Judendomen är både en religion och en etnicitet och judisk är endast den som har en judisk mor, eller som har konverterat till judendomen. Att ha en liten del judisk etnicitet i DNA-resultatet är därför inte alls något bevis på att man är av judisk härkomst. Det berättar egentligen bara att en viss del av det DNA man bär, delar egenskaper med människor som har judiskt ursprung. För att bevisa judisk härkomst behöver man använda sig av traditionell släktforskning för att hitta förfäder/förmödrar som historiskt sett varit judar.

Olika grupper med gemensam historia
Ashkenazi judisk, Sefardisk judisk, Etiopisk judisk, jemenitisk judisk och Mizrahisk judisk är benämningar på judiska grupper som kan dyka upp i DNA-resultatet om man har gjort ett DNA-test. Namnen må skilja men de tillhör alla samma etno-religiösa grupp och bär en gemensam historia.

Ashkenazi härrör från den judiska diaspora som levde i Frankrike och Tyskland under den tidiga medeltiden och som sedan migrerade till Östeuropa, till stor del på grund av förföljelse. De talade jiddisch och östeuropeiska språk, exempelvis tyska, ryska, ukrainska och polska. Ashkenasiska judar utgör cirka 80% av den judiska befolkningen världen över.

Sefardiska judar har en gemensam identitet i ”Sepharad”, som är den hebreiska termen för den iberiska halvön. Efter att judarna fördrivits från Spanien 1492 och från Portugal 1497 bosatte de sig i Turkiet, Grekland, Balkan och Nordafrika. I denna grupp talade man varianter av judeo-spanska, liksom turkiska, grekiska och arabiska.

Mizrahi-judar bor idag främst i Irak, Iran och Jemen.

DNA-släktforskning, ett bra komplement
DNA-släktforskning kan vara ett bra komplement när man söker judiska rötter, men måste kombineras med traditionell släktforskning. Med hjälp av DNA-test kan man bekräfta DNA-matcher, jämföra etnicitetsresultat och bekräfta judisk härkomst genom olika specifika genetiska markörer, men DNA-släktforskningen behöver även knytas till släktträd och förfäder/mödrar som historiskt sett varit judar. Flera företag, bland andra Family Tree DNA, Ancestry och My Heritage erbjuder DNA-testning för att spåra judiskt ursprung. Även det kostnadsfria DNA-verktyget GEDmatch kan användas om man vill kartlägga sina rötter.

My Heritage DNA
Släktforskningsföretaget My Heritage´s DNA-test jämför användarens DNA med 5 judiska etniska grupper: Ashkenazi judisk, Sefardisk judisk, Etiopisk judisk, jemenitisk judisk och Mizrahisk judisk. Därtill jämförs DNA med 55 genetiska grupper av judiskt ursprung.

Ancestry ”Origins 2025”
”Origins 2025” heter släktforskningsföretaget Ancestrys nya, stora uppdatering som kommer att finnas tillgängligt för de användare som har gjort DNA-test hos företaget. ”Origins 2025” inkluderar fler än 3 600 platser runt om i världen samt 68 nya, uppdaterade europeiska regioner som kan ge mer information om släktens härkomst de närmaste generationerna bakåt i tiden.

Ancestry har bland annat utökat sin referensgrupp med 185 000 DNA-prover, vilket gör att man kan bryta ned de befintliga regionerna i Europa till mer exakta områden. När människor delar en gemensam förfader så bildar de ”DNA-kluster”, definierbara populationer. Vissa grupper har av olika anledningar levt mer isolerade än andra och är därför spårbara via DNA. Det judiska folket är en sådan population. För de som har släktrötter i den judiska diasporan kan den nya uppdateringen, ”Origins 2025”, vara behjälplig eftersom den bryter ned DNA i ”undergrupperna” – azhkenazim, sefaradim och mizrahim.

GEDmatch ”Jtest”
Den som vill spåra mer avlägsna förfäder av judisk börd kan använda det kostnadsfria DNA-verktyget GEDmatch. För att använda de olika analysverktygen på GEDmatch krävs att man först har skapat ett konto och laddat upp sitt DNA (rådatan).

”Jtest” är ett av flera analysverktyg på GEDmatch som kan användas för att spåra judiska anor. Verktyget jämför vårt DNA med historiska och moderna judiska populationer.  Resultatet visar en procentuell uppskattning av vårt ursprung. Mitt DNA-resultat med 2, 17 procent ashkenasi-DNA ger en vink om en avlägsen förfader som hade koppling till denna population, omkring 4–6 generationer bakåt i tiden.

Så hittar du ”Jtest” när du loggat in på GEDmatch:
Välj fliken ”Admixture Utilies” och sedan ”Eurogenes”. Därefter väljer du ”Jtest” genom att scrolla ned i menyn.

Viktigt att tänka på procenten
Många av oss har små, strödda procent ”judiskt DNA” som ger en liten vink om en avlägsen koppling, många generationer bakåt i tiden. Jag har exempelvis 2, 17 procent ashkenasi-DNA och min dotter har 3 procent sefardiskt, i sitt DNA-resultat. Några judiska förmödrar/fäder har vi dock inte hittat i släktforskningen.

Det är viktigt att tänka på procenten, som Sven Melander och Jon Skolmen konstaterade i TV-programmet ”Nöjesmassakern” en gång i tiden. Ett DNA-resultat som visar över 6% judisk härkomst anses vara en säker indikation på att det funnits en judisk anfader/moder på relativt nära håll, medan små fragmentariska procent egentligen bara antyder att en viss del av det DNA man bär, delar egenskaper med människor som har judiskt ursprung.

Forska vidare
Judiska släktforskningsföreningen i Sverige är en värdefull källa för kunskap och man erbjuder bland annat föreläsningar och workshops.
Boken ”Källor till judarnas historia i Sverige” (Carlsson. C.H (Riksarkivet 2022) har som syfte att underlätta för släktforskare, studenter och forskare att hitta källor om judar i Sverige. JewishGen erbjuder massor av tips och råd på sin webbsida

”Så länge jag kan skratta åt mig själv, så länge klarar jag vad som helst”, brukar jag tänka. Det är inte alltid jag lyckas skratta åt mig själv numera, men jag vet att det finns en stor kraft i humor och att livet blir lättare när man har lite självdistans. Humor har skyddande och helande egenskaper. Det blev jag varse när jag miste mitt första barn som föddes för tidigt. När svår värk i nacken efter en bilolycka sedan satte stopp för skrivande och tecknande 2006 så tappade jag nästan hoppet men hittade tillbaka, tack vare humorn.

Jag startade en blogg på Aftonbladet och upptäckte att jag inte alls var ensam om att känna mig lite villrådig och förvirrad mitt i livet. Tusentals människor skrattade tillsammans med mig i ”En lite tantig blogg”. Tack vare bloggen och alla underbara människor kunde jag snart arbeta heltid igen och ägna mig åt det jag älskar, att skriva och teckna.

Jag har alltid älskat att rita. Några vackra illustrationer har jag dock aldrig lyckats göra, mina teckningar är enkla och knasiga. När jag var barn brukade min pappa ofta teckna roliga bilder med pratbubblor, så han han har varit min inspirationskälla.

Jag började arbeta som reporter på Vestmanlands Läns Tidning när jag var 16 år och fortsatte sedan att skriva och teckna för tidningen på frilansbasis. Senare arbetade jag som reporter och programledare på radio Megapol och lokala Tv-stationer. Vid sidan av mina arbeten har jag frilansat som tecknare för olika tidningar.

1999 började jag arbeta på Arbetsförmedlingen och höll ”jobbsökarkurser”. Mina deltagare hade stora framtidsmöjligheter, men de hade svårt att se det själva. När man är arbetslös en längre tid är det lätt att självförtroendet naggas i kanten. Jag valde att utbilda mig till licensierad mental tränare vid Skandinaviska Ledarhögskolan med tanken att jag skulle ägna mitt liv till att hjälpa och coacha människor till arbete och en fin framtid.

Jag lärde mig självhypnos och NLP och 2001 tog jag examen som licensierad mental tränare, diplomerad målbildstränare och avspänningspedagog. Jag var alldeles uppfylld av min ”mission”, av allt positivt tänkande och av alla mina målbilder.

I samma veva förlorade jag barnet jag väntade när förlossningen satte igång för tidigt. Jag drabbades av sepsis (blodförgiftning) och höll på att dö under den långdragna förlossningen som varade i ett dygn. Efteråt kände jag mig sorgsen, vilsen och rädd. Alla mina positiva tankar och ljusa målbildsvisioner var som bortblåsta. Jag kunde bara tänka på den lilla flickan jag hade förlorat.

Min bok ”Så får du jobbet!” gavs ut av Studentlitteratur AB året därpå och jag reste till Mallorca för att illustrera Lars-Eric Uneståhls bok ”Den nya livsstilen”.  Jag var visserligen licensierad mental tränare och stresscoach på pappret, men inuti kändes det inte så.

2003 föddes älskade Sandra-Li och jag har varit ensam mamma sedan hon föddes. Hade frilansat som skribent och tecknare i många år men en nackskada från en bilolycka gjorde det till slut omöjligt att skriva/teckna.

2006 beslutade Försäkringskassan att jag skulle bli ”förtidspensionär” och menade att jag inte hade någon arbetsförmåga kvar. Jag var 40 år och kände mig med ens urgammal. Alla mina framtidsdrömmar hade plötsligt gått upp i rök.

I ett desperat försök att bli arbetsför igen skaffade jag en blogg. Jag visste inte ens vad en blogg var på den tiden, men jag hittade en enkel ”grej” på Aftonbladet där man kunde starta något slags konto och sedan kunde man skriva texter. Jag döpte bloggen till ”En lite tantig blogg – något förvirrad, smått utbränd och medelålders” men visste inte ens om jag skulle lyckas knåpa ihop ett enda inlägg. Men ett inlägg blev mååånga där jag skrev och tecknade under pseudonymen ”Tanten”.

Jag skrev om ditt och datt. Det mesta var skämt men naturligtvis hämtade jag mycket från mitt eget liv. Jag fick så många fina kommentarer där människor tackade för ett gott skratt och skrev att de kände igen sig och att de skrattade tillsammans med mig.

Min rygg och nacke värkte lika mycket som förut, men jag kände att jag kunde bemästra smärtan och att jag faktiskt klarade av att skriva och teckna. Jag gick till Försäkringskassans kontor och bad dem att riva beslutet om ”förtidspension”, vilket de gjorde.

Jag hade aldrig kunnat ana att en blogg om en knasig tecknad tant skulle kunna väcka så stort intresse och positivt gensvar. Min blogg kallades på sin tid ”succéblogg” och jag fortsatte sedan att skriva bloggen för tidningen Må Bra.

Tack vare bloggen och ”Tanten” fick jag tillbaka min humor och lite ”jäklar anamma”. Jag läste in gymnasiet och tog en magisterexamen. Vid sidan av studierna medverkade jag i programserien ”Tänkvärt” på Sveriges radio P4 Västmanland och hade även en humoristisk radioserie i P4 som kallades ”Tankspritt med Lisa Ludd”. På senare år har jag bland annat arbetat som jobbcoach, skrivande reporter och som lärare på en gymnasieskola.

Det gamla bondesamhället, när var och en visste sin plats och kyrkan stod mitt i byn, har kanske blivit mer romantiserat än någon annan försvunnen värld, menar Jonas Frykman, professor i etnologi. I dag vill vi ju gärna lyfta fram den där gamla trygga tiden som jämförelsepunkt till nutiden, men livet på den tiden var inte alls så rosenskimrande som man gärna vill tro.

I det gamla bondesamhället var det definitivt ingen varm ”Bullerby-gemenskap” som de kvinnor som blivit havande utom äktenskap, möttes av. På den ”gamla goda tiden” var nämligen äktenskapet rådande norm och den sociala kontrollen var stor. Den flicka som hamnade ”i olycka” och därmed bröt mot rådande normer, fick finna sig i att bli utstött, nedvärderad och spottad på.

Hymens band – en förutsättning för reproduktion

Folklivsforskaren Eva Wigström (1832–1901) har beskrivit det svenska bondesamhället, då äktenskap, eller trolovning, var en förutsättning för samlag och reproduktion. Brott mot moralen kunde äventyra hela byns ägarförhållanden och strategier för giftermål. På den tiden valde man gärna äkta makar efter gårdarnas storlek och släkternas framtidsutsikter. Den som bröt mot normen äventyrade alltså långt mer än de ärbara hustrurnas sedlighetskänsla. Den ogifta pigan fick därför bära så pass synliga tecken så att hon gick att identifiera och på det viset fungera som varnande exempel, menar professor Jonas Frykman (2008).

Fästekvinna kallades den kvinna som blivit lagligen trolovad och därmed bunden och ”fäst” vid sin tilltänkta make och nu återstod bara bröllopet för att knyta ”hymens band” ordentligt. Föreställningen om ”hymens band” har sina rötter i den romerska mytologin där Hymenaios/Hymen, äktenskapet gud, illustrerades av en ung man som bar en fackla. Hymen har även varit synonymt med kvinnans ”mödomshinna” genom tiderna.

Trolovning var förr en överenskommelse mellan man och kvinna som var rättsligt bindande. Barn som föddes i ett sådant förhållande kallades trolovningsbarn.

Otidigt sängelag och lönskaläger

Redan under medeltiden såg Statskyrkan det som sin uppgift att straffa både män och kvinnor för föräktenskaplig sexualitet – ”otidigt sängelag” och ”lönskaläge”. Ordet ”otidig” avser någonting som är orätt, fräckt och otillbörligt (fel). Det hårdaste skamstraffet ”uppenbar skrift” (kyrkoplikt) började praktiseras i slutet av 1500-talet och innebar att de utpekade tvingades sitta på en speciell pall (eller stå upp) i kyrkan och skämmas inför hela församlingen under en eller flera söndagar. Tanken var att de som begått brottet skulle skämmas ordentligt, dra lärdom av sina försyndelser och sedan återupptas i gemenskapen, men dessa skamstraff bidrog istället till att ogifta mödrar blev marginaliserade och hamnade utanför församlingsgemenskapen.

I Sverige var lönskaläger ett brott från senare delen av 1200-talet fram till 1864. Sexuellt umgänge skulle endast ske inom äktenskapet varför utomäktenskapliga förbindelser straffades hårt. Lönskaläge, när två ogifta personer hade en sexuell relation, var ett brott fram till år 1864 men från och med år 1810 slapp man straff, åtminstone de första två gånger som detta brott begicks.

Det var inte så lätt att bevisa att brott hade begåtts men när den utomäktenskapliga förbindelsen resulterade i graviditet sågs detta som bevis. Straffet var oftast böter men om ekonomiska medel saknades kunde spöstraff utdömas i stället. I 1734 års lag, Missgärningsbalken 53 kap. 1 § var följande inskrivet: ”Lägrar ogift man ogift qvinna böte mannen tijo daler och qvinnan fem.” Om de anklagade valde att gifta sig efter lägersmålet blev straffet endast böter för ”otidigt sängelag”.

Kyrktagning/Absolution

Genom kyrktagning, som också kallades ”en moders tacksägelse”, ”kyrkogång” och ”absolution” välkomnades modern (och barnet) åter till församlingens gudstjänstgemenskap sex veckor efter förlossningen. Kyrktagning var ursprungligen en reningsritual och rötterna återfinns i bibelns gamla testamente där en kvinna ansågs vara oren i 40 dagar efter förlossningen.

För de mödrar som inte var gifta eller trolovade var det helt andra regler som gällde. Dessa kvinnor ”skriftades” i stället och var tvungna att stå på sina bara knän på kyrkgolvet. En ogift mor som hade genomgått kyrktagning/absolution fick anteckningen ”abs” i församlingsbocken och de som inte genomgått detta fick anteckningen ”ej abs” – en anteckning som följde kvinnan genom kyrkböckerna resten av hennes liv.

Etnologen Jonas Frykman lyfter i sin bok ”Horan i bondesamhället” (1977) fram hur viktig kyrktagningen var, inte endast för den ”besudlade” kvinnans egen skull, utan för hela församlingen. Genom kyrktagningen blev kvinnan förlåten sin synd och det var viktigt på en kollektiv nivå eftersom man förr i tiden trodde att en kvinna som fött oäkta barn och inte gått i kyrkan, kunde orsaka missväxt om hon beträdde åkrarna. Den ogifta modern blev dock aldrig fri från sin utsatthet, trots kyrktagning.

Visserligen hade de ogifta mödrarna, likt alla andra, efter skriftning och avlösning, åter rätt till att delta i nattvardsfirandet men, som Margareta Danhard påpekar i sin uppsats (2016); ”Medan församlingens ungmör lade av sig huvudklädet då de steg fram till Herrens bord, måste den ogifta bära sjaletten på sig”.

Kvinnans hår – ett laddat attribut

Synen på kvinnans hår som ett sexuellt attribut, liksom allehanda försök att tona ned detsamma genom att täcka över det, har urgamla rötter. Inom kristendomen går bruket av slöja tillbaka till bibelns första Korinterbrevet, där Paulus säger: ”… En man som ber eller profeterar med något på huvudet drar skam över sitt huvud. Men en kvinna drar skam över sitt huvud om hon ber eller profeterar barhuvad”.

Kvinnans hår har genom tiderna varit täckt med sjal inom de abrahamitiska religionerna, judendom, kristendom och islam. Håret skulle döljas och tonas ned för att inte sända felaktiga signaler. En kvinna med utsläppt, böljande hår var oacceptabelt. Under medeltiden föreställde man sig hur de onda och sexuellt frigjorda häxorna red till djävulens Blåkulla för att förlusta sig…med utslaget hår som fladdrade i vinden.

Normen att bära håret uppsatt och att täcka det med huvudduk – från konfirmationen och livet igenom, för att visa sin ärbarhet, levde kvar i Sverige ända in på 1900-talet.

Horeskäver

I det gamla bondesamhället trodde man på fullt allvar att en ”lösaktig” piga kunde orsaka sjukdomar och ont hos de små barnen, bara genom att titta på dem med sitt ”onda öga”.  Föreställningen om ”horeskäver”, att de icke-ärbara kvinnorna kunde orsaka sjukdom och till och med död hos de små oskyldiga barnen var så djup att man trodde att bara en skymt av den lösaktiga kvinnans hår, eller mittbenan, kunde framkalla sjukdom och fara. Jonas Frykman, som är professor i etnologi förklarar:
”Man trodde att en lösaktig piga, bara genom att titta på barnet med sitt ”onda öga”, berömma det med sina ”onda tunga” eller ta i det med sin ”onda hand” eller i allmänhet vara ett ”ont möte” gjorde henne till en vandrande fara. I någon mån reducerades hennes farlighet om hon fick håret överbundet”. (Frykman, 2008)

Denna föreställning levde kvar på landsbygden ända in på 1900-talet och en ogift piga som fött barn kunde inte längre arbeta hos familjer. Hon förpassades i stället till ladugården där hon fick arbeta som mjölkerska.

År 1891 beskrev folklivsforskaren Eva Wigström ”Gåsagången”, en gammal sed som länge levde kvar på den skånska landsbygden. ”Seden var att syna tjänstepigorna och binda duk på huvudet på dem om de med skäl kunde anses havande. Denna sed kunde visserligen betraktas som ett uttryck för hustrurnas kränkta sedlighetskänsla, men den var tillika ett försiktighetsmått. Om nämligen en fruktsam hustru såg en ogift kvinna gå med bart hår, fick det äkta barnet horeskäver…” (Wigström, 1891)

Kränkande huvudbonader

I det svenska bondesamhället förekom det på många håll att ogifta mödrar tvingades bära ett avvikande huckle (horklut/horluva), som signalerade till alla att hon var en icke-ärbar kvinna. Även ”Gåsagången” på den skånska landsbygden handlade om att ”märka” och skambelägga vissa kvinnor.
Två gånger per år – på våren då gässen släpptes ut på bete och på hösten, när de togs hem, inspekterade byns gifta kvinnor de ogifta pigornas bröst för att se tecken på havandeskap. ”Upptäckte de då en piga som hade mjölkstinna bröst blev hon kallad för ”hora” och fick inte längre gå med håret blottat. Den klut eller huvudbonad hon fick bära särskilde henne från både de gifta mödrarna och de oskuldsfulla pigorna…” (Frykman, 2008)

Margareta Danhard, som har studerat brottsmål i 1700-talets Hälsingland berättar att brottet otidigt sängelag medförde två olika straff – dels böter, 1 daler 16 shilling som betalades till kyrkan, dels ett skamstraff som bestod i att den okyska bruden inte fick bära kyska brudars bröllopsskrud. Brudparen hyrde ofta brudkronan av kyrkan, men de okyska brudarna måste alltså vigas utan ”brudeståt” – med blottat huvud, utan brudkrona och skrud. Om bruden bar krona, trots att hon var gravid, fick paret böta 2 daler.

I Delsbo, Hälsingland, vigdes gravida brudar iförda den ”ungmorshatt” (knyppelhatt) som redan gifta kvinnor bar (i en beskrivning från år 1792). Margareta Danhard beskriver hur den fina, dyrbara och hedersamma ungmorshatten (hustrudoket), som skulle tas på dagen efter bröllopet, för den okyska bruden blev till ett skammens plagg, en törnekrona hon tvingades att bära när hon vandrade uppför altargången. Danhard förklarar: ”I denna kontext, i kyrkan på hennes vigseldag, fick hustrudoket en skamlig betydelse. Att hon gått händelserna i förväg och ”blivit” en hustru i förtid. Alla i kyrkbänkarna såg och bedömde henne utifrån detta, att hon bar ett dåligt attribut”.

I det gamla bondesamhället var det definitivt ingen trygg ”Bullerby-gemenskap” som de kvinnor som blivit havande utom äktenskap, möttes av. På den ”gamla goda tiden” var nämligen äktenskapet rådande norm och den sociala kontrollen var stor, särskilt på landsbygden där de flesta människor bodde då. Den som hamnade i olycka och därmed bröt mot rådande normer fick finna sig i att bli marginaliserad, nedvärderad och spottad på.

Källor: ”Lönskaläge och horsbrott i svensk rättskipning”, Pontus Ljunghill (1997), ”Regel eller undantag? Skamattributering av kvinnor i 1700-talets Hälsingland”, Margareta Danhard (Södertörns högskola, 2016), ”Synd och skam -ogifta mödrar på svensk landsbygd 1680-1880”, Marie Lindstedt Cronberg (1997), Katarina Wennstam, ”Horan i bondesamhället”, Jonas Frykman (1977), ”Om kvinnors ondska”, Frykman (2008) samt egen fors

Farmors mamma, Dora Emerentia föddes år 1888 och under sin livstid skrev hon många fina dikter. Här är hennes dikt ”När dagen gått till ända” som jag har tonsatt med hjälp av AI.

Just nu pågår den stora cosplay- och spelfestivalen NärCon i Linköping 25 – 28 juli. Min 20-åriga dotter Sandra-Li arbetar som hotellreceptionist till vardags, men varje sommar vid den här tiden blir hon som förbytt. För sjätte året befinner hon sig nu i Linköping, där hon har antagit skepnad av karaktären Din Djarin – The Mandalorian i Star Wars.

Kombinerade spel- och animekonvent

Närcon är kombinerade spel- och animekonvent som arrangeras i Linköping varje år. Det första NärCon-eventet gick av stapeln i Örebro år 2002 och har sedan dess varit ett återkommande årligt event (på senare tid både sommar och vinter) och arrangeras numera vid Linköpings universitetsområde (Campus Valla).

Tusentals deltagare

NärCon besöks varje sommar av fler än 10 000 deltagare och just i år har rekordmånga kommit för att delta i norra Europas största cosplay- och spelevent. Det är ett drogfritt evenemang med en härlig atmosfär. Här kan man vara sig själv, i en varm och inkluderande miljö tillsammans med andra ”cosplay-nördar”.

Många deltagare har arbetat på sina dräkter under hela året. Vissa har lagt ned massor av pengar på kostymerna och somliga tävlar med sin utstyrsel, men de allra flesta kommer dit för att umgås med likasinnade i en avslappnad atmosfär. Det finns inga krav och man kan komma dit precis som man är.

När min mamma gick bort i januari så var hennes sista önskan att jag skulle ordna en konstutställning med hennes alster och jag lovade henne att jag skulle greja det. Sedan dess har jag försökt, men då jag själv inte är bevandrad inom den konstnärliga världen så är det inte lätt.

Idag kom jag på att jag kanske kan ha en liten konstutställning med mammas alster här i min blogg, så länge ❤

Varmt välkomna till min sida ”GunBritt Bure – samlade alster” som kommer att uppdateras med nya bilder allt eftersom.

Sommarkoloni för barn är en uppfinning från Schweiz, med anor från 1800-talet. Den ursprungliga tanken var att förbättra folkhälsan genom att ge fattiga barn från städerna möjlighet att andas den friska luften på landet och samtidigt lära sig att göra nytta. Barnkolonierna var på så sätt skolor i fysisk och psykisk fostran. Jag tillbringade tre av barndomens somrar på ”kollo” och jag måste erkänna att jag avskydde det.

I Sverige organiserades den första barnkolonin år 1883. Det var Tyska skolan i Stockholm som stod bakom initiativet att erbjuda ett 20-tal undernärda barn som led av tuberkulos en stärkande sommarvistelse på landet. Två år senare bildades Föreningen för Stockholms skollovskolonier. ”Sommarkollo” blev väldigt populärt i vårt land och hade sina glansdagar under 1930- och 1950-talen. Den ursprungliga tanken med ”kollo” var att de fattiga stadsbarnens uppfostran skulle förbättras genom punktlighet, renlighet och artighet. Därtill skulle barnen erbjudas lek och stärkande aktiviteter på fasta tider så att de ”få njuta av landtlifvets behag och nöjen, medan deras eljest sannolika öde blivit att i stadens kvalm se feriedagarna gå förbi utan att lämna något stänk av rosors färg på deras bleka kinder.”

 
Ett härdande friluftsliv under övervakning

Barnkolonier med en huvudbyggnad samt sovsalar i enplansbyggnad var alltid placerade i lantliga miljöer nära skog och hav/sjö. Den ensliga naturen i kombination med utomhusvistelse ansågs vara speciellt stärkande, enligt tanken om ”en sund själ i en frisk kropp”. Barnen sov i separata pojk- och flicksalar och sängarna var placerade på ett avstånd som skulle förhindra smittspridning mellan barnen vid eventuell epidemi. På kolonin rådde stränga regler och långt in i tiden var det exempelvis förbjudet för barnen att ringa telefonsamtal hem till familjen.

Att barackerna var byggda som enplansbyggnader handlade om att man ville underlätta arbete och övervakning, enligt Statens fattigvårds- och barnavårdsinspektion. De fattiga barnen som vistades på ”kollo” genomgick noggranna läkarundersökningar före och under kolonivistelsen där man hade stort fokus på barnens vikt. Även den personliga hygienen iakttogs noga och om morgnarna avsattes särskild tid för tvättning i separata utrymmen där toalett och handfat fanns. I kolonins gryningstid hörde avlusning med sabadillättika till själva ferievistelsen, liksom att pojkarnas hår snaggades, men denna tradition kom tack och lov att försvinna med tiden. Jag tillbringade min barndoms somrar åren 1973, 1974 och 1975 på barnkoloni och jag måste erkänna att jag avskydde det.

”Under vistelsen vid kolonierna erhålla barnen icke blott god omvårdnad i förening med en genomförd och noga övervakad kroppshygien; de komma även i åtnjutande av sund och närande föda, regelbunden vila och ett friskt härdande friluftsliv med bad i sol och vatten. Under förutsättning av ett rätt handhavande av verksamheten torde kolonierna därför icke utan skäl kunna betecknas som verkliga skolor i fysisk och psykisk fostran.” (Statens fattigvårds- och barnavårdsinspektion)

Åt alla sorger, säg adjö!

Min första erfarenhet av ”kollo” var när jag var 6 år och min mamma sa att jag skulle få en jätterolig sommar tillsammans med nya vänner. Det lät väldigt trevligt och jag kände mig ganska förväntansfull när hon skjutsade mig till bussen på sin cykel. Hon vinkade glatt när jag klev på bussen, men hade glömt berätta att jag skulle resa 10 mil och inte komma hem förrän flera veckor senare. När bussen började rulla var jag panikslagen. Någonting hade blivit väldigt fel! Bussen var fylld av glada barn som påstod att vi skulle resa till Västeråsgården som låg i Dalarna, cirka 10 mil hemifrån. Jag förstod ingenting och började gråta.

Under den långa resan stirrade jag förtvivlat ut genom bussens bakruta, i ett barnsligt hopp om att kunna memorera vägen. Jag hade nämligen beslutat mig för att gå hela vägen hem när bussen stannade.

Västeråsgården i Söderbärke, Dalarna, ligger på en udde vid sjön Svetens strand och har varit koloni sedan 1954. Från början var tanken att Sveta gård skulle bli barnkoloni, men planerna ändrades. När jag som 6-åring klev av bussen vid de gula tegelbyggnaderna som ligger placerade mitt ute i tomma intet i Bergslagen, kunde jag inte begripa varför de andra barnen verkade vara så glada. De rusade nämligen ut från bussen och sprang jublande fram till en gammal rostig flaggstång där de alla stämde upp i en fånig sång, under ledning av koloniledaren: ”Här vi leva flott och här vi trivas så gott, ingen annanstans på jorden finns så fin koloni som här i Söderbärke! Här har vi glittrande sjö, åt alla sorger säg adjö!”

I mitten av 70-talet hade man tack och lov slutat att avlusa barnen med sabadillättika men många av de gamla strikta reglerna levde fortfarande kvar. Jag fick exempelvis inte ringa till mina föräldrar. Istället fick jag veta att efter en och en halv vecka skulle alla kolonibarnen få fotvandra till en kiosk som låg en mil därifrån och då kunde vi få köpa vykort och frimärken, så att vi kunde skicka hälsningar hem till familjen.

Dagarna på ”kollo” var evighetslånga och började i gryningen då man vaknade av doften av ruttnande frukt. Varje kolonibarn hade ett varsitt nattduksbord vid sängen, där vi förvarade våra bananer, päron och äpplen, som vi hade fått med oss hemifrån. Efter en tid började en tung doft av övermogna frukter att lägra sovsalen.

När vi vaknat skulle vi bädda sängen och tvätta oss i ett iskallt rum i en separat byggnad. För att komma dit där toaletten också låg måste man gå runt huset på utsidan och nedför en cementerad trappa. Jag var mörkrädd och fick förstoppning redan under den första veckan.

Stirrade på granar och sjöng kolonivisan

Efter frukosten stod ”aktiviteter” på schemat. För de lite mer företagsamma barnen var det säkert jättekul – man spelade fotboll, paddlade kanot och aktiverade sig på alla möjliga sätt. För oss blyga barn fanns inte så mycket mer att göra än att sitta och stirra på de stora granarna som vajade i den eviga snålblåsten där i skogsbrynet. Det var så många barn och så få vuxna på kolonin. Jag kände mig bortkommen, frusen och vilsen hela tiden. Jag minns att jag på min födelsedag lade mig i sängen och väntade på att någon skulle upptäcka att jag inte fanns med i gruppen – i ett desperat hopp om att jag kanske inte var så obetydlig och anonym som jag kände mig, men hela dagen gick och ingen saknade mig. När klockan blev fem på eftermiddagen insåg jag att det var lika bra att gå upp och gå ut till de andra barnen.

Klockan två varje eftermiddag samlades alla barn och koloniledare vid flaggstången, drack saft och sjöng kolonisången om och om igen: ”…När vi till Aros återvända igen vår längtan hit tillbaka står. Vi tackar för i år och hoppas min vän får komma åter nästa år! Ty här vi leeeva flott och här vi triiivas så gott. Ingen annanstans på jorden finns så fin koloni som är i Söderbääärke…”

Jag har nog aldrig frusit så mycket som under mina somrar i Söderbärke. Det var kallt hela tiden men alla barn skulle ta stärkande dopp både morgon och kväll i den svinkalla sjön Sveten. Om kvällarna kom en sträng sköterska och inspekterade våra fötter för att se om vi hade fotvårtor. Jag minns den ettriga doften av medlet hon penslade på vårtorna, som hängde kvar, långt efter att hon gått.

Blev kontrollmänniska efter kollo

Någonting positivt måste det väl ändå ha funnits med sommarkollo i på 70-talet? Jag har verkligen letat i minnet men kan tyvärr inte komma på en enda positiv händelse. Syftet med ”kollo” var ju att de fattiga stadsbarnens uppfostran skulle förbättras genom punktlighet, renlighet och artighet och det genomsyrade hela verksamheten. Ingen såg oss som individer och det spelade ingen roll att jag redan hade fått en god uppfostran, för i sammanhanget där jag befann mig, var jag bara en av många mindre bemedlade barn.

Jag blev individualist och dessutom kontrollmänniska tack vare åren på ”kollo”. När jag var 10 år var det meningen att jag skulle tillbringa sommaren i ett så kallat feriehem hos en familj, men den gången hade jag stenkoll på vart bussen åkte och hur jag skulle ta mig hem, så jag rymde och promenerade hem efter en vecka. Frihet och att känna att jag själv har kontroll blev oerhört viktigt för mig efter somrarna på ”kollo”.

Obs! Min mening med det här blogginlägget är absolut inte att svartmåla barnkoloni och andra fina sociala insatser som görs för barn i vårt samhälle. För många barn kan ”kollo” säkert vara otroligt viktigt och ger barnen en fin möjlighet att få utvecklas och knyta sociala kontakter i en trygg, sund miljö. Jag är övertygad om att ”kollo” anno 1973 och ”kollo” 2023 inte har några likheter. 😊

Källor: Riksarkivet, KVS Museet Vejbystrand och mina egna erfarenheter.

Völvan var i forna tider en stark kvinna som åtnjöt en stor frihet som ”frilansande” spåkvinna (sejdkvinna). Völvans kännetecken var hennes stav – den hon utförde sejd med. Hon kallades till gårdar och byar när någon behövde hjälp, utförde sitt uppdrag och reste sedan vidare.

Kristnandet av Norden var en process som pågick under flera hundra år. När allt var ”klart” hade den förkristna tron och dess forna seder förpassats till skuggorna och blivit demoniserade.

Här är en liten video som jag har knåpat ihop 🙂

En mystisk havslevande ”jätte” har hittats i Mexiko. Den har många likheter med människa, men tycks ha varit skapad för ett liv i havet. I stället för händer och fötter har den nämligen benutskott i form av fenor som hjälpte den att ta sig fram under vatten, snabbt som blixten. Man tror att den kunde springa/simma med en hastighet av 50 km/h under vatten.

Hittades vid en uttorkad sjö

Dr. Pablo Enrique Garcia Sanchez har en gedigen bakgrund som läkare inom militären i Mexiko och ägnar numera en stor del av sin tid till att lyfta fram det mesoamerikanska kulturarvet. Föreningen ”Aztlan Paraiso Perdido” där Dr. Pablo är verksam, fick en dag en gåva – ett mystiskt skelett som blivit illa medfaret då det hade legat utomhus och exponerats för väder och vind under många år.

Mannen som skänkte kvarlevorna berättade att skelettet hade hittats i en grotta intill en uttorkad sjö i Mexiko. Platsen beboddes tidigare av azteker, men har varit övergiven i närmare 1000 år. Sedan en längre tid hade kvarlevorna haft en visningsplats, utomhus, dit människor kunnat komma och betrakta de mystiska benknotorna. Gamla skelettfynd och artefakter är en stor ”business” i Mexiko. Varelsens huvud verkar ha sålts för högstbjudande på den svarta marknaden.

Jätteskelett med fenor

Benen som Dr. Pablo och andra forskare har studerat tillhör en ung person, cirka 15–16 år gammal. Individen var skapad för ett liv i vatten och hade en enorm lungkapacitet. Man tror att han/hon kunde hålla andan under vattnet i 15 – 20 minuter och de kraftfulla benen, ”med en hästs styrka”, ger en vink om att denna varelse under sin livstid kunde hålla en hastighet på 50 km/h under vatten.  

Denna varelse har många likheter med människa, men var skapad för ett liv i havet. I stället för händer och fötter har den benutskott i form av fenor, som fungerade som åror och hjälpte den att ta sig fram, snabbt under vatten…

Benknotorna har genom tidens tand och väder & vind blivit mineraliserade (fossiliserade) men man hoppas kunna genomföra DNA-tester.

Källa: Restos biòlogicos extraterrestes/Plano-cero

Obs! Detta inlägg innehåller bilder på mumier och även röntgenbilder av forntida varelser.

Presskonferens om mumier

I måndags hölls en presskonferens i USA med anledning av de mystiska ”hybridmumier” med tre fingrar och tår som har hittats i Nazca, Peru. Man presenterade två nya mumier som har fått namnen Sebástian och Santiago men lyfte även fram fynd som tidigare har undersökt av flera forskarteam – Maria, Josefina och Alberto.

Jaime Maussan har en mångårig bakgrund som undersökande journalist men har blivit ifrågasatt sedan han ville gå till botten med de mystiska mumierna i Peru och hans rykte som journalist har blivit skamfilat genom detta. Han sa under presskonferensen att man öppnar upp för forskare från hela världen att studera dessa mumier. Man kommer således att bistå med forskningsmaterial för alla som vill studera dessa kvarlevor. Han sa: ”Vi ska glädja oss över denna upptäckt. Den kommer nämligen att förändra hela vår historia. Dessa varelser levde sida vid sida med människor för tusen år sedan!”

Omfattande gravplundring

De mystiska ”hybridmumierna” med tre fingrar och tre tår har gäckat forskare sedan de hittades år 2017. Det pågår sedan länge en omfattande handel med forntida mänskliga kvarlevor och artefakter i Sydamerika, något myndigheterna försöker stävja, med näbbar och klor. Det är förståeligt. Gravplundrare har genom tiderna plundrat tusentals gravar och sålt fynden till rika människor över hela världen. Eftersom det finns så mycket pengar att hämta inom ”gravplundrarbranschen” har många även försökt att förfalska artefakter och andra gravfynd.

Att de peruanska myndigheterna inte har velat prioritera forskning om ”mystiska mumier med tre fingrar och tår” är inte alls konstigt. Man har genom åren sett hur landets kulturarv har sålts till högstbjudande och sedan försvunnit spårlöst. Man gör nu allt man kan för att värna om landets kultur och även om de skelettfynd som grävs upp, eftersom dessa anses vara förfäder- och förmödrar till befolkningen som nu lever i området. Om det sistnämnda stämmer är jag väldigt tveksam till…

Okända hybridvarelser med tre fingrar

De mystiska ”hybridvarelser” med tre fingrar och tre tår som har hittats i Nazcaområdet verkar dock inte ha några likheter med dagens moderna befolkning i Peru. Man har funnit ett hundratal mumier, i olika storlekar och med olika utseenden. Vissa, som mumien Maria, har en mer människoliknande framtoning, andra liknar mest små grå ”rymdisar” i science fictionfilmer. Alla mumier är täckta av ett vitt puder som består av pulvriserade snäckskal, som påskyndade mumifieringsprocessen när de begravdes för cirka 1000 år sedan.

Framstående läkare och forskare menar att dessa mumier är biologiska varelser och inte på något sätt ”fejk”. De har en gång i tiden levt och gått omkring här på jorden. Det är en hisnande tanke, om det skulle visa sig stämma, att dessa mystiska varelser levde på jorden en gång i tiden, samtidigt som ”vanliga” människor befolkade Nazcaområdet i Peru.

DNA-tester har visat att Marias DNA överensstämmer med Homo Sapiens (nutida människa) till 33, 7% men övriga cirka 70% tillhör en ännu okänd varelse.

Fingeravtryck som inte liknar människas

De läkare som har analyserat mumien Maria har kommit fram till att hon till utseendet påminde om den moderna människan men hon hade 30% större skalle och väldigt stora ögonhålor, vilket tyder på att hon hade stora, utstående ögon. Hon har tre fingrar och tre tår. När hon gick omkring här på jorden, gick hon upprätt, som en människa, men fötternas utseende med de tre långa tårna tyder på att hon gick omkring på tå. Hennes fingrar har mönster, precis som en människa har, men Marias liknar inte alls en människas fingeravtryck. Hennes mönster är horisontella, i stället för cirkulära, som människa och andra primater har.




Implantat av metall

Varelserna tycks ha haft en reptilliknande hud och man har även funnit ägg med embryon i vissa av dessa mumier, som pekar på att de kan ha varit reptil- eller fågelliknande när de levde.

Flera av dessa mumier har fått inplantat av metall inopererade när de levde.
Benvävnad har bildats kring implantaten vilket visar på att operationerna gjordes när varelserna levde. Vissa har implantat på bröstet (Josefina), andra i nacken (Santiago) och i pannan.

Mumien som har fått namnet Santiago beräknas ha varit ca 7–9 år när h*n avled.  Skallen påminner om en nutida människas men näsan skiljer sig helt då den har två små smala springor till näsborrar. Dessutom har mumien endast tre fingrar och tre tår. Alla läkare som har undersökt mumien är överens om att detta en gång i tiden var en varelse som levde på jorden, som hade tre fingrar och tre tår.

Santiago har en stor metallplatta i nacken och två mindre som sitter på varsin sida vid nyckelbenen.

Presskonferensen ”Conferencia Criaturas biológicas tridáctilas de Nazca” kan ses här.

Den 4:e april kommer Jaime Maussan och hans team att sända en presskonferens direkt från Lima i Peru (där mumierna finns), tillsammans med forskare och läkare.

Jag trodde att jag kände min mamma Gunbritt utan och innan och att jag visste det mesta om henne, men det har visat sig att delar av hennes liv har gått mig helt förbi.  Älskade mamma gick bort i januari -24 och när jag kikade igenom hennes album med foton och andra dokument, hittade jag ett gulnat kuvert där mamma har skrivit ”Brev från min älskade”. Min nyfikenhet väcktes och jag insåg snart att mamma haft ett förhållande som ingen känt till…

I kuvertet finns brev från seriefiguren Kronbloms ”pappa”, tecknaren Gunnar Persson och i tillhörande mappar har mamma sparat artiklar om honom genom åren. Relationen dem emellan verkar ha inletts omkring 1958 och varade fram till mitten av 1960-talet. Även om de inte hade någon kontakt på senare år så följde mamma sin gamla kärlek på avstånd genom hela livet…

Möttes i Stockholm
Mamma Gunbritt och Gunnar möttes första gången i Stockholm i mitten av 1950-talet och en relation inleddes några år därefter. Gunnar var jämngammal med mamma. Han föddes strax utanför Sandviken 1933 och kom till Stockholm 1952 där han påbörjade en tecknarutbildning på Berghs. Efter utbildningen frilansade han som tecknare för många tidningar, bland andra Dagens Nyheter och han skapade de egna serierna ”Gus” och ”Herr Larsson”. 1967 axlade han rollen som tecknare för Kronblom som sedan 1927 hade tecknats av Gunnars far, Elov Persson.

Fadern, Elov Persson (1894–1970) växte upp på gården Höstbo i Torsåker, Gävleborgs län och skapade bland andra serierna Kronblom och Agust och Lotta.

Bergsby i Spanien
När mamma träffade Gunnar var han ogift, så ingen skugga faller på honom. Mamma var, formellt sett, gift när relationen inleddes men hennes äktenskap hade varit på upphällningen under lång tid. Maken, som var konstnär, var notoriskt otrogen.

I ett sista desperat försök att lappa ihop det trasiga äktenskapet flyttade familjen till en liten bergsby i norra Spanien 1960, men det hela resulterade i att mamma och mina halvsystrar fick resa hem till Sverige på egen hand. Maken hade nämligen blivit förälskad i en spanjorska och gjort sig hemmastadd i det nya landet.

Väl hemma i Sverige flyttade mamma och döttrarna till Vanadislunden i Stockholm och relationen med Gunnar fortsatte.

Brev från Gunnar, skrivet på baksidan av en tipslapp:
Ӏlskling!
Otur att inte få träffa dig ty jag måste åka hem över helgen. Åker därför att jag är tvungen då vi får främmande i Torsåker, min syster med fam. kommer från England. Denna vecka har jag haft mycket omkring mig. Min mamma har varit här. Får åka bil hem nu kl. 3 och därför mycket brådska. Jag kommer tillbaka snart och då måste vi träffas. Kramar pussar G.”

Relationen mellan Kronbloms pappa och min mamma tycks ha avslutats någon gång i mitten på 60-talet (det sista brevet från Gunnar är daterat 1963) men mammas varma känslor för honom tycks ha bestått livet ut. Även om de aldrig träffades mer så följde hon honom på avstånd och sparade tidningsartiklar.

Gunnar fick ett fint liv. Han blev lyckligt gift, fick barn och gick bort 2018, 84 år gammal.

”Torsåker torsdag Älskling!
Några rader i all hast för att meddela dig att jag blir kvar hemma över midsommar men att jag kommer till dig tisdag. Jag antar att du är ensam nu och att vi kan träffas mer ogenerat än tidigare. Hoppas du mår bra och att du inte är alltför förbaskad över mitt uppträdande mot dig. Men det har varit besvärligt en tid men jag hoppas allt blir bättre. Det är mycket jag skulle vilja säga men tiden är knapp och jag är inte någon brevskrivare.
Hej så länge. Kramar från Gunnar”.

Några av tidningsartiklarna mamma har sparat i sitt album

Sökte efter sanningen

Jag och min mamma Gun Britt Bure började släktforska 1990. Det var sökandet efter sanningen om vår släkthistoria som gjorde att vi for land och rike runt för att söka i de gamla arkiven. Vi medverkar just nu i en artikel om släktforskning i Hemmets Veckotidning nr 5. Jag hann tyvärr aldrig visa henne artikeln då hon avled den 19 januari, nyss fyllda 90 år.

Uppsalatjej

Mamma föddes 1933 i Uppsala som nummer tre i en syskonskara med nio barn. Föräldrarna saknade helt förmågan att visa kärlek och empati och barnen gick en tuff uppväxt till mötes. Mamma bestämde sig tidigt för att hon aldrig någonsin skulle bli som sina föräldrar. Ett löfte hon aldrig tummade en millimeter på. Hon växte upp och blev en vacker, mjuk och fin person – en frihetskämpe, rättvis och hon såg alltid det bästa i sina medmänniskor. Som förälder var hon oändligt stark och väldigt mjuk. En fantastisk person och en riktig krigarkvinna.

Mammas släkthistoria var väldigt sparsamt dokumenterad och föräldrarna visade inget som helst intresse av att dela med sig till barnen av det man visste om släkten. Mamma och jag började släktforska 1990. För mamma var det ett viktigt steg. Hon hade aldrig känt sig ”hemma” i den hårda och burdusa familj hon föddes in i. Hon tänkte att det kunde vara värdefullt att söka bakåt, i alla fall några generationer, för som hon sa: ”Kanske har det funnits någon här i släkten tidigare som var lite, lite mer som jag?”

Sökte i gamla husgrunder

Mamma och jag reste land och rike runt i jakten på vår gemensamma släkthistoria. Vi besökte alla möjliga arkiv, pastorsexpeditioner och platser där släktingar en gång hade bott. På senare år har det blivit mycket enklare att släktforska och vi har kunnat sitta hemma vid datorerna och forskat, men jag har väldigt fina minnen från den tiden då det var lite svårare att forska. Mamma och jag fick möjlighet att utforska en massa gamla soldattorp, vi knackade dörr i små byar och trampade runt i gamla husgrunder, i hopp om att hitta något litet spår efter vår försvunna släkt.

Detektiver i jakten på sanningen

Forskningen ledde oss hundratals, ja, tusentals hisnande år tillbaka i släkten. Mamma hittade aldrig någon kvinna i släkten som hon kände någon större samhörighet med, men det kändes befriande för henne att våga utforska släkten. Mamma ville hitta sanningen, hur mörk och svår den än skulle visa sig vara. Allt hemlighetsmakeri hade länge känts som ett tungt ”lock”, som hon nu vågat lyfta bort. Tillsammans var vi som två detektiver som vågade ”glutta” in i de allra mörkaste skrymslen av släkten och vi fick därmed viktig kunskap, både om ärftliga fysiska sjukdomar i släkten, liksom okända psykiska åkommor. (Mer om det senare kommer i ett annat inlägg)

Gick bort av covid

När jag insåg att coronapandemin närmade sig Sverige 2019 bestämde jag mig för att göra allt som stod i min makt för att skydda mamma från viruset. Att få covid när man är äldre och har underliggande sjukdomar är ingen bra kombination. Jag lyckades skydda henne under flera år men när hon kom till ett äldreboende blev hon smittad direkt och insjuknade. Hon klarade det hela väldigt bra då, men så kom en ny smittvåg på boendet vid jul och mamma insjuknade igen. Hon avled av lunginflammation och är därmed en av de närmare 27. 500 arma människor som avlidit av covid i Sverige, hittills.

Läkare beslutade att ta bort all medicinering samt syrgas den 18 januari. Innan mamma gick bort sa hon ”Jag skulle så gärna vilja stanna kvar här, lite till”. 
Jag önskar så att jag hade kunnat göra något för att rädda henne, men jag lyckades inte trots att jag vädjade till läkarna. 

Nyfikenhet och kärlek till livet

I det aktuella numret av Hemmets Veckotidning (nummer 5) medverkar mamma och jag i en artikel om släktforskning. Jag hann tyvärr aldrig visa henne artikeln då hon avled 19 januari, nyss fyllda 90 år.

Mamma och jag var väldigt olika varandra. Hon var lugn och eftertänksam. Jag är hennes motsats, men även om vi var olika så hade vi en gemensam grund som byggde på ömsesidig respekt och kärlek. Vi delade en ärlig nyfikenhet på livet och tillsammans ville vi gå till botten med allt, i förhoppning om att förstå, förlåta och att lyfta fram sanningen.



Oändlig sorg

Mamma Gun Britt såg det goda och fina i sina medmänniskor och ville alltid framhäva andras goda egenskaper, aldrig sina egna. Friheten betydde allt för henne och hon var lika mån om andra människors frihet, som sin egen. Hon kämpade för rättvisa, sanning och allas lika värde.

För oss som har fått uppleva hennes milda och kärleksfulla ljus, har jorden med ens blivit lite mörkare. Självaste solen i mitt planetsystem har försvunnit och jag sörjer som ett barn. Så är det när sorgen drabbar oss, när en älskad förälder dör. Det spelar ingen roll hur gammal man är när det sker. Sorgen är densamma och det enda som är säkert är att man inte kan hoppa över den, eller gå förbi den. Man måste gå igenom den. Jag kämpar med det just nu…

Hur många stora artister med ett fullspäckat turnéschema skulle ens komma på tanken att ringa till en ung och ”grön” radioreporter från bondvischan som glömt att ladda bandspelaren inför en intervju? Inte många skulle göra det, men det gjorde Jerry Williams.

Gatufesten i Enköping

På 1990-talet var jag en ung och grön radioreporter som jobbade på Megapol i Västerås (med täckningsområde Mälardalen).  Jerry Williams var en hyllad artist med ett fullspäckat turnéschema. Alla radio, tidnings- och tv-reportrar var tvungna att boka intervjuer med hans musikbolag och manager i förväg och det är förståeligt.

Som reporter på Megapol bevakade jag Gatufesten i Enköping sommaren 1994 och intervjuade besökare och artister. Jag hade inga tankar på att intervjua Jerry Williams och hade inte heller bokat någon intervju. Mitt fokus var på besökare, arrangörer och en och annan lokal artist.

Hamnade i publikhavet

Alla jag intervjuade verkade glada och nöjda men plötsligt försvann de och jag stod plötsligt ensam med min mikrofon. Jerry Williams hade nämligen intagit scenen…

Jag följde strömmen, hamnade framförs scenen och fick uppleva en fantastisk spelning. När den var över signerade Jerry Williams skivor och jag såg plötsligt en liten, liten möjlighet till intervju med artisten. Jag ålade mig igenom publikhavet, kröp under några trailers och gick upp på scenen, knackade honom på axeln och frågade om jag kunde få en intervju. Han nickade och sa ”javisst, vänta i logen så kommer jag snart”.

Utkastad med låga batterinivåer

Jag gick till logen och väntade, överväldigad av lycka. Jag skulle få en intervju med Jerry Williams!
Men tiden gick och ingen Jerry Williams syntes till. Jag upptäckte då att batteriet i min bandspelare hade oroväckande låg nivå. Efter en lång stund kom Jerry Williams manager in i rummet och bad mig att gå. Jag hade inte bokat intervjun med artisten så det var bara att gå, direkt. Jag var så besviken men förstod. Jag hade ju kringgått reglerna…

Ropades tillbaka

Jag skämdes och lunkade i väg med min bandspelare. Jag samtalade med några andra lokalreportrar som försökte trösta mig då det är nästan omöjligt att få en intervju med artisten. Jag var på väg till mitt hotellrum när en manlig röst ropade ”Du, där! Jerry säger att han har lovat dig en intervju så du kan komma tillbaka!”.
Det var Jerry Williams manager. Han viftade och gjorde tecken att jag skulle komma dit…

Ett löfte

Jag åkte med turnébussen några kilometer, till en plats utanför stadskärnan. Bussen stannade på en mörk väg och jag fick kliva ur. Strax därpå bromsade en sportbil in, intill bussen och Jerry Williams klev ur bilen, redo för en intervju.  Han höll sitt löfte och tog nu av sin dyrbara tid för att bli intervjuad av en uppenbart ”grön” och ovan reporter. Jag var så tacksam och glad. Jag ”knäppte” på bandspelaren och kände mig redo att ställa mina frågor, men innan jag ens hann påbörja intervjun hade batteriet i bandspelaren slocknat.

 Slut på batteri

Jag skämdes och visste inte riktigt vad jag skulle säga. För en sekund tänkte jag att jag kanske kunde fortsätta intervjun som om ingenting hade hänt, men jag kan inte ljuga. Jag kände mig tvungen att berätta som det var och Jerry Williams skrattade och sa ”det är sån´t som händer”. Han bad om mitt telefonnummer och susade sedan i väg i sin sportbil. Jag ville bara sjunka genom marken. Men dagen efter ringde han hem till mig och sa ”Tja ba! Jag heter Jerry. Det var vi som träffades i Enköping. Jag kommer snart att lira i Örebro och vi kan träffas där om du vill”.

Om jag ville! Jag fick min intervju och insåg vilken fin och stor människa Jerry Williams var. Trots ett fullspäckat schema så höll han ett löfte till en liten människa som jag.

Intervjun med Jerry Williams på Slottsfestivalen i Örebro, juli 1994:

På det glada 60-talet var Jerry Williams en av många musiker som spelade på Henrys i Stockholm. I min pappa Björn Wijk´s blogg kan du läsa om det och mycket, mycket mer. 

Fåglarna kvittrade och våren hade just anlänt till Västerås när jag satte mig på tåget till Orsa i april förra året för att medverka i TV-serien ”Vem tror du att du är?”



”Vem tror du att du är?” är ett spännande koncept. Kända personer reser land och rike runt tillsammans med ett Tv-team för att lära känna sin släkthistoria. Personen vet ingenting i förväg utan reser helt på måfå. Här och där dyker det upp släktforskare och historiker som berättar mer om släkten.
Vid ett litet finntorp i Orsa finnmark skulle jag träffa Agneta Sjödin för att berätta om hennes finska släktgrenar, men det hade hon inte en aning om.



Jag övernattade på Orsa järnvägshotell och i gryningen bar det av till finnmarken. Frusen som jag är hade jag tagit med mig en riktigt varm jacka, för säkerhets skull. Den fick jag användning för. I Orsa finnmark var det nämligen svinkallt och snön låg meterdjup.

Vi möttes i snön vid finntorpet Hindriksgården i Rosentorp och jag berättade för Agneta att hennes släkt, elva generationer tidigare, hade anlänt till Rosentorp från Tavastland, Finland. I ett bevarat kungabrev som utfärdades i början av 1600-talet står att läsa: ”Den 22 mars 1627 utfärdades kungabrev för Rosentorp, där en Anders Mårtensson ska ha kommit från Jämsä by i Finland och kallade sig och nybygget för Jämsä. Anders Mårtensson i Rossundeberg, född i Laukas sn i Sepalesby hafwer s.k. bref, dat. Kopparberget 22 martij 1627.”



Agneta kommer från en släkt som liksom många andra finska släkter var beryktade för trolldom under 16–1700-talet. Vi åkte skoter till Rosentorps gamla kyrkogård där jag berättade mer om det.

Agnetas anmoder Margareta Matsdotter ansågs vara trollkunnig. Det framkommer i en dom då hennes barnbarn Staffan stod anklagad för trolldom i början av 1700-talet. Staffan var 90 år gammal när han ställdes inför rätta och han hävdade då att han blivit upplärd i konsten av sin farmor Margareta.

En väldigt spännande dag för en gammal släktforskare. Hoppas att Agneta också tyckte att det var kul 🙂

Släktforskningsföretaget My Heritage uppmärksammar Sveriges nationaldag genom att erbjuda fri tillgång till alla svenska historiska poster mellan 2-9 juni. I samlingarna finns bland annat de svenska husförhörslängderna åren 1611-1920, äktenskapsregister 1630-1920 och begravningsposter 1649-1920.

Här kan du redan nu söka gratis i alla svenska historiska dokument.

Det fina med forskning är att den alltid går framåt. Sedan jag skrev mitt inlägg om bröderna Hakkarainen i Aspberget, Värmland för några år sedan, har nya rön uppkommit som jag gärna vill berätta om.

I ett tidigare inlägg skrev jag att den gamla finnbyn Aspberget på Höljesskogen i Norra Finnskoga, Värmland en gång i tiden var boplats för både samer och östfinska nybyggare (skogsfinnar) som levde sida vid sida där. Något belägg för att så var fallet finns dock inte, har jag nu fått veta. Den duktige forskaren Bo Hansson, som under många år har källforskat om dessa trakter och de familjer som bodde där berättar:
– Det finns ingenting som tyder på samiska familjer i Aspberget. Henrik Olsson Lappalainen var skogsfinne och har sammanblandats med den samtida namne ”storfinnen” Henrik Olsson Kuosmainen, som var barnbarn till Anders och född i Törberget, men gift med Lars Josefsson Hakkarainens dotter Ablona (som dog tidigt).

Stenhuggare

Det var ursprungligen två bröder – Lars och Josef Hakkarainen som bebyggde Aspberget. Många nu levande ättlingar till de skogsfinnar som bosatte sig på finnskogarna i Sverige och Norge under 15- och 1600-talet, kan spåra sina rötter till just orten Rautalampi, varför värmländska Torsby och Grue i Norge idag är vänorter till Rautalampi kommun.

För skogsfinnarna var släktnamnet väldigt viktigt eftersom det visade vilken klan man tillhörde och vilka rättigheter man hade vad gäller jakt- och fiske. Släktnamnet var det namn som en gång i tiden hade burits av släktens patriark och som sedan gick i arv, i generation efter generation. Namnen bildades ursprungligen utifrån klanledarens egenskaper. Tillnamnen formades efter yrke, hemvist eller personliga egenskaper såsom namnen Hakkarainen som betyder ”stenhuggare”, Karjalainen som betyder ”karelare” och släktnamnet Käivärärinen som betyder ”lockig”.

Bröderna Lars och Josef Hakkarainen, eller ”Hackran”/”Hackare” som de kom att kallas av sina svenska grannar, härstammade från en stenhuggarsläkt.

Lars och Josef Hakkarainen var söner till Pekka (Per) Hakkarainen (f. 1570, Saimi Rautalampi).  Så långt stämde forskningen jag uppgav i min text…

Ingen Anders Liitiäinen i Aspberget

Jag berättade i mitt tidigare inlägg om Anders Liitiäinen (f. 1625) som bosatte sig i Aspberget i mitten av 1600-talet. Anders bodde först i Röjden, Värmland men var tvungen att flytta till Gravberget i Norge på grund av djup osämja med en granne. Anders Liitiäinen som även kallades ”Anders Liden”/”Anders liten” var enligt domböckerna en av Norge anlitad spejare och kunskapare under den Gyldenlöfska fejden (norskt-danskt krig mot Sverige under åren 1675–1679). Han bedrev även olaga handel. Byn Aspberget kom att bli ”skövlad och spolierad” under kriget men återuppbyggdes sedan. Men det här stämmer inte alls:
– Anders Mortensson Liitiäinen har aldrig bott i vare sig Röjden eller Aspberget. Han kom via Mulltjärn i Östmark, fick nedsättningsbrev på Gravberget (5 mil söder om mig) år 1656 och bodde där med flera syskon resten av sitt liv. Anders Olsson Kuosmainen däremot bodde i Röjden 1658–1665 och kom sen hit till byn där jag bor och bodde här. Han blev skattebefriad för sitt ”kunskapande” över gränsen, berättar Bo Hansson.

Grå vadmalskläder, trindmössor och långa hår

På 1820-talet bestod Aspberget av 16 hushåll som alla var finska. 1860 bodde över 100 personer i byn (500 personer i hela hemmanet) och i början på 1900-talet byggdes byns skola. ”I mitten av 1800-talet var bostäderna byggda på svensk-norskt vis med järnugn och inbyggda sängar, men finnsederna var bibehållna. Man låg på bäddar av starrhö mellan lakan av vita kalvskinn med håren på. Därtill fanns också långulliga fårskinnsfällar. I byn sågs ”små finnpojkar i sina små tarvliga grå vadmalskläder, långa ned på axlarna hängande hår och små efter huvudet formade trindmössor”, berättade på sin tid jägaren och författaren Gustaf Schröder (f.1824 d.1912). Den siste i Aspberget som talade finska var Erik Josefsson d. 1880, sonson till nybyggaren Josef Hakkarainen.

Känd fader och fader okänd

Min farfar Johan Gustaf föddes våren 1915 i Glissjöberg, Härjedalen. Hans mamma var ogift. Några år tidigare föddes sonen Torsten Sigurd Leander, som till en början också antecknades som ”oäkta” i kyrkboken. Någon månad efter Torstens födelse erkände bokhållaren Teofil Pettersson faderskapet och pojken fick därefter heta Pettersson efter fadern. Torsten verkar ha haft en fin kontakt med sin pappa och flyttade snart till släktgården i Bladåker, Uppland, där han fick växa upp.

Jag fick kontakt med hans son för några år sedan. Han har arbetat som styrman på nya Amerikalinjen många år och berättade att min farfar och hans far var som ”helbröder” trots att de hade olika fäder. De hade en väldigt nära och fin kontakt. Familjen minns min farfar Gustaf som en väldigt lång, väldigt snäll och glad man. Han tyckte mycket om barn och hade alltid nära till skratt. Så synd att vi aldrig fick träffa farfar!

Lustig som kanske förliste

Anna Matilda Kornberg fick min farfar, Johan Gustaf, 1915 i Glissjöberg som ogift. Enligt rykten arbetade fadern vid järnvägen i Glissjöberg, som järnvägsskrivare. Han hette Lustig och for sedan i väg till Amerika med en båt som förliste. ”Lustig” erkände aldrig faderskap, så vi trevar fortfarande i mörker. Farfar Gustav började arbeta vid järnvägen i unga år, blev sedermera militärpolis och flyttade till Göteborg. Han avled där 2011.

Familjen Sjölin

1920 gifte sig farfars mamma med Karl Arvid Svante Sjölin som kom från Alsen i Jämtland. Genom giftermålet fick barnen
styvpappans namn, Sjölin.

Längst till höger på fotot står Arvid Sjölin med lille sonen Arvid som föddes 1920. Intill står farfars mamma Anna Matilda och farfar Gustaf framför dem. Pojken som står bredvid farfar kan vara den äldre brodern Torsten Sigurd Leander f. 1911.

Lite swing i släkten – Arvid ”Avve” Sjölin

Farfars bror Arvid f. 1920 i Glissjöberg började spela violin i unga år och när han var 12 år fick han en fiol för sina insatser av den dåvarande kronprinsen (Gustav VI Adolf). Arvid ”Avve” Sjölin ägnade hela sitt liv till musiken och hade under sin livstid flera band/orkestrar – bland andra ”Sjölins sextett”. Han spelade ofta i Harris orkester och arbetade vid sidan om som försäljare. En tid drev han en livsmedelsaffär på Kungsholmen i Stockholm.

På bilden tittar Arvid ”Avve” fram längst bak. Foto: Kvicksound.

Asta Sjölin – Brandvold

Farfar Gustaf verkar ha haft fin och nära kontakt med sina halvbröder, men den innerligaste relationen hade han med sin lillasyster Asta som föddes i Glissjöberg 1930. Farfar och hans syster följdes åt hela livet och han reste från Göteborg till Glissjöberg varje sommar, ända fram till 2010, för att hälsa på sin kära syster.

Om Asta vet jag tyvärr inte så mycket. Hon föddes 1930 i Glissjöberg, gifte sig med en man från Norge som hette Brandvold och tillsammans fick paret två söner och en dotter. Tack vare Astas barn har jag fått denna bild på farfars och hans syskons barndomshem i Glissjöberg.

När jag började släktforska som 20-åring och fick kontakt med snälla och erfarna forskare så fick jag några varningens ord och goda råd på vägen. En person sa att jag skulle vara lite försiktigt och helst inte ge mig in i detta eftersom släktforskning är väldigt beroendeframkallande. Det är svårt att sluta när man väl har börjat. En annan släktforskare önskade mig varmt välkommen i klubben av knasbollar och skrev ”Man måste vara lite knäpp för att släktforska. Välkommen och Lycka till!”

Det var 35 år sedan jag fick dessa snälla och vänliga råd och jag har insett att de båda hade så rätt 🙂

Sommaren är äntligen här! Som vi har längtat. Nu är dagarna långa och nätterna är ljusa och ljumma. Våren var väldigt kall i år och jag planterade mina fröer alldeles för tidigt. Flera små gurk- och tomatplantor fick lämna jordelivet alldeles för tidigt, men nu spirar det åter på balkongen.

Kattgräs kan man aldrig få för mycket av tycker lilla kissen Esther, så det odlar vi för fullt.

När man som jag håller på med historia- allt det där som hände för väldigt länge sedan på 16–17 och 1800-talet, så är det lätt att glömma att man själv börjar bli ett fall för Antikrundan. I sommar fyller jag 55. Benämningen ”antikvitet” kommer förresten av latinets ”antiquus” som betyder forntida/gammaldags. Det stämmer in på mig, alltihop, men när det gäller mattor så används vanligen begreppet ”semi-antik” för att beteckna gamla mattor som har 50 år på nacken men som ännu inte uppnått 100 år, så jag kanske kan kalla mig ”semi-antik” ett tag till 🙂

Utilitarism är en form av nyttoetik som menar att en handling som är etiskt rätt, är den handling som maximerar utfallet av lycka och minimerar utfallet av lidande i samhället. Om de styrande i ett land är hängivna denna knäppa idé så skulle det kunna innebära att ansvariga myndigheter och regering är helt ok med att tusentals svaga människor avlider, exempelvis under en pandemi, för att de starka ska kunna leva sina liv som vanligt och hålla de ekonomiska hjulen i rullning.

Singer

Filosofen och utilitaristen Peter Singer, menar att den handling som tillfredsställer flest intressen, är en god handling. Inför varje val vi gör, bör vi därför välja det alternativ som i största möjliga mån kan tillfredsställa människor och andra djurs intressen. 

Inom utilitarismen döms handlingar utifrån dess konsekvenser och enligt Peter Singer är ett av våra grundläggande intressen här i livet, att undvika lidande. Eftersom även andra djur kan uppleva smärta och därmed lidande, kan man inte rättfärdiga någon handling som orsakar just lidande. Att äta djur är heller inte försvarbart. Vi kan nämligen inte alls garantera att djuren inte utsätts för lidande. Varje varelse som kan uppleva smärta måste ges lika omsorg, menar han.

Tännsjö

Den svenske filosofen och Torbjörn Tännsjö, hävdar att det faktiskt finns undantag från principen att det alltid är fel att döda. Även han tror att djur och människor är moraliskt jämställda, men i varje enskilt fall måste man noga analysera konsekvenserna, menar han. Han pekar på att det inom utilitarismen finns olika åsikter om vad det är som gör konsekvenser bra eller dåliga. Själv ansluter han sig till den klassiska hedonistiska utilitarismen som uppkom genom filosofen och juristen Jeremy Benthan på 1700-talet.

För Torbjörn Tännsjö känns det naturligt att äta djur om de har levt under goda förhållanden. Han menar att djur i fångenskap inte lever dåliga liv bara för att de inte lever i frihet. Det är vår egen romantiska syn på det vilda livet i det fria som skapar denna bild. Tamboskap besparas mycket lidande som skulle drabba dem i naturen där de ofta faller offer för rovdjur. Vi kan hjälpa till att förbättra djurens villkor genom att vägra äta de djur som levt under miserabla förhållanden, men de ”glada” grisarna, korna, fåren och kycklingarna bör vi äta med gott samvete för deras egen skull. Dessa djur hade nämligen aldrig funnits om vi inte hade fött upp dem och om vi föder upp lyckliga djur för att äta dem, så bidrar vi därmed till att öka hela världens totala lycka.


Benthan

Jeremy Bentham menade på sin tid att ett lands välstånd utgjordes av dess invånares lust. Då människorna var så väldigt obildade menade Bentham att det behövdes en bildad elit som gav allmogen undervisning i lyckans betydelse ”för deras och därmed landets välstånd”. Hans lyckobegrepp var hedonistiskt, och han definierade det som lust – som motsats till fysisk smärta.

Enligt denna inriktning bör vi arbeta för att skapa ett så stort överskott av lycka över olycka, som är möjligt. Inom den hedonistiska utilitarismen läggs moraliskt fokus på lycka och lidande och genom att öka mängden hos existerande varelser, eller genom att skapa nya lyckliga varelser, väger vågskålen över till det godas fördel.

Professor Per Bauhn förklarar: ”I ett utilitaristiskt perspektiv innebär det gemensamma goda största möjliga nytta, lycka och tillfredställelse för ett helt kollektiv, medan ett rättighetsbaserat perspektiv i stället ser det gemensamma goda som att samhället garanterar varje enskild individ vissa grundläggande rättigheter till frihet, liv, hälsa, trygghet och så vidare. Det betyder att utilitarister är beredda att offra också grundläggande individuella rättigheter för att åstadkomma större total nytta, medan rättighetsperspektivet vägrar att gå med på att individer kan reduceras till enbart resurser till maximerandet av samhällsnytta.”

Etik och pandemihantering i Sverige

Per Bauhn, som är professor i praktisk filosofi har utvärderat Sveriges hantering av coronapandemin i ett bidrag till en internationell samlingsvolym om etik och pandemihantering och han menar att syftet med den svenska coronastrategin har varit att skydda institutioner snarare än individer. Han förklarar:
”De värden som har lyfts fram handlar om att säkerställa att sjukvård och samhälleliga institutioner ska kunna klara påfrestningarna och att man ska undvika onödiga nedstängningar eller restriktioner. Vissa uttalanden antyder också att man såg smittspridningens kostnader, exempelvis ett ökat antal döda äldre, som acceptabla i förhållande till mer omfattande restriktioner”.

”Den svenska strategin innebar alltså en frihet som sker på andra individers bekostnad, i detta fall de många äldre och sjuka som drabbades hårdast av hög smittspridning. Sett ur ett perspektiv som prioriterar individens rättigheter, är Sveriges vägval därför svårt att försvara moraliskt.

”Människor som lyckas undvika allvarlig sjukdom är givetvis glada över att slippa krav på munskydd och nedstängningar av arbetsplatser och affärer. Men en utvärdering av strategin utifrån ett rättighetsperspektiv måste också ta med i beräkningen de som dog i pandemin och vars död hade kunnat undvikas, åtminstone just då. De kan inte längre föra sin egen talan, men det innebär inte att deras död var försumbara händelser i marginalen”, säger Per Bauhn.

Källor:

Bauhn: https://lnu.se/mot-linneuniversitetet/aktuellt/nyheter/2022/samhallsnytta-fore-individens-rattigheter-i-sveriges-coronastrategi/
Tännsjö: https://kvartal.se/artiklar/tannsjo-manniskovardet-ar-inte-okrankbart/

Peter Singer: https://sv.wikipedia.org/wiki/Peter_Singer

Önskar er alla en riktigt God Jul! ❤

Farmors mamma har berättat om sin barndoms jul året 1894 i Ångermanland och jag återger hennes berättelse här:
”Ingen fick vara uppe sent på julaftonskvällen ty far och mor skulle upp till julottan dagen därpå och hade en del att ordna med innan det bar i väg. Djuren skulle ha något att äta, så skulle ett av barnen finklädas. Det var jag som hade turen att följa med till julottan 1894. Vi barn fick, från sexårsåldern turas om att åka med. Vid den åldern skulle vi åtminstone förstå att sitta stilla i kyrkan och ha någon behållning av julottan.

Ja, så kläddes jag riktigt varmt och allt var snart klart för avfärd. Pappa var i stallet och ordnade med mat till hästen ”Blacken” som skulle ha en liten hötapp och havre för att ha tålamod att vänta på kyrkfolket. Ja så var allt ordnat. Vi bäddades ned i släden och iväg for´t. Det var nästan en mil till kyrkan och på vägen lyste det i varje fönster och bjällerklang hördes från hundratals andra kyrkobesökare.

Så var det äntligen slut på den långa predikan prästen hållit, tänkte jag. Men vackert var det i alla fall. Jag satt mest och tänkte på hemresan när vi skulle hälsa på hos mormor och dricka julmorgonkaffe och få smaka de goda saffranskringlorna som hon brukade baka. Mormor bodde ungefär på halva vägen mellan mitt hem och kyrkan. Hon var änka och bodde ensam i en stuga med två små rum.

Så var vi äntligen framme. Mormor stod i dörren och tog emot oss. I köket var det pyntat så fint. På den stora spishällen brann en björkvedsbrasa. En blankskurad kaffepanna stod mellan vedträna på sina höga järnben och spred en härlig kaffedoft, blandad med doften av björkveden. Den lilla kammaren var även smyckad med lingonris-girlanger, ljus, en krubba med Jesusbarnet som fanns placerad vid sidan om den öppna spisen.

Även där brann en stor brasa som lyste upp hela rummet och där skulle vi dricka det goda kaffet med saffranskringlor och lite kakor. Så skulle det vara en påse med hem till syskonen som ej fick vara med.

Så blev det bråttom igen att vända hemåt. Mor hade mycket att pyssla med under dagen. Både djur och barn väntade på att bli ompysslade. Björkvedsbrasorna hade börjat brinna ned och spred sitt dunkla, vemodiga sken över de breda golvtiljorna i den idylliska, trolska lilla stugan”.

Dora Emerentia Rödlund f. 1888, Ytterlännäs, Ångermanland

Det var inte alls så länge sedan som hon låg i min famn första gången en solig förmiddag i oktober. Jag betraktade det lilla barnet och fylldes av sådan lycka och tacksamhet. Det var första dagen på vår resa tillsammans och varje dag sedan dess, har varit den lyckligaste i mitt liv ❤ Klockan var 10.38 den soliga oktoberförmiddag 2003 när hon föddes, min älskade flicka. Härom veckan fyllde hon 18 år. När barnen blir vuxna inser man hur snabbt tiden flyger iväg 🙂 

I Sverige värnar man om liv och hälsa så mycket att ingen person under 18 år kan köpa tobak i butikerna och ingen vuxen människa kan köpa alkoholhaltiga drycker på vissa veckodagar och efter vissa klockslag. Folkhälsan är så viktig i vårt land och för att skydda alkoholisterna och deras anhöriga får ingen köpa alkoholhaltiga drycker på Systembolaget efter klockan tre på lördagen. Alla människor är lika mycket värda.

För att skydda människors liv och hälsa måste man till exempel ha flytväst när man åker båt och säkerhetsbälte under bilfärd. Utgångspunkten för Trafikverkets ”nollvision” är det etiska ställningstagandet att ”ingen enda människa ska dödas eller skadas allvarligt i trafiken”.

Jag har därför alltid trott att man värnar om varje människoliv. När pandemin kom var jag säker på att man skulle följa försiktighetsprincipen i vårt land – åtminstone smittskyddslagen, men man kastade både smittskydd och försiktighetsprincipen överbord. Redan i juni 2020 sa WHO att coronaviruset är en luftburen smitta och rekommenderade alla att bära munskydd i kontakt med många människor i slutna utrymmen. För de som är 60+ eller har underliggande sjukdomar rekommenderades en mer skyddande andningsmask, N95 (FFP2). I vårt land vill man fortfarande definiera smittan som ”droppsmitta” och rekommenderar inte munskydd/andningsskydd till befolkningen.

När ett samhällsfarligt virus började att spridas i Sverige förväntade jag mig att få korrekt information så att jag skulle kunna skydda mig själv och mina nära och kära på bästa sätt men, tyvärr..

Året innan jag föddes började min pappa arbeta som journalist och jag fick vara med i några små artiklar i länstidningen. Det är inte klokt så snabbt åren flyger förbi. Idag är jag en (över)mogen dam i mina bästa år, men det är väl som det gamla ordstävet säger – tiden går extra fort när man har roligt 🙂

Text och foto: Björn Wijk

Nå´t vårfint?

Nu börjar träningen

Smultronflicka i Surahammar

Undulat på långtur

Efter en lång tid med restriktioner ska det bli så roligt att få besöka Västra Mälardalens Släktforskare i Köping den 15 februari 2022! Efter årsmötesförhandlingarna berättar jag om de trollkunniga kvinnorna i fornnordisk tid och om häxjakten under 1600-talet.

”När Helena hade släktforskat några år upptäckte hon att många anmödrar hade blivit avrättade för trolldom på 1600-talet. Det väckte hennes intresse för en både spännande och skrämmande ”häxforskning”. Historia är ett ämne som ligger Helena varmt om hjärtat. Hon har en magister i religionsvetenskap och teologi och forskar bland annat om de nordiska häxprocesserna och förkristen folktro”. (Västra Mälardalens Släktforskare)

Varmt välkomna! ❤

Den mediala förmågan verkar ha funnits i släkten sedan urminnes tider och redan tidigt 1600-tal var mina anfäder- och mödrar kända för att kunna bota sjuka och hitta försvunna föremål. På den tiden ansågs förmågan ärvas ned inom familjen, från föräldrar till barn. Under häxprocessernas tid blev det tydligt att även kyrkan trodde att fama publica, släktskap, var ett starkt indicium för trolldom. Många människor inom samma släkt halshöggs och brändes på bål som häxor 1675.

Det enda jag visste var att jag absolut inte ville

När jag som ung upptäckte att jag är medial kände jag inte till att förmågan finns i släkten. Det enda jag visste var att jag absolut inte ville vara medial.
En stor del av min barndom tillbringade jag nämligen i en frikyrkoförsamling och där fick man lära sig det mesta om himmel och helvete, ont och gott. Om man följde Jesus och blev frälst så skulle allt bli bra. Jag minns hur pastorn visade en bok som hade en svart och en guldfärgad sida i söndagsskolan. De goda människorna skulle få vandra på gator av guld tillsammans med Jesus i livet efter detta. För de andra väntade totalt mörker och ett evighetslångt lidande i gehenna. Den rädsla jag fick med mig från kyrkotiden gjorde att jag absolut inte kunde acceptera att jag hade ”övernaturliga” förmågor. Att ägna sig åt det ockulta gick ju stick i stäv med bibelns budskap och jag var livrädd för den där djävulen som man alltid pratade om i kyrkan…

Religiösa övertygelser

Det här var på den tiden då ingen pratade högt om parapsykologi och medialitet. Det fanns inget internet på den tiden och enda källan till information var det kommunala biblioteket. Jag bestämde mig för att gå dit och läsa igenom all litteratur inom området. Jag lyckades bara hitta tre böcker – ”Jag ser”, ”Jag hör” och ”Seanser”, skrivna av mediet Astrid Gilmark som redan på 1960-talet gick ut offentligt med att hon var synsk.
Det var en ganska ensam tid och jag kände inte till någon i släkten som hade samma ”problem” som jag. Jag vände mig till en pingstpastor som sa att jag måste be Jesus om förlåtelse. Jag visste inte vad jag skulle be om förlåtelse för, men gjorde det ändå. Det hjälpte inte. Jehovas vittnen kom på visit en dag och menade att det var djävulen som hade öppnat en kanal till mig. Anledningen skulle vara att jag hade läst en bok om indisk psykologi.

Jag sökte efter svar överallt, men hittade ingenting. När jag till slut hittade en spiritualistisk förening och kontaktade dem, hade jag hoppats på att få lite vägledning om hur jag skulle hantera det hela, men rådet jag fick var i stället att föreställa mig att jag hade en ”ostkupa på huvudet”. Då skulle de onda andarna inte kunna nå mig.

Jag var visserligen ung och rädd vid den här tiden, men inom mig kände jag att de här religiösa föreställningarna jag mötte från olika håll var ganska märkliga. Jag började känna mig trött på all religiös övertygelse och hade inte den minsta lust att gå med i spiritualisterna och föreställa mig en ostkupa på huvudet, heller. Jag skrev ett långt brev till Astrid Gilmark. Om någon kunde ge mig råd, så var det hon, tänkte jag.

När svarsbrevet kom var det hennes make som skrev brevet och jag fick veta att Astrid hade varit tvungen att gå under jorden och bodde nu på okänd ort, då hon under lång tid blivit förföljd av religiösa grupper.  Jag insåg att jag var helt ensam. Ensam är inte alltid stark, men om jag bara kunde hitta vägar att själv kunna kontrollera min medialitet så kunde jag kanske lära mig att leva med det?

Lärde mig leva med det

Ordet intuition kommer av latinets introire som betyder ”att gå inåt”. Den intuitiva förmågan har vi alla. Det är en slags insikt i stunden som går bortom förnuftet och som förmedlas från vårt undermedvetna. Intuitionen finns där ständigt men för att bli en fruktbar kraft i våra egna och andra människors liv behöver den intuitiva insikten kombineras med logiskt tänkande. Att gå omkring här på jorden och hela tiden känna på sig saker, att känna in hur andra varelser känner sig och vad de behöver är till ingen hjälp, vare sig för den inkännande personen eller hans/hennes omgivning om man inte känner att man har kontroll. Jag bestämde därför att jag skulle lära mig att ta kontroll över min mediala gåva/förmåga. Varsel och sanndrömmar ville jag inte ha. Jag ville själv bestämma när jag ”öppnade” och när jag ”stängde” för den intuitiva förmågan.

Jag började utforska hur förmågan fungerade genom att be människor i min omgivning att skriva eller rita saker på ett papper, lägga ned arket i ett kuvert och sedan skulle jag, utan att se vad som fanns inuti, beskriva vad som ritats/skrivits. Det fungerade väldigt bra. Jag minns en gång när en person hade ritat en cirkel och vikt pappersarket på mitten. Jag beskrev cirkeln som en halvmåne eftersom teckningen var vikt på mitten för det var så den såg ut för mig. Från detta gick jag över till att läsa av föremål. Genom att hålla ett föremål – en ring, ett armbandsur eller något annat i handen, kunde jag berätta om personens liv. Vissa föremål hade mer att berätta än andra. En ny klocka exempelvis, hade ingen historia alls. Att läsa av föremål kallas psykometri (själsmätning på latin) och jag kände med tiden att det var begränsande. Jag behövde inga ”redskap” som föremål eller kortlekar och behövde inte heller vara fysiskt nära personen som vägledningen gäller. Ju mindre jag vet om personen desto bättre fungerar det och det spelar ingen roll om vi är hundratals mil ifrån varandra eller om vi sitter i samma rum.

Det har nu gått trettiofem år sedan jag började hjälpa människor genom medial vägledning och den förmågan/gåvan har aldrig varit till belastning, bara till glädje. Under senare år har jag utbildat mig för flera duktiga lärare och blev certifierat medium 2011.

Under sommaren medverkade jag i radioserien Häxmorden i P1 och ni som lyssnade till slutet kanske undrar om jag nu ska läsa till präst? Jag har läst teologi i många år på universitetet och funderade en tid om jag kanske ska bli präst, men vid närmare eftertanke insåg jag att det inte skulle bli så bra, varken för kyrkan eller mig, så jag hoppar över det 🙂

Nu är sommaren som allra vackrast. Ljuset. Dofterna. Grönskan. Det är så bedövande vackert alltsammans men jag kan inte låta bli att känna ett litet, litet sting av vemod nu när ljuset redan har nått sin höjdpunkt genom sommarsolståndet, som inföll härom dagen. Men sommaren har bara börjat och framför oss väntar många härliga och ljusa dagar.

Vår älskade kisse Esther stortrivs på den inglasade balkongen i söderläge och tillbringar mycket tid där, bland diverse tomatplantor och andra växter.

Hon verkar stortrivas i den växthusliknande värmen, men under värmeböljan var vi tvungna att försöka skydda den envisa kissen med ett provisoriskt ”parasoll” då hon ville vara på balkongen trots att det var minst 40+ i solen.

Balkongen påminner förresten numera om en djungel sedan jag råkade plantera alltför många fröer med högväxande tomatplantor i våras (när jag glömde att sätta på mig läsglasögonen). Mängder av klasar med små tomater kan skymtas bland grenarna.

Nu närmar vi oss midsommar då natten är som ljusast och vackra små blommor växer på ängarna. Enligt gammal tradition får man veta vem man ska gifta sig med om man plockar sju eller nio sorters blommor på midsommarnatten och sedan lägger blommorna under huvudkudden. I drömmen kommer svaret. Jag måste erkänna att det där inte alls har fungerat för mig, men envis som jag är ska jag göra ett nytt försök på fredag.

Veckan efter midsommar, på tisdag 29 juni sänds första delen av Häxmorden i Sveriges Radio P1, klockan 14.30.
I juni år 1675, för 346 år sedan, avrättades många människor för trolldom i Torsåker, Ångermanland. Många av de avrättade var mina och många andra, nu levande människors anmödrar. Häxmorden i P1 där jag medverkar är en True crime-serie av journalisterna Gustav Asplund och Moa Soltanian Magnusson som tar sin början i 1600-talet och kopplar dåtid till nutid. Dokumentärserien Häxmorden sätter nytt ljus på häxprocessernas blodiga historia då hundratals människor i Sverige och var femte kvinna i Torsåker, Ångermanland avrättades för brott de inte hade begått.

Om du är morgonpigg och vill lyssna så medverkar Gustav Asplund och jag i P1-morgon i Sveriges Radio på onsdag 30 juni cirka klockan 06.40.

Önskar er alla en fin och glad midsommar!

Här hade jag tänkt skriva ett inlägg om släktgrenarna till de okända fäder på 1800-talet som jag försöker att reda ut, men har istället trasslat in mig i en djungel av tomatplantor på balkongen.

Har ägnat nationaldagen åt att vattna alla törstiga tomatplantor på balkongen. Jag är alldeles novis på det här med odling men tänkte i våras att det skulle vara härligt med någon liten grön växt att pyssla om. Jag köpte påsar med allehanda fröer som jag glatt planterade i små krukor och efter någon vecka tittade små gröna skott fram…massor av skott, överallt.

Jag insåg då att det kan vara en bra idé att ha läsglasögon på när man köper och planterar fröer, för säkerhets skull. Skumögd som jag är, råkade jag köpa fröer med högväxande tomatplantor som kommer att bli närmare två meter höga. Plantorna är redan meterhöga och jag misstänker att balkongen kommer att se ut som en djungel framåt midsommar. Har lyckats adoptera bort två plantor till min mamma, men resten växer och frodas så det knakar här på balkongen…

Den härliga värmeböljan har kommit med besked, så jag hoppar nog över kyrkböckerna just idag. Det är 35 grader varmt i lägenheten, men jag hittade en fungerande golvfläkt i garderoben. Nu sitter jag här och njuter av svalkande vindar. Önskar er alla en härlig sommar! ❤

Jag önskar er alla en riktigt God jul och gott nytt år! ❤

Ju fler människor som gör DNA-test i släktforskningssyfte, desto större blir den viktiga referensgrupp som släktforskningsföretagen jämför vårt DNA med när de beräknar vår genetiska mix/etnicitetsberäkning.

Genom många fler referensgrupper erbjuder nu Ancestry etnicitetsuppskattningar med ännu större precision för de användare som gör DNA-test hos företaget. Genom den nya uppdateringen delas större regioner i Europa, Asien och Afrika in i mindre områden och tack vare en uppdaterad algoritm blir jämförelserna lättare och ger oss en mer precis beräkning. Man har nu lyckats bryta upp större geografiska områden i mindre, mer exakta, exempelvis England, Wales, nordvästra Europa, Kina, Japan, Filippinerna och Kongo. Väldigt bra!

Här kan du läsa mer om DNA-test hos Ancestry.