Judendomen är både en religion och en etnicitet och judisk är endast den som har en judisk mor, eller som har konverterat till judendomen. Att ha en liten del judisk etnicitet i DNA-resultatet är därför inte alls något bevis på att man är av judisk härkomst. Det berättar egentligen bara att en viss del av det DNA man bär, delar egenskaper med människor som har judiskt ursprung. För att bevisa judisk härkomst behöver man använda sig av traditionell släktforskning för att hitta förfäder/förmödrar som historiskt sett varit judar.

Olika grupper med gemensam historia
Ashkenazi judisk, Sefardisk judisk, Etiopisk judisk, jemenitisk judisk och Mizrahisk judisk är benämningar på judiska grupper som kan dyka upp i DNA-resultatet om man har gjort ett DNA-test. Namnen må skilja men de tillhör alla samma etno-religiösa grupp och bär en gemensam historia.

Ashkenazi härrör från den judiska diaspora som levde i Frankrike och Tyskland under den tidiga medeltiden och som sedan migrerade till Östeuropa, till stor del på grund av förföljelse. De talade jiddisch och östeuropeiska språk, exempelvis tyska, ryska, ukrainska och polska. Ashkenasiska judar utgör cirka 80% av den judiska befolkningen världen över.

Sefardiska judar har en gemensam identitet i ”Sepharad”, som är den hebreiska termen för den iberiska halvön. Efter att judarna fördrivits från Spanien 1492 och från Portugal 1497 bosatte de sig i Turkiet, Grekland, Balkan och Nordafrika. I denna grupp talade man varianter av judeo-spanska, liksom turkiska, grekiska och arabiska.

Mizrahi-judar bor idag främst i Irak, Iran och Jemen.

DNA-släktforskning, ett bra komplement
DNA-släktforskning kan vara ett bra komplement när man söker judiska rötter, men måste kombineras med traditionell släktforskning. Med hjälp av DNA-test kan man bekräfta DNA-matcher, jämföra etnicitetsresultat och bekräfta judisk härkomst genom olika specifika genetiska markörer, men DNA-släktforskningen behöver även knytas till släktträd och förfäder/mödrar som historiskt sett varit judar. Flera företag, bland andra Family Tree DNA, Ancestry och My Heritage erbjuder DNA-testning för att spåra judiskt ursprung. Även det kostnadsfria DNA-verktyget GEDmatch kan användas om man vill kartlägga sina rötter.

My Heritage DNA
Släktforskningsföretaget My Heritage´s DNA-test jämför användarens DNA med 5 judiska etniska grupper: Ashkenazi judisk, Sefardisk judisk, Etiopisk judisk, jemenitisk judisk och Mizrahisk judisk. Därtill jämförs DNA med 55 genetiska grupper av judiskt ursprung.

Ancestry ”Origins 2025”
”Origins 2025” heter släktforskningsföretaget Ancestrys nya, stora uppdatering som kommer att finnas tillgängligt för de användare som har gjort DNA-test hos företaget. ”Origins 2025” inkluderar fler än 3 600 platser runt om i världen samt 68 nya, uppdaterade europeiska regioner som kan ge mer information om släktens härkomst de närmaste generationerna bakåt i tiden.

Ancestry har bland annat utökat sin referensgrupp med 185 000 DNA-prover, vilket gör att man kan bryta ned de befintliga regionerna i Europa till mer exakta områden. När människor delar en gemensam förfader så bildar de ”DNA-kluster”, definierbara populationer. Vissa grupper har av olika anledningar levt mer isolerade än andra och är därför spårbara via DNA. Det judiska folket är en sådan population. För de som har släktrötter i den judiska diasporan kan den nya uppdateringen, ”Origins 2025”, vara behjälplig eftersom den bryter ned DNA i ”undergrupperna” – azhkenazim, sefaradim och mizrahim.

GEDmatch ”Jtest”
Den som vill spåra mer avlägsna förfäder av judisk börd kan använda det kostnadsfria DNA-verktyget GEDmatch. För att använda de olika analysverktygen på GEDmatch krävs att man först har skapat ett konto och laddat upp sitt DNA (rådatan).

”Jtest” är ett av flera analysverktyg på GEDmatch som kan användas för att spåra judiska anor. Verktyget jämför vårt DNA med historiska och moderna judiska populationer.  Resultatet visar en procentuell uppskattning av vårt ursprung. Mitt DNA-resultat med 2, 17 procent ashkenasi-DNA ger en vink om en avlägsen förfader som hade koppling till denna population, omkring 4–6 generationer bakåt i tiden.

Så hittar du ”Jtest” när du loggat in på GEDmatch:
Välj fliken ”Admixture Utilies” och sedan ”Eurogenes”. Därefter väljer du ”Jtest” genom att scrolla ned i menyn.

Viktigt att tänka på procenten
Många av oss har små, strödda procent ”judiskt DNA” som ger en liten vink om en avlägsen koppling, många generationer bakåt i tiden. Jag har exempelvis 2, 17 procent ashkenasi-DNA och min dotter har 3 procent sefardiskt, i sitt DNA-resultat. Några judiska förmödrar/fäder har vi dock inte hittat i släktforskningen.

Det är viktigt att tänka på procenten, som Sven Melander och Jon Skolmen konstaterade i TV-programmet ”Nöjesmassakern” en gång i tiden. Ett DNA-resultat som visar över 6% judisk härkomst anses vara en säker indikation på att det funnits en judisk anfader/moder på relativt nära håll, medan små fragmentariska procent egentligen bara antyder att en viss del av det DNA man bär, delar egenskaper med människor som har judiskt ursprung.

Forska vidare
Judiska släktforskningsföreningen i Sverige är en värdefull källa för kunskap och man erbjuder bland annat föreläsningar och workshops.
Boken ”Källor till judarnas historia i Sverige” (Carlsson. C.H (Riksarkivet 2022) har som syfte att underlätta för släktforskare, studenter och forskare att hitta källor om judar i Sverige. JewishGen erbjuder massor av tips och råd på sin webbsida

”Så länge jag kan skratta åt mig själv, så länge klarar jag vad som helst”, brukar jag tänka. Det är inte alltid jag lyckas skratta åt mig själv numera, men jag vet att det finns en stor kraft i humor och att livet blir lättare när man har lite självdistans. Humor har skyddande och helande egenskaper. Det blev jag varse när jag miste mitt första barn som föddes för tidigt. När svår värk i nacken efter en bilolycka sedan satte stopp för skrivande och tecknande 2006 så tappade jag nästan hoppet men hittade tillbaka, tack vare humorn.

Jag startade en blogg på Aftonbladet och upptäckte att jag inte alls var ensam om att känna mig lite villrådig och förvirrad mitt i livet. Tusentals människor skrattade tillsammans med mig i ”En lite tantig blogg”. Tack vare bloggen och alla underbara människor kunde jag snart arbeta heltid igen och ägna mig åt det jag älskar, att skriva och teckna.

Jag har alltid älskat att rita. Några vackra illustrationer har jag dock aldrig lyckats göra, mina teckningar är enkla och knasiga. När jag var barn brukade min pappa ofta teckna roliga bilder med pratbubblor, så han han har varit min inspirationskälla.

Jag började arbeta som reporter på Vestmanlands Läns Tidning när jag var 16 år och fortsatte sedan att skriva och teckna för tidningen på frilansbasis. Senare arbetade jag som reporter och programledare på radio Megapol och lokala Tv-stationer. Vid sidan av mina arbeten har jag frilansat som tecknare för olika tidningar.

1999 började jag arbeta på Arbetsförmedlingen och höll ”jobbsökarkurser”. Mina deltagare hade stora framtidsmöjligheter, men de hade svårt att se det själva. När man är arbetslös en längre tid är det lätt att självförtroendet naggas i kanten. Jag valde att utbilda mig till licensierad mental tränare vid Skandinaviska Ledarhögskolan med tanken att jag skulle ägna mitt liv till att hjälpa och coacha människor till arbete och en fin framtid.

Jag lärde mig självhypnos och NLP och 2001 tog jag examen som licensierad mental tränare, diplomerad målbildstränare och avspänningspedagog. Jag var alldeles uppfylld av min ”mission”, av allt positivt tänkande och av alla mina målbilder.

I samma veva förlorade jag barnet jag väntade när förlossningen satte igång för tidigt. Jag drabbades av sepsis (blodförgiftning) och höll på att dö under den långdragna förlossningen som varade i ett dygn. Efteråt kände jag mig sorgsen, vilsen och rädd. Alla mina positiva tankar och ljusa målbildsvisioner var som bortblåsta. Jag kunde bara tänka på den lilla flickan jag hade förlorat.

Min bok ”Så får du jobbet!” gavs ut av Studentlitteratur AB året därpå och jag reste till Mallorca för att illustrera Lars-Eric Uneståhls bok ”Den nya livsstilen”.  Jag var visserligen licensierad mental tränare och stresscoach på pappret, men inuti kändes det inte så.

2003 föddes älskade Sandra-Li och jag har varit ensam mamma sedan hon föddes. Hade frilansat som skribent och tecknare i många år men en nackskada från en bilolycka gjorde det till slut omöjligt att skriva/teckna.

2006 beslutade Försäkringskassan att jag skulle bli ”förtidspensionär” och menade att jag inte hade någon arbetsförmåga kvar. Jag var 40 år och kände mig med ens urgammal. Alla mina framtidsdrömmar hade plötsligt gått upp i rök.

I ett desperat försök att bli arbetsför igen skaffade jag en blogg. Jag visste inte ens vad en blogg var på den tiden, men jag hittade en enkel ”grej” på Aftonbladet där man kunde starta något slags konto och sedan kunde man skriva texter. Jag döpte bloggen till ”En lite tantig blogg – något förvirrad, smått utbränd och medelålders” men visste inte ens om jag skulle lyckas knåpa ihop ett enda inlägg. Men ett inlägg blev mååånga där jag skrev och tecknade under pseudonymen ”Tanten”.

Jag skrev om ditt och datt. Det mesta var skämt men naturligtvis hämtade jag mycket från mitt eget liv. Jag fick så många fina kommentarer där människor tackade för ett gott skratt och skrev att de kände igen sig och att de skrattade tillsammans med mig.

Min rygg och nacke värkte lika mycket som förut, men jag kände att jag kunde bemästra smärtan och att jag faktiskt klarade av att skriva och teckna. Jag gick till Försäkringskassans kontor och bad dem att riva beslutet om ”förtidspension”, vilket de gjorde.

Jag hade aldrig kunnat ana att en blogg om en knasig tecknad tant skulle kunna väcka så stort intresse och positivt gensvar. Min blogg kallades på sin tid ”succéblogg” och jag fortsatte sedan att skriva bloggen för tidningen Må Bra.

Tack vare bloggen och ”Tanten” fick jag tillbaka min humor och lite ”jäklar anamma”. Jag läste in gymnasiet och tog en magisterexamen. Vid sidan av studierna medverkade jag i programserien ”Tänkvärt” på Sveriges radio P4 Västmanland och hade även en humoristisk radioserie i P4 som kallades ”Tankspritt med Lisa Ludd”. På senare år har jag bland annat arbetat som jobbcoach, skrivande reporter och som lärare på en gymnasieskola.

Det gamla bondesamhället, när var och en visste sin plats och kyrkan stod mitt i byn, har kanske blivit mer romantiserat än någon annan försvunnen värld, menar Jonas Frykman, professor i etnologi. I dag vill vi ju gärna lyfta fram den där gamla trygga tiden som jämförelsepunkt till nutiden, men livet på den tiden var inte alls så rosenskimrande som man gärna vill tro.

I det gamla bondesamhället var det definitivt ingen varm ”Bullerby-gemenskap” som de kvinnor som blivit havande utom äktenskap, möttes av. På den ”gamla goda tiden” var nämligen äktenskapet rådande norm och den sociala kontrollen var stor. Den flicka som hamnade ”i olycka” och därmed bröt mot rådande normer, fick finna sig i att bli utstött, nedvärderad och spottad på.

Hymens band – en förutsättning för reproduktion

Folklivsforskaren Eva Wigström (1832–1901) har beskrivit det svenska bondesamhället, då äktenskap, eller trolovning, var en förutsättning för samlag och reproduktion. Brott mot moralen kunde äventyra hela byns ägarförhållanden och strategier för giftermål. På den tiden valde man gärna äkta makar efter gårdarnas storlek och släkternas framtidsutsikter. Den som bröt mot normen äventyrade alltså långt mer än de ärbara hustrurnas sedlighetskänsla. Den ogifta pigan fick därför bära så pass synliga tecken så att hon gick att identifiera och på det viset fungera som varnande exempel, menar professor Jonas Frykman (2008).

Fästekvinna kallades den kvinna som blivit lagligen trolovad och därmed bunden och ”fäst” vid sin tilltänkta make och nu återstod bara bröllopet för att knyta ”hymens band” ordentligt. Föreställningen om ”hymens band” har sina rötter i den romerska mytologin där Hymenaios/Hymen, äktenskapet gud, illustrerades av en ung man som bar en fackla. Hymen har även varit synonymt med kvinnans ”mödomshinna” genom tiderna.

Trolovning var förr en överenskommelse mellan man och kvinna som var rättsligt bindande. Barn som föddes i ett sådant förhållande kallades trolovningsbarn.

Otidigt sängelag och lönskaläger

Redan under medeltiden såg Statskyrkan det som sin uppgift att straffa både män och kvinnor för föräktenskaplig sexualitet – ”otidigt sängelag” och ”lönskaläge”. Ordet ”otidig” avser någonting som är orätt, fräckt och otillbörligt (fel). Det hårdaste skamstraffet ”uppenbar skrift” (kyrkoplikt) började praktiseras i slutet av 1500-talet och innebar att de utpekade tvingades sitta på en speciell pall (eller stå upp) i kyrkan och skämmas inför hela församlingen under en eller flera söndagar. Tanken var att de som begått brottet skulle skämmas ordentligt, dra lärdom av sina försyndelser och sedan återupptas i gemenskapen, men dessa skamstraff bidrog istället till att ogifta mödrar blev marginaliserade och hamnade utanför församlingsgemenskapen.

I Sverige var lönskaläger ett brott från senare delen av 1200-talet fram till 1864. Sexuellt umgänge skulle endast ske inom äktenskapet varför utomäktenskapliga förbindelser straffades hårt. Lönskaläge, när två ogifta personer hade en sexuell relation, var ett brott fram till år 1864 men från och med år 1810 slapp man straff, åtminstone de första två gånger som detta brott begicks.

Det var inte så lätt att bevisa att brott hade begåtts men när den utomäktenskapliga förbindelsen resulterade i graviditet sågs detta som bevis. Straffet var oftast böter men om ekonomiska medel saknades kunde spöstraff utdömas i stället. I 1734 års lag, Missgärningsbalken 53 kap. 1 § var följande inskrivet: ”Lägrar ogift man ogift qvinna böte mannen tijo daler och qvinnan fem.” Om de anklagade valde att gifta sig efter lägersmålet blev straffet endast böter för ”otidigt sängelag”.

Kyrktagning/Absolution

Genom kyrktagning, som också kallades ”en moders tacksägelse”, ”kyrkogång” och ”absolution” välkomnades modern (och barnet) åter till församlingens gudstjänstgemenskap sex veckor efter förlossningen. Kyrktagning var ursprungligen en reningsritual och rötterna återfinns i bibelns gamla testamente där en kvinna ansågs vara oren i 40 dagar efter förlossningen.

För de mödrar som inte var gifta eller trolovade var det helt andra regler som gällde. Dessa kvinnor ”skriftades” i stället och var tvungna att stå på sina bara knän på kyrkgolvet. En ogift mor som hade genomgått kyrktagning/absolution fick anteckningen ”abs” i församlingsbocken och de som inte genomgått detta fick anteckningen ”ej abs” – en anteckning som följde kvinnan genom kyrkböckerna resten av hennes liv.

Etnologen Jonas Frykman lyfter i sin bok ”Horan i bondesamhället” (1977) fram hur viktig kyrktagningen var, inte endast för den ”besudlade” kvinnans egen skull, utan för hela församlingen. Genom kyrktagningen blev kvinnan förlåten sin synd och det var viktigt på en kollektiv nivå eftersom man förr i tiden trodde att en kvinna som fött oäkta barn och inte gått i kyrkan, kunde orsaka missväxt om hon beträdde åkrarna. Den ogifta modern blev dock aldrig fri från sin utsatthet, trots kyrktagning.

Visserligen hade de ogifta mödrarna, likt alla andra, efter skriftning och avlösning, åter rätt till att delta i nattvardsfirandet men, som Margareta Danhard påpekar i sin uppsats (2016); ”Medan församlingens ungmör lade av sig huvudklädet då de steg fram till Herrens bord, måste den ogifta bära sjaletten på sig”.

Kvinnans hår – ett laddat attribut

Synen på kvinnans hår som ett sexuellt attribut, liksom allehanda försök att tona ned detsamma genom att täcka över det, har urgamla rötter. Inom kristendomen går bruket av slöja tillbaka till bibelns första Korinterbrevet, där Paulus säger: ”… En man som ber eller profeterar med något på huvudet drar skam över sitt huvud. Men en kvinna drar skam över sitt huvud om hon ber eller profeterar barhuvad”.

Kvinnans hår har genom tiderna varit täckt med sjal inom de abrahamitiska religionerna, judendom, kristendom och islam. Håret skulle döljas och tonas ned för att inte sända felaktiga signaler. En kvinna med utsläppt, böljande hår var oacceptabelt. Under medeltiden föreställde man sig hur de onda och sexuellt frigjorda häxorna red till djävulens Blåkulla för att förlusta sig…med utslaget hår som fladdrade i vinden.

Normen att bära håret uppsatt och att täcka det med huvudduk – från konfirmationen och livet igenom, för att visa sin ärbarhet, levde kvar i Sverige ända in på 1900-talet.

Horeskäver

I det gamla bondesamhället trodde man på fullt allvar att en ”lösaktig” piga kunde orsaka sjukdomar och ont hos de små barnen, bara genom att titta på dem med sitt ”onda öga”.  Föreställningen om ”horeskäver”, att de icke-ärbara kvinnorna kunde orsaka sjukdom och till och med död hos de små oskyldiga barnen var så djup att man trodde att bara en skymt av den lösaktiga kvinnans hår, eller mittbenan, kunde framkalla sjukdom och fara. Jonas Frykman, som är professor i etnologi förklarar:
”Man trodde att en lösaktig piga, bara genom att titta på barnet med sitt ”onda öga”, berömma det med sina ”onda tunga” eller ta i det med sin ”onda hand” eller i allmänhet vara ett ”ont möte” gjorde henne till en vandrande fara. I någon mån reducerades hennes farlighet om hon fick håret överbundet”. (Frykman, 2008)

Denna föreställning levde kvar på landsbygden ända in på 1900-talet och en ogift piga som fött barn kunde inte längre arbeta hos familjer. Hon förpassades i stället till ladugården där hon fick arbeta som mjölkerska.

År 1891 beskrev folklivsforskaren Eva Wigström ”Gåsagången”, en gammal sed som länge levde kvar på den skånska landsbygden. ”Seden var att syna tjänstepigorna och binda duk på huvudet på dem om de med skäl kunde anses havande. Denna sed kunde visserligen betraktas som ett uttryck för hustrurnas kränkta sedlighetskänsla, men den var tillika ett försiktighetsmått. Om nämligen en fruktsam hustru såg en ogift kvinna gå med bart hår, fick det äkta barnet horeskäver…” (Wigström, 1891)

Kränkande huvudbonader

I det svenska bondesamhället förekom det på många håll att ogifta mödrar tvingades bära ett avvikande huckle (horklut/horluva), som signalerade till alla att hon var en icke-ärbar kvinna. Även ”Gåsagången” på den skånska landsbygden handlade om att ”märka” och skambelägga vissa kvinnor.
Två gånger per år – på våren då gässen släpptes ut på bete och på hösten, när de togs hem, inspekterade byns gifta kvinnor de ogifta pigornas bröst för att se tecken på havandeskap. ”Upptäckte de då en piga som hade mjölkstinna bröst blev hon kallad för ”hora” och fick inte längre gå med håret blottat. Den klut eller huvudbonad hon fick bära särskilde henne från både de gifta mödrarna och de oskuldsfulla pigorna…” (Frykman, 2008)

Margareta Danhard, som har studerat brottsmål i 1700-talets Hälsingland berättar att brottet otidigt sängelag medförde två olika straff – dels böter, 1 daler 16 shilling som betalades till kyrkan, dels ett skamstraff som bestod i att den okyska bruden inte fick bära kyska brudars bröllopsskrud. Brudparen hyrde ofta brudkronan av kyrkan, men de okyska brudarna måste alltså vigas utan ”brudeståt” – med blottat huvud, utan brudkrona och skrud. Om bruden bar krona, trots att hon var gravid, fick paret böta 2 daler.

I Delsbo, Hälsingland, vigdes gravida brudar iförda den ”ungmorshatt” (knyppelhatt) som redan gifta kvinnor bar (i en beskrivning från år 1792). Margareta Danhard beskriver hur den fina, dyrbara och hedersamma ungmorshatten (hustrudoket), som skulle tas på dagen efter bröllopet, för den okyska bruden blev till ett skammens plagg, en törnekrona hon tvingades att bära när hon vandrade uppför altargången. Danhard förklarar: ”I denna kontext, i kyrkan på hennes vigseldag, fick hustrudoket en skamlig betydelse. Att hon gått händelserna i förväg och ”blivit” en hustru i förtid. Alla i kyrkbänkarna såg och bedömde henne utifrån detta, att hon bar ett dåligt attribut”.

I det gamla bondesamhället var det definitivt ingen trygg ”Bullerby-gemenskap” som de kvinnor som blivit havande utom äktenskap, möttes av. På den ”gamla goda tiden” var nämligen äktenskapet rådande norm och den sociala kontrollen var stor, särskilt på landsbygden där de flesta människor bodde då. Den som hamnade i olycka och därmed bröt mot rådande normer fick finna sig i att bli marginaliserad, nedvärderad och spottad på.

Källor: ”Lönskaläge och horsbrott i svensk rättskipning”, Pontus Ljunghill (1997), ”Regel eller undantag? Skamattributering av kvinnor i 1700-talets Hälsingland”, Margareta Danhard (Södertörns högskola, 2016), ”Synd och skam -ogifta mödrar på svensk landsbygd 1680-1880”, Marie Lindstedt Cronberg (1997), Katarina Wennstam, ”Horan i bondesamhället”, Jonas Frykman (1977), ”Om kvinnors ondska”, Frykman (2008) samt egen fors

Farmors mamma, Dora Emerentia föddes år 1888 och under sin livstid skrev hon många fina dikter. Här är hennes dikt ”När dagen gått till ända” som jag har tonsatt med hjälp av AI.