En spegels historia


Vi människor, liksom våra föremål bär på en spännande historia. Ibland lyckas man följa dess väg genom historien men ofta kvarstår många frågor och gåtorna förblir olösta. På baksidan av denna vackra, förgyllda rokokospegel finns anteckningen: ”Jon Jonsson Rhen Bollnäs”. Eftersom spegelns nuvarande ägare gärna vill veta mer om dess historia satte jag igång att ”gräva” i kyrkböcker, mantalslängder och bouppteckningar från Bollnäs. Jag upptäckte att spegelglaset bär på en familjetragedi fylld av stolthet, ekonomiska svårigheter och ett mysterium som kanske, kanske leder till lagmansgården Renshammar…

Välbärgad gård utan speglar
Bondsonen Jon Jonsson föddes år 1790 på gården Ren nummer 5 i Bollnäs. Gården drevs av föräldrarna, bonden Jon Mårtensson (f. 1747) och modern Kerstin Jonsdotter (f.1763). Samma år som Jon (Jonas) föds, avlider fadern Jon. Kerstin står då ensam med gården och flera små barn. För att klara försörjningen gifter hon om sig 1794 med bonden Anders Andersson (f. 1756 i Växbo). Tillsammans får de dottern Kerstin år 1795.

När jag läser föräldrarnas bouppteckningar möts jag av en stor rikedom – här finns sida upp och sida ned med saker – vackra skåp, sängar, bord, böcker, porslin och textilier. Men en sak saknas helt i listorna: rokokospegeln. År 1813 dör modern Kerstin. Vid myndigheternas ekonomiska sammanställning visar det sig att gården Ren nr 5 i hemlighet är en skuldtyngd ruin. Pappan Anders Andersson ärver 31 riksdaler i kontanter. Myndigheterna slår fast att barnen juridiskt sett ärver pengar – sönerna ska ha ca 21 riksdaler var och döttrarna hälften.Men det fanns inga pengar. Arvet existerade således bara på papperet, fastlåst i den belånade gården. För att barnen överhuvudtaget skulle få något, och för att rädda den dyrbara spegeln undan skattmasens framtida utmätning, kan den ha strukits helt från protokollet. Spegeln kan istället ha givits som en gåva i hemlighet, som morsarv till Jon.

Från Kerstins bouppteckning 1813.

Fick kämpa för sitt levebröd
Det fanns ingen framtid på Ren nr 5 för barnen från det första äktenskapet. Redan som 8-åring tvingas lille Jon ut i kylan och tjänar sitt uppehälle som dräng i Görtsbo. Han kämpar för sitt levebröd, flyttar runt som dräng, men återvänder en kort period till Ren nr 7 som torpare där han och hustrun Carin tar sig an fosterbarn. Men skuggan från den kraschade ekonomin hinner ikapp. Mellan 1819 och 1825 listas familjen som ”utanvidsfolk” – de äger ingenting och bor på marginalen. Familjen bosätter sig sedermera i Rönjebo men en anteckning i församlingsboken antyder att ”familjen skall vara skriven i Ockelbo”.
När familjen under 1820-talet förlorade Ren nr 5 och betecknades som ”utanvidsfolk”, belyser det en stor historisk förändring i Hälsingland. Gårdarna i Ren började vid denna tid att köpas upp, slås ihop eller styckas av. De gamla bondesläkterna som inte klarade nödåren förvandlades till en ny underklass av egendomslösa arbetare som bodde ”på byns mark” men utan del i själva jorden.

Runt 1836 har bondsonen Jon sjunkit flera pinnhål på den sociala stegen och försörjer sig som vallvaktare i Rönjebo. När Jon avlider efterlämnar han inte ens en bouppteckning då han betraktades som ”medellös”. Men någonstans i hans enkla bohag fanns den förgyllda rokokospegeln, bevarad.

Stadsdelen Ren, Bollnäs. Länsmuseet Gävleborg.

Ett par skinntofflor och några kistor
Under samma tidsperiod var styvfadern Anders Andersson kvar på Ren nr 5, utan biologiska söner och med en ekonomi i fritt fall. År 1818 fattar han ett till synes obegripligt beslut. Han tar ett utomäktenskapligt barn, en nyfödd pojke, Anders Wiklund från Nianfors under sina vingar. Sockenmännen i Bollnäs är stenhårda. De tvingar den fattiga bonden att skriva under ett kontrakt där han ensam tar på sig det ekonomiska ansvaret om pojken faller socknen till last på ålderdomen. ”Vid mantalsskrivningen 1818 blev av …förklarat att bonden Anders Andersson ensam kommer att anföra för att inhysemannen Anders Wiklund, i händelse han faller socknen till last på ålderdomen, emedan Wiklund blivit av honom emottagen utan sockens hörande”. Var det ett desperat försök av en åldrande man att få en manlig ”arvinge” som kunde rädda gården? Eller var gården redan så förlorad att han inte hade något kvar att förlora?

Gården Ren nr 5 försvinner ur släkten. När Anders dör 1832 äger han ingenting. Hans biologiska dotter Kerstin (f. 1795) får ärva ett par skinntofflor, en gammal hatt, ett bord och några kistor till ett värde av 14 kronor. Kerstin, som föddes på en storgård, avlider år 1874 utan stadig hemvist. De 11 kronorna hon ärvde av sin mor fick hon aldrig se.

Mangårdsbyggnaden, Renshammar. Foto: Bengt A Lundberg / Riksantikvarieämbetet

Förgyllda speglar på granngården Renshammar
Ursprunget till Jon Jonsson Rhens vackra spegel är fortfarande okänt men det är intressant att spegeln är utförd i en praktfull rokokostil som mer för tankarna till herrgårdsmiljö än till ett bondehem. Och alldeles intill gården Ren nr. 5 låg lagmansgården Renshammar där Samuel Dahlman under slutet av 1700-talet lät inreda delar av gården i den tidens rokoko-mode. Något bevis för att spegeln kommer från Renshammar finns inte, men närheten i tid, plats och stil gör att möjligheten är värd att lyftas fram. Kanske fick Jon Jonsson Rehn f. 1790 någon gång denna vackra segel som betalning för väl utfört arbete på gården?

Den anrika gården Renshammar uppfördes ursprungligen som en envåningsbyggnad av kommissionslantmätaren Gabriel Esping år 1764. När häradshövdingen Samuel Dahlman (f. 1753 i Uppsala) tog över Renshammar 1884 fick gården ytterligare en våning. Familjen Dahlman lät bygga till en representativ övervåning på Renshammar samt flygelbyggnaderna under sin tid där. Man inredde i rokoko och gustaviansk stil. 1809 avled både Samuel och sonen Carl Samuel hastigt, med några timmars mellanrum. I Samuel Dahlmans bouppteckning finns mängder av saker listade, bland annat diverse förgyllda speglar: ”1 stor med slipat glas och förgylld ram, 1 st mindre, slipat glas, ram af glas med förgyllning, 2 lampettespeglar, stora, ovala med dubbla ljusarmar, förgyllda ramar, 12 st dito, små, slipat glas, enkla ljusarmar, 2 större Toilette Speglar med låser, 1 st dito mindre, 1 st dito sämre”.

Diverse förgyllda speglar på granngården 1809.

 

Vet du mer om Jons familj eller den vackra spegelns historia?
Kontakta mig gärna: forskningwijk(at)gmail.com

 

 

Per-Ers – en Hälsingegård med magisk historia

Foto: Göran Husman

Den vackra gården i Koldemo, ”Per-Ers”, ligger naturskönt på en höjd vid
Ljusnan i Hälsingland. Gården har en lång och rik historia. Man vet att det har
bott människor på platsen ända sedan 1500-talet och förmodligen hade den
förste nybyggaren finska rötter. Det är i alla fall mycket som tyder på det. Finska förnamn förekommer i den familj som bebodde gården i generation efter generation och familjen odlade svedjeråg, långt in på 1800-talet. Odlandet av svedjeråg är en tradition som infördes i vårt land genom de ”skogsfinnar” som satte bo här i slutet av 15 – och början av 1600-talen. Men det som kanske mest talar för att gården byggdes av en finländsk familj är det magiska skyddsmärke som de nuvarande ägarna har hittat i sin gård.

Mieskuva – gårdens väktare
När familjen Husman flyttade till den vackra gården för några år sedan, hittade man ett mystiskt märke som ristats och målats någon gång för länge sedan. Det som till en början tycktes vara ett gammalt bomärke visade sig vara en ”mieskuva”, en skyddssymbol som troligen ristades av husets första ägare någon gång i slutet på 1500-talet.

Mieskuva (”mansfigur” på finska) var ett slags skyddsmärke och sågs som en väktare och beskyddare men användes väldigt sällan som ett ägarmärke/bomärke. Men familjen i Hälsingland bebodde sin gård i många generationer och beslutade sig för att även använda gårdens skyddsmärke som bomärke.

När familjen Husman flyttade till sin vackra gård hittade man detta magiska märke, inristad i en träbit. Samma märke hittade man även som underskrift på en bouppteckning från 1600-talet. Korset användes förr ofta som beskyddande tecken, särskilt på dörrar. Här har korset fått tre stadiga ben. Tretalet ansågs vara heligt förr.  Foto: Göran Husman

För de skogsfinnar som kom hit som nybyggare i slutet av 1500- och början av 1600-talet var magi en del av vardagen och man var inte främmande för att blanda religiösa böner och tecken med lite mer folklig magi. Mieskuva var inom den finska folktron en mansfigur med utsträckta armar och tre stadiga ben, som ristades till beskydd (och som ibland även användes inom svart magi, för att skada). Figuren ristades på redskap, föremål, på dörrposter och väggar som beskydd mot ondska, olycka, sjukdom och avund.

Det var också vanligt att skyddsfiguren ristades i ladugårdar som beskydd för djuren. Betydelsen av att rista en mieskuva på dörren till en byggnad var tänkt som en symbolisk väktare som beskyddade husets sårbara tröskel, en symbol som sa – ”Jag är husets väktare. Hit men inte längre!”

En liknande skyddsfigur (mieskuva) har hittats i Rikenberg, Bjurberget, Värmland. Foto: Seppo Remes

Det magiska skyddsmärket användes även som gårds/bomärke
Enligt Institutet för språk och folkminnen hette byn Koldemo ursprungligen ”Kölsmo” och Koldemo nr. 9 tycks ha varit bebodd ända sedan 1500-talet. Gården gick i arv inom samma familj, i generation efter generation. På 1600 talet bodde bonden Erik Persson där tillsammans med hustrun Gölin Persdotter och flera barn.

Erik och Gölin har undertecknat en bouppteckning med sitt personliga gårds/skyddsmärke.

Bomärket (”puumerkki” på finska) var förr i tiden personliga eller släktbaserade ägarmärken som användes vid undertecknandet av dokument och som bestod av enkla geometriska tecken som kors, hakar, streck, cirklar eller mer runliknande former. Den antropomorfa mieskuvan skiljer sig från både svenska och finska bomärken eftersom bomärken och det var väldigt ovanligt att man använde sin skyddsfigur (mieskuva) som bomärke/ägarmärke.

Bomärket bestod ofta av enkla geometriska tecken. Här ovan är en bild på min morfars morfars mammas bomärke.

En kärleksfull familj
Gården Koldemo 9 kom att stanna inom samma familj i många generationer och fick namnet ”Per-Ers” på 1700-talet, efter den dåvarande ägaren Per Eriksson, som var Gölin och Eriks son. Familjen var kärleksfull och tog väl hand om de egna släktingarna, både unga och gamla, men även andra människor som behövde deras hjälp. Familjen i Koldemo var omtyckt i bygden och var goda kristna. Efter ”Per-Ers” tog sonen Erik över gården. I bouppteckningen som upprättades efter hans död år 1791, beskrivs bonden och nämndemannen Erik som ”gudomlig och välförståndig”.

I mitten av 1700-talet genomgick gården en större utbyggnad och fick bland annat vackra utsmyckningar på väggarna.

Prästen skrev att Erik Persson varit ”gudomlig och välförståndig” under sin livstid.
Bouppteckning från år 1791.

Många böcker
Koldemo 9 var en väldigt stor gård förr i tiden, med många pigor och drängar. Familjen var kärleksfull och man tycks även haft ett stort intresse för att läsa böcker, gärna andlig litteratur. När Erik avled blev hustrun Karin och barnen Per, Gertrud och Karin arvtagare. Boet delades upp dem emellan.
Förutom möbler, husgeråd, linne, diverse silversaker och kontanter, ärvde hustrun Karin familjens många böcker – en bibel, en ”Scrifvers postilla”, en psalmbok och 21 andra böcker. Scrivers postilla kallades även ”Scrivers själaskatt” och skrevs av den tyske teologen Christian Scriver (f. 1629 d. 1693). Boken innehåller en samling predikningar och andaktslitteratur.

Parets dotter Gertrud fick ärva silver, tenn, mässing, porslin, diverse säng- och linnekläder, spannmål och boskap. Dottern Karin ärvde, förutom möbler, spannmål, boskap och möbler även faderns gångkläder samt flera får ”till bröllopsslakt”. Gården togs sedan över av sonen Per.

Familjen i Koldemo ägde många böcker. Bouppteckning från år 1791.

Svedjeråg
I en bouppteckning från sent 1800-tal kan man se att familjen i Koldemo 9 hade svedjeråg. I boet fanns, förutom möbler, slädar, verktyg, redskap, boskap med mer, även havre, korn, ärtor, åker råg och svedjeråg, vilket ger en vink om att familjen hade finska rötter – åtminstone kunde man konsten att så svedjeråg. Odlandet av svedjeråg är en tradition som infördes i vårt land genom de ”skogsfinnar” som satte bo här i slutet av 15 – och början av 1600-talen.

Familjen i Koldemo hade svedjeråg enligt en bouppteckning från 1876.

Hjärtan av guld
På 1780-talet förflyttades cirka 300 barnhusbarn, som då var inackorderade på Allmänna barnhuset i Stockholm, till fosterhem på landsbygden. Under den period då barnhuset tömdes på barn genomförde man flera större transporter av barn, bland annat till Hälsingland. Om en av dessa resor berättar prästen Anders Bergmark med egna ord i skriften ”Berättelse om en transport av 49 barn ifrån Stockholms stora barnhus till Bollnäs, Alfta och Ovanåkers församlingar i Hälsingland…” som finns att läsa i sin helhet via Stockholmskällan.

I mitten av 1700-talet genomgick gården en större utbyggnad och fick bland annat vackra
utsmyckningar på väggarna. Foto: Familjen Husman

Hösten 1786 transporterades 36 barnhusbarn, från Stockholm till Arbrå, där de kom till olika fosterfamiljer. En av flickorna som då endast var 6 år gammal, kom till den kärleksfulla familjen i Koldemo där hon fick den bästa omvårdnad. Hon kom att stanna hos familjen hela sin uppväxt.
– Den lilla flickan togs emot av vår gårds tidigare ägare, växte upp här och gifte sig här. Det visar för mig att de som bodde här hade ett hjärta av guld och ville hjälpa de sämst bemedlade i samhället, säger Göran Husman.

Har hittat sitt paradis
Familjen Husman lämnade Stockholm för Hälsingland för några år sedan och har inte ångrat en sekund att de lämnade storstadens larm bakom sig. I Koldemo har man hittat sitt paradis. Göran är en av initiativtagarna till Arbrås hemsida som strävar efter att nå ut till människor som också vill ta steget och flytta till vackra Hälsingland. Om du ”klickar” här så kommer du till hemsidan.

Familjen har ett stort intresse för historia och känner tacksamhet över att få förvalta gårdens rika historia och arv.
– Det finns så många fantastiska och magiska platser och gårdar i Sverige. Vi måste verkligen vårda dem ömt och med stor respekt, säger Göran och tillägger,
– Det är verkligen en magisk gård. Flera personer som varit på besök har oombett sagt ”Vet ni om att det bor vättar här?”

I vackra Koldemo har familjen hittat sitt paradis.
Foto: Göran Husman.