Våldsamt och oregerligt släkte

Foto: Helena Wijk

 

En höstdag år 1573 lämnade bröderna Anders, Pål, Henrik och Måns östfinska Savolax för att finna sig en bättre framtid. De landsteg i Härnösand lagom till den årliga korsmässomarknaden som började den 14 september samma år och mötte där en storbonde från Näs i Lännäsfjärden som erbjöd dem arbete vid ett sågbygge. De tre äldsta bröderna, Anders, Pål och Henrik tackade ja till anställning och kom att arbeta i Näs de följande tolv åren, medan den yngste brodern, Måns, fick en tjänst hos kyrkoherden Peder Olstaui i Nordanåker.

En försommarmorgon år 1585 begav sig de fyra bröderna till Västanfjäll, ett björn- och vargrikt skogsområde utmed Ångermanälven och Faxälven, som långt in på 1500-talet varit öde, förutom några samiska familjer som levde i området tillsammans med sina renhjordar. Dit styrde man kosan och hoppades på goda tider.

800px-Howlsnow
Foto: Retron

Brodern Pål valde att sätta bo vid en sluttande mo i närheten av en å, cirka 2 mil väster om Ytterlännäsbygden. Ett intilliggande berg uppkallades efter den finske nybyggaren och fick namnet ”Pålsberget”. Nybygget Västertorp kallades Länsitorpa. Brodern Henrik började först att odla vid en liten tjärn i närheten av Västertorp och hans boställe fick namnet ”paska lampi hutta” (Lortträsksvedjan), men området där han odlade plågades av frost och låg alltför nära broderns Länsitorpa, så Henrik valde sedermera att flytta och istället anlägga Aborrsjöns nybygge (nuvarande Aborrsjön) under Ytterlännäs. Den äldste brodern Anders valde att sätta bo vid Graningesjön och den yngste brodern, Måns slog sig ned i Graninge.

Fiske och fågelfångst

Tiden förflöt och bröderna livnärde sig bland annat av fiske och fågelfångst, men det var hårda tider med missväxt och en ständig kamp om mat för dagen. Man hamnade ofta i bråk och stridigheter, både inom släkten och utanför. När Pål en dag upptäckte att en fågel hade stulits från hans fälla bestämde han sig för att ligga och lurpassa för att kunna överrumpla och ta fast den eländige tjuven om han skulle våga återkomma…och snart dök brodern Måns upp där i skumrasket! Det var nämligen han som varit framme och stulit bytet, ovetandes om att det var broderns giller han stulit från.

Pål och Måns finne verkar inte ha varit några trevliga killar. Pål finne i Västertorp beskrivs som ”stridslysten och trollkunnig” och Måns var inte heller särskilt trevlig…

Foto: Helena Bure Wijk

Släktfejder

År 1592 fanns tre finska nybyggar-familjer bosatta i Västergraninge, i Ytterlännäs, Ångermanland – Henrik ”finne”, Sigfrid ”finne” samt Måns ”finne”. De var alla släkt och låg i ständig strid med varandra. År 1610 var Måns tvungen att skaffa skyddsbrev från kungen, mot sin svåger Sigfrid, för att över huvud taget kunna bo kvar på Gammelgården. Att släktingarna Sigfrid och Måns avskydde varandra framgår med all tydlighet av domböckerna. Vid Sollefteå ting år 1607 dömdes Måns för att ha skadat sin svåger. Domen blev 20 marks böter för ett ”fullsår” mot Sigfrid samt 3 mark för ”en blånad”. Sigfrid dömdes för ”två blånader mot Måns, till böter om 6 mark”.

Tiden gick och familjefriden fortsatte att lysa med sin frånvaro. Två år senare tvingades nämligen Måns att böta 6 mark för att han slagit Sigfrid och orsakat honom två blånader. Sigfrid dömdes samtidigt till 3 marks böter för att han inte inkommit med sitt kyrkotionde i tid. Några år senare, år 1612 hade våldet trappats upp ytterligare och Sigfrid dömdes till 20 marks böter, då han ”slagit Måns finne, ett knivslag och en blånad”.

Foto: Helena Bure Wijk

Trolldom

De östfinska anfäderna som kom till Ångermanland på 1600-talet hade rykte om sig att vara bråkiga och trollkunniga. Inte heller nybyggarnas söner tycks ha kommit så särskilt bra överens med släkt och grannar. Olof Månsson f.1597 son till Måns ”finne”, hamnade i bråk med bönderna i Jämtland och anklagades för att ha svedjat över ”landamäret”, samt för att vara vanvördig och ha dåligt uppförande. Rätten antecknade: ”Talar med swärord och pockande”. Även Olofs bror, Lars, anklagades för dåligt uppförande år 1635 och dömdes ”för försmädliga ord mot lagläsare och tolvmän. Bötar 76 mark och får sitta en vecka i kistan och spisa vatten och bröd”.

Olof Månsson f. 1597 gifte sig två gånger – första äktenskapen med okänd hustru som avled i ung ålder. Olofs andra hustru, Dordi Michelsdotter var född 1614 och var dotter till Michel Kristoffersson Brase (”Bras-Mickel”), en finsk fjärdingsman och bonde i Långsele. Dordi anklagades för trolldom och Blåkullafärd 1674 och dömdes till kyrkoplikt under fyra söndagar: ”Hustru Dordi, Olof Månssons, i Nordsjö, 50 åhr gammall, förehades hwilken af flickan Maria är angifwen rijdite på een koo till Blåkulla och tillspordes derom”. Även parets dotter Anna f. 1646 anklagades för trolldom men friades. Dordi Michelsdotters syster, ”Bras-Anna” anklagades också för trolldom och dömdes till 120 piskrapp.

Vittnade för de döda

År 1654 blev tre finnar mördade av en man som hette Jon Olofsson och dennes båda söner i Ragunda, Jämtland. Jon dömdes och halshöggs för morden år 1655. Anfadern Olof Månsson uppträdde under rättegången som målsägare för Mats Matsson från Östergraninge, en av de tre mördade finnarna. Målsägarna medgav inför rätten att ”de döda sig själva förränt och gåvo sig till freds med 90 riksdaler i förlikning, varjämte de förklarade sig icke stå efter mördarnas liv”. Man menade således att de mördade personerna själva meddelat att de var nöjda om gärningsmännen betalade 90 riksdaler i förlikning. Man skulle därmed inte kräva hämnd och döda dem.

Avvärjde rysk invasion med hjälp av trolldom

När ryska trupper anlände 1721 tvingades de att vända om och fly, då de plötsligt jagades av massor av getingar som de trollkunniga finnättlingarna skickade i fiendens väg. ”Ryssen kom ock på skogen mellan Forse bruk och Graninge. Men på det ställe, som heter Slåttsbacken, måste han vända och det af en egendomlig anledning. Han ansattes nämligen af en mängd getingar så envist, att han måste fly för dem. Dessa hade af trollkunnigt folk skickats i fiendens väg” (Norrländska samlingar, Nordlander)

Förutom att skicka getingsvärmar, slänga ”trollskott” och ”stämma björn” på fiender så slogs och bråkade man så mycket att det långt inpå 1800-talet skrevs om dem: Såsom häraf synes måste finnarna hafva varit ett ganska våldsamt och oregerligt släkte, hvadan sägnerna om dem nog icke äro utan grund”.

 

Vespula_vulgaris5
Foto: Holger Gröschl

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s