarnutkläckningsanstalt” som tills dato räddat 3000 barn till livet”.

För tidigt födda som nöjesattraktion på Coney Island
Coney Island i New York, var kring sekelskiftet 1900 en av världens mest berömda nöjesplats dit människor strömmade för att åka berg- och dalbana, äta karameller, se exotiska djur och cirkusartister. Bland karusellerna fanns en byggnad med skylten ”Infant Incubators – with living infants”. I byggnaden fanns rader av kuvöser där för tidigt födda barn låg bakom glasrutor och kämpade för varje andetag, medan den betalande publiken tittade på.

Det var Martin Couney som drev denna kuvösklinik från 1903, ända fram till början av 1940-talet. Couney var inte utbildad läkare men har gått till historien som ”Doctor Couney”. Besökarna betalade 25 cent i inträde och pengarna gick till barnens vård. I byggnaden fanns anställda sjuksköterskor, läkare och ammor. Många sjukhus ansåg på den tiden fortfarande att för tidigt födda barn inte gick att rädda, eller ville inte investera i den nya tekniken. Därför blev Couneys ”barnutkläckningsklinik” på nöjesfältet, hur märkligt det än låter, en räddning för många familjer. De för tidigt födda barnen transporterades till nöjesfältet från sjukhus, barnmorskor och läkare som visste att de annars sannolikt skulle dö. Efter hand började även föräldrar själva söka sig till Couney, när de fått höra att det fanns en plats där de allra minsta hade en chans att överleva. Barnens identiteter hölls ofta anonyma vilket gör det svårt att följa deras livsöden. Man vet i alla fall att ett av de små barnen som visades upp på Coney Island år 1918, var Kalman Seinfeld, komikern Jerry Seinfelds pappa.

De forna ”barnutkläckningsanstalterna” räddade många liv, men de avslöjar även en tid då det lilla barnet ännu inte erkändes det fulla människovärde vi tar för givet idag. Det som då ansågs vara vetenskapens triumf, ser vi idag som ett djupt etiskt övertramp – där ett försvarslöst barns utsatthet och kamp för livet reducerades till offentlig underhållning.