Gruvarbetare i Dannemora

Dannemora_Elias_Martin_1700
Dagbrottet Storrymningen, Dannemora. Akvarell av Elias Martin ca 1780-1800

Öregrundsjärn av högsta kvalitet

I Dannemora gruvor i Uppland bröt man  järnmalm från 1400-talet och fram till våra dagar. Genom bergsprivilegium reglerades från medeltiden bergsmäns och bergsfrälses rättigheter och skyldigheter. Bergslagen hade rättighet att framställa tackjärn (tackor av järn som framställdes av malm i speciella masugnar) och Gästriklands bergslag fick även privilegiet att förädla tackjärnet till stångjärn, då kolhalten i järnet sänktes så att det blev smidbart.

Det var Joachim Piper från Tyskland som år 1532 fick förnyelse av gruvprivilegierna i Dannemora, för järn och andra mineraler. Ett hundratal år senare bildades i Dannemora ett svensk-tyskt bolag – det första bolaget i Sverige för brytning och smältning av malm. Bolaget övertogs ganska snart av dåvarande kungen Gustav Vasa f. 1496 och man producerade vid 1500-talets mitt cirka 15 ton per år. Många av de skickliga yrkesmän som kom att arbeta i Dannemora var valloner och tyskar. Järn av den ovanligt rena Dannemoramalmen, som även kallades ”Öregrundsjärn” höll högsta kvalitet och var omtalat runt om i världen.

Gryttjom_7097.tif
Gruvarbetartorpet under Dannemora Foto: Tussan

Gruvdrängar- och pigor i Dannemora

Mycket har skrivits om de skickliga vallonsmederna som städslades vid svenska järnbruk men det finns inte mycket dokumenterat om de människor som arbetade och slet i gruvorna, med själva malmbrytningen. På 1650-talet fanns i Dannemora fyra större gruvor där den djupaste var cirka 60 meter. Arbetet var smutsigt och livsfarligt. Man arbetade med primitiva verktyg. Vid 1700-talets början arbetade ett sextiotal gruvarbetare med brytningen och man levde i ett slumliknande samhälle, i hus som man själva hade byggt, som låg i en oregelbunden klunga intill arbetsplatsen. På 1800-talet arbetade cirka 400 personer i Dannemora och man producerade då 40.000 ton Dannemoramalm per år som exporterades från Österby.

Johan Boman f. 1794 i Film, Östhammar var en av de många duktiga gruvarbetare som levde och arbetade i ”Grufroten”, Dannemora. Johan, liksom hans söner Anders f. 1842, Gustaf f. 1843,  och Erik Adolf f. 1845 arbetade hårt i gruvan men tycks även haft tid och vilja att delta i kyrkliga aktiviteter. Samtliga familjemedlemmar har av sockenprästen fått anteckningen ”god frejd” i husförhörslängden, vilket var ett gott betyg. Vid gruvorna fanns, förutom fast anställda familjer även många säsongsarbetare som levde sina liv i sus och dus, men Bomans var skötsamma, kristliga och plikttrogna.

Fler kvinnor än män arbetade i gruvorna

Hur tillvaron i gruvan tedde sig för de som arbetade där får vi veta genom de ögonvittnen som har berättat om sina upplevelser. I början av 1700-talet beskriver den franske besökaren A. de la Motraye hur nedstigningen i gruvan gjordes i en lädersäck som var fäst vid en kedja, som i sin tur var fäst vid en tross. Han fortsätter: ”I detta mörka och rökiga Plutos rike, som upplyses blott av en eld, som man där tänder för att lättare kunna spränga klippan, möter man fler kvinnor än män, sysselsatta med att bränna och sönderslå malmen och lasta den i uppfordringsverkets korgar”.

Kvinnor som var gifta med gruvarbetare anställdes ofta som gruvpigor. De kvinnliga gruvarbetarna arbetade bland annat med borrning, att krossa järnmalm och att transportera bort malmen. Även barn och gamla arbetade med bokning, att krossa malm. I början av 1800-talet var det faktiskt fler kvinnor än män som arbetade som gruvarbetare och det var först år 1900 som det blev förbjudet att anställa kvinnliga gruvarbetare. Kanske arbetade även Johan Bomans hustru, Lovisa Smedberg f. 1802 i Dannemoras gruva? De hårt arbetande gruvpigorna är bortglömda i historien och kyrkböckerna förtäljer ingenting om Lovisas liv.

Farlig arbetsplats

Den brittiske besökaren N. Wraxal noterade att ”malmen inte grävs fram som i tenn- eller kolgruvorna som vi har i England utan slits loss med hjälp av krut. Detta sker varje dag vid middagstid och är det våldsammaste och förskräckligaste skådespel man kan tänka sig”. Wraxal förvånades även av gruvarbetarnas ”obekymrade säkerhet på så livsfarliga arbetsplatser med endast djupa hål och kantiga klippor att ta emot dem om de skulle tappa fotfästet”. Nedstigningen i gruvan tog cirka tio minuter och där nere i gruvhålet var det kolsvart. Trots avsaknaden av dagsljus i dessa underjordiska grottor var arbetarna fullt sysselsatta med att borra i bergsväggen, sittande på utskjutande stockar utan säkerhetsanordningar. Trots att det var sommarvärme ovan jord, var grottans klippavsatser täckta av is och det rådde bistra köldgrader där nere i gruvan.

På 1800-talet arbetade cirka 400 personer i Dannemoras gruvor, både kvinnor och män. En besökare noterade att de kvinnliga arbetarna använde tiden för nedfärd i gruvan till ”flitigt stickande, lika tryggt som om de suttit i hemmets lugna vrå”. Men arbetet i gruvan var allt annat än tryggt. Det fick den 19-årige gruvarbetaren Gustaf Boman f. 1843 erfara när han en dag störtade ned från sin oskyddade avsats och avled på grund av ”fall i gruvan” år 1857.

 

 

 

Källor: ”Dannemora genom 500 år” av Sven Rydberg och egen släktforskning

Familjen Le Chotton/Cottoun i Gimo bruk

Interiör_av_vallonsmedja_vid_Gimo_bruk._Fritz_von_Dardel,_1838_-_Nordiska_Museet_-_NMA.0032399
Bild: Interiör av vallonsmedja vid Gimo bruk. Fritz von Dardel, 1838 – Nordiska Museet

Redan tidigt 1600-tal anlades hyttor i Gimo i Skäfthammar. Bruket drevs av köpmannen Louis De Geer, som snart anlade ett större järnbruk på platsen. Louis var protestantisk hugenott och född i Belgien. Han flydde till Holland på grund av religionsförföljelser och kom sedermera till Sverige som affärsman.

De Geer anställde gärna landsmän som delade samma religiösa övertygelse och snart flyttade flera vallonfamiljer till Sverige och bruket i Skäfthammar, bland andra medlemmar av släkten Le Chotton (Cotton/Cottoun) som arbetade som skogshuggare, kolare och körare vid Gimo bruk. Le Chotton kom från Spanska Nederländerna, liksom familjerna Dandenel, Francois, Magnette, Vincent och Pousette.

Vallonerna talade en fransk dialekt som hade starka inslag av det tyska språket och svenskarna hade svårt att återge deras släktnamn och även deras förnamn i skrift. Namnet ”Pousette” förvandlades gärna till ”Poncet” och ”Le Chotton” blev till ”Kotton” i kyrkböckerna. De franska förnamnen ”Jean” och ”Jeanne” präntades gärna som ”Johan” och ”Johanna”. Förnamnet ”Jaqueline” blev gärna ”Jenne” när de svenska prästerna präntade ned namnen i sina böcker.

Anna Le Chotton/Cottoun levde i Gimo bruk och var först gift med Gottfrid Pousette. Paret gifte sig i bruket 1692. Efter hans död gifte hon sig med en dragon och kallas då ”dragonihustrun Anna Johansdotter Kotton”. Hennes far bör därför haft namnet Jean Le Chotton.

Vet du mer om Anna och släkten Le Chotton/Cottoun?
Hör gärna av dig till mig: forskningbw(at)telia.com

Dubois, Vincent-Rafflier, Pousette, Barre, Banart, (Le Chotton?) Mantrain, Besnier och Poulain är några av de franskklingande namn mina anfäder och anmödrar bar en gång i tiden.

Fransoserna vid de uppländska bruken

Francois_Dubois_001
Bild: Massakern på hugenotter under Bartolomeinatten 1572. Målning av François Dubois (1529 – 1584)

Det var några tusen valloner som kom till Sverige mellan åren 1626 – 1655.  För många var det hoppet om en bättre ekonomi som lockade dem hit, men många flyttade också av religiösa skäl.  De fransktalande vallonerna var ofta reformerta kalvinister –  så kallade hugenotter – som valde att fly hemlandet efter tider av förföljelse från stat och katolska kyrkan. Det som är mest utmärkande för kalvinismen är den dubbla predestinationsläran – tron att Gud redan på förhand har utvalt somliga människor för evigt liv, medan andra är dömda till evig förtappelse. De reformerta vallonerna hade även en annan uppfattning om nattvarden.

Jean Calvin

Man beräknar att ett hundratal av de franska hugenotterna kom till Sverige under 1600-talets början. Inte heller här fanns religionsfrihet på den tiden, men man tilläts i alla fall att utöva sin religion privat, om man lovade att inte sprida läran utanför hemmets väggar. Detta skärptes 1647 då det bestämdes att alla som bodde i Sverige skulle döpa sina barn i Svenska kyrkan. De människor som hade annan trosbekännare hade inte rätt att verka inom några högre ämbeten i samhället, fick inte heller vara dopvittnen och kunde inte begravas med några högtidligare ceremonier. Varken reformerta eller katolska konventiklar skulle tillåtas i Sverige.

Ytterligare skärpningar i lagen infördes senare. Varje utländsk person som avsåg att stanna någon längre tid i Sverige, var från år 1667 tvungen att redogöra
för kyrkoherden vilken konfession han bekände sig till. Detta skulle anmälas efter åtta dagar i landet. Därefter rapporterade kyrkoherden till landshövding och biskop. Den utlänning som underlät att göra detta, miste alla de rättigheter som han hade fått. Lagen skärptes med tiden än mer. Nu gällde att den som avföll från landets religion skulle mista sitt ämbete, landsförvisas och aldrig njuta arv, rätt eller rättighet i Sverige. Ingen fick öppet ha en främmande religionsutövning.

Mina anfäder- och anmödrar med namnen Pousette, Vincent -Rafflier, Poulain och Barre var några av de fransktalande valloner som bekände sig till den reformerta kalvinismen och somliga kom att behålla sin tro länge. Trots de skärpta bestämmelserna deltog familjerna  i reformerta sammankomster in på 1700-talet. Somliga vallonsläkter tycks ha varit mer motsträviga mot att assimileras och man behöll sin religion, sitt språk och kultur långt in i tiden. Vid Lövsta bruk och Österbybruk i Uppland hade man bland annat egen skolundervisning på franska. Det var främst bland hantverkarna – kolare, smeder- och hyttpersonal, skogshuggare och körare som ”försvenskningen” och även acceptansen gentemot lutherdomen, dröjde längre.

Anfadern Henri Vincent-Rafflier kom till Sverige 1626 från Fanzel i Belgien: ”Sonen till Jean Vincent från Fanzel har rest med Mathieu de Geer till Sverige”. Hans far, Jean Vincent-Rafflier, hade några år tidigare försvunnit tillsammans med kapten Trouillets trupper. Henri var gift med en ännu okänd hustru och kom att arbeta som kolare i Österbybruk och Gimo bruk fram till sin död 1679. Jag härstammar från hans dotter Margareta Vincent f.1634 som var gift med kolaren Mårten Dubois f. 1629.

Anfadern Michel Poulaine f. 1610  flyttade också till Sverige tillsammans med sin hustru, Jeanne Barre. I Forsmark antecknar man år 1679 att familjen Poulaine håller reformerta konventiklar, som då var en förbjuden verksamhet. De fransktalande kalvinisterna höll sig gärna till familjer med samma trosuppfattning och man gifte sig med dessa släkter. Michel Poulaine var hammarsmed och skrivare i Uppland. Han fick tillsammans med hustrun Jeanne Barre bland andra dottern Cathleen Poulaine f.1627 (min ana) som gifte sig med Gottfrid Pousette f. 1626. Även släkten Pousette höll sig till den reformerta tron till en början. Familjerna Vincent, Pousette, Le Chotton (Cotton), Dandenel, Francois och Magnette har sitt ursprung i Spanska Nederländerna.

År 1655 bodde det 43 personer i Gimo Bruk, Skäfthammar. Av dessa var 17 personer valloner. Familjerna Anthoine, Dandenel, Hubinet, Magnette och Pousette tillhörde smides- och hyttpersonalen. Le Chotton och Vincent var kolare och skogshuggare. Till ”övrig personal” hörde skrivaren François och mjölnare Magnette.

Vallonsmide. Hasse Gille, vallonsmed i 14:e generationen.

Vid Österbybruk i Uppland  fanns samma år 190 mantalsskrivna personer. Av dessa var 66 personer valloner, eller ”fransoser”, som de också kallades. Bland smides- och hyttpersonalen fanns familjerna Bastin, Baudou, Bayard, le Blanc, le Brun, Chevet, Goffin, Nonnet, Pira, Poulain och Pousette. Till kolar och skogshuggarpersonal samt körare hörde familjerna Anjou, Anthoine, Baudou, Carlier, du Clou, Dubois, Hubinet, de Marte, Martin, Michot, Mineur och Philip. Hantverkspersonalen bestod av familjerna Bailli (hovslagare), Hubinet (hjulmakardräng) och Tissier (hjulmakare). Övrig personal bestod av två mjölnare – Boudry och Pousette.

På bruket fanns en reformert verksamhet långt in i tiden. Skolläraren Jacques Potheuck anställdes vid bruket år 1636 och i hans arbetsuppgifter ingick barnundervisning, läsning på söndagarna, dels på förmiddagen, dels på eftermiddagen, ur Bibeln och ur någon reformert författares postilla. Läsningen skulle omges av bön och av psalmsång. Dessutom skulle han trösta de sjuka. Flera präster rapporterade från mitten av 1600-talet att den reformerta verksamheten tilltog alltmer i Österbybruk, istället för att minska. Man krävde att alla invånare skulle gå till sockenkyrkan om söndagen, men det verkar inte ha skett. Först 1735 invigdes en svensk kyrka på bruket.

Bruken var små miniatyrsamhällen där människor ofta levde sina liv, i generation efter generation. Vid Österbybruk, liksom flera andra uppländska bruk hade man egen skolundervisning på franska och man tror att detta, tillsammans med att man nästan uteslutande gifte sig med landsmän, fördröjde assimileringen in i det svenska samhället.

Här är mina vallonrötter i Uppland

 

Källor: Vägen in i sockenkyrkan av Tore Hållander samt egen forskning