Häxor och trolldom i Norden

Föreläsning om häxor och trolldom i Norden. Foto: Helena Wijk

I det fornnordiska religiösa samhället var völvan en kvinnlig shaman. Völvan kunde även kallas seidkona, spåkona, vala, trollkona eller gygr. Manliga shamaner – nåjder gick under benämningarna vitka, seidmadr, galdraman, trollman och skratti. Völvan och nåjden ansågs ha övernaturliga förmågor och de utövade seid (från fornnordiska ordet ”seidr” som betyder ”att sjunga”).
Seidarna ansågs vara mångkunniga och hade förmågan till botande. De hade även gåvan att se framtiden, skänka fiske- och jaktlycka m.m  – men både völva och nåjd troddes också ha förmågan att förgöra och skada – att vigspå.

De människor som ansågs ha dessa övernaturliga förmågor var behövda och tros ha haft en hög status i samhället. Men de var även fruktade. Forskarna tror att seidarna var mångkunniga, men även utstötta människor, bland annat eftersom ordet argi, som användes i samband med seid, betyder ”arg”. Ordet är förknippat med något negativt.

De kvinnliga völvorna var äldre och hade en mycket större frihet än många andra kvinnor under denna tid. De flesta kvinnor var gårds- och platsbundna, men völvan kunde röra sig fritt i större områden genom sitt uppdrag. Ordet völva (völr) betyder stav och völvan var således en ”vandrande stavbärerska”. De alla främsta seidarna i förkristen tid var gudinnan Freja och guden Oden.

 

Föreläsning om häxor och trolldom i Norden på Kunskapsgymnasiet 190329