Det har förflutit trettio år sedan jag besökte ”häxberget” i Ångermanland och jag hade lovat mig själv att aldrig någonsin sätta min fot här igen. Minnena av det som hände i det förflutna har känts alltför påtagliga och levande. Men nu är jag här igen. Det är en klar och kylig morgon i slutet av september. Solen lyser genom morgondimman som dansar över vidderna. Allt är så magiskt vackert…eller kanske rättare sagt ”trollskt”. Ett ord min farmors mamma ofta använde när hon upplevde naturen så där obeskrivligt vacker.
Jag går med tveksamma steg fram till den vita 1200-talskyrkan i Torsåker som denna morgon vilar som ett lysande smycke på höjden, inbäddad i dimma och solljus. Jag sträcker tveksamt fram handen för att öppna, men kyrkdörren är låst. När allt kommer omkring så är jag ganska tacksam för det. Den kyrkan vill jag inte sätta min fot i…
Farmor Margit Alice föddes i Nyland, Ångermanland och hennes mamma, Dora Emerentia föddes i Ytterlännäs, ett par kilometer därifrån. Det var i ”gammelfarmors” släkt som den ofattbara ”häxhysterin” briserade, som en tidsinställd bomb, det där ödesdigra året 1674 då fler än hundra personer pekades ut som häxor i Torsåkers pastorat.
Sockenprästerna hade fått i uppdrag av kung Karl XI:s trolldomskommission att upprätta listor över församlingsmedlemmar som hade rykte om sig att syssla med trolldom. Och trolldomsrykten hade funnits länge i Dora Emerentias släkt, i båda föräldrarnas släktgrenar, varför vår släkt kom att drabbas särskilt hårt. Ett tjugotal anmödrar i direkt nedstigande led halshöggs och brändes på bål på ”häxberget” i Torsåker 1675. Även många av kvinnornas döttrar, kvinnliga barnbarn och systrar dömdes till döden ”för säkerhets skull”. Man trodde nämligen att den äldsta ”trollkonan” hade lärt upp de yngre släktingarna i trolldomskunskapen.
I Torsåkers pastorat var det kaplan Laurentius Hornaeus som fick uppgiften att noggrant lista alla misstänkta församlingsbor. En uppgift han måste ha tagit på största allvar, för, när allt var färdigt hade var femte kvinna i pastoratet blivit halshuggen och bränd på bål.
Laurentius Hornaeus tog över prästtjänsten 1672, efter min anfader Olaus Erici Rufinius. Laurentius gifte sig också med den förre prästens dotter, Brita Rufinia och tack vare hennes ögonvittnesskildring får vi en liten inblick i vad som egentligen hände den där sorgliga försommardagen år 1675 då sjuttioen personer avrättades i Torsåker.
De dödsdömda, som hade tillbringat ett halvår i en kall fängelsehåla föstes till Torsåkers kyrka där kaplan Hornaeus höll predikan. De som hade erkänt brott fick då motta nattvarden som ju är det yttre tecknet på Guds förlåtelse. Övriga fick dö oförlåtna och förskjutna av både Gud och världen. Sedan tvingades de dödsdömda ut i junisolen för att påbörja den långa vandringen till avrättningsplatsen, som ligger mitt emellan socknarna Dal, Torsåker och Ytterlännäs. Många föll ihop av utmattning och hunger. Några försökte fly, men anhöriga bildade ”spetsgård” med grepar och vassa föremål, i två cirklar, som hindrade de dödsdömda från att fly.
Brita Rufinia skriver: ”Äntligen kom de anklagades confirmerade dödsdom, varpå följde den tänkvärda blodiga executionen. De samlades alla till Torsåker, eller moderkyrkan. Där hölls fångspredikan och meddelades dem Herrens heliga nattvard. Då först började var av dem öppna ögonen. Här ropades himmelsskriande hämnd över dem som förorsakat deras oskyldiga död, men här hjälper varken rop eller tårar. Föräldrar, män och bröder höllo spetsgård. De drevos, 71 stycken, av vilka endast tvenne kunde sjunga en psalm, som de under vägen upprepade sedan de sjungit den till ända. Många dånade under vägen, av matthet och dödsängslan, vilka av sina anhöriga släpades fram till rättesplatsen som ligger mitt i pastoratet, ½ mil från alla tre kyrkorna och kallas bålberget”.
Lyssna gärna på ”Häxprocesserna i Torsåker”. Texten baseras på Brita Rufinias ögonvittnesskildring som skrevs ned och bevarades av hennes barnbarn, Jöns Hornaeus.
