Gammalt finnetorp i Hedmark, Norge Foto: Helena Bure Wijk
Att släktforska är fantastiskt roligt men kan ibland vara oerhört frustrerande. Speciellt, om man som jag, söker rötter till de östfinska anfäder och mödrar som en gång i tiden bosatte sig i Ångermanland.
Släktnamnet var oerhört viktigt för skogsfinnarna och visade vilken grupp man tillhörde. Namnen bildades efter klanledarens förnamn, tillnamn, yrke, utseende eller hemort, exempelvis släktnamnet Hakkarainen som betyder stenhuggare och Karjalainen som betyder karelare. Men de östfinska nybyggare från Savolax som bosatte sig i Ångermanland i slutet av 1500- och början av 1600- talen förlorade snabbt sina släktnamn och kallas endast förnamn och ”finne” i dokumenten. Spåren efter skogsfinnarna är få och har resulterat i att jag och många andra släktforskare har släktträd med många Pål, Grels, Henrik och Eskil ”finne”, som vi inte kan forska vidare på. Inte heller går det att hitta deras finska släktnamn.
De finska nybyggare som kom till finnskogarna i Värmland och norska Hedmark är lyckligtvis mycket väl dokumenterade. En stor del av dagens befolkning i Hedmark är ättlingar till de finska nybyggare som en gång i tiden slog sig ned där och man är stolta över sitt arv. Man har kartlagt sina rötter med hjälp av DNA-test och lyfter fram den skogsfinska kulturen genom att anordna årliga marknader och sammankomster där de gamla skogsfinska traditionerna, hantverk och mat står i fokus.
Hedmark, Norge Foto: Helena Bure Wijk
Liitiäinen i Hedmark
Släkten Liitiäinen (som jag härstammar från) tycks ha kommit till Hedmark, Norge via Gästrikland, Sverige, i mitten av 1600-talet. I Hedmark bosatte man sig vid Gravberget och Risberget, Våler. Släkten spred sig även till svensk sida (Aspberget och Södra Finnskoga) men många ättlingar finns i dag kvar i området vid Gravberget.
Om Ingeborg Henriksdatter Liitiäinen finns många berättelser. Ingeborg föddes 1720 i Gravberget, Våler, som dotter till Henrik Andersen Liitiäinen och Anne Mortensdatter. Hon fick flera barn utom äktenskap och kom att bli omtalad som ”Ingeborg løskone”. När hon födde sin andre son utom äktenskap 1742 antecknades följande: ”Ingeborg Henricksdaatter i Graffbberged stevnet for å forklare hvem som er far til det andre barnet hun, som ennå ikke er gått til Guds bord, nestleden høst fødte til verden. Hun skal ha utlagt ektemannen Henrik Mortensen Grafberged, som har sin hustru i live, for barnefar. Ingeborg er også stevnet for andre leiermål i sin ungdom, Utsatt”.
(Källa: Morten Nasch Sandvold)
Barnafadern(fäderna?) tycks ha varit gifta män i trakten och Ingeborg blev hatad av många, speciellt av de gifta kvinnorna som såg henne som ett hot. Det har berättats att kvinnorna i Gravberget tvingade bort henne och att hon därför bosatte sig under ett liggande stenblock, en bit ovanför bebyggelsen i Gravberget. Enligt denna vandringssägen var det också där hon födde sonen Daniel år 1741. Ingeborg dömdes sedermera att flytta därifrån och tillsammans med barnen begav hon sig till en ny sten, vid Haldammen, Gravberget.
När Ingeborg dömdes att flytta från sin bostad under stenen i Gravberget, har det berättats att hon flyttade till ett stenblock nära Haldammen. Det som i dag finns kvar av stenen kallas ”Ingeborgsteinen”, 3-400 meter från Haldammen, längs vägen mot Haltorpet. Foto: Nils Erik Iversen
Vill du också söka dina rötter i Norge? Digitalarkivet är en fantastisk tjänst där man kan söka i kyrkböcker och andra handlingar helt gratis.
Som gammal släktforskare har jag genom åren gjort många misstag som jag lärt mig av men mitt mest ödesdigra misstag var nog att jag en gång i tiden byggde ett släktträd på Geni där jag lade in allt jag forskat fram om min släkt, inklusive gamla släktfoton och släktberättelser. När jag sedan ville radera mitt träd så visade det sig vara helt omöjligt. Tack vare ett fint brev från en läsare här på bloggen som tipsade mig om dataskyddsförordningen (GDPR) så känner jag nu äntligen lite hopp.
Träd som inte går att radera
Geni erbjuder sina användare att kostnadsfritt lägga upp sina släktträd. Geni ägs av företaget My Heritage och alla uppgifter som publiceras på Geni används på My Heritage som ”smarta matcher”. Om man vill vara krass kan man säga att företaget tjänar stora pengar på att naiva människor som jag, ger bort sin mödosamt förvärvade släktforskning, med släktbilder och allt, gratis. Sedan säljs uppgifterna vidare som smarta matcher, via dyra abonnemang.
Det är enkelt att lägga in uppgifter och ”bygga” släktträd på Geni till en början men det blir med tiden oerhört svårnavigerat allt eftersom trädet växer och nya användare ”hakar” in i trädet. På Geni kan man bygga sitt släktträd med obegränsat antal personer i trädet men det finns ingen möjlighet att radera trädet om man skulle vilja. Man kan avsluta sitt konto, men aldrig radera släktträdet eftersom andra användare har ”hakat” in och blivit en del av samma träd. Jag önskar att jag hade vetat om detta när jag byggde mitt träd på Geni, men det finns naturligtvis ingen information om sådant när allt handlar om att så många som möjligt ska dela med sig av så mycket information som möjligt. När jag avslutade mitt konto på Geni ”övertogs” mitt släktträd av andra användare och sedan dess har jag bara kunnat se på hur mina uppgifter, bilder och även felaktiga släktuppgifter ”valsar” runt i olika släktträd på internet och även som ”smarta matcher” på My Heritage. Jag har ingen möjlighet att ändra felaktigheterna eftersom det nu är Geni och My Heritage som äger mina uppgifter.
Nya lagar och en smula hopp
Tack vare en omtänksam och kunnig läsare här på bloggen fick jag nyligen veta att det kan finnas möjlighet att radera det gamla släktträdet på Geni/My Heritage. Enligt dataskyddsförordningen (GDPR) har man nämligen rätt att få information om när och hur personuppgifter behandlas/används. Om de publicerade uppgifterna grundar sig på samtycke och man sedan väljer att återkalla detta samtycke, eller om företaget använder uppgifterna för direktmarknadsföring så ska uppgifterna raderas om den enskilde önskar det, liksom om personuppgifterna inte längre behövs för de ändamål som de först samlades in för. Om man önskar att uppgifter ska raderas så kontaktar man företaget. Från det att man skickat in sin begäran har företaget 30 dagar på sig att behandla ärendet. Ibland kan denna tid förlängas på grund av hög arbetsbelastning. På Integritetsskyddsmyndigheten finns mer information.
”Om personuppgifter har publicerats, eller på annat sätt gjorts offentliga, exempelvis i ett socialt nätverk, i ett internetforum eller på en webbsida så räcker det inte alltid att uppgifterna raderas där. I dessa situationer måste den som offentliggjort uppgifterna också vidta rimliga åtgärder för att informera andra som behandlar uppgifterna om den enskildes begäran så att även kopior av eller länkar till uppgifterna tas bort”. (Källa: Lawline.se)
Jag har kontaktat My Heritage/Geni med min begäran om att alla uppgifter ska raderas snarast och fick ett vänligt svar väldigt snabbt. Det återstår att se om man kommer att vidta några åtgärder, men GDPR-lagen ger i alla fall en smula hopp för mig och andra släktforskare som har gjort samma misstag. Fortsättning följer… 🙂
Stiftelsen Allmänna barnhuset i Stockholm var det första barnhuset i Sverige och grundades på 1600-talet. De barn som lämnades till en institution blev ofta kvar där under hela barndomen och många barn for väldigt illa. 1785 kom en ny förordning om att barnen istället skulle utplaceras i fosterhem på landsbygden för att bli ”samhällsnyttiga varelser”. Fram till 1856 hade de mödrar som födde anonymt ingen möjlighet att få tillbaka sina barn om de i ett senare skede skulle ångra sig, men genom ett tillägg i barnmorskereglementet kunde den anonyme modern lämna en lapp med sitt namn och hemvist på ett papper som förseglades och lämnades till pastorsämbetet i barnets födelseförsamling.
Modern behöll en kopia och kunde senare, om hon önskade, bevisa att hon var barnets biologiska mor. För många barn som föddes av anonyma föräldrar, förblev dock föräldrarna okända. Till en början kostade det 100 riksdaler att lämna sitt barn till Allmänna barnhuset och de som kunde, betalade. De mödrar som saknade ekonomiska medel kunde lämna sitt barn, och i gengäld arbeta på barnhuset under en tid.
Härkan du söka efter barn som varit placerade i Allmänna barnhuset mellan åren 1800-1916.
Frimurarbarnhuset i Stockholm Foto: Stockholmskällan
Frimurarbarnhuset – endast för välartade och friska barn
Frimurarbarnhuset i Stockholm startade sin verksamhet i mitten av 1700-talet och man tog endast emot friska och välartade barn mellan sex och tio år, som var födda inom äktenskapet. Barnhuset grundades av Frimurarelogen ”S:t Jean Auxiliaire” (senare ”Den Nordiska Första”), som en ”bestående insats till samhällets gagn”.
På barnhuset bodde cirka 170 barn som mest och man hade egen skola. Morgonmålet bestod av ”ölsupa” som serverades klockan sju varje morgon. Fyra gånger per år fick barnen besöka sina föräldrahem och detta var för många barn ljuspunkten i tillvaron. Men dåligt uppförande kunde resultera i indragen hemgång som straff.
Pojkarnas sovsal på Frimurarbarnhuset Foto: Stockholmskällan
Till Frimurarbarnhuset kom barn som hade gifta föräldrar men där den ena föräldern hade dött, eller där föräldrarna av olika orsaker inte längre kunde försörja sitt barn. Barnhuset erbjöd en ordnad tillvaro, god uppfostran och skolgång…men när man läser om barnhus-barnen i arkiven så framträder en tillvaro präglad av hård disciplin och bestraffning.
Hemska straff
”Smaka ridspö” och ”ris” var ofta förekommande bestraffningar, liksom ”planstraff” men det är för mig ännu oklart vad planstraffet handlade om. Förmodligen innebar straffet någon form av offentlig ”uthängning” på skolgården/”planen” inför de andra barnen…
Pojkar vid Frimurarbarnhuset Stockholm Foto: Stockholmskällan
Här följer några anteckningar från barnhuset, angående en pojke som bodde där på 1930-talet och de straff han fick under ett år:
14 september: Gripen på bar gärning då han stal frukt i trädgården – arrest 2 söndagar, planen 28 september: Olovligen utåt vägen – Ljög. – smaka ridspö, 1 söndag 27 mars: Slagit sönder kamingaller. – Arrest 1 maj: Sparkat sönder ett trumskinn – Ris 1 augusti: Med Jansson sålt tagna kopparrör –Ridspö 14 dagars planstraff 25 oktober: Olovligen till Holmia – Ris 16 november: Frånvarande vid uppställning –förmaning 2 december: Tagit ur slöjdmontern 1 slev och 1 tavelram, vilka han sålt – Ris
Anteckningar om en pojke, Frimurarbarnhuset
Härkan du läsa mer och söka i arkiven för Frimurarbarnhuset.
Att släktforska är som att läsa en spännande bok. Trots att informationen i kyrkböckerna ofta är knapphändig så blir varje människoöde så levande när man med hjälp av de handlingar som finns, lägger pussel över personens liv. Vissa livsöden är mer gripande än andra.
Brita Eriksdotter föddes 1783 i Burvik, Knutby som dotter till frälsebonden Erik Olofsson. Hon gifte sig med bonden Johan Jansson i Sotter, Knutby. Brita var då 28 år och paret fick sitt första barn, dottern Anna, två år senare.
Barnet visade tecken på svaghet vid födseln och man befarade att hon inte skulle överleva natten. Därför beslutade grannhustrun Margta sig för att nöd-döpa den lilla.
I födelseboken noterar prästen senare:
”I anseende till dess svaghet blef barnet nöddöpt av ryttaren Sotterbergs hustru, Margta Andersdotter i Svanbol i närvaro av bonden Erik Olssons enka i Burvik. Nöddopet undersöktes, befanns riktigt och stadfästes av prosten Gihlman. Därvid varande vittnen voro: Bonden U. Anders Ersson i Burvik, Bonden Mats Jansson och dess hustru i Sotter; Pigan Anna Jansdotter i Spångtorp, Lohärad socken”.
Lilla Anna överlevde förlossningen och hela veckan därpå, men avled sedan, 11 dagar gammal. Om föräldrarnas sorg finns förstås ingenting noterat i kyrkböckerna men vi kan föreställa oss att de måste ha sörjt sin flicka djupt, även om det alls inte var självklart för någon förälder på den tiden att deras barn skulle leva till vuxen ålder.
När jag följde den lilla familjen framåt i tiden via kyrkböckerna, blad för blad, hoppades jag innerligt att Brita och Johan snart skulle få uppleva lyckan i att bli föräldrar igen. Denna gång till ett levande och friskt barn. Det dröjde två år innan nästa barn kom. Hon hette Lena Cajsa och föddes 1815. Jag blev så lycklig över att läsa att barnet föddes friskt och starkt. Jag är själv mamma och har upplevt den stora sorgen att mista en liten dotter men även den största lyckan, då jag några år senare fick gåvan att få en levande och frisk dotter.
Det verkade som om allt nu skulle bli bra för den lilla familjen i Sotter. Jag pustade ut och tänkte stänga arkivet och avsluta forskningen om Britas liv. Brita är inte en direkt anmoder då jag härstammar från hennes bror Johan, men jag ”bläddrade” ändå framåt i tiden, lite förstrött. En anteckning i födelseboken fångade plötsligt min uppmärksamhet. Paret fick ännu en dotter 1819 men den lilla var död när hon föddes. Arma föräldrar!
Jag kände att jag måste få veta hur de gick vidare i livet. Jag hoppades att allt slutade lyckligt för dem, trots allt. Men Brita fanns inte med i församlingsboken. Istället hittade jag henne i dödboken år 1819:
”Bonden Jan Janssons hustru Brita Eriksdotter i Sotter af barnsbörd, 36 år. Dödfödda dottern jordfästes tillsammans med modern den 18 april”
I min, liksom i många andras släkter finns många präster. Prästfamiljer är ofta väldigt tacksamma att släktforska på då prästerna förr i tiden gärna präntade sina släktträd, men som släktforskare får man se upp lite. Ibland fanns det en önskan om att ”frisera” sanningen litegrann så att allt såg bättre ut. Så gjorde exempelvis min farmors farfar prästen Johan Söderman när han ”suddade” bort sin utomäktenskaplige son från kyrkboken för att sedan skriva in barnet, flera år senare, med ett annat och mer passande födelseår.
Inom prästsläkter var det vanligt med latiniserade eller grekiskinspirerade efternamn som avslutas med -us eller -er, som exempelvis namnen Leander och Rufinius. Bruselius, Filmerius, Rufinius, Brunnius, Andreae, Angermannus och Nertunius är några av de prästnamn som förekommer i min släkt. I det här inlägget ska jag berätta om några av mina anfäder som var präster en gång i tiden.
Foto: Helena Bure Wijk
Johan Gustaf Söderman Farmors farfar hette Johan Gustaf Söderman och föddes 1841 på Värmdö i Stockholms skärgård. Hans far var bonde och nämndeman och när det var dags för Johan Gustaf att studera så valde han att läsa teologi. Han studerade först i Uppsala några år och flyttade sedan till Stockholm för att avsluta sina präststudier. Som nyinflyttad i Stockholm blev han inneboende hos familjen Schmidt på Svartmangatan i gamla stan.
Familjen Schmidt bestod då av den före detta sjömannen och konstsvarvaren Adolf Fredrik, hustrun Johanna samt två söner och två döttrar. Adolph Fredrik var sjuklig men försörjde familjen så gott han kunde genom sitt hantverk, som elfenbenssnidare. Äldsta dottern Hulda hjälpte till med försörjningen som hushållerska på slottet.
År 1865 födde dottern Hulda Schmidt en utomäktenskaplig son, Erik Gustaf Sigismund Posse. Barnafadern ville inte gifta sig med henne men han önskade att barnet skulle få en god och kristlig uppväxt. När den teologistuderande och ogifte Johan Gustaf Söderman sökte studentrum i Stockholm, var det därför väldigt passande att han flyttade in hos familjen Schmidt. Han fick en stor summa pengar samt infödingsrätt i Härnösands stift, på villkor att han skulle ta hand om och uppfostra den utomäktenskapliga pojken. Johan Gustaf tackade ja till uppdraget, men att gifta sig med barnets mor, det ville han inte.
1871 födde Hulda ännu en son, Alfonso Hans Gustaf (min farmors pappa) och denna gång var det familjens hyresgäst, Johan Gustaf Söderman som var barnafader, men då det var opassande för honom att få barn som ogift och präststuderande så skrevs barnet in i födelseboken med ”föräldrar okända”. Samma år avled Huldas far Adolf Fredrik Schmidt. Först när Johan Gustaf Söderman hade slutfört sina studier och blivit prästvigd 1874 ”trollades” barnet fram och skrevs in i kyrkböckerna som son till Hulda och Johan Gustaf. Det står även att föräldrarna gifte sig 1872 men några vigselhandlingar har aldrig existerat.
Med en stor summa pengar på fickan och plötslig förvärvad infödingsrätt i Härnösands stift flyttade prästen Johan Gustaf Söderman, Hulda Schmidt, sonen Alphonzo Hans Gustaf, Huldas son Gustaf Erik Sigismund Posse, Huldas syster Mathilda Johanna och svärmodern Johanna från Stockholm. Man styrde kosan norrut då Johan Gustaf fått befordringsrätt inom Lappmarken med ett stipendium att studera samiska. Man bosatte sig på Prästbordet i Nordmaling där familjen sedan kom att stanna kvar.
Vem var han egentligen, farmors farfar Johan Gustaf Söderman? Jag har inte lyckats hitta några ättlingar som kan berätta mer om honom. Så här beskrevs han i Oknytt 1993: ”Ännu på 1930-talet berättades om hur komministern Johan Gustaf Söderman, som dog 1915, kunde gå direkt in från dikesgrävningen, förrätta vigsel eller dop, hänga av prästkappan och gå ut igen, hela tiden med smorläderstövlarna på”.
Farmors farfar Johan Gustaf ”trollade” bort sin utomäktenskaplige son, farmors far, från kyrkboken.
Petrus Jonæ Angermannus Anfadern Petrus Jonæ Angermannus föddes i Lunne, Arnäs i Ångermanland år 1559 och kom att bli biskop i Växjö stift. När pesten drabbade delar av stiftet åren 1601 – 1602 bestämde han sig för att skriva en liten en bok med goda råd för att ”motverka farsotens spridning”. Boken innehåller även diverse råd och anvisningar från det ”andliga apoteket”. Petrus skrev några år senare ”Örtebok eller örtekrans til almogins nyta” som utgavs år 1628 där han ”helsar then Christelige Lesaren venligen Gudi och alt godt tillönskar.”
Petrus Jonæ framhöll gärna en ”enfaldig” tro på Guds ord i Bibeln. I sina predikningar lyfte han fram sina personliga erfarenheter, varvat med historiska händelser. Han menade att den kristna tron främst bör visa sig i ett rättfärdigt leverne och genom ett spontant flödande av goda gärningar, speciellt riktat till de sjuka och svaga.
Andreas Nicolai Rhen Anfadern Andreas föddes år 1520 och var på sin tid verksam som präst och birkarl i Piteå. Birkarlarna nämns i olika dokument från 1620-talet. De var troligen kväner som hamnade under svenskt välde och som kom att arbeta som handelsmän i Torne, Lule och Pite lappmarker. Genom den svenska regeringsmakten fick birkarlarna monopol på handel med samer och att ta upp skatt från dem. Vilken nationalitet dessa birkarlar ursprungligen hade, vet man inte med säkerhet, men de behärskade både svenska och samiska.
Birkarlarna var välbeställda och hade råd att låta sina söner studera den tidens främsta vetenskap – teologi. Det föll sig därför naturligt att även Andreas son, Nicolaus Andreas Rhen f.1557 studerade till präst. Författaren Lars Stiernman har noterat att påfallande många svenska ärkebiskopar kommer från birkarlsfamiljer, bland andra Rhen, Grubb, Bothniensis och Bure.
Andreas var under en tid hovpräst hos kungen Gustav Vasa och var vid taxeringen år 1571 den rikaste av alla Norrlandspäster. Han behärskade det samiska språket och i början av 1600-talet skrev han bland annat en sångbok och en ABC-bok på samiska. Böckerna var de första i sitt slag som trycktes på det samiska språket. Strax därpå startade han även en samisk skola för blivande teologistudenter.
Från Öjebyn i Piteå bedrevs handel med samerna i Pite lappmark (Arvidsjaur, Arjeplog och Malå) Bild: Erik Dahlberg
Mattias Nertunius Nova Suecia (Nya Sverige) var en svensk koloni som grundades år 1638 vid Delawarefloden på den nordamerikanska östkusten. De första kolonisatörerna var svenskar och holländare och man anlände till området med fartygen ”Kalmar Nyckel” och ”Fågel Grip”. Kolonisatörerna i Nova Suecia bedrev byteshandel med den nordamerikanska ursprungsbefolkningen och man ville även kolonisera området för att bedriva tobaksodling. Sammanlagt sändes elva expeditioner till Nya Sverige innan kolonin övertogs av holländare år 1655. I kolonin bedrevs även församlingsliv och prästerna hade bland annat till uppgift att döpa konvertiter från ursprungsbefolkningen in i den kristna kyrkan.
Anfadern Mattias Nertunius hade arbetat några år som pastor inom svenska flottan och amiraliteten när han blev tillfrågad om han ville följa med till Nya Sverige i Amerika. År 1649 gick han så ombord på fartyget ”Kattan” och seglade iväg till det förlovade landet. Så var det i alla fall tänkt… Färden till den nordamerikanska östkusten gick via Nordsjön, engelska kanalen och Karibiska havet. I slutet av augusti lämnade man den västindiska ön Sankt Christopher för att därifrån segla den sista etappen till hamnen i Nya Sverige, men man nådde aldrig fram till slutmålet.
Natten till den 28 augusti gick fartyget ”Kattan” på grund vid en ö i närheten av Puerto Rico. Passagerare och besättning lyckades simma i land och satte sig i säkerhet på den obebodda ön, men lyckan blev kortvarig. De blev snart tillfångatagna av spanska pirater och fördes till Puerto Rico där de flesta, både passagerare och besättningsmän, miste sina liv. Mattias Nertunius var en av få överlevande och han lyckades efter några år återvända hem till Sverige via Amsterdam.
Efter några år i Stockholm ville han åter pröva sina vingar i Amerika. I oktober 1653 lättade fartyget ”Örnen” ankar i Göteborg med 350 passagerare ombord och Nertunius var med på skutan. Allt förflöt väl till en början, men efter att man hade ankrat vid Kanarieöarna för att fylla på proviantförråden utbröt plötsligt rödsot, frossa och dysenteri ombord. 130 av passagerarna avled under färden och strax därpå väntade nästa utmaning i form av tre turkiska skepp som hotfullt närmades sig på havet. Alla passagerare, även de som fortfarande var sjuka, kallades upp på däck där de beordrades att väsnas allt vad de förmådde och vifta hotfullt med gevär. Kapningsförsöket avbröts när angriparna såg att fartyget hade hundratals skränande passagerare som var redo att försvara sig. I maj 1854 anlände fartyget ”Örnen” till Nordamerika och den svenska kolonin.
Mattias blev pastor i Tinicum Township of Delaware County, i den amerikanska delstaten Pennsylvania och kom att bo på prästgården på Priest Island. I församlingen hade han bland annat hand om kyrkans angelägenheter och upprätthöll kontakter med ursprungsbefolkningen. När kolonisatörer från Nederländerna tog över Nya Sverige 1655 valde Nertunius och många emigranter att återvända hem till ”gamla” Sverige.
Joghen Eriksson Sparf Hammerdal i Strömsund, Jämtland är en ort med gamla anor. De första invånarna tros ha bosatt sig där redan under vikingatiden och år 1050 fanns fyra gårdar i ”Hambradal”. Den första sockenkyrkan byggdes omkring år 1150. Sockenprästerna ansvarade för församlingarna i de båda socknarna Ström och Hammerdal, men så särskilt kyrkliga tycks församlingsborna inte ha varit till en början – år 1273 vittnades det nämligen om att ”ingen i Straum kunde bönen Pater Noster”.
När historikern Fale A. Burman besökte bygden år 1802, hörde han rykten om att invånarna tidigare hade använt de gamla förkristna gravhögarna i området som ”bönpallar”. Varje söndag hade sockenborna gått på knäna runt kyrkan, med radband i händerna. Detta pågick så ofta och så länge att det med tiden hade bildats en synlig stig kring kyrkan. ”En del samer i området tros fortfarande ha dessa radband i förvar”, påstod Burman 1802. Han menade även att de flesta invånarna i Ström härstammar från en spåkvinna och helare som hette Agnis. Agnis levde enligt Burman under ”påhvlisk tid” (katolsk tid) och hennes son, ”Stor-Nils” var ”af jättelik växt”.
Genom reformationen år 1527 fastslogs att endast det ”rena Guds ord” skulle predikas i kyrkorna och Sverige omvandlades därmed till den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan, som vi tillhör än idag. Sockenborna i Hammerdal och Ström, hade vid det här laget lärt sig sina böner och vant sig vid den katolska läran. Man var inte särskilt intresserade av att byta inriktning, så när min anfader, sockenprästen Joghen (Jon) Eriksson Sparf, en söndag försökte genomföra en av sina moderna, evangeliska predikningar i kyrkan, blev han utjagad från kyrkan av församlingen. Jon tog sin tillflykt till prästgården, men de ilskna församlingsborna lät honom inte vara ifred där heller.
Prästen beväpnade sig med en dalbila (ett svärd) och flydde upp till ett loft. Från loftet försvarade han sig mot de uppretade församlingsborna genom att hugga hejvilt med svärdet mot folkmassan. Efteråt kontaktade församlingsborna biskopen i Trondheim och framförde klagomål över den stridslystne prästen i Hammerdal. Jon Sparf försvarade sig genom att säga: ”En herde måste märka sina får, på det att han desto bättre kan känna igen dem”.
Ströms kyrka, Jämtland. ”Ingen i Straum kunde Pater Noster” sades det år 1273.
Foto: Erik Svanberg
Olaus Erici Rufinius Anfadern Olaus Erici Rufinius var komminister i Torsåker fram till år 1672 då han avled och svärsonen Laurentius Hornaeus tog över som kaplan. Olaus, eller Olof som han egentligen hette, verkar ha varit en ganska enkel och anspråkslös person. Olof önskade att få lämna över sin tjänst till en annan man men då denne redan hade fått en tjänst, föll lotten på Hornaeus, som även gifte sig med Olofs dotter Brita. Hornaneus dagtingade med svärfadern om tjänsten före hans död.
Det var svår missväxt under flera år i Ångermanland och människorna svalt. De svåra omständigheterna var troligtvis en bidragande orsak till att en stor trolldomsskräck fick så starkt fäste i bygden. De trollkunniga beskylldes för att ha uttalat förbannelser över allt som växte på jorden, vilket troddes ha orsakat missväxten.
Kung Karl XI:s kommission, som hade till uppgift att förhöra människor och avhandla domar på de trolldomsdrabbade orterna, gav sockenprästerna uppdraget att lista misstänkta. Kaplan Laurentius Hornaeus tog sitt uppdrag på största allvar och listade många under rubriken ”Ofta förr i socknen beryktad”. Han anlitade två ”visgossar” som troddes ha förmågan att se djävulens speciella ”invignings märke”, stigma diaboli, på de skyldiga. Pojkarna sägs ha stått i kyrkdörren efter gudstjänsten och där pekat ut de skyldiga. De som blev utpekade av pojkarna fick ställa sig på vägens ena sida, medan de som var friade från anklagelser, ställdes på den andra sidan. De utpekade uppmanades att inställa sig inför kommissionen dagen därpå. Laurentius Hornaeus sonson, Jöns, har berättat: ”ifrån den dagen fingo de aldrig komma till sina barn eller hemvist”. Över 100 personer i pastoratet utpekades och fler än 70 avrättades för trolldom genom halshuggning år 1675.
Mormors morfars mormor levde i 100 år och 9 månader. När hon föddes år 1788 var medellivslängden för kvinnor endast 38 år och männen beräknades leva till sin 35-årsdag i bästa fall.
Medellivslängden i Sverige är i dag mer än 80 år, men det har inte alltid varit så. I slutet av 1800-talet kunde man skatta sig lycklig om man som kvinna fick leva i 49 år. För männen var medellivslängden endast 45 år under samma tidsperiod (1871-1880). Åren 1755-1775 var medellivslängden för män endast 34 år och för kvinnor, 37 år. Med andra ord hade jag ramlat av ”pinnen” för länge sedan om jag hade levt på den tiden…
Barnadödligheten var väldigt hög och många barn fick aldrig leva till vuxen ålder. Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om förfadern Johan Bure och hans hustru, där endast fyra av parets elva barn överlevde sin barndom. Döden var ständigt närvarande och man gav ibland flera barn samma förnamn, eftersom man förmodade att några skulle gå bort i tidig ålder.
Dödböckerna berättar mer
Dödböckerna berättar om dödsorsaker och hur gammal personen var när han/hon avled (År, månad, dag). I somliga dödböcker har prästerna skrivit fantastiska minnesrunor över personerna där man får veta var de föddes, arbetade, hur deras liv såg ut och kanske hur de uppfattades av omgivningen. En riktig skatt att finna i släktforskningen!
Min mormors morfars morfar, Anders Persson f. 1786 var klockare i Simonstorp under många år. När han avled 1786 fick han en väldigt kort och torr notis i dödboken: ”Klockare i Simonstorp, d. av vatten, 60 år”. När hans bror, Torparen Olof gick bort skrev prästen en hel levnadsberättelse där han redogjorde för Olof Perssons alla anställningar och familjeliv. Att Olof uppfattades som en mycket trevligare man än ”min” gamla klockare, framgår väldigt tydligt. Prästen avslutar sin berättelse om Olof med orden ”älskad av alla”.
Torparen Olof Persson i Simonstorp måste ha varit väldigt omtyckt. Prästen avslutar berättelsen med orden ”…De sista 2 åren sjuklig och svårmodig, men haft ett milt väsende, älskad av alla.
Tyvärr är det inte så ofta man hittar sådana här vackra dödsnotiser i kyrkböckerna. Ofta finner man bara någon enkel rad i kyrkboken med namn, yrke, dödsorsak och ålder, om personen kom från enklare förhållanden. Kyrkboken hade ett begränsat utrymme och de lite mer tjusiga ”krusidull-bokstäverna” samt mer utrymme i boken, var främst reserverat för de högre stånden.
Vanliga dödsorsaker förr
En vanlig, men diffus dödsorsak hos spädbarn var ”slag”, som tycks ligga närmast det vi i dag kallar ”plötslig spädbarnsdöd”. Barnet avled hastigt, utan tidigare symtom på sjukdom. Även vuxna kunde drabbas av ”slag” men då avsågs förmodligen det vi i dag kallar ”stroke”. ”Durklopp” (diarré/magplågor) kunde vara en dödsorsak hos vuxna, liksom olyckor, olika slags infektioner och sjukdomar – exempelvis ”lungsot” (TBC), ”rödsot” (dysenteri) och ”håll/styng”, (lunginflammation). ”Af ålderdomsaftyning” var också en vanlig dödsorsak hos vuxna individer och eftersom de flesta människors liv var korta så kunde man dö ”af ålder” nästan när som helst om man var 40 plus.
Sega gubbar och gummor i släkten
De flesta av mina förfäder- och mödrar på 16-, 17- och 1800-talet levde relativt korta liv och i barnkullarna var det ofta ett eller flera barn som inte nådde vuxen ålder. Men det finns några släktgrenar på min mormors sida, som inte alls följde dåtida ”medellivslängds-normer”. Mormors morfars mormor, Ingrid föddes 1788 i Östra Vingåker och kom att få ett långt liv, även enligt dagens mått mätt. Ingrid dog av ålderdom när hon var 100 år och 9 månader och när jag forskar bakåt i hennes släktgrenar, så uppträder ett tydligt mönster. Man levde väldigt långa liv.
En förfader som var född i början av 1600-talet gifte om sig när han var 80 plus och fick därefter flera barn. Han måste ha ärvt sin vitalitet av sin far, som var född 1593 och nästan fick uppleva sin 100-årsdag: ”Jöns Persson i Skogen, een gammal fattigh man, 99 åhr gammal, dödh af långhsam siukdom”.
På några av mormors släktgrenar levde man väldigt långa liv. Och man tycks även haft roliga skägg 🙂 Foto: Privat
Medellivslängd i Sverige genom tiderna:
1755-1775 – män 34 år, kvinnor 37 år 1776-1795 – män 35 år, kvinnor 38 år 1816-1840 – män 40 år, kvinnor 44 år 1841-1845 – män 42 år, kvinnor 47 år 1846-1855 – män 41 år, kvinnor 45 år 1856-1870 – män 42 år, kvinnor 46 år 1871-1880– män 45 år, kvinnor 49 år 2018 – män 81 år, kvinnor 84 år
Otaliga släktforskare, inklusive jag själv, har ägnat mycket tid åt att grubbla över anteckningen ”fader okänd” i födelseboken. Den lilla anteckningen får så stora konsekvenser då den bryskt bryter ett helt släktled och gör det svårt att komma vidare. Och än värre är det när båda föräldrarna är anonyma i födelseboken. Då är det ofta svårt att komma vidare. I sin bok ”Fader okänd”(2011) ger historikern Elisabeth Reuterswärd många värdefulla tips till släktforskare som har ”kört fast”.
Förr rådde en väldigt sträng social kontroll i vårt samhälle och lagstiftningen var länge inriktad på att ställa både mannen och kvinnan till svars. Kyrka och domstol ansträngde sig till det yttersta för att få den ogifta modern att erkänna vem barnafadern var, eftersom utomäktenskaplig sexualitet ansågs vara ett brott mot både kyrklig och världslig lag.
Genom Gustav III:s barnamordsplakat fastslog man år 1778 att ogifta mödrar kunde få sitt nyfödda barn inskrivet i födelseboken med anteckningen ”fader okänd” och ”moder okänd”. Detta för att minska det stora antalet barnamord i Sverige. Genom den nya lagen fick ingen längre tvinga kvinnan att avslöja vem barnafadern var. Dessförinnan hade barnmorskorna haft till uppgift att förmana den ogifta kvinnan att avslöja vem som var barnets far. I de fall myndigheterna begärde det, var barnmorskan även tvungen att berätta vad den ogifta modern hade berättat under förlossningen. Genom barnamordsplakatet förbjöds barnmorskan att försöka tvinga fram sådana bekännelser.
Många ogifta kvinnor valde att behålla sitt barn, om det var möjligt, men om hon saknade möjlighet att försörja sig och inte kunde få hjälp av sina anhöriga, var hon tvungen att lämna bort barnet. Många barn fick växa upp hos sina morföräldrar, men det hände att socknen förbjöd kvinnan och hennes barn att flytta hem till föräldrarna då man ansåg att det fanns risk att familjen skulle ligga fattigvården till last. Om modern inte kunde sörja för barnets vård hände det att ansvaret för barnet övertogs av socknen. När socknen tog över ansvaret för de små, blev många barn utackorderade till lägst bjudande.
Foto: Helena Bure Wijk
Stiftelsen Allmänna barnhuset i Stockholm var det första barnhuset i Sverigeoch grundades på 1600-talet. De barn som lämnades till en institution kom oftast att växa upp där och många for väldigt illa. 1785 kom en förordning om att barnen istället skulle utplaceras i fosterhem på landsbygden för att bli ”samhällsnyttiga varelser”. Fram till 1856 hade de mödrar som födde anonymt ingen möjlighet att få tillbaka sina barn om de i ett senare skede skulle ångra sig, men genom ett tillägg i barnmorskereglementet kunde den anonyme modern lämna en lapp med sitt namn och hemvist på ett papper som förseglades och lämnades till pastorsämbetet i barnets födelseförsamling.
Modern behöll en kopia och kunde senare, om hon önskade, bevisa att hon var barnets biologiska mor. För många barn som föddes av anonyma föräldrar, förblev dock föräldrarna okända. Till en början kostade det 100 riksdaler att lämna sitt barn till Allmänna barnhuset och de som kunde, betalade. De mödrar som saknade ekonomiska medel kunde lämna sitt barn, och i gengäld arbeta på barnhuset under en tid.
Den lilla flickan Emilia Carolina Sophia lämnades till Allmänna barnhuset i Stockholm i februari 1850, när hon var två veckor gammal. Hennes föräldrar, som var antecknade som ”okända” betalade 100 riksdaler vid överlämnandet av barnet. Några månader senare, i april samma år, kom min morfars mormors far, soldaten Jan Petter Bure, till barnhuset och hämtade den lilla flickan som sedan växte upp tillsammans med hans familj i Bladåker, Uppland. Flickan växte upp som Emilia Carolina Sophia Bure och flyttade sedermera till Vitsjö i Estuna där hon fick en tjänst hos Georg Christoffer Hjalmar Leijonhielm och hans hustru Ingeborg Emma Sofia Blûm. Emilia gifte sig med bonden Erik Matsson i Estuna och fick med honom flera barn.
Barnhusets rulla innehåller bland annat information om de barn som lämnats till barnhuset, avtal mellan barnhuset och fosterföräldrarna samt barnets uppväxt hos dem. Härkan du söka i Stockholms Allmänna barnhus rullor 1800-1916.
Emilia Carolina Sophia lämnades till Allmänna barnhuset i Stockholm i februari 1850, när hon var två veckor gammal.
Några tips från boken ”Fader okänd” av Elisabeth Reuterswärd:
Barnafäder som inte har antecknats i födelseboken kan finnas i den absolutionslängd/avlösningslängd som kyrkoherden förde (Detta gäller främst 16- och 1700-talet).
Före 1741 skulle botfärdiga syndare lämna en gåva till kyrkan, varför det även kan vara värt att söka uppgifter i de kyrkoräkenskaper som finns bevarade. Fram till 1778 blev de flesta ogifta mödrar, liksom en majoritet av männen stämda inför tingsrätten.
Från 1918 måste alla ogifta mödrar ha en barnavårdsman för sitt barn. Anteckningen ”bn” intill det utomäktenskapliga barnets notis i födelseboken visar att barnet har blivit anmäld till barnavårdsnämnden och att det därmed finns handlingar rörande barnet och dess föräldrar hos kommunen.
Barnets efternamn kan ge en ledtråd om vem fadern är. Om fadern erkänt barnet som sitt var det vanligt att hans förnamn bildade barnets efternamn (patronymikon). Detta gäller även fall där fadern inte är antecknad i födelseboken, men han senare har erkänt faderskapet. Genom namnlagen som kom 1901 skulle man bära ett släktnamn som var bildat av fadern, farfaders eller morfaders förnamn med tillägg av – son, eller gårdsnamn.
När barnet första gången flyttar från födelseförsamlingen begärdes en så kallad flyttningsattest där det i vissa fall kan framgå vem barnets far är. Om fadern var underhållsskyldig kan det även finnas notering om underhållsplikt i hans flyttningsattest.
Under 1800-talet betalade många män underhåll för sina utomäktenskapliga barn. I konfirmationslängder kan det därför finnas anteckningar om fadern, trots att han inte erkänt barnet när det föddes.
Militära stamkort och andra militära handlingar kan ha anteckningar om barnafaderns namn. Detta fick jag erfara. Läs mer om det i ett av mina tidigare blogginlägg genom att ”klicka” här.
Några tips för att komma vidare om barnet fötts med anteckningen ”föräldrar okända”:
Även om modern är anonym så antecknades hennes ålder då barnet föddes. Den uppgiften kan visa sig vara värdefull.
Om barnets födelseadress finns antecknad – titta närmare på den för att se vilka som bodde på adressen. Ofta är det barnmorskans adress, men viktiga ledtrådar kan finnas här.
Barnets dopvittnen/faddrar kan ge viktiga ledtrådar om föräldrarna.
Farmors mamma Dora Emerentia Rödlund f.1888 berättar om julen och barndomen på en ljudinspelning:
”Mitt barndomshem var en röd liten stuga som låg vid skogsbrynet en kilometer från närmsta gård. Byn heter Ed, Ytterlännes, Ångermanland. Föräldrarna hade ett litet jordbruk med en häst, ett par kor och några smådjur, där vi barn fick den bästa omvårdnad. Allt var så mycket enklare då för folk som inte hade så mycket att röra sig med. Visserligen gjorde folk sitt bästa också då, med bakning, mat och det vardagliga. Nu har snart sagt alla råd att leva i överflöd. På den tiden var det endast de rika som frossade. De fattiga fick klara sig så gott de kunde och sedan blev det fattigvården när de inte orkade längre. Det fanns ingen socialhjälp att gå till då. På det viset är det bättre ordnat nu, men trots allt tror jag ändå att människor levde lyckligare då.
Jag minns julen 1894. Julgranen kläddes med papperskarameller och hängdes i taket då det var trångt i stugan. Vi hade ej jultomte. Istället kom någon på julkvällen och kastade in små paket till barnen – en griffeltavla eller en Abc-bok. Ingen fick vara uppe sent på julaftonskvällen ty far och mor skulle upp till julottan dagen därpå och hade en del att ordna med innan det bar i väg. Djuren skulle ha något att äta, så skulle ett av barnen finklädas – den som hade turen. Barnen fick från sexårsåldern turas om att åka med till julottan. Vid den åldern skulle vi åtminstone förstå att sitta stilla i kyrkan och ha någon behållning av julottan. Ja, så kläddes ett av barnen riktigt varmt och allt var snart klart för avfärd.
Hästar: G-B Bure
Pappa var i stallet och ordnade med mat till Blacken som skulle ha en liten hötapp och havre för att ha tålamod att vänta på kyrkfolket. Ja, så var allt ordnat. Vi bäddades ned i släden och iväg for´t. Det var nästan en mil till kyrkan och på vägen lyste det i varje fönster och det hördes bjällerklang från hundratals andra kyrkobesökare.
Så var det äntligen slut på den långa predikan prästen hållit, tänkte jag. Men vackert var det i alla fall. Jag satt mest och tänkte på hemresan när vi skulle hälsa på hos mormor och dricka julmorgon-kaffe och få smaka de goda saffranskringlorna som hon brukade ha. Mormor bodde ungefär på halva vägen mellan mitt hem och kyrkan. Hon var änka och bodde ensam i en stuga med två små rum. Mormor stod i dörren och tog emot oss. I köket var det pyntat så fint. På den stora spishällen brann en björkvedsbrasa. En blankskurad kaffepanna stod mellan vedträna på sina höga järnben och spred en härlig kaffedoft, blandad med doften av björkveden.
Den lilla kammaren var även smyckad med lingonrisgirlanger, ljus, en krubba med Jesusbarnet som fanns placerad vid sidan om den öppna spisen. Även där brann en stor brasa som lyste upp hela rummet och där skulle vi dricka det goda kaffet med saffranskringlor och lite kakor. Så skulle det vara en påse med hem till syskonen som ej fick vara med. Ja, så blev det bråttom igen att vända hemåt. Mor hade mycket att pyssla med under dagen. Både djur och barn väntade på att bli ompysslade. Björkvedsbrasorna hade börjat brinna ned och spred sitt dunkla, vemodiga sken över de breda golvtiljorna i den idylliska, trolska lilla stugan.
Mina lyckliga barnaår tog snart slut. Mor blev sjuk i en på den tiden obotlig lungtuberkulos. Hon dog när jag var nio år. Min äldsta syster var elva år, sedan fem yngre syskon. Min yngsta syster var ej fyllda två år. Vi hade då bott i Hjärtnäs, i Torsåkers socken ett år, när mor dog. Då hade vårt första hem i Ed gått ifrån oss. Pappa hade blivit satt i konkurs så Blacken och de övriga djuren fick vi ej behålla. Far och vi barn försökte hålla ihop hemmet efter mors död. Vi skaffade två kor men då det blev för mycket med korna och de små syskonen att sköta, upplöstes hemmet. Vi barn blev bortackorderade till olika hem. Far tog sig ett arbete och hemmet såldes. Sedan dess har vi fått klara oss själva. Men det blir ett hårt liv många gånger när man inte har en mor att vända sig till med sina bekymmer. Därför känner jag jämt medlidande med alla barn som blir föräldralösa. Ingen som fått ha sina föräldrar kvar, åtminstone i barnaåren, kan förstå hur det är att bli föräldralös”.
”Härdens brasa flammar. Nu vill jag vila ut, uti min hemgårds kammar´ All oro och sorg blir till flarn när jag vilar igen som barn på bädd som min moder bäddat.
Nu är jag åter hemma hos Far och Mor Jag sitter hos dem vid härden i kammaren där lyckan bor och ser in i den sista glöd och hela den stora världen är svunnen i all sin nöd.
Mor går tyst och stilla över trasmatts-pyntat golv, ansar varligt brasans sista bränder. Allt ont och farligt viker för min Moders gamla kära händer”.
Båtsmän från Öland 1890-talet, foto: Hilda Issaeus
Båtsmän var förr i tiden soldater som tjänstgjorde ombord på fartyg och rekryterades inom det svenska indelningsverket, liksom övriga soldater. De skulle snabbt kunna rycka in om det blev krig i landet och man övade flera gånger per år. Liksom den indelte soldaten fick båtsmannen nyttja ett litet torp och en liten jordlott under sin anställningstid. Det var främst bönderna, rusthållarnas, ansvar att se till att båtsmän och soldater fick tak över huvudet, kläder och nödvändig utrustning.
Båtsman år 1824, foto: Adolf Schützercrantz
För att lättare kunna skilja dem åt fick både båtsmän och soldater nya namn när de påbörjade sin anställning. Ofta hämtades båtsmansnamnen från torpen som de övertog men det förekom även fantasifulla namn som anspelade på mer personliga attribut. I min släkt har det funnits många soldater men endast några få båtsmän – Nylander från Härnösand och Kruslock från Gävle. Det sägs att Kruslock var vallonättling och att namnet egentligen stavades Kreutzlock. Huruvida han härstammade från valloner vet jag inte men när han föddes 1838 var faddrarna smeder vid Tolvfors bruk och hette bland annat Pierrou.
För alla som släktforskar och har hittat båtsmän i släkten (slutet av 1800-talet) kan de utförliga båtsmansrullorna vara en riktig skattkammare. När kontrakt hade skrivits fick varje båtsman en liten bok som kom att följa honom genom åren, från anställning till avsked. Förutom personuppgifter och signalement även allt som hände under karriären som utbildningar, uppdrag och även straff i de fall båtsmannen gjort sig skyldig till brott.
Arkiv Digital har flottans rullor 1635 – 1915 samt ett landsomfattande personregister över båtsmän. För att söka i registren krävs ett abonnemang som kan tecknas månadsvis, kvartalsvis eller per år.
Ni vet väl att det numera är helt gratis att släktforska i SVAR:s arkiv? Härfinns fantastiskt många dokument och arkiv att söka sina rötter i.
Under fliken ”frigivna straffarbetsfångar” kan man t.ex. hitta information (och även foton) på släktingar som råkat i klammer med rättvisan under sin livstid.
SVAR:s arkiv är en skattkammare för släktforskare. En av mormors bröder hamnade i finkan för stöld, inbrott och olagliga spritaffärer.
Som om jag inte vore tillräckligt uppskrämd redan tidigare för att vara i riskgrupp för det sabla coronaviruset genom ”dålig” ålder, ”dålig” blodgrupp och andra riskfaktorer. Nu finns det även risk för att en 50 000 år gammal neandertalare kan ställa till det ordentligt och göra allting ännu värre, om jag råkar vara släkt med just honom. Vårt eventuella släktskap lär väl visa sig under den närmaste tiden tänker jag, men för första gången hoppas jag inte på att få en DNA-match med en ny släkting 🙂
År 1899 upptäckte paleontologen Dragutin Gorjanovic-Kramberger kvarlevor av neandertalare (homo neanderthalensis) i Krapina, Kroatien. De äldsta fynden beräknas vara 125 000 år gamla. Man har gjort fantastiska upptäckter genom åren.
Krapinamänniskor Foto: Divna Jaksic
Ny forskning tyder på att arvet från neandertalare kan öka risken för att drabbas svårt av SARS-CoV-2. Det menar forskare i flera studier. Det är en liten bit DNA på kromosom 3 som kan kopplas till svårt insjuknande och andningssvikt om man drabbas av viruset. Forskarna Hugo Zeberg och Svante Pääbo rapporterar att de människor som bär denna genvariant har upp till tre gånger högre risk att hamna i respirator på grund av covid-19.
Studien visar att den genetiska riskvarianten är vanlig i södra Asien där ungefär halva befolkningen beräknas bära på genen från neandertalare, men genvarianten finns inte alls i samma utsträckning i Afrika och i östra Asien. I Europa beräknar man att en av sex personer bär på denna riskabla genvariant.
Skelett och rekonstruktion av neandertalmänniska, Tokyo (beskuren) Foto: Photaro
Kvinnorna i Tuna begravdes med amuletter och sierskestavar. Tunakvinnans båt, smycken och denna rekonstruktion av klädsel finns att se på Västmanlands läns museum i Västerås
I början av 1950-talet upptäcktes närmare 90 kvinnorgravar på ett fält i Tuna, Badelunda strax utanför Västerås i Västmanland. Centralt på fältet fanns åtta gravar som låg i anslutning till en mycket äldre kvinnograv, daterad till 200-talet f.v.t.
Gudinnan Freja invigde guden Oden och asarna i sejdkonsten. Bild: Wikipedia
DNA-test har visat att de gravlagda var släkt, förmodligen en äldre anmoder och hennes kvinnliga ättlingar. Det stora antalet kvinnogravar som man har hittat i Tuna, samt amuletter och sierskestavar som har begravts tillsammans med de döda har gjort att man nu tror att det en gång i tiden kan ha utövats Frejakult i området.
Det historiskt geografiska område som kallas Fjädrundaland var under vikingatiden ett av tre uppländska folkland – områden som hade egen lag och egen lagman. På 1100-talet sträckte sig Fjädrundaland från Birka i nuvarande Stockholms län, till östra Västmanland och själva centum låg mellan dagens Enköping och Västerås, vid badelunda och Sagån vid Nykvarn. I Fjädrundaland rådde andra lagar än på landsbygden och kvinnan hade en starkare ställning där. Den mer jämställda lag som hade uppstått i Birka var tongivande även för Mälardalens kvinnor som hade lika arvsrätt som männen. Enligt germansk sedvänja var det inte heller kvinnan, utan istället mannen som gav hemgift i detta område.
Den obefläckade. Målning av Bartolomé Esteban Murillo
Farmors farfar Johan Gustaf Söderman växte upp i en välmående familj som bodde på Värmdö i Stockholms skärgård. Hans far var bonde och nämndeman och när det var dags för Johan Gustaf att studera så valde han att läsa teologi. Han studerade först i Uppsala några år och flyttade sedan till Stockholm för att avsluta sina präststudier. Som nyinflyttad i Stockholm blev han inneboende hos familjen Schmidt på Svartmangatan i gamla stan.
Familjen Schmidt – f.d sjömannen och konstvarvaren Adolf Fredrik, hustrun Johanna samt två söner och två döttrar, hade flyttat till Stockholm från Blekinge i mitten av 1800-talet och man bodde först i Katarina församling på Södermalm men bosatte sig senare i gamla stan där Adolf Fredrik arbetade som elfenbenssnidare. Han var sjuklig men försörjde familjen så gott han kunde genom sitt hantverk. Äldsta dottern Hulda hjälpte till med försörjningen som hushållerska på slottet.
Svartmangatan i gamla stan, Stockholm Foto: Mats Halldin
År 1865 födde min farmors farmor Hulda en utomäktenskaplig son som fick namnet Erik Gustaf Sigismund Posse. Barnafadern ville inte gifta sig med henne men han önskade att barnet skulle få en god och kristerlig uppväxt. När den teologiestuderande och ogifte Johan Gustaf Söderman sökte studentrum i Stockholm, var det därför väldigt passande att han flyttade in hos familjen Schmidt. Han fick en stor summa pengar samt infödingsrätt i Härnösands stift, på villkor att han skulle ta hand om och uppfostra den utomäktenskapliga pojken. Johan Gustaf tackade ja till uppdraget, men att gifta sig med barnets mor, det ville han inte.
1871 födde Hulda ännu en son, Alfonso Hans Gustaf (min farmors far) och denna gång var det familjens hyresgäst Johan Gustaf som var barnafader, men då det var opassande för honom att få barn som ogift och präststuderande så skrevs barnet in i födelseboken med ”föräldrar okända”. Samma år avled Huldas far Adolf Fredrik. Först när Johan Gustaf Söderman hade slutfört sina studier och blivit prästvigd 1874 ”trollades” barnet fram och skrevs in i kyrkböckerna som son till Hulda och Johan Gustaf. Det står även att föräldrarna gifte sig 1872 men några vigselhandlingar har aldrig existerat.
Gertrud av Nivelles ca 1530
Med en stor summa pengar på fickan och plötslig förvärvad infödingsrätt i Härnösands stift flyttade prästen Johan Gustaf Söderman, (hustrun) Hulda, sonen Alphonzo Hans Gustaf, Huldas son Gustaf Erik Sigismund, Huldas syster Mathilda Johanna och svärmodern Johanna från Stockholm. Man styrde kosan norrut då Johan Gustaf fått befordrinsrätt inom Lappmarken med ett stipendium att studera samiska. Man bosatte sig sedan på prästbordet i Nordmaling där familjen sedan kom att stanna kvar.
Johan Gustaf Söderman var säkert övertygad om att han var en gudfruktig och bra man, men när man studerar kyrkböckerna och andra källor framträder en väldigt osympatisk person. Han fick flera barn och upplöste, till synes utan anledning två söners äktenskap. Sonen Alfonso gifte sig 1908 i Ångermanland med min farmors mamma och 1910 föddes farmor Margit Alice. Prästen var tydligen missnöjd med sonens val av hustru och det finns inga dopvittnen eller faddrar antecknade i födelseboken. Strax därpå antecknas farmor och hennes mamma som ”obefintliga” i kyrkböckerna. Enligt berättelser i familjen betalade svärfadern prästen en summa pengar till min farmors mamma för att hon och dottern skulle försvinna från hans sons liv.
Farmor Margit Foto: Privat
Han gjorde samma sak med sin andre son, men där har han antecknat ”skilsmässa pga skiljaktligheter” i kyrkboken. Efter detta försvann sonens hustru och barnet och båda avled strax efter.
När det gäller Alfonso och farmors mamma finns ingenting antecknat mer än en muntlig berättelse. ”Några anteckningar om att det skulle ha funnits problem i äktenskapet mellan Alfonso och hans hustru har inte kunnat påträffas i kyrkböckerna” berättar Landsarkivet i Härnösand i ett brev.
Farmors mamma och farmor levde som obefintliga i flera år. Först bodde man i Gudmundrå, sedan i Ström och Bollnäs. Farmors mamma försörjde familjen inledningsvis genom att arbeta som ”skjutbanefröken” på marknader och sedan som hushållerska. Sedan bestämde hon sig för att sätta bo i Sveg, Härjedalen och startade där ”Rum för resande” 1915. Även den frånvarande maken Alfonso var antecknad som ”obefintlig” i flera år. Han flyttade 1919 till Kattisträsk i Norsjö. Att gifta om sig var en omöjlighet för paret eftersom ingen skilsmässa dem emellan fanns dokumenterad. Alfonso avled i Kattisträsk 1921 av blodförgiftning och sex år senare gifte sig farmors mamma med sin livs kärlek.
Prästen antecknar i kyrkboken att äktenskapet mellan sonen Hans Erik Gustaf och Anna Lovisa Nordström är upplöst på grund av oenighet.
Farmors farfar Johan Gustaf Söderman hade fått ett bra liv med stora förmåner genom att han en gång valde att ta hand om det utomäktenskapliga barnet Gustaf Erik Sigismund Posse. Pojken fick sedermera efternamnet Söderman och antecknades i Nordmalings kyrkböcker som ”son” till prästen. Han flyttade till Ramsele där han arbetade som folkskollärare. Han avled år 1890, endast 24 år gammal. Prästen och styvfadern reste då dit och begravde honom enligt hans egna anteckningar i kyrkboken.
Några år senare avled Hulda Schmidt hastigt, liksom hennes mor och syster som också bodde i prästgården hos Söderman. Några uppgifter om dödsorsaker finns inte i dödboken. Det var ju Söderman som var präst i församlingen och han avgjorde vad som skulle antecknas där.
Strax efter Huldas död gifte han sig på ”riktigt” med sin mer än trettio år yngre hushållerska. Inför äktenskapet upprättades äktenskapsförordning där den blivande hustrun tvingades att skriva under ett dokument där hon undantogs från allt som maken ägde.
Vem var han egentligen, farmors farfar Johan Gustaf Söderman? Jag har inte lyckats hitta några ättlingar som kan berätta mer om honom. Så här beskrevs han i Oknytt 1993: ”Ännu på 1930-talet berättades om hur komministern Johan Gustaf Söderman, som dog 1915, kunde gå direkt in från dikesgrävningen, förrätta vigsel eller dop, hänga av prästkappan och gå ut igen, hela tiden med smorläderstövlarna på”.
Under slutet av 1500- och början av 1600-talet kom några tusen vallonsmeder till Sverige för att arbeta. Det var deras speciella teknik att framställa smidesjärn som gjorde dem så efterfrågade. Vallonerna kom till vårt land från sydöstra Belgien och norra Frankrike, på initiativ av arrendatorn Welam de Besche och hertig Karl. De svenska bruken var vid den tiden i stort behov av skicklig arbetskraft och kunde erbjuda bra löner. Den tidiga valloninvandringen skedde främst till bruken i Östergötland och Värmland men under 1600-talets första del inflyttade många vallonfamiljer till de Uppländska bruken, som arrenderades av köpmannen Louis de Geer.
Bennebols bruk
I Bennebols bruk, som ligger i de djupa uppländska skogarna strax utanför Knutby, Uppland, tillverkades tackjärn mellan åren 1683 och 1884. När verksamheten blomstrade som mest tillverkade man årligen cirka 400 ton tackjärn i bruket.
Bennebols masugn i Uppland. Foto: Riggwelter
Längs bruksgatan fanns arbetarbostäder, ladugårdar, skolhus, smedja och stall. De flesta familjer kom att arbeta i Bennebols bruk i generation efter generation. I arbetarlängorna bodde bokhållare, bruksarbetare, kolare, skogshuggare och masmästare med sina familjer. Det tycks ha funnits en rangordning bland de anställda. Masmästaren, som hade allra högst status, bodde i hus nr.1 tillsammans med sin familj och i intilliggande hus bodde smeder, uppsättare och bruksarbetare. Längst bort, i husen nummer 7- 10 levde dagsverkare, bokare, gratialister och de som inte hade möjlighet att försörja sig själva.
Min morfars förfäder levde och arbetade i Bennebols bruk under de två hundra år som masugnen var i bruk. De arbetade som masmästare, masugnsarbetare, smeder, uppsättare och malmdragare. Barn, kvinnor och de äldre arbetade som ”bokare” vilket innebar att de sönderhackade den hårda malmen. Varje person arbetade i bruket i närmare 60 år av sina liv.
Inte bara valloner
Morfar Ivars förfäder levde och arbetade i Bennebols masugn i flera hundra år.
Det var långt ifrån alla som arbetade i masugnen som var valloner. Många anställda var svenska, som morfars farmors morfars far Per Persson f. 1717 som arbetade som masmästare i Bennebols bruk och är anfader till släkten Bladlund. I de tidigaste husförhörslängderna för Bladåker och Bennebols masugn finns endast några få familjer där, bland andra masmästaren Pierre Sporrong med familj, Per Ingelsson med hustru och en dotter samt Per Persson f. 1717 och hans hustru Margareta Gottfridsdotter Dubois f. 1721 i Almunge. Familjerna Sporrong och Dubois var fransktalande valloner men övriga namn tycks vara svenska. Ingelsson är ett namn man gärna förknippar med bergsmanssläkter i Dalarna, men jag har tyvärr inte lyckats hitta information om Per Ingelssons anor. Även anfadern Per Perssons släktrötter är ett ännu olöst mysterium.
I de tidigaste husförhörslängderna över Bladåker finns bland andra Per Ingelsson f. 1690 med hustru och dottern Margita i Bennebols masugn
Släkten Bladlund
Masmästaren Per Persson föddes år 1717 på okänd ort och det enda vi kan vara säkra på är att hans far hette Per, Petter, Petrus eller Pierre i förnamn. Per hade två syskon, Anders Persson Sandberg f.1719 som var trädgårdsmästare i Bladåker, samt systern Margareta Persdotter f. 1720. Jag har tyvärr inte lyckats hitta mer information om syskonen.
Per Persson och hans hustru Margareta Gottfridsdotter Dubois fick tillsammans barnen Per f. 1744, som också blev masmästare, Margareta f. 1745, Anders f. 1749, Johan f. 1755, Maria f. 1758 och Gottfrid f. 1760, som också blev masmästare som sin far. Alla barnen föddes i Bennebols masugn och tog namnet Bladlund efter hemorten Bladåker. Ättlingarna levde och arbetade i Bennebols bruk långt in i tiden.
Pers Perssons son Johan Bladlund född 1755 i Bennebols masugn gifte sig med Brita Lydman från Tuna, Uppland. Mina släktrötter vid de uppländska bruken hittar du här.
Flera av masmästaren Per Perssons ättlingar hade ”målade dalkarlsskåp med nyckel” enligt deras bouppteckningar. Jag har genom åren funderat om Per Persson hade sina rötter i Dalarna, men har tyvärr inte lyckats hitta några bevis för det. Allmogemöbler från Dalarna och speciellt ”dalkarlsskåp” var väldigt populära förr i tiden och såldes av kringresande försäljare, även i Uppland.
Vet du mer om masmästaren Per Perssons släktrötter?
Kontakta mig gärna forskningwijk@gmail.com
En höstdag år 1573 lämnade bröderna Anders, Pål, Henrik och Måns östfinska Savolax för att finna sig en bättre framtid. De landsteg i Härnösand lagom till den årliga korsmässomarknaden som började den 14 september samma år och mötte där en storbonde från Näs i Lännäsfjärden som erbjöd dem arbete vid ett sågbygge. De tre äldsta bröderna, Anders, Pål och Henrik tackade ja till anställning och kom att arbeta i Näs de följande tolv åren, medan den yngste brodern, Måns, fick en tjänst hos kyrkoherden Peder Olstaui i Nordanåker.
En försommarmorgon år 1585 begav sig de fyra bröderna till Västanfjäll, ett björn- och vargrikt skogsområde utmed Ångermanälven och Faxälven, som långt in på 1500-talet varit öde, förutom några samiska familjer som levde i området tillsammans med sina renhjordar. Dit styrde man kosan och hoppades på goda tider.
Foto: Retron
Brodern Pål valde att sätta bo vid en sluttande mo i närheten av en å, cirka 2 mil väster om Ytterlännäsbygden. Ett intilliggande berg uppkallades efter den finske nybyggaren och fick namnet ”Pålsberget”. Nybygget Västertorp kallades Länsitorpa. Brodern Henrik började först att odla vid en liten tjärn i närheten av Västertorp och hans boställe fick namnet ”paska lampi hutta” (Lortträsksvedjan), men området där han odlade plågades av frost och låg alltför nära broderns Länsitorpa, så Henrik valde sedermera att flytta och istället anlägga Aborrsjöns nybygge (nuvarande Aborrsjön) under Ytterlännäs. Den äldste brodern Anders valde att sätta bo vid Graningesjön och den yngste brodern, Måns slog sig ned i Graninge.
Fiske och fågelfångst
Tiden förflöt och bröderna livnärde sig bland annat av fiske och fågelfångst, men det var hårda tider med missväxt och en ständig kamp om mat för dagen. Man hamnade ofta i bråk och stridigheter, både inom släkten och utanför. När Pål en dag upptäckte att en fågel hade stulits från hans fälla bestämde han sig för att ligga och lurpassa för att kunna överrumpla och ta fast den eländige tjuven om han skulle våga återkomma…och snart dök brodern Måns upp där i skumrasket! Det var nämligen han som varit framme och stulit bytet, ovetandes om att det var broderns giller han stulit från.
Pål och Måns finne verkar inte ha varit några trevliga killar. Pål finne i Västertorp beskrivs som ”stridslysten och trollkunnig” och Måns var inte heller särskilt trevlig…
Foto: Helena Bure Wijk
Släktfejder
År 1592 fanns tre finska nybyggar-familjer bosatta i Västergraninge, i Ytterlännäs, Ångermanland – Henrik ”finne”, Sigfrid ”finne” samt Måns ”finne”. De var alla släkt och låg i ständig strid med varandra. År 1610 var Måns tvungen att skaffa skyddsbrev från kungen, mot sin svåger Sigfrid, för att över huvud taget kunna bo kvar på Gammelgården. Att släktingarna Sigfrid och Måns avskydde varandra framgår med all tydlighet av domböckerna. Vid Sollefteå ting år 1607 dömdes Måns för att ha skadat sin svåger. Domen blev 20 marks böter för ett ”fullsår” mot Sigfrid samt 3 mark för ”en blånad”. Sigfrid dömdes för ”två blånader mot Måns, till böter om 6 mark”.
Tiden gick och familjefriden fortsatte att lysa med sin frånvaro. Två år senare tvingades nämligen Måns att böta 6 mark för att han slagit Sigfrid och orsakat honom två blånader. Sigfrid dömdes samtidigt till 3 marks böter för att han inte inkommit med sitt kyrkotionde i tid. Några år senare, år 1612 hade våldet trappats upp ytterligare och Sigfrid dömdes till 20 marks böter, då han ”slagit Måns finne, ett knivslag och en blånad”.
Foto: Helena Bure Wijk
Trolldom
De östfinska anfäderna som kom till Ångermanland på 1600-talet hade rykte om sig att vara bråkiga och trollkunniga. Inte heller nybyggarnas söner tycks ha kommit så särskilt bra överens med släkt och grannar. Olof Månsson f.1597 son till Måns ”finne”, hamnade i bråk med bönderna i Jämtland och anklagades för att ha svedjat över ”landamäret”, samt för att vara vanvördig och ha dåligt uppförande. Rätten antecknade: ”Talar med swärord och pockande”. Även Olofs bror, Lars, anklagades för dåligt uppförande år 1635 och dömdes ”för försmädliga ord mot lagläsare och tolvmän. Bötar 76 mark och får sitta en vecka i kistan och spisa vatten och bröd”.
Olof Månsson f. 1597 gifte sig två gånger – första äktenskapen med okänd hustru som avled i ung ålder. Olofs andra hustru, Dordi Michelsdotter var född 1614 och var dotter till Michel Kristoffersson Brase (”Bras-Mickel”), en finsk fjärdingsman och bonde i Långsele. Dordi anklagades för trolldom och Blåkullafärd 1674 och dömdes till kyrkoplikt under fyra söndagar: ”Hustru Dordi, Olof Månssons, i Nordsjö, 50 åhr gammall, förehades hwilken af flickan Maria är angifwen rijdite på een koo till Blåkulla och tillspordes derom”. Även parets dotter Anna f. 1646 anklagades för trolldom men friades. Dordi Michelsdotters syster, ”Bras-Anna” anklagades också för trolldom och dömdes till 120 piskrapp.
Vittnade för de döda
År 1654 blev tre finnar mördade av en man som hette Jon Olofsson och dennes båda söner i Ragunda, Jämtland. Jon dömdes och halshöggs för morden år 1655. Anfadern Olof Månsson uppträdde under rättegången som målsägare för Mats Matsson från Östergraninge, en av de tre mördade finnarna. Målsägarna medgav inför rätten att ”de döda sig själva förränt och gåvo sig till freds med 90 riksdaler i förlikning, varjämte de förklarade sig icke stå efter mördarnas liv”. Man menade således att de mördade personerna själva meddelat att de var nöjda om gärningsmännen betalade 90 riksdaler i förlikning. Man skulle därmed inte kräva hämnd och döda dem.
Avvärjde rysk invasion med hjälp av trolldom
När ryska trupper anlände 1721 tvingades de att vända om och fly, då de plötsligt jagades av massor av getingar som de trollkunniga finnättlingarna skickade i fiendens väg. ”Ryssen kom ock på skogen mellan Forse bruk och Graninge. Men på det ställe, som heter Slåttsbacken, måste han vända och det af en egendomlig anledning. Han ansattes nämligen af en mängd getingar så envist, att han måste fly för dem. Dessa hade af trollkunnigt folk skickats i fiendens väg” (Norrländska samlingar, Nordlander)
Förutom att skicka getingsvärmar, slänga ”trollskott” och ”stämma björn” på fiender så slogs och bråkade man så mycket att det långt inpå 1800-talet skrevs om dem: ”Såsom häraf synes måste finnarna hafva varit ett ganska våldsamt och oregerligt släkte, hvadan sägnerna om dem nog icke äro utan grund”.
År 1642 föddes anfadern Anders Mikkelsen Sønsterud i Hedmark, Norge. Anders gifte sig med Maren Torstensdatter Sorknes f. 1644 i Hedmark. Paret bodde på Sønsterud gård i Gjesåsen och fick tillsammans fem barn – Berte, Torsten, Kari, Mikkel och Gunhild.
Dottern Berte f. 1680, gifte sig med Gunnar Håkonsen på gården Sorknes och fick med honom flera barn. Min ana, Torsten f. 1682, gifte sig med Lisbeth Arnesdatter Holmen och fick sju barn.
Jag började släktforska i början av 1990-talet och har genom åren ”byggt” min farfars släktträd med norska anor långt, långt tillbaka i tiden. Men ett släktträd där man inte har någon kännedom om människorna, eller någon anknytning till bygden där de levde blir inte så mycket mer än ett obegripligt träd med en massa namn och årtal. Genom åren har jag så många gånger funderat över farfars släkt. Hur såg det ut där de bodde? Hur levde de?
Jag lyckades efter många års detektivarbete hitta min okände farfar och hade ett långt telefonsamtal med honom. Farfar lovade att han skulle komma och hälsa på oss sommaren därpå, men det blev aldrig så. När han gick bort 2011 så trodde jag att alla ”länkar” till hans släkt i Norge för alltid var borta eftersom vi inte kände till några andra släktingar där.
Farfars morfar, Torsten Ejnarsen f. 1847 i Åsnes, Norge
Sommaren 2015 gjorde jag ett DNA-test i släktforskningssyfte och ganska snart fick jag en DNA-match i Norge och förstod att det var en släkting på farfars sida. Vi skrev till varandra och det visade sig att vi är ättlingar till syskonen Berte och Torsten Sønsterud som föddes i slutet av 1600-talet. Vi är alltså tiomänningar. Tack vare den omfattande släktforskning vi båda har gjort genom åren, så kunde vi direkt hitta vår gemensamma ana. I somras träffade jag vår nya släkting och han visade mig alla platser och gårdar där våra släktingar en gång bott. Det var så fantastiskt.
Tidningen Släkthistoria är en fantastisk och läsvärd tidning för alla som släktforskar och som är intresserade av historia. Min mamma GunBritt Bure har släktforskat i många år och i nummer 7 som kommer i juni, medverkar hon i tidningen med sin släkthistoria.
När man släktforskar kan det vara svårt att hitta rätt församling att söka vidare i eftersom vissa församlingar helt har försvunnit. Andra har bytt namn, eller uppgått i större församlingar.
Sveriges församlingar genom tiderna kan vara en stor hjälp när man släktforskar. Välj önskad begynnelsebokstav så visas alla nuvarande och tidigare församlingar.
Efternamnet Schmidt har funnits i släkten, i rakt nedstigande led, under flera hundra år men vi vet fortfarande inte varifrån släkten kom från början. Anorna gifte sig med de skotska släkterna Ouchterlony och Dublar (Dunbar), men även med tysk-baltiska släkter, som von Cappel, von Fliegen och Freitag (von der Loringhoven). Dessa släktgrenar har sina rötter i det tyska området Niederösterreich, som gränsar till Slovakien och Tjeckien m.f.l. länder. Släkten von Cappel tycks haft sina rötter i tyska Nordrhen-Västfalen, men även i Estland. De tysk-baltisk-skotska anorna tycks ha invandrat till Blekinge, dels som handelsmän och hantverkare men även som militärer.
Anfader med spännande kläder. Herman von Cappel f.1595 var kapten och överste vid Nylands regemente, Finland. Målning: Georg Günther Kraill von Bemeberg. Tavlan finns på Skoklosters slott.
Schmidt i Blekinge
Den första anfadern med efternamnet Schmidt var fm fm fm ff ff Niels (eller Nicolaus) Schmidt som bodde i Ronneby, Blekinge i slutet av 1500-talet.
Hans son, Olof Schmidt f. 1627 var guldsmedsmästare i Ronneby och gift med Anne Magnusdotter Rönnow. Anne var dotter till den skotske handelsmannen Magnus Dublar (Dunbar) f. ca 1600 i Skottland.
Anne och Olof fick sonen Gerhardt Schmidt f. 1676 i Ronneby. Även Gerhardt valde guldsmedsyrket. Han gifte sig med Eva Freitag och paret fick sju barn tillsammans.
Deras son, Magnus Gerhardt Schmidt f. 1713 i Lyckeby, Blekinge blev bagarmästare i Karlskrona och gifte sig med Anna Elisabeth Rignelia f. 1788 i Karlshamn.
Paret fick bland andra sonen Adolph Fredric Schmidt f. 1745 som också han blev bagarmästare. Adolph Fredric gifte sig med Anna Catharina Wittbom f.1763 i Kalvsvik, Blekinge.
”Borgaren och mästaren vid det vällovliga bagarämbetet, välborne och konsterfarne herr Alolph Fredric Smitth och Demoiselle Anna Catharina Wittbom undfå lysning uti härad, i Herrans namn tilltänkta äktenskap…” (Lysning, 1780, Karlskorna)
Adolph Fredric och Anna Catharina fick flera barn, bland andra min anmoder Johanna Ulrica Schmidt f. 1785. Johanna Ulrica arbetade som kammarjungfru och gifte sig med skräddaren Johannes Rosengren f. 1787 i Väckelsång.
Deras son, Adolf Fredric Schmidt f. 1809 i Tingsås, Kronoberg, var gift med Johanna Jeanson från Asarum. Adolf Fredric var först sjöman men sadlade senare om och blev konstsvarvare/benarbetare (han tillverkade konstföremål av elfenben). Familjen lämnade Karlshamn och flyttade till Stockholm i mitten av 1800-talet. De fick tillsammans barnen Alphons, Hulda, Albrekt Ferdinand och Mathilda Johanna.
Dottern Hulda Schmidt f. 1838 i Karlshamn var min farmors farmor och den siste som bar namnet Schmidt i vår släkt. Hulda avled 1897 i Nordmaling, Västerbotten.
Kontakta mig gärna om du vet mer om släkten Schmidt från Ronneby och dess ursprung!
forskningwijk(at)gmail.com
Bollerup har anor från 1100-talet och man tror att det var den förste ägaren, Bulle, som döpte borgen och byn till Bullathorp. Foto: Jorchr
Bollerup – en gård med anor från 1100-talet
Bollerups gård i skånska Tomelilla har anor från 1100-talet och man tror att den förste ägaren, Bulle, namngav slottet och byn efter sig själv genom att kalla platsen ”Bullathorp”. Genom de århundraden som gått har Bollerup haft många ägare, bland andra familjerna Due, Thott, Krognos, Gjöe, Lycke och Rantzau. År 1818 övertogs Bollerup av kung Karl XIV Johan (Jean Bernadotte) f. 1763 och från 1839 var Tage Ludvig Sylvan arrendator. Sylvan köpte gården efter kungens död 1844.
Düsing/Düring från Tyskland
Bollerups slott var i behov av duktiga arbetare och omkring år 1827 anställdes Friederich Ludwig Düsing f. 1801 som fåraherde på gården. Han kom inflyttande till Sverige från Mecklenburg-Vorpommern i norra Tyskland, tillsammans med hustrun Sofia Elisabeth Röse f. 1800 och två barn, Johanna Sofie Vilhelmine f. 1825 och Carl David Christian f. 1826. Alla uppgavs vara födda i (Zahrendorf) Mecklenburg-Vorpommen.
Jag vet inte vilket år Friederich Ludwig Düsing avled, men hustrun bosatte sig sedermera i Kungsängen, Danmark, Uppland och hon avled där år 1877. När man följer hustrun och barnen framåt i tiden varierar efternamnet i kyrkböckerna och personerna kallas ömsom Düsing och ömsom Düring.
Vorpommern Foto: Nikater
Dottern Johanna Sofie Vilhelmine f.1825 gifte sig med timmerman Anders Andersson i skånska Åhus. Sonen Carl David Christian f.1826 blev fåraherde vid Fogelvik i Tryserum och dottern Maria Christina f.1829 gifte sig med Peter Lundahl i Hörby, Skåne. Sönerna Christian Carl f.1831 och Fredrik Johan f.1842 flyttade till Uppsala där man arbetade som murare och målare.
Christian Carl Düring/Düsing f. 1831 i Bollerup, Skåne kom att gifta sig med Catharina Sofia Häger f. 1834 i Åkerby, Uppland och bosatte sig på Övre Slottsgatan i Uppsala år 1859. Paret fick tillsammans nio söner. Sönerna Frans Gustaf Rudolf, Rickard Robert Gottlieb, Carl Konrad Leopold och Yngve Esaias Torild bodde tillsammans med föräldrarna på Övre Slottsgatan och arbetade som målare och plåtslagare.
Düsing eller Düring? I bland är det svårt att se vad som står skrivet i kyrkböckerna.
Vet du mer om familjen Düsing (stavas ibland Düssing/Duesing) eller Düring från Tyskland? Kontakta mig i så fall gärna! Alla upplysningar, stora som små, är av intresse.
Min e-post är: forskningwijk(at)gmail.com
Det har berättats att fyra bröder – Anders, Påvel (Pål), Henrik och Måns, en höstdag året 1573 utvandrade från östfinska Savolax för att finna en bättre framtid. De landsteg i Härnösand lagom till den årliga korsmässomarknaden som började den 14 september samma år och mötte där en storbonde från Näs i Lännäsfjärden som erbjöd dem arbete vid ett sågbygge. De tre äldsta bröderna, Anders, Pål och Henrik tackade ja till anställning och kom att arbeta i Näs de följande tolv åren, medan den yngste brodern, Måns, fick en tjänst hos kyrkoherden Peder Olstaui i Nordanåker.
En försommarmorgon år 1585 begav sig de fyra bröderna till Västanfjäll, ett björn- och vargrikt skogsområde utmed Ångermanälven och Faxälven, som långt in på 1500-talet varit öde, förutom några samiska familjer som levde i området tillsammans med sina renhjordar. Dit styrde man kosan och hoppades på goda tider.
Foto: Retron
Brodern Pål valde att sätta bo vid en sluttande mo i närheten av en å, cirka 2 mil väster om Ytterlännäsbygden. Ett intilliggande berg uppkallades efter den finske nybyggaren och fick namnet ”Pålsberget”. Nybygget Västertorp kallades Länsitorpa. (Länsi/väster och torpa/gård, men osäkert om detta är sant).
Brodern Henrik började först att odla vid en liten tjärn i närheten av Västertorp och hans boställe fick namnet ”paska lampi hutta” (Lortträsksvedjan), men området där han odlade plågades av frost och låg alltför nära broderns Länsitorpa, så Henrik valde sedermera att flytta och istället anlägga Aborrsjöns nybygge (nuvarande Aborrsjön) under Ytterlännäs. Den äldste brodern Anders valde att sätta bo vid Graningesjön och den yngste brodern, Måns, slog sig ner sydväst om Knäsjön.
Abborrsjön, Filitjärn, Härsjön, Lamyra, Majaån, Västansjö och Västertorp kom att bli finska nybyggen i området. Byarna Forsed, Högsta och Mo var ödehemman vid tiden, som återupptogs av finnar.
Då området var väldigt öde och obefolkat innan de finska nybyggarbröderna valde att slå ner sina bopålar där, är de flesta som har sina rötter i området kring Ytterlännäs i Ångermanland ättlingar till de fyra bröderna och andra finska familjer som bebyggde området. Påvel (Pål) ”finne” är min fm mf fm mm fm ff mf f.
Om anfadern Pål finns tyvärr inte så mycket positivt nedtecknat. Det har berättats att han var en stridslysten, trollkunnig och bråkig typ. Under sin livstid låg han i fejder med många människor, bland annat med ”Västansjöfinnen” och de båda männen försökte mästra varandra med sin trolldomsförmåga. De ”stämde björn” på varandra och tog på så sätt mental kontroll över björnen och tvingade den att anfalla ovännens tamboskap.
Björnstämning var en form av ”svart” magi som endast återfinns i den skogsfinska föreställningsvärlden. Foto: Helena Bure Wijk
Källor: Egen släktforskning, B. Hasselberg Graningesläkter
Varmt tack till alla er som kom till en fullsatt föreläsning på Västerås stadsbibliotek i onsdags! Hon levde någon gång på 200-talet och vid sin sida hade hon även sin sierskestav och amuletter. En gång i tiden var den trollkunniga kvinnan – völvan – en vördad schaman men under 1600-talet förvandlades hon till häxa och brändes på bål.
Till vackra Kolmården vid Bråvikens strand i Östergötland kom en gång i tiden en grupp finska nybyggare för att finna en ny framtid. Förmodligen kom de med båt via Östersjön och fann att de rika, täta skogarna på bergshöjden skulle bli en perfekt boplats och den närliggande Bråviken gav goda fiskemöjligheter, men tyvärr finns nästan ingenting nedtecknat om de finnar som slog sig ned i trakten. Lyckligtvis har FINNSAM påbörjat en kartläggning av finsk bosättning i området och detta är väldigt spännande för alla oss som släktforskar i Kolmården.
Min mormors släkt bodde i Kolmården och enligt rykten i släkten var de ättlingar till de finska nybyggare som kom dit en gång. Familjen hade tre ”trollstenar” utanför sin stuga till beskydd. ”Trollstenarna” sades vara en finsk sedvänja.
Trollstenarna utanför stugknuten Foto: Privat
Kartläggning av finsk bosättning i Kolmården
FINNSAM har sedan 1992 verkat för att underlätta samarbete, forskning m.m. kring finnskogsaktiviteter på många orter och nätverket är öppet för alla som är intresserade av skogsfinnarnas kultur och historia. Varje år anordnar man konferenser på finnskogen i Sverige och Norge, samt temaresor till olika platser där skogsfinnarna en gång levde. 26-27 oktober 2019 anordnar man för första gången ett helgseminarium i Kolmården för att inleda kartläggningen av finnarnas kolonisation och bosättning i området, som innefattar såväl delar av Södermanland som Östergötland.
Mer information om FINNSAM, medlemskap m.m. hittar duhär
I det här inlägget ska jag berätta hur du kan hitta släktskap till dina DNA-matcher genom att bygga släktträd. Det är viktigt att du kan skriva ned och spara alla uppgifterna som du hittar, antingen i ett anteckningsblock, i datorns kalkylprogram eller i ett släktforskningsprogram – välj det alternativ som passar sig bäst. När jag gör släktträd använder jag programmet Min släkt. För enkelhetens skull kommer jag att använda mig själv som exempel i det här inlägget och kallar mig därför för ”DNA-matchen” 🙂
Hitta släktskapet DNA-resultatet är äntligen färdigt och du har förmodligen fått en lååång lista med en massa DNA-släktingar som du inte har den minsta aning om vilka de är. De DNA-matcher som är högst upp på din sida delar du mest DNA med…och där i listan ser du en person som tydligen är en ganska nära släkting, men du vet inte alls vem den här människan Helena Bure Wijk är…
Google kan ge en vink om DNA-matchen är en släkting på pappas eller mammas sida.
Googla
Google kan vara väldigt bra när man söker information om sina nyfunna DNA-släktingar. Här får man ofta veta var personen bor och bostadsorten kan vara en bra ”vink” när det gäller att se om släktskapet är på fars- eller morssidan. När det gäller den här DNA-matchen är Google inte till någon hjälp alls. DNA-matchen uppges nämligen bo i Västerås, en stad där det inte finns några släktkopplingar alls…men DNA-matchen verkar vara i en mogen ålder (född före 1985) och därför kan man gärna gå vidare till nästa steg om man vill…
Arkiv digital Alla kyrkböcker är numera gratis att söka i via Riksarkivet och det är fantastiskt. När det handlar om att hitta människor som lever nu är Arkiv digital och dess register Sveriges befolkning t o m 1985 en riktig guldgruva. Arkiv digital erbjuder flera olika abonnemangsformer och jag brukar abonnera en månad i taget, då och då, för att bygga släktträd. Eftersom den här DNA-matchen är född före 1985 så hittar man henne lätt. Hennes mamma uppges vara född i Uppsala och det kan vara en viktig uppgift om man vet att man har släktkopplingar till det området.
Gå bakåt i tiden genom register och kyrkböcker Genom register och kyrkböcker är det enkelt att skapa släktträd för DNA-matcher som du kan jämföra med ditt eget träd. Här ser man att DNA-matchen Helena har släktrötter i Bladåker, Uppland och Norrköping, Östergötland som kan ge en ”vink” om gemensamt släktskap och var man bör fördjupa forskningen.
Anteckna alla barn
När man söker efter den gemensamme anfadern är det viktigt att anteckna alla barn i släktträdet eftersom din DNA-match kan härstamma från en bror eller syster som är ättling till den gemensamme anfadern.
Bygg träd även för okända DNA-matcher
Om du, liksom jag har okända fäder i ditt släktträd så kan det vara bra att göra släktträd även för de DNA-matcher som man inte alls hittar någon ”koppling” till. Jag har nu många helt okända släktträd i min dator då både min morfars pappa och hans mammas pappa är ”okända”, men genom att bygga släktträd så börjar jag kunna se en röd tråd vad gäller födelseorter och namn. Det är tidsödande men kan vara värdefullt.
Några av mina DNA-mysterier som blivit lösta genom att skissa släktträd för DNA-matcher
DNA-match 354 cM utan släktträd visade sig vara farmors mammas systers barnbarn
DNA-match och jag delar 68 cM och den gemensamma anan finns sex generationer bakåt i tiden.
Tio generationer bakåt hittades den gemensamme ”nämnaren”, DNA-match 42 cM
DNA-match endast 39 cM, anfadern hittades tio generationer tillbaka
DNA-matcher är nu levande släktingar
DNA-släktforskning kan vara fantastiskt roligt och spännande…och ibland väldigt frustrerande. När du väljer att göra ett DNA-test genom något av de företag som erbjuder denna tjänst, exempelvis Family Tree DNA, Ancestry och My Heritage så kommer du att få inloggningsuppgifter till en privat sida där ditt DNA-resultat, dina DNA-matcher, etnicitetsuppskattning m.m. visas.
När DNA-resultatet väl har kommit får du många DNA-matchningar. Dina matcher är personer som är nu levande släktingar till dig, som också har låtit DNA-testa sig. De släktingar som du delar mest DNA med, kommer att listas högst upp på din sida. Det är nu det riktigt spännande detektivarbetet kan börja.
Hitta den gemensamme anfadern
Hur i hela friden är man släkt med alla dessa personer? Det vet man sällan till en början, men en sak kan man vara säker på och det är att det någonstans bakåt i tiden finns gemensamma anfäder som man delar med DNA-matcherna. Nu gäller det bara att hitta dem…vilket ofta visar sig vara lättare sagt än gjort. DNA-släktforskning är ett riktigt spännande detektivarbete.
Ett släktträd är värdefullt
Att ha en grundlig ”pappersforskning” är guld värt när det gäller att hitta gemensamma anfäder för mer avlägsna DNA-matcher. Med en bra grund att stå på kan det vara möjligt att hitta släktskapet även om den gemensamme anfadern finns så långt tillbaka som 10-11 generationer bakåt i tiden.
Den gemensamme anfadern Daniel Mårtensson Dubois f.1655 finns 10 generationer bakåt i tiden. Jag och DNA-matchen delar 39 cM
DNA-sekvensers längd mäts i centimorgan (cM) och de DNA-matcher som du är närmast släkt med har de högsta siffrorna. Ett råd är att börja med att utforska dessa närmaste DNA-släktingar och sedan gå vidare med släktingar på längre avstånd allt eftersom. Om du och din DNA-släkting har en grundlig släktforskning så är det möjligt att hitta släktskapet många generationer tillbaka.
En tom sida istället för ett släktträd
Hos samtliga företag som erbjuder DNA-tester har användare möjlighet att lägga in sina släktträd men det är långt ifrån alla som gör det. Man kanske inte känner till sin släkt eller har kanske gjort ett DNA-test i annat syfte än för släktforskning. Att göra DNA-test har blivit väldigt populärt de senaste åren och det är långt ifrån alla som låter testa sig för släktforsknings skull.
Tom sida istället för ett släktträd
Det är inte alla som gör DNA-test i släktforskningssyfte
När man får nya DNA-matchningar blir man väldigt glad och vill förstås gärna få veta hur man är släkt, men det är inte sällan man möts av en alldeles tom sida, istället för ett släktträd. Ett litet släktträd, åtminstone några generationer tillbaka och gärna med ortsnamnen antecknade, kan underlätta enormt och öka möjligheterna att hitta den gemensamme anfadern.
Om DNA-matchen inte har lagt in något släktträd så kan man skicka mejl med sina funderingar. Kontaktuppgifter brukar finnas intill personens namn. Eller så kan man på egen hand ”bygga” ett släktträd för DNA-matchen och på så sätt hitta släktskapet. I nästa inlägg ska jag berätta hur jag brukar göra för att lösa DNA-släktgåtor.
Prästen och släkttecknaren Bertil Hasselberg beskrev sydvästra Ångermanland och norra Medelpad som öde, ända fram till mitten av 1500-talet. Inom detta område återfinns socknarna Graninge, Viksjö, delar av Sollefteå, Ytterlännäs och Gudmundrå. Hasselberg skrev: ”Hit kommo åtskilliga finnar och byggde hem i ödemarken under den stora finska invasionen till Sverige, som pågick i slutet av 1500-talet och hela 1600-talet”.
Hasselberg har antecknat att det år 1592 fanns tre finska nybyggar-familjer bosatta i Västergraninge, i Ytterlännäs, Ångermanland – Henrik Henriksson ”finne”, Sigfrid Persson ”finne” samt Måns Michelsson ”finne”. Familjerna bebodde gårdarna Gammelgården, Böle och Wojen, men jorden var inte så noga skiftad och namnen på gårdarna växlar på ett förbryllande sätt. Hasselberg tänkte därför att det ursprungligen kan ha kommit en grupp finnar till platsen, som slog sig ned och arbetade där och som var ägare till en och samma gård.
Bråk och stridigheter
Hur det var med ägarförhållandena vet vi inte riktigt, men inbördes stridigheter tycks ha uppstått ganska snart inom den finska gruppen. Redan år 1610 var Måns ”finne” tvungen att skaffa skyddsbrev från kungen, mot sin svåger Sigfrid ”finne”, för att över huvud taget kunna bo kvar på gården. Att släktingarna Sigfrid och Måns avskydde varandra framgår med all tydlighet av domböckerna. Vid Sollefteå ting år 1607 dömdes Måns för att ha skadat sin svåger. Domen blev 20 marks böter för ett ”fullsår” mot Sigfrid samt 3 mark för ”en blånad”. Sigfrid dömdes för ”två blånader mot Måns, till böter om 6 mark”.
Tiden gick och familjefriden fortsatte att lysa med sin frånvaro. Två år senare tvingades nämligen Måns att böta 6 mark för att han slagit Sigfrid och orsakat honom två blånader. Sigfrid dömdes samtidigt till 3 marks böter för att han inte inkommit med sitt kyrkotionde i tid. Några år senare, år 1612 hade våldet trappats upp ytterligare och Sigfrid dömdes till 20 marks böter, då han ”slagit Måns finne, ett knivslag och en blånad”.
Vanvördig och talar med swärord
Inte heller nybyggarnas söner tycks ha kommit så särskilt bra överens med släkt och grannar. Olof Månsson f.1597 (min ana), son till Måns ”finne”, hamnade i bråk med bönderna i Jämtland och anklagades för att ha svedjat över ”landamäret”, samt för att vara vanvördig och ha dåligt uppförande. Rätten antecknade: ”Talar med swärord och pockande”. Även Olofs bror, Lars, anklagades för dåligt uppförande år 1635 och dömdes ”för försmädliga ord mot lagläsare och tolvmän. Bötar 76 mark och får sitta en vecka i kistan och spisa vatten och bröd”.
Olof Månsson anklagades flera gånger för att ha ”huggit och sått rågsvedjor” på annans mark men han blev med tiden landstingsman och flyttade till Nordsjö i Långsele där han bland annat var nämndeman. Olof tycks ha levt ett fridsamt liv på äldre dagar men han trätade en del med kyrkoherden Laurentius Noraeus i Sollefteå angående ”förmenta präststommar” i Långsele.
Trolldomsanklagelser
Olof Månsson f. 1597 gifte sig två gånger – första äktenskapen med okänd hustru som avled i ung ålder. Olofs andra hustru, Dordi Michelsdottervar född 1614 och var dotter till Michel Kristoffersson Brase(”Bras-Mickel”), en finsk fjärdingsman och bonde i Långsele. Dordi anklagades för trolldom och Blåkullafärd 1674 och dömdes till kyrkoplikt under fyra söndagar: ”Hustru Dordi, Olof Månssons, i Nordsjö, 50 åhr gammall, förehades hwilken af flickan Maria är angifwen rijdite på een koo till Blåkulla och tillspordes derom”. Även parets dotter Anna f. 1646 anklagades för trolldom men friades. Dordi Michelsdotters syster, ”Bras-Anna” anklagades också för trolldom och dömdes till 120 piskrapp.
Vittnade för de döda
År 1654 blev tre finnar mördade av en man som hette Jon Olofsson och dennes båda söner i Ragunda, Jämtland. Jon dömdes och halshöggs för morden år 1655. Anfadern Olof Månsson uppträdde under rättegången som målsägare för Mats Matsson från Östergraninge, en av de tre mördade finnarna. Målsägarna medgav inför rätten att ”de döda sig själva förränt och gåvo sig till freds med 90 riksdaler i förlikning, varjämte de förklarade sig icke stå efter mördarnas liv”. Man menade således att de mördade personerna själva meddelat att de var nöjda om gärningsmännen betalade 90 riksdaler i förlikning. Man skulle därmed inte kräva hämnd och döda dem.
Foto: Helena Bure Wijk
Finska nybyggare från Savolax och Österbotten
Många av de finska nybyggare som kom till Ångermanland under 15- och 1600-talet härstammade från östfinska Savolax, men det kom även nybyggare från andra områden. Somliga nybyggare hade flytt oroligheter i finska Österbotten där klubbekriget, bestående av en rad bondeuppror, pågick åren 1596 – 1597. De finska bönderna levde i svår fattigdom och svält på grund av flera missväxtår, men adeln krävde dem ändå på skatt. När bönderna reste sig upp mot adeln i protest slogs upproret ned brutalt av kung Sigismund. Många bönder tog till flykten, undan krig och misär. Det verkar som om anfadern Måns Michelsson ”finne” hade sina rötter i finska Österbotten.
Från finska Österbotten kom även anfadern Jon Jonssonsom slog sig ned i Härjedalen med sin familj och gav upphov till den släktgren som kallades ”Rems-släkten”. Här kan du läsa mer om honom.
Genom det DNA-test jag har gjort i släktforskningssyfte fick jag nyligen kontakt med en släkting som också härstammar från anfadern Måns Michelsson ”finne”. Det är så fantastiskt att vi idag, tack vare DNA kan få kontakt med nu levande släktingar och hitta det gemensamma släktskapet till anfäder- och mödrar som levde nio generationer (och ännu längre) tillbaka.
Källor: Bertil Hasselberg, Graningesläkter, Björn Espell, Richard Gothe, Fornvårdaren I, Thord Bylund och egen forskning
När höstmörkret faller och vinden viner kring husknuten kan det kanske passa bra med en föreläsning om trollkunniga völvor och häxor? Varmt välkommen till Västerås stadsbibliotek 2 oktober klockan 18.00 då jag ska berätta om den nordiska häxans historia. Fri entré!
Gedmatch är en kostnadsfri och oberoende databas där man kan ladda upp sitt DNA-resultat, oavsett vilket företag man har låtit testa sig hos. På så sätt får man många nya möjligheter att hitta sina anor genom alla de DNA-matcher som man får via Gedmatch. Genom Gedmatch får man även fri tillgång till flera andra verktyg som kan vara värdefulla i släktforskningen.
Möjlighet att lösa brott genom DNA
Om du redan har, eller funderar på att skapa ett konto på Gedmatch så är det viktigt att veta att polisen nyligen har fått utökade befogenheter när det gäller DNA för att lösa brott. De stora DNA-databaserna hos företag som Family Tree DNA, Ancestry och My Heritage är skyddade, men Gedmach är en frivillig och öppen DNA-databas där polisen nu har möjlighet att göra sökningar, men endast i de fall där kontoinnehavaren själv har godkänt detta.
Gedmatch har gått ut med information om detta till alla sina användare. Man har möjlighet att välja samtycke till att vara öppen för sökningar genom LE (law enforcement): ”On May 18, GEDmatch changed its rules relating to matches with kits uploaded by representatives of Law Enforcement. All previously existing DNA kits in the GEDmatch database were set to ‘opt-out’ of these comparisons. This change affects searches for unknown bodies and violent crimes. If you wish to include your kit in these searches, you need to click on the ‘Police’ icon to the right of your kit number on this page”.
Alla användarkonton är ”förbockade” att inte vara sökbara för polisen. Man använder tjänsten för släktforskning, precis som tidigare. Om man vill att DNA ska bli sökbart för polisen behöver man aktivt välja ”opt-in”. Både nya och gamla användare får vid inloggning möjlighet att välja det alternativ som passar bäst. Personligen tycker jag att det är bra att man nu har möjlighet att lösa grova brott med hjälp av DNA, till hjälp för brottsoffer och deras anhöriga och jag har därför givit mitt samtycke till att vara ”opt-in” för polisens sökningar.
Gedmatch är ett riktigt bra verktyg för oss som DNA-släktforskar. I nästa inlägg ska jag berätta mer om de olika verktyg som du kan använda helt gratis som Gedmatch-användare.
Kristnandet i Skandinavien var en långsam process som spände över flera hundra år. Man delar in processen i tre skeden – en första tid som innebar tillfälliga kontakter med kristnade områden i Öst- och Västeuropa. Detta skedde under plundrings- och handelsresor. Man vet inte exakt när denna ”kontaktfas” övergick i själva ”missionsfasen”, men den första kända var den som riktades mot Sverige från det karolingiska kejsardömet. Den tyske missionären Ansgar riktade sin mission mot handelsstaden Birka under 800-talet och där uppfördes sedan tre kristna kyrkor. Denna andra fas, övergick sedan i den tredje fasen då kyrkans ställning blev stark.
Gammal och ny sed
I den fornnordiska religionstiden existerade inte begreppet ”religion” som sådant. Religionen var en del av kulturen och hade en självklar plats i människornas tillvaro. Begreppet ”sed”, (även skick, sidr) var det ord man använde under vikingatiden för att beskriva de religiösa förhållandena. Detta begrepp omfattade såväl ritualer och föreställningar om verkligheten, såsom sociala strukturer och klädkoder. Man tror att varje folkgrupp hade sin egen sed och man gjorde inga försök att överföra sin sed till andra folkgrupper.
När kristendomen började spridas i Skandinavien, tillkom benämningarna ”forn sidr” (gammal sed) och ”ny sidr” (ny sed), för att skilja det gamla från det nya tänkandet och utövandet. Begreppet ”hedendom” uppstod under religionsskiftet för att beteckna det icke kristna menar Gro Steinsland, professor i religionshistoria. Författaren ”Hedningen” som driver bloggen ”Hedniska Tankar” är väldigt kunnig inom området och lyfter fram att Steinslands bok (Fornnordisk religion, Natur&Kultur 2007) visserligen används som kursbok på svenska universitet, men den täcker inte allt. Han berättar mer:
-Det finns överhuvudtaget inga som helst bevis för att uttrycket ”forn sidr” alls använts på Vikingatiden. Allt sådant är falsarier från det kristna 1200-talet, då termen nämns i tre källor. Ordet Trua, som i ”trua af Asom och Ölvom”, alltså att tro på Asar och Vaner, finns däremot i Eddan. Alla någotsånär seriösa personer undviker idag termen ”Forn sed” som blivit associerat med ett slags vänsterradikal new age, som har föga eller intet alls med våra förfäders Tro att göra
”Heidinn” var det fornnordiska ordet för ”icke kristen” som användes av de germanska folken. Hedendom (från ordet hede) är en kristen term som betecknade en person som levde utanför den civiliserade världen, utanför staden menar Gro Steinsland.
-Ordet hedning som i ”till Heidnis” och andra norröna uttryck, har funnits sedan åtminstone 900-talet, och långt före kristendomens ankomst. Likaså begreppet ”Paganus” som fanns redan i det antika Rom långt före år noll – och då förelåg med säkerhet ingen som helst kristendom, berättar ”Hedningen”.
Gudinnan Freja. Bild: Wikipedia
Målet med riterna var att uppnå det goda livet här och nu
Målet för de förkristna fornnordiska religiösa utövarna var att uppnå det goda livet ”här och nu”, till skillnad från kristendomen, där frälsningen var något som förlades till en punkt längre fram, i livet efter detta. Gudarna var knutna till folkgruppens eget territorium och målet med riterna var att göra tillvaron trygg har historiker lyft fram, men det är felaktigt på alla sätt påpekar författaren ”Hedningen”:
– Den var just en levande TRO och inget annat – inte en ”sed” eller med andra en mekanisk upprepning, utan mening eller innehåll. Att reducera tron till att enbart handla om ”trygghet” i något slags Mulleskola, är också att förenkla våra förfäder väl mycket. De ville ha framgång i handel och strid, kärlek och en mängd andra saker, lika väl som levande, troende människor vill ha det idag, och det har nog folk velat i alla tider.
Missionstanken som finns i kristendomen, fanns inte alls i den fornnordiska tron. För de fornskandinaviska religionsutövarna handlade det goda livet om fruktsamhet, glädje, sexualitet m.m. och man offrade till gudarna för bland annat god årsväxt och fred. Kollektivet var navet i det förkristna samhället och därför fanns stort fokus på ära och skam.
Armring av guld med djurhuvudformade ändar, vikingatid 800-1099, Östergötland. Foto: Statens historiska museum
Det sägs att det var Östman Gudfastsson (född cirka 1020 ) som kristnade Jämtland. Den gamla ”Frösöstenen” som ursprungligen stod mittemot dagens Östersund berättar om detta: ”Austmaðr, Guðfastaʀ sunn, let ræis[a stæi]n þenna ok gærva bro þessa ok hann let kristna Iamtaland. Asbiorn gærði bro, Trionn ræist ok Stæinn runaʀ þessaʀ”
”Östman, Gudfasts son lät resa denna sten och göra denna bro, och han lät kristna Jämtland. Åsbjörn gjorde bron. Tryn och Sten ristade dessa runor”. Foto: RAÄ:s fornminnesdatabas
”Varför är det så dyrt att släktforska?” Den frågan har jag ofta fått. Svaret är att det i dag är billigare än någonsin att släktforska. Det är nämligen helt gratis! Sedan 1 februari 2018 är allt material i Riksarkivets digitala forskarsal tillgängligt för alla, helt kostnadsfritt. Där finns över 100 miljoner digitala arkivhandlingar som vi alla kan ta del av. Länken till Riksarkivets digitala forskarsal hittar du genom att ”klicka” här.
För att släktforska krävs en hel del tålamod, nyfikenhet och uthållighet, men även det är helt gratis 🙂
Dokumentera och strukturera
Att använda papper och penna för att dokumentera släktforskningen är bra, men när man väl har kommit igång med forskningen upptäcker man snart att det kan vara bra att använda något slags ”verktyg” för att kunna strukturera forskningen på ett lättförståeligt och snyggt sätt i datorn. Det kostar ingenting om man väljer att hålla ordning på släkten genom att föra in forskningen i exempelvis Microsoft Excel (gratis i Windows). Om man vill göra det lite enklare och med lite finess finns andra prisvärda alternativ: Disgen, Holger, Brother´s Keeper och Min Släktär några prisvärda program som erbjuder släktforskaren möjlighet att skapa fina släktträd i datorn, som sedan kan skrivas ut eller flyttas till andra webbplatser som GEDCOM-filer. Man betalar en engångssumma för att ladda ned programmet till sin dator.
Priser 2020
Min Släkt: Gratis att prova och att använda men för att kunna använda alla funktioner krävs licensnyckel som kostar 450 kronor (engångskostnad).
Disgen: Fritt att prova och utvärdera men kostar 750 kronor för att använda längre tid. (engångskostnad)
Holger: Gratis demoversion som rymmer 100 personer. För att ladda ned programmet och kunna använda obegränsat utrymme är priset 675 kronor. (engångskostnad)
Brother´s Keeper: Möjlighet att använda gratisversionen. Kostar 45 USD att köpa och ladda ned programmet (ca 407 kronor) (engångskostnad)
Komplettera med andra abonnemang (om du behöver)
I dag är det så mycket enklare att släktforska än det var tidigare, eftersom vi nu kan sitta hemma vid datorn och forska i de gamla kyrkböckerna, men det kan inte nog poängteras att släktforskning fortfarande är samma ”hantverk” som tidigare, som kräver lika stort engagemang, tålamod och källkritik.
Om man behöver komplettera ”gratiskällorna” i SVAR (Riksarkivet) är Arkiv Digital ett väldigt bra alternativ. Här kan man söka i 81 miljoner färgbilder på historiska dokument och kyrkböcker. Arkiv Digital erbjuder många bra register som underlättar forskningen. Pris: 395 kronor/månad eller 1795 kronor/år.
Släktträd på internet – Ancestry, My Heritage och Geni
Att släktforska är inte kostsamt vad gäller pengar. Visserligen kräver forskningen massor av tid, envishet och tålamod, men det är nog själva tjusningen i detta spännande ”detektivarbete” där vi får möjlighet att ”gräva” fram våra rötter och lyfta fram, och ära, de anfäder- och mödrar som har varit här på jorden, före oss.
På senare år har det blivit populärt att ”släktforska” genom att teckna abonnemang hos olika släktforskningsföretag. Möjligheten att bygga släktträd på internet har lockat många människor att börja släktforska, dels för att det är enkelt att starta ett konto och ”mata” in uppgifterna, men även för att somliga tror att man med några knapptryckningar kan få ett komplett släktträd, utan att släktforska själv. Många är de företag som erbjuder oss att enkelt bygga släktträd och snabbt fylla ut våra ”tomma”, okända släktgrenar genom så kallade ”smarta matcher”, som sällan är särskilt smarta. Dessutom är tjänsterna sällan (aldrig) gratis. Ancestry erbjuder gratisabonnemang för släktforskning. Som icke betalande medlem kan man visserligen bygga ett släktträd och det finns ingen gräns för det antal personer man lägger in i trädet. Det är jättebra!
I släktträdet dyker det upp ”darrande” gröna löv med tips som endast betalande abonnenter kan använda sig av.
Gröna ”darrande” löv visar att det finns tips om mormor i släktträdet.
Som vinstdrivande företag vill man naturligtvis ha betalande medlemmar och ett Sverigeabonnemang kostar 995 kronor per år. Då får man ta del av alla tips och funktioner och kan även söka i svenska kyrkböcker. Det går även att välja månadsabonnemang för 135 kronor/månad. Kostnaden dras direkt från bankkontot när man väljer månadsabonnemang och om man inte avslutar abonnemanget så dras samma summa nästa månad.
Det är enkelt att välja abonnemang och att avsluta eller byta till annan abonnemangsform vilket är väldigt bra. Pris: 995 kronor/år (Ancestry erbjuder även månadsabonnemang 135 kr/mån)
Att bygga kostnadsfritt släktträd erbjuder även företaget My Heritage, men här bör man vara medveten om att när man väl har skaffat ett gratis bas-konto och börjat skriva in mormors och morfars och farmor och farfars alla anor, då tar det snart stopp. Gratisabonnemang innebär ett släktträd med max 250 personer. För att bygga vidare på trädet krävs Premium-abonnemang. Kostnad: cirka 2-3000 kronor per år och summan kan inte delas upp och betalas månadsvis. Hela årskostnaden dras från ditt konto när du har tecknat abonnemanget. Med ett premiumabonnemang kan man söka i många källor och erbjuds tips. Sidan är lättnavigerad och det är enkelt att lägga in anorna i trädet samt personliga uppgifter och bilder.
Även här bygger hela idén på att användarna ska binda upp sig på dyra abonnemang för att kunna ta del av alla funktioner och så kallade ”smarta matcher”, som i många fall är helt förkastliga. Pris: cirka 3000 kronor/ år. Priset debiteras kontot vid beställning och det finns ingen möjlighet att dela upp betalningen.
Geni erbjuder också sina användare att skapa kostnadsfritt släktträd. Geni ägs av My Heritage och uppgifter på Geni används på My Heritagesom ”smarta matcher”. Om man vill vara krass kan man säga att företaget tjänar stora pengar på att naiva människor ger bort sin mödosamt förvärvade släktforskning, med släktbilder och allt, gratis. Sedan säljer man deras uppgifter vidare som smarta matcher via dyra abonnemang. Eller så kan man säga att individerna ger bort sin forskning frivilligt för att de vill vara med och bidra till det så kallade ”Världsträdet” på Geni ?
Det är enkelt att lägga in uppgifter och ”bygga” trädet till en början men det blir med tiden oerhört svårnavigerat allt eftersom det växer och då nya användare ”hakar” in i trädet. På Geni kan man bygga sitt släktträd med obegränsat antal personer i trädet men det finns ingen möjlighet att radera trädet om man skulle vilja. Du kan avsluta ditt konto, men du kan aldrig radera trädet eftersom andra användare i ”världsträdet” har ”hakat” in och blivit en del av samma träd. Pris: Gratis (?)
Under 1600-talet var Sverige ett mycket religiöst land. Människan förväntades leva sitt liv som en god kristen medborgare och kyrkan hade en stor betydelse i varje människas liv. I kyrkan döptes man. Man konfirmerades, deltog i mässan varje söndag och tog nattvard regelbundet. Man vigdes i kyrkan, döpte sina barn där och slutligen begravdes man i kyrkan. En god kristen medborgare levde enligt Guds bud och sysslade inte med ”övernaturliga” saker såsom magiska läsningar, healing, spådom etcetera.
Hednisk folktro och kristendom levde sida vid sida Men sida vid sida med den dogmatiska tron existerade en folklig religiös föreställning som skilde sig mycket från den kristna. Många människor hade svårt att förstå prästernas förklaring av treenigheten och man hade en tveksam inställning till den jungfruliga Maria, där man hade svårt att tro att hon verkligen var jungfru, liksom att Kristus var Guds son – detta eftersom alla visste att han var timmermannen Josefs son. Därtill var det svårt att se altarets sakrament som Jesu kropp, eftersom brödet var gjort av korn och format av människohänder.
Kyrkan framhöll gärna djävulens ondska, men i den folkliga föreställningen var han inte alls lika mäktig och otäck som prästerna framställde honom. I den ångermanländska Blåkulla-myten framställdes han av allmogen som ”den fule” under bordet, eller som ”en svart karl med vita strumpor”
Tillvaron var skör och man visste aldrig när man skulle drabbas av missväxt och hungersnöd. I skogen lurade rovdjur som björn och varg. Dessutom fanns alla de osynliga varelserna som man måste hålla sig väl med. För de fattiga fanns varken läkarvård eller medicin om hälsan sviktade, så många förlitade sig på förkristen magi, magiska läsningar och på de kloka gummorna och gubbarnas kunskap om botande. De kloka kvinnorna och männen var behövda eftersom deras läkekonst ofta var den enda som fanns att tillgå, men de var även fruktade eftersom man trodde att de övernaturliga förmågorna även kunde användas till att skada.
Folklig läkekonst hade många magiska inslag och då man trodde att sjukdomar orsakades av övernaturliga väsen, måste dessa väsen avvärjas och blidkas genom amuletter, offer, besvärjelser och böner. Om detta inte hjälpte, sökte man hjälp hos kloka kvinnor och män, som med sin kunskap om magiska medel, signeri och lövjeri troddes kunna fördriva sjukdomsandarna. Många av de medeltida signerier och böner som användes hade hämtats från katolska kyrkan, genom kringresande munkar som fördrivits från klostren under reformationen. Bönerna innehöll åkallan till jungfru Maria och helgonen, vilket i sig var förbjudet i 1600-talets Sverige, då man strävade efter att hålla religionen fri från religiös magi och ”mellanhänder”.
Foto: Helena Bure Wijk
Trolldomsbrottet och de magiska ramsorna Genom magisk läsning, signeri, trodde man sig kunna avvärja ont. Specifikt för signeri är att det är verbal magi, uttalade ord för att åstadkomma det önskade tillståndet och avvärja det ”onda”. Lövjeri är dess operativa motsvarighet där man använder magiska tillbehör. Tack vare de bevarade protokollen från häxprocesserna i Ångermanland kan vi få en liten inblick i dåtida föreställningsvärld och de magiska läsningar man använde sig av.
Det medeltida svenska rättssystemet vilade på Kristoffers landslag som hade legat till grund för domar sedan 1400-talet. År 1608 lade den dåvarande kungen, Karl XI, till bibliska mosaiska lagar i landslagen, vilket innebar att domstolarna därmed dömde efter måttot ”själ för själ, öga för öga, tand för tand och fot för fot”. Detta innebar att människor kunde dömas till döden för brott som inte var särskilt grova och detta gällde framför allt sedlighetsbrott och ocker, men även dråp. Sedan lång tid tillbaka hade magi och trolldom av kyrkan betraktats som djävulens verksamhet och en kvinna kunde endast ”hängas eller huggas” om hon gjort sig skyldig till detta brott. Kyrkan och de världsliga domstolarna samarbetade för att avvärja den onde och hans anhang.
Förgörningen, maleficium, var länge det värsta och viktigaste inslaget i trolldomsbrottet. Trollkonorna ansågs genom djävulen ha makt att skada boskap, grödor och träd. De kunde mjölka kvastar och pinnar genom att suga ut mjölken och forsla den i sina speciella bjäror som de framställde av garn och impregnerade med exempelvis blod, vigd oblat och boskapshår. Även signeri (att läsa besvärjelser i syfte att bota genom att avvärja ont) var ett grovt brott och tecken på förbund med djävulen, eftersom även detta krävde att man gav sig till djävulen.
Mellan åren 1668-1676 avrättades ca 240 personer, mestadels kvinnor för trolldom i Sverige .
En av de många kvinnor som stod anklagade för trolldom var gamla pigan ”Stöt-Margareta” som inför sittande rätt tvingades avslöja de ”läsningar” hon använt för att bota sjukdomar. I en av de magiska ramsorna uppgav hon sig ha läst: ”Vår Herre Jesus Christus satt på en högan röst, han shiente sig en grena, satte sig ner och välsignade sitt sår”.
Rätten fann ramsan högst märklig och frågade ”huadh hon menar tå hon säger att Christus satt på en högan röst?”. Margareta förklarade att Jesus satt och timrade ovanpå ett högt hus. Han högg sig där ett sår som han kallade ”grena” etc. Man ber henne därefter läsa ett antal besvärjelser som nogsamt nedtecknas i protokollen:
”Jungfru Maria gick sig ut på en grönan löt, mötte hon sin son så söt. Vad letar ni efter välsignade mor? Jag letar efter min mjödhumle ty min ko har blivit mjölkstulen och modstulen, leverstulen, lungstulen, hjärtstulen och har på all illa farin. Vi Maria mille mor gingo båda efter råd, vill vi bota henne båda två, vill vi taga dit malt och salt och låta i hennes mun, det skall bli bot i samma stund. I namn Gud faders, sons och den helige andes”.
När Margareta uppmanades att avslöja sin läromästare, svarade hon att hon lärt sig dessa läsningar av kyrkoherden, salig Herr Mats, på den tiden då hon tjänade hos honom. De äldre i häradsrätten protesterar högljutt och menar att kyrkoherden aldrig använt sig av sådana ”stygga” läsningar. Salig Herr Mats var nämligen en ”nytänkande man, uti Guds ord lärande och predikande”. Inga barn påstod sig ha sett Margareta i Blåkulla så hon friades från trolldomsbrott och fick leva.
Sämre gick det för änkan ”gamla Brita”, 70 år, som anklagades för att vara ”fullkomligt en trollpacka” och som använt sig av signeri. Brita hade ”läst i saltet” över en sjuk man, i faderns, sonens och den helige andes namn: ”Styng staat stilla som sielfue Jesus wille, lika som floo stodh mädhan Christus öfr wogh, I nampn Faders, Sons och den helige Andes”. Sedan har Brita givit den sjuke samma salt.
Hon avrättades tillsammans med ett sjuttiotal andra dödsdömda i Torsåker 1675.
Foto: Helena Bure Wijk
Folktro med starka och envisa rötter Denna gamla trolldomsramsa mot bölder, ”queesan” är hämtad från de ångermanländska trolldomsprotokollen från 1674: ”Queesan gick åt vägen fram. Mötte hon en gammal man. Vart ska du gå åt? Sade hon. Jag ska gå i bondens gård. Blanda blod och bryta ben. Jag skall dig återvända och mina ord framsända. Jag stämmer dig uti det berg som ingen bor, i den sjö som ingen ror, under en sten och ingen till men. I namn, faderns, sonens och den helige andes”.
Men folktro och magiska föreställningar levde kvar i området och så sent som 1912 nedtecknades följande (snarlika) ramsa av Levi Johansson i Västernorrland: ”Jesus gick sig vägen fram. Då mötte han en ”brofors” – Vart skall du gå? – Jag skall piska en tjuv. – Gå en annan väg, på en skog, där ingen bor, på en sjö, där ingen man ror. Jag visar dig nordanflod dit Jesus Kristus är döpt. I Guds faders, sonens och den helige andes namn”
I början av 1900-talet nedtecknades följande som visar att den gamla folktron och tilltron till magi aldrig riktigt försvann från Ångermanland, trots kyrkans idoga försök att ”rensa bort” de ovälkomna elementen, häxorna. Även min farmor Margit som föddes där 1910 genomgick ”jorddragning” som barn, som bot mot spanska sjukan: ”Man tror möjligen att vidskepelse och skrock är något, som hör en förgången generation till – farfar och farfars fars tid, att trolldom och vad därtill hörer för länge sedan är avskaffad och att vi i varande stund är ett synnerligen högtstående och upplyst folk. Men vidskepelsen har djupa och starka rötter. Ett träd så gammalt, omhuldat och bevattnat, ett så kärt och dyrt träd rycks ej opp så lätt. Det ligger i vårt folks kynne ett särdrag, en kärlek för mystik och hedendom, som ännu ej släppt sitt tag trots allt arbete från herrar folkupplysare. Så sent som för ett tiotal år sedan var undertecknad vittne till, hur man i den östjämtska skogsbygden ”blåste i vattnet” för ”iråkat”, och den dag i dag är lär i den ångermanländska ådalen ”jorddragning” begagnas som botemedel för engelska sjukan hos barn”. (Josephson, F. (u.d.). Murberget – Länsmuséet Västernorrland).
Den gamla folktron levde kvar länge i Ångermanland. Kanske lever den kvar än idag?
När du har beställt DNA-test från Family Tree DNA får du snart dina inloggningsuppgifter (Kitnumber och password) med e-post. Med dessa uppgifter kan du redan nu logga in på din personliga sida.
Om du inte vill visa ditt riktiga namn kan du exempelvis välja att bara skriva dina initialer eller ett smeknamn. Självklart är det roligare för dina kommande DNA-kusiner att se ditt riktiga namn, men du väljer själv vad som känns bäst för dig.
Under fliken Privacy&Sharing väljer du vilka som ska kunna se ditt DNA-resultat och ditt släktträd (om du väljer att ha ett sådant). Man kan välja att vara synlig för DNA-matcher på alla nivåer, på långt håll, nära håll eller för ingen alls men viktigt att veta är att om du väljer inställningen ”none” så får du själv inte heller se dina DNA-matcher. Jag har valt inställningen ”all levels” men det är en smaksak. Huvudsaken är att man själv känner sig bekväm.
Eftersom DNA-testet kommer att ge nya DNA-matcher under de kommande 25 åren, är det även viktigt att vi funderar ut vem som ska ansvara för DNA-sidan om vi ”faller ifrån”. Namn och adress på denna person kan med fördel skrivas in under fliken ”Beneficiary information”, så behöver vi inte fundera mer på det 🙂
Här kan du välja hur mycket du vill dela av ditt DNA-resultat, ändra lösenord och mycket mer.
Ett släktträd, åtminstone några generationer bakåt i tiden, är en ovärderlig hjälp när du och dina kommande DNA-matcher söker efter gemensamma anor. Under fliken ”my Family Tree” kan du skriva in de anfäder- och mödrar som du känner till, eller ladda upp befintligt släktträd som GEDCOM. Du kan även lägga in bilder och annan information.
Det är enkelt att bygga släktträd på Family Tree DNA och några generationer bakåt i tiden kan underlätta enormt mycket för dig och dina kommande DNA-matcher, när ni ska finna era gemensamma ”nämnare”.
Nu när julen närmar sig har man kanske inte så mycket tid över till att reflektera över sina ”släktrötter”, men om du funderar på att göra ett DNA-test så är den bästa tiden nu. Det är nämligen nu som det är stora rabatter på det autosomala DNA-testet Family Finder genom företaget Family Tree DNA och de rabatterade priserna gäller t o m 31 december 2018. Testet kostar nu 49 dollar + porto (istället för 79 dollar plus porto). I svenska kronor blir summan 540 kronor (inklusive porto). Testet kan beställas här
Det finns flera olika företag som erbjuder autosomalt DNA-test (där man får veta sina rötter på båda föräldrarnas sidor), exempelvis My Heritage och Ancestry men jag rekommenderar varmt företaget Family Tree DNA eftersom det är det företag där flest svenskar har DNA-testat sig. Jag har hittills beställt och administrerat sex DNA-test genom företaget sedan 2016 och har endast positiva erfarenheter.
Om du, liksom jag är nyfiken på dina släkt-rötter så kan ett DNA-test vara årets bästa julklapp för dig och din familj. En julklapp som varar i många år och som blir till glädje för hela familjen. Priset på DNA-testet är en engångssumma och ger dig tillgång till en privat DNA-sida där nya DNA-matcher (nu levande släktingar) kommer att publiceras varje vecka under 25 år. Du får även veta din ”etniska” DNA-mix och mycket, mycket mer.
Jag kommer i dagarna att berätta mer om hur DNA-test fungerar, hur man gör själva testet, tolkar resultatet och mycket mer.
Mor och dotter med rötter i olika delar av världen
När man bestämmer sig för att göra ett DNA-test så öppnar sig en ny spännande värld. Genom DNA-släktforskning får du möjlighet att verifiera ”pappersforskningen”, får många nya DNA-släktingar som ”matcher” och därmed hundratals nya släktgåtor att reda ut. Genom de ”etnicitetsuppskattningar” som de olika företagen erbjuder kan du även få en vägvisare om var i världen du har dina genetiska rötter.
När man väljer att göra DNA-testet ”Family Finder” genom företaget Family Tree DNA får man veta sin genetiska ”mix” genom det verktyg som heter ”My Origins”. ”Family Finder” är ett så kallat autosomalt DNA-test som kartlägger arvsmassan på både mammas och pappas sida och som matchar ditt DNA med nu levande släktingar på båda föräldrars sidor.
All etnicitetsuppskattning bör tas med en stor nypa salt eftersom DNA-företagen jämför ditt DNA med relativt små referensgrupper från olika populationer, men ju fler som väljer att DNA-testa sig, desto mer exakt kommer uppskattningen att bli.
Jag har alla mina anor i Europa men min dotters pappa har sina rötter i Argentina och Bolivia. Enligt DNA-testet är jag 100% europé och 82% skandinav och min dotter är 72% europé och endast 10% skandinav. Enligt DNA-testet har jag 10% av mina gener i Finland och 6% i Östra Europa (vilket stämmer väl överens med min släktforskning). Min dotter har lustigt nog hela 10% Finland enligt testet. Finskt och svensk DNA skiljer sig markant åt. Det finska härrör inte från Skandinavien utan från södra Asien.
När man väl har fått sitt DNA-resultat kan man ladda upp det helt gratis på Gedmatchsom erbjuder fantastiska verktyg, bland annat för att mer exakt se varifrån i världen man härstammar. Mitt DNA tycks vara en blandning av Norge, Ryssland och Skottland.
Jag är en finsk-norsk skotte enligt testet 🙂
Min dotters farfar hade sina genetiska rötter hos ursprungsbefolkningen som lever i Bolivia och hennes DNA påvisar detta i Gedmatch. Min flicka bär i sin arvsmassa bland annat rötter i Karitiana, en indiansk befolkning som nu lever i Brasiliens regnskogar. (En genetisk studie visade 2015 att Karitiana-folket är släkt med de människor som bor på Andamanöarna i Indiska oceanen, Australien och Papua Nya Guinea).
Hon har även rötter i den nordamerikanska folkgruppen Pima (Akimel O`odham) som själva kallar sig ”flodfolket”, Miwok-indianerna i norra Kalifornien, Wixáritari i Mexiko, Cochimi och Mixtec ”molnfolket” i Mexiko.
Mixtec, molnfolket lever i Mexico. Bild: Wikipedia
De långhåriga merovingerna var på sin tid en frankisk kungaätt som levde i ”Regnum Francorum”, Frankerriket, det område som omfattar dagens Frankrike, Tyskland och Belgien. De styrde sitt rike mellan 400 – 700-talet och trodde att de härstammade från en övernaturlig varelse.
Chlotar I, porträtt Källa: Wikipedia
Frankerna var ursprungligen en sammanslutning av germanska stammar som levde öster om floden Rhen. I mitten av 200-talet gav man sig av mot Romarriket på plundringståg. Emellan stammarna pågick ständiga stridigheter och de saliska frankerna kom att bli den ledande stammen under 400- talet. De kallades merovinger eftersom de härstammade från anfadern Merovech, som ansågs vara en gudomlig varelse – hälften människa, hälften monster. Merovech (Mérovée) f. ca 412 kom att bli hövding över de saliska frankerna.
Hans far, Chlodio f. ca 395 är nämnd i väldigt få källor, men sägs ha varit son till en hertig av Pharamund och en frankisk drottning vid namn Argotta. Enligt myten mötte Merovechs mor ett sjöodjur eller en tjurliknande varelse med fem horn – något slags gudomligt ”monster” (quinotaurus) – när hon badade i havet. Deras avkomma, Merovech, blev därför en slags halvgud/halvmonster. Merovingerna hävdade förstås på sin tid att de var förmer än andra genom sitt mytiska ”monster-ursprung” och det finns berättelser om att deras mediala förmågor var väldigt ”stora”, men källorna lyser med sin frånvaro.
Jag härstammar från Merovech på flera släktgrenar, på min mammas och pappas sida, från ättlingarna Charibert I och Sigibert I, bland andra.
Charibert I f. ca 517 var merovingkung och ättling till Chlotar (f. 495) och hans hustru Ingund. Vid fadern död tilldelades han sina områden, bland andra Paris, Rouen, Tours, och Bordeaux. Charibert var gift med Ingoberga och fick dottern Bertha, men han hade även förhållanden med Merofleda och Theodogilda.
Brodern Sigibert I f. ca 535 stred mot sin halvbror Chilperik I och gifte sig med den visgotiske kungen Athanagil´s dotter Brunhilda. Athanagils andra dotter, Galswintia gifte sig med Chilperic, som senare lät mörda sin hustru för att kunna gifta sig med Fredegund. Sigibert krävde därefter hämnd. Mordet på halvbroderns hustru blev startskottet på en strid som varade livet ut. Sigibert besegrade Chilperik och erövrade det mesta av hans rike.
Pappa Björn Wijk, författare till ”Med sjösäck och penna” Foto: Privat
Min fantastiska pappa, Björn Wijk, har seglat jorden runt och arbetat som sjöman ombord på många fartyg. Sedan han blev ”landkrabba” i slutet av 1960-talet har han arbetat som journalist. Besök gärna hans spännande blogg Med sjösäck och pennadär pappa berättar om sina sjömansminnen, åren som journalist och om livet idag, med styrketräning, golf och allt annat som berikar livet.
Att släktforska är en fantastiskt rolig hobby som kräver mycket arbete, engagemang och tålamod. Det finns många goda råd och tips kring släktforskning. De viktigaste råden jag har att ge är att använda ett program som är enkelt att hantera, där man kan lägga in sina anor, källor samt viktiga anteckningar. Min Släkt är ett prisvärt program som jag själv använder, men det finns även andra, exempelvis Holger, Disgen och Brother´s Keeper.
Det är oerhört viktigt att ange källor så att alla uppgifter kan verifieras. Ett misstag jag gjorde när jag började släktforska i min glada ungdom, var att uppge alla anors namn, födelseår samt anteckningar från kyrkböcker, men jag glömde att skriva var jag hade hittat uppgifterna. Det blev därmed omöjligt att gå tillbaka och verifiera uppgifterna och jag fick börja om från början igen.
Dela det värdefulla, underbara som du har hittat i forskningen med människor som uppskattar det – familj, vänner eller varför inte med hela världen. Men se till att du delar på dina villkor och att du har kontroll över dina värdefulla uppgifter och foton. Läs igenom sekretessinställningar noga om du väljer att bygga och publicera ditt släktträd på internet genom företag som Geni, Ancestry och My Heritage. Var också väldigt noga med att kontrollera alla källor för de så kallade ”smarta matcher” som du blir erbjuden genom företagen.
Mitt allra viktigaste råd när det gäller släktforskning är det mest basala – att prata med nära och kära. Prata med de äldre i släkten. Det är våra äldre som bär nyckeln till vår gemensamma historia. Skriv ned berättelser, släktrykten och anekdoter, eller spela in. Titta på släktfoton tillsammans och var noga med att anteckna vem/vilka personer som fotot föreställer, när det togs och eventuella händelser kring fotot.
Min mormor Elsa Lovisa Andersson föddes i Norrköping, Östergötland 1903. Enligt släktrykten ska mormors morfars föräldrar varit ättlingar till de skogsfinska nybyggare som kom till Östergötland i slutet av 1500- och början av 1600-talet. Mer om det kan du läsa i ett tidigare inlägg här.
Det har berättats att en kvinna i familjen rökte kritpipa och utanför sin stuga hade hon tre staplade stenar, en s.k stenvätte/trollgubbe, som sägs vara en finsk sed för beskydd och god jakt- och fiskelycka.
Trollstenarna utanför Ingrids stuga. Foto: Privat
Det har inte varit lätt att hitta mormors skogsfinska rötter eftersom det inte finns något dokumenterat om de östfinska nybyggare som kom till Östergötland. Det har även varit svårt att hitta belägg för att de tre staplade ”trollstenarna” verkligen är en skogsfinsk sed. Men så äntligen! Härom dagen fick jag kontakt med en person som är mycket kunnig på området. Han berättade att liknande stenar har hittats i Hällefors finnmark.
De är inte snarlika, men den bärande symboliken är förmodligen det heliga tretalet som återfinns i många kulturer. Enligt tretalsmystiken är de jämna talen en symbol för det materiella, medan de ojämna symboliserar det andliga. När man adderar det första ojämna talet med det första jämna uppstår det magiska tretalet. Det återfinns bland annat i förkristen mytologi med de tre nornorna, Urd, Skuld och Verdandi, liksom i kristendomens treenighet och de vise männen som var tre till antalet.
Min mormors morfars mormor hette Ingrid Andersdotter. Hon föddes år 1788 i Östra Vingåker i Södermanland och var 100 år och 9 månader när hon avled år 1888. Ingrid gifte sig med Klockaren Anders Persson f. 1786 i Simonstorp, Östergötland och paret fick flera barn tillsammans.
Enligt släktrykten var Ingrid eller hennes make (kanske båda två?) ättlingar till de skogsfinnar som kom hit från Savolax under slutet av 1500- och början av 1600-talet. Utanför stugknuten hade man tre staplade stenar som ansågs avvärja ont, främja god skörd och jakt. Den så kallade ”trollgubben” sägs vara en finsk sed.
Trollstenarna utanför stugknuten Foto: Privat
Det har även berättats att en kvinna i familjen rökte kritpipa. Att finska hustrur rökte tobak var något den tyske historikern Christian Friederech Rühs (f.1781) upprördes över: ”Finnarne höllo sina döttrar för vackrare än de svenska flickorna, hvilket också oftast inträffar, men blott så länge de äro ogifta, eller fast hellre, så länge de äro unga: röken i deras pörten är ganska skadlig för skönheten, och man kan icke se någonting fulare, än en gammal finsk hustru med sin pipa i mund, hvarvid de merendels vänja sig, så snart de äro gifta”.
Kritpipa. Foto: Wikipedia
Det finns tyvärr inte mycket dokumenterat om de svedjebönder som bosatte sig i Kolmården, men man vet att de flyttade in vid den första invandringsvågen från östra rikshalvan i slutet av 1500-talet. Till en början bosatte man sig i skogsmarkerna i Värmland, Södermanland, Närke samt delar av Västmanland och Västergötland. Därefter Kilsbergen, Kolmården och Tiveden.
Jag har länge intresserat mig för skogsfinsk kultur och den magiska föreställningsvärld som man hade. I mina studier har jag dock inte hittat någon magisk föreställning som är knuten till tre staplade stenar. På senare tid har jag därför börjat undra om mina förfäder- och förmödrar hade samiska rötter?
Man vet att småskalig samisk renskötsel har förekommit i Svealand under 16- och 1700-talet. Under tidigt 1600-tal fanns samer i Närke, Värmland, Dalarna, Västmanland, Uppland och Södermanland. I kyrk- och domböcker nämns även Östergötland, Västergötland och Dalsland men det saknas ännu belägg för detta. (Källa: Samiska spår III, Wistrand)
Denna bild, som föreställer mormors morfars mamma, Ingrid Andersdotter f.1788 har studerats av Nordiska museet och man har kommit fram till att kvinnan var i 60-års åldern när bilden togs. Den rutiga kjolen är tidstypisk och var en populär, modern svensk kjol under 1800-talets mitt. Jackan däremot har färgglada band på ärmarnas muddar som avviker från rådande dåtida mode. Banden har också av någon anledning framhävts på bilden.
Mormors morfars mormor, Ingrid f.1788 Foto: Privat
Stamkort är dokument som utfärdas för personer som har gjort värnplikt och/eller tjänstgjort inom försvaret. På stamkortet finns bland annat information om tid för tjänstgöring, var den är gjord, utbildningar, befordringar, bestraffningar och mycket mer. Stamkortet finns arkiverat på den ort där personen bodde då han avslutade sin militära bana eller gick i pension. Om du har svårt att hitta stamkortet på egen hand finns möjlighet att få hjälp av Riksarkivet.
Min morfar, Ulrik Ivar föddes 1901 i Bladåker, Uppland, som ”oäkta” son till mjölkerskan Augusta Charlotta Bure. Charlotta fick fem barn men förblev ogift. Någon gång kring sekelskiftet 1900 valde hon att byta namn och kallade sig därefter Svensson. Varför vet vi inte. Någon anfader med namnet Sven finns inte i Charlottas släktträd.
Kyrkböckerna avslöjar ingenting om fadern till Charlottas barn men jämförande DNA-test som vi har gjort mellan söner till hennes yngsta och äldsta barn har visat att det är samme far till alla barn. I mer än trettio år har jag sökt efter morfars och hans syskons okände far och tack vare morfars militära handlingar, tror jag att vi äntligen har hittat honom.
Stamkortet berättar att morfar gick rekrytutbildning, hovslagarskola och vice korpral-utbildning.
Efter utbildningen blev morfar anställd som militär i Uppsala och arbetade där fram till 1927, när han fick anställning som hovslagare och valde att avsluta sin militära bana. För att trivas inom det militära bör man helst inte ha svårigheter med att lyda order. Det hade min morfar. Morfar arbetade väldigt hårt och var duktig, men han hade svårt att ta order från andra.
En dokumenterad händelse under morfars utbildningstid i början av 1922 väckte min nyfikenhet. Vid en övning befallde löjtnant E. Nilsson att morfar skulle springa, men han vägrade. Trots upprepade befallningar om språngmarsch, vägrade volontär 512 Svensson. Han gick några steg, sakta för att sedan stanna upp helt, vilket gjorde löjtnant Nilsson ursinnig. Morfar dömdes för olydnad och fick sitta åtta dagar i arrest.
När han fördes ut från arresten av furir Lagerström frågade denne om morfar inte tyckte att det hela var tråkigt, varpå morfar svarade: ”Det gör detsamma”.
Det var då jag upptäckte att stamkort och militära dokument kan vara en fantastisk skatt för oss som släktforskar. Förutom förhör, vittnesmål, erkännande, beslut m.m. från mars 1922 då morfar gjorde sig skyldig till olydnad, så har man även antecknat ”levnadsförhållanden”. Där står min morfars namn, födelsedata samt båda föräldrarnas namn!
Äntligen har vi fått veta vad barnafadern hette! ”Fader: Karl Svensson, jordbruksarbetare, död” Fadern var således död 1922.
Mycket riktigt visade det sig att det fanns en gift man som hette Karl Svensson i Bladåker vid tiden då Charlotta och hennes barn levde där. Karl bodde med sin familj på en gård, alldeles i närheten. Han utbildade sig först vid en jordbruksskola och blev sedan förvaltare på gården. Han gick bort hastigt i juli 1915. Några månader senare födde morfars mamma sitt sista barn.
De finska nybyggarna upptog de mest oländiga trakterna och man kunde ha så långt som tio mil till sockenkyrkan. Tidvis saknades stigar och vägar för att nå till byn och dess kyrka. Man hade också svårt att tillgodogöra sig gudstjänsterna som framfördes på ett främmande språk. Språkfrågan, liksom de stora avstånden fördröjde assimilering, menade historikern Richard Gothe. ”Uppe i finnmarken talades endast det gamla modersmålet. Där höll man också på fädernas forntro och på deras gamla seder och bruk”. Han berättar vidare:
”Redan när de första nybyggarna försökte bereda sig mark på ”fjället” eller ”på heden” hände det att bönderna protesterade. Vid dessa tillfällen kunde nybyggarna vända sig med skrivelser till Hertig Karl, Gustav Vasas yngste son. I lag hade kungamakten fastställt att 4 – 5 mil av utmarkerna hörde till Gud, oss och Sveriges krona till, varför ingen kunde neka skogsfinnarna tillträde till kronans eller kungens allmänning”.
Under 1600-talets första decennier var konflikterna mellan allmogen och finnarna relativt få, men somliga upprördes över finnarnas svedjande. Skogsfinnarnas speciella teknik, huutha, innebar i korthet att skogsområden brändes ned, varpå rågen såddes i den varma askan. ”Gruvorna behövde ved och svedjandet blev därför en nagel i ögat för bruksherrana i mellersta Sverige”, skriver Gothe. Han belyser att den norrländska allmogen tidigare hade kunnat dryga ut sina inkomster genom jakt och fiske. Älghudar hade sålts till goda priser, men när finnarna nu drog fram genom markerna med mindre och större jaktsällskap, för att återkomma med stort jaktbyte, menade man att ”skogen uthöddes”. Även filosofie doktor Maud Wedin har lyft fram det växande missnöjet gentemot skogsfinnarna, vid mitten av 1600-talet. Bönderna klagade över att finnarna brände ner deras fäbodskogar, men de främsta klagomålen kom från bruksnäringen. Staten ansåg att skogen främst skulle användas för framställning av träkol, såg nu stora inkomstmöjligheter i den blomstrade bruksnäringen. Man började därför gynna denna grupp på bekostnad av skogsfinnarnas nykolonisation.
Somliga finnar hade flytt hemlandet för att slippa knekttjänst. Dessa saknade egna torp och sökte sig gärna till landsmän som kommit hit före dem. Det fanns många som föredrog att leva fritt ”på skogarna”, vilket, skriver Gothe, ”var enklare och bekvämare än att arbeta upp åker och äng”. För att ”stävja de lösa elementens framfart på skogarna, mot dem som ”flyttia och omfärda” företog så regeringen ett särskilt plakat 1636. Det kostade 40 marks böter för varje lösfinne man hyste. Lösfinnarna skulle avlägsnas från landet och transporteras tillbaka till Finland. (Maud Wedin)
Inställningen till finnarna på skogarna, förändrades således och de som tidigare välkomnats med öppna armar ansågs nu utgöra ett hot mot kronan som behövde skogarna. Dessutom såg man med rädsla på nybyggarnas magiska värld. Övergången från katolicism till evangelisk tro hade vid tiden inte märkts av särskilt mycket i Finland. Gothe framhåller att folket var djupt rotad i magisk folktro och ”vid tiden hade man inte vuxit sig in i det katolska åskådningssättet ännu. Med tanke på denna långsamhet skulle det dröja innan man blev medveten om, att man återigen fått en ny religiös bekännelse. I skogsfinnarnas religiösa utövande sammanvävdes gammal hednisk tro med kristna, katolska religionsbegrepp”.
Skogsfinnarnas föreställningsvärld
Gothe ansåg att det skogsfinska folklivet var präglat av råhet, hårdhet och stor primitivitet. Finnarna var ett naturfolk, vana att bo i enslighet på stora ödesskogar. ”Folk som bosätter sig så, har naturligtvis svårare att följa med i den kulturella utvecklingen”. Men – ”även om livet avspeglade sig efter ytterst enkla och grova linjer, så är det inte rätt att påstå att det bara fanns grovt och styggt där”.
Skogsfinnarna ansåg att allt i naturen var besjälat. Därtill hade man tron att den högre anden hos människan, tillsammans med trollmedel, kunde behärska och betvinga den lägre naturen. Tingen var antingen vänligt eller fientligt stämda mot varandra och i denna otrygga tillvaro, där många faror lurade, krävdes att man aldrig var värnlös eller oförberedd. Otaliga magiska bruk genomsyrade därför vardagen. Lycka och välgång står i centrum i den skogsfinska tron. Lyckan måste vinnas och beskyddas. Därtill fanns övertygelsen om att den kunde stjälas av illasinnade människor och makter. Den måste därför försöka återvinnas om den gått förlorad. Lyckan troddes kunna stjälas från ens egna djur och tillföras andras så att de egna djuren blev ”skämda”. Om någon utsänt en bära, kunde djuren sina i mjölkningen. Genom magi söktes därför åkerlycka, kärlekslycka, jakt- och fiskelycka, barn-lycka, öl-lycka och boskapslycka. Svedjandet var för många det huvudsakliga jordbruket och skördarna kunde slå fel. Det gällde därför att på alla sätt avvärja dåligt genom förebyggande åtgärder. Den finske bonden måste även skydda sin egendom mot osynliga och farliga inflytelser påverka makterna så att han fick lycka och framgång. ”Redan när första trädet fälldes på den till sved avsedda skogsmarken, ja rentav dessförinnan, hade finnbonden med läsningar, offerspråk och symboliska handlingar sökt att inviga och skydda sitt område. Bland annat skulle man gå omkring svedjelandet tre gånger, vanligen två gånger medsols och en gång motsols” förklarar Gothe.
Enligt det finska nationaleposet Kalevala 3:125 är tiätäjä – den finske vismannen och schamanen ”den i visdom överlägsne, den som äger högre insikt”. Vismännen använde sig i sitt botande av trollrunor, besvärjelser och böner, men också örter till dekokter och smörjningar. De finska runorna gick i arv, liksom de magiska riterna som förmedlades av far till son och av mor till dotter. Man skilde mellan panentatauti, sjukdomar som pålagts av illasinnade människor och jumalantauti, sjukdomar som pålagts av Gud. Vismannen befattade sig inte med det senare. Somliga tiätäjä ansågs kunna se in i det fördolda, hitta stulet gods och peka ut tjuven. Andra kunde förutsäga kommande händelser. Vismannen kunde även omintetgöra ovänners onda anslag och använda trollskott och spåsändningar mot fiender. För att kunna fördriva sjukdomar och annat skadligt måste vismannen ta reda på det ondas ursprung. Hade ett sår uppstått av ett järnredskap måste han kunna redogöra för järnets ursprung, gällde det brännsår, måste han känna till eldens uppkomst etc. När han lyckats påvisa dess ursprung, förlöjligade han dess förmåga. Vismannen använde flera olika sorters kraftord – sana – där han bad det onda avvika till fjärran belägna trakter.
Vid sidan om den ”vita” magin använde man sig även av ”förgörelsemagi”, vilket förmodligen ingav både rädsla och respekt hos omgivningen. De så kallade finnskotten ansågs härstamma från norr. I norska telemarken trodde man att dessa ”nordsendningar” fördes med nordanvinden. Den som hade förmågan att sända sådana, ansågs således ha makt över vindarna. Genom spåsändningar kunde man förhindra fiendens framfart. Uttrycket ”att göra mot varandra” är ett stående inslag i trollsägner från finnskogarna, påpekar Gothe.
Svart magi och ond bråd död
Om mina egna förfäder från östfinska Savolax, finns dokument som tyder på att man använde sig av sådana sändningar för att mästra fienden. Den så kallade björnstämningen var en form av förgörelsemagi, där man med hjälp av magi trodde sig kunna få björnen att anfalla ovänners boskap. Två anfäder som ansågs vara finska tiätäjäs mästrade varandra och hämnades genom att ”stämma björn” så att björnen till slut blev alldeles skinnflådd under ”tassarna” då den tvingades springa fram och tillbaka mellan de båda ovännernas gårdar.
Pål finne i Västertorp, Ytterlännäs, uppges varit stridslysten och trollkunnig. Han låg bland annat i strid med Västansjöfinnen, vilka stämde björn på varandra. Det berättas att Pål retade sig på en samisk familj som bodde i närheten av Västertorp. Han ansåg att ”Lapp-Sackes” renar förstörde hans starrhässjor och dödade några av Sackes renar som hämnd. När Sacke upptäckte de döda renarna i skogen och konfronterade Pål, uppstod en tvist männen emellan och Pål dödade Sacke. Anhöriga sökte länge efter den dödes kropp men kunde inte finna den och Pål gick således fri från efterräkningar. Stackars Sackes skelett återfanns först flera år senare, i en dalgång mellan två berg och platsen där kroppen hittades fick namnet ”Lauranko möke” – benrangelsbacken.
Björnstämning var en form av ”svart” magi som endast återfinns i den skogsfinska föreställningsvärlden. Foto: Helena Bure Wijk
Nybyggare med ”bruna råttans och kackerlackans okuvliga reslust”
Prästen och släkttecknaren Bertil Hasselberg (f. 1897) beskriver sydvästra Ångermanland och norra Medelpad som öde, ända fram till mitten av 1500-talet. Inom detta område återfinns socknarna Graninge, Viksjö, delar av Sollefteå, Ytterlännäs och Gudmundrå. ”Hit kommo åtskilliga finnar och byggde hem i ödemarken under den stora finska invasionen till Sverige, som pågick i slutet av 1500-talet och hela 1600-talet”.
”De äldsta finnsocknarna innanför Ångermanälvens nedre ådal eller intill dess långsträckta mynningsfjärd är Viksjö (Stigsjö socken), Graninge (Långsele socken) och Gudmundrå, följda av Sollefteå, Torsåker, Ytterlännäs, Dal och Högsjö socknar, samtliga på västra sidan av älven. På dess östra sida påträffa vi finska spår inom Bjärtrå och Styrnäs.” förklarar historikern Richard Gothe som ägnade en stor del av sitt liv till att forska om och att kartlägga de östfinska familjerna.
I slutet av 1500-talet tillhörde Finland vårt land, så egentligen tillhörde ”skogsfinnarna” vårt eget folk. Krig och missväxt drabbade allmogen i Finland under 1500-talet, varför många kvinnor och män valde att emigrera. Den svenska staten ville vid den tiden gärna kolonisera obebodda delar av Sverige, för att få nya skattebetalande hemman. Till Ångermanland kom så 74 finska nybyggare. De erhöll ofta 6 år av skattefrihet. Villkoren i de nya hembygderna blev dock hårda för många nybyggare. I Ångermanland var det stränga vintrar med mycket snö och även somrarna kunde vara kalla, ”ej sällan besvärade av frost så att säden ofta halvmogen måste bärgas” skriver Gothe. ”Försöker man få klart för sig, från vilka trakter alla dessa tusentals kolonister kommit, påträffar man exempel från nästan alla väderstreck. Där finns folk från Kemi i norr bort till Karelen, alldeles intill ryssgränsen, från Österbotten ned till Raumo och Åbo, men först och främst folk från Tavastland – och framför allt – savolaksare, dessa genuina nybyggare med bruna råttans och kackerlackans okuvliga reslust”. (Gothe)
Bråkiga anfäder
År 1592 fanns tre finska nybyggar-familjer från Savolax bosatta i Västergraninge, i Ytterlännäs, Ångermanland. De tre var mina anfäder, Sigfrid Persson ”finne”, Hindric ”finne”, samt Måns Michelsson ”finne”. Några varmare känslor verkar man inte haft för varandra. Sigfrid och Måns var svågrar och de bråkade ständigt med varandra. Måns kände sig flera gånger tvungen att anskaffa skyddsbrev (1610 och 1620) mot svågern Sigfrid. Skyddsbrev var ett dåtida skydd eller privilegium, utfärdad av överheten.
Vid Sollefteå ting 1607 dömdes Måns för att ha skadat svågern. Domen blev 20 marks böter för ett ”fullsår” mot Sigfrid samt 3 mark för ”en blånad”. Sigfrid dömdes för två blånader mot Måns, till böter om 6 mark. Familjefriden fortsatte att lysa med sin frånvaro. Två år senare tvingades nämligen Måns att böta 6 mark för att han slagit Sigfrid och orsakat honom två blånader. Sigfrid dömdes samtidigt till 3 marks böter för att han inte inkommit med sitt kyrkotionde i tid. Några år senare, år 1612 hade våldet trappats upp ytterligare och Sigfrid dömdes till 20 marks böter, då han ”slagit Måns finne, ett knivslag och en blånad”.
Olof Månsson, son till Måns ”finne”, hamnade i bråk med bönderna i Jämtland och anklagades för att ha svedjat över ”landamäret”, samt för att vara vanvördig och ha dåligt uppförande: ”Talar med swärord och pockande”. Även hans bror, Lars, anklagades för dåligt uppförande år 1635 och dömdes ”för försmädliga ord mot lagläsare och tolvmän. Bötar 76 mark och får sitta en vecka i kistan och spisa vatten och bröd”.
En annan anfader, Per Pålsson ”finne” bodde vid sjöns östra del, i Östergraninge. Inte heller här lyckades man hålla sams särskilt väl. Per låg nämligen i fejd med finske bonden Jon Olovsson i Västergraninge och måste begära beskydd för att få stanna kvar. Han erhöll skyddsbrev av hertig Karl i februari 1600. Anfadern Matts Persson ”finne” i Forsed dömdes till böter för slagsmål 1621.
De finska nybyggare som bosatte sig i Ångermanland förlorade snabbt sina släktnamn och kallas endast ”finne” i dokumenten. Spåren efter skogsfinnarna är få och man får en känsla av att det här är något som man helst har velat glömma bort. En sockenbo i Viksjö skriver i ett brev till Richard Gothe och förklarar: ”Sedan århundraden finns en inrotad föreställning att betrakta den finska invandringen och det finska blodsförvantskapet såsom en episod, alltför ringa och intetsägande att bevara i minnet”.
När man har kommit igång med släktforskning upptäcker man snart att det kan vara bra att ha ett verktyg för att kunna strukturera forskningen på ett lättförståeligt och snyggt sätt. För att bygga släktträd i datorn kan man använda kalkylprogrammet Microsoft Excel, men det finns också andra alternativ. Disgen, Holger, Brother´s Keeper och Min Släktär några prisvärda program som erbjuder släktforskaren möjlighet att skapa fina släktträd i datorn, som sedan kan skrivas ut eller flyttas till andra webbplatser som GEDCOM-filer. Vill man sedan publicera forskningen på en egen hemsida så går även det bra.
Jag har använt programmet Min Släkt under många år och är väldigt nöjd. Programmet är enkelt att använda, prisvärt och innehåller alla funktioner man kan behöva. Dessutom har man en tillmötesgående och trevlig kundtjänst. För engångssumman 450 kronor kan man köpa en licensnyckel för Min Släkt och får då fri tillgång till programmets alla funktioner, för alltid. Här kan du ladda hem och prova Min Släkt 4.2 kostnadsfritt.
Att släktforska är en tidsödande hobby som kräver mycket arbete och tålamod. Då är det viktigt att kunna spara forskningen för att kunna dela det man hittat med släkt och vänner (eller med hela världen, om man nu skulle vilja det).
Min Släkt är ett mycket bra och prisvärt program som innehåller allt jag behöver och mer därtill.
I dag är det enklare att släktforska än det var tidigare eftersom vi nu kan sitta hemma vid datorn och forska i de gamla kyrkböckerna, men det kan inte nog poängteras att släktforskning fortfarande är exakt samma ”hantverk” som tidigare, som kräver lika stort engagemang, tålamod och källkritik.
På senare år har möjligheten att bygga släktträd på internet kommit och har lockat många människor att börja släktforska, dels för att det är enkelt att starta ett konto och ”mata” in uppgifterna, men även för att somliga tror att man med några knapptryckningar kan få ett komplett släktträd, utan att släktforska själv. Många är de företag som erbjuder oss att enkelt bygga släktträd och snabbt fylla ut våra ”tomma”, okända släktgrenar genom så kallade ”smarta matcher”, som inte alltid är särskilt smarta. Dessutom är tjänsterna sällan (aldrig) helt gratis. Jag har testat att bygga släktträd ”gratis” hos företagen Ancestry, My Heritage och Geni.
Ancestry erbjuder ”gratisabonnemang” för släktforskning. Som icke betalande medlem kan man visserligen bygga ett släktträd och det finns ingen gräns för det antal personer man lägger in i trädet. Det är bra. Mycket bra att man även kan välja att radera sitt släktträd om man vill och att man kan avsluta sitt konto utan påtryckningar eller frågor.
Det är enkelt och roligt att lägga in anor och uppgifter i trädet. Lättnavigerat och bra. I släktträdet dyker det ständigt upp ”darrande” gröna löv med tips som endast betalande abonnenter kan använda sig av.
Gröna ”darrande” löv visar att det finns tips om mormor i släktträdet
Som vinstdrivande företag vill man naturligtvis ha betalande medlemmar och ett Sverigeabonnemang kostar 995 kronor per år. Då får man ta del av alla tips och funktioner och kan även söka i svenska kyrkböcker. Det går även att välja månadsabonnemang för 135 kronor/månad vilket är bra. Kostnaden dras direkt från bankkontot när man väljer månadsabonnemang och om man inte avslutar abonnemanget så dras samma summa nästa månad. Att hitta ”avsluta mitt abonnemang”-knappen är enkelt och gör att man som användare kan känna att man själv har kontroll över när och hur man vill vara med. Det är bra.
Gröna darrande löv och ”smarta matcher” kanske kan vara en hjälp men kan även vara förödande, för om jag skulle acceptera detta tips som programmet föreslår, att en Sigrid Högström är densamma som farfars mormor Sigrid Jonsdotter, då skulle det omkullkasta hela släktforskningen…
Att bygga kostnadsfritt släktträd erbjuder även företaget My Heritage, men här bör man vara medveten om att när man väl har skaffat ett gratis bas-konto och börjat skriva in mormors och morfars och farmor och farfars alla anor, då tar det snart stopp. Gratisabonnemang innebär ett släktträd med max 250 personer. För att bygga vidare på trädet krävs Premium-abonnemang. Kostnad cirka 2000 kronor per år och summan kan inte delas upp och betalas månadsvis. Med ett premiumabonnemang kan man söka i många källor och erbjuds tips, vilket är bra. Sidan är lättnavigerad och det är enkelt att lägga in anorna i trädet samt personliga uppgifter och bilder. Det är bra.
Även här bygger hela idén på att användarna ska binda upp sig på dyra abonnemang för att kunna ta del av alla funktioner och så kallade ”smarta matcher”, som i många fall är helt förkastliga.
Gratisabonnemanget på My Heritage erbjuder dig att bygga släktträd med max 250 individer. Istället för gröna, darrande löv dyker tipsen här upp i form av ”smart matches” och ”record matches” som kräver abonnemang för att ta del av.
De så kallade ”smarta matcherna” är ofta oerhört korkade och visar hur viktigt det är att vi forskar själva för att inte hamna alldeles tokigt i släktforskningen.
Även My Heritage erbjuder möjligheten att radera det släktträd man har lagt upp om man skulle ångra sig, samt avsluta medlemskap, men det är svårare att hitta denna information på sidan och för att avsluta medlemskap krävs en uppsägning (som görs via mail). Jag upplever även att det är svårare att själv kunna styra över vilken information jag som användare delar med mig av. Jag råder alla användare att ”klicka” på fliken ”min integritet” och sedan ta bort markeringen för sådant som inte känns bekvämt för er. Läs under varje rubrik och välj vad som ska vara markerat och godkänt.
När jag lade ut ett släktträd på My Heritage som gratismedlem tidigare, hade jag inte en aning om att jag hade godkänt att alla mina släktfoton, personliga släktberättelser m.m. fick ”tas” av andra och därför ser jag nu hur mina uppgifter finns i många andras släktträd, där de har dykt upp som ”smarta matcher” hos användarna. Det mest tråkiga är inte att bilder och minnen som jag trodde var ”privata” har övertagits av andra, utan att det nu sprids många felaktigheter som jag inte kan ändra. Som släktforskare upptäcker man ibland att något är fel, går till botten med det felaktiga och ändrar men släktforskningsuppgifter som har hamnat på internet beter sig som en trojansk häst och ”Smarta” matcher hänvisar inte till den person som först lade ut uppgiften – de bara sprids vidare, som ett virus.
Geni erbjuder också sina användare att skapa kostnadsfritt släktträd. Geni ägs av My Heritage och uppgifter på Geni används på My Heritage som ”smarta matcher”. Om man vill vara krass kan man säga att företaget tjänar stora pengar på att naiva människor ger bort sin mödosamt förvärvade släktforskning, med släktbilder och allt, gratis. Sedan säljer man deras uppgifter vidare som smarta matcher via dyra abonnemang. Eller så kan man säga att individerna ger bort sin forskning frivilligt för att de vill vara med och bidrar till det så kallade ”Världsträdet” på Geni.
Det är enkelt att lägga in uppgifter och ”bygga” trädet till en början men det blir med tiden oerhört svårnavigerat allt eftersom det växer och då nya användare ”hakar” in i trädet. På Geni kan man bygga sitt släktträd med obegränsat antal personer i trädet men det finns ingen möjlighet att radera trädet om man skulle vilja. Du kan avsluta ditt konto, men aldrig radera trädet eftersom andra användare i ”världsträdet” har ”hakat” in och blivit en del av samma träd. Det är mycket viktigt att veta. Jag önskar att jag hade vetat om detta när jag byggde mitt träd på Geni, men det finns naturligtvis ingen information om sådant när allt handlar om att så många som möjligt ska dela med sig av så mycket information som möjligt. När jag avslutade mitt konto på Geni ”övertogs” mitt släktträd av andra och sedan dess har jag bara kunnat se hur mina uppgifter, bilder och även felaktiga släktuppgifter ”valsar” runt i olika släktträd på internet och även som ”smarta matcher” på My Heritage. Jag har ingen möjlighet att ändra felaktigheterna eftersom det nu är Geni och My Heritage som äger mina uppgifter.
Ett exempel. Mitt gamla släktträd med den felaktiga uppgiften om Karin Tilly Thomsdotter finns på Geni men jag har inga behörigheter att ändra eftersom trädet har övertagits av andra användare.
Att släktforska är en hobby som kräver mycket arbete, engagemang och tålamod. Dela det värdefulla, underbara som du har hittat i forskningen med människor som uppskattar det – familj, vänner eller kanske med hela världen, men se till att du delar på dina villkor och att du har kontroll över dina uppgifter.
Redan i förkristen tid fanns i Norden en föreställning om att vissa människor kunde ingå förbund med trollen och att de genom svart magi kunde orsaka skada och orsaka förgörelse, men den klassiska bilden av häxan som allierad med djävulen tog form i ett kristet landskap. Denna föreställning började florera i Europa under slutet av medeltiden, men det var inte förrän under senare hälften av 1600-talet som större häxprocesser förekom i vårt land.
Efter reformationens tid sågs folklig vidskepelse som hädelse, riktad direkt mot det heliga. Sådana skadliga föreställningar ansågs i förlängningen hota nationens hela existens, genom att de väckte Guds vrede. Vidskepelse och trolldom sågs av den kristna kyrkan som konkurrerande aktiviteter, som inte bara hotade hela den kristna samhällsordningen utan även det gudomliga majestätet, menar historikern Bengt Ankarloo.
De trollkunniga ansågs möjligen kunna bota sjukdomar och åstadkomma ”gott”, men troddes lika väl ha förmågan att åstadkomma ont. De troddes kunna förse sig själva och sitt hushåll med mjölk, ost och smör, genom att på magisk väg ”mjölka” kvastar och pinnar.
Att praktisera trolldom genom bruk av örter och besvärjelser gick under benämningen lövjeri. Men även signeri – att läsa besvärjelser i syfte att bota genom att avvärja ont – var ett grovt brott och ett tecken på förbund med djävulen, eftersom även detta krävde att man allierade sig med den onde. Således syndade trolldomsutövarna mot, första, andra, femte, sjätte och sjunde Guds bud. Dessutom förbröt man sig mot det förbund människan i dopet gjort med Gud, då hon avsade sig djävulen och hans gärningar, påpekar Ankarloo.
När häxhysterin drabbade Sverige 1668 var Kristoffers landslag fortfarande i bruk. Lagen hade ett tillägg med den gammaltestamentliga Mose lag som fastslog att all uppsåtlig Gudshädelse skulle bestraffas med döden. Budet i Andra Mosebok 22:18 som lyder: ”En trollkona skall du icke låta leva” var det man lutade sig mot när man utfärdade dödsdomar i trolldomsmål.
Flera rannsakningar i Jämtland år 1668 kom att bli inledningen för flera större trolldomsprocesser i Dalarna, Gävle, Hälsingland, Ångermanland och Stockholm.
I jämförelse med det stora antalet dödsoffer i Europa (ca 1/2 miljon människor), var det ett förhållandevis litet antal, ca 300 personer, som avrättades i vårt land mellan åren 1668 – 1676. Men den trolldomshysteri som blossade upp i Sverige, spreds som en löpeld under en kort tidsperiod av åtta år och drabbade flera svenska orter (och familjer) väldigt hårt.
Kulmen på häxförföljelserna nåddes år 1675 då minst 110 människor i Gästrikland och södra delen av Ångermanland avrättades under några månaders tid. Den socken som drabbades allra hårdast av häxprocesserna, var Torsåker i Ångermanland där 71 personer avrättades mars-juni 1675. Många av de avrättade var kvinnor och många tillhörde den släkt jag själv är en del av.
”Över vida trakter av Norrland flammade häxbålen, vid Härnösand en gång tretton samtidigt. På ett berg mitt i Torsåkers pastorat i Ångermanland halshöggos och brändes på tre dagar 1675 ej mindre än 71 personer från trenne socknar kring Ångermanälven. En lång tid efteråt hörde man det ilskna skallet av trollhundar från berget, som därav fick namnet Skällberget”. (Det stora trolldomsraseriets tid, Runeberg)*
Häxberget, även kallat Bålberget ligger ca 1/ 2 mil från Torsåkers kyrka, mellan socknarna Dal, Torsåker och Ytterlännäs. Foto: Helena Bure Wijk
* Det s.k Skällberget (vårdkaseberget) som omnämns i Runeberg ligger två kilometer norr om kyrkan och det finns idag inga belägg för att avrättningarna skedde där.
Calf of Man, strax intill ön Isle of Man i irländska sjön Foto: Eric Bobson -05
Den norska släkten Skanke har sina rötter på ön Isle of Man i irländska sjön som ligger mellan Storbritannien och Irland. På medeltiden var Isle of Man centrum för ett kungarike som på den tiden lydde under Norge. Anfadern Halstein Torleifson var kronprins och föddes på ön år 1270.
Några år innan Halstein föddes förlorade fadern Isle of Man till Skottland och sonen och hans mamma valde att emigrera till Norge. Med Halstein kom släkten att etablera sig i Hackås, Jämtland. Han blev med tiden syssloman och avled ca år 1345 i Trondheim.
Namnet Skanke, som har olika stavningsvarianter – exempelvis Skanke, Skanche, Skuncke och Skunk, kommer av det norska ordet ”skanke” som betyder ”ben” och det har berättats att en anfader räddade livet på sin kung men fick i striden sitt ena ben avhugget. Kungen adlade honom med namnet Skanke och än idag finns detta symboliska, sporrförsedda ben med på släktens vapensköld.
Skankeättens vapen, som det förs av den norska Rørosgrenen. Foto: Wikipedia
Skankesläktens äldsta rötter har varit omtvistade och man brukar räkna Halstein Torleifsons sons sons son, Karl Pedersson Skanke f. 1360 i Hov, Hackås som släktens anfader. Karl var min fm mm mm fm mf ff mf ff ff ff.
Under slutet av 1500- och första delen av 1600-talet kom några tusen vallonsmeder till Sverige för att arbeta. Det var deras speciella teknik att framställa smidesjärn som gjorde dem så efterfrågade. Vallonerna kom till vårt land från sydöstra Belgien och norra Frankrike, på initiativ av arrendatorn Welam de Besche och hertig Karl. De svenska bruken var vid den tiden i stort behov av skicklig arbetskraft och kunde erbjuda bra löner. Den tidiga valloninvandringen skedde främst till bruken i Östergötland och Värmland men under 1600-talets första del inflyttade många vallonfamiljer till de Uppländska bruken, som arrenderades av köpmannen Louis de Geer.
För många var det arbete och bättre ekonomi som lockade dem hit, men många kan ha kommit av religiösa skäl. Det menar Tore Hållander som har skrivit en intressant avhandling om vallonerna vid de Uppländska bruken: (Vägen in i sockenkyrkan – De uppländska vallonernas religiösa assimilation 1636 – 1693, Uppsala 2000). Majoriteten av vallonerna var reformerta kristna. De var kalvinister men saknade rätten att offentligt utöva sin religion i både Liége och Spanska Nederländerna. I Sverige kunde vallonerna, i alla fall till en början, utöva sin religion privat om man lovade att inte sprida läran utanför hemmets väggar.
En av de valloner som bosatte sig i Uppland var smältarmästaren Godefroid Pousette som föddes i Belgien i slutet av 1500-talet. Han var min fm mm mf mf mf f och har många ättlingar i Sverige. Man beräknar att det idag finns hundratusentals ättlingar till de fransktalande valloner som kom hit i slutet av 1500- och början av 1600-talet.
Som många andra hörde jag som barn rykten om att vi hade valloner i släkten. När jag som 20-åring började släktforska, var jag fast besluten att hitta dem. Jag trodde då att det skulle bli enkelt, men det visade sig ganska snabbt att min morfars vallon-förfäder inte alls fanns på så nära håll i släkten som jag hade trott. Det krävdes många år av forskande innan jag hade lyckats ”gräva” mig tillbaka till vallonsläkterna Pousette, Dubois, Vincent m.fl.
På senare tid har jag börjat med DNA-släktforskning och har fått kontakt med flera släktingar som härstammar från samma vallon-förfäder.
Bennebols bruk i Uppland löd under Hargs bruk. Där tillverkades tackjärn mellan åren 1683 och 1884. Mina förfäder levde och arbetade där under de två hundra år som masugnen var i bruk. De arbetade som masugnsarbetare, smeder, uppsättare och malmdragare. Barn, kvinnor och gamla arbetade som ”bokare” vilket innebar att de sönderhackade den hårda malmen. Flera av mina släktgrenar som levde i Bennebols masugn härstammar från Belgien och vallonsläkterna Dubois och Pousette, men många anfäder- och mödrar var svenska.
Morfars mormors morfar hette Petrus Larsson och föddes i Bennebols masugn 1792. Han kom att arbeta där i närmare sextio år, liksom hans far och farfar gjort före honom. Fadern, Lars Persson f. 1748 arbetade som malmdragare i masugnen, ett slitsamt arbete.
Under vinterhalvåret hämtades malm från Dannemora gruva och fördes till masugnen på slädar. Under sommartid forslades materialet med häst och båt till Harg, där det sedan hämtades till masugnen. Lars farfar var under sin livstid körare vid Gimo bruk, ett arbete som också handlade om förflyttning av malm.
Malmdragaren Lars Persson arbetade som alla andra, hårt och i 1811 års husförhörslängd noterade prästen att han var ”oduglig” på grund av ”bråck”. Han dog 1827 och hade då arbetat 56 år i masugnen.
Om du, liksom jag, har hört rykten om valloner i släkten – ta dem på allvar. Ofta visar det sig att det finns en gnutta sanning i det som sägs.
Stor chans att hitta valloner har man när man har lyckats gräva sig tillbaka till 1700-talet och befinner sig i någon bruksort. Var inte alltför fokuserad på att hitta de där fransklingande efternamnen till en början, för även om de första generationerna bar dem, så kan det mycket väl hända att namnen snabbt övergick till patronymikon, det svenska namnskick som innebar att barnens efternamn bildades av faderns förnamn, med son- eller -dotter som slutled, exempelvis Persson, Larsson och Andersson.
Förnamnen kan ge en ledtråd så att du vet att du är på rätt väg. Bibliska förnamn var populära bland vallonerna liksom förnamn som Claes, Hindric, Noe, Gottfrid, Pierre och Gillius som förekom flitigt inom vissa vallonsläkter.
När barnen döptes hade man oftast fyra dopvittnen och vid vallonbarns dop var dopvittnena ofta valloner. Kanske ger dopvittnenas namn en ledtråd som kan hjälpa dig att komma vidare.
När du väl har hittat ledtrådar om just dina vallonsläkter så finns det duktiga släktforskare som gärna hjälper dig vidare. Kika på internet där det finns flera bra föreningar och forum för smeds- och vallonforskning.
Ett DNA-test kan hjälpa dig att bekräfta din pappersforskning samt knyta kontakt med nya släktingar. Företaget Family Tree DNA har bland annat DNA-testet Family Finder.
Lycka till med din forskning!
Morfars mamma Augusta Charlotta Bure f.1876. Charlottas mammas förfäder var valloner som levde och arbetade vid de Uppländska bruken. Mer om Charlotta finns att läsa i mamma GunBritt Bures blogg om släktforskning.
Nu när julen närmar sig har man kanske inte så mycket tid över till att reflektera över sina ”släktrötter”, men om du funderar på att göra ett DNA-test så är den bästa tiden nu. Det är nämligen nu som det är stora rabatter på det autosomala DNA-testet 
Helena Wijk - Släktforskning & historia 