I våras medverkade jag i tv-programserien ”Vem tror du att du är?” som sänds på Kanal 5 och discovery+. Det var ett väldigt intressant och spännande uppdrag. Jag får tyvärr inte avslöja något nu, men kika gärna i höst när avsnittet sänds 🙂
När gammelfarmor öppnade eget
Hösten 1915 bestämde sig gammelfarmor Dora Emerentia Rödlund (Norling) för att starta eget företag och köpte då en fastighet i Sveg med ”Rum för resande” – ett enkelt och hemtrevligt pensionat med tillhörande kafé dit många av traktens säsongsarbetare sökte sig för att hyra rum.
Kaffe av råg och vetekli
Det var svåra tider i Sverige och trots att man hade pengar att handla för, så var det svårt att få tag på mat då bland annat kaffe, mjölk och bröd ransonerades åren 1916-1919.
– Kaffe kokade man av råg som man rostade. Så minns jag också särskilt vetekli som rostades till kaffe och det smakade inte så illa. Kaffet gick alltid att ordna. Värre var det med brödet till kaffet, varför vi tog av egna kuponger för att hjälpa kaffegästen, berättade gammelfarmor.
”Skogsgubbar” och rallare
Det var dock långt ifrån alla gäster som var sugna på kaffe med dopp. ”Skogsgubbarna” arbetade hela vintern i skogarna och på våren kom de vandrande till Sveg med fullspäckad penningpung för att förfriska sig. Då skulle det festas på lagerdricka, berättade gammelfarmor.
-När de herrarna kom var det mest att sätta fram hela backar på golvet. Dricksglas sattes fram men dessa användes ej, eller slogs sönder. Dessa personer med namn som ”Stor Po”, ”Uppsala Kalle”, ”Norrlands Nisse”, ”Mas Vicke” och ”Lilla Skåne”, (den lugnaste av dem), föredrog att halsa ur flaskorna. Då minsann fick man springa och passa för kom de åt blandades ”beska droppar” i flaskorna. Det blev en gräslig lukt i kaféet. Ja, så var det på den tiden. Det fanns också en kategori arbetare som kallades rallare och dessa var mycket präktiga människor, fast kanske ibland lite råa och brutala. Det fick man ha överseende med. De var ju kunder.
Sill och kålrötter
Även om pengar fanns så kände hon en ständig oro:
– Så gick dagarna och man levde ganska orolig inför vad som skulle hända…krig eller fred? Men det var bara att försöka hoppas och göra sitt bästa, klara upp affärerna och få maten för dagen. Maten var ju det viktigaste. Pengar fick vi ju in, men mat var svårt att införskaffa. Det vi fick på korten förslog ej. Sill och kålrötter hade man fått nog av. Det värsta var maten till barnen, som framför allt behövde mjölk. På kvällarna cyklade jag omkring, både en och två mil och bjöd 2.50 – 3 kronor litern. En och annan gång kunde det lyckas men oftast åkte man i oförrättat ärende.
Tillsammans med sin man, snickaren Oscar Norling, öppnade gammelfarmor senare begravningsbyrå, snickeri och blomsterhandel på Härjedalsvägen i Sveg, som hon drev fram till sin död 1974.
1918 kom spanska sjukan till Sveg och många gäster som bodde på ”Norlings rum för resande” insjuknade. Mer om det kan du läsa här
Släkten Rödlund
Det ångermanländska kustområde som nu kallas Höga kusten är ett klipprikt, vilt och vackert landskap där kustlinjen efter istiden fick en landhöjning på närmare 300 meter. Området tros ha varit bebott i minst 7000 år. Var mina förfäder befann sig för 7000 år sedan, det vet jag tyvärr inte, men jag har i alla fall lyckats följa några av dem, några hundra år tillbaka i Ångermanland.
Rödlund i Rossvik
År 1820 föddes farmors morfars far Johan i Rossvik, Nora, Höga kusten. Johan och hans bror Per f. 1834 var torparsöner. I vuxen ålder fick Per namnet Rönnlund då han blev kronobåtsman och min ana Johan valde att byta till efternamnet Rödlund. Varifrån idén till namnet kommer är fortfarande en gåta. Genom åren har jag funderat över om det kan finnas en koppling mellan torpet Rossvik och namnet Rödlund (röd=rosso på latin) men jag har inte funnit några belägg för detta.
Johan Rödlund blev torpare, liksom sin far och på söndagarna befann han sig i kyrkan där han var anställd som orgeltrampare. Han trampade bälgarna som försåg kyrkorgeln med luft. Tillsammans med sin hustru, Brita Elisabeth Åkerlund f. 1830 i Nora fick han flera barn, bland annat min farmors morfar Petrus Rödlund.
Syskonen blev utackorderade
Petrus Rödlund gifte sig med Olivia Olsdotter och paret hade ett litet hus och några djur i Ed, Ytterlännäs, Ångermanland. Tillsammans fick paret barnen Elise Eugenia, Dora Emerentia (min farmors mor), Johan Helmer, Agnes Frideborg, Kristina Olivia och Svea Ottilia. Min farmors mamma har beskrivit barndomen i sina texter: ”Mitt barndomshem var en röd liten stuga som låg vid skogsbrynet en kilometer från närmsta gård. Byn heter Ed, Ytterlännes, Ångermanland. Föräldrarna hade ett litet jordbruk med en häst, ett par kor och några smådjur, där vi barn fick den bästa omvårdnad men mina lyckliga barnaår tog snart slut. Mor blev sjuk i en på den tiden obotlig lungtuberkulos. Hon dog när jag var nio år. Min äldsta syster var elva år, sedan fanns där fem yngre syskon. Min yngsta syster var ej fyllda två år. Pappa hade blivit satt i konkurs så djuren fick vi ej behålla. Far och vi barn försökte hålla ihop hemmet efter mors död. Vi skaffade två kor men då det blev för mycket med korna och de små syskonen att sköta, upplöstes hemmet. Vi barn blev bortackorderade till olika hem”.
Föräldrar som på grund av sjukdom eller fattigdom inte kunde ta hand om sina barn kunde få hjälp av fattigvårdsnämnden att placera barnen i olika fosterhem mot s.k uppfostringsbidrag. Många av de utplacerade barnen gick en hård framtid till mötes. Elisabeth Engberg som har forskat kring fosterbarn i äldre tider menar att det gamla bibliska citatet, ”Den som inte arbetar skall heller inte äta”, är en princip som verkar ha stått före alla andra när det gäller synen på barn som hamnat på livets skuggsida i vår historia.
Ett hårt liv många gånger
Syskonskaran Rödlund skingrades och hamnade hos olika fosterhem men de verkar ha klarat sig väldigt bra, trots de svåra omständigheterna och idag finns ättlingar på flera olika platser i Sverige, bland annat här i Västmanland. Det har berättats att farmors moster Agnes Rödlund fick arton barn. Agnes hade en tuff barndom och hennes vuxna liv var heller ingen dans på rosor, men hon älskade sina barn och brukade alltid sjunga för dem, medan hon utförde sina hushållsbestyr. Även farmors mamma var målmedveten och lyckades vända på ”ödets mynt”. Liksom sina syskon blev hon en handlingskraftig och sund person men när hon på ålderns höst blickade tillbaka kunde hon dock konstatera att förlusten av modern hade satt sina spår:
”Far tog sig ett arbete och hemmet såldes. Sedan dess har vi fått klara oss själva. Men det blir ett hårt liv många gånger när man inte har en mor att vända sig till med sina bekymmer. Därför känner jag jämt medlidande med alla barn som blir föräldralösa. Ingen som fått ha sina föräldrar kvar, åtminstone i barnaåren, kan förstå hur det är att bli föräldralös”. Gammelfarmor avslutar sin nedskrivna berättelse med en liten dikt om sin älskade mor Olivia: ”Varthän jag går i världen. Varthän jag någonsin far följer minnet mig på färden, minnet av lilla mor. Aldrig hon hördes klaga fast hon var trött och blek och tvingades hon att aga skedde det mest med smek…”.
Barnens far, Petrus Rödlund lyckades ordna en bra tillvaro för egen del och kom snart att bli hemmansägare med hus, djur, en ny hustru och fler barn. År 1901 gifte han om sig med en trettio år yngre kvinna och fick barnen Göta Dorotea, Gunhild Alice, Märta Elisabeth och Kurt Tage.
Källor: Egen forskning, Släktband ”Barn på skuggsidan”.
Orsa finnmark
Orsa finnmark i Dalarna är en magiskt vacker plats på jorden, med vild och otämjd natur. När jag var där för någon vecka sedan låg snön meterdjup och det bästa sättet att ta sig fram var på skoter.
Till dessa obebyggda trakter kom de första finska nybyggarna i början av 1600-talet och man valde, trots att det innebar många svåra umbäranden, att slå ned sina bopålar i den oländiga terrängen. Man bosatte sig främst på höjderna i den djupa granskogen. Det var en osäker och tuff tillvaro för finnarna ”på skogen” då man aldrig kunde vara säker på att kunna äta sig mätt. Frosten låg ofta kvar långt inpå sommaren och det var därför svårt att odla marken, men i skogen fanns småvilt och sjöarna var fulla av fisk, så man tog sig fram och klarade livhanken.
Till Orsa finnmark kom bland andra de finska familjerna Tossavainen, Makkoinen, Jämsäläinen och Nykäinen på 1600-talet. Många av nybyggarnas ättlingar bor fortfarande kvar på finnskogen, så här, 400 år senare. 😊
Foton: Helena Bure Wijk
Fransoserna vid de uppländska bruken
Det var några tusen valloner som kom till Sverige mellan åren 1626 – 1655. För många var det hoppet om en bättre ekonomi som lockade dem hit, men många flyttade också av religiösa skäl. De fransktalande vallonerna var ofta reformerta kalvinister – så kallade hugenotter – som valde att fly hemlandet efter tider av förföljelse från stat och katolska kyrkan. Det som är mest utmärkande för kalvinismen är den dubbla predestinationsläran – tron att Gud redan på förhand har utvalt somliga människor för evigt liv, medan andra är dömda till evig förtappelse. De reformerta vallonerna hade även en annan uppfattning om nattvarden.
Man beräknar att ett hundratal av de franska hugenotterna kom till Sverige under 1600-talets början. Inte heller här fanns religionsfrihet på den tiden, men man tilläts i alla fall att utöva sin religion privat, om man lovade att inte sprida läran utanför hemmets väggar. Detta skärptes 1647 då det bestämdes att alla som bodde i Sverige skulle döpa sina barn i Svenska kyrkan. De människor som hade annan trosbekännare hade inte rätt att verka inom några högre ämbeten i samhället, fick inte heller vara dopvittnen och kunde inte begravas med några högtidligare ceremonier. Varken reformerta eller katolska konventiklar skulle tillåtas i Sverige.
Ytterligare skärpningar i lagen infördes senare. Varje utländsk person som avsåg att stanna någon längre tid i Sverige, var från år 1667 tvungen att redogöra
för kyrkoherden vilken konfession han bekände sig till. Detta skulle anmälas efter åtta dagar i landet. Därefter rapporterade kyrkoherden till landshövding och biskop. Den utlänning som underlät att göra detta, miste alla de rättigheter som han hade fått. Lagen skärptes med tiden än mer. Nu gällde att den som avföll från landets religion skulle mista sitt ämbete, landsförvisas och aldrig njuta arv, rätt eller rättighet i Sverige. Ingen fick öppet ha en främmande religionsutövning.
Mina anfäder- och anmödrar med namnen Pousette, Vincent -Rafflier, Poulain och Barre var några av de fransktalande valloner som bekände sig till den reformerta kalvinismen och somliga kom att behålla sin tro länge. Trots de skärpta bestämmelserna deltog familjerna i reformerta sammankomster in på 1700-talet. Somliga vallonsläkter tycks ha varit mer motsträviga mot att assimileras och man behöll sin religion, sitt språk och kultur långt in i tiden. Vid Lövsta bruk och Österbybruk i Uppland hade man bland annat egen skolundervisning på franska. Det var främst bland hantverkarna – kolare, smeder- och hyttpersonal, skogshuggare och körare som ”försvenskningen” och även acceptansen gentemot lutherdomen, dröjde längre.
Anfadern Henri Vincent-Rafflier kom till Sverige 1626 från Fanzel i Belgien: ”Sonen till Jean Vincent från Fanzel har rest med Mathieu de Geer till Sverige”. Hans far, Jean Vincent-Rafflier, hade några år tidigare försvunnit tillsammans med kapten Trouillets trupper. Henri var gift med en ännu okänd hustru och kom att arbeta som kolare i Österbybruk och Gimo bruk fram till sin död 1679. Jag härstammar från hans dotter Margareta Vincent f.1634 som var gift med kolaren Mårten Dubois f. 1629.
Anfadern Michel Poulaine f. 1610 flyttade också till Sverige tillsammans med sin hustru, Jeanne Barre. I Forsmark antecknar man år 1679 att familjen Poulaine håller reformerta konventiklar, som då var en förbjuden verksamhet. De fransktalande kalvinisterna höll sig gärna till familjer med samma trosuppfattning och man gifte sig med dessa släkter. Michel Poulaine var hammarsmed och skrivare i Uppland. Han fick tillsammans med hustrun Jeanne Barre bland andra dottern Cathleen Poulaine f.1627 (min ana) som gifte sig med Gottfrid Pousette f. 1626. Även släkten Pousette höll sig till den reformerta tron till en början. Familjerna Vincent, Pousette, Le Chotton (Cotton), Dandenel, Francois och Magnette har sitt ursprung i Spanska Nederländerna.
År 1655 bodde det 43 personer i Gimo Bruk, Skäfthammar. Av dessa var 17 personer valloner. Familjerna Anthoine, Dandenel, Hubinet, Magnette och Pousette tillhörde smides- och hyttpersonalen. Le Chotton och Vincent var kolare och skogshuggare. Till ”övrig personal” hörde skrivaren François och mjölnare Magnette.
Vid Österbybruk i Uppland fanns samma år 190 mantalsskrivna personer. Av dessa var 66 personer valloner, eller ”fransoser”, som de också kallades. Bland smides- och hyttpersonalen fanns familjerna Bastin, Baudou, Bayard, le Blanc, le Brun, Chevet, Goffin, Nonnet, Pira, Poulain och Pousette. Till kolar och skogshuggarpersonal samt körare hörde familjerna Anjou, Anthoine, Baudou, Carlier, du Clou, Dubois, Hubinet, de Marte, Martin, Michot, Mineur och Philip. Hantverkspersonalen bestod av familjerna Bailli (hovslagare), Hubinet (hjulmakardräng) och Tissier (hjulmakare). Övrig personal bestod av två mjölnare – Boudry och Pousette.
På bruket fanns en reformert verksamhet långt in i tiden. Skolläraren Jacques Potheuck anställdes vid bruket år 1636 och i hans arbetsuppgifter ingick barnundervisning, läsning på söndagarna, dels på förmiddagen, dels på eftermiddagen, ur Bibeln och ur någon reformert författares postilla. Läsningen skulle omges av bön och av psalmsång. Dessutom skulle han trösta de sjuka. Flera präster rapporterade från mitten av 1600-talet att den reformerta verksamheten tilltog alltmer i Österbybruk, istället för att minska. Man krävde att alla invånare skulle gå till sockenkyrkan om söndagen, men det verkar inte ha skett. Först 1735 invigdes en svensk kyrka på bruket.
Bruken var små miniatyrsamhällen där människor ofta levde sina liv, i generation efter generation. Vid Österbybruk, liksom flera andra uppländska bruk hade man egen skolundervisning på franska och man tror att detta, tillsammans med att man nästan uteslutande gifte sig med landsmän, fördröjde assimileringen in i det svenska samhället.
Här är mina vallonrötter i Uppland
Källor: Vägen in i sockenkyrkan av Tore Hållander samt egen forskning
Strövtåg i hembygden – Badelunda
Mina föräldrar kommer från Jämtland och Uppland så jag saknar helt släktanknytning till Västerås, där jag är född och uppvuxen. Ärligt talat har jag aldrig känt mig riktigt hemma i den här gamla industristaden. Här finns i alla fall några väldigt vackra platser och så snart våren kommer hoppar jag på cykeln och beger mig ut till Badelunda, strax utanför sta´n…
Stenyxor och gamla bosättningar
I Badelunda har arkeologer funnit fler än tusen gravar på många bevarade gravfält vilket visar att platsen har varit betydelsefull både som boplats och kultplats genom tiderna. Man har bland annat funnit åtskilliga stenyxor i området. Under stenåldern stod vattnet ca 40 centimeter högre än idag och större delen av Badelunda låg då ännu under vatten. Men lämningar efter tidiga boplatser har hittats vid Fågelbacken, nära gränsen till Badelunda samt i närliggande Romfartuna, på Äsåsen.
I området har man bland annat hittat stenyxor (den äldsta formen kallades trindyxa), båtyxor och skafthålsyxor. Att Badelunda var bebott under bronsåldern har man bland annat sett genom de skärvstenshögar och den hällkista som har hittats där, men det var under järnåldern (500 f.v.t -1070 e.v.t) som Badelunda var ett blomstrande samhälle.
Anundshögen (Anundshög) i Badelunda är en av de största gravhögarna i Sverige och det stora gravfält som finns i anslutning till högen skvallrar om att området en gång var ett viktigt centrum. Andra storhögar i Badelunda-området är Gryta hög, några kilometer från Anundshög och Furbyhögen, som verkar ha blivit jämnad med marken för flera hundra år sedan. I Sveriges första fornminnesinventering från år 1682 beskrivs Furbyhögen som ”en storhögh i Ingeberga” men det finns idag inga spår kvar efter denna gravhög.
Spännande kvinnogravar
På 1950-talet upptäcktes ett 90-tal järnåldersgravar i Tuna, nära Anundshög. De flesta gravarna är brandgravar, där de avlidna har kremerats, men åtta av gravarna är så kallade båtgravar där de döda har begravts med sina smycken och husgeråd utan att ha kremerats. De åtta båtgravarna är kvinnogravar som ligger centralt på gravfältet, i närheten av en äldre grav från 200-talet f.Kr. som är placerad i mitten. I den centrala kammargraven fann arkeologerna en halsring, armringar och fingerringar av rent guld. I graven fanns även spännen som kvinnan använt för att hålla ihop sina kläder, liksom romerska silverskedar och andra föremål av brons och glas – sammanlagt 337 gram rent guld.
Placeringen av båtgravarna i förhållande till den äldsta kvinnograven, som vid utgrävningen fick namnet X, samt DNA-analys som visar att kvinnorna i båtgravarna var mor/dotter eller systrar gör att man nu tänker sig att kvinnan i grav X kan vara en anmoder till de övriga. En kvinna per generation tycks därmed ha blivit begravd i båt på fältet.
Tunakvinna med make från Danmark?
När jag arbetade som journalist intervjuade jag Stefan Elgh som är chef på stiftelsen kulturmiljövård och han påpekade då att flera av ”Tunakvinnans” föremål visar på någon slags koppling till Danmark. Kanske var hon gift med en man från Danmark? Ingen vet. Gravarnas placering och de föremål som kvinnorna begravts tillsammans med gör att man numera tror att de döda kvinnorna kan ha varit völvor och att det på den tiden kan ha utövats en Freja-kult här i området.
I en båtgrav som gravsattes flera hundra år senare, troligen på 800-talet e.v.t. vilar en kvinnlig ättling till ”Moder X”. Vid sin sida hade hon sin sierskestav och amuletter, hängen, spännbucklor och mynt när hon gravsattes. Båten hon begravdes i är hela sju meter lång och är tillverkad med en teknik som använts i Finland och nordvästra Ryssland. Det är en urholkad stockbåt med sydda kanter och hon begravdes på en bädd av mossa och fräken. En sådan bädd kallades ”Frejagräs” enligt religionshistoriker Britt-Mari Näsström.
Som barn besökte jag ofta Västmanlands Läns Museum och Tunabåten var det mest intressanta föremålet. Jag kunde stå där i timmar och betrakta båten och skelettet efter järnålderskvinnan, hennes vackra, färgglada pärlor och de fina föremålen. Det fanns dock aldrig något skelett i båten, endast några pärlor och en liten, liten bit av hennes käke men genom ett barns fantasiförmåga kan saker förvandlas till helt andra ting. Det blev jag varse när jag i vuxen ålder besökte museet tillsammans med min dotter och fick då veta att det aldrig hade funnits något skelett i ”Tunabåten”. Det var bara en båt, en bit av en käke och några pärlor som hade fängslat mig så mycket som barn…
Arkeologer tror att det fanns en Freja-kult här i området under järnåldern och att Tunakvinnan och de sju kvinnliga släktingar som finns begravda intill henne, var spåkvinnor, så kallade völvor. Völvan var den kvinnliga schamanen och nåjden den manliga i det fornnordiska religiösa samhället. De ansågs vara mångkunniga och hade förmågan till botande. Man trodde att de kunde se framtiden, bota sjukdomar och troddes kunna skänka fiske- och jaktlycka.
Den kvinnliga völvan var ofta äldre och sällan bofast. Ordet völva kommer av det fornnordiska völr sombetyder stav och hon betraktades som en ”vandrande stavbärerska”. Det finns mycket som man forfarande inte vet om Badelunda och dess starka kvinnor men man tydligt se att området inte var en isolerad plats under järnåldern. Människor hade kontakt med andra områden och länder.
I den isländska berättelsen, ”Erik den rödes saga” som präntades under 1300-talet, beskrivs en völva som var klädd i en blå mantel, täckt av stenar. På huvudet hade hon en hätta, fodrad med vitt kattskinn. Hennes vantar var fodrade med samma vita skinn. Kring midjan hade hon ett bälte av fnöske där det hängde en stor skinnpåse med trolldomssaker.
En gång i tiden var den trollkunniga kvinnan, völvan, en vördad schaman här i Norden. Völvornas stavar har hittats i ett fyrtiotal skandinaviska gravar, intill sina ägarinnor. Stavarna är av trä eller järn och har ibland en liten ”korgliknande” anordning upptill. Staven tros ha varit ett symboliskt spinnredskap. Med sin stav och sången, ”vårdlocken” troddes völvan ha makt över liv och död, lycka och olycka.
Föreställningen om att somliga kvinnor hade makt över liv och död genom sin spinnutrustning är väldigt gammal. I den förkristna nordiska mytologin satt de tre nornorna, Urd, Skuld och Verdandi vid världsträdets fot och spann människornas livs- och ödestrådar med sina sländtrissor. Man trodde också att dödsgudinnor, så kallade valkyrior kunde väva utgången i strider på sina vävstolar.
Källor: ”En historisk vandring i Badelundabygden”(Badelunda hembygdsförening 1989), Stefan Elgh, John Kraft, Britt-Mari Näsström och egen forskning
Vid gamla gårdar och gods i Norrköping
Till Finspångs bruk i Östergötland kom mina anfäder med släktnamnen Qvarfordt och Köhler under 1600-talet. Flera krig pågick vid den tiden i Europa och genom investeringar av den duktige affärsmannen Louis De Geer från Liège i östra Belgien kom Finspång att bli en blomstrande industri där stångjärns- och kanontillverkning blev navet i verksamheten. De Geer erbjöd landsmannen Willem De Besche att arrendera bruket och man anställde främst smeder från hemtrakterna.
Mormors mm mf mm ff far, Anders Qvarfordt var smältare och fick anställning hos Louis de Geer där han bland annat hade som arbetsuppgift att ”utfodra och logera de Geers valloner” enligt kontraktet. Flera av Anders barn blev hammarsmedsmästare och släkten kom att stanna kvar i Östergötland i många generationer.
Genom Louis De Geers fina affärssinne kom Norrköping att blomstra när han grundade pappersbruk, textilfabrik, skeppsvarv och vapenfaktori i staden. Många av ättlingarna till de smeder som ursprungligen kommit till Finspång med Louis de Geer och Willem De Besche kom sedan att arbeta hos nederländska och tyska familjer i generationer.
Mormors mormors morfars far Zacharias Fogelström var anställd som laxfiskare vid Västerbyholms gård i Norrköping och hans bröder arbetade vid gårdarna Lindö och Händelö.
Mormors mormors mormors morfars far Per Kullström f. 1729 var skräddare och kusk vid Björnsnäs gård i Kvillinge, Norrköping hos Jacob De Falck och hans hustru Christine Yvelasco de Monteleone från Holland. Även Pers son, Carl, arbetade hos familjen som lakej (livréklädd betjänt) under sin livstid.
Anmodern Elsa Persdotter (Qvarfordt) föddes 1730 på Himmelstalunds herrgård i Norrköping. Gården ägdes vid den tiden av av Reinerius Reineri Broocman (och sedan av hans son), som hade estländska och tyska släktrötter.
”Knarr å skodon” och Hoffmans droppar
”Populär kokbok och rådgifvare” för alla hem är en bok som gavs ut i slutet av 1800-talet. I boken varvas tips om diverse fina menyer, serveringsförslag och tips på hur man viker servetter på bästa sätt med hälsoråd och barnuppfostringstips.
Elda i spisen och städa i ottan
En husmoders dag började alltid i ottan med vedeldning, kaffekokning och städning, långt innan övriga familjemedlemmar vaknat, enligt boken. Husmodern var också den som sist fick gå till sängs. Timmarna fram till läggdags skulle ägnas åt att stoppa och laga familjemedlemmarnas kläder. Hon skulle dessutom alltid ha ett gott humör.
När kokboken skrevs var medellivslängden för män 45 år och 49 år för kvinnor. Influensa var en ny företeelse i Europa, som skördade många tusentals människoliv. En sjukdom som det saknades bot för och som kunde ge stora men hos dem som drabbades.
Osnygg frukt under gröna blad
Boken är ett intressant tidsdokument. Moraliska pekpinnar och hälsoråd varvas med tips om hur man serverar frukter vid finare tillställningar. När boken skrevs var det få människor i arbetarklassen som ens hade sett en banan, men i boken går man igenom hur den ”osnygga” frukten helst bör serveras – dold under diverse grönt: ”Aprikoser behöva på grund av sin vackra färg ingen vidare ordning vid servering. Detta gäller även gröna fikon, persikor och plommon, men bananen är som man vet ej någon vacker frukt, varför till den vid uppläggningen fordras något grönt underst och runt omkring i skålen.
Knarr å skodon och Hoffmans droppar
I bokens familjedel tipsas läsaren om hur man kan tillverka billig hushållstvål av kokade djurtarmar, hur man får bort ”knarr å skodon” och enklast får bort liklukt i rummen. I bokens hälsodel tycks ”Hoffmans droppar” vara något av en universalkur som botade det mesta. Dropparna, bestående av eter och sprit kallades även Aether spirituosus och ansågs ha en upplivande och krampstillande verkan. ”Dropparna” var säkert hälsovådliga, liksom många av de ”huskurer” som presenteras i boken. Att lägga strumporna i blöt är en återkommande ”huskur” som sägs bota både huvudvärk och sömnlöshet.
Här nedan följer ett urval ”huskurer” från boken, anno 1890.
Tre gamla huskurer mot huvudvärk
”Lägg rå, riven potatis i en näsduk, vilken bindes om pannan”.
”Lägg ett par strumpor i uppvärmd ättika. Drag dessa på fötterna så varma som möjligt och gå så att vila en stund. Hufvudvärken brukar försvinna helt hastigt”.
”Lägg er utsträckt på ryggen med litet rifven pepparrot placerad i nacken. Skulle stark sveda uppstå kan ni linda in pepparroten i en tunn linnelapp”.
Ålskinn runt halsen för att lindra tandvärk
”Ett i det fria torkat ålskinn insys i siden som sedan lägges om halsen. Hjälper äfven mot hufvudvärk”, enligt boken.
Halsbränna
”Denna sjukdom botas i tidigare stadium genom att varje morgon dricka duktigt med vatten och därefter taga en promenad i friska luften”.
Huskur mot sömnlöshet
”Innan ni lägger er på kvällen, drag ett par bomullsstrumpor på fötterna och sätt fötterna i en balja med kallt vatten tills strumporna äro genomvåta. Drag sedan utanpå dessa ett par torra, tjocka ullstrumpor. Låt båda strumpparen sitta på under natten. På morgonen böra fötterna gnidas väl torra och varma”.
Illustrationer: Helena Bure Wijk
Härliga Härjedalen
Foto: Byvallarn
Min släkt har bott i Härjedalen i många generationer och jag tillbringade min barndoms somrar där. Det finns många vackra platser i vårt avlånga land men jag undrar om inte Härjedalen är den allra vackraste. Den magiska naturen har en alldeles speciell plats i mitt hjärta.
Härjulfs dal
Härjedalen – Heriulffs-dal sägs ha fått sitt namn efter dess första invånare, Härjulf Hornbrytare (Heriulfuer Hornbriotr). Härjulf var den norske kungen Halvdan Svartes märkesman, men när han en dag slog ihjäl kungens närmaste man kände han sig manad att fly till Sverige. Han arbetade en tid för kung Anund i Uppsala men då han blev kär i kungens släkting, Helga, blev han tvungen att fly, än en gång. Tillsammans med sin blivande hustru flydde han till en öde dal som på den tiden tillhörde Norge. Platsen kom senare att kallas Härjedalen. Härjulfs söner Hakon (Hucker), Björn, Enfast, Nötbjörn och Ulf blev kvar i Härjedalen och fick många ättlingar.
Skulptur av Lars Widenfalk
De första nybyggarna i Härjedalen sägs ha varit högresta och starka. Enligt myten ska Härjulfs barn ha fångat björnungar levande, hängt dem i midjebältet och sedan gått hem till sin pappa med bytet. Man livnärde sig främst av jakt, boskapsskötsel och fiske. Någon vidare sämja verkar det inte ha varit i familjen Härjulf. Det har berättats att hans söner bråkade om jaktmarker och fiskevatten mest hela tiden. Under ett familjebråk dödades Hakon (Hucker) av sina bröder och på platsen där han dödades ska delar av ett enormt människoskelett ha hittats. Om detta är sant förtäljer dock inte sägnen. Familjen i Härjedalen levde av jakt och fiske men med tiden började ättlingarna att odla marken. Man lämnade fjällen där marken ofta var frostnupen långt in på sommaren och bosatte sig i stället i dalgångarna som hade ett mer skyddat läge.
Härliga Härjedalen
Min släkt har bott i Härjedalen i många generationer och jag tillbringade min barndoms somrar där. Det finns många vackra platser i vårt avlånga land men jag undrar om inte Härjedalen är den vackraste av dem alla. Släkten har främst bott i Glissjöberg, Mosätt, Linsell, Remmet och i Lillhärdal. Lillhärdal var från början ett annex till Sveg och kallades på den tiden Lille Heriadal.
Här finns ett tidigare inlägg där jag har skrivit lite om mina anfäder- och mödrar som bodde på gården Högen i Lillhärdal.
Genom tiderna har Härjedalen haft många namn. Under 1200-talet kallades området Heriardal för att på 1300-talet heta Heireiadal. Under 1500-talet fick Härjedalen heta Herrdal, för att i början av nästa århundrade kallas Herredal. Under 1600-talet skiftar namnen mellan Herredalen, Herrjedalarne och Herrjodalen. Under 1700-talet kallades området kort och gott Dalarne i dokumenten och härjedalingarna kallades därmed Dalamän.
Sveg är regionens äldsta stad och under medeltiden fanns där en tingsplats där lagmans- och bygdeting hölls. En av Svegs första nybyggare var ”Annflomannen” eller ”Annflogubben” enligt folksägnen. Enligt myten bodde ”Annflogubben” (som egentligen hette Nils), tillsammans med sina söner i Annflo där marken ofta var frostnupen, långt in på sommaren.
”Annflogubben” och hans familj levde främst av fiske och jakt men började med tiden att odla sin mark. Enligt myten hade nybyggaren spillt korn på ett närliggande berg. En dag ropade hans son ”Du ser, dä börje glise (växa) på bärga!”. Familjen tog då genast sitt pick och pack, lämnade Annflo och bosatte sig på det mer fruktbara berget strax intill, som kom att få namnet Glisberge (Glissjöberg).
Det sägs att ”Annflogubben” drunknade i Gråforsen en dag. Hans hustru vägrade att sätta sig i den fallfärdiga båten, men den envise maken hoppade i den skrangliga farkosten och for i väg, ropandes ”Jä skä åkä, så dä skä spörjäs mann ätte mann!”.
”Anflogubbens” söner bosatte sig på ett fäboställe som fick namnet Mosätern (Mosätt), i Glissjöberg samt i Överberg. Det sägs att namnet Överberg kom till en dag när en av de ditflyttande sönerna frågade om hans odling syntes. Hans bror svarade då ”Ja, den syns där överst på bärga”.
I Mosätt, på gården ”öst i heen” (öst på heden) bodde min släkt i många generationer. Det var i Mosätt som Härjedalens potatisodling först började på 1700-talet. Det har berättats att en släkting, Nils, hade rest till Gävle för att påbörja en målarutbildning. I Gävle upptäckte han en förunderlig och nyttig rotfrukt som kallades potatis. Han skickade några exemplar hem till familjen i Mosätt och förklarade i ett medföljande brev hur den skulle odlas och användas. Nils målade även en tavla som visade ”huru päla ska se ut då de växt upp med gräset”.
Remmet i Härjedalen, som ursprungligen var en fäbovall, bebyggdes först av min finske anfader Jon och hans hustru Annika som kommit dit från Österbotten. Jons och Annikas sonson kallades ”Stor-Remsen” och var den som byggde ut gården med de byggnader som finns där än idag. Mer om Rems-släkten kan du läsa i ett av mina tidigare inlägg.
Foto: Björn Wijk
Artisten och trubaduren Ewert Ljusberg lämnar efter sig en fantastisk skatt av visor på härjedalska som den vackra versionen av ”Så skimrande var aldrig havet” – ”So blank va alder halvfarloken”.
Mina härliga släktingar från Härjedalen har ett bra band som heter Obducenterna -Logpunkarna från Linsellsjön. Här kan du lyssna på deras version av låten ”Härliga Härjedalen”.
Foto: Catarina Johansson/Sveriges Radio
Källor: Egen forskning, Svenska landsmål och svenskt folkliv 1901
De hamnstarka
Det gamla fornnordiska ordet ”hamingja” härrör från ”hamr” som betyder ”fosterhinna” eller ”segerhuva”. Förr i tiden trodde man nämligen att efterbörden var människans skyddsande, eller alter ego. Att födas med en liten flik av fosterhinnan kvar på huvudet, var ett väldigt gott omen. Det var ett tecken på att den nyfödde och familjen hade en stark hamingja som skulle skänka glädje till alla familjemedlemmar.
Människor som föddes med stark hamingja troddes vara ”hamnstarka”, men för dem som föddes utan detta, hjälpte varken mod eller duglighet. Ibland kunde man dock mixtra lite med ödeslotten genom att ingå förbund med någon person som hade en starkare hamingja än man själv.
Författaren och forskaren Eva Carlsson Werle menar att hamingja var som en slags lyckofigur, eller kanske rättare sagt, en skyddsängel, som följde somliga individer genom livet. Om hamingja var svag gick man ett mindre lyckosamt öde tillmötes. Hamingja kan beskrivas som den personlighetskraft som är den bakomliggande orsaken till en individs tur och lycka i livet, menar hon. Det fanns två slags ödesmakter, dels den som hörde till gudarnas översinnliga värld, dels den, i varje människa inneboende personliga ödesmakten. Och varje individ troddes vara född med antingen en stark eller en svag sådan ödesmakt.
För människorna som levde i det förkristna Norden sågs själen som det okroppsliga, immateriella jaget – ett centrum för andliga förmögenheter. Men själen var också den fria själ som under vissa omständigheter kunde lösgöra sig från kroppen och verka på egen hand. Religionshistoriker Folke Ström har försökt förklara denna komplexa själsföreställning som är förbunden med det norröna begreppet ”hugr” (hug/håg). Man föreställde sig att människans själ kunde frigöra sig och verka, oberoende av det fysiska jaget under sömnens inflytande. Själen färdades då i luften och kunde tillryggalägga vilka avstånd som helst.
Ibland kunde själen ikläda sig en yttre gestalt och förvandlas till ett djur. Att växla gestalt på det här sättet kallades ”hamnskifte”. ”Hamnen” var i fornnordiskt språkbruk den materiella gestalt individens inre jag antog. Förmågan att skifta hamn och ”fara i hamnfärd” var en medfödd förmåga som endast vissa människor behärskade, framför allt de trollkunniga männen och kvinnorna. Hamnskiftet skedde i ett tillstånd mellan sömn och vaka, i en slags dvala, där personen troddes kunna fara i väg och vinna kunskap om hemliga ting, inhämta kunskap samt skada och förgöra fiender. Gudinnan Freja troddes ha förmågan att skifta hamn och förvandla sig till en fågel.
Om själen inte lyckades återvända till sin kroppsliga boning efter en hamnfärd, kunde människan mista sin hälsa och förstånd för alltid. En sådan människa blev ”hugstulen” och var inte längre vid sina sinnens fulla bruk. Som Folke Ström påpekar; ”Att vara i besittning av sin hug var den självklara förutsättningen för en normal existens.”
Föreställningen att somliga människor, på magisk väg, kan manipulera tingens ordning i hopp om att nå fördelar, för sig själv eller sina medmänniskor är mycket gammal. Religion och magi vilar ju egentligen på samma tankemässiga grundval. Det magiska, liksom det religiösa tänkandet och handlandet förutsätter tron på övernaturliga sammanhang eller övernaturliga makter, vilka inverkar på människan och påverkar hennes livssituation, menade Folke Ström. Det som skiljer magi och religion åt är den psykologiska inställningen till det övernaturliga. Det som uttrycks genom dyrkan, bön, offer och en slags undergivenhet när det handlar om religion yttrar sig i den magiska hållningen som mer eller mindre medvetna uttryck att själv dirigera och kontrollera det övernaturliga kraftspelet. Vad gäller magi så finns en betoning på individens egen vilja. Som Folke Ström påpekat: ”Den magiska handlingen är ju till sin karaktär ett försök att på ett symboliskt eller rituellt plan förverkliga den egna viljan.”
De fornnordiska sejdkvinnorna- och männen ansågs vara särskilt hamnstarka. De hade speciella kunskaper och var både respekterade och fruktade. De kunde se framtid och förfluten tid, hitta försvunna saker, stilla stormar och bota sjukdom, men ansågs även kunna orsaka sjukdom och skador. Den kvinnliga sejdaren kallades völva, sejdkona, vala, spåkona och gygr. Den manliga utövaren gick under benämningarna sejdmadr, skratti, trollman och galdraman.
I den förkristna religionen var fokus på det goda livet här och nu. Genom sejd kunde man med gudars och gudinnors hjälp få sin vilja igenom och man offrade till gudarna för bland annat god årsväxt och fred. Kollektivet var själva navet i det förkristna samhället. Ström har poängterat att det inte finns någon synonym för ”religion” i den fornnordiska kontexten. Det uttryck som ligger närmast är ordet ”sidr”, sed. Den hedniska religionen, ”forn sidr”, hade sin fasta förankring i ”det religiösa handlingsmomentet, på de kultiska skick och bruk, de riter som den genom släktleden nedärvda traditionen föreskrev.” Det var således i kultisk handling som den religiösa seden manifesterades.
Somliga trollkunniga människor troddes kunna förflytta sig genom luften nattetid och på sin färd stanna upp för att plåga arma människor och djur. Hugen, själen troddes kunna frigöra sig från kroppen och manifesteras i djurgestalt. Avund var en mycket mäktig känsla och kraft som troddes kunna orsaka hemska saker. I en skildring från Norge beskrivs hur en ”hamnstark” person som avundades en annan man hans boskap och kött, förvandlades genom den så kallade ”kjöthugen” och tog gestalt av en varg som dödade och förtärde ägarens djur.
Föreställningar om ”hamnstarka” kvinnor och män med särskilda förmågor, levde kvar länge. De kloka ansågs ha stor makt, även över de vilda djuren och kunde ”stämma” eller ”ställa” dem, mot vem de ville. Skickliga vismän kunde stämma björn på varandra så att det arma djuret fick springa fram och tillbaka mellan gårdarna, att den till slut var alldeles skinnflådd under tassarna. Som hämnd kunde man skicka björn eller varg för att riva kreatur eller orsaka annan skada. Vismännen troddes även kunna förvandla sig själva till djur och uppträda i björn- eller vargskepnad. Dessa hamnstarka individer troddes även kunna förtrolla andra människor så att de fick ”gå i björn” eller gå ”i varg” en viss tid… ibland under hela sin livstid.
I Landnamaboken, som beskriver bebyggandet av Island under 8- och 900-talen, berättas om två män som hade förmågan att ”skifta hamn”. En kväll såg en klok man som ägde förmågan till klarsyn, hur en stor björn gick från den ene mannens gård och en tjur från den andres. När de båda djuren möttes uppstod en våldsam strid mellan dem. Morgonen därpå kunde man se den upprivna jorden, på den plats där djuren stred och de båda ”hamnstarka” männen hade sår och märken efter kampen. Man trodde att sådana strider kunde utkämpas mellan människors ”förhamnade” själar och att dess följder sedan kunde avläsas på kroppen.
Att ”trolla i björnhamn”, ”gå i björnhamn” och ”stämma björn” har uråldriga rötter i Norden. Bland skogsfinnarna i Ångermanland var det inte ovanligt att ”stämma björn” på ovänner på 1600-talet. Det var en form av svart magi och flera av mina anor, både kvinnor och män sägs ha bemästrat den konsten. Hamnskiftet kunde ske om ”den vise” gick tre gånger, motsols, genom ett bälte eller liknande. I Ångermanland kallades ett sådant trollbälte, som helst skulle vara tillverkat av människohud, ”karken” eller ”ringbälte”. En hamnbjörn troddes vara osårbar och inga vanliga kulor hjälpte. I stället sprang björnen i väg och dödade ”fienders” tamboskap.
Folklivsforskaren Ella Odstedt har lyft fram berättelser om så kallade ”hamnbjörnar”, som endast kunde oskadliggöras med hjälp av silverkulor. De djur man fruktade mest var björnen och vargen och det föll sig därför naturligt att ta skepnad av dessa djur; ”Då säger det sig självt att man tänkt sig gestalten av det djur, vars skadegörelse man hade mest anledning att frukta.”
Källor:
Carlsson Werle, E. (2010). Vålnaden går före…Folktron om själen. Carlsson Bokförlag.
Ström, F. (1985). Nordisk hedendom. Tro och sed i förkristen tid. 3 uppl., Akademiförlaget.
Tillhagen, C.H, (1977). Folklig läkekonst. 3 uppl., Gummessons Tryckeri AB.
Odstedt, E. (2012) Varulven i svensk folktradition. Malört Förlag.
Ohlmark, Å. (1983). Fornnordiskt lexikon. 2 uppl., Tiden.
Barnmorskan på Lilla Munklägersgatan 11
Barnmorskan har genom tiderna hjälpt barn till världen genom att bistå den födande modern med stöd och hjälp. Hon har haft många namn – jordemor, närmor, hjälpkvinna, ljusmor och ackuschörska. Att föda barn som ogift innebar förr i tiden stora svårigheter för den ogifta modern och hennes ”oäkta” barn. Det rådde en sträng social kontroll i vårt samhälle och lagstiftningen var länge inriktad på att ställa både mannen och kvinnan till svars.
Kyrka och domstol ansträngde sig till det yttersta för att få den ogifta modern att erkänna vem barnafadern var, eftersom utomäktenskaplig sexualitet ansågs vara ett brott mot både kyrklig och världslig lag. Det var inte ovanligt att ”oäkta” barn dödades av föräldrarna och det hände också att mammorna utförde olagliga aborter på sig själva. Det förekom även att ogifta mödrar födde sina barn hos ”änglamakerskor” mot betalning, där barnen vanvårdades till döds och blev på så sätt små ”änglar”.
Barnamordsplakatet
Kungen Gustav III oroades av de många spädbarnsmorden som skedde på grund av de ogifta mödrarnas utsatthet och sociala ställning. Genom det barnamordsplakat han instiftade, fastslogs år 1778 att ogifta mödrar kunde få sitt nyfödda barn inskrivet i födelseboken med anteckningen ”fader okänd” och ”moder okänd”. Genom den nya lagen fick ingen längre tvinga kvinnan att avslöja vem barnafadern var.
Dessförinnan hade barnmorskorna haft till uppgift att förmana den ogifta kvinnan att avslöja vem som var barnets far. I de fall myndigheterna begärde det, var barnmorskan även tvungen att berätta vad den ogifta modern hade berättat under förlossningen. Genom barnamordsplakatet förbjöds barnmorskan att försöka tvinga fram sådana bekännelser.
En stor summa pengar
På 1800-talet fanns utbildade barnmorskor i hela landet som arbetade med att hjälpa havande kvinnor. På Lilla Munklägersgatan 11 i Stockholm bodde en barnmorska som år 1865 hjälpte den lille gossen Gustaf Erik Sigismund Posse till världen år 1865. Den ogifta modern var min farmors farmor, Hulda Schmidt. Hon födde sin son hos barnmorskan i största hemlighet och barnet antecknades i födelseboken med ”föräldrar okända”.
Många ”oäkta” barn gick en tuff framtid till mötes då de ofta lämnades till barnhus eller utackorderade som fosterbarn på landsbygden där de fick slita hårt. Gustaf Erik Sigismund fick en tryggare framtid.
Vid tiden arbetade och levde en ogift man vid namn Gustaf Posse vid Stockholms slott. Posse är namnet på en gammal adelssläkt som härstammar från en jylländsk väpnare som hette Nils Jensen Loupose. Innan Gustaf Erik Sigismund föddes bodde även hans mamma i Hovförsamlingen där hon arbetade som piga, så Gustaf Posse var förmodligen barnets far. Den ”oäkta” sonen fick hans efternamn och en stor summa pengar betalades till den ogifta moderns familj. Det verkar även som om barnafadern försökte se till så att pojken fick växa upp i ett kristet och ”välordnat” hem.
Gifta på låtsas
En kort tid efter förlossningen flyttade Hulda och hennes son hem till den då präststuderande Johan Gustaf Söderman som bodde i närheten, på Svartmangatan 22 i gamla stan. Pojken blev då antecknad som Södermans styvson. Johan Gustaf Söderman var född på Värmdö 1841 och hade ingen anknytning alls till Nordmaling i Västerbotten, men ändå fick han infödingsrätt där när han avslutat sina präststudier, vilket borde ha varit en omöjlighet.
I Härnösands herdaminne står det att Johan Gustaf Söderman och Hulda Schmidt vigdes 1872, men några vigselhandlingar existerar inte. För Söderman var det förmodligen mer ett symboliskt äktenskap, där han för en stor summa pengar och vissa samhälleliga förmåner, tackade ja till att uppfostra en annan mans barn. Att gifta sig på riktigt med den ”fallna” kvinnan, det ville han inte.
Hela familjen försvann och prästen gifte om sig
Gustaf Erik Sigismund Posse fick med tiden efternamnet Söderman och antecknades i Nordmalings kyrkböcker som ”son” till prästen. Han flyttade sedermera till Ramsele där han arbetade som folkskollärare en tid. Han dog år 1890 av lungsot (TBC), endast 24 år gammal. Fosterfadern och prästen Johan Gustaf reste då dit och begravde honom. Några år senare dog Hulda Schmidt hastigt, liksom hennes far, mor och syster som också bodde i prästgården hos Söderman. Några uppgifter om dödsorsaker finns inte i Nordmalings kyrkböcker. Det var ju Söderman som var präst och han tyckte kanske inte att det var så viktigt att föra in dessa anteckningar i död- och begravningsboken. Strax efter Huldas död gifte han sig på ”riktigt” med sin mer än trettio år yngre hushållerska.
Allmänna barnhusets rullor 1798 – 1916
Allmänna barnhusets rullor 1798 – 1916 är en fantastisk källa av information när man släktforskar.
Jag har gjort en liten kort informationsfilm 🙂
Lycka till med din forskning!
God Jul!
Önskar er alla en riktigt God Jul! ❤
Farmors mamma har berättat om sin barndoms jul året 1894 i Ångermanland och jag återger hennes berättelse här:
”Ingen fick vara uppe sent på julaftonskvällen ty far och mor skulle upp till julottan dagen därpå och hade en del att ordna med innan det bar i väg. Djuren skulle ha något att äta, så skulle ett av barnen finklädas. Det var jag som hade turen att följa med till julottan 1894. Vi barn fick, från sexårsåldern turas om att åka med. Vid den åldern skulle vi åtminstone förstå att sitta stilla i kyrkan och ha någon behållning av julottan.
Ja, så kläddes jag riktigt varmt och allt var snart klart för avfärd. Pappa var i stallet och ordnade med mat till hästen ”Blacken” som skulle ha en liten hötapp och havre för att ha tålamod att vänta på kyrkfolket. Ja så var allt ordnat. Vi bäddades ned i släden och iväg for´t. Det var nästan en mil till kyrkan och på vägen lyste det i varje fönster och bjällerklang hördes från hundratals andra kyrkobesökare.
Så var det äntligen slut på den långa predikan prästen hållit, tänkte jag. Men vackert var det i alla fall. Jag satt mest och tänkte på hemresan när vi skulle hälsa på hos mormor och dricka julmorgonkaffe och få smaka de goda saffranskringlorna som hon brukade baka. Mormor bodde ungefär på halva vägen mellan mitt hem och kyrkan. Hon var änka och bodde ensam i en stuga med två små rum.
Så var vi äntligen framme. Mormor stod i dörren och tog emot oss. I köket var det pyntat så fint. På den stora spishällen brann en björkvedsbrasa. En blankskurad kaffepanna stod mellan vedträna på sina höga järnben och spred en härlig kaffedoft, blandad med doften av björkveden. Den lilla kammaren var även smyckad med lingonris-girlanger, ljus, en krubba med Jesusbarnet som fanns placerad vid sidan om den öppna spisen.
Även där brann en stor brasa som lyste upp hela rummet och där skulle vi dricka det goda kaffet med saffranskringlor och lite kakor. Så skulle det vara en påse med hem till syskonen som ej fick vara med.
Så blev det bråttom igen att vända hemåt. Mor hade mycket att pyssla med under dagen. Både djur och barn väntade på att bli ompysslade. Björkvedsbrasorna hade börjat brinna ned och spred sitt dunkla, vemodiga sken över de breda golvtiljorna i den idylliska, trolska lilla stugan”.
Dora Emerentia Rödlund f. 1888, Ytterlännäs, Ångermanland
Magnus Rönnow Dublar
Magnus Rönnow Dublar 1665-1735
Magnus Rönnow föddes 1665 i Åhus, Skåne. Under sin livstid var han en hängiven orientalist och latinsk poet. I unga år studerade han i Lund och Uppsala men reste sedan till Tyskland där han valde att studera de österländska språken hos den tyske läraren Esdras Edzardus (f.1629 d.1708).
Magnus familj var välbärgad och man kunde därför låta sonen studera. Efter ett kort besök i Sverige bestämde han sig för att flytta till Holland där han ägnade sig åt rabbinska studier. Det har berättats att han hade förhoppning om att bli professor vid ett holländskt universitet. Någon sådan tjänst blev dock inte aktuell och Magnus återvände därför till Sverige med förhoppning om att få biträda vid det nya bibelverket. När inte heller denna befattning blev hans, valde Magnus att återvända till England.
Väl i England erbjöd han sig att utarbeta en översättning av Talmud, mot ett årligt underhåll, men förslaget antogs inte. År 1714 befordrades Magnus Rönnow till protokollssekreterare vid inrikes ärenden. Han utnämndes till assessor i Antikvitetsarkivet 1719 men tycks inte ha känt sig särskilt nöjd med sin befordran. Han begärde snart avsked och reste tillbaka England.
Adlades med gammalt släktnamn?
Magnus Rönnow verkar ha varit en fri själ. Under sin livstid ägnade han sig bland annat åt latinsk verskonst och genomförde flera runologiska resor i Sverige då han tecknade av runstenar, bland annat Skånestenen.
Trots att Magnus inte lyckades tillträda något av de högre ämbeten han hoppades på, har det ändå sagts att han erhöll adlig sköld av kung Karl XII och upptog därmed ett gammalt släktnamn på faderns sida, Dublar.
Enligt Sveriges introducerade adel framgår det att Magnus faktiskt blev adlad med släktnamnet Dublar. Han slöt sin egen ätt när han dog utfattig på ett hospital i England år 1735. Något spår efter hans sköldebrev finns dock inte.
Hans pappa, Casten, var kyrkoherde och antog det latiniserade namnet Rönnow efter staden Ronneby. Enligt en berättelse räddade Casten kung Karl XI undan snapphanarna i kriget 1678, genom att beordra kungen att gömma sig i en skorsten. Ättlingarna fick därefter ärva Åhus pastorat.
Dunbar från Skottland
Poeten Magnus Rönnows farfars föräldrar var borgaren John Dunbar f.ca 1570 i Elgin, Moray, Skottland och Elisabeth Tulidef f.1560 i Skottland. När deras son (min anfader) Magnus f.1600 i Dundee, Angus, Skottland, sedermera kom till Sverige och Ronneby kom han att kallas Magnus Dublar/Dobblare. Magnus var under sin livstid handelsman och rådman i Ronneby, Blekinge. Enligt electric scotland reste Magnus till Sverige tillsammans med medpassageraren John Innes som flydde religionsförföljelser. Innes satte bo i Helsingborg och Magnus, som kallas Dublar eller Dunbar i dokumentet, etablerade sig i Ronneby.
Det kan vara så att Magnus Rönnow Dublar, fadern Casten och farfadern Magnus aldrig haft någon länk till släkten Dublar, utan i stället till den skotska släkten Dunbar. (En teori som även styrks genom DNA-test där vi har DNA-match med flera personer som har Dunbar i sina anor).
Magnus Dunbar/Dublar
Anfadern Magnus Dublar, som troligen hette Dunbar, var en skotsk handelsman som bosatte sig i Ronneby, Blekinge i början av 1600-talet. Han föddes i Dundee, Skottland omkring år 1600, som son till borgaren John Dunbar och Elisabeth Tulidef från Elgin i Skottland. Släkten Dunbar spårar sina rötter tillbaka till kung Æthelred II av England som föddes år 966.
Magnus Dunbar gifte sig två gånger under sin livstid och i det andra äktenskapet med Maren Michelsdotter f.1610 föddes dottern Anne år 1636. Två år senare, föddes sonen Casten. Anne, som är min anmoder, gifte sig med guldsmedsmästaren Olof Schmidt f.1637 i Ronneby.
Electric Scotland nämner den skotske handelsmannen Magnus Dublar, eller Dunbar, som emigrerade till Sverige och Ronneby för att göra affärer. Han reste tillsammans med landsmannen John Innes (Ennes) som kom att bli handelsman i Helsingborg. På grund av stridigheter efter reformationen flydde många reformerta kristna till andra länder och det gjorde också släkten Innes på 1580-talet då man lämnade Skottland för Emden i Oestfriesland. Man sökte sig till länder med större religionsfrihet och etablerade sig där.
”Turning now to eminent Scottish merchants in other parts of Sweden, we first come across the name of Magnus Dublar or Dunbar, a Scot who carried on business at Rönneby…Next to Dunbar we find John Innes or Ennes, as he is called. He was born about the year 1600, had to fly from Emden on account of religious persecution, and finally settled in the Swedish town of Helsingborg, where he gained great wealth and honour…” Källa: electric scotland
Guldsmedssläkt med okända rötter
Magnus Dublar/Dunbar´s dotter Anne, som jag härstammar från, gifte sig med guldsmeden Olof Schmidt i Ronneby. Släktnamnet Schmidt har funnits i vår familj i rakt nedstigande led sedan dess men vi vet fortfarande inte varifrån släkten kom från början. Schmidt verkar haft en stark koppling till Skottland och tysk-baltiska länder. Man döpte sina barn till tyskklingande förnamn, som Gerhardt, Adolph och Friederich, långt in på 1800-talet.
Släkten Schmidt gifte in sig i de skotska släkterna Ouchterlony och Dublar (Dunbar), men även tysk-baltiska släkter, som von Cappel, von Fliegen och Freytag (von der Loringhoven). Dessa släktgrenar sägs ha sina rötter i det tyska området Niederösterreich, som gränsar till Slovakien, Tjeckien och flera andra länder. De tysk-baltisk-skotska anorna tycks ha invandrat till Blekinge som handelsmän, hantverkare och militärer. Ouchterlony är en släkt med skotska rötter som etablerade sig i Karlshamn genom sjökaptenen John Ouchterlony. Hans ättling, Hanna Ouchterlony f.1838 i Värnamo, grundade Frälsningsarmén i Sverige och Norge.
Vet du mer om Magnus Rönnow Dunbar/Dublar? Alla upplysningar, stora som små, är av intresse. Kontakta mig gärna: forskningwijk(at)gmail.com
Foto: Hedning
Källor: Riddarhuset, electric scotland, Hans Edmans forskning och egen forskning.
Vallonsläkten Gävert
Vallonerna invandrade till Sverige
Under slutet av 1500- och första delen av 1600-talet kom många vallonsmeder till Sverige för att arbeta. Det var deras speciella teknik att framställa smidesjärn som gjorde dem så efterfrågade. Vallonerna kom till vårt land från sydöstra Belgien och norra Frankrike, på initiativ av arrendatorn Welam de Besche och hertig Karl. De svenska bruken var vid den tiden i stort behov av skicklig arbetskraft och kunde erbjuda bra löner. Den tidiga valloninvandringen skedde främst till bruken i Östergötland och Värmland men under 1600-talets första del inflyttade många vallonfamiljer till de uppländska bruken, som arrenderades av köpmannen Louis De Geer.
Louis De Geer var protestantisk hugenott, född i Belgien. Han flydde till Holland på grund av religionsförföljelser och kom sedermera till Sverige som affärsman. De Geer anställde gärna vänner och landsmän som delade den religiösa övertygelsen, bland andra familjen Gävert som kom till Sverige i början av 1600-talet.
Av religiösa skäl
För många smedsfamiljer var det arbete och bättre ekonomi som lockade dem hit, men många valde att emigrera av religiösa skäl. De fransktalande vallonerna var ofta reformerta kalvinister – så kallade hugenotter – som valde att fly hemlandet efter tider av förföljelse från stat och katolska kyrkan. Det som är mest utmärkande för kalvinismen är den dubbla predestinationsläran – tron att Gud redan på förhand har utvalt somliga människor för evigt liv, medan andra är dömda till evig förtappelse. De reformerta vallonerna hade även en annan uppfattning om nattvarden.
Man beräknar att ett hundratal av de franska hugenotterna kom till Sverige under 1600-talets början. Inte heller här fanns religionsfrihet på den tiden, men man tilläts i alla fall att utöva sin religion privat, om man lovade att inte sprida läran utanför hemmets väggar. Detta skärptes 1647 då det bestämdes att alla som bodde i Sverige skulle döpa sina barn i Svenska kyrkan. De människor som hade annan trosbekännare hade inte rätt att verka inom några högre ämbeten i samhället, fick inte heller vara dopvittnen och kunde inte begravas med några högtidligare ceremonier. Varken reformerta eller katolska konventiklar skulle tillåtas i Sverige.
Ytterligare skärpningar i lagen infördes senare. Varje utländsk person som avsåg att stanna någon längre tid i Sverige, var från år 1667 tvungen att redogöra för kyrkoherden vilken konfession han bekände sig till. Detta skulle anmälas efter åtta dagar i landet. Därefter rapporterade kyrkoherden till landshövding och biskop. Den utlänning som underlät att göra detta, miste alla de rättigheter som han hade fått. Lagen skärptes med tiden än mer. Nu gällde att den som avföll från landets religion skulle mista sitt ämbete, landsförvisas och aldrig njuta arv, rätt eller rättighet i Sverige. Ingen fick öppet ha en främmande religionsutövning.
Många kom med Louis De Geer
Redan tidigt 1600-tal anlades hyttor i Gimo i Skäfthammar. Bruket drevs av köpmannen Louis De Geer, som snart anlade ett större järnbruk på platsen. Louis var protestantisk hugenott och född i Belgien. Han flydde till Holland på grund av religionsförföljelser och kom sedermera till Sverige som affärsman. De Geer anställde gärna landsmän som delade samma religiösa övertygelse och snart flyttade flera vallonfamiljer till Sverige och bruket
Till Finspångs bruk i Östergötland kom mina anfäder med släktnamnen Qvarfordt och Köhler under 1600-talet. Flera krig pågick vid den tiden i Europa och genom investeringar av affärsmannen Louis De Geer, som hade sina rötter i Liège, i östra Belgien, kom Finspång snart att bli en blomstrande industri där stångjärns- och kanontillverkning blev själva navet i verksamheten. De Geer erbjöd snart landsmannen Willem De Besche att arrendera bruket och man anställde främst smeder från hemtrakterna. Genom Louis De Geers fina affärssinne kom Norrköping att blomstra när han grundade pappersbruk, textilfabrik, skeppsvarv och vapenfaktori i staden.
Några av de vallonsläkter som etablerade sig i Sverige under 1600-talet är Gävert, Qvarfordt, Dubois, Drougge och Pousette. Jag är ättling till smederna Pousette, Qvarfordt, Drougge och Dubois och man beräknar att vi i dag är cirka 100 000 ättlingar till de valloner som en gång flyttade in till Sverige med Louis De Geer och Willem De Besche.
Vallonsläkten Gävert
Vallonsläkten Gävert kom till Sverige i början av 1600-talet med den stora invandringen av smeder från nuvarande Belgien. Vallonerna talade en fransk dialekt som hade starka inslag av det tyska språket och svenskarna hade svårt att återge namnen i skrift. Släktnamnet Pousette förvandlades gärna till ”Poncet” och Gevaerts blev ”Kiefwert/Gävert/Gefvert”. Forskaren Göran Hedenberg belyser hur stavningen Kiefwert, som var vanlig i de äldsta svenska källorna kan ha varit ett försök att återge det holländska sche-ljudet som ligger ganska långt bak i halsen.
Enligt ättlingen Walter S. Gefvert som forskade om släkten under 1930 – 1940-talen, kom släkten Gävert från Liége och värvades av familjevännen Louis De Geer. Han menar att släkten ursprungligen kom från provinsen Brabant, vallonernas hemtrakt och att ”aerts”-delen i släktnamnet knyter släkten till trakten kring Antwerpen. Släkten Gevaerts har gamla rötter och har bland annat tjänstgjort för Godefroid III på 1100-talet.
Walter Gefvert har gått på djupet i sökandet efter släkten Gäverts ursprung och belyser i sin forskning att släktens förste kände anfader var Wallem Gevarts, gift med Matilda av Ouwen. Wallem var krigare och avled i en drabbning år 1377. Sonen Jean Gevarts gifte sig enligt dokumenten år 1405 och avled 1429. Släkten Gevarts hade höga ämbeten hos hertigarna i flera generationer. Det var först i sjätte generationen som namnet ändrades, från det vallonska Gevarts, till det flamländska Gevaerts. I denna generation finns två grenar som båda använder flamländsk stavning och har anknytning till Antwerpen, menar Walter S. Gefwert och förklarar: ”Antwerpen låg i Brabant nära gränsen till Flandern, och hörde efter 1356 till grevskapet Flandern. Efter 1470 kom habsburgarna i besittning av Burgund. Under Karl (1510 – 1558) hade Brabants adel liten makt. Karl var 1517 hertig av Burgund och blev senare kung av Spanien. 1520 blev han som Karl V kejsare i det heliga romerska riket. Mycket lite är känt om den femte generationen, då uppdelningen i två grenar ägde rum. Att grenarna är besläktade visas av att de stavar sitt namn på samma sätt och att de använder samma vapensköld (rött grund med 6 fält i guld eller silver). Det är tydligt att femte generationens Gevaerts var bröder”.
Den första kända medlemmen av släkten i Sverige är Andreas Gäfvert, som var verksam vid Västlands bruk i Uppland. Släkten Gävert kom därifrån till Västmanland och under andra hälften av 1600-talet går det att urskilja tre släktgrenar – en gren som utgår från Jacob Andersson Gävert i Dalarna (Västanfors/Söderbärke/Malingsbo), en gren som utgår från Adam Gävert (Nora/Näsby/Skagershult/Amnehärad). Adams ättlingar levde främst i Värmland. Det finns även en tredje släktgren som utgår från Henrik Gäfvert som var verksam i Ramnäs, Västmanland.
Källor: Walter S. Gefvert, Örjan Hedenberg, Svenska Smedsläkter nr 6 och nr8 (Föreningen för Smedsläktsforskning) och egen forskning
Mystiska mumier med häxhattar
Foto: Jun Jin Luo
I Subeshi, Kina, har man hittat märkliga mumier iklädda ”häxhattar”. Hattarna tros vara ceremoniella huvudbonader och till formen påminner de mycket om de som fanns inom den forna skytiska kulturen.
Obs! Ett varningens ord till känsliga läsare – detta inlägg innehåller bilder av gamla mumier…
Välbevarade kinesiska mumier
I Tarim Basin som ligger i Xinjiang, Kina, har man hittat ljushyade, rödhåriga mumier som beräknas vara cirka 4000 år gamla. DNA-tester har visat att dessa individer hade sina genetiska rötter i Kaukasus-området. De beräknas ha varit närmare 2 meter långa under sin livstid och begravdes i urholkade trädstammar, täckta med djurhudar och gravgåvor.
Foto: Penn Museum
Tack vare det kalla och torra klimatet har dessa mumier bevarats och gravfynden visar att man var väldigt skickliga på att väva. De vackra kläderna har röda, invävda band och avancerade vackra mönster. På begravningsplatsen hittades enorma, uppresta träformationer som liknar åror. Gravmonumenten hade målats röda. Den mest kända av de välbevarade mumier som hittats är ”skönheten i Loulan”.
Kvinnliga mumier med mystiska häxhattar
I samma område (Subeshi, Tarim) hittades även tre kvinnliga mumier med höga, spetsiga filthattar som påminner om de hattar vi förknippar med häxor och trollkarlar. Mumierna har daterats till 200-talet före f.Kr.
De tre kvinnorna som begravts i sina märkliga häxhattar har alla blont hår.
DNA-analys har visat att mumierna i Tarim, Kina, till största delen har sina genetiska rötter i norra Eurasien med mindre inslag av DNA från nordöstra Asien.
”Häxhattarna” tros vara ceremoniella huvudbonader och till formen påminner de mycket om de som fanns inom den skytiska kulturen.
Skyterna
För några tusen år sedan dominerades området kring Svarta- och Kaspiska haven av Skyter, ett nomadfolk med en väl utvecklad kultur. Skyterna var skickliga skyttar, ryttare och man tillverkade vackra konstföremål.
Majoriteten av den skytiska gruppen var bosatta i Skytien, ett enormt område som på sin tid sträckte sig från Kina ända till Tyskland. Vissa skytiska grupper tog sig till västra Europa där de, när de fick ättlingar med ryttarfolket kimmerierna, gav upphov till den keltiska kulturen. Vissa skytiska grupper kom att bosätta sig i det nordliga område som vi känner som Skandinavien. Området kallades Skathanavia (”skat” betyder skyt).
Guldsmedsmästaren Gerhardt Schmidt
Min farmors farmors morfars farmors morfars farfars farfar hette Gerhardt Olofsson Schmidt och föddes år 1676 i Ronneby, Blekinge. Han var son till guldsmedsmästaren Olof Nielsen Schmidt, som i sin tur var son till guldsmedsmästare Nicolaus Schmidt som föddes i början av 1600-talet på ännu okänd ort och i okänt land.
Gerhardt Schmidt, (eller Gert Oluffsson Smieth/Schmit/Smitt), som han också kallades, gifte sig med Eva Freitag som var dotter till Nicolaus Freytag von Loringhoven och Maria Elisabeth von Flegen från Pulkau i Niederösterreich. Paret fick flera barn, bland andra sonen Magnus Gerhardt Schmidt f.1713, som även han kom att bli guldsmedsmästare.
Lång och svår väg till burskap
För hantverkare som Gerhardt var det oerhört viktigt att äga burskap, för att fritt kunna utöva sitt yrke i staden och på så sätt kunna försörja familjen. Det var på den tiden endast borgare – handlare, hantverkare och andra näringsidkare, som hade möjlighet att vinna burskap och det krävdes att man ägde mark i staden. Den som var född, eller ingift i en borgerlig familj, kunde automatiskt erhålla burskap men för hantverkare krävdes i regel en period som lärling, samt en gesälltid om tre år, varefter man blev mästare.
Till ansökan om burskap bifogade man betyg och intyg om gott rennomé och klanderfritt leverne (frejd), vilket utfärdades av en präst. Hantverkare skulle även utfärda ett mästerstycke, som blev bedömt av en ”skådemästare”. Om denne underkände provet så var det näst intill omöjligt för hantverkaren att erhålla mästarbrevet, som utgjorde beviset på hantverkarens kunnande.
Gerhardt Schmidt lärdes upp i guldsmedsyrket av sin far men vägen till att bli mästare och att erhålla burskap var lång. Man refuserade honom 1702 då han inte kunde framlägga något lärobrev. Gerhardt försökte om och om igen följande år och kunde bland annat lägga fram rekommendationer från landshövdingen, amiral Cornelius Ancharstierna och riksämbetsmannen Michael Pohl men åldermannen i nämnden avslog ändå hans ansökan.
Guldsmedsmästare
När han visade upp en silverkanna som han gjort till landshövdingen erhöll han äntligen burskap och kunde avlägga bured i Karlskrona år 1705. Han var då i trettioårsåldern och blev guldsmedsmästare året därpå. Nu kunde han äntligen utöva sitt yrke, men fejden var långt ifrån över. Samma år klagade man nämligen att Gerhardt hade ”förbigått ämbetet för vinnande av burskap” och man krävde att han skulle ”prestera den prestanda skråordningen förmår”.
Nämnden krävde att Gerhardt skulle infinna sig 7 december 1705. Under en tillfällig paus i de stridigheter som pågick lyckades han avlägga sitt mästarprov, men blev strax därpå bötfälld och tvingades betala 61 daler för en skuld hans svärmor gått i borgen för.
Stridigheterna med ämbetet varade under hela hans liv. År 1723 valde Gerhardt att ingå förlikning och avled tre år senare, 1726.
Några av Gerhardt Schmidts arbeten finns i Kristianopels, Lösens och Augerums kyrkor. Mästarstämpel: Ett sammanflätat GS
Man vet aldrig riktigt var man hamnar när man börjar ”gräva”
Släktforskning är så spännande och man vet aldrig riktigt var man hamnar när man börjar ”gräva” i sin släkt. Att släktforska är en hobby som ligger mig så varmt om hjärtat. När jag inte lusläser kyrkböcker för att lösa gåtorna i min egen släkt, så ”gräver” jag i de gamla arkiven för att hjälpa andra forskare.
Jag var i 20-årsåldern när jag började att släktforska. Tanken var att jag skulle ägna högst några månader till att gräva i gamla kyrkböcker. Jag hade annat för mig på den tiden och ville helst ägna mig åt nuet, inte det förflutna. Det kunde ju inte vara så svårt att få veta det mesta om anfäderna med hjälp av de gamla kyrkböckerna, tänkte jag. Men tji fick jag. Nu fyller jag snart 55 och sitter fortfarande och försöker lösa de gamla släktgåtorna. Det mesta om släkten är förstås numera kartlagt men det finns fortfarande några mystiska ”luckor” i mitt träd, i form av okända fäder. På många sätt har min släkt varit väldigt svår att forska i och mina mor- och farföräldrar kände inte till särskilt mycket, om ens något, om släkten bakåt i tiden.
Fantastiska människor
Att släktforska till andra är därför en härlig hobby som jag gärna ägnar mig åt. Jag gör släktutredningar och löser släktgåtor med hjälp av de gamla källorna. Det är lika spännande varje gång jag påbörjar ett nytt släktforskningsprojekt. Att släktforska är litegrann som att läsa en spännande bok, baklänges. Det är så intressant och man vill så gärna veta hur allting började. Det är en ynnest att få veta mer om dessa fantastiska och strävsamma människor som var här på jorden före oss – våra anfäder- och mödrar som möjliggjorde att just vi fick möjlighet att födas här.
Spännande släktträd
Förra veckan började jag med Rolfs antavla. Rolf känner till ganska mycket om sin släkt och har alltid vetat om att han är vallonättling på släktgrenarna i Uppland. Till skillnad från mig har han inga anor med okända fäder i sina släktgrenar och släktforskningen gick därför som en dans. Snart hade jag hittat vallonerna i Uppland. Det visade sig att Rolf även har flera anfäder som var valloner och som bodde och arbetade vid Robertsfors bruk i Västerbotten. Att hitta vallonerna i min egen släkt tog ungefär tio år av forskning men i detta släktträd dök de upp efter bara några dagar. 🙂
Dessutom visade det sig att Rolf är ättling till de skogsfinnar som kom till Bygdeå en gång i tiden. Att hitta de finska släktnamnen kan vara ett elände då namnen ofta försvann när man kom hit som nybyggare, men det gick väldigt lätt att hitta Rolfs anfader Mikko Karjalainen som kom från Savolax. Det visade sig även att Rolf är ättling till den så kallade ”Bureätten” från Skellefteå i Västerbotten. En annan släktgren gick raka vägen till Gustav Vasa!
Även om man inte hittar kungar och drottningar i släkten så är det så värdefullt att känna till sin historia. Släktforskning är så spännande och man vet aldrig riktigt var man hamnar när man börjar ”gräva” i släkten.
Vill du veta mer om din släkt?
Om du också vill veta mer om din släkt, eller om du vill ha släktforskningstips, kontakta mig gärna. Ingen fråga är för liten eller för stor. Min e-postadress är forskningwijk(at)gmail.com
Covid-19 och neandertal-DNA
En pytteliten snutt DNA på kromosom 3
När forskare förra året hittade vissa kopplingar mellan en speciell kromosom i vårt DNA och risken för att bli svårt sjuk i covid-19 så blev jag riktigt rädd. Jag tillhör den gamla MtDNA-haplogruppen U5 som är den äldsta i Europa med cirka 40-50.000 år på nacken.
Det var just den där ”neandertal-kromosomen” som jag helst ville undvika- en pytteliten ”snutt” DNA på kromosom 3 som kan kopplas till svårt insjuknande och andningssvikt om man drabbas av coronaviruset. Forskarna Hugo Zeberg och Svante Pääbo har rapporterat att de människor som bär på denna genvariant har upp till tre gånger högre risk att hamna i respirator på grund av covid-19.
Studien visar att den genetiska riskvarianten är vanlig i södra Asien där ungefär halva befolkningen beräknas bära på genen från neandertalare, men genvarianten finns inte alls i samma utsträckning i Afrika och i östra Asien. I Europa beräknar man att en av sex personer bär på denna riskabla genvariant. Genvarianten uppkom en gång i tiden, för cirka 60 000 år sedan, när neandertalare och moderna människor blandade sig med varandra.
Samlade kottar och nötter
Jag tillhör MtDNA-haplogruppen U5, den äldsta haplogruppen i Europa. Mina anmödrar- och fäder gick omkring och samlade nötter och kottar här, många tusentals år innan dagens svenskar, (där majoriteten tillhör MtDNA-haplogruppen H, ens hade börjat fundera på att fotvandra hela vägen från Anatolien för ca 6000 år sedan (dagens Turkiet). Med en så gammal uråldrig haplogrupp i bagaget var jag nästan säker på att jag hade neandertalare i mina rötter och det kändes lite oroligt i dessa corona-tider. Med min vanliga otur hade det hela förstås hamnat på just kromosom 3. Jag försökte därför att förtränga det hela, så gott det nu gick…
Jag blev plötsligt upprymd och loggade in på Gedmatch
Nya studier av samma forskare har nu visat att en liten snutt neandertal-DNA på kromosom 12 i själva verket kan minska risken att bli svårt sjuk i covid-19! Den här genvarianten, som är nedärvd från neandertalare, tycks vara kopplad till minst 20 procents minskad risk att bli inlagd på intensivvårdsavdelning med covid-19. Dessa gener, som kallas OAS, reglerar aktiviteten av ett protein som bryter ner virus. Genvarianten som är nedärvd från neandertalare gör detta mer effektivt. Jag kände mig plötsligt upprymd och loggade in på Gedmatch. På Gedmatch kan alla som har gjort ett DNA-test hos de olika släktforskningsföretagen ladda upp sitt DNA-resultat helt gratis. Gedmatch har många spännande DNA-verktyg där man mer ingående får veta mer om sina rötter, även eventuella Neandertal- och Denisovan-rötter.
Jag hade förväntat mig massor av neandertal-DNA på de flesta kromosomer, men aldrig får man vara riktigt glad. Både neandertal och denisovan lyser med sin frånvaro i mina gener. Däremot tycks jag vara nära besläktad med de människor som en gång levde i Motala, där de fiskade vid strömmen och placerade sina anhörigas kvarlevor på pålar under ceremoniliknande former. Men det är en annan historia som du kan läsa mer om i ett tidigare inlägg som du hittar här 🙂
Djupa rötter i norr
Gedmatch har många bra verktyg för DNA-släktforskning som är gratis. När man har skapat ett konto på Gedmatch kan man enkelt ladda upp sitt DNA-resultat genom att hämta det från den från den personliga DNA-sidan på Family Tree DNA, My Heritage, Ancestry etc. Här finns en guide som visar hur man gör.
Genom att ladda upp DNA-resultatet på Gedmatch kan man få många nya DNA-matcher som har låtit DNA-testa sig på de olika företag som erbjuder DNA-test. Här finns även möjlighet att lägga in ett eget släktträd och möjlighet att se DNA-matchernas släktträd, förutsatt att de har valt att lägga upp sina träd. För varje DNA-match finns även en ungefärlig beräkning om avståndet till de gemensamma anorna.
Gedmatch har många olika verktyg för etnicitetsberäkning där det uppladdade DNA-resultatet jämförs med populationer över hela världen. Om man genom DNA-testet har fått veta att man huvudsakligen härstammar från Europa kan man exempelvis välja verktyget Eurogenes för att få en fördjupad kunskap. All ”etnicitets-beräkning” bör tas med en stor nypa salt, men det kan vara roligt att se hur de olika DNA-testernas beräkningar överensstämmer med varandra.
Om man har judiska anor kan man välja Jtest för att få veta mer. Dodecat är ett annat verktyg som kan vara bra om man vet att man har rötter i Asien, Afrika och/eller Europa. World9 passar oavsett varifrån i världen man härstammar och här jämförs det egna DNA-resultatet med nio populationer i världen.
Genom den funktion som kallas ”oracle” kommer testet att gissa ursprung genom att lista olika populationer. ”Oracle 4” är samma sak, men här listar testet flera kombinationer. Ju högre upp på listan, desto mer sannolik är kombinationen, enligt testet.
Genom släktforskningen vet jag att det finns djupa släktrötter bland samer och skogsfinnar i norra Sverige och även i Norge, men kommer det att visa sig när jag laddar upp mitt DNA-resultat på Gedmatch? Jag trycker på ”knappen” och efter någon minut kommer resultatet där min ”genetiska mix” presenteras och det verkar ju stämma ganska bra:
Varje dag har varit den lyckligaste i mitt liv
Det var inte alls så länge sedan som hon låg i min famn första gången en solig förmiddag i oktober. Jag betraktade det lilla barnet och fylldes av sådan lycka och tacksamhet. Det var första dagen på vår resa tillsammans och varje dag sedan dess, har varit den lyckligaste i mitt liv ❤ Klockan var 10.38 den soliga oktoberförmiddag 2003 när hon föddes, min älskade flicka. Härom veckan fyllde hon 18 år. När barnen blir vuxna inser man hur snabbt tiden flyger iväg 🙂
Sandra
Tenhunen i Tunsjön
Familjer utan släktnamn
De skogsfinska familjer som bosatte sig i Ångermanland under 15- och 1600-talet är väldigt svåra att forska vidare på eftersom de förlorade sina finska släktnamn när de kom till området som nybyggare. Den första generationen antecknades endast med förnamn samt tillägget ”finne” i kyrkböckerna, vilket gör att många av oss med rötter i Ångermanland har släktträd med många ”Pål”, ”Henrik”, ”Eskil”, ”Grels” och ”Sjul”- ”finne”, utan efternamn. Därför är det extra roligt när man någon gång lyckas koppla de finska anfäderna- och mödrarna till deras ursprungliga finska släkter.
Farmors mormors farfars morfars mormors morfar hette Mikael Henriksson f.1622. Mikael var torpare på finntorpet Tunsjön i Dals socken, Ångermanland från år 1650. Han var gift två gånger, med min anmoder Märit (utan efternamn men troligtvis hette hon Henriksdotter) samt med Elin Eskilsdotter som var dotter till Eskil Göransson ”finne” och Karin Persdotter i Knäsjön, Ytterlännäs.
De gamla källorna berättar att Mikael år 1650 fick fastebrev på hus och jord efter ”Hinrik finne”, hans far. Efter några år hade Tunsjön utökats med 4½ seland och var då ”fullsuttet” hemman. Ett tjugotal år senare, år 1672 kunde Mikael visa att han även var bördig till ett halvt hemman i Holm, Grundtjärn i Anundsjö socken i Ångermanland, där hans far hade levt.
Tenhunen från Jorois, Savolax
Mikaels far var enligt källorna knekten och torparen Henrik Pålsson Tenhunen f. 1600 som först bodde i Grundtjärn, Anundsjö. Från 1646 var han skriven på finntorpet Tunsjön:”En finne på Torsåkersskogen vid Tunsjön detta år 1646”. Fadern gick bort år 1653. Henrik var gift med okänd hustru.
Mikaels farföräldrar var Pål Henriksson Tenhunen f. 1575 i Jorois, Savolax, d. 1651 i Grundtjärn, Anundsjö och Ella Pålsdotter f. i Grundtjärn. Ella var dotter till Pål Pålsson f. 1590 i Viksjö finnmark, Stigsjö, Ångermanland och Märeta Matsdotter f. 1590 i Stigsjö. Ellas farfar var Pål ”finne” f. ca 1555 i Finland, d. 1639 i Viksjö, finnmark i Stigsjö.
Pål Henriksson Tenhunen var son till Heikki Tenhunen f. 1545 i Savolax och okänd hustru.
Konflikter bland finska nybyggare
Finnarna var till en början välkomna och erbjöds flera års skattefrihet för att bebygga och odla den ångermanländska vildmarken där ingen bodde då, men med tiden växte missnöjet gentemot nybyggarfamiljerna. Finnarna ansågs bland annat vara okristliga och trollkunniga. Man höll sig gärna till gamla sedvänjor och sitt språk. Att man bodde långt från ”civilisationen”, på avlägsna platser i de djupa skogarna, fördröjde säkert assimilering. Att skogsfinnarna som kom till Ångermanland även förlorade sina släktnamn kan också ha varit en orsak till konflikt. Släktnamnet visade vilken klan man tillhörde och vilka rättigheter man hade gällande jakt och fiske. Att man förlorade namnet kan möjligen varit en grund till konflikter mellan nybyggarfamiljerna. Redan tidigt 1600-tal visar domböckerna hur de finska nybyggarna råkade ”i luven” på varandra och mästrade, hotade och misshandlade varandra så svårt att vissa familjer tvingades begära skyddsbrev från kungen för att kunna bo kvar.
Två anfäder försökte skrämma bort varandra genom att använda trolldom. Att ”stämma” björn var en form av svart magi där man mentalt trodde sig kunna ta kontroll över björnen och få djuret att döda ovännens tamboskap. Det har berättats att de båda anfäderna med sin trolldomsförmåga fick den arma björnen att springa fram och tillbaka mellan gårdarna tills den var alldeles skinnflådd under tassarna.
Våld och trolldom på fjället
Byn Forsed i Ytterlännäs beskrevs tidigt som en ”froste by upp på fjellet”. Det var finnar som upptog och envetet brukade marken trots att frosten ofta låg kvar långt efter midsommar och omintetgjorde skörd. Finnarna i Forsed var tidigt beryktade för trolldom då den finske vismannen Kristian finne mot betalning botade sjuka, hittade stulna saker och pekade ut tjuvar. Redan 1655 ställdes han inför tinget, anklagad för trolldom. Och ännu tidigare, år 1648 var han i fokus för ett misshandelsmål – mot sin mamma. Mikael Henriksson i Tunsjön vittnade då mot släktingarna i Forsed: ”Christier finne i Forsse hafver nästförledne annandag jul slagit sin moder med näven och dragit henne i håret och hans hustru slagit sin svärmoder i huvudet med ett vedträd så att blodet lopp ut därefter”.
De beryktade
När trolldomshysterin nådde Norrland och Ångermanland tjugo år senare, riktades blickarna först mot de familjer som redan var beryktade för trolldom och för att på olika sätt vara ”bråkiga” och okristliga. Ättlingarna till skogsfinnarna låg då väldigt illa till. Margareta Henriksdotter, mor till vismannen i Forsed (som blivit misshandlad av sin son) avrättades, liksom Mikael Henrikssons hustru Märit.
Margareta i Forsed beskrivs i rättegångsprotokollen som ”utgammal, mer än 80 åhr, går stödd på tvenne käppar”. Under förhöret vägrade Margareta att prata svenska och hon bröt därmed mot Svea rikes lag. Hon låtsades först inte förstå vad som sades, men när tre vittnen påstod att hon brukade sitta i Blåkulla och rensa grisfötter, då blev hon arg. Margareta tog sin större käpp och gick till attack mot dessa vittnen. Hon drog sedan upp en kniv ”för att them skadha”. När tre starka män skulle sätta henne i handklovar så bet hon dem i händerna. ”Finskan Margareta i Forsse” halshöggs och brändes på bål.
Under rannsakningen sa anmodern Märit till sitt försvar att hon ”ingen annan synd hade bedrivit än att hon en gång hade stulit en hare och låtit sig lägras av en ogift knekt” men förhören och tortyren fortsatte och när hon senare stod inför rätten, utvakad och svimfärdig stack man henne i händerna med nålar, eftersom man trodde att sovande ”häxors” själar kunde smita iväg till Blåkulla. Märit vaknade och sa: ”Tro inte att jag är i Blåkulla!”. Hon halshöggs och brändes på bål i juni 1675.
Källor: Björna och Trehörningsjö socknar, en bortglömd finnbygd? (Tord Eriksson, 2009), Skogsfinska släktnamn i Skandinavien (Bladh, Myrvold och Persson, 2009), Om finnar och lappar (Lars Ivar Hansen 2006), egen forskning.
Hjältanstorp – en gammal finnby i Östra finnmarken
Torps socken i Ångermanland ligger vid älven Ljungan och har flera höglänta skogsområden som når mer än 500 meter över havet. Där i den Östra finnmarken finns bland annat den gamla byn Hjältanstorp, dit delar av min släkt kom som nybyggare under 1600-talet. På den tiden hade en fjärdedel av befolkningen i Torps socken finskt ursprung.
Folkskoläraren och folklivsforskaren Levi Johansson forskade under sin livstid om folkminnen och gammal folktro i området. Att folktro och vidskepelse var högst levande i Hjältanstorp så sent som i början av 1900-talet, det kan man se i Johanssons anteckningar från den tiden.
Om våren ville man gärna beskydda djuren innan de gick ut på vårbete och enligt folktron kunde detta beskydd uppnås genom föremål av järn och stål. De äldsta invånarna i Hjältanstorp hjälptes därför åt på vårkanten att samla ihop yxor, liar och andra föremål av stål som sedan placerades över och under dörren där djuren passerade. Man hjälptes även åt att korsa stålet över djuren och lät dem gå över eld på väg till betet. Allt detta i hopp om att de inte skulle skadas av trolldom och elaka människors tankar. Enligt Levi Johansson trodde Hjältanstorps-borna på fullt allvar att man kunde framkalla förälskelse genom att krafsa på den tilltänktas kläder med en grodfot.
”Post-Kari” – en kvinnlig lantbrevbärare på 1800-talet
När jag var 16 år började jag jobba som reporter på Vestmanlands läns tidnings lokalredaktion i Hallstahammar. En av mina första artiklar handlade om Post-Kari, en stark kvinna som arbetade som lantbrevbärare i Kolbäcksådalen på 1800-talet. Post-Kari var en tuff kvinna som vandrade längs vägarna med sin tunga börda mellan Strömsholm och Surahammar, i ur och skur.
Min lilla artikel ”Vem minns Post-Kari”? Väckte stort intresse lokalt, men tyvärr var det ingen som kunde ge närmare upplysningar om den mystiske brevbäraren. I dag finns det mycket bättre möjligheter att släktforska i arkiven och jag hoppas innerligt att jag kommer att kunna hitta henne i kyrkböckerna snart, så att denna spännande gåta får sina svar.
Vem minns Post-Kari?
Jag hade just börjat på tidningen när jag blev kontaktad av det trevliga paret Inga-Greta och Stig Pettersson i Kolbäck. Vid ett besök på Postmuseet i Stockholm hade de funnit en bild som föreställde en kvinnlig brevbärare som på sin tid kallades ”Post-Kari” i bygden. Nu undrade de om jag kanske ville skriva en artikel om Kari, med förhoppning om att någon mindes henne. Det här var 1983 och på den tiden var det inte alls omöjligt att någon som levde på 1800-talet kanske skulle kontakta tidningen med värdefulla upplysningar.
Levde under svåra umbäranden
Post-Kari var lantbrevbärare på den tiden när det inte fanns någon järnväg i Kolbäcksådalen. Posten fraktades till Strömsholm med båt och Kari tvingades gå med sin tunga börda hela vägen från Strömsholm till Surahammar för att dela ut breven. Färden var lång och tröttsam. Lönen var inte heller mycket att hurra för. Hon blev ibland bjuden på mat och alkoholhaltiga drycker i stugorna och tvingades då att övernatta, när hon inte var kapabel att fortsätta sin vandring. Det finns även uppgifter som antyder att hon blev sexuellt utnyttjad under sin livstid. Vissa uppgifter antyder att hon föddes i Svedvi socken (Hallstahammar) och att hon även är begravd där, men ingen vet säkert…
Ett spännande människoöde
Min lilla artikel ”Vem minns Post-Kari”? Väckte stort intresse lokalt, men tyvärr var det ingen läsare som kunde ge några närmare upplysningar om den mystiske brevbäraren. Jag gjorde själv några trevande försök att hitta Kari i kyrkböckerna, men lyckades inte hitta något som kunde verifiera att jag hade hittat rätt person. Möjligen föddes hon i Bergs socken 1841-05-23 och döptes till Karolina Katarina Karlsdotter, men som sagt, de uppgifterna kanske inte alls stämmer.
I dag finns det mycket bättre möjligheter att släktforska i arkiven och högst upp på min ”att göra-lista” finns Post-Kari och hennes livsöde. Jag hoppas innerligt att jag kommer att kunna hitta henne i kyrkböckerna så att denna spännande gåta får sina svar.
Har du hört talas om Post-Kari? Vet du kanske mer om henne och hennes livsöde?
Kontakta mig gärna: forskningwijk(snabela)gmail.com
Alla upplysningar, små som stora är varmt välkomna ❤
”Du gått din vanda väg i regn och sol, i snö och storm och alla sorters väder.
Du ägde säkert ingen söndagskjol och vägens damm har fläckat dina kläder.
I väskan bar du post till rik och arm.
Din mat vid bondens middagsbord du fick och tog gärna sup om du blev bjuden.
Men om du raglade om hem du gick, Ja det förlät dig nog den gode guden.
Har någon make vilat i din famn?
Vem var din far och vilken var din moder?
Vi vet ej, ingen nämnt ditt efternamn. Du var blott Kari utan son och broder.
Vad sökte du i livet? Var det så att du var nöjd med friheten och födan? Nog blev du trött av att bara gå och gå, med litet tack för all den trägna mödan.
Din slitna sko har gått sitt sista steg, och brukspatron sin tidning fick med båten. Nu i vår Herres vigda åkerteg du vilar tryggt,
fast glömd och obegråten.”
Dikt av Frida Eriksson
Ryttartorpet
Johan Eriksson Bure föddes år 1790 på gården Burvik i Knutby, Uppland. Han var min morfars mormors farfar. Förr i tiden var det den äldste sonen som fick ta över släktgården och Burvik togs därför över av brodern Anders som var äldst. Johan fick skaffa försörjning på annat håll. Han valde att bli ryttare och dragon. Vid anställningens början år 1813, fick han ryttarnamnet Bure. Dragoner var infanterisoldater som förflyttade sig med häst, men som stred till fots.
Ryttarnamn
Soldaternas namn hade ofta anknytning till det geografiska område där man verkade, men namnen kunde också anspela på mer personliga attribut, som exempelvis soldatnamnen ”Stark”, ”Munter” och ”Glad” gör. Johan Bure fick ett ryttarnamn som var kopplat till gården Burvik och till det rusteri där han var anställd. Burvik hette ursprungligen Yla, men fick sitt nuvarande namn på 1600-talet när Jonas Bure från Skellefteå köpte gården.
Ingen dans på rosor
Johan gifte sig med soldatdottern Ulrica Stark och paret flyttade in i dragontorpet Svanbol i Knutby. Det var svåra tider och livet som soldat och soldathustru var ingen dans på rosor. Paret fick många barn tillsammans men endast några få nådde vuxen ålder. Johan var anställd som dragon och ryttare vid Livregementets dragoner under de kommande 31 åren och han slutade sitt yrkesliv med betyget ”tjänt berömligt”. Han avled i Knutby 1858: ”Askedade dragonen och Häradstjänaren Jan Bure 68 år, 3 månader och 3 dagar”.
Efterträdare med samma namn
Torpet Svanbol kom därefter att hysa andra dragoner, som fick samma efternamn som föregångaren. Huset, som var i mycket dåligt skick genomgick flera renoveringar under senare delen av 1800-talet. Det var bland annat hål i väggar och spisen var otät med ohälsosam rök i bostaden som resultat. Dessutom var fähuset fallfärdigt. I slutet av 1800-talet fick torpet, som tidigare hade varit naturfärgat, sin nuvarande röda färg.
Ett vackert torp med historia
För några år sedan fick jag kontakt med tropets nuvarande ägare. Familjen har lagt ner hundratals arbetstimmar på varsam renovering för att återställa det gamla torpet till ursprungligt skick. Att torpet var väldigt ohälsosamt kallt och dragigt när Johan och Ulrica bodde där, det framgår av Krigsarkivets handlingar då man genomförde besiktningar. De nuvarande ägarna har hittat människohår som har använts för att täta de dragiga fönstren. Kanske försökte Ulrica förtvivlat att täta fönstren med sitt hår, för att barnen skulle överleva? Men endast fyra av de elva barnen överlevde till vuxen ålder.
De nuvarande ägarna har även hittat vitlöksplantor intill torpet. Vitlök har använts sedan tusentals år tillbaka för att bota förkylningssjukdomar och har även använts som beskydd, för att hålla onda krafter borta.
Man kastade plötsligt både smittskydd och försiktighetsprincipen överbord
I Sverige värnar man om liv och hälsa så mycket att ingen person under 18 år kan köpa tobak i butikerna och ingen vuxen människa kan köpa alkoholhaltiga drycker på vissa veckodagar och efter vissa klockslag. Folkhälsan är så viktig i vårt land och för att skydda alkoholisterna och deras anhöriga får ingen köpa alkoholhaltiga drycker på Systembolaget efter klockan tre på lördagen. Alla människor är lika mycket värda.
För att skydda människors liv och hälsa måste man till exempel ha flytväst när man åker båt och säkerhetsbälte under bilfärd. Utgångspunkten för Trafikverkets ”nollvision” är det etiska ställningstagandet att ”ingen enda människa ska dödas eller skadas allvarligt i trafiken”.
Jag har därför alltid trott att man värnar om varje människoliv. När pandemin kom var jag säker på att man skulle följa försiktighetsprincipen i vårt land – åtminstone smittskyddslagen, men man kastade både smittskydd och försiktighetsprincipen överbord. Redan i juni 2020 sa WHO att coronaviruset är en luftburen smitta och rekommenderade alla att bära munskydd i kontakt med många människor i slutna utrymmen. För de som är 60+ eller har underliggande sjukdomar rekommenderades en mer skyddande andningsmask, N95 (FFP2). I vårt land vill man fortfarande definiera smittan som ”droppsmitta” och rekommenderar inte munskydd/andningsskydd till befolkningen.
När ett samhällsfarligt virus började att spridas i Sverige förväntade jag mig att få korrekt information så att jag skulle kunna skydda mig själv och mina nära och kära på bästa sätt men, tyvärr..
Skogsfinnarnas släktnamn
Skogsfinnarnas släktnamn bildades ursprungligen utifrån klanledarens egenskaper. Släktnamnet var det namn som en gång i tiden hade burits av släktens patriark och som sedan gick i arv, i generation efter generation. Tillnamnen formades efter yrke, hemvist eller personliga egenskaper såsom namnen Hakkarainen som betyder stenhuggare, Karjalainen som betyder karelare, Käivärärinen som betyder lockig och Pohjalainen som betyder österbottning.
För skogsfinnarna var släktnamnet otroligt viktigt redan på 1200-talet eftersom det visade på vilken klan man tillhörde och vilka rättigheter man hade vad gäller jakt- och fiske, men när de finska nybyggarna satte bo i Sveriges nordliga trakter så förlorade de ofta sina släktnamn. I Värmland och Bergslagen, där det fanns finska präster i vissa församlingar, blev de skogsfinska släktnamnen ganska väl dokumenterade, men i Ångermanland förlorade de flesta skogsfinska familjer sina släktnamn direkt och blev endast dokumenterade med förnamn och tillnamn ”finne”.
De öst-finska släktnamnen har ändelsen -inen, exempelvis Liitäinen, Lehmoinen, Vilhuinen, och Hörköinen. När det handlade om geografiska benämningar så har släktnamnen ändelsen -lainen, som i namnet Karjalainen.
Källor: Skogsfinska släktnamn i Skandinavien (Bladh, Myrvold och Persson, 2009) och Språk och släktnamn, Finnskogarna.
Liitiäinen i Gravberget, Våler
Min farfars morfar Torsten föddes i Åsnes, Norge på 1800-talet. I hans släktgrenar finns många östfinska nybyggare som en gång kom att bosätta sig på finnskogen i Norge och i Sverige. Tack vare verktyget ThruLines på Ancestry har jag nu, efter många års forskande, lyckats reda ut mina skogsfinska släktgrenar i Norge.
ThruLines
ThruLines är ett verktyg som följer med då man väljer att göra DNA-test hos Ancestry. När man gör ett DNA-test hos företaget kan man ladda upp ett släktträd på sin sida (eller skriva in det man känner till om sin släkt). Det är helt frivilligt om man vill publicera sitt träd, men ThruLines kan vara en fin hjälp på vägen. Jag har bland annat kunnat verifiera pappersforskningen kring mina skogsfinska släktgrenar i Norge. Jag har även hittat en anfader på mormors sida som jag grubblat över i många år. Släktträdet, som bör omfatta åtminstone 3-4 generationer ”matchas” sedan med andra användares träd och man får förslag om hur man är släkt med sina DNA-matcher.
Liitiäinen i Gravberget, Våler
Farfars morfar Torsten föddes i Åsnes, Norge 1848. Hans mormor, Oleana Andersdotter tillhörde släkten Liitiäinen som bodde i Gravberget, i Våler finnskog, Norge i flera hundra år. Släkten Liitiäinen kom till Hedmark via svenska Gästrikland i mitten av 1600-talet. I Hedmark bosatte man sig vid Gravberget och Risberget i Våler. Släkten spred sig även till svensk sida (Aspberget och Södra Finnskoga) men många ättlingar finns i dag kvar i området vid Gravberget. Enligt forskaren och författaren Bjarne Persson var släkten Liitiäinen (som också kallades Lyytikäinen) talrik i Suomenniemi- och Pellosniemi, söder om staden Mikkeli. Släkten bodde där bland annat på gården Lyytikäinen talo, som finns kvar där än idag och som ett gårdsmuseum.
Den äldste kände Liitiäinen i min egen släkt var Jacob som föddes ca 1550 i Suonenjoki i norra Savolax. Hans son Morten föddes i Savolax, på gården Liitila år 1590 och det var när han bestämde sig för att emigrera som släkten etablerade sig i Norge. Släktnamnet Liitiäinen kommer enligt flera forskare av gårdsnamnet Liitila. Morten gifte sig med Berte Larsdatter Hakkarainen f.1605 i Aspberget, Dalby, Värmland och paret fick tillsammans flera barn, bland annat min anfader Jakob Mårtensson Liitiäinen f.1636 i Järbo (Ovansjö), Gävleborg. Jakob gifte sig med Marit Eriksdotter Karttuinen f.1646 i Fryksdalen, Värmland och år 1666 föddes i Gravberget sonen Morten. Morten och hans hustru Brita fick sonen Henrik 1694 i Gravberget, som gifte sig med Kari f.1706. Tillsammans fick paret sonen Henrik 1739, som i sin tur fick sonen Anders f.1753. Anders Hendriksen Liitiäinen blev pappa till farfars morfars mormor Oleana år 1896. När hon föddes hade familjen Liitiäinen bott i Gravberget i 130 år.
Jag har skrivit mer om Gravberget i ett tidigare inlägg som du kan läsa här.
Fjorton generationer
Jacob Liitiäinen f.ca1550 – Beret Persdotter f.1572
Mårten Jacobsson Liitiäinen f.1590 – Berte Larsdatter Hakkarainen f.1605
Jacob Mårtensson Liitiäinen f.1636 – Marit Eriksdotter Karttuinen f.1646
Morten Jacobsen Liitiäinen f.1666 – Berte Pedersdatter Purainen f.1672
Henrik Mortensen Liitiäinen f.1703 – Kari Mathisdatter f.1706
Henrik Henriksen Liitiäinen f.1739 – NN
Anders Henriksen Liitiäinen f.1753 – Maren Pedersdatter
Oleana Andersdatter Liitiäinen f.1786
Anne Tørrisdatter f.1812
Torsten Enersen Kornberg f.1848
Anna Mathilda Kornberg f.1886
Johan Gustaf Sjölin f.1915
Björn Wijk f.1936
Helena Bure Wijk f.1967
Källor: Ancestry ThruLines, Bjarne Persson ”Livet i Finnskogarna: Mina skogsfinska anor, nybyggarna i Nordvärmlands och Hedmarkens Finnskogar” och egen forskning.
Familjen Kornberg i Glissjöberg, Sveg
Våren 1878 lämnade min farfars morfar, Torsten Kornberg, Åsnes i Hedmark, Norge och begav sig till Glissjöberg i Sveg, Härjedalen. Han var då i 30-årsåldern och arbetade som sten- och vägarbetare. Torsten, som egentligen hade efternamnet Enersen efter sin far, tog namnet Kornberg efter Kornstadsberget, den ort han bodde på i Norge
I Sveg träffade Torsten Sigrid Jonsdotter som kom från Glissjöberg och paret fick tillsammans barnen Emma Olivia f. 1879, Erik f. 1881, Johan August f. 1884, Anna Matilda f. 1886, Signe f. 1889, Sven Emanuel f. 1893 och Torsten Georg Mattias f. 1897. I församlingsböckerna är Torsten med familj antecknade som ”norska undersåtar”.
År 1888 fick Torsten möjlighet att köpa en bit inrösningsjord i Glissjöberg. Man rustade en befintlig lada och använde den till boningshus, men byggde senare ett nytt hus i närheten. (se bild överst i inlägget)
Jag har ”nystat” länge i släktens historia men har tyvärr inte lyckats kartlägga alla personer. Det jag vet om Sigrids och Torstens barn är följande:
Dottern Emma Olivia f. 1879 gifte sig med Per Erik Käck f. 1858 i Ljusdal. Paret fick fem barn tillsammans: Johan Einar f. 1898, Torsten Emanuel f. 1901, Signe Kristina f. 1904, Anna Margareta f. 1907 och Olof Arvid f. 1910 (d.1911). Alla barn är födda i Glissjöberg, Sveg. Familjen utvandrade till USA 1911.
Sonen Johan August Kornberg f. 1884 i Glissjöberg, Sveg utvandrade också till USA. Gifte han sig där? Fick han barn?
Sonen Sven Emanuel Kornberg f. 1893 i Glissjöberg, Sveg gifte sig med Emma Kristina Holmin f. 1891 i Vemdalen. Paret fick bland andra dotter Irma.
Dottern Anna Matilda Kornberg f.1886 i Glissjöberg, Sveg (min farfars mamma) fick fem barn: Torsten Sigurd Leander f. 1911 i Glissjöberg, Sveg. Han föddes utom äktenskap men fadern uppgavs vara bokhållaren Johannes Teofil Pettersson f. 1879 på i Stockholm. (Torsten Sigurd Leander bodde senare hos sin far, så de verkar ha haft en bra kontakt), Johan Gustaf f. 1915 i Glissjöberg, Sveg (min farfar). Anna Matilda gifte sig med skogsarbetaren Arvid Harald Svante Sjölin f. 1881 i Alsens församling och paret fick tillsammans barnen Arvid Harald Sjölin f. 1920 och Asta Sjölin i Glissjöberg, Sveg.
Vet du mer om släkten?
Hör gärna av dig till mig: forskningwijk(at)gmail.com
Självhypnos och mental träning genom tiderna
Lars-Eric Uneståhls mentala träningsmetod används inom många områden, som idrott, skola, arbetsliv samt inom hälso- och sjukvård. Integrerad mental träning, som också kallas den svenska modellen är en systematisk långsiktig och beprövad träning av tankar, bilder, attityder och känslor med målet att fungera bättre och må bättre inom alla livets områden. Genom att förändra våra attityder kan vi låta våra känslor och tankar arbeta för oss i stället för, som ofta sker, emot oss.
Hypnos har genom tusentals år använts som ett hjälpmedel för olika fysiska och psykiska besvär. Även om själva begreppet hypnos är mycket yngre och uppstod för cirka hundra år sedan så har hypnotiska metoder praktiserats mycket, mycket längre, bland annat av orakel, yogis, medicinmän och religiösa ledare runt om i världen.
Den moderna hypnosens grundare var den skotske läkaren James Braid (1795-1860). Det var också han som gav tillståndet namnet ”hypnos”. Ordet kommer från grekiskans hypne, som betyder sömn. Men man sover inte när man befinner sig i hypnos och man är inte alls bortkopplad eller medvetslös. Tvärtom innebär hypnos ett slags avslappnad koncentration. Som mental tränare arbetar jag med att lära ut självhypnos. All hypnos är egentligen självhypnos eftersom ingen kan hypnotisera oss mot vår vilja. Oavsett om man hypnotiserar sig själv eller låter någon annan göra det så går man tillväga på samma sätt.
Mental träning, där självhypnos är ett viktigt redskap, är ett samlingsnamn för olika tekniker som kan hjälpa oss att må bättre, att växa och utvecklas som människor. Professor Lars-Eric Uneståhl utvecklade den mentala träningen inom idrotten under 1970-talet. Han har genom åren utvecklat metoder och hjälpmedel för egenbehandling som en hjälp till självhjälp. ”Ingen annan kan förändra mig, bara jag själv” menar Lars -Eric Uneståhl och därför har det egna ansvaret och de egna åtgärderna en central roll inom allt förändringsarbete.
På 1970-talet spelade han in skivan ”Lugn genom avspänning”. Några varnande röster höjdes inför skivsläppet, som menade att man inte hade undersökt om det fanns några biverkningar med avspännings-skivan. För säkerhets skull receptbelades hela LP:n. När skivan släpptes skrevs det ut 26 000 recept på avspänningsskivan samma år. Ingen endaste biverkning noterades och ”Lugn genom avspänning” släpptes snart fri på marknaden, till glädje för miljoner lyssnare genom åren.
Numera används Lars-Eric Uneståhls mentala träningsmetod inom många områden – som idrott, skola, arbetsliv samt inom hälso- och sjukvården. Integrerad mental träning, som också kallas den svenska modellen är en systematisk långsiktig och beprövad träning av tankar, bilder, attityder och känslor med målet att fungera bättre och må bättre inom alla livets områden. Genom att förändra våra attityder kan vi låta våra känslor och tankar arbeta för oss i stället för, som ofta sker, emot oss.
I slutet av 1990-talet valde jag att utbilda mig för Lars-Eric Uneståhl på Skandinaviska ledarhögskolan i Örebro. Jag blev licensierad mental tränare, diplomerad målbildstränare och diplomerad stresscoach (avspänningspedagog) år 2002.
Ursulas folk och Helenas
Kung Cerdic av Wessex d.534 och min farmor hade något gemensamt
Mitokondrie-DNA (mtDNA) är en DNA-sträng som finns i cellernas bränslestationer, mitokondrierna. Mitokondrie-DNA ärvs från modern – både till döttrar och söner – men det är bara döttrar som kan föra mtDNA vidare. I den raka mödernelinjen (mor, mormor, mormors mor osv) har alla kvinnor samma mtDNA i tusentals generationer eftersom denna DNA-sträng är en exakt kopia av moderns och förändras (muteras) väldigt långsamt över tid.
En haplogrupp kan beskrivas som en mtDNA-familj, eller grupp, som har en gemensam anmoder, som levde på en viss plats vid en viss tid. Professor Bryan Sykes har genom sitt forskningsarbete och boken ”Evas sju döttrar” presenterat de sju kvinnor som kom att bli anmödrar till dagens européer när grupper av människor invandrade hit via Asien för ca 45 000 år sedan. Sykes har givit de sju anmödrarna bokstäver och namn: Jasmin, Katrine, Tara, Helena, Velda, Ursula och Xenia.
Haplogrupp U5, som jag tillhör (liksom min mamma, mormor, mormors mor osv) har spårats till södra Asien. Individer med den här haplogruppen tros ha invandrat till Skandinavien när inlandsisen smälte. Man tror att dessa människor var jägare och samlare. I dag är det endast ca 10 % av skandinaverna som tillhör U5, men nästan hälften av samerna och en femtedel av finländarna tillhör haplogrupp U5, Ursulas folk.
Majoriteten av svenskarna tillhör haplogrupp H, Helenas folk, som kan spåras till Västra Asien för 20 -25 00 år sedan. Denna grupp människor kom hit till dagens Sverige via Anatolien för ca 6000 år sedan. Helenas grupp var väldigt duktiga på att tämja djur och att odla grödor och man tror att haplogrupp U, som levde en mer nomadiserande tillvaro, successivt trängdes undan när bondefolket etablerade sig här.
Min mormor var således en Ursula (U5) men min farmor var en Helena (H3h1).
Människor som delar farmors haplogrupp H3 finns över hela Europa och även i Marocko och Tunisien, men har inte återfunnits i fjärran Östern.
Grenen H3 har sitt ursprung i mesolitiska jägar-samlarsamhällen för ca 9- 11 000 år sedan men den ”kvist” på grenen som farmor tillhörde – H3h – återfinns främst i norra Europa. DNA- undersökningar av den anglosaxiska kungen Cerdic av Wessex d.534 har visat att även han tillhörde haplogrupp H3h. Man tror att anmodern till denna ”haplo-kvist” föddes för högst 3 700 år sedan, men hennes ursprung är ännu okänt.
mtDNA-haplogrupp U5 – Ursulas folk,
var ursprungligen jägare-samlare.
Lyckå – en liten handelsstad i Blekinge
Lyckeby vid Lyckebyåns mynning var en gång en liten handelsstad som hette Lyckå. Den lilla staden hade tidigt en egen kvarn som drevs genom det vattenfall som låg ovanför staden, men staden men kom aldrig att bli en särskilt blomstrande handelsplats och den drabbades hårt i krigen mellan Sverige och Danmark. Det var Claus Nielsen Sparre som först satte Lyckå på kartan då han år 1449 köpte några tomter, byggde en gård samt en borg på platsen. Då Blekinge befann sig i gränslandet mellan Sverige och Danmark drabbades den lilla staden hårt i krigen.
1800-talsjournalisten Maximilian Axelson berättade på sin tid om stadens uppkomst: ”Platsens första tillvaro och öden förlora sig i forntidens mörker, och det är först från och med år 1452 man derifrån har några säkrare underrättelser”. Han beskriver hur Lyckå detta år erövrades av kung Karl Knutssons fältöverstar Gustaf Karlsson och Birger Tolle. Tolle blev sedermera hövitsman på Lyckå slott. ”Lyckå kallades på den tiden i den gamla rimkrönikan Lyckna, och nämnde urkund besjunger den nyssnämnda eröfringen sålunda: ”The drogo strax till Lyckna, Gud gaf them lycka thet att gaa, thet anammade Her Birger i the stunde att förvarat thet bäste han kunde.”
Lyckå miste sina stadsprivilegier år 1600 och den danska kung Kristian IV befallde att slottet, som hade uppförts 1545, skulle rivas. Slottets stenar skulle i stället användas till befästningar i den nya staden Kristianopel. När riksrådet Christer Bonde skrev till svenska regeringen 1658 framstår den lilla handelsstaden som allt annat än blomstrande: ”Mitt imellan Runneby och Christianopel ligger en gammal och nu ödelagd stad, benämnd Lyckeby, vid en ström, som löper in uti en vik af stora sjön. Men hamnen är af intet värde. Där bo ännu en hop folk, hvilka äga den åkern, som tillförne hafva hört under staden, och bruka honom fri för alla utlagor. En god krog och några handtverkare finns där, men ibland det öfriga folket synas några reglementen vara af nöden.”.
På 1600-talet bodde en gren av min släkt i Lyckeby där de var guldsmeder och verkar ha trivts bra, trots de svåra tiderna. Jag har skrivit lite om anfäderna- och mödrarna i ett tidigare inlägg som du hittar här.
Även beskrivningar av staden under 1700-talet framhåller den som allt annat än blomstrande: ”Lyckeby har haft egen präst och kyrka, hvilken skall varit ganska rymlig och haft tre rader stolar, men år 1736, på en söndag, började kyrkan rämna och falla omkull”. Maximilian Axelson berättade på liknande sätt om staden på 1800-talet och menade att den redan under 1560-talet ansågs vara en ”klen handelsplats”. Bönderna kunde inte få de viktiga varor de behövde som humle, malt, salt, rågmjöl och hampa. När slottet intogs och förstördes år 1564 övergav invånarna sin stad och orten ”förde därefter intill sitt slut ett tynande lif”. I mitten av 1600-talet ansågs Lyckeby vara den ”fatt-och eländigaste församlingen i området”.
Källor: Lyckeby 19 Augusti 1658 Christer Bondes berättelse till svenska regeringen d. 19 Aug. 1658. Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige / Fjerde Bandet. I. J. K. L / Yngve Göransson, Lyckeby och Lyckå slott av Maximilian Axelson -Svenska Familjejournalen, Band XV, 1876, N:o VI, egen forskning.
Dags att ta till det tunga artilleriet!
Efter att ha sökt efter tre okända fäder i släkten i mer än trettio år, utan att hitta dem, börjar det hela kännas lite tröttsamt. Visserligen är jag envis men ibland känns det här projektet så hopplöst. Som att leta efter nålar i en gigantisk höstack.
Men skam den som ger sig! För att ”maxa” mina chanser att, åtminstone hitta en av de okända ”gubarna” innan jag går i pension, har jag nu skaffat ett abonnemang på My Heritage också. Nu när både DNA och abonnemang finns hos de största företagen – Family Tree DNA, Ancestry och My Heritage, så borde det väl kunna leda till svar på släktgåtorna? Åtminstone någon av gåtorna? Hoppas, hoppas!
Ni som har följt mig i den här bloggen vet att jag har varit lite ”anti” vad gäller My Heritage och Geni (Geni ägs av My Heritage). Dels tycker jag att abonnemangen är alldeles för dyra och om man har lagt upp ett släktträd på Geni så är det omöjligt att radera trädet om man skulle vilja, då andra användare har ”hakat” in i trädet. Uppgifterna i släktträdet används även på My Heritage som ”smarta matcher”. Jag har nu lovat mig själv att sluta vara så himla kritisk och i stället se alla möjligheter som en tids vistelse på My Heritage kan erbjuda. Jag tycker fortfarande att abonnemangen är på tok för dyra, men lyckades igår hitta ett presentmedlemskap med 50 % rabatt. Jag beställde och gav denna trevliga gåva till mig själv. 😊
Om de okända fäderna inte ger sig till känna nu när jag har tagit till det riktigt tunga artilleriet i form av tre av de största släktforskningstjänsterna – då får jag nog lov att erkänna för mig själv att dessa släktgåtor kommer att förbli olösta.
Uppdatering i AncestryDNA
AncestryDNA har i dagarna lanserat en uppdatering av användarnas etniska bakgrund där man, genom att referensgruppen har utökats, får ett mer exakt resultat. Ancestry skriver om sin uppdatering att den utökade mängden data i referensgruppen gör det lättare att åtskilja närliggande regioner vilket ger en mer exakt uppskattning. Genom den nya uppdateringen har man även lagt till åtta nya regioner – Egeiska öarna, Bengalen, Arabiska halvön, Egypten och Levanten. Även tre nya regioner på den amerikanska kontinenten finns nu tillgängliga – ursprungsbefolkning i Panama och Costa Rica, Ecuador och Chile.
För egen del innebar uppdateringen att jag har blivit tre procent mer finsk och en procent mer norsk, så det tillförde inte så mycket för mig personligen, men kan säkert vara till glädje för andra användare. AncestryDNA´s beräkningar kring vilka regioner i Sverige jag härstammar från stämmer ganska bra.
Vid en ”etnicitetsuppskattning” har man jämfört mitt DNA-resultat med en referensgrupp bestående av människor som bor i olika länder och regioner. Ju fler människor som gör DNA-test, desto större blir referensgruppen och resultatet blir mer rättvisande, men man bör ändå ta dessa beräkningar med en nypa salt. Min ”etnicitetsberäkning” hos tre av de största DNA-företagen, Ancestry, Family Tree DNA och My Heritage skiljer sig åt men ger en liten ”vink” om var jag har mina rötter och överensstämmer ganska bra med min släktforskning.
DNA-resultat gav svaret på släktgåtan
DNA-test är ett fantastiskt verktyg för oss som släktforskar. Genom ett litet salivprov kan vi numera verifiera den gamla pappersforskningen och få bevis på att forskningen verkligen stämmer. DNA är ett väldigt, väldigt pricksäkert litet verktyg som ibland, tyvärr, omkullkastar allt vi hoppades och trodde på…
Sedan 1990 har jag sökt som en galning efter min morfars okände far, utan att hitta honom. Morfar föddes 1901 i Bladåker, Uppland med anteckningen ”fader okänd” i födelse-och dopboken. Innan han gick bort berättade han att fadern hette Düring och kom från Belgien. Mamma och jag började släktforska, övertygade om att vi snart skulle kunna berätta mer för morfar om hans far. Men tji fick vi. Nu, mer än trettio år senare, sitter vi fortfarande här och grubblar.
Morfars mamma var vallonättling från Belgien från familjerna Sporrong, Dubois och Pousette men varifrån morfars far kom vet vi fortfarande inte. Genom åren har jag försökt att kartlägga en familj i Uppsala som ömsom antecknades som Düring och ömsom som Düsing i kyrkböckerna. Familjen hade sina rötter i tyska Mecklenburg-Vorpommern. Tänk om detta var morfars okände fars släkt? Genom ett inlägg här i bloggen fick jag i våras kontakt med en underbar familj som är ättlingar till familjen Düsing från Vorpommern. Det kändes redan från första början av vår kontakt att vi var släkt och de var så snälla och ville göra ett DNA-test för att hjälpa oss att få svar på den här släktgåtan.
DNA är ett fantastiskt verktyg för släktforskning men ibland är det väldigt brutalt och inte alls så roligt. När familjen Düsing/Dürings DNA-resultat äntligen kom kunde vi inte hitta varandra i listan över gemensamma DNA-matcher, vilket betyder att vi tyvärr inte är biologisk släkt. Att få nya underbara vänner är så värdefullt och jag är så tacksam för det ❤
Rykten i släkten har ofta ett litet korn av sanning och man bör absolut lyssna på dessa rykten och gärna skriva ned dem, men det här med Düring verkar morfar ha fått helt om bakfoten 😉 Sökandet efter morfars okände far går vidare…
Att skapa vinnare
Min kära kusin Peter Kisfaludy är en fantastisk idrottsman, fotbollsfantast och coach som sedan 1980 har lotsat många, många fotbollsungdomar till proffsnivå som tränare i Brommapojkarna bland annat. Han är en fin förebild och lever som han lär.
I boken ”Att skapa vinnare” ger Peter många värdefulla tips och råd om hur man lyckas nå den långa och många gånger mödosamma vägen till toppen. I boken förmedlar han sin metod för att skapa vinnare och ger konkreta tränings- och uppförandetips till ledare, föräldrar och idrottsungdom. Peter Kisfaludy är sportchef och akademitränare i Brommapojkarna. Boken ”Att skapa vinnare” (Mondial, 2021) är skriven tillsammans med Niclas Andersson, journalist och fotbollspappa och kan bland annat beställas hos Akademibokhandeln. (Finns även som ljudbok på Storytel)
Det här med sport är väl inte riktigt min ”grej” men jag har alltid varit intresserad av hur vi kan använda våra inneboende resurser för att nå uppsatta mål, trots svårigheter och motgångar. Jag blev licensierad mental tränare 2002 och diplomerad målbildstränare och stresscoach samma år. Boken ”Att skapa vinnare” är en inspirerande bok som just nu ligger på mitt nattduksbord och som jag gärna läser om igen.
Tiden går fort när man har roligt
Året innan jag föddes började min pappa arbeta som journalist och jag fick vara med i några små artiklar i länstidningen. Det är inte klokt så snabbt åren flyger förbi. Idag är jag en (över)mogen dam i mina bästa år, men det är väl som det gamla ordstävet säger – tiden går extra fort när man har roligt 🙂
Text och foto: Björn Wijk
Nå´t vårfint?
Nu börjar träningen
Smultronflicka i Surahammar
Det klassiska grässtrået är en lyckad lösning för den som vill ta bär med sig hem och avnjuta dem med gräddmjölk. Det är ju inte alltid man beräknar att hamna mitt i ett smultronställe. De flesta smultronen är väl lite bleka på den sida som solen inte fått smeka, men Lena på bilden fick ett ordentligt skrovmål på solmättade bär i en dikeskant i Surahammar”.
Undulat på långtur
Undulaten Putte har alltid tyckt om att röra på sig. Naturligtvis har han bur och känner sig hemma i den – när han skall sova. Annars flyger han fritt, men bara inomhus förstås. Häromdagen bestämde han sig för en längre utflykt. Balkongdörren stod öppen och lilla matte, Helena 7 år, var utom synhåll. Så Putte stack iväg, han. På en riktigt lång utflykt. Bortåt sju kilometer, från Stentorpsgatan till Sidensvansgatan. Helena blev naturligtvis hjärtängslig när hon kom in och såg att Putte var borta. Sökande i grannskapet gav ingenting och man började tro att Putte var borta för gott. Man annonserade ändå, tog en sån där halmstråchans. Och den lyckades. Putte försvann en söndag och på onsdagen ringde man från en familj på Råby, att man tagit en gulgrön undulat tillvara. Det var Putte, det. Oskadd, glad och pigg återbördades han hem igen”.
Våra blodgrupper
Intresset för blodgrupper har ökat på senare tid då forskning tyder på att människor med blodgruppen A tycks ha benägenhet att drabbas av svårare komplikationer än de individer som har blodgrupp 0 när det gäller coronaviruset SARS-CoV-2. Vi som har blodgrupp A befinner oss i riskgrupp enligt vissa studier.
Vi bör göra allt vi kan för att skydda oss själva och våra medmänniskor från smitta och inte fastna alltför mycket vid teorier kring blodgruppers egenskaper, men visst är det intressant om blodgruppen ändå kan ge ett litet hum om vår eventuella känslighet eller motståndskraft gentemot covid-19.
Antigener på ytan
Det var den österrikiske biologen Karl Landsteiner f.1868 som först upptäckte blodgrupperna A, B och 0, vilket han tilldelades Nobelpriset för år 1930. Blodgrupperna indelas i det så kallade AB0/ABO-systemet där O står för ”utan antigen” (från tyskans ohne Antigene). Systemet baseras på att det finns två betydelsefulla antigener (proteiner) på ytan av blodkropparna – antingen A eller B. Den som har antigen A på sina blodkroppar har blodgruppen A och den som har antigen B tillhör blodgrupp B. Om man har både antigen A och B har man blodgruppen AB. Om man saknar antigen A och B så har man blodgrupp 0. De olika blodgrupperna delas även in i det system som kallas Rhesus, där man har antigenen D och därmed är RH-positiv, eller om den saknas, Rh-negativ.
Det är sedan länge känt att människor med blodgrupp 0 har större chans att överleva svår malariasjukdom eftersom de röda blodkropparna hos 0 inte ”klistrar ihop sig” till klumpar som kan ge livshotande vävnadsskador. Svåra fall av covid-19 orsakar på liknande sätt blodproppar varför blodgrupp 0 beräknas ha minskad risk att drabbas av svåra komplikationer.
Hur vi ärver vår blodgrupp
Hur vi ärver vår blodgrupp är lite klurigt då både A och B är så kallade dominanta anlag medan 0 är ett icke-dominant, recessivt anlag. Varje människa har två arvsanlag som kan vara A+0, A+B, B+B, B+0, A+0 eller 0+0. Om man är barn till två föräldrar som båda har blodgrupp 0 så har man förmodligen samma blodgrupp som dem.
Ibland kan en förälder med blodgrupp AB få barn med blodgrupp 0 Detta kan ske om det finns en ovanlig version av blodtypsgenen AB0. Man har funnit denna version hos människor från Asien.
När min mormor och morfar fick sina tio barn tillsammans så ärvde alla barnen blodgrupp 0. De flesta i min släkt på mammas sida har blodgrupp 0. Mina systrar har blodgrupp 0 RH negativ. Själv har jag blodgruppen A. Blodgrupp A är ett dominant anlag och då min farfar hade denna blodgrupp ärvde min pappa denna och jag ärvde den av honom.
Positiv eller negativ?
Rhesus-status är viktigt att känna till, speciellt för gravida eftersom det kan uppstå komplikationer om mamman har en blodgrupp och barnet som hon väntar, en annan. En RH-negativ kvinna som väntar ett barn som är Rh-positiv kan under havandeskapet utveckla antikroppar mot fostrets blod som ibland kan leda till blodbrist hos barnet. Därför görs alltid blodgruppering under graviditeten.
Att vara RH- (D) tycks vara väldigt bra i dessa tider. Personer som är RH negativa tycks ha mindre risk att bli smittade, insjukna och även avlida till följd av covid-19.
De olika blodgruppernas förekomst runtom i världen
Blodgrupp A förekommer i Europa och Skandinavien i höga frekvenser men återfinns även hos Australiens och den nordamerikanska ursprungsbefolkningen.
Blodgrupp B finns främst i Nord- och Centralasien.
Blodgrupp 0 är den vanligaste blodgruppen i världen. I Baskien som ligger i gränsområdet mellan Spanien och Frankrike är blodgrupp 0 RhD negativ en väldigt vanligt förekommande blodgrupp och hela 52% av befolkningen i Egypten tillhör blodgrupp 0.
Blodgrupp AB är den ovanligaste blodgruppen av alla och den yngsta i familjen med sina cirka 2000 år på nacken.
Här kan du läsa mer om blodgruppsfördelningen i världen.
Ge och ta emot
När det gäller blodtransfusioner är blodgrupp 0 en väldigt värdefull blodgivargrupp. Blodgrupp 0 Rh-negativ kan ge blod till alla. De som har 0 Rh-positiv kan ge blod till alla, utom till dem som har blodgrupp 0 Rh-negativ. Blodgrupp AB däremot, kan ta emot blod från alla andra blodgrupper men kan endast ge blod till människor som tillhör gruppen AB. Gruppen A, som jag själv tillhör, kan ta emot blod från blodgruppen A och 0 och kan ge till A och AB. Blodgrupp B kan ge blod till grupp B och AB och kan ta emot av grupp B och grupp 0. Enligt katolska kyrkan och ny forskning hade Jesus blodgruppen AB.
Så får du veta din blodgrupp
Mödravårdsjournal
Alla kvinnor som har fött barn kan hitta sin blodgrupp i de journaler som har upprättats på mödravårdscentralen. Om du har bank-ID kan du logga in på 1177.se vårdguiden och läsa dina journaler på mobilen eller datorn.
ID-bricka
Personnummer, namn och även blodgrupp finns inpräglat på identitetsbrickan (även kallad dödsbricka) som har använts i Sverige sedan i början av 1900-talet, både för militärt och civilt bruk. ID-brickan fick man tidigare i militärtjänsten och alla barn som är födda i Sverige mellan 1960 och 2010 har fått denna bricka. (Obs! 1986 beslutades att blodgrupp inte längre skulle skrivas ut på ID-brickan)
Stamkorten kan berätta mer
Värnpliktskort (stamkort) finns på Arkiv Digital för alla män som mönstrade inom militären åren 1902-1950. På värnpliktskorten finns ofta, förutom namn, adress, längd och uppgifter om tjänstgöring och utbildningar även uppgift om personens blodgrupp.
Alla mina åtta morbröder hade blodgrupp 0 enligt deras stamkort. 
Blodgruppstest hemma
Med ett blodgrupptest som kostar cirka 149 kronor kan du få veta din blodgrupp hemma vid köksbordet. I testkitet finns allt man behöver för att testa AB0 och Rhesus D-system genom ett stick i fingret och man behöver därför inte besöka sjukvården för att få veta sin blodgrupp. Blodgruppstestet identifierar de antigener som finns på ytan av de röda blodkropparna. Resultatet kommer inom några minuter och på den medföljande blodgruppskartan kan man fylla i sina personuppgifter och förvara i plånbok eller i väskan. Detta blodgrupptest kan beställas genom Netoteket som är den enda godkända leverantören av Eldocard i Sverige.
Bli blodgivare
Genom att bli blodgivare får du veta din blodgrupp och får möjlighet att vara till hjälp för andra människor. På webbsidan geblod.nu finns mer information om hur du går till väga för att bli blodgivare.
Uppdaterat 2020-12-06
Ännu en studie stöder tesen att personer med blodgrupp 0 smittas med det nya coronaviruset i mindre grad än de med andra blodgrupper. Rönen saknar än så länge praktisk betydelse för behandling av covid-19. Tidskriften Annals of Internal Medicine publicerade nyligen en kanadensisk studie som indikerar att personer med blodgrupp A var överrepresenterade bland de virussjuka och att de med blodgrupp 0 var underrepresenterade. Skillnaderna var visserligen ganska små, men visar att människor med blodgrupp 0 har ett visst skydd – cirka 12% mindre risk att smittas och cirka 13% risk att bli allvarligt sjuka eller avlida, om de smittas i jämförelse med personer som har blodgrupperna A, AB och B.
Den vetenskapliga tidskriften Nature Communication publicerade en studie 13 november 2020 som visar att även blodgrupperna B och AB kan ha en ökad risk att drabbas svårare av covid-19 i jämförelse med patienter med blodgrupp 0. Blodgrupp AB visade sig ha en viss ökad risk för att hamna på intensivvårdsavdelning i respirator samt att avlida i sviter av viruset, men bland patienter som har blodgrupp B fann man en lägre risk att avlida, även om man blev så sjuk att man måste vårdas i respirator.
Att vara RH- (D) tycks vara väldigt bra i dessa tider. Personer som är RH negativa tycks ha mindre risk att bli smittade, insjukna och även avlida till följd av covid-19.
Vad beror det på att blodgrupp 0 tycks ha detta extra skydd?
Ingen vet ännu men man forskar febrilt. Möjligen handlar det om det naturliga antikroppsskyddet. Människor som har blodgrupp 0 kan ge blod till alla, men kan endast ta emot blod från personer med samma blodgrupp. Blodgrupp 0 har antikroppar mot A och B, vilket skulle kunna hindra smitta från A- och B-personer att infektera en 0-person.
Man forskar även på sockermolekyler. Dessa varierar med blodgrupperna och binder till cellvävnad, till exempel i lungorna, på olika sätt.
Även färre koaguleringsfaktorer i blodet hos 0-personer och därmed mindre risk för vissa hjärtkärlsjukdomar, som i sig är en allvarlig riskfaktor i sammanhanget tycks kunna ge en skyddande effekt mot covid-19.
Pandemi med svåra följder
När Sverige drabbades av spanska sjukan sommaren 1918, insjuknade cirka 10 000 personer på kort tid men det var endast ett fåtal som avled, i den första vågen. Sjukdomen var ganska lindrig för de flesta och man trodde därför att den inte var så farlig. Men viruset återkom strax därpå i en muterad variant som var mer aggressiv. Det tillstötte nu oftare komplikationer som lunginflammation och vid årsskiftet 1918 – 1919 hade 27 000 svenskar avlidit till följd av sjukdomen. När pandemin till slut avklingade efter två år hade cirka 37 000 människor avlidit i vårt land och många av de som överlevde fick långvariga, eller bestående skador till följd av sjukdomen.
Sommaren 1918
Den 3 juli 1918 berättade svenska tidningar att den nya influensapandemin, spanska sjukan, närmade sig Sveriges gränser. Medicinalstyrelsen gav lugnande besked till Sveriges befolkning då sjukdomen ej ansågs vara av någon farligare karaktär. Man ansåg att de dödsfall som hade inrapporterats från Tyskland berodde på att de drabbade hade haft bristande motståndskraft. ”Några åtgärder för att förhindra sjukdomens spridande anser sig Medicinalstyrelsen ej kunna företaga, då den ej är af så farlig karaktär, att sådana kunna motiveras”.
I artikeln beskrivs sjukdomsförloppet som ett hastigt insjuknande med plötslig feber, värk i korsrygg då det rister i leder och muskler. ”Man känner strävhet i svalg och strupe och stark hostretning. Ofta uppträder snuva och ibland höra kräkningar och diarré till de tidigare symtomen. Sjukdomen går ganska snabbt över. Man får vara lite grand försiktig, inte minst under rekonvalescensen så att inga komplikationer tillstöta. Särskilt bör man akta sig att för snart ta i med intellektuellt arbete”.
Hoppades att många skulle smittas, snabbt
Hösten 1918 diskuterade myndigheter i Sverige hur man skulle göra med de militära övningar som man planerat. Första utbrottet av spanska sjukan hade redan drabbat Sverige vid den tiden och man kände till att trängsel innebar större risk för att smittan skulle spridas. Man valde trots detta att inte ställa in.
Till Sveriges regementen kom stora grupper yngre män, ofta från landsbygden och man vistades tillsammans under samma tak under en längre tid. Smittan spreds sedan vidare när man reste hem till familjerna ute i landet.
I september 1918 inkallades tre årskullar till repövningar på Västmanlands infanteriregemente i Västerås. Sammanlagt 2357 personer vistades på området tillsammans och en person, en soldat från Krokom i Värmland, insjuknade strax därpå i spanska sjukan. Efter några dagar var regementets sjukhus överfullt och 80 personer avled inom kort. Svenska tidningar skrev om Västerås, ”staden som har förvandlats till bårhus”.
På regementet i Östersund avled nästan var tionde av de som insjuknade i spanska sjukan.
Av de cirka 117 500 värnpliktiga män som var inkallade vid svenska regementen 1918 – 1919 insjuknade 44 689 personer och 820 avled.
Gotland införde åtgärder
På Visborgsslätt, Gotland utbröt spanska sjukan den 23 september 1918. 1263 personer fanns samlade på regementet, men man vidtog tidigt åtgärder för att bekämpa pandemin. Bland annat bestämdes att det skulle vara minst en meter mellan sängarna. Hela logementet och samtliga stoppade madrasser skulle rengöras genom uppvärmning och torkning minst tre dagar innan manskapet kom. Kläder och sängpersedlar skulle desinfekteras och vädras i solsken några dagar.
Längre fram i pandemin utökades restriktionerna. Man införde permissionsförbud och skärpte renhållningen. Om någon insjuknade kunde man besluta att utrymma lokalerna och därefter städa dem grundligt. Om någon insjuknade på logementet så blev personen inte friskskriven förrän han varit feberfri i minst två dygn. Han fick inte heller delta i praktiska övningar under en vecka därefter. Gotland införde även permissionsförbud och inskränkningar vad gäller besök av familj, släkt och vänner för den värnpliktige. Den personliga hygienen var ytterst viktig och handlade bland annat om noggrann handtvätt och att hålla munnen fri från orenheter genom tandborstning och gurgling.
På Gotland förde man även hälsoregister över de värnpliktiga som insjuknade i spanskan. De sjuka skulle inte stanna kvar på logementet, de skulle helst vårdas på militär- eller epidemisjukhus. Skyddsmasker som bestod av gasväv, som placerades framför näsa och mun, eller ”bomullstappar” av lämplig storlek, som placerades i varje näsborre, användes av regementets sjukvårdspersonal och av de personer som kom i nära kontakt med sjuka. Trots att fler än 700 personer insjuknade där under pandemin var det endast fyra personer i manskapet som avled.
Influensapandemi med svåra följder
I dag vet man att influensaviruset H1N1 som orsakade spanska sjukan till stor del liknar fågelinfluensaviruset, men vid tiden för pandemins utbrott hade läkarvetenskapen just upptäckt bakterien och man antog därför att denna sjukdom orsakades av en bakterie.
Spanska sjukan-viruset drabbade främst unga friska och annars starka individer mellan 18 och 35 år. Det luriga med viruset var att många som drabbades insjuknade i sekundära bakteriella infektioner och fick allvarliga lungförändringar. Många drabbades av meningit, bronkit och svår diarré som en direkt följd av viruset och gravida kvinnor som insjuknade riskerade att få missfall.
Insjuknandet skedde ofta snabbt och de drabbade kunde få mörka fläckar på huden som spred sig till ansiktet och som gjorde att ansiktsfärgen mörknade till en brun-violett hudton. Många avled hastigt inom endast några dagar av lungödem. För andra var sjukdomsförloppet mer smygande. Det som börjat som en influensa förvandlades efter någon vecka till svår lunginflammation. De svårt sjuka hostade blod och fick svåra andningsproblem som har beskrivits som att de drunknade i vätska. Vid obduktioner av avlidna såg man att många offer för spanska sjukan uppvisade svampaktiga, bakterieangripna lungor.
Mot spanska sjukan fanns inga botemedel. Antibiotika, som hade kunnat ha effekt på de sekundära bakteriella tillstånden, fanns inte på den tiden. I stället ordinerades våta omslag och konjak.
Efter pandemin
Det är känt att infektioner kan påverka nervsystemet och ge upphov till långsiktiga konsekvenser. Redan på 1700-talet kunde man se att epidemier orsakade ökad förekomst av psykisk sjukdom som schizofreni.
Många av de som insjuknade i spanska sjukan drabbades av svåra komplikationer. De psykiatriska följderna – trötthet, ångest och melankoli – var påtagliga. Antalet inlagda patienter på norska mentalsjukhus ökade sexfaldigt från år 1819. Även självmorden ökade med cirka 60 procent i både USA och Sverige mellan åren 1919 och 1921.
Sjukdomen Encefalits lethargica, europeisk sömnsjuka, ökade kraftigt och kom att bli en global epidemi efter spanska sjukan. Man beräknar att cirka en miljon människor drabbades av sjukdomen mellan åren 1919 och 1928. Av dessa avled en halv miljon människor. Tillståndet orsakade bland annat psykisk trötthet, huvudvärk, fördröjd motorik och ibland även koma. Många som överlevde sjukdomen kom att tillbringa återstoden av sina liv på institution.
Även Parkinsons sjukdom samt ökad risk att avlida i denna sjukdom drabbade överlevarna från spanska sjukan i högre grad. Viruset H1N1 som gav upphov till spanska sjukan har visat sig kunna utlösa en inflammation i hjärnan som leder till förlust av de dopaminproducerande cellerna.
Spanska sjukan som härjade åren 1918 – 1920 räknas som den värsta farsoten sedan digerdöden. Mellan 30 och 100 miljoner människor miste livet under sjukdomens tre vågor som spred sig över världen under några få år.
Källor: Egen forskning, Sanna Meriläinen, Roots & Branches -Bloggen
Brukets barn
Bennebols bruk ligger naturskönt i de djupa uppländska skogarna strax utanför Knutby. Gården Bennebol med omgivande skogar ägdes ursprungligen av den välbärgade Görel Fadersdotter Sparre. I slutet av 1600-talet övertogs Bennebol av riksamiralen Gustav Otto Stenbock och det var han som beslutade sig för att uppföra ett järnbruk på platsen.
I masugnen tillverkades tackjärn mellan åren 1683 och 1884. När verksamheten blomstrade som mest tillverkade man årligen cirka 400 ton tackjärn i bruket. I arbetarlängorna bodde bokhållare, bruksarbetare, kolare, skogshuggare och masmästare med sina familjer. Bennebols masugn var ett litet miniatyrsamhälle där några hundra personer levde. Längs bruksgatan fanns arbetarbostäder, ladugårdar, skolhus, smedja och stall. De flesta familjer stannade och arbetade i bruket i generation efter generation.
Mina förfäder levde och arbetade där under de två hundra år som masugnen var i bruk. De arbetade som masugnsarbetare, smeder, uppsättare och malmdragare. Barn, kvinnor och gamla arbetade som ”bokare” vilket innebar att de sönderhackade den hårda malmen. Några av de släktgrenar som levde i Bennebols masugn härstammade från Belgien och vallonsläkterna Dubois och Pousette, men de allra flesta anfäder- och mödrar var svenska och hade tidigare arbetat i Gimo bruk, Skäfthammar och järnbruket i Ludvika, Dalarna.
Morfars mormors morfar hette Petrus Larsson och föddes i masugnen 1792. Han kom att arbeta där i närmare sextio år, liksom hans pappa och farfar gjort före honom. Fadern, Lars Persson f. 1748 arbetade som malmdragare i masugnen, ett slitsamt arbete.
Under vinterhalvåret hämtades malm från Dannemora gruva och fördes till masugnen på slädar. Under sommartid forslades materialet med häst och båt till Harg, där det sedan hämtades till masugnen. Lars farfar var under sin livstid körare vid Gimo bruk, ett arbete som också handlade om förflyttning av malm.
Malmdragaren Lars Persson arbetade som alla andra, hårt och i 1811 års husförhörslängd noterade prästen att han var ”oduglig” på grund av bråck. Han dog 1827 och hade då arbetat 56 år i masugnen.
Mystiska skotska rötter
Min farmors farmors farmors farfars farmors far hette Magnus Dublar (f. ca 1600) och var en skotsk handelsman i Ronneby, Blekinge. Han gifte sig två gånger under sin livstid och i det första äktenskapet, med Elsebe utan efternamn, föddes dottern Anne år 1636 och två år senare, sonen Casten, 1638.
Casten kom att bli kyrkoherde och antog då namnet Rönnow efter staden Ronneby. Enligt en berättelse räddade han Kung Karl XI undan snapphanarna i kriget 1678, genom att beordra kungen att gömma sig i en skorsten. Hans ättlingar fick därefter ärva Åhus pastorat och Castens son, Magnus f. 1765 adlades med släktnamnet Dublar. I de gamla handlingarna kallas fadern Magnus (f. ca 1600) Magnus/Mogens Dublar, Mogens Dobblar eller Dobblare. Men hette han verkligen Dublar? Och var denna släkt adlig?
Det kan vara så att Casten och fadern Magnus aldrig haft någon länk till släkten Dublar, utan istället till den skotska släkten Dunbar. (En teori som styrks genom DNA-test där vi har DNA-match med flera personer som har Dunbar i sina anor):
”Turning now to eminent Scottish merchants in other parts of Sweden, we first come across the name of Magnus Dublar or Dunbar, a Scot who carried on business at Rönneby…Next to Dunbar we find John Innes or Ennes, as he is called. He was born about the year 1600, had to fly from Emden on account of religious persecution, and finally settled in the Swedish town of Helsingborg, where he gained great wealth and honour…” Källa: electric scotland
Magnus Dublar/Dunbar´s dotter Anne, gifte sig med Olof Schmidt. Släkten Schmidt (Smitt) hade en stark koppling till Skottland då man gifte sig med den skotska släkten Ouchterlony och tysk-baltiska släkter. John Innes (Ennes) som nämns i den engelska texten här ovan, blev handelsman i Helsingborg. På grund av stridigheter efter reformationen flydde många reformerta kristna till andra länder och det gjorde också släkten Innes på 1580-talet då de lämnade Skottland för Emden i Oestfriesland. Man sökte sig till länder med större religionsfrihet och etablerade sig här. Kanske var det av samma anledning släkten Dunbar/Dublar lämnade Skottland?
Vet du mer? Kontakta mig gärna: forskningwijk(snabela).com
Mysteriet med de rödhåriga jättarna i Lovelock Cave
Släktforskning är så spännande och man vet aldrig var man hamnar när man börjar att nysta i släkttrådarna. Ena dagen sitter man och söker efter indelta soldater i Bladåkers socken och dagen därpå har man hamnat i en gammal grotta i Nevadaöknen tillsammans med kannibaler…
Foto: Gordon Leppisg & Andrea J. Pickart
De rödhåriga kannibalerna i Lovelock Cave
Intill den numera uttorkade Humboldtsjön (Lake Lahontan) i Nevada, USA, ligger den mytomspunna Lovelock-grottan. Enligt den nordamerikanska ursprungsbefolkningens berättelser levde där rödhåriga jättar en gång i tiden. Enligt sägnen hade dessa ljushyade, storvuxna människor anlänt till Nordamerika med båtar, långt innan de andra stammarna kom dit.
De långa, rödhåriga människorna var djupt fruktade av övriga stammar. Sarah Winnemucca, som tillhörde Paiute-stammen, har i sin bok ”Life among the Piutes – Their Wrongs and Claims” (1882) berättat hur jättarna brukade ligga i bakhåll för hennes folk, överfalla dem och sedan döda dem. Dessa jättar var inte bara stridslystna, de var även kannibaler. Av rädsla brukade därför medlemmarna i Paiute-stammen färdas på stigarna nattetid, men de rödhåriga passade då på att gräva stora hål i stigarna, som man handlöst föll ned i.
Winnemucca, liksom många andra från ursprungsbefolkningen har hävdat att de rödhåriga var kannibaler som åt sina döda: ”De brukade även gräva upp våra döda som hade begravts, bära i väg dem för att sedan äta dem”, berättar hon och fortsätter: ”Då och då hände det att de kom och inledde strider mot mitt folk. De ville slåss. Så snart någon hade dödats kom deras kvinnor och bar bort kropparna. Mitt folk har berättat att de var väldigt modiga. Under striderna hoppade de upp i luften och fångade pilarna som sköts över deras huvuden, för att sedan skjuta tillbaka samma pilar”.
Foto: Yosemite Indian
Tog sin flykt till grottan
Den nordamerikanska ursprungsbefolkningen tröttnade på att vara villebråd för dessa barbariska jättar, så man slog sig samman och bestämde sig för att ta kål på dem, en gång för alla. Paiute-stammen gick samman med andra stammar som redan hade lyckats utrota de rödhåriga på sitt territorium. När Paiute inledde sitt krig mot de rödhåriga jättarna var ”jättarna” cirka 2600 till antalet. Striderna kom att vara under tre års tid. Sarah Winnemucca berättar i sin bok: ”Mitt folk dödade de flesta av dem. De få som överlevde drog sig undan och gömde sig i de djupa skogarna vid Humboldt-sjön, men mitt folk satte då eld på skogen. De försökte rädda sig genom att att tillverka båtar och bege sig ut på sjön, men de kunde inte överleva utan eld. De var nära svältgränsen där de befann sig. Mitt folk stod på land runt sjön och höll utkik och så snart de försökte ta sig i land blev de dödade”.
Efter att ha jagats i åratal gick slutligen de överlevande ”jättarna” iland, på sjöns östra sida och flydde in i en djup grotta som nu kallas Lovelock Cave. De andra stammarna stod på vakt vid grottans ingång, beredda att döda dem så snart de försökte lämna sitt gömställe för att hämta vatten. Enligt Winnermucca ville man få de rödhåriga att ge upp sin kannibalistiska tradition: ”Mitt folk frågade dem om de var beredda att ge upp och leva som oss och sluta upp med att äta människor som vore de prärievargar eller odjur. Men de ville inte ge upp”.
Innebrända
Man beslutade sig nu för att ta kål på individerna som gömde sig i grottan och samlade ihop ved och ris som snart fyllde hela grottans ingång. Människorna inne i grottan försökte förtvivlat rädda sig genom att rasera vedtravarna och bära in det brännbara materialet, långt in i grottan. De som vaktade grottans ingång tände slutligen eld på veden och ropade samtligt: ”Vill ni ge upp och vara som människor och sluta äta människor som djur? Om ni inte ger upp kommer ni alla att dö. Svara snabbt, så släcker vi elden”. Men inget svar hördes inifrån grottan.
Tio dagar förflöt. Då och då gick några av Paiute-stammen till grottan för att se om elden hade slocknat. Det luktade förfärligt vid grottan och man insåg då att alla som varit fångade därinne, nu var döda.
Si-Te-Cah
De rödhåriga främlingarna kallades ”Tule-ätare” (tule/ Schoenoplectus acutus är ett fiberrikt sävgräs som växer i våtmarker) men som Sarah Winnermucca förklarar i sin bok, fick de ett nytt namn: ”Efter att mitt folk hade utrotat dem kom de att kallas Si-Te-Cah som betyder ”erövrare”, men även ”fiende”.
Det var nog få, om ens någon, som trodde att det fanns substans i dessa muntliga sägner. Men i början av 1900-talet så upptäckte man att människor faktiskt hade levt i Lovelock Cave och sedan 1911 har det gjorts flera arkeologiska undersökningar. Bland annat upptäcktes tecken på att det förekommit bränder i grottan. Avbrutna pilspetsar satt länge kvar vid grottans mynning och vittnade om att strider utkämpats på platsen. Man hittade sedan cirka 10 000 föremål i grottan – bland annat handgjorda sandaler som var 40 centimeter långa, enorma stenverktyg och vackra handgjorda änder som en gång i tiden hade tillverkats som lockbeten för att fånga gräsand. Och mumifierade individer som begravts i grottan, inlindade i fisknät.
”Bland de mest intressanta fynden är fångstbeten i form av änder, perfekt bevarade, med fjädrar… Det förefaller helt obegripligt att en sådan vild stam (enligt legenden var de kannibaler) kunde ha utvecklat en sådan konstnärlig och perfekt teknik, att tillverka modeller av fåglar, i jaktsyfte. Deras visselpipor är tillverkade av ihåliga rådjursben. Perfekt välbevarade filtar, tillverkade av hundratals skinn från ängsmöss, noga sammanfogade och ganska vackert sydda har även hittats i grottan”.
”De döda är mumifierade och har blivit begravda tillsammans med sina jordiska ägodelar och blivit insvepta i fisknät”. (Oakdale Leader 1929)
Enligt Nevada State Journal (1952) fanns tusentals välbevarade artefakter i grottan – mumier, korgar, sandaler, träföremål, bearbetade stavar, rep av ormskinn, begravningsnät och mycket, mycket mer. I samma artikel skriver man att Nevada State Historical Society Museum stödjer teorin om att den nordamerikanska ursprungsbefolkningen förmodligen härstammar från nomadiska asiatiska stammar: ”Om du är skeptisk kring idén om den asiatiska härstamningen, ta en titt på den konformade hjälmen som är vävd av vass. Den här ”råa” vävningstekniken har man även använt sig av när man tillverkade sandaler. En av sandalerna är mer än 40 centimeter lång och stödjer myten om att dessa människor var jättar. En käke, dubbelt så stor som hos en modern människas samt skelett av storleken 182–274 centimeter ger definitivt stöd till att berättelserna om jättar är sanna”.
Spårlöst försvunna
”Rödhåriga Nevada-jättar med den äldsta kulturen i U.S”, skrev Santa Fe New Mexican i juni 1929, men på senare tid verkar hela berättelsen ha fallit i glömska.
Somliga fynd i Lovelock Cave har daterats 10,000 år tillbaka i tiden men det verkar som om människor levde i grottan ända in på 1800-talet. De flesta av de tusentals föremålen, liksom skeletten efter de individer som en gång levde i grottan är numera spårlöst försvunna – men tack vare gamla tidningsartiklar och DNA kan man ändå få ett litet hum om dessa människor och deras kultur.
DNA från Centralasien
Även om de mänskliga fynden som hittades i Lovelock Cave numera är spårlöst försvunna för allmänheten, så har man, glädjande nog, gjort DNA-tester på dessa individer- sammanlagt fyra (skelett) som av forskare kallas Lovelock 1-4.
Min dotter delar samme anfader med de individer som kallas ”Lovelock1” och ”Lovelock4”. Lovelock4 tillhör haplogrupp Q-YP4004 och hade sina rötter i Eurasien.
Spår av människohår
På arkeologiska utgrävningsplatser kan man ibland hitta rester av hår från de djur som människorna, som en gång levde på platsen, ätit. Genom att analysera koproliter (fossiliserad avföring) går det att avgöra vilka djurarter som ingått i kosthållningen. Ett problem är dock att dessa hårrester ofta är fragmentariska och illa åtgångna av tidens tand. Ett annat problem är att det är svårt att avgöra hur dessa hårstrån kommit in i matsmältningssystemet en gång i tiden. Däggdjur har ofta en fin underpäls där små strån lätt kan färdas i luften och på så sätt hamna i maten, så ett fåtal hårrester från en speciell djurart behöver inte betyda att just detta djur har ingått i människornas kost, menar bland andra Charles L. Douglas vid University of Texas.
Utifrån de mikroskopiska analyser av koproliter som hittats i Lovelock Cave kan man dra slutsatsen att människorna som en gång levde där bland annat åt jordekorre och skogsråttor, eftersom hårstrån från dessa djur förekommer i lämningarna. Forskarna kan dock inte förklara varför en större del av håren i koproliterna visat sig tillhöra människa.
Läs gärna mitt tidigare inlägg om Cro-magnon och rituell kannibalism.
I de fossiliserade avföringsrester från Lovelock Cave har man hittat 25 hårstrån från Homo Sapiens (människa), 2 strån från jordekorre, 2 strån från mus/skogsråtta, 6 hårstrån från prärievarg (eller annat djur från vargsläktet), 3 från kattfrett (ringtailed cat), 2 från rådjur och 1 strå som verkar komma från svartbjörn. 2 hårstrån kunde inte identifieras.
Cro-Magnon
Cro-Magnon kallas den första moderna människan (Homo Sapiens) som en gång i tiden kom vandrande till Europa från västra Asien. Till utseendet liknade Cro-Magnonmänniskan oss, men deras hjärnor var större än våra och denna människotyp var resligare. Det var inte ovanligt att man hade en längd på cirka 2, 5 meter.
Skelettfynd som har hittats i Gough’s Cave i England visar tydliga tecken på att Cro-Magnonättlingarna som levde där för cirka 15 000 år sedan inte bara åt sina medmänniskor. De ägnade sig även åt att rista in konstnärliga mönster i offrens skelett (efter måltiden) och använde de dödas huvudskål som dryckesbägare. Att använda kranium som dryckeskärl är välkänt från flera forntida kulturer som härstammade från Cro-magnon, bland annat inom den skytiska. Det är även känt här hos oss i Norden, från vikingatiden.
Forntida kusiner i Kina, Peru och Egypten?
I Tarim Basin som ligger i Xinjiang, Kina, har man hittat ljushyade, rödhåriga mumier som beräknas vara cirka 4000 år gamla. DNA-tester har visat att dessa individer hade sina genetiska rötter i Kaukasus-området. Männen beräknas ha varit långa, omkring 2 – 2 1/2 meter. 
Tack vare klimatet har dessa mumier bevarats och gravfynden visar att man var väldigt skickliga på att väva. De vackra kläderna har röda, invävda band och avancerade vackra mönster. På begravningsplatsen hittades uppresta träformationer som liknar åror. Gravmonumenten hade målats röda.
I Paracas, Peru, har man hittat märkliga, avlånga kranium efter människor som hade rött hår under sin livstid. Skallarna har 25% större volym än våra. Forskaren och författaren Brien Foerster har låtit göra DNA-analyser sim visat att dessa individer hade sina genetiska rötter i området kring Svarta havet.
På senare tid har det visat sig att flera av de egyptiska faraonerna hade rött hår, bland andra Ramses II De forntida egyptierna hade mer gemensamt med européer än med dagens egyptier, enligt DNA-analyser.
Källor:
”Life among the Piutes – Their Wrongs and Claims”, Sarah Winnemucca Hopkins (1882): https://digital.library.upenn.edu/women/winnemucca/piutes/piutes.html#III
John T. Reid’s Case for the Redheaded Giants, Dorothy P. Dansie, The Nevada Historical Society (1975)
”Part I. Analysis of hairs in Lovelock Cave coprolites”, Charles L. Douglas, University of Texas Austin.
Oakdale Leader, 22 augusti 1929
Nevada State Journal 3 augusti 1952
MyTrueAncestry
Äntligen!
Efter en lång tid med restriktioner ska det bli så roligt att få besöka Västra Mälardalens Släktforskare i Köping den 15 februari 2022! Efter årsmötesförhandlingarna berättar jag om de trollkunniga kvinnorna i fornnordisk tid och om häxjakten under 1600-talet.
”När Helena hade släktforskat några år upptäckte hon att många anmödrar hade blivit avrättade för trolldom på 1600-talet. Det väckte hennes intresse för en både spännande och skrämmande ”häxforskning”. Historia är ett ämne som ligger Helena varmt om hjärtat. Hon har en magister i religionsvetenskap och teologi och forskar bland annat om de nordiska häxprocesserna och förkristen folktro”. (Västra Mälardalens Släktforskare)
Varmt välkomna! ❤
Familjen Le Chotton/Cottoun i Gimo bruk
Redan tidigt 1600-tal anlades hyttor i Gimo i Skäfthammar. Bruket drevs av köpmannen Louis De Geer, som snart anlade ett större järnbruk på platsen. Louis var protestantisk hugenott och född i Belgien. Han flydde till Holland på grund av religionsförföljelser och kom sedermera till Sverige som affärsman.
De Geer anställde gärna landsmän som delade samma religiösa övertygelse och snart flyttade flera vallonfamiljer till Sverige och bruket i Skäfthammar, bland andra medlemmar av släkten Le Chotton (Cotton/Cottoun) som arbetade som skogshuggare, kolare och körare vid Gimo bruk. Le Chotton kom från Spanska Nederländerna, liksom familjerna Dandenel, Francois, Magnette, Vincent och Pousette.
Vallonerna talade en fransk dialekt som hade starka inslag av det tyska språket och svenskarna hade svårt att återge deras släktnamn och även deras förnamn i skrift. Namnet ”Pousette” förvandlades gärna till ”Poncet” och ”Le Chotton” blev till ”Kotton” i kyrkböckerna. De franska förnamnen ”Jean” och ”Jeanne” präntades gärna som ”Johan” och ”Johanna”. Förnamnet ”Jaqueline” blev gärna ”Jenne” när de svenska prästerna präntade ned namnen i sina böcker.
Anna Le Chotton/Cottoun levde i Gimo bruk och var först gift med Gottfrid Pousette. Paret gifte sig i bruket 1692. Efter hans död gifte hon sig med en dragon och kallas då ”dragonihustrun Anna Johansdotter Kotton”. Hennes far bör därför haft namnet Jean Le Chotton.
Vet du mer om Anna och släkten Le Chotton/Cottoun?
Hör gärna av dig till mig: forskningbw(at)telia.com
Bergsmännen
Självständiga bönder som ägde mark och skog
Bergslagen har sedan medeltiden haft en omfattande verksamhet inom koppar- och järnhantering och vi som har våra anor där kommer förr eller senare att hitta bergsmän i släkten.
Bergsmän kallades sedan medeltiden de självständiga bönder som ägde egen mark och skog och som vid sidan av det traditionella jordbruket även drev bergsbruk. Enligt 1300-talets privilegiebrev hade en sådan bonde rätt att utvinna fyndigheter på sin mark för framställning av tackjärn, men han var i gengäld skyldig att betala skatt på det tackjärn som framställdes.
Gemensam gruva och hytta
Bergsmännens arbete bestod således av att bryta järnmalm i gruvorna och att tillverka tackjärn i hyttorna men till bergsmansgården hörde alltid ett jordbruk med boskapsskötsel och skogsbruk. De olika bergsmansgårdarna i byn ägde och drev gemensamt gruva och hytta genom kooperativa ”hyttelag”. Ibland gick flera byar samman och byggde hyttor där man framställde tackjärn till bruken, som tillverkade stångjärnet.
I Vånga, Östergötland, där jag har många av mina ”bergsmans-rötter” på mormors sida, har det genom tiderna funnits många mindre masugnar där man genom tiderna har smält ned järnmalm till tackjärn, ända fram till år 1830 då man förlorade bergsprivilegierna.
En bild av ondska
I forna tider hade kvinnliga trolldomsutövare olika benämningar, såsom ”gydja”, ”völva”, ”vala”, ”seidkona” och ”trollkona”. Det har gått närmare 400 år sedan hundratals människor, främst kvinnor, halshöggs och brändes på bål i vårt land för trolldom. Vi är i dag upplysta och vet att häxan inte existerar – hon är en produkt av människors rädslor och fantasier. Men bilden av häxan lever ännu kvar. Små barn kan beskriva hur en häxa är och ser ut: Hon är elak, gammal, ful, har stor näsa, utskjutande haka, vårtor, krum rygg, en svart katt, i vissa fall en kvast. Hon lurar barn, äter ibland även upp dem och hon orsakar sjukdom och död.
Bilden av häxan är en bild av ondska i feminin form. Häxan framställs alltid som illvillig och grym. Hon återfinns i sagan Snövit som den elaka styvmodern som ser sin skönhet förgås genom åldrandet och därför dödar den vackra, oskyldiga Snövit. Även i Askungen framställs hon som styvmoder och har här även två minihäxor, upplärda i ondskans konst, till sin hjälp. I Hans och Greta framstår häxan i sin klassiska kristna form – gammal, ful, ond, ensam och hungrig på små barn.
En bild av djävulsk ondska i kvinnlig tappning
Eftersom häxan är en bild av djävulsk ondska i kvinnlig tappning har hon alla de karaktärsdrag som satan i den kristna tron har. Eftersom hon är allierad med den onde och därmed inte kan vara en god och sann kristen, saknar hon alla de karaktärsdrag som en god kvinna, enligt rådande tro skulle ha. Häxan är allt annat än en god kristen. Hon är avundsjuk, hämndgirig, falsk, grälsjuk och aldrig en god moder. Som kyrkans exempel på motsatsen till en god kristen kvinna, är häxan sällan gift. Hon är istället icke-fertil, gammal, sjuk, ful och lever ofta ensam i en stuga, långt utanför det goda kristna samhället och gemenskapen.
Den bild vi idag har av häxan och som förmedlats till oss genom tiderna, började växa fram under 1400 – talet, i ett kristet Europa. Trots att häxor aldrig har existerat ledde föreställningen om häxan, som en djävul med feminina drag, till att mellan 300 – 500 000 människor, mestadels kvinnor avrättades för trolldom i Europa mellan åren 1450 – 1750.
Häxan, såsom vi känner henne, har aldrig existerat. Föreställningen om häxan som en kvinnlig djävul uppstod i en tid då människan ville klargöra samhällets mål och vilka sociala värden som skulle eftersträvas. Man kan se henne som en social konstruktion, som under 1600-talets senare hälft fick statuera som skräckexempel – som motsats till viktiga samhälleliga och religiösa principer, som civilisation och rationalitet, menar bland andra psykiatrikern Bror Gadelius.
Det ondas problem
Föreställningen om häxor kan relateras till det ”ondas problem”, vilket har sysselsatt kristna teologer och tänkare genom tiderna. Hur kan något ont existera när Gud är fullkomligt god? I försöken att förstå Guds natur, hans vilja och vägar, har man försökt att förstå och förklara det onda.
Kyrkofadern Augustinus av Hippo menade att djävulen, genom trolldomens verkningar kunde åstadkomma missväxt, sjukdomar och oväder. Även om detta onda endast skulle ses som ett bländverk, en slags illusion utan verklig existens, trodde Augustinus att människans själ kunde lösgöras från kroppen under sömnen, med hjälp av demonerna. På så sätt kunde själen fara iväg till avlägsna platser. Historikern Bengt Ankarloo menade att Augustinus föreställning om den magiska förgörningen – maleficium, kom att bli en viktig bas i medeltidens lagstiftning mot häxeri. Genom förgörelse kunde den trollkunnige, med djävulens hjälp, orsaka skada på människor, boskap, grödor och träd.
Bilden av häxan som en djävul i kvinnoskepnad är således en konstruktion som uppstod i en kristen europeisk kontext. Ett detaljerat porträtt av häxans liv och leverne målades upp och präntades in i den kristna auktoritetens, den politiska maktens och i folkets medvetande, hävdar religionshistorikern Barbara MacHaffie. Det centrala i föreställningarna om häxan var djävulspakten. Man föreställde sig att häxan avlade löften om att bistå den onde, att vara hans sexpartner och att ge avkall på den kristna tron.
Även Gadelius poängterar att själva begreppet ”häxa” var ganska okänt under klassisk forntid och tidig medeltid. Begreppet tog form i den kristna kulturens mark, under slutet av 1400-talet. Sociologerna Heinsohn och Steiger menar att trolldom ett fenomen som visserligen existerar oberoende av tid och rum, medan själva ”häxeriet” var en företeelse uppstod i en Västeuropeisk kontext och omfattade endast tre århundraden – 1450 – 1750. Under denna tid avrättades mellan 300 – 500 000 människor och 80 procent av de dödsdömda var kvinnor. Själva trolldomsbrottet handlade om magi som var förbjuden eller borde förbjudas, antingen för att den inte var förenlig med den rådande religionen eller för att den ansågs vara fysiskt skadlig. Hur den mer allmänna opinionen såg på trolldomsbrotten är omöjligt att avgöra – men klart är att det under senmedeltid och reformation var kyrkan och den kristna överheten som definierade brottet, menar Bengt Ankarloo.
Vi har gärna velat koppla häxprocesserna till den mörka medeltiden, kännetecknad av katolsk vidskepelse och inkvisitoriska övergrepp, men det var först under renässansens 1500-tal och den vetenskapliga revolutionens 1600-tal som omfattande häxprocesser förekom, både i vårt land och på kontinenten. Detta poängteras bland andra av historikern Linda Oja som menar att ”de lärda” kom att distansera sig från magin under senare delen av 1600-talet. Man valde då att lyfta fram den nya tidens förnuftiga, upplysta och protestantiska samhälle i kontrast mot katolskt kaos och vidskepelse ”där vinningslystna präster bedrog folk med allehanda vidskepliga konster och tyranniska påvar brände horder av oskyldiga människor som häxor”.
Fiende till Gud, kristenhet och rådande ordning
Först under 1600-talets andra hälft förekom omfattande häxprocesser i Sverige, trots att föreställningar om häxan som allierad med djävulen hade funnits i Europa sedan sen medeltid.
Efter reformationens tid betraktades folklig vidskepelse som hädelsebrott mot Gud. Sådana skadliga föreställningar ansågs i förlängningen hota nationens hela existens, genom att de väckte Guds vrede. Den kristna kyrkan såg magi och folktro som konkurrerande aktiviteter som hotade hela den kristna samhällsordningen och det gudomliga majestätet. Trolldomsbrottslingarna var således att betrakta som direkta fiender mot Gud, kristenheten och rådande ordning. Själva kärnan i en sådan föreställning var maleficium, förgörelse.
De trollkunniga ansågs möjligen kunna bota sjukdomar och åstadkomma gott, men troddes lika väl ha förmågan att åstadkomma ont. De kunde förse sig själva och sitt hushåll med mjölk, ost och smör, genom att på magisk väg mjölka kvastar och pinnar. Att praktisera trolldom genom bruk av örter och besvärjelser gick under benämningen lövjeri. Men även signeri – att läsa besvärjelser i syfte att bota genom att avvärja ont – var ett grovt brott och ett tecken på förbund med djävulen, eftersom även detta krävde att man allierade sig med den onde. Således syndade man här mot, första, andra, femte, sjätte och sjunde Guds bud. Dessutom förbröt man sig mot det förbund människan i dopet gjort med Gud, då hon avsade sig djävulen och hans gärningar, fastslår Ankarloo. I de svenska häxprocesserna blev pactum, barnaförande, en central företeelse och var anledningen till att man, med alla medel försökte rädda de små barnens själar. I en tid då stat och kyrka samarbetade för att hålla lutherdomen ren från sådan skadlig tro, blev religionen ett verktyg för att upprätthålla statsmakten, samtidigt som kyrkan stod för den grundläggande världsbilden belyser historikern Soili-Maria Olli.
Statens och kyrkans disciplinerade åtgärder resulterade i ett 30-tal dödsdomar i Lillhärdal, Jämtland år 1668. Denna rannsakning kom att bli inledningen för flera större trolldomsprocesser i Dalarna, Gävle, Hälsingland, Ångermanland och Stockholm. I jämförelse med det stora antalet dödsoffer i Europa, var det ett förhållandevis blygsamt antal om ca 300 personer som avrättades i vårt land mellan åren 1668 – 1676. Men den trolldomshysteri som blossade upp i Sverige, spreds som en löpeld under en kort tidsperiod av åtta år och drabbade ett antal svenska orter väldigt hårt. Kulmen på häxförföljelserna nåddes år 1675 då minst 110 människor i Gästrikland och södra delen av Ångermanland avrättades under några månaders tid. Den socken som drabbades allra hårdast av häxprocesserna, var Torsåker i Ångermanland där 71 personer avrättades mars-juni 1675. Majoriteten av de individer som avrättades för trolldom i Sverige var kvinnor.
Före kyrkolagens tillkomst år 1686, användes Kristoffers landslag. Genom ett tillägg år 1608 antogs vissa delar av den gammaltestamentliga Mose lag. Varje uppsåtlig hädelse mot Gud skulle därmed bestraffas med döden. Dödsdomar i trolldomsmål baserades på budet i Andra Mosebok 22:18 som lyder: ”En trollkona skall du icke låta leva.”. Efter reformationen fick hädelse mot Gud en central betydelse. Uppsåtlig hädelse skulle nu alltid bestraffas med döden. Genom pactum, barnaförande, då häxan ansågs föra oskyldiga barn, bort från den kristna gemenskapen, till djävulens Blåkulla, omintetgjorde hon en god framtid då barnen skulle föra vidare samhällets grundval, den kristna ordningen. Därmed blev hennes brott, inte endast ett brott mot Gud utan mot hela samhället.
Genom reformationen ”skärptes” den kristna tron genom att man avlägsnade alla mellanhänder i form av tilltro till mirakel och förböner till helgon. All vidskeplighet sågs som ”omodernt” och enfaldigt i en tid då teologin utgjorde den sanna vetenskapen. Samtidigt fanns gammal folktro och vidskepelse kvar i människans föreställningsvärld och levde sida vid sida av denna. Detta skapade samhälleliga och religiösa spänningar. För att bättre förstå de religiösa förändringar som skedde i den kristna kontexten behöver vi se närmare på reformationen.
Målning av Lucas Cranach den äldre
Reformationen
Den katolska kyrkan hade stor makt och stora ekonomiska tillgångar under tidigt 1500-tal. Kritiska röster höjdes då många menade att kyrkan inte levde upp till det kristna budskapet.
En av flera reformatorer, som ansågs ha de egenskaper som krävdes för att omdana och förnya kyrkan var Martin Luther (1483 – 1546). Han var övertygad om att Gud talar direkt till människan genom skriften och han ansåg att människan hade rätt att tolka Bibeln på egen hand. Därför ville han förflytta makten, bort från kyrkans auktoritära ledare, till individen.
Reformationen inleddes i Sverige på 1520-talet och beseglades vid ett möte i Uppsala år 1593. I denna nyväckta direkta relation mellan människan och hennes Gud var all vidskepelse – exempelvis tilltro till budbärare och medlare i form av förböner till jungfru Maria och helgonen överflödiga. I den direkta relationen mellan Gud och människa behövdes inga mellanhänder.
Genom lutherdomen blev äktenskapet ett ideal, en högsta form av kärlek som rekommenderades av Gud, istället för ett sakrament. Därmed blev det möjligt att upphäva äktenskap genom skilsmässa. För kvinnan innebar detta en positiv förändring, menar historikern Barbara MacHaffie. Kvinnan räknades nu med, som en del i Guds skapelseplan, men hennes centrala uppgift var den gudfruktiga hustrun och moderns. Makten flyttades här från kvinnans far till hennes make. Någon möjlighet för kvinnor att predika gavs inte då Luther, med stöd av Bibeln menade att, för att predika krävs en god röst, kraftfullt tal, ett gott minne och andra naturliga gåvor, som kvinnor inte ägde. Luther var övertygad om att män och kvinnor hade skilda uppgifter och det ojämlika förhållandet mellan män och kvinnor var ett resultat av kvinnans synd. Innan Gud utdömde sitt straff hade män och kvinnor varit jämställda både vad gäller ansvar och privilegier. I Luthers föreställningsvärld hade trollpackorna förmågan att framkalla stormar, stjäla mjölk, kasta förbannelser på oskyldiga barn och orsaka sjukdomar. Sådana individer kunde man inte ha något förbarmande över. De måste dö och Luther hävdade att han själv skulle vilja bränna dem.
Religionsstadga 1655
Den religionsstadga som tillkom 1655 har beskrivits som ett disciplineringsprogram med syfte att stävja vantro och ofog bland folket. Här var statens roll inte enbart att disciplinera, bestraffa och kontrollera. Den omfattades även av omvårdnaden för undersåtarna i syfte att forma ett väl fungerande samhälle. Man ville bevara den lutherska läran ren och fri från alternativa tolkningar, vilket innebar att möten med änglar, privat religionsutövning och annat betraktades som avfall från den lutherska läran och sågs som hädelse – ett brott mot staten då den hädande medverkade till rubbad ordning i samhället. Enligt Lutherskt tänkande skulle den världsliga ordningen utdela all yttre bestraffning. Staten och kyrkan kom att samarbeta för att upprätthålla samhällsordningen.
Prästerna fungerade som en länk mellan statliga och kyrkliga myndigheter och hade till uppgift att anmäla religiösa överträdelser, samt tillrättavisa dem som for vilse i religionen. Prästerna måste undervisa sin församling i sann kristendomsundervisning, samt övervaka att irrläror inte förekom i församlingen. Nattvard förutsatte ett visst beteende, en viss kristendomskunskap samt föranmälan då endast de värdiga skulle få delta. Prästen måste se till att nådemedlen inte missbrukades. I annat fall skulle Guds straff drabba hela befolkningen.
Häxan – en social konstruktion
Jag tror att det är viktigt att vi studerar och förstår häxan som den sociala konstruktion hon är. Häxan har aldrig existerat. Hon var en produkt av människors önskan om att definiera sociala värden och mål som skulle eftersträvas, för samhällets bästa. Varje tid och varje samhälle har en egen uppsättning normer som måste efterlevas och förpliktelser som måste fullgöras för att man ska få ”vara med”. Dessa norm- och värdesystem är olika starka, men de finns där. Konstruktionen häxa fick under 1600-talets senare hälft statuera som skräckexempel, som motsats till viktiga samhälleliga och religiösa principer, som civilisation och rationalitet.
Tidigare, då kyrkan hade stor makt och spelade en stor roll i människornas liv, straffades avvikelser från rådande normer hårt. Det var visserligen den världsliga och den prästerliga överheten som fängslade och dömde de misstänkta, men det var allmogen som var den starkaste drivfjädern under processerna. Barnaförandet upprörde allmogen starkt och var orsaken till att man ansåg sig tvingad att agera. ”Det är utifrån den regering och domstolar handlar”, påpekar Benkt Ankarloo. Han menar att somliga släkter kan ha burit en ”trolldomsstämpel” i flera generationer, utan att detta framgår i rättskällorna. Men under häxprocessernas tid vändes dessa anklagelser mot dem och då trolldomskunskapen ansågs vara en överförbar kunskap som lärdes från mor och mor/farmoder, avrättades främst kvinnor.
I det förkristna Norden kallades de kvinnliga trolldomsutövarna ”gydja”, ”völva”, ”vala”, ”seidkona” och ”trollkona”. Benämningen ”häxa” hade nog ingen enda människa här hört talas om när häxjakten drabbade landet på 1600-talet. Många kvinnliga släktlinjer bröts i Torsåker 1675 då man avrättade den äldre ”trollkonan” och för säkerhets skull även hennes döttrar, systrar, svärdöttrar och kvinnliga barnbarn. Flera års missväxt hade utarmat allmogen i Ångermanland och man livnärde sig på ”onaturlig” föda, ”såsom bark och alderknopp” när Karl XI:s trolldomskommission skulle inleda rannsakningarna 1674.
I Torsåker beskyllde präster och allmogen trollkonorna för de svåra tiderna och det fanns tecken på att man närde apokalyptiska föreställningar kring en slutgiltig strid mellan gott och ont. Varje individs handlande påverkade hela det samhälle hon ingick i, under tidigmodern tid. Om en individ begick brott, trodde man att Guds kollektiva straff kunde drabba hela samhället. Ett omoraliskt leverne och begångna synder kunde således resultera i hungersnöd, sjukdomar och andra plågor.
Varje tid och varje samhälle har en egen uppsättning normer som måste efterlevas och förpliktelser som måste fullgöras för att man ska få ”vara med”. Dessa norm- och värdesystem är olika starka, men de finns där. Konstruktionen ”häxa” fick under 1600-talets senare hälft statuera som skräckexempel, som motsats till viktiga samhälleliga och religiösa principer, som civilisation och rationalitet, men häxan har aldrig existerat. Hon var en produkt av människors önskan om att definiera sociala värden och mål som skulle eftersträvas, för samhällets bästa.
Källa: ”Stockar och stenar falla där, istället för tårar” (magisteruppsats Bure Wijk 2014)
En lisa för själen
Om du liksom jag älskar konst kan jag varmt rekommendera ett besök på Danderyds Konstrunda i Stockholm 4-5 september klockan 11-17. I år deltar 95 konstnärer, bland annat min fina vän Carina Linné som är en av fyra konstnärer som i år kommer att visa sina alster i Församlingens Hus, vid Danderyds kyrka kl. 12-17 båda dagarna. Vi besökare kommer att få njuta av lekfulla, spännande skulpturer, smakfullt designade smycken i silver samt färgstarkt måleri.
Om du inte har möjlighet att besöka Danderyds Konstrunda finns möjlighet att njuta av Carina Linnés vackra alster på webbsidan CLE ART.
Jag har läst Carina Linnés nyutgivna bok ”Lyckoflingor och bitterhetsfrön” med otroligt vackra haikudikter och målningar. En vacker bok som också är en lisa för själen. Jag rekommenderar den varmt. Poesiboken är en perfekt present till dig själv eller någon du tycker om och kan beställas via Carinas hemsida.
Trolovningsbarn
Äkta och oäkta
Att dela in nyfödda barn som ”äkta” eller ”oäkta” så som man gjorde förr i tiden har sitt ursprung i den gamla kristna föreställningen om den ”äkta” sängen: ”Äktenskapet må hållas i ära bland alla, och äkta säng bevaras obesmittad; ty otuktiga människor och äktenskapsbrytare skall Gud döma.” (Hebreerbrevet 13:4)
”Oäkta” barn kallades de barn som föddes av föräldrar som inte var gifta eller trolovade. Dessa barn saknade helt börd och bördsrätt (arvsrätt). Förutom de juridiska konsekvenserna vad gäller ekonomi så hamnade både barnet och modern i utanförskap och dömdes hårt av omgivningen. Många ogifta kvinnor valde att behålla sitt barn, om det var möjligt, men om hon saknade möjlighet att försörja sig och inte kunde få hjälp av sina anhöriga, var hon tvungen att lämna bort barnet.
Trolovningsbarn
Trolovning var förr en överenskommelse mellan man och kvinna som var rättsligt bindande och hade samma legitimitet som bröllop. Eftersom kvinnan enligt lag var omyndig krävdes det att hennes far eller en annan nära släkting godkände hennes val av livspartner. Giftoman var den person som enligt lagen bestämde över och hade makt att bevilja kvinnans giftemål och förrätta vigsel (den handling som krävdes för att äktenskapet skulle vara legitimt och juridiskt bindande).
Trolovningen ingicks av brudgummen och brudens giftoman. Efter trolovningen kom fästningen som bekräftade trolovningen och bandet mellan makarna. Långt in på 1700-talet var överenskommelsen och handslaget mellan man och kvinna, i deras vittnens närvaro det som beseglade äktenskapet och detta lever kvar än idag när vi säger ”ge någon handen”. ”Trolovningsbarn” hade en bättre juridisk status än de så kallade ”oäkta” barnen och fram till 1970 ärvde trolovningsbarn sin far, till skillnad från utomäktenskapliga barn.
Har tagit upp jakten igen
Efter en härlig och varm sommar som jag mestadels har tillbringat på balkongen, bland gurkor, paprikor och tomater, är jag tillbaka vid datorn och har på nytt tagit upp jakten på släktens okända fäder. Visserligen har jag sökt efter de okända ”gubarna” i mer än trettio år, men skam den som ger sig. Någon gång måste jag väl hitta dem!
Det är märkligt hur karlarna bara kunde försvinna spårlöst förr i tiden…
Min morfars far var ”okänd”, liksom hans morfar och min farfars far. Kyrkböckerna ger inga ledtrådar alls om barnafäderna. I 1800-talets Uppland var det vanligt att pigor fick barn som ogifta och som släktforskare kan man ofta hitta barnafadern om man tittar lite närmare på drängarna som arbetade på samma gård. Ofta dyker fadern upp i kyrkboken något år senare och har då erkänt faderskapet. Det är också vanligt att pigan gifte sig med barnets far. Om der var bonden på gården som var barnafader, eller en annan gift man, finns det sällan några anteckningar.
Tack vare DNA-tekniken har vi släktforskare fått ett nytt värdefullt redskap när vi söker efter okända pappor i släkten. När man har gjort ett DNA-test och resultatet har kommit, får man hundratals, ofta tusentals DNA-matcher i en lista. Alla dessa personer är nu levande släktingar och nu gäller det att försöka klura ut hur man är släkt. Någonstans finns en gemensam anfader men ofta kan det kännas som att leta efter en nål i en höstack. Jag brukar bygga släktträd för mina DNA-matcher om de inte själva har lagt ut sina träd. Har skrivit lite mer om hur man kan göra i ett tidigare inlägg som du hittar här.
Med flera okända fäder i släkten så är det svårt att hitta någon ”röd tråd” att gå vidare på, men ibland visar det sig att flera DNA-matcher har samme anfader och då kan man vara säker på att denne ”gube” är värd att titta närmare på. När dragonen Carl Nässel började dyka upp i flera av mina DNA-machers släktträd blev jag nyfiken. Han föddes i Rö, Uppland år 1806 och eftersom flera av släktens okända fäder levde i samma område känns det viktigt att gå på djupet med gamle Carl och hans familj.
Carl Nässel föddes i Rö och var under sin livstid korpral och dragon. Han var gift tre gånger – det tredje äktenskapet ingicks när Carl hade fyllt 80 år och han avled samma månad – och fick många barn. Någon av hans fyra söner kan vara min morfars okände morfar, men vem av dem? För att få reda på det sitter jag nu och forskar om Carl Nässels ättlingar. Om man ”klättrar” upp och ned i släktträdet och ser efter var de bodde och arbetade kan man med lite tur hitta den okände fadern. Eller åtminstone en liten ”röd tråd” att följa vidare…
När jag började släktforska på 1990-talet blev jag varnad av en erfaren forskare. När man väl har börjat med det här så är det nästan omöjligt att sluta, sa han. Med facit i hand ångrar jag ibland att jag inte lyssnade på varningen 🙂
Familjen Sporrong
Under 1500-talet kom Liège i Belgien att bli den europeiska järnhanteringens nav. Det var naturtillgångarna i området samt järngruvor, skogstillgångar och vattenkraft från Ardennerna som gjorde den blomstrande utvecklingen möjlig. I området uppstod snart nya innovationer och produktionsmetoder, exempelvis ”resmilan” som förbättrade kolets kvalitet avsevärt. Vallonsmidet gav ett smidbart och segt järn av extra hög kvalitet som gjorde att materialet kunde användas i helt annan omfattning. När Sverige behövde skicklig arbetskraft kom många valloner hit. Tanken var att man skulle arbeta här i några år och sedan återvända till hemlandet, men många familjer valde att stanna kvar. Idag är vi fler än 100 000 vallonättlingar i Sverige.
Många stannade
Det var vallonernas speciella teknik att framställa smidesjärn som gjorde dem så efterfrågade. Några tusen valloner kom till vårt land från sydöstra Belgien och norra Frankrike, på initiativ av arrendatorn Welam de Besche och hertig Karl i början av 1600-talet. De svenska bruken var vid den tiden i stort behov av skicklig arbetskraft och kunde erbjuda bra löner.
Den tidiga valloninvandringen skedde främst till bruken i Östergötland och Värmland men under 1600-talets första del inflyttade många vallonfamiljer till de uppländska bruken, som arrenderades av köpmannen Louis de Geer. Man beräknar att ett par tusen valloner invandrade till Sverige mellan åren 1626 – 1655. Av dessa bosatte sig en tredjedel vid de uppländska bruken. För många familjer var det hoppet om en bättre ekonomi som lockade dem hit. Tanken var att man skulle arbeta här en tid för att sedan återvända till hemlandet, men många familjer kom att stanna kvar. Endast cirka 20 procent av vallonerna återvände.
Behöll sina sedvänjor
Vid bruken levde vallonfamiljerna sina liv och behöll sina kulturella sedvänjor och ibland även sitt språk långt in i tiden. Bruken var som små samhällen i miniatyr och när man forskar i de gamla arkiven kan man se att några vallonfamiljer ofta hade en mer framträdande position än andra. För arbetsgivaren var det viktigt att upprätthålla en monopolställning inom produktionen och för vallonfamiljerna var det viktigt att uppnå en sådan ställning vad gäller arbetstillfällen. Arbetslagen utgjorde för de anställda och familjerna den sociala tryggheten. Mästaren hade den högsta sociala positionen på bruket och hans söner bereddes ofta plats i faderns arbetslag där de fick börja sin bana som dräng eller kolpojke, goujar.
Ett slags socialt mönster formades på bruken där vissa familjer hade framskjutna poster inom arbetslagen och svarade för ett utbyte av giftemålspartner. På så sätt såg man till att arbetstillfällena på bruket hölls inom familjen. Som utomstående var det oerhört svårt att komma in i dessa slutna sociala sammanhang men det kunde i vissa fall ske genom ingifte eller om en släkt saknade en manlig medlem i lämplig ålder i sitt arbetslag. Det här mönstret levde kvar på vallonbruken länge, ända in på 1900-talet på vissa orter.
Familjen Sporrong
Den 29 april år 1625 tecknade smältaren Bertrand Sporrong kontrakt i Liége för fyra års arbete som smältare vid Finspångs Bruk i Östergötland. Hans hustru Jacqueline Martelleur kom inflyttande långt senare, år 1638 och familjen bodde en tid vid Österby bruk och sedan i Forsmark. Namnet Sporrong (le sporon) betyder ”sporre” och det sägs att man hade en sporre som sitt bomärke.
Sonen Francois Sporrong f.1605 fick ett tvåårigt kontrakt som malmslagare i Löfsta bruk i Uppland år 1627. Francois blev sedermera masmästare och valde att stanna kvar i Sverige tillsammans med sin familj. Sonen Pierre Sporrong f. 1677 blev masmästare, liksom sin far. Han arbetade en tid vid Vällnora bruk i Knutby, Uppland och bosatte sig sedan i Bennebols masugn i Bladåker, Uppland. Flera av Pierres söner blev masmästare och familjen kom att arbeta flera hundra år i Bennebols bruk.
Jag har skrivit mer om släkten i Bennebols masugn i ett tidigare inlägg som du hittar här
Källor: Fataburen 1981, Nordiska museets och Skansens årsbok, egen forskning
Jag har hittat mitt kall
När jag i våras gav mig i kast med diverse fröpåsar och blomjord för att prova på livet som balkongodlare så kunde jag väl aldrig ana att detta skulle leda till både sinnesfrid och en påtaglig känsla av eufori. Med facit i hand måste jag erkänna att jag äntligen har hittat mitt livs kall, här i min lilla djungel av gröna växter.
Att så små fröer och vårda växter tillhör det mest grundläggande vi kan göra, något som kan skänka både lycka och frid. Det där har jag läst om, men trodde inte att jag själv skulle bli så fäst vid denna hobby när jag i våras köpte påsar med allehanda fröer som jag glatt planterade i små krukor. Efter någon vecka tittade små gröna skott fram…massor av små skott, överallt.
Det var då jag insåg att det kan vara en bra idé att ha läsglasögon på näsan när man köper och planterar fröer, för säkerhets skull. Skumögd som jag är, råkade jag nämligen köpa frö för diverse högväxande saker som blir närmare två meter höga och helst bör växa i det fria, eller åtminstone i ett stort växthus. Det kunde jag läsa på fröpåsen när jag väl hade planterat fröerna och satt på mig glasögonen…
Sedan den dagen lever vi i någon slags harmonisk symbios, mina växter och jag. Jag vakar som en hök över plantorna från morgon till kväll och tillbringar större delen av tiden på balkongen, i full färd med att vattna alla de törstiga växterna. Jag har insett att jag stortrivs bland blommor och blader. Här på balkongen har jag äntligen hittat mitt livs kall. 😊
Bilder: Helena Bure Wijk
Dold men inte glömd
Hundratals kvinnor avrättades i de svenska häxprocesserna, dömda för att vara häxor. Häxmorden i Sveriges radio P1 med Moa Soltanian Magnusson och Gustav Asplund är en True Crime-serie från 1600-talet med kopplingar till vår tid.
När jag mötte journalisten Gustav Asplund och vi samtalade om det hemska som hände i Ångermanland en gång i tiden så anade ingen av oss att vi har en gemensam historia. Men våra kopplingar till varandra visar sig vara närmare – och blodigare – än vi någonsin kunnat ana. Här finns alla avsnitt i serien ”Häxmorden” att lyssna på.
Många anmödrar halshöggs och brändes på bål 1675 men i min släkt har man aldrig talat om det hemska som hände en gång i tiden. Det verkade nästan som om en barmhärtig glömska hade lagt sig över det hela. När jag som 20-åring började släktforska och till slut hamnade i häxprocessernas tidevarv så insåg jag att släkthistorien visserligen hade dolts, men den var inte bortglömd. Min farmors mamma fick namnet Emerentia efter anmodern som en gång i tiden ansågs vara en av de ”argaste trullpackorna”, trollkunniga Emerentia i Dynäs. En annan anmoder, Margareta Olofsdotter, ansågs vara den ”värsta” trollpackan av dem alla och även hennes namn har ärvts i släkten, bland andra farmor och jag fick bära hennes namn.
Trollkunniga Emerentia i Dynäs, Gudmundrå ansågs ha förmågan att bota sjuka med hjälp av örter och läsningar, men hon tycks även ha varit en väldigt stark kvinna som vågade stå upp och trotsa rådande normer. Hon finns omtalad i gamla dokument långt före häxprocessernas tid. Under häxprocessen lyftes det fram att Emerentia ”i livstiden ett grovt trätorykte på sig hade, som några av nämnden vittnade om. Detta har också kyrkoherden och de gambla hört.”
När häxjakten drabbade Ångermanland blev det plötsligt väldigt viktigt att kika närmare på släktskap eftersom trolldom ansågs vara en kunskap som ärvdes inom släkten. Hustru Elisabeth i Aspby var visserligen en ärbar hustru med fyra barn, men hennes mamma var ”trollkunniga Emerentia i Dynäs, som i livstiden ett grovt trätorykte på sig hade”, och detta tycks ha vägt tungt.
Släktingar och grannar pekar ut Elisabeth som trollpacka. Många barn säger sig ha sett hustru Elisabeth i Blåkulla där hon ”reder mat, skurar fat, dansar och bolar med den fule under bordet”. Per i Fanom, 7 år har i Blåkulla sett en hustru med ett krokigt finger som ska vara Elisabeth. Elisabeth halshöggs och brändes på bål i Torsåker 1675 tillsammans med många andra kvinnor, bland andra dottern Anna och svågerns hustru Barbro.
”Hindrich Joensson i Aspby lade sin hand på bibeln och vittnade, att i den tid då Olof Eriksson friade till sin hustru Elisabetta, sade han något till honom som han då inte förstod: Skönt, idag har jag varit åstad och friat till en som sägs vara en trollkäringsdotter, på det att jag skall få smörlycka nog. Hans svärmoder var ju hustru Emeräntzia i Dynäs, Gudmundrå socken, som under sin livstid enligt ryktet gällt för att vara en trollkäring. Detta rykte hade många i salen hört, så även Herr Kyrkoherden och alla sade att ryktet var sant.” (rättegångsprotokoll angående trolldomsväsendet 1674, vol A I a: 1, Södra Ångermanlands domsagas arkiv)
Framtiden kommer att berätta mer
När det kom ett extremt oberäkneligt och samhällsfarligt virus som hotar mina medmänniskors hälsa så var jag tvungen att tänka om. Det mesta är fortfarande på experimentstadiet men jag var en av de första i Sverige som blev vaccinerad med en dos av Astras vaccin och en dos Pfizers.
Den mycket smittsamma och dödliga sjukdomen smittkoppor härjade i Sverige på 17- och 1800-talet och orsakade närmare 300 000 dödsfall. Sjukdomen blossade upp i kluster gång på gång och skördade många människoliv, men utrotades slutligen, framför allt med hjälp av vaccin.
Ett experiment
Smittkoppor var en extremt smittsam, dödlig sjukdom med svåra biverkningar som orsakade vattniga utslag som kallades ”koppor”. Sjukdomen drabbade alla samhällsklasser men slog hårdast mot barnen. Dödligheten i smittkoppor var mellan 10% och 20%. De som överlevde blev ofta döva, blinda och led av livslånga neurologiska biverkningar. De som överlevde sjukdomen kom att bli immuna mot smittan.
Den engelske läkaren Edward Jenner (f.1749 d.1823) upptäckte att mjölkerskor inte kunde insjukna i smittkoppor. I diskussioner med bönderna fick Jenner veta att de människor som tidigare hade haft den ofarliga sjukdomen kokoppor inte kunde få smittkoppor. Byläkaren Edward Jenner beslutade sig då för att försöka sig på att ”ympa” en pojke med kokoppor genom att rispa hans hud och ta var från en person som var sjuk i kokoppor, som påfördes på huden för att på så sätt ge ”experimentpersonen” samma sjukdom. Efter sex veckor upprepades samma procedur med smittkoppor. Pojken, som experimentet utfördes på förblev frisk och vaccinet som metod hade uppfunnits.
År 1816 blev vaccin mot smittkoppor obligatoriskt i vårt land. Det var ofta byns barnmorska eller klockaren som ansvarade för vaccinationerna i Sverige på den tiden. Under 1870-talet blev det obligatoriskt att vaccinera alla bebisar under deras första levnadsår. Vaccinationen utfördes genom att man rispade barnets hud med ett vasst instrument och kokoppsämnet infördes därefter i såret. Ofta direkt med vätska från en annan sjuk persons utslag. Detta kallades skyddskoppsympning. Efter någon vecka skulle barnen återkomma och visa upp en rejäl koppa på platsen som tecken på att man fått kokoppor, annars förväntades man omvaccineras. Efter att koppan läkt fick man ett karaktäristiskt ärr som fortfarande många har eftersom ympningen fortsatte långt in på 1900-talet. (Källa: SCB)
Ordet vaccination härrör förresten från latinets ”vacca” som betyder ”ko”. Även om obligatoriska vaccinationer infördes så återkom sjukdomen smittkoppor under vissa perioder och så sent som år 1874 avled fler än 4000 svenskar i sjukdomen. Man tror att mellan 70 och 95% av befolkningen måste vaccineras mot en viss sjukdom för att den inte ska sprida sig.
Allmänna vaccinationsprogrammet
Allmänna vaccinationsprogrammet i Sverige inrättades på 1940-talet för att förebygga smittsamma sjukdomar, främst tuberkulos men sedan även polio, smittkoppor, difteri, stelkramp, kikhosta och mässling. Tack vare programmet har samtliga sjukdomar minskat kraftigt i befolkningen, så vaccinationer har en väldigt god inverkan på folkhälsan.
Jag vill gärna tro att vårt naturliga immunförsvar blir som starkast när det får byggas upp och stärkas i lugn och ro. Har aldrig varit rädd för bakterier och virus tidigare. Tvärtom har jag tänkt att immunförsvaret grejar det mesta. Jag har inte vaccinerat mig mot något sedan jag var barn. Men när det kom ett extremt oberäkneligt och samhällsfarligt virus som hotar mina medmänniskors hälsa, och även min, så var jag tvungen att tänka om.
En ny samhällsfarlig sjukdom
Världen lärde känna en ny sjukdom 2003 som fick namnet ”svår akut respiratorisk sjukdom” (SARS). Den dödliga sjukdomen upptäcktes i 29 länder världen runt. Omkring åtta tusen fall upptäcktes och en tiondel av de insjuknade avled. Sjukdomen som orsakas av detta coronavirus hade cirka 50% dödlighet bland äldre och personer med underliggande sjukdomar. Ingen behandling eller botemedel fanns, förutom symtomlindring. Det elaka viruset lyckades stävjas, men återkom i ny form. Under 2020 drabbades världen av ännu ett coronavirus, SARS-CoV 2, med förmåga att orsaka allvarlig sjukdom hos människa.
Omkring fyra miljoner människor i världen har avlidit efter att ha blivit smittade av viruset SARS-CoV 2. Det är ett lurigt och oberäkneligt virus vi har att göra med och jag vågar inte alls lita på att ett starkt, naturligt immunförsvar har motståndskraft mot detta. Jag ser vaccination som en solidaritetshandling, på samma sätt som att bära munskydd/andningsskydd för att värna om mina medmänniskor.
Framtiden kommer att berätta mer
Vaccin mot SARS-CoV 2 har framställts med raketfart och i Sverige används idag Pfizer, Astra Zeneca (Vaxzevria) och Modernas vaccin. Pfizers och Modernas använder sig av en teknik där modifierat mRNA i ett inkapslat lipidhölje ges i vaccininjektionen. Den modifierade mRNA-molekylen kodar sedan för sars-cov-2:s spike-protein som fungerar som antigen för immunsystemet, som i slutändan bland annat leder till att neutraliserande antikroppar mot viruset produceras.
Vektorvaccinet från Astra (Vaxzevria) bygger på samma principer som DNA- och RNA-vaccin, men här finns genen för antigenet inbyggd i ett virus. Vaccinen består av ett försvagat och ofarligt virus där man har satt in en gen som kodar för ett antigen. Viruset tas upp av kroppens celler, där genen kan uttryckas och ger upphov till det önskade antigenet, som i sin tur sätter igång ett immunsvar.
Hur går det om man blandar en dos vektorvaccin (Astra) med mRNA-vaccin (Pfizer, Moderna)? Några mindre studier har gjorts i andra länder där man har konstaterat att det verkar fungera. Det mesta är fortfarande på experimentstadiet vad gäller SARS-CoV 2. Jag var en av de första i Sverige som blev vaccinerad med en dos av Astras vaccin och en dos Pfizers. Framtiden kommer att berätta mer om vaccinernas effekter och eventuella biverkningar, men jag lever ännu och mår bra *peppar, peppar* 🙂
Källor: Tekniska museet, SCB, Läkartidningen, Folkhälsomyndigheten, Läkemedelsverket
Ett enkelt liv med familj och lycka i centrum
När skogsfinnarna kom som nybyggare till Sveriges mest ödsliga trakter i slutet av 1500- och i början av 1600-talet var Finland och Sverige ett och samma rike. Både finländare och svenskar tillhörde den lutherska trosbekännelsen och var undersåtar i samma land, men kulturellt och språkligt fanns stora skillnader.
Stora olikheter
Det svenska bondesamhället var hierarkiskt uppdelat. Husbonden var den styrande och under honom befann sig de andra, uppdelade utifrån ålder, kön och arbetsuppgifter. Alla hade sin givna plats i det gamla bondesamhället. Kyrkan var själva navet i samhället och det var där man döptes, konfirmerades, vigdes och slutligen begravdes. Däremellan gick man till gudstjänst varje söndag och till regelbunden nattvard.
Skogsfinnarna hade stor erfarenhet av livet i skogarna redan när de anlände, ibland med en tobaksdosa eller näverstrut fylld med snabbväxande svedjeråg som enda bagage. De bosatte sig på obebyggd mark, långt in i skogarna och det kunde vara många mil till kyrka och bygemenskap, varför assimilering in i det svenska samhället- och språket kom att dröja.
Familjen och hemmet i centrum
För de östfinska nybyggarna var familjen och klanen självaste navet i tillvaron och man hade inte någon hierarkisk uppdelning. Även de så kallade ”lösfinnarna”, de som saknade egna torp, fick dela på årets skörd med de bofasta finnarna. Östfinnarnas enkla hus, pörten (från finskans ”pirtti”) dominerades av en stor ugn, varifrån röken spreds i allrummet och försvann ut genom små gluggar på väggarna. Genealogen Abraham Hülpers som var verksam under 1700-talet beskrev hur finnarna satt i sina stugor och tittade ut genom fönstergluggarna, mörka i ansiktet av ”rök och solhetta”.
Rökstugan fungerade som bostad för både människor och kreatur, som ria (torkhus för säd) och som bastu. Hülpers beskriver hur den kunde se ut: ”Rökstugan gör rätt för namnet, den liknar utanpå våra badstugor, och inuti är den mörk, hälst då fönsterluckorna stå igen. Här vistas finnarna både vinter och sommar. De hafva här ett långt bord med bänkar omkring väggen. Uti några finnas lafvar, men eliest ligga de mäst på golfvet. Sängar brukas sällan, om icke hos någon nämndeman. Deras sängkläder bestå endast af en halmtapp och en svart skinnfäll. Barnen ligga merendels om vinteren på ugnen, men eljest på golv eller bänkar i skinnfällar”.
Att män och kvinnor badade ångbastu tillsammans var något man från kyrkans håll såg med oblida ögon på. ”I seder och lefnadssätt skiljas finnarna ifrån nybyggarena. De bada hela året igenom, 2 a 3 gånger i veckan. Blygsamhet saknas vid sådana tillfällen; då slika bad anställas i hela bylagets sammanvaro af bägge könen, icke allenast i badstugan, utan och på marken; ty detta folket springa vintertiden nakna ifrån badstugan och vältra sig i snödrifvan, men om sommaren kasta de sig i sjön, eller ösa vatten på hvarandra. De likna deruti Ryssarna, hvilka på samma sätt anställa sina bad, som jag sedan, under varelsen i Ryssland, haft tillfälle at få se” skrev hembygdsforskaren och prästen Erik Fernow på 1700-talet.
Skogsfinnarnas liv tycks ha präglats av enkelhet. Även maten var enkel och nationalrätten mutti, en gröt som kokades i fiskspad eller i vatten med ister, kunde bäras med i väskan och ätas kall direkt ur handen. Till helgen blandades gröten med vete- eller kornmjöl och kokades i surgrädde.
Troende men inte så kyrkliga
Nybyggarna från Savolax tycks ha haft en stark tro på ”något högre” och även en stark tilltro till magi, men man verkar inte ha varit särskilt kyrkliga. Visst tillhörde man den lutherska trosbekännelsen, men den avskalade religiösa tron där ”ordet” stod i centrum, tycks inte ha imponerat särskilt mycket på nybyggarna. Man blandade hellre böner från katolsk tid med magiska läsningar, i hopp om beskydd för liv och lycka. ”Man höll fast vid sina gamla hedniska bruk som på ett egendomligt sätt sammanflätades med kristna, katolska religionsbegrepp. Det mystiska i de ofta praktfulla katolska ceremonierna gjorde ett djupt intryck på det enkla folket” skrev historikern Richard Gothe.
Lyckan var central och den ville man vinna, men man måste även försöka bevara densamma – och återvinna den, om den gått förlorad. Lyckan måste även skyddas då man föreställde sig att den kunde stjälas av illasinnade människor och väsen. Enligt Richard Gothe gjorde man skillnad mellan sjukdomar som uppstått genom illasinnade människor –panentatauti och dem som blivit pålagda av Gud – jumalantauti. Jumalantauti befattade man sig inte med, men panentatauti ansågs kunna botas med örter, salvor och diverse magi. De kloka vismännen- och kvinnorna trodde sig inte kunna utföra några mirakel på egen hand. Man såg sig som medhjälpare till Gud. ”Kylle se cwle Somen kielen, ioca ymmerdä Caikein mielen” (Han som ser i alla hjärtan neder, nog förstår Han ock, vad finnen beder)!”
Ett av de äldsta finska ord som fortfarande finns kvar i svenska språket är ordet ”pojke” som har använts sedan medeltiden. Ortsnamnsforskaren Gunnar Pellijeff har lyft fram att de vanligaste stamorden i de finska ortsnamnen var lampi (tjärn), suo (kärr) och mäki (backe) vilket visar vad som var värdefullt för den östfinske nybyggaren. Man behövde en backe att odla och bygga sitt torp på, en tjärn att fiska i, samt ett kärr där ängsgräs till djuren kunde hämtas. Ett annat ord som finns bevarat i ortsnamn från tiden då de finska nybyggarna kom är ”aho” som betyder svedjeäng.
Svenska dagstidningar genom tiderna
Kungliga bibliotekets söktjänst ”Svenska dagstidningar” innehåller digitaliserade dagstidningar mellan år 1645 och fram tills idag. Allt material som är äldre än 115 år kan läsas fritt på internet. Yngre material, som är upphovsrättsskyddat, kan läsas i Kungliga bibliotekets mikrofilmsläsesal i Humlegården, Stockholm samt på vissa bibliotek. Här finns en lista över de bibliotek som erbjuder söktjänsten.
De gamla dagstidningarna kan vara en riktig skattkammare för oss som släktforskar. Man kan söka på namn, ort, gård, årtal eller vissa händelser…bara fantasin sätter gränser. Har man tur kan man hitta någon liten (eller stor) nyhetshändelse där anfäder- och mödrar var inblandade en gång i tiden. Jag hittade en artikel om en eldsvåda i Nyland, Ångermanland där en anfader räddade sin familj från lågorna genom att kasta ut hustrun och barnen genom fönstret 1902.
Om man inte släktforskar så kan det vara ett nöje att bara bläddra på måfå i de gamla tidningarna där det finns många intressanta artiklar. Att läsa annonserna från 1800-talet kan locka till skratt om man känner att man behöver muntras upp lite.
Just nu arbetar man för fullt på Kungliga biblioteket med att fylla på söktjänsten ”Svenska dagstidningar” med miljontals nya sidor. Om några år (2023) kommer samtliga tidningar från 1645 – 1906 att finnas fritt tillgängligt för alla.
Häxberget i Torsåker, Ångermanland
Mellan åren 1668-1675 pågick trolldomsrannsakningar i Ångermanland och på hösten 1674 och våren 1675 avrättades där cirka 71 personer.
Jorden skulle snart gå under och de trollkunniga bar skulden
Det hade varit missväxt i området under flera år och människorna svalt – allas ögon riktades då mot de människor som ansågs ha övernaturliga förmågor. Man trodde att världen stod inför en apokalyps och de gamla läkekunniga tanterna och farbröderna troddes vara skyldiga till detta.
Några pojkar berättade att de hade hört att ”trullkärringarna” förbannade ”allt som på jorden är och allt som växer däruppå”. Eftersom trolldom ansågs vara en överförbar kunskap inom familjen så fängslade man, torterade och halshögg även släktingar till de misstänkta trollpackorna. De misstänkta var dömda på förhand och fördes till en grotta i närheten där de tros ha hållits fängslade under vintern 1674 och följande vår. Jordprover som har utförts på avrättningsplatsen har visat att bål har brunnit vid tre tillfällen. ”Resultatet av gjorda undersökningar visar med full evidens att folktraditionen här har rätt. Häxberget bär med skäl sitt dystra namn” (Jan Stattin, 1952).
Tvingades att sjunga psalmer på väg till avrättningsplatsen
I juni 1675 fick de arma människorna se solens ljus för första gången efter flera månader i en fängelsehåla. De som överlevt tortyren och svälten trodde nu att de skulle få komma hem till sina barn, men istället väntade prästen, grannarna och släkten – de äkta männen, bröderna och även de äldre sönerna utanför fängelsehålan, med grepar och andra tillhyggen. De tvingade kvinnorna att gå sju kilometer till avrättningsplatsen.
Många dödsdömda svimmade under vägen av utmattning och man tvingade dem då att sjunga psalmer. Kvinnorna svimmade av utmattning och av dödsängslan enligt vittnesmål, men föstes framåt till avrättningsplatsen av sina egna anhöriga. Brita Rufinia, som var hustru till kaplan Laurentius Hornaeus och syster till min anfader Johan har berättat följande om den dagen:
”Äntligen kom de anklagades confirmerade dödsdom, varpå följde den tänkvärda blodiga executionen. De samlades alla till Torsåker, eller moderkyrkan. Där hölls fångstpredikan och meddelades dem Herrens heliga nattvard. Då först började var och en att öppna ögonen. Här ropades himmelsskriande hämnd över dem som förorsakat deras oskyldiga död, men här hjälper varken rop eller tårar. Föräldrar, män och bröder höllo spetsgård. De drevos, 71 stycken, av vilka endast tvenne kunde sjunga en psalm, som de under vägen upprepade sedan de sjungit den till ända. Många dånade under vägen, av matthet och dödsängslan, vilka av sina anhöriga släpades fram till rättesplatsen som ligger mitt i pastoratet, ½ mil från alla tre kyrkorna och kallas bålberget”. (Källa: Hornaeus, Sannfärdig berättelse om trolldomsväsendet)
Släpade de anhörigas kroppar upp till bålet och gick sedan hem, ”utan sinnesrörelse”
Väl framme vid avrättningsplatsen väntade två bödlar från Härnösand nedanför det som har kommit att kallas bålberget, eller häxberget. Allt var planerat i detalj och man halshögg kvinnorna nedanför berget för att inte allt blod skulle släcka elden. Efter att de anhöriga hade tagit hand om de dödas kläder släpade man de huvudlösa kropparna till elden som brann däruppe på berget. Enligt vittnesmål gick man sedan hem, var och en till sitt, utan sinnesrörelse.
Så hittar du dit:
Avrättningsplatsen ligger i Kramfors kommun, vid Lesjön, där de tre socknarna Ytterlännäs, Dal och Torsåker möts. Från Torsåkers kyrka går en stig, ”häxstigen”, till Bålberget som är ca 7,5 kilometer. Man kan även parkera bilen vid foten av berget och sedan promenera cirka 400 meter till avrättningsplatsen.
Året runt på udden
Sedan jag var i 20-års åldern har jag varje år cyklat ner till Mälaren i Västerås, så snart isen gått upp om våren. Jag brukade tillbringa varje ledig stund på bryggorna vid Öster Mälarstrand. På den tiden fanns ingen bostadsbebyggelse i området, bara några industribyggnader samt båtuppställningsplatser så långt ögat nådde. På Öster Mälarstrand fanns ett mysigt café dit jag ofta brukade gå. I dag är området längs Östra hamnen, Lillåudden och Öster Mälarstrand nästan omöjligt att känna igen på grund av alla bostadshus som har tillkommit, men vackra Mälaren är densamma som förr. I ett tidigare inlägg har jag berättat lite mer om Lillåuddens historia. Här finns en länk till inlägget ”Lillån och udden”.
Sedan 2016 är jag bosatt här på ”udden” och behöver inte längre cykla långt för att se hur solen glittrar i vattnet om våren. Att få tillbringa några stunder då och då vid Mälaren gör mig lika lycklig och rofylld nu, som då. Här sitter jag gärna och blickar ut över vattnet.
Det är så fint att följa årstidens växlingar och se fåglarna komma tillbaka varje år. På våren kommer grågässen hit och bygger sina bon vid strandkanten. De beskyddar sina ungar så fint och när de simmar med sina små finns alltid en vuxen längst fram och en längst bak i ledet.
Varje vinter kommer gråhägern ”Gunnar” till udden. Det var min dotter som döpte pippin (han heter säkert något annat). Gunnar brukar ofta sitta och fiska under bron där isen är tunnare.
Lite längre bort, vid Kokpunkten där vattnet är varmare bor den lilla mandarinanden som en gång förvillade sig hit från Asien. I den varma viken har den exotiska pippin fått goa små vänner i gräsänderna och verkar känna sig hemma i ”gänget”.
Foton: Helena Bure Wijk
Medial sedan barndomen
Den mediala förmågan verkar ha funnits i släkten sedan urminnes tider och redan tidigt 1600-tal var mina anfäder- och mödrar kända för att kunna bota sjuka och hitta försvunna föremål. På den tiden ansågs förmågan ärvas ned inom familjen, från föräldrar till barn. Under häxprocessernas tid blev det tydligt att även kyrkan trodde att fama publica, släktskap, var ett starkt indicium för trolldom. Många människor inom samma släkt halshöggs och brändes på bål som häxor 1675.
Det enda jag visste var att jag absolut inte ville
När jag som ung upptäckte att jag är medial kände jag inte till att förmågan finns i släkten. Det enda jag visste var att jag absolut inte ville vara medial.
En stor del av min barndom tillbringade jag nämligen i en frikyrkoförsamling och där fick man lära sig det mesta om himmel och helvete, ont och gott. Om man följde Jesus och blev frälst så skulle allt bli bra. Jag minns hur pastorn visade en bok som hade en svart och en guldfärgad sida i söndagsskolan. De goda människorna skulle få vandra på gator av guld tillsammans med Jesus i livet efter detta. För de andra väntade totalt mörker och ett evighetslångt lidande i gehenna. Den rädsla jag fick med mig från kyrkotiden gjorde att jag absolut inte kunde acceptera att jag hade ”övernaturliga” förmågor. Att ägna sig åt det ockulta gick ju stick i stäv med bibelns budskap och jag var livrädd för den där djävulen som man alltid pratade om i kyrkan…
Religiösa övertygelser
Det här var på den tiden då ingen pratade högt om parapsykologi och medialitet. Det fanns inget internet på den tiden och enda källan till information var det kommunala biblioteket. Jag bestämde mig för att gå dit och läsa igenom all litteratur inom området. Jag lyckades bara hitta tre böcker – ”Jag ser”, ”Jag hör” och ”Seanser”, skrivna av mediet Astrid Gilmark som redan på 1960-talet gick ut offentligt med att hon var synsk.
Det var en ganska ensam tid och jag kände inte till någon i släkten som hade samma ”problem” som jag. Jag vände mig till en pingstpastor som sa att jag måste be Jesus om förlåtelse. Jag visste inte vad jag skulle be om förlåtelse för, men gjorde det ändå. Det hjälpte inte. Jehovas vittnen kom på visit en dag och menade att det var djävulen som hade öppnat en kanal till mig. Anledningen skulle vara att jag hade läst en bok om indisk psykologi.
Jag sökte efter svar överallt, men hittade ingenting. När jag till slut hittade en spiritualistisk förening och kontaktade dem, hade jag hoppats på att få lite vägledning om hur jag skulle hantera det hela, men rådet jag fick var i stället att föreställa mig att jag hade en ”ostkupa på huvudet”. Då skulle de onda andarna inte kunna nå mig.
Foto: Astrid 1963, Uppsala museum
Jag var visserligen ung och rädd vid den här tiden, men inom mig kände jag att de här religiösa föreställningarna jag mötte från olika håll var ganska märkliga. Jag började känna mig trött på all religiös övertygelse och hade inte den minsta lust att gå med i spiritualisterna och föreställa mig en ostkupa på huvudet, heller. Jag skrev ett långt brev till Astrid Gilmark. Om någon kunde ge mig råd, så var det hon, tänkte jag.
När svarsbrevet kom var det hennes make som skrev brevet och jag fick veta att Astrid hade varit tvungen att gå under jorden och bodde nu på okänd ort, då hon under lång tid blivit förföljd av religiösa grupper. Jag insåg att jag var helt ensam. Ensam är inte alltid stark, men om jag bara kunde hitta vägar att själv kunna kontrollera min medialitet så kunde jag kanske lära mig att leva med det?
Lärde mig leva med det
Ordet intuition kommer av latinets introire som betyder ”att gå inåt”. Den intuitiva förmågan har vi alla. Det är en slags insikt i stunden som går bortom förnuftet och som förmedlas från vårt undermedvetna. Intuitionen finns där ständigt men för att bli en fruktbar kraft i våra egna och andra människors liv behöver den intuitiva insikten kombineras med logiskt tänkande. Att gå omkring här på jorden och hela tiden känna på sig saker, att känna in hur andra varelser känner sig och vad de behöver är till ingen hjälp, vare sig för den inkännande personen eller hans/hennes omgivning om man inte känner att man har kontroll. Jag bestämde därför att jag skulle lära mig att ta kontroll över min mediala gåva/förmåga. Varsel och sanndrömmar ville jag inte ha. Jag ville själv bestämma när jag ”öppnade” och när jag ”stängde” för den intuitiva förmågan.
Jag började utforska hur förmågan fungerade genom att be människor i min omgivning att skriva eller rita saker på ett papper, lägga ned arket i ett kuvert och sedan skulle jag, utan att se vad som fanns inuti, beskriva vad som ritats/skrivits. Det fungerade väldigt bra. Jag minns en gång när en person hade ritat en cirkel och vikt pappersarket på mitten. Jag beskrev cirkeln som en halvmåne eftersom teckningen var vikt på mitten för det var så den såg ut för mig. Från detta gick jag över till att läsa av föremål. Genom att hålla ett föremål – en ring, ett armbandsur eller något annat i handen, kunde jag berätta om personens liv. Vissa föremål hade mer att berätta än andra. En ny klocka exempelvis, hade ingen historia alls. Att läsa av föremål kallas psykometri (själsmätning på latin) och jag kände med tiden att det var begränsande. Jag behövde inga ”redskap” som föremål eller kortlekar och behövde inte heller vara fysiskt nära personen som vägledningen gäller. Ju mindre jag vet om personen desto bättre fungerar det och det spelar ingen roll om vi är hundratals mil ifrån varandra eller om vi sitter i samma rum.
Det har nu gått trettiofem år sedan jag började hjälpa människor genom medial vägledning och den förmågan/gåvan har aldrig varit till belastning, bara till glädje. Under senare år har jag utbildat mig för flera duktiga lärare och blev certifierat medium 2011.
Under sommaren medverkade jag i radioserien Häxmorden i P1 och ni som lyssnade till slutet kanske undrar om jag nu ska läsa till präst? Jag har läst teologi i många år på universitetet och funderade en tid om jag kanske ska bli präst, men vid närmare eftertanke insåg jag att det inte skulle bli så bra, varken för kyrkan eller mig, så jag hoppar över det 🙂
Offer eller förövare?
Under sommaren medverkar jag i programserien ”Häxmorden” i Sveriges Radio P1. Första avsnittet, ”Offer eller förvare?” finns att lyssna på här
Hundratals kvinnor avrättades i de svenska häxprocesserna, dömda för att vara häxor. Häxmorden i Sveriges radio P1 med Moa Soltanian Magnusson och Gustav Asplund är en True Crime-serie från 1600-talet med kopplingar till vår tid. Här berättas historien om vad som hände och hur det kunde ske. Hur gick det till när staten mördade hundratals kvinnor, i det som kallats det värsta justitiemordet i svensk historia? Men det är också jakten på vår egen släkthistoria, som kanske också är din.
Avsnitten sänds på tisdagar varje vecka klockan 14.30 med start 29 juni. Häxmorden finns även att lyssna på i Sveriges Radios app.
I morse medverkade journalisten Gustav Asplund och jag i P1-morgon i Sveriges Radio. Inslaget finns att lyssna på här.
Samme anfader på flera grenar
När jag hjälper släktforskare att bygga släktträd får jag ibland frågan varför samme ”gube” dyker upp på flera släktgrenar i trädet. Vid första anblick kan det verka som om släktforskningen inte stämmer, men det här fenomenet är ganska vanligt och kallas anförlust. Anförlust uppstår när släktingarna har gemensamma föräldrar eller mor/farföräldrar.
Även om det också längre tillbaka i tiden var förbjudet att gifta sig med nära släktingar så gjorde man det ändå, främst med syftet att behålla egendom inom släkten. I Vånga, Östergötland, där bergsmannafamiljerna bodde en gång i tiden, gifte man sig ofta med kusiner för att behålla gruvor och hyttor inom familjen och detta har medfört att många nu levande Vångabor som släktforskar har ganska få personer i sin antavla, men dessa personer förekommer flera gånger i släktträdet. Släktgiften har längre tillbaka förekommit i Sverige, speciellt inom vissa grupper.
Foto: Helena Bure Wijk
Jag har hittat en bergsman som är min anfader på två släktgrenar i Östergötland samt Pål ”finne” i Ångermanland som är min anfader på flera släktgrenar. Dessa kusingiften skedde i början av 1600-talet så förhoppningsvis har det inte blivit några bestående men då ingen har gift sig inom släkten sedan dess.
Värre var det för Karl II av Spanien…
Kung Karl II av Spanien, Neapel och Sicilien som även kallades Karl den vansinnige, tros ha fått genetiska defekter på grund av långvarig inavel i släkten. Det sägs att hans syster gifte sig med sin morbror och Karls mormor var också hans faster. Inom vissa adliga ätter och kungahus har släktgiften varit vanligt förekommande då man ansåg att det var ett bra sätt att behålla jordegendomar, gods och gårdar inom släkten. Nackdelen med ett sådant inavelssystem är att det kan bidra till genetiska defekter.
Att samme ”gube” dyker upp på flera grenar i släkten beror alltså på det som kallas anförlust. Anförlust i släktträdet uppstår när släkten på vissa grenar består av ett färre antal personer på grund av giften inom släkten och beror på att en anfader/anmoder har gemensamma föräldrar eller mor/farföräldrar.
Finska anor i Norge
Att släktforska är fantastiskt roligt men kan ibland vara oerhört frustrerande. Speciellt, om man som jag, söker rötter till de östfinska anfäder och mödrar som en gång i tiden bosatte sig i Ångermanland.
Släktnamnet var oerhört viktigt för skogsfinnarna och visade vilken grupp man tillhörde. Namnen bildades efter klanledarens förnamn, tillnamn, yrke, utseende eller hemort, exempelvis släktnamnet Hakkarainen som betyder stenhuggare och Karjalainen som betyder karelare. Men de östfinska nybyggare från Savolax som bosatte sig i Ångermanland i slutet av 1500- och början av 1600- talen förlorade snabbt sina släktnamn och kallas endast förnamn och ”finne” i dokumenten. Spåren efter skogsfinnarna är få och har resulterat i att jag och många andra släktforskare har släktträd med många Pål, Grels, Henrik och Eskil ”finne”, som vi inte kan forska vidare på. Inte heller går det att hitta deras finska släktnamn.
De finska nybyggare som kom till finnskogarna i Värmland och norska Hedmark är lyckligtvis mycket väl dokumenterade. En stor del av dagens befolkning i Hedmark är ättlingar till de finska nybyggare som en gång i tiden slog sig ned där och man är stolta över sitt arv. Man har kartlagt sina rötter med hjälp av DNA-test och lyfter fram den skogsfinska kulturen genom att anordna årliga marknader och sammankomster där de gamla skogsfinska traditionerna, hantverk och mat står i fokus.
Liitiäinen i Hedmark
Släkten Liitiäinen (som jag härstammar från) tycks ha kommit till Hedmark, Norge via Gästrikland, Sverige, i mitten av 1600-talet. I Hedmark bosatte man sig vid Gravberget och Risberget, Våler. Släkten spred sig även till svensk sida (Aspberget och Södra Finnskoga) men många ättlingar finns i dag kvar i området vid Gravberget.
Om Ingeborg Henriksdatter Liitiäinen finns många berättelser. Ingeborg föddes 1720 i Gravberget, Våler, som dotter till Henrik Andersen Liitiäinen och Anne Mortensdatter. Hon fick flera barn utom äktenskap och kom att bli omtalad som ”Ingeborg løskone”. När hon födde sin andre son utom äktenskap 1742 antecknades följande:
”Ingeborg Henricksdaatter i Graffbberged stevnet for å forklare hvem som er far til det andre barnet hun, som ennå ikke er gått til Guds bord, nestleden høst fødte til verden. Hun skal ha utlagt ektemannen Henrik Mortensen Grafberged, som har sin hustru i live, for barnefar. Ingeborg er også stevnet for andre leiermål i sin ungdom, Utsatt”.
(Källa: Morten Nasch Sandvold)
Barnafadern(fäderna?) tycks ha varit gifta män i trakten och Ingeborg blev hatad av många, speciellt av de gifta kvinnorna som såg henne som ett hot. Det har berättats att kvinnorna i Gravberget tvingade bort henne och att hon därför bosatte sig under ett liggande stenblock, en bit ovanför bebyggelsen i Gravberget. Enligt denna vandringssägen var det också där hon födde sonen Daniel år 1741. Ingeborg dömdes sedermera att flytta därifrån och tillsammans med barnen begav hon sig till en ny sten, vid Haldammen, Gravberget.
Vill du också söka dina rötter i Norge?
Digitalarkivet är en fantastisk tjänst där man kan söka i kyrkböcker och andra handlingar helt gratis.
När sommaren är som vackrast
Nu är sommaren som allra vackrast. Ljuset. Dofterna. Grönskan. Det är så bedövande vackert alltsammans men jag kan inte låta bli att känna ett litet, litet sting av vemod nu när ljuset redan har nått sin höjdpunkt genom sommarsolståndet, som inföll härom dagen. Men sommaren har bara börjat och framför oss väntar många härliga och ljusa dagar.
Vår älskade kisse Esther stortrivs på den inglasade balkongen i söderläge och tillbringar mycket tid där, bland diverse tomatplantor och andra växter.
Hon verkar stortrivas i den växthusliknande värmen, men under värmeböljan var vi tvungna att försöka skydda den envisa kissen med ett provisoriskt ”parasoll” då hon ville vara på balkongen trots att det var minst 40+ i solen.
Balkongen påminner förresten numera om en djungel sedan jag råkade plantera alltför många fröer med högväxande tomatplantor i våras (när jag glömde att sätta på mig läsglasögonen). Mängder av klasar med små tomater kan skymtas bland grenarna.
Nu närmar vi oss midsommar då natten är som ljusast och vackra små blommor växer på ängarna. Enligt gammal tradition får man veta vem man ska gifta sig med om man plockar sju eller nio sorters blommor på midsommarnatten och sedan lägger blommorna under huvudkudden. I drömmen kommer svaret. Jag måste erkänna att det där inte alls har fungerat för mig, men envis som jag är ska jag göra ett nytt försök på fredag.
Veckan efter midsommar, på tisdag 29 juni sänds första delen av Häxmorden i Sveriges Radio P1, klockan 14.30.
I juni år 1675, för 346 år sedan, avrättades många människor för trolldom i Torsåker, Ångermanland. Många av de avrättade var mina och många andra, nu levande människors anmödrar. Häxmorden i P1 där jag medverkar är en True crime-serie av journalisterna Gustav Asplund och Moa Soltanian Magnusson som tar sin början i 1600-talet och kopplar dåtid till nutid. Dokumentärserien Häxmorden sätter nytt ljus på häxprocessernas blodiga historia då hundratals människor i Sverige och var femte kvinna i Torsåker, Ångermanland avrättades för brott de inte hade begått.
Om du är morgonpigg och vill lyssna så medverkar Gustav Asplund och jag i P1-morgon i Sveriges Radio på onsdag 30 juni cirka klockan 06.40.
Önskar er alla en fin och glad midsommar!
Radera släktträd och släktbilder på internet enligt GDPR-lagen
Jag har i tidigare inlägg skrivit om hur svårt det kan vara att radera släktträd och släktfoton som man har publicerat på olika släktforskningssidor. Tack vare en snäll och kunnig läsare som tipsade mig om GDPR-lagen har jag nu fått hjälp att radera vissa uppgifter som har funnits på internet i många år. Andra uppgifter har visat sig vara svårare att radera.
Geneanet raderade direkt
Geneanet har fler än fyra miljoner medlemmar och bygger på att medlemmarna delar med sig av släktträd och familjebilder. Ett premiummedlemskap ger tillgång till ytterligare möjligheter. Jag byggde ett släktträd på Geneanet för många herrans år sedan men min dåvarande e-postadress finns inte längre kvar och lösenordet har för länge sedan fallit ur mitt minne. När jag kontaktade Geneanet med en förfrågan härom dagen, om de kunde hjälpa mig att radera mitt gamla släktträd som har funnits offentligt på internet sedan 2004, så hade jag inga större förhoppningar. Men inom några timmar fick jag ett vänligt svar.
Man kan avsluta sitt konto på Geni, men aldrig radera sitt släktträd
Även My Heritage och Geni har svarat vänligt och snabbt på mina förfrågningar, men då GDPR-lagen inte omfattar anfäder-och mödrar längre tillbaka i tiden så kommer mitt träd på Geni (med diverse felaktigheter som jag inte kan ändra) att finnas kvar på internet. Man har hjälpt mig att radera vissa foton samt några profiler på nu levande släktingar. Alla andra uppgifter som jag mödosamt har forskat fram genom åren och har lagt in i trädet kommer att finnas kvar och mitt släktträd ”ägs” fortfarande av andra personer som har ”hakat” in i släktträdet.
Som engagerad släktforskare kanske man lägger in värdefulla personberättelser i släktträdet men dessa släktberättelser är inte heller ens egna om man inte kan bevisa att man har copyright på dem.
Man kan avsluta sitt konto på Geni, men aldrig radera sitt släktträd eftersom andra användare har ”hakat” in och blivit en del av samma träd. Jag önskar att jag hade vetat om detta när jag byggde mitt träd på Geni, men det finns naturligtvis ingen information om sådant när allt handlar om att så många som möjligt ska dela med sig av så mycket information som möjligt.
När jag avslutade mitt konto på Geni ”övertogs” mitt släktträd av andra personer och sedan dess har jag bara kunnat se på hur mina uppgifter, bilder och även felaktiga släktuppgifter ”valsar” runt i olika släktträd på internet och även som ”smarta matcher” på My Heritage. Jag har ingen möjlighet att ändra felaktigheterna eftersom det nu är Geni och My Heritage som äger mina uppgifter.
I e-postsvaret till mig hänvisar Geni till sina villkor som jag borde ha läst igenom mycket noga innan jag började bygga mitt träd. Där står det bland annat: ”If, however, you invite other Members to share your family tree on the Service, or agree to merge your family tree with another Member’s family tree on the Service (in either case, a ”Shared Family Tree”), then you agree that you will not delete Content in the Shared Family Tree except to correct inaccurate or offensive data”.
Har trasslat in mig i nya grenar
Här hade jag tänkt skriva ett inlägg om släktgrenarna till de okända fäder på 1800-talet som jag försöker att reda ut, men har istället trasslat in mig i en djungel av tomatplantor på balkongen.
Har ägnat nationaldagen åt att vattna alla törstiga tomatplantor på balkongen. Jag är alldeles novis på det här med odling men tänkte i våras att det skulle vara härligt med någon liten grön växt att pyssla om. Jag köpte påsar med allehanda fröer som jag glatt planterade i små krukor och efter någon vecka tittade små gröna skott fram…massor av skott, överallt.
Jag insåg då att det kan vara en bra idé att ha läsglasögon på när man köper och planterar fröer, för säkerhets skull. Skumögd som jag är, råkade jag köpa fröer med högväxande tomatplantor som kommer att bli närmare två meter höga. Plantorna är redan meterhöga och jag misstänker att balkongen kommer att se ut som en djungel framåt midsommar. Har lyckats adoptera bort två plantor till min mamma, men resten växer och frodas så det knakar här på balkongen…
Den härliga värmeböljan har kommit med besked, så jag hoppar nog över kyrkböckerna just idag. Det är 35 grader varmt i lägenheten, men jag hittade en fungerande golvfläkt i garderoben. Nu sitter jag här och njuter av svalkande vindar. Önskar er alla en härlig sommar! ❤
Träd som inte kan raderas
Som gammal släktforskare har jag genom åren gjort många misstag som jag lärt mig av men mitt mest ödesdigra misstag var nog att jag en gång i tiden byggde ett släktträd på Geni där jag lade in allt jag forskat fram om min släkt, inklusive gamla släktfoton och släktberättelser. När jag sedan ville radera mitt träd så visade det sig vara helt omöjligt. Tack vare ett fint brev från en läsare här på bloggen som tipsade mig om dataskyddsförordningen (GDPR) så känner jag nu äntligen lite hopp.
Träd som inte går att radera
Geni erbjuder sina användare att kostnadsfritt lägga upp sina släktträd. Geni ägs av företaget My Heritage och alla uppgifter som publiceras på Geni används på My Heritage som ”smarta matcher”. Om man vill vara krass kan man säga att företaget tjänar stora pengar på att naiva människor som jag, ger bort sin mödosamt förvärvade släktforskning, med släktbilder och allt, gratis. Sedan säljs uppgifterna vidare som smarta matcher, via dyra abonnemang.
Det är enkelt att lägga in uppgifter och ”bygga” släktträd på Geni till en början men det blir med tiden oerhört svårnavigerat allt eftersom trädet växer och nya användare ”hakar” in i trädet. På Geni kan man bygga sitt släktträd med obegränsat antal personer i trädet men det finns ingen möjlighet att radera trädet om man skulle vilja. Man kan avsluta sitt konto, men aldrig radera släktträdet eftersom andra användare har ”hakat” in och blivit en del av samma träd. Jag önskar att jag hade vetat om detta när jag byggde mitt träd på Geni, men det finns naturligtvis ingen information om sådant när allt handlar om att så många som möjligt ska dela med sig av så mycket information som möjligt. När jag avslutade mitt konto på Geni ”övertogs” mitt släktträd av andra användare och sedan dess har jag bara kunnat se på hur mina uppgifter, bilder och även felaktiga släktuppgifter ”valsar” runt i olika släktträd på internet och även som ”smarta matcher” på My Heritage. Jag har ingen möjlighet att ändra felaktigheterna eftersom det nu är Geni och My Heritage som äger mina uppgifter.
Nya lagar och en smula hopp
Tack vare en omtänksam och kunnig läsare här på bloggen fick jag nyligen veta att det kan finnas möjlighet att radera det gamla släktträdet på Geni/My Heritage. Enligt dataskyddsförordningen (GDPR) har man nämligen rätt att få information om när och hur personuppgifter behandlas/används. Om de publicerade uppgifterna grundar sig på samtycke och man sedan väljer att återkalla detta samtycke, eller om företaget använder uppgifterna för direktmarknadsföring så ska uppgifterna raderas om den enskilde önskar det, liksom om personuppgifterna inte längre behövs för de ändamål som de först samlades in för. Om man önskar att uppgifter ska raderas så kontaktar man företaget. Från det att man skickat in sin begäran har företaget 30 dagar på sig att behandla ärendet. Ibland kan denna tid förlängas på grund av hög arbetsbelastning.
På Integritetsskyddsmyndigheten finns mer information.
”Om personuppgifter har publicerats, eller på annat sätt gjorts offentliga, exempelvis i ett socialt nätverk, i ett internetforum eller på en webbsida så räcker det inte alltid att uppgifterna raderas där. I dessa situationer måste den som offentliggjort uppgifterna också vidta rimliga åtgärder för att informera andra som behandlar uppgifterna om den enskildes begäran så att även kopior av eller länkar till uppgifterna tas bort”. (Källa: Lawline.se)
Jag har kontaktat My Heritage/Geni med min begäran om att alla uppgifter ska raderas snarast och fick ett vänligt svar väldigt snabbt. Det återstår att se om man kommer att vidta några åtgärder, men GDPR-lagen ger i alla fall en smula hopp för mig och andra släktforskare som har gjort samma misstag. Fortsättning följer… 🙂
Barnhusbarn i Stockholm
Första barnhuset i Sverige
Stiftelsen Allmänna barnhuset i Stockholm var det första barnhuset i Sverige och grundades på 1600-talet. De barn som lämnades till en institution blev ofta kvar där under hela barndomen och många barn for väldigt illa. 1785 kom en ny förordning om att barnen istället skulle utplaceras i fosterhem på landsbygden för att bli ”samhällsnyttiga varelser”. Fram till 1856 hade de mödrar som födde anonymt ingen möjlighet att få tillbaka sina barn om de i ett senare skede skulle ångra sig, men genom ett tillägg i barnmorskereglementet kunde den anonyme modern lämna en lapp med sitt namn och hemvist på ett papper som förseglades och lämnades till pastorsämbetet i barnets födelseförsamling.
Modern behöll en kopia och kunde senare, om hon önskade, bevisa att hon var barnets biologiska mor. För många barn som föddes av anonyma föräldrar, förblev dock föräldrarna okända. Till en början kostade det 100 riksdaler att lämna sitt barn till Allmänna barnhuset och de som kunde, betalade. De mödrar som saknade ekonomiska medel kunde lämna sitt barn, och i gengäld arbeta på barnhuset under en tid.
Här kan du söka efter barn som varit placerade i Allmänna barnhuset mellan åren 1800-1916.
Frimurarbarnhuset – endast för välartade och friska barn
Frimurarbarnhuset i Stockholm startade sin verksamhet i mitten av 1700-talet och man tog endast emot friska och välartade barn mellan sex och tio år, som var födda inom äktenskapet. Barnhuset grundades av Frimurarelogen ”S:t Jean Auxiliaire” (senare ”Den Nordiska Första”), som en ”bestående insats till samhällets gagn”.
På barnhuset bodde cirka 170 barn som mest och man hade egen skola. Morgonmålet bestod av ”ölsupa” som serverades klockan sju varje morgon. Fyra gånger per år fick barnen besöka sina föräldrahem och detta var för många barn ljuspunkten i tillvaron. Men dåligt uppförande kunde resultera i indragen hemgång som straff.
Till Frimurarbarnhuset kom barn som hade gifta föräldrar men där den ena föräldern hade dött, eller där föräldrarna av olika orsaker inte längre kunde försörja sitt barn. Barnhuset erbjöd en ordnad tillvaro, god uppfostran och skolgång…men när man läser om barnhus-barnen i arkiven så framträder en tillvaro präglad av hård disciplin och bestraffning.
Hemska straff
”Smaka ridspö” och ”ris” var ofta förekommande bestraffningar, liksom ”planstraff” men det är för mig ännu oklart vad planstraffet handlade om. Förmodligen innebar straffet någon form av offentlig ”uthängning” på skolgården/”planen” inför de andra barnen…
Här följer några anteckningar från barnhuset, angående en pojke som bodde där på 1930-talet och de straff han fick under ett år:
14 september: Gripen på bar gärning då han stal frukt i trädgården – arrest 2 söndagar, planen
28 september: Olovligen utåt vägen – Ljög. – smaka ridspö, 1 söndag
27 mars: Slagit sönder kamingaller. – Arrest
1 maj: Sparkat sönder ett trumskinn – Ris
1 augusti: Med Jansson sålt tagna kopparrör – Ridspö 14 dagars planstraff
25 oktober: Olovligen till Holmia – Ris
16 november: Frånvarande vid uppställning – förmaning
2 december: Tagit ur slöjdmontern 1 slev och 1 tavelram, vilka han sålt – Ris
Här kan du läsa mer och söka i arkiven för Frimurarbarnhuset.
Att släktforska är som att läsa en spännande bok…
Att släktforska är som att läsa en spännande bok. Trots att informationen i kyrkböckerna ofta är knapphändig så blir varje människoöde så levande när man med hjälp av de handlingar som finns, lägger pussel över personens liv. Vissa livsöden är mer gripande än andra.
Brita Eriksdotter föddes 1783 i Burvik, Knutby som dotter till frälsebonden Erik Olofsson. Hon gifte sig med bonden Johan Jansson i Sotter, Knutby. Brita var då 28 år och paret fick sitt första barn, dottern Anna, två år senare.
Barnet visade tecken på svaghet vid födseln och man befarade att hon inte skulle överleva natten. Därför beslutade grannhustrun Margta sig för att nöd-döpa den lilla.
I födelseboken noterar prästen senare:
”I anseende till dess svaghet blef barnet nöddöpt av ryttaren Sotterbergs hustru, Margta Andersdotter i Svanbol i närvaro av bonden Erik Olssons enka i Burvik. Nöddopet undersöktes, befanns riktigt och stadfästes av prosten Gihlman. Därvid varande vittnen voro: Bonden U. Anders Ersson i Burvik, Bonden Mats Jansson och dess hustru i Sotter; Pigan Anna Jansdotter i Spångtorp, Lohärad socken”.
Lilla Anna överlevde förlossningen och hela veckan därpå, men avled sedan, 11 dagar gammal. Om föräldrarnas sorg finns förstås ingenting noterat i kyrkböckerna men vi kan föreställa oss att de måste ha sörjt sin flicka djupt, även om det alls inte var självklart för någon förälder på den tiden att deras barn skulle leva till vuxen ålder.
När jag följde den lilla familjen framåt i tiden via kyrkböckerna, blad för blad, hoppades jag innerligt att Brita och Johan snart skulle få uppleva lyckan i att bli föräldrar igen. Denna gång till ett levande och friskt barn. Det dröjde två år innan nästa barn kom. Hon hette Lena Cajsa och föddes 1815. Jag blev så lycklig över att läsa att barnet föddes friskt och starkt. Jag är själv mamma och har upplevt den stora sorgen att mista en liten dotter men även den största lyckan, då jag några år senare fick gåvan att få en levande och frisk dotter.
Det verkade som om allt nu skulle bli bra för den lilla familjen i Sotter. Jag pustade ut och tänkte stänga arkivet och avsluta forskningen om Britas liv. Brita är inte en direkt anmoder då jag härstammar från hennes bror Johan, men jag ”bläddrade” ändå framåt i tiden, lite förstrött. En anteckning i födelseboken fångade plötsligt min uppmärksamhet. Paret fick ännu en dotter 1819 men den lilla var död när hon föddes. Arma föräldrar!
Jag kände att jag måste få veta hur de gick vidare i livet. Jag hoppades att allt slutade lyckligt för dem, trots allt. Men Brita fanns inte med i församlingsboken. Istället hittade jag henne i dödboken år 1819:
”Bonden Jan Janssons hustru Brita Eriksdotter i Sotter af barnsbörd, 36 år. Dödfödda dottern jordfästes tillsammans med modern den 18 april”
En fantastisk hjälp på vägen
Släktforskning är för det mesta väldigt roligt, givande och spännande, men när man år efter år sitter och försöker hitta okända fäder i släktgrenarna så kan det ibland kännas hopplöst trist att släktforska. Här kan DNA-test vara en fantastisk hjälp på vägen.
Autosomalt DNA-test
När man försöker att reda ut släktskap så kan ett autosomalt DNA-test vara en stor hjälp. Genom testet får man DNA-matcher som presenteras i en lista (som uppdateras med nya matchningar kontinuerligt). Alla DNA-matcher som kommer upp i listan är nu levande släktingar, som är släkt på pappas, eller på mammas sida. DNA-sekvensers längd mäts i centimorgan (cM) och de DNA-matcher som man är närmast släkt med har de högsta siffrorna.
DNA-test kan bekräfta släktskap
Om man har fått kontakt med en person som möjligen är en släkting så kan det autosomala DNA-testet påvisa släktskapet. Om både jag och min förmodade släkting gör DNA-testet så kommer vi att kunna se varandra i listan med DNA-matchningar, om vi är släkt. Om inget biologiskt släktskap finns så kommer vi inte upp som varandras DNA-matcher. På så sätt är DNA ett fantastiskt verktyg.
Väldigt viktigt att tänka på att DNA-testet kan verifiera släktskap och på så sätt vara en fantastisk ”dörröppnare” vad gäller släktskap, men det kan även omkullkasta allt man trodde var sant. För några år sedan uppmuntrade jag en vän som gärna ville veta mer om sin pappas släktgrenar, att göra ett DNA-test. När DNA-resultatet äntligen kom så visade det sig att pappan som personen vuxit upp med, inte var biologisk far. Allt blev bra för den här familjen och man fick en fin kontakt med den biologiska faderns släkt genom DNA-testet, men det hade kunnat sluta olyckligt. Numera passar jag alltid på att varna lite extra för att det kan dyka upp sådana här saker när man gör DNA-test.
Flera företag
Det finns flera företag som erbjuder autosomala DNA-test. De största är Family Tree DNA, Ancestry och My Heritage. Det är en smaksak vilket företag man vill använda sig av. Om man är flera personer som ska göra DNA-test för att bekräfta släktskap så är det bäst att välja att göra DNA-test hos samma företag, annars kommer man inte att se varandra som DNA-matchningar.
Full kontroll
Det är långt ifrån alla människor som kan tänka sig att göra ett DNA-test för att bekräfta släktskap och det måste respekteras. Vårt DNA är ju vårt innersta material, som innehåller all information om oss och om vår härkomst. Om man får detta förtroende så är det väldigt viktigt att personen får möjlighet att själv administrera DNA-testet och på så sätt har full kontroll över sitt DNA-test och resultatet.
Teckningar: Helena Bure Wijk
DNA kommer att ge svaret
Otaliga släktforskare, inklusive jag själv, har ägnat många år åt att grubbla över anteckningen ”fader okänd” i födelseböckerna. Den lilla anteckningen får ju så stora konsekvenser då den bryskt bryter ett helt släktled och gör det svårt, nästan omöjligt att komma vidare med släktforskningen och på så sätt få lära känna sina rötter. Men tack vare DNA-släktforskning kan vi äntligen få svar på släktgåtorna.
Fader okänd
Min morfar Ulrik Ivar föddes 1901 i Bladåker, Uppland med anteckningen ”Fader okänd”, liksom hans fem syskon. Deras mor arbetade till en början som piga hos familjerna i bygden men efter att hon hade fött sitt första barn som ogift, kunde hon inte längre arbeta hos familjerna i gårdarna. På den tiden ville man inte ha ogifta pigor som hade fött utomäktenskapliga barn i sina hem. Man tänkte sig att barnen kunde påverkas negativt av hennes blotta närvaro. Charlotta blev därför förvisad till ladugården och där kom hon att arbeta som mjölkerska under hela sitt liv.
En svårfångad man
Charlotta födde fem barn men gifte sig aldrig. Hon bodde tillsammans med barnen i den lilla stuga hon fick ta över efter sina morföräldrar och arbetade vid Norrgarns herrgård hela sitt liv, fram till 1953 då hon avled. När morfar var 90 år berättade han att hans pappa hette Düring och kom från Belgien. Han visste inte så mycket mer om sin far men sa att han bodde tillsammans med familjen i Bladåker ”ibland” och att hans föräldrar var ”trolovade”. Mamma och jag började släktforska 1990. När morfar berättade vad fadern hette – ett ovanligt namn, så trodde vi att det skulle vara lätt att hitta honom men han skulle visa sig vara en väldigt svårfångad man. I dag, mer än trettio år senare, har vi fortfarande inte hittat honom.
Köpte läsapparat och reste runt i bygden
När vi började släktforska var kyrkböcker inte lika lättillgängliga som idag. På den tiden var man tvungen att boka tid i bibliotekets släktforskarsal för att få tillgång till en speciell läsapparat som kunde läsa mikrokort. Mikrokorten, med de avfotograferade kyrkböckerna, beställdes från SVAR och man var tvungen att veta vilken församling, tidsperiod och vilka utdrag men ville kika på från de olika böckerna – husförhörslängder, församlingsböcker, vigsel-födelse eller dödböcker. Efter beställningen måste man vänta någon vecka innan de efterlängtade mikrokorten kom med posten. Sedan rusade man till biblioteket och läsapparaten, bara för att upptäcka att man hade beställt fel mikrokort.
Vi köpte en egen läsapparat. Det underlättade en del, men det var ändå krångligt att släktforska. Mamma och jag började istället resa till Släktforskarnas hus och Landsarkiv där vi hade möjlighet att sitta hela dagar och söka i riktiga kyrkböcker. Vi reste även runt i bygden där morfar och hans familj hade bott, i hopp om att någon kunde berätta mer. Vid den tiden hade morfar tyvärr lämnat jordelivet.
Släktrykten
Morfar påstod att hans pappa hette Düring och flera släktingar menade att de också hade hört honom tala om fadern. Vissa hade hört honom säga Düring, andra sa att fadern hette Düringer. Vissa sa att fadern arbetat som murare, snickare och målare i Uppsala. Andra sa att han varit inspektor/förman på någon gård samt arbetat som trädgårdsmästare vid något slott eller herrgård i Uppland. Flera uppgifter pekar på att barnafadern avled mellan 1916 och 1918, men ingen vet säkert.
1991 hittade mamma och jag en familj som hette Düring i församlingsboken för Uppsala i början på 1900-talet, där fadern och flera söner arbetade just inom hantverk – som murare, målare, plåtslagare och snickare. Mamma och jag blev så glada, men glädjen blev kortvarig eftersom det snart visade sig att familjen hette Düsing. Vi blev tvungna att lägga bort alla förhoppningar om att detta kunde vara en familj med koppling till morfars okände far…
Inga ledtrådar
När mamma och jag reste runt i Bladåker i början av 1990-talet och pratade med de äldre invånarna som bodde där så hoppades vi på att få någon liten ledtråd till den okände barnafadern. Något litet skvaller…vad som helst…
I en liten bygd där alla känner alla så borde man ha sett eller hört någonting om en ogift kvinna födde fem barn. Kanske tisslades det och tasslades i stugorna? Kanske hade man sett någon främmande karl smyga runt? Men nix. Ingen hade sett någon man tillsammans med Charlotta.
En kvinna berättade att Charlotta ofta brukade tvätta kläder vid den lilla sjön, intill stugan. En annan berättade att hon kokade alldeles för starkt kaffe. En man sa att torpet där man bodde var jättekallt då det var byggt direkt på marken, utan husgrund. Någon sa att man alltid kunde se Charlotta gå till och från ladugården med en höghalsad klänning. Ingen visste någonting om den okände barnafadern.
Samma far till alla barnen
Charlotta fick barn åren 1896, 1901, 1904, 1912, 1914 och 1916. Det är ett ”hopp” på åtta år mellan barnen och det var för mig väldigt svårt att tro att det skulle vara samme fader till alla barnen. Vi gjorde ett jämförande DNA-test mellan Charlottas äldste sons son och hennes yngste sonson som visade att de har samma farfar till 99,9%. Att det är samme far till alla barnen tyder på att han måste ha befunnit sig i trakten (och kanske arbetat på annat håll under de åtta år då Charlotta inte fick några barn) men ingenting tyder på att han bodde i bygden. De DNA-test min mamma, hennes bror och kusin har gjort på senare år visar inte alls att han kom från Uppland. DNA pekar istället på för oss helt nya och okända släktrötter, i Skåne.
DNA kommer att ge svaret
För några år sedan bestämde jag mig för att ta upp forskningen kring familjen Düsing igen och följa dem i kyrkböckerna. Det visade sig att prästerna skrev familjen som Düring i vissa kyrkböcker och som Düsing i andra böcker. När jag följer dem tillbaka i tiden så kommer jag till Skåne och den anrika gården Bollerup.
Friederich Ludwig Düsing f. 1801 invandrade till Sverige från Mecklenburg-Vorpommern i norra Tyskland, tillsammans med hustrun Sofia Elisabeth Röse (von Röös) f. 1800 och deras barn. Familjen bodde till en början vid Bollerups gård i Tomelilla, Skåne och med tiden kom deras ättlingar att etablera sig på flera orter, i bland annat Skåne, Uppland, Södermanland och Östergötland. I kyrkböckerna skrevs man ibland som Düsing och ibland som Düring och det har berättats att släkten ursprungligen hette von Deuringer.
Genom ett blogginlägg där jag för några år sedan efterlyste information om familjen Düsing/Düring har jag fått en så fin kontakt med ättlingar till familjen. De har visat stor vänlighet och har berättat mycket om sin släkt, dess rötter och släktgrenar. För att hjälpa oss att få svar på den förbryllande släktgåtan med morfars okände far så vill man hjälpa oss genom att göra ett DNA-test, som kommer att ge svar på gåtan. Den vänlighet som mamma och jag har mött från familjen värmer våra hjärtan. DNA-testet Family Finder kommer snart att ge svaret, men även om det skulle visa sig att vi inte är biologisk släkt så vill vi gärna fortsätta att hålla kontakten. Det känns att vi är släkt i själ och hjärta.
Fortsättning följer…
Häxmorden i P1
Under våren har jag fått följa två fantastiska journalister på deras resa till Ångermanland och tillbaka till häxprocessernas tid. Sommaren 2021 medverkar jag i programserien Häxmorden i Sveriges radio.
”Hundratals kvinnor avrättades i de svenska häxprocesserna, dömda för att vara häxor. Häxmorden i Sveriges radio P1 med Moa Soltanian Magnusson och Gustav Asplund är en True Crime-serie från 1600-talet med kopplingar till vår tid. Här berättas historien om vad som hände och hur det kunde ske. Hur gick det till när staten mördade hundratals kvinnor, i det som kallats det värsta justitiemordet i svensk historia? Men det är också jakten på vår egen släkthistoria, som kanske också är din”.
Sänds 29/6 kl 14.30, 6/7 kl 14.30, 13/7 kl 14.30, 20/7 kl 14.30 och 27/7 kl 14.30.
MEDVERKANDE I SERIEN
* Helena Bure Wijk, ättling till flera av de dödade kvinnorna
* Björn Thunberg, släktforskare
* Håkan Sjöberg, guide vid Häxmuséet
* Maria Nordlund, museipedagog
* Jan Guillou, författare till Häxornas försvarare
* Jonny Jonsson, vaktmästare i Torsåkers församling
* Agneta Sjöberg, ordförande i Ådalens släktforskarförening
* Kalle Holmqvist, författare till Ondskan i Nordingrå
* Agneta Nyholm, författare och engagerad i Nordic Noise Movement
Foto: Helena Bure Wijk
Prästsläkt
I min, liksom i många andras släkter finns många präster. Prästfamiljer är ofta väldigt tacksamma att släktforska på då prästerna förr i tiden gärna präntade sina släktträd, men som släktforskare får man se upp lite. Ibland fanns det en önskan om att ”frisera” sanningen litegrann så att allt såg bättre ut. Så gjorde exempelvis min farmors farfar prästen Johan Söderman när han ”suddade” bort sin utomäktenskaplige son från kyrkboken för att sedan skriva in barnet, flera år senare, med ett annat och mer passande födelseår.
Inom prästsläkter var det vanligt med latiniserade eller grekiskinspirerade efternamn som avslutas med -us eller -er, som exempelvis namnen Leander och Rufinius. Bruselius, Filmerius, Rufinius, Brunnius, Andreae, Angermannus och Nertunius är några av de prästnamn som förekommer i min släkt. I det här inlägget ska jag berätta om några av mina anfäder som var präster en gång i tiden.
Johan Gustaf Söderman
Farmors farfar hette Johan Gustaf Söderman och föddes 1841 på Värmdö i Stockholms skärgård. Hans far var bonde och nämndeman och när det var dags för Johan Gustaf att studera så valde han att läsa teologi. Han studerade först i Uppsala några år och flyttade sedan till Stockholm för att avsluta sina präststudier. Som nyinflyttad i Stockholm blev han inneboende hos familjen Schmidt på Svartmangatan i gamla stan.
Familjen Schmidt bestod då av den före detta sjömannen och konstsvarvaren Adolf Fredrik, hustrun Johanna samt två söner och två döttrar. Adolph Fredrik var sjuklig men försörjde familjen så gott han kunde genom sitt hantverk, som elfenbenssnidare. Äldsta dottern Hulda hjälpte till med försörjningen som hushållerska på slottet.
År 1865 födde dottern Hulda Schmidt en utomäktenskaplig son, Erik Gustaf Sigismund Posse. Barnafadern ville inte gifta sig med henne men han önskade att barnet skulle få en god och kristlig uppväxt. När den teologistuderande och ogifte Johan Gustaf Söderman sökte studentrum i Stockholm, var det därför väldigt passande att han flyttade in hos familjen Schmidt. Han fick en stor summa pengar samt infödingsrätt i Härnösands stift, på villkor att han skulle ta hand om och uppfostra den utomäktenskapliga pojken. Johan Gustaf tackade ja till uppdraget, men att gifta sig med barnets mor, det ville han inte.
1871 födde Hulda ännu en son, Alfonso Hans Gustaf (min farmors pappa) och denna gång var det familjens hyresgäst, Johan Gustaf Söderman som var barnafader, men då det var opassande för honom att få barn som ogift och präststuderande så skrevs barnet in i födelseboken med ”föräldrar okända”. Samma år avled Huldas far Adolf Fredrik Schmidt. Först när Johan Gustaf Söderman hade slutfört sina studier och blivit prästvigd 1874 ”trollades” barnet fram och skrevs in i kyrkböckerna som son till Hulda och Johan Gustaf. Det står även att föräldrarna gifte sig 1872 men några vigselhandlingar har aldrig existerat.
Med en stor summa pengar på fickan och plötslig förvärvad infödingsrätt i Härnösands stift flyttade prästen Johan Gustaf Söderman, Hulda Schmidt, sonen Alphonzo Hans Gustaf, Huldas son Gustaf Erik Sigismund Posse, Huldas syster Mathilda Johanna och svärmodern Johanna från Stockholm. Man styrde kosan norrut då Johan Gustaf fått befordringsrätt inom Lappmarken med ett stipendium att studera samiska. Man bosatte sig på Prästbordet i Nordmaling där familjen sedan kom att stanna kvar.
Vem var han egentligen, farmors farfar Johan Gustaf Söderman? Jag har inte lyckats hitta några ättlingar som kan berätta mer om honom. Så här beskrevs han i Oknytt 1993: ”Ännu på 1930-talet berättades om hur komministern Johan Gustaf Söderman, som dog 1915, kunde gå direkt in från dikesgrävningen, förrätta vigsel eller dop, hänga av prästkappan och gå ut igen, hela tiden med smorläderstövlarna på”.
Petrus Jonæ Angermannus
Anfadern Petrus Jonæ Angermannus föddes i Lunne, Arnäs i Ångermanland år 1559 och kom att bli biskop i Växjö stift. När pesten drabbade delar av stiftet åren 1601 – 1602 bestämde han sig för att skriva en liten en bok med goda råd för att ”motverka farsotens spridning”. Boken innehåller även diverse råd och anvisningar från det ”andliga apoteket”. Petrus skrev några år senare ”Örtebok eller örtekrans til almogins nyta” som utgavs år 1628 där han ”helsar then Christelige Lesaren venligen Gudi och alt godt tillönskar.”
Petrus Jonæ framhöll gärna en ”enfaldig” tro på Guds ord i Bibeln. I sina predikningar lyfte han fram sina personliga erfarenheter, varvat med historiska händelser. Han menade att den kristna tron främst bör visa sig i ett rättfärdigt leverne och genom ett spontant flödande av goda gärningar, speciellt riktat till de sjuka och svaga.
Andreas Nicolai Rhen
Anfadern Andreas föddes år 1520 och var på sin tid verksam som präst och birkarl i Piteå. Birkarlarna nämns i olika dokument från 1620-talet. De var troligen kväner som hamnade under svenskt välde och som kom att arbeta som handelsmän i Torne, Lule och Pite lappmarker. Genom den svenska regeringsmakten fick birkarlarna monopol på handel med samer och att ta upp skatt från dem. Vilken nationalitet dessa birkarlar ursprungligen hade, vet man inte med säkerhet, men de behärskade både svenska och samiska.
Birkarlarna var välbeställda och hade råd att låta sina söner studera den tidens främsta vetenskap – teologi. Det föll sig därför naturligt att även Andreas son, Nicolaus Andreas Rhen f.1557 studerade till präst. Författaren Lars Stiernman har noterat att påfallande många svenska ärkebiskopar kommer från birkarlsfamiljer, bland andra Rhen, Grubb, Bothniensis och Bure.
Andreas var under en tid hovpräst hos kungen Gustav Vasa och var vid taxeringen år 1571 den rikaste av alla Norrlandspäster. Han behärskade det samiska språket och i början av 1600-talet skrev han bland annat en sångbok och en ABC-bok på samiska. Böckerna var de första i sitt slag som trycktes på det samiska språket. Strax därpå startade han även en samisk skola för blivande teologistudenter.
Mattias Nertunius
Nova Suecia (Nya Sverige) var en svensk koloni som grundades år 1638 vid Delawarefloden på den nordamerikanska östkusten. De första kolonisatörerna var svenskar och holländare och man anlände till området med fartygen ”Kalmar Nyckel” och ”Fågel Grip”. Kolonisatörerna i Nova Suecia bedrev byteshandel med den nordamerikanska ursprungsbefolkningen och man ville även kolonisera området för att bedriva tobaksodling. Sammanlagt sändes elva expeditioner till Nya Sverige innan kolonin övertogs av holländare år 1655. I kolonin bedrevs även församlingsliv och prästerna hade bland annat till uppgift att döpa konvertiter från ursprungsbefolkningen in i den kristna kyrkan.
Anfadern Mattias Nertunius hade arbetat några år som pastor inom svenska flottan och amiraliteten när han blev tillfrågad om han ville följa med till Nya Sverige i Amerika. År 1649 gick han så ombord på fartyget ”Kattan” och seglade iväg till det förlovade landet. Så var det i alla fall tänkt…
Färden till den nordamerikanska östkusten gick via Nordsjön, engelska kanalen och Karibiska havet. I slutet av augusti lämnade man den västindiska ön Sankt Christopher för att därifrån segla den sista etappen till hamnen i Nya Sverige, men man nådde aldrig fram till slutmålet.
Natten till den 28 augusti gick fartyget ”Kattan” på grund vid en ö i närheten av Puerto Rico. Passagerare och besättning lyckades simma i land och satte sig i säkerhet på den obebodda ön, men lyckan blev kortvarig. De blev snart tillfångatagna av spanska pirater och fördes till Puerto Rico där de flesta, både passagerare och besättningsmän, miste sina liv. Mattias Nertunius var en av få överlevande och han lyckades efter några år återvända hem till Sverige via Amsterdam.
Efter några år i Stockholm ville han åter pröva sina vingar i Amerika. I oktober 1653 lättade fartyget ”Örnen” ankar i Göteborg med 350 passagerare ombord och Nertunius var med på skutan. Allt förflöt väl till en början, men efter att man hade ankrat vid Kanarieöarna för att fylla på proviantförråden utbröt plötsligt rödsot, frossa och dysenteri ombord. 130 av passagerarna avled under färden och strax därpå väntade nästa utmaning i form av tre turkiska skepp som hotfullt närmades sig på havet. Alla passagerare, även de som fortfarande var sjuka, kallades upp på däck där de beordrades att väsnas allt vad de förmådde och vifta hotfullt med gevär. Kapningsförsöket avbröts när angriparna såg att fartyget hade hundratals skränande passagerare som var redo att försvara sig. I maj 1854 anlände fartyget ”Örnen” till Nordamerika och den svenska kolonin.
Mattias blev pastor i Tinicum Township of Delaware County, i den amerikanska delstaten Pennsylvania och kom att bo på prästgården på Priest Island. I församlingen hade han bland annat hand om kyrkans angelägenheter och upprätthöll kontakter med ursprungsbefolkningen. När kolonisatörer från Nederländerna tog över Nya Sverige 1655 valde Nertunius och många emigranter att återvända hem till ”gamla” Sverige.
Joghen Eriksson Sparf
Hammerdal i Strömsund, Jämtland är en ort med gamla anor. De första invånarna tros ha bosatt sig där redan under vikingatiden och år 1050 fanns fyra gårdar i ”Hambradal”. Den första sockenkyrkan byggdes omkring år 1150. Sockenprästerna ansvarade för församlingarna i de båda socknarna Ström och Hammerdal, men så särskilt kyrkliga tycks församlingsborna inte ha varit till en början – år 1273 vittnades det nämligen om att ”ingen i Straum kunde bönen Pater Noster”.
När historikern Fale A. Burman besökte bygden år 1802, hörde han rykten om att invånarna tidigare hade använt de gamla förkristna gravhögarna i området som ”bönpallar”. Varje söndag hade sockenborna gått på knäna runt kyrkan, med radband i händerna. Detta pågick så ofta och så länge att det med tiden hade bildats en synlig stig kring kyrkan. ”En del samer i området tros fortfarande ha dessa radband i förvar”, påstod Burman 1802. Han menade även att de flesta invånarna i Ström härstammar från en spåkvinna och helare som hette Agnis. Agnis levde enligt Burman under ”påhvlisk tid” (katolsk tid) och hennes son, ”Stor-Nils” var ”af jättelik växt”.
Genom reformationen år 1527 fastslogs att endast det ”rena Guds ord” skulle predikas i kyrkorna och Sverige omvandlades därmed till den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan, som vi tillhör än idag. Sockenborna i Hammerdal och Ström, hade vid det här laget lärt sig sina böner och vant sig vid den katolska läran. Man var inte särskilt intresserade av att byta inriktning, så när min anfader, sockenprästen Joghen (Jon) Eriksson Sparf, en söndag försökte genomföra en av sina moderna, evangeliska predikningar i kyrkan, blev han utjagad från kyrkan av församlingen. Jon tog sin tillflykt till prästgården, men de ilskna församlingsborna lät honom inte vara ifred där heller.
Prästen beväpnade sig med en dalbila (ett svärd) och flydde upp till ett loft. Från loftet försvarade han sig mot de uppretade församlingsborna genom att hugga hejvilt med svärdet mot folkmassan. Efteråt kontaktade församlingsborna biskopen i Trondheim och framförde klagomål över den stridslystne prästen i Hammerdal. Jon Sparf försvarade sig genom att säga: ”En herde måste märka sina får, på det att han desto bättre kan känna igen dem”.
Olaus Erici Rufinius
Anfadern Olaus Erici Rufinius var komminister i Torsåker fram till år 1672 då han avled och svärsonen Laurentius Hornaeus tog över som kaplan. Olaus, eller Olof som han egentligen hette, verkar ha varit en ganska enkel och anspråkslös person. Olof önskade att få lämna över sin tjänst till en annan man men då denne redan hade fått en tjänst, föll lotten på Hornaeus, som även gifte sig med Olofs dotter Brita. Hornaneus dagtingade med svärfadern om tjänsten före hans död.
Det var svår missväxt under flera år i Ångermanland och människorna svalt. De svåra omständigheterna var troligtvis en bidragande orsak till att en stor trolldomsskräck fick så starkt fäste i bygden. De trollkunniga beskylldes för att ha uttalat förbannelser över allt som växte på jorden, vilket troddes ha orsakat missväxten.
Kung Karl XI:s kommission, som hade till uppgift att förhöra människor och avhandla domar på de trolldomsdrabbade orterna, gav sockenprästerna uppdraget att lista misstänkta. Kaplan Laurentius Hornaeus tog sitt uppdrag på största allvar och listade många under rubriken ”Ofta förr i socknen beryktad”. Han anlitade två ”visgossar” som troddes ha förmågan att se djävulens speciella ”invignings märke”, stigma diaboli, på de skyldiga. Pojkarna sägs ha stått i kyrkdörren efter gudstjänsten och där pekat ut de skyldiga. De som blev utpekade av pojkarna fick ställa sig på vägens ena sida, medan de som var friade från anklagelser, ställdes på den andra sidan. De utpekade uppmanades att inställa sig inför kommissionen dagen därpå. Laurentius Hornaeus sonson, Jöns, har berättat: ”ifrån den dagen fingo de aldrig komma till sina barn eller hemvist”. Över 100 personer i pastoratet utpekades och fler än 70 avrättades för trolldom genom halshuggning år 1675.
Finska familjer utan släktnamn
Anfadern Pål Henriksson Tenhuinen föddes omkring år 1575 i Jorois, Savolax och var den förste nybyggaren som slog ned sina bopålar i Grundtjärn, Anundsjö i Ångermanland. Pål slog följe på vägen med en annan finsk nybyggare, Olof Larsson Oittinen som kommit från finska Kainuu. Man kom först till Hermansjö, som på den tiden kallades ”fjället”. Snart fick man sällskap på fjället av den finske nybyggaren Anders Andersson från Omsjön. Anders var son till Antti Tarvainen Antinpoika som tillsammans med sin familj först hade bosatt sig i Hassela, Hälsingland.
Gudmundrå finnmark lockade många finska nybyggare på grund av det goda träskfisket. Man slog sig först ned i Viksjö finnmark, Graninge, Gudmundrå och Sidensjö. Historikern Richard Gothe som under sin livstid ägnade mycket tid till att kartlägga den finska bosättningen i Sverige, såg ett mönster vad gäller nybyggarnas flyttvägar. Han lade märke till att någon eller några i varje generation valde att söka sig cirka fem, tio mil längre norrut för att på så sätt hitta obrukad mark. I min släkt flyttade många från Ångermanland upp till Lycksele lappmark i Västerbotten.
Tenhuinen, Tarvainen och Juvonen
Tillsammans flyttade familjerna Tenhuinen och Tarvainen sju kilometer norrut, från Hermansjö, till Grundtjärn i Anundsjö socken i Ångermanland. Pål och hustrun Ella Pålsdotter hade där en häst, några kor och åtta får. Paret fick i Grundtjärn sex barn – Henrik, Pål, Barbro, Anders, Sofia och Olof.
Sonen Henrik Pålsson Tenhuinen f.1600 (min ana) bodde en tid i Åsele, Västerbotten. Hans son Michael f.1622 blev bonde i Tunsjön, Dals socken i Ångermanland där han gifte sig med Märit och fick tillsammans med henne sju barn. Märit avrättades för trolldom i Torsåker år 1675. Henrik var också gift med Elin Eskilsdotter f.1635 i Knäsjön, dotter till finske nybyggaren Eskil Göransson f.ca 1600. Elin hade tidigare varit gift med med Daniel Jonsson f.1630 i Mjövattnet, Gudmundrå, en sonson till Henrik ”Långe” Jonsson, som jag kommer att berätta mer om i det här inlägget. Tillsammans med Daniel i Mjövattnet fick Elin barnen Jon f.1650, Sofia f.1662 och Eskil f.1663.
Det finns en intressant koppling mellan släktnamnet Tenhuinen och trolldom. Historiker Niclas Persson Tenhuinen har lyft fram att det finska ordet ”Tenho” betyder just trollkonst/häxkonst.
Sonen Pål Pålsson Tenhuinen f.1620 gifte sig med Elisabeth Olofsdotter som kom från Hoting i Tåsjö, Jämtland. Hon var dotter till nybyggaren Olof Matsson Juvonen som bosatte sig i Mullsjö, Nordmaling i Ångermanland. Dottern Barbro Pålsdotter Tenhuinen f.1627 gifte sig med Olof Andersson, ättling till Omsjöfinnen Anders som hade det finska släktnamnet Tarvainen.
De östfinska nybyggarnas ättlingar gifte sig gärna med andra finska ättlingar, långt in i tiden. Förutom familjerna Tarvainen och Juvonen var det två andra finska släkter som följde familjen Tenhuinen på deras väg genom många ingiften. Dessa två familjer förlorade tyvärr sina finska släktnamn när de inkom till Sverige och trots många försök och mycket ”grävande” i arkiven är det omöjligt för mig att hitta deras finska ursprung. Kanske någon som läser detta inlägg vet mer om familjerna?
Pål finne
Anfadern Pål ”finne” utan släktnamn föddes omkring 1555 i Savolax och kom till Agnäs från Viksjö finnmark i Ångermanland tillsammans med okänd hustru år 1638. Om han tillhörde släkten Tenhuinen, Tarvainen, Juvonen, Oittinen eller någon annan finsk släkt är svårt att veta. Som många andra östfinska nybyggare förlorade han sitt släktnamn direkt när han inkom till Ångermanland. Pål är min anfader på fyra släktgrenar.
År 1640 fick Pål ”finne” lagfart på ett hemman på 7 1/2 seland i Agnäs, som han köpte av Per Perssons änka Kerstin. Pål måste ha varit gift två gånger. Han var far till barnen Pål (Påvel) f.1590, Mats f.1615, Pål f.1618, Anders f.1620, Beata f.1625, Olof och Ella. Dottern Ella gifte sig med Pål Henriksson Tenhuinen f.1575, som jag skrivit om tidigare i inlägget. Mats gifte sig med Beata Persdotter från Agnäs, Pål gifte sig med Anna från Brattsbacka i Nordmaling, sonen Anders gifte sig med Cecilia i Nordmaling och dottern Beata f.1625 gifte sig med Mårten Henriksson från Nästvattnet i Gudmundrå.
Henrik ”Långe” Jonsson
Mårten Henriksson föddes år 1625 i Nästvattnet, Gudmundrå som son till ”fjällfinnen” Henrik ”Långe” Jonsson f.ca 1575 i Savolax. Henrik på fjället hade tillsammans med okänd hustru barnen Jon, Mats, Göran, Daniel, Nils, Mårten och Karin.
Henrik ”Långe” var son till Jon Henriksson f. 1555 i Savolax. DNA-test som har gjorts på den raka fädernelinjen har visat att Jon kom från Savolax-området. Henrik ”Långe” Jonssons ättlingar går in i min släkt på många ställen genom ingifte men jag har inte lyckats klura ut till vilken släkt ”Långe” tillhörde. Mina misstankar har länge varit att han tillhörde familjen Tenhuinen, men jag kan ingenting bevisa.
Barnen bosatte sig bland annat i Lycksele, Sidensjö och Gudmundrå. Sonen Mats f.1610 var gift med Helena Larsdotter som ansågs vara trollkunnig. Hon lärde sitt barnbarn Henrik finska trollramsor för att bota sjuka. Med hjälp av ramsan han lärt sig av sin mormor och diverse salvor och dekokter reste Henrik runt för att bota sjuka. Det verkar inte ha gått så bra med sjukdomsbotandet. Ramsan och smörjelserna ansågs vara helt värdelösa och Henrik ställdes inför tinget, men friades. Den finska ramsan Helena Larsdotter i Knaften lärde sitt barnbarn finns bevarad och översatt: ”Värk och sveda skall bortgå – där den känner värken stå – Din Fader, Han sörjer över det – att du så länge är, – Modren tycker alltsammans illa vara – Du har mat nog hemma – med mindre du icke här vill bo – gör god om natten – så att det är allt gott innan som dagen blir – och bättre än det varit före.”
Källor: Egen forskning, ”Byarnas historia i Anundsjö” av Erik Jonsson (Anundsjö hembygdsförening 1969, Tyko Lundkvists bok: ”Olåt och munbruk”, 1977, Niclas Persson Tenhuinen.
Dala-Floda
Dala-Floda med sina vackra byar ligger naturskönt vid Västerdalälven i Gagnefs kommun i Dalarna. Bygden har en välbevarad historia och kultur. Redan vid istidens slut kom människor till området för att jaga och fiska och senare, från 900-talet, har man framför allt livnärt sig på järnframställning samt jord- och skogsbruk. I byarna Syrholen och Mossel vid Flosjön levde en gång i tiden mina förfäder- och mödrar.
En av de gamla traditioner som har bevarats i området är dansen ”huppleken”, en polska i två delar där de manliga kavaljererna inledningsvis hoppar och kråmar sig inför kullorna. Dansen övergår sedan i parvis dans runt på fläck. Tvåtaktspolska var vanlig i hela Europa under 15- och 1600-talen, men försvann successivt. Dansen lever fortfarande kvar i Dala-Floda.
En annan tradition som fortfarande finns kvar är ”komidsommarfesten” som infaller första veckan i juli. Det var då som ”bukullo”, flickorna, förr i tiden kom hem med korna från fäbodarna, där de hade vistats under några månaders tid. Man ställde då till med stor fest med dans på den kraftiga träbron Norsbron i Floda. Ibland gick det ganska vilt till under festligheterna och vid sekelskiftet 18/1900 förbjöds tillställningen helt efter att en kulla fått näsbenet avsparkat under ”huppleken”.
Källa:
Dala-Floda, Dalarnas lustgård
När medellivslängden var 34 år
Medellivslängden i Sverige är i dag mer än 80 år, men det har inte alltid varit så. I slutet av 1800-talet kunde man skatta sig lycklig om man som kvinna fick leva i 49 år. För männen var medellivslängden endast 45 år under samma tidsperiod (1871-1880). Åren 1755-1775 var medellivslängden för män endast 34 år och för kvinnor, 37 år. Med andra ord hade jag ramlat av ”pinnen” för länge sedan om jag hade levt på den tiden…
Barnadödligheten var väldigt hög och många barn fick aldrig leva till vuxen ålder. Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om förfadern Johan Bure och hans hustru, där endast fyra av parets elva barn överlevde sin barndom. Döden var ständigt närvarande och man gav ibland flera barn samma förnamn, eftersom man förmodade att några skulle gå bort i tidig ålder.
Dödböckerna berättar mer
Dödböckerna berättar om dödsorsaker och hur gammal personen var när han/hon avled (År, månad, dag). I somliga dödböcker har prästerna skrivit fantastiska minnesrunor över personerna där man får veta var de föddes, arbetade, hur deras liv såg ut och kanske hur de uppfattades av omgivningen. En riktig skatt att finna i släktforskningen!
Min mormors morfars morfar, Anders Persson f. 1786 var klockare i Simonstorp under många år. När han avled 1786 fick han en väldigt kort och torr notis i dödboken: ”Klockare i Simonstorp, d. av vatten, 60 år”. När hans bror, Torparen Olof gick bort skrev prästen en hel levnadsberättelse där han redogjorde för Olof Perssons alla anställningar och familjeliv. Att Olof uppfattades som en mycket trevligare man än ”min” gamla klockare, framgår väldigt tydligt. Prästen avslutar sin berättelse om Olof med orden ”älskad av alla”.
Tyvärr är det inte så ofta man hittar sådana här vackra dödsnotiser i kyrkböckerna. Ofta finner man bara någon enkel rad i kyrkboken med namn, yrke, dödsorsak och ålder, om personen kom från enklare förhållanden. Kyrkboken hade ett begränsat utrymme och de lite mer tjusiga ”krusidull-bokstäverna” samt mer utrymme i boken, var främst reserverat för de högre stånden.
Vanliga dödsorsaker förr
En vanlig, men diffus dödsorsak hos spädbarn var ”slag”, som tycks ligga närmast det vi i dag kallar ”plötslig spädbarnsdöd”. Barnet avled hastigt, utan tidigare symtom på sjukdom. Även vuxna kunde drabbas av ”slag” men då avsågs förmodligen det vi i dag kallar ”stroke”. ”Durklopp” (diarré/magplågor) kunde vara en dödsorsak hos vuxna, liksom olyckor, olika slags infektioner och sjukdomar – exempelvis ”lungsot” (TBC), ”rödsot” (dysenteri) och ”håll/styng”, (lunginflammation). ”Af ålderdomsaftyning” var också en vanlig dödsorsak hos vuxna individer och eftersom de flesta människors liv var korta så kunde man dö ”af ålder” nästan när som helst om man var 40 plus.
Sega gubbar och gummor i släkten
De flesta av mina förfäder- och mödrar på 16-, 17- och 1800-talet levde relativt korta liv och i barnkullarna var det ofta ett eller flera barn som inte nådde vuxen ålder. Men det finns några släktgrenar på min mormors sida, som inte alls följde dåtida ”medellivslängds-normer”. Mormors morfars mormor, Ingrid föddes 1788 i Östra Vingåker och kom att få ett långt liv, även enligt dagens mått mätt. Ingrid dog av ålderdom när hon var 100 år och 9 månader och när jag forskar bakåt i hennes släktgrenar, så uppträder ett tydligt mönster. Man levde väldigt långa liv.
En förfader som var född i början av 1600-talet gifte om sig när han var 80 plus och fick därefter flera barn. Han måste ha ärvt sin vitalitet av sin far, som var född 1593 och nästan fick uppleva sin 100-årsdag: ”Jöns Persson i Skogen, een gammal fattigh man, 99 åhr gammal, dödh af långhsam siukdom”.
Medellivslängd i Sverige genom tiderna:
1755-1775 – män 34 år, kvinnor 37 år
1776-1795 – män 35 år, kvinnor 38 år
1816-1840 – män 40 år, kvinnor 44 år
1841-1845 – män 42 år, kvinnor 47 år
1846-1855 – män 41 år, kvinnor 45 år
1856-1870 – män 42 år, kvinnor 46 år
1871-1880– män 45 år, kvinnor 49 år
2018 – män 81 år, kvinnor 84 år
Skotsk-tysk-baltiska rötter
Anfadern Magnus Dublar, som egentligen hette Dunbar, var en skotsk handelsman som bosatte sig i Ronneby, Blekinge i början av 1600-talet. Han föddes i Dundee, Skottland omkring år 1600, som son till borgaren John Dunbar och Elisabeth Tulidef från Elgin i Skottland. Släkten Dunbar spårar sina rötter tillbaka till kung Æthelred II av England som föddes år 966.
Mogens Dobblare
Magnus Dunbar gifte sig två gånger under sin livstid och i det andra äktenskapet med Maren Michelsdotter f.1610 föddes dottern Anne år 1636. Två år senare, föddes sonen Casten. Anne, som är min anmoder, gifte sig med guldsmedsmästaren Olof Schmidt f.1637 i Ronneby.
Annes bror Casten kom att bli kyrkoherde och han antog då det latiniserade namnet Rönnow, efter staden Ronneby. Enligt en berättelse räddade han kung Karl XI undan snapphanarna i kriget 1678, genom att beordra kungen att gömma sig i en skorsten. Som tack fick Castens ättlingar ärva Åhus pastorat och Castens son, Magnus f. 1765 adlades med namnet Dublar, som man då uppgav som släktnamn. I de gamla handlingarna kallas fadern Mogens Dublar, Mogens Dobblar och Mogens Dobblare.
Flydde religionsförföljelser
Electric Scotland nämner den skotske handelsmannen Magnus Dublar, eller Dunbar, som emigrerade till Sverige och Ronneby för att göra affärer. Han reste tillsammans med landsmannen John Innes (Ennes) som kom att bli handelsman i Helsingborg. På grund av stridigheter efter reformationen flydde många reformerta kristna till andra länder och det gjorde också släkten Innes på 1580-talet då man lämnade Skottland för Emden i Oestfriesland. Man sökte sig till länder med större religionsfrihet och etablerade sig där.
Guldsmedssläkt med okända rötter
Magnus Dublar/Dunbar´s dotter Anne, som jag härstammar från, gifte sig med guldsmeden Olof Schmidt i Ronneby. Släktnamnet Schmidt har funnits i vår familj i rakt nedstigande led sedan dess men vi vet fortfarande inte varifrån släkten kom från början. Schmidt verkar haft en stark koppling till Skottland och tysk-baltiska länder. Man döpte sina barn till tyskklingande förnamn, som Gerhardt, Adolph och Friederich, långt in på 1800-talet.
Släkten Schmidt gifte in sig i de skotska släkterna Ouchterlony och Dublar (Dunbar), men även tysk-baltiska släkter, som von Cappel, von Fliegen och Freytag (von der Loringhoven). Dessa släktgrenar sägs ha sina rötter i det tyska området Niederösterreich, som gränsar till Slovakien, Tjeckien och flera andra länder. De tysk-baltisk-skotska anorna tycks ha invandrat till Blekinge som handelsmän, hantverkare och militärer.
Skotska släktgrenar
Släkten Dunbar spårar sina rötter tillbaka till kung Æthelred II f. 966 och man kartlägger nu släktens grenar genom ett pågående DNA-projekt.
Ouchterlony är en släkt med skotska rötter som etablerade sig i Karlshamn genom sjökaptenen John Ouchterlony. Hans ättling, Hanna Ouchterlony f.1838 i Värnamo, grundade Frälsningsarmén i Sverige och Norge.
Tysk-baltiska släktgrenar
Släkten von Cappel spårar sitt ursprung till orten Cappeln nära staden Wildeshausen i tyska Niedersachsen. Grenar av släkten utvandrade till Norge och Sverige. Borgmästaren i Wildeshausen, Dietrich von Cappelen, var far till Johan von Cappelen (1627–1688), som år 1653 utvandrade till Norge. Genom sina tre söner blev Johan stamfader till en stor släkt där.
Anfadern Johan von Cappelen var gift med Mechelt Kalkum-Leuchtmar från Tyskland. Den första noteringen om hennes släkt är från år 1176 när Willelmus de Calechheim donerade 60 hektar jord till ett kloster i Ostfriesland.
Anmodern Sophie von Wittenhorst hade sina rötter i tyska Sonsfeld, Nordrhein-Westfalen. Anfadern Nicolaus Freytag von Loringhoven kom från Pulkau i Niederösterreich, liksom hans hustru Maria Elisabeth von Fliegen. Freytag von Loringhoven är numera en stor släkt i Baltikum och Tyskland. Von Fliegen sägs ha sina rötter i tyska Nordrhein-Westfalen.
Hitta okända föräldrar i arkiven
Otaliga släktforskare, inklusive jag själv, har ägnat mycket tid åt att grubbla över anteckningen ”fader okänd” i födelseboken. Den lilla anteckningen får så stora konsekvenser då den bryskt bryter ett helt släktled och gör det svårt att komma vidare. Och än värre är det när båda föräldrarna är anonyma i födelseboken. Då är det ofta svårt att komma vidare. I sin bok ”Fader okänd”(2011) ger historikern Elisabeth Reuterswärd många värdefulla tips till släktforskare som har ”kört fast”.
Förr rådde en väldigt sträng social kontroll i vårt samhälle och lagstiftningen var länge inriktad på att ställa både mannen och kvinnan till svars. Kyrka och domstol ansträngde sig till det yttersta för att få den ogifta modern att erkänna vem barnafadern var, eftersom utomäktenskaplig sexualitet ansågs vara ett brott mot både kyrklig och världslig lag.
Genom Gustav III:s barnamordsplakat fastslog man år 1778 att ogifta mödrar kunde få sitt nyfödda barn inskrivet i födelseboken med anteckningen ”fader okänd” och ”moder okänd”. Detta för att minska det stora antalet barnamord i Sverige. Genom den nya lagen fick ingen längre tvinga kvinnan att avslöja vem barnafadern var. Dessförinnan hade barnmorskorna haft till uppgift att förmana den ogifta kvinnan att avslöja vem som var barnets far. I de fall myndigheterna begärde det, var barnmorskan även tvungen att berätta vad den ogifta modern hade berättat under förlossningen. Genom barnamordsplakatet förbjöds barnmorskan att försöka tvinga fram sådana bekännelser.
Många ogifta kvinnor valde att behålla sitt barn, om det var möjligt, men om hon saknade möjlighet att försörja sig och inte kunde få hjälp av sina anhöriga, var hon tvungen att lämna bort barnet. Många barn fick växa upp hos sina morföräldrar, men det hände att socknen förbjöd kvinnan och hennes barn att flytta hem till föräldrarna då man ansåg att det fanns risk att familjen skulle ligga fattigvården till last. Om modern inte kunde sörja för barnets vård hände det att ansvaret för barnet övertogs av socknen. När socknen tog över ansvaret för de små, blev många barn utackorderade till lägst bjudande.
Stiftelsen Allmänna barnhuset i Stockholm var det första barnhuset i Sverige och grundades på 1600-talet. De barn som lämnades till en institution kom oftast att växa upp där och många for väldigt illa. 1785 kom en förordning om att barnen istället skulle utplaceras i fosterhem på landsbygden för att bli ”samhällsnyttiga varelser”. Fram till 1856 hade de mödrar som födde anonymt ingen möjlighet att få tillbaka sina barn om de i ett senare skede skulle ångra sig, men genom ett tillägg i barnmorskereglementet kunde den anonyme modern lämna en lapp med sitt namn och hemvist på ett papper som förseglades och lämnades till pastorsämbetet i barnets födelseförsamling.
Modern behöll en kopia och kunde senare, om hon önskade, bevisa att hon var barnets biologiska mor. För många barn som föddes av anonyma föräldrar, förblev dock föräldrarna okända. Till en början kostade det 100 riksdaler att lämna sitt barn till Allmänna barnhuset och de som kunde, betalade. De mödrar som saknade ekonomiska medel kunde lämna sitt barn, och i gengäld arbeta på barnhuset under en tid.
Den lilla flickan Emilia Carolina Sophia lämnades till Allmänna barnhuset i Stockholm i februari 1850, när hon var två veckor gammal. Hennes föräldrar, som var antecknade som ”okända” betalade 100 riksdaler vid överlämnandet av barnet. Några månader senare, i april samma år, kom min morfars mormors far, soldaten Jan Petter Bure, till barnhuset och hämtade den lilla flickan som sedan växte upp tillsammans med hans familj i Bladåker, Uppland. Flickan växte upp som Emilia Carolina Sophia Bure och flyttade sedermera till Vitsjö i Estuna där hon fick en tjänst hos Georg Christoffer Hjalmar Leijonhielm och hans hustru Ingeborg Emma Sofia Blûm. Emilia gifte sig med bonden Erik Matsson i Estuna och fick med honom flera barn.
Barnhusets rulla innehåller bland annat information om de barn som lämnats till barnhuset, avtal mellan barnhuset och fosterföräldrarna samt barnets uppväxt hos dem.
Här kan du söka i Stockholms Allmänna barnhus rullor 1800-1916.
Några tips från boken ”Fader okänd” av Elisabeth Reuterswärd:
Barnafäder som inte har antecknats i födelseboken kan finnas i den absolutionslängd/avlösningslängd som kyrkoherden förde (Detta gäller främst 16- och 1700-talet).
Före 1741 skulle botfärdiga syndare lämna en gåva till kyrkan, varför det även kan vara värt att söka uppgifter i de kyrkoräkenskaper som finns bevarade. Fram till 1778 blev de flesta ogifta mödrar, liksom en majoritet av männen stämda inför tingsrätten.
Från 1918 måste alla ogifta mödrar ha en barnavårdsman för sitt barn. Anteckningen ”bn” intill det utomäktenskapliga barnets notis i födelseboken visar att barnet har blivit anmäld till barnavårdsnämnden och att det därmed finns handlingar rörande barnet och dess föräldrar hos kommunen.
Barnets efternamn kan ge en ledtråd om vem fadern är. Om fadern erkänt barnet som sitt var det vanligt att hans förnamn bildade barnets efternamn (patronymikon). Detta gäller även fall där fadern inte är antecknad i födelseboken, men han senare har erkänt faderskapet. Genom namnlagen som kom 1901 skulle man bära ett släktnamn som var bildat av fadern, farfaders eller morfaders förnamn med tillägg av – son, eller gårdsnamn.
När barnet första gången flyttar från födelseförsamlingen begärdes en så kallad flyttningsattest där det i vissa fall kan framgå vem barnets far är. Om fadern var underhållsskyldig kan det även finnas notering om underhållsplikt i hans flyttningsattest.
Under 1800-talet betalade många män underhåll för sina utomäktenskapliga barn. I konfirmationslängder kan det därför finnas anteckningar om fadern, trots att han inte erkänt barnet när det föddes.
Militära stamkort och andra militära handlingar kan ha anteckningar om barnafaderns namn. Detta fick jag erfara. Läs mer om det i ett av mina tidigare blogginlägg genom att ”klicka” här.
Några tips för att komma vidare om barnet fötts med anteckningen ”föräldrar okända”:
Även om modern är anonym så antecknades hennes ålder då barnet föddes. Den uppgiften kan visa sig vara värdefull.
Om barnets födelseadress finns antecknad – titta närmare på den för att se vilka som bodde på adressen. Ofta är det barnmorskans adress, men viktiga ledtrådar kan finnas här.
Barnets dopvittnen/faddrar kan ge viktiga ledtrådar om föräldrarna.
Lycka till!
Den långa väntan är över och jag är mer än nöjd
Sommaren 2016 gjorde jag ett autosomalt DNA-test hos företaget Family Tree DNA i släktforskningssyfte (Testet heter Family Finder och kartlägger våra rötter på både mammas och pappas sida) och har även laddat upp mitt DNA-resultat hos My Heritage, ett annat släktforskningsföretag. Tack vare en liten ”topsning” på insidan av kinden har jag fått möjlighet att verifiera min stora ”pappersforskning” som jag påbörjade 1990. Jag har även lyckats lösa många släktgåtor och har fått kontakt med många nya, härliga släktingar tack vare DNA-testet. Jag trodde inte att det kunde bli mycket bättre än så här…
För några månader sedan medverkade jag i en artikel om DNA-släktforskning och fick då möjlighet att göra ett DNA-test hos Ancestry, som är ett av de ledande släktforskningsföretagen. Jag trodde nog att jag redan visste det mesta om min släkt och att ännu ett DNA-test inte skulle kunna bidra med något nytt, men tji fick jag. Efter en lång väntan har jag nu fått mitt resultat på AncestryDNA och jag är mer än nöjd.
Släktrötter i norra Sverige
När DNA-resultatet presenteras av företagen, på en personlig sida som kräver inloggning, så får man även veta sin genetiska mix (etnicitetsberäkning) och enligt My heritage och Family Tree DNA är jag cirka 20 procent finsk/baltisk. AncestryDNA berättar att jag är 11 procent finsk, 2 procent baltisk och 2 procent norsk. Här får jag även veta att mina rötter främst finns i norra Sverige – i Ångermanland- och det stämmer ju väldigt bra.
ThruLines- ett värdefullt släktforskningsverktyg
ThruLines är ett fantastiskt verktyg som bara finns hos Ancestry. När man gör ett DNA-test hos företaget kan man ladda upp eller skriva in det man känner till om sin släkt (om man vill). Släktträdet som bör omfatta 3-4 generationer ”matchas” sedan med andra användares träd och man får förslag om hur man är släkt med sina DNA-matcher. Jag fick direkt förslag genom ThruLines och hittade en anfader på min mormors sida som jag har grubblat över under många år. Jag hittade även släkt på farfars sida som jag inte kände till.
Många nya släktingar
Mitt DNA-resultat kom för bara några dagar sedan men jag har redan hunnit lösa flera släktgåtor och fått kontakt med nya släktingar. Hos AncestryDNA finns många ättlingar till de människor som utvandrade till Amerika från Norge och Sverige på 1800-talet. Jag brukar sällan lovsjunga vinstdrivande företag när det gäller släktforskning, men jag måste erkänna att jag är djupt imponerad av AncestryDNA. Har nu fått nytt hopp om att snart kunna lösa släktgåtorna med de okända fäderna i min släkt.
Priser februari 2020
AncestryDNA är lite dyrare än andra DNA-test. Kostar 79 pund, cirka 900 kronor i februari 2021. Positivt är att man inte behöver frankera brevet och gå till postombud i pandemitider, när man har gjort testet. Det är bara att lägga ned den lilla behållaren med saliv i kuvertet och lägga på brevlådan. I priset, som är en engångssumma, får man veta sin etnicitetsberäkning och får många DNA-matchningar med nu levande släktingar. Även tips genom ThruLines om man har valt att lägga in ett litet släktträd.
För att kunna gå vidare och granska förslagen i ThruLines så behöver man ha ett abonnemang. Sverigeabonnemanget som ger tillgång till alla DNA-funktioner och alla svenska kyrkböcker kostar cirka 900 kronor per år men kan även abonneras för 135 kronor per månad. Abonnemanget kan avbrytas när som helst utan uppsägningstid. Här kan du beställa ett autosomalt DNAkit på Ancestry.
En spännande gammal anteckningsbok
År 2005 hittade arkivarie Göran Gullbro på länsmuseet Murberget i Härnösand en spännande gammal anteckningsbok som var märkt med titeln ”Trolldom”. Anteckningsboken innehåller protokoll samt en berättande text kring häxprocessen i Torsåker 1674. Det här är otroligt värdefullt material, inte minst för alla oss som släktforskar i Torsåker, Ångermanland. Den kungliga kommissionens protokoll har nämligen varit förlorat i över 300 år.
Originalprotokoll som varit försvunna i mer än 300 år
Det forskare har haft att luta sig mot är Teo Sundins fina avskrift av ”Rannsakningar i oktober 1674 ang trolldomsväsendet i Ångermanland; Dals, Torsåkers och Ytterlännäs socknar”. Teo Sundins avskrift är ett väldigt värdefullt material, men visst skulle det vara fantastiskt att få studera originalprotokollet. Och nu finns det möjlighet till det! Historiker Jessica Johansson översatte texterna som hittades i arkivet 2005 och presenterade dem i en C-uppsats år 2009.
Hur kan man veta att anteckningsboken faktiskt innehåller originalhandlingar som har varit förlorade i hundratals år?
Ville försöka förklara det hemska som hänt
Prästen Jöns Hornaeus (1715 -1778) var barnbarn till Torsåkers Kaplan Laurentius Hornaeus som på sin tid var en nitisk häxjägare. Sonsonen Jöns ville i sin avhandling år 1771 försöka avtäcka sanningen kring ”trollkäringväsendet” och förfädernas gärningar. I sin avhandling påpekade han att han återgivit uppgifter som hämtats från de försvunna kungliga protokollen. Uppgifterna fick Jöns Hornaeus enligt egen utsago, av en person vid namn Eurenius.
Även historikern Bengt Ankarloo har belyst att den kungliga kommissionens protokoll har legat till grund för Jöns Hornaeus avhandling, och att ”samtliga kommissionsrättens protokoll är förlorade. De har av allt att döma redan tidigt varit på avvägar”. Ankarloo påpekar att delar av de omfattande förhandlingarna under 1730-talet ägdes av kyrkoherden i Torsåker, Jöns Eurenius. Denne hade i sin tur fått dokumenten av dåvarande häradshövdingen i Medelpad, C. M. Björner. Ankarloo skriver att ”[d]en då teologistuderanden Jöns Hornaeus gjorde en avskrift av dem [d.v.s. kommissionens protokoll], som han trettio år senare begagnade för en relation, som har blivit en av våra viktigaste källor till händelserna i Ångermanland”.
Värdefull källa för forskare
Jessica Johanssons studie av de båda protokollen visar att det troligtvis är Jöns Hornaeus som författat avskriftens tredje del, då författaren exempelvis hänvisar till ”Herr Hans Wattrang” som sin morfar och till kaplan Laurentius Hornaeus hustru Brita som sin mormor. Hon anser också att de båda inledande protokollen är avskrifter från kommissionsprotokoll. I texterna hänvisas till rannsakningarna och den kungliga kommissionens arbete i presens. Årtal saknas, men datumen sträcker sig mellan 16 mars och 16 april och mellan dessa datum ska kommissionsrätten ha besökt socknen.
I anteckningsboken listas alla de anklagade, deras hemvist och familjeförhållande, namn på vittnen. Här framgår även vad de arma människorna anklagades för. Här kan du hitta Jessica Johanssons ”Avskrift från år 2009 av anteckningsbok funnen i Länsmuseet Murbergets arkiv i Härnösand 2005 – Rörande trolldom i Torsåkers socken i Ångermanland under 1670 – talet”.
Okända rötter i Västerbotten
Genom ett DNA-test får man, förutom många nya, härliga släktingar, även möjlighet att verifiera släktforskningen. Med hjälp av DNA-resultatet kan vi se om det vi har forskat fram stämmer och ibland dyker det även upp nya, oupptäckta saker om släkten. Härom dagen fick vi veta att mamma, som kommer från Uppsala, har sina rötter i Västerbotten.
Ny uppdatering på My Heritage
I december uppdaterade My Heritage den så kallade ”etnicitetsuppskattningen” med många fler geografiska regioner och genetiska grupper. Man förklarar på sin hemsida vad detta innebär: ”Genetiska gruppers grundpopulationer är grupper av människor som levde inom samma område i århundraden, gifte sig bara inom den gruppen eller kanske migrerade som en grupp. Med tiden bildade de unika genetiska signaturer”.
Genetiska grupper
Genom uppdateringen blir beräkningen mer exakt och vi får bland annat veta från vilka områden släkten härstammar. Med uppdateringen finns nu 100 genetiska grupper från Sverige, 103 från Norge, 49 från Danmark och 4 från Island. Genetiska grupper kan vara ett värdefullt verktyg för oss som släktforskar. Med grupperna följer en detaljerad sida som listar de främsta platserna där släkten levt de senaste århundradena. Vi får även veta vilka efternamn och förnamn som är vanligt förekommande i området samt vanligt förekommande etniciteter bland gruppens medlemmar. Här berättas lite mer om hur man använder de nya verktygen.
Okända rötter i Västerbotten
Min pappa har främst sina släktrötter i Jämtland, Ångermanland och Norge. My Heritage etnicitetsuppskattning visar att detta stämmer väldigt bra.
Mamma har sina rötter i Uppland och Östergötland. Mormors släkt från Östergötland har vi lyckats kartlägga på alla grenar eftersom det saknas okända fäder i hennes släkt. Morfars släkt är lite knepigare. Morfars far är ännu okänd, liksom hans morfar, varför vi fortfarande saknar flera viktiga släktgrenar i vårt träd. Genom den nya uppdateringen i My Heritages etnicitetsuppskattning fick vi häromdagen en ny, viktig ledtråd att följa upp. Det visar sig att mamma har sina rötter i Västerbotten, främst i Skellefteå, på faderssidan.
Ladda upp testet på my Heritage utan abonnemang
Om du har gjort ett DNA-test hos ett annat företag och vill ladda upp det på My Heritage för att ta del av DNA-matcher, etnicitetsuppskattning med mer så går det att ladda upp testet (rådatan) till My Heritage. Det kostar 324 kronor (engångskostnad) att låsa upp alla funktioner för DNA-testet, så man behöver inte ha något abonnemang.
Jag testar AncestryDNA
Det finns idag flera företag som erbjuder DNA-test i släktforskningssyfte. Family Tree DNA, My Heritage och Ancestry är de största och jag ska nu testa AncestryDNA för att, förhoppningsvis, få veta lite mer om min släkt och mig själv. Vem vet, kanske kommer jag att hitta morfars okände morfar? 🙂
Jag har tidigare gjort ett DNA-test hos företaget Family Tree DNA och har även laddat upp DNA-resultatet på My Heritage. Det kan vara väldigt bra att låta testa sig hos flera företag eftersom man då ökar möjligheterna att lösa släktgåtor när man får fler DNA-matcher – som testat sig på de olika företagen. Som DNA-släktforskare är det dumt att lägga alla äggen i samma korg, som släktforskaren och skribenten Gunvor Persson skriver i sin fina blogg.
Autsomalt DNA-test
Ancestry berättar på sin webbsida att man erbjuder mikromatrisbaserade autosomala DNA-tester som undersöker 700 000 platser i en persons kompletta arvsmassa. Genom det autosomala DNA-testet får man veta sina rötter, och får nya DNA-matchningar med nu levande släktingar, på både mammas och pappas släktsida, flera generationer tillbaka.
Enkla och bra instruktioner
Instruktionerna är enkla och beskrivs i tre steg. Ancestrys DNA-test skiljer sig en del från det test jag tidigare har gjort på Family Tree DNA. Istället för att ”topsa” insidan av kinderna med två pinnar ska man här lämna ett salivprov.
Obs! Detta är viktigt!
Man måste aktivera DNA-kitet med den medföljande koden som finns på behållaren. Aktiveringen görs genom att man loggar in på Ancestry (om man redan har ett konto), eller genom att skapa ett konto. Att skapa ett konto är gratis.
Behållaren med en liten ”tratt” längst upp är behållaren för salivprovet. Provet placeras sedan i det medföljande kuvertet/kartongen och postas på närmaste brevlåda. Porto behövs inte.
Enkelt test och bra sekretess
Jag tycker att Ancestrys DNA-test känns ganska smidigt och relativt enkelt att hantera och utföra. Om man har svårt att använda händerna för att skruva av, och på små lock samt om man ser dåligt så är det jättebra om det finns någon som kan vara till hjälp. Men själva testet är enkelt att göra och väldigt bra att man kan posta det direkt utan porto.
Som användare kan man känna sig trygg då Ancestry värnar om användarnas integritet. Ingen information delas till tredje part. Man kan när som helst ladda ned sin råa DNA-data och begära att Ancestry raderar DNA-testresultat. Man kan även begära att företaget förstör det fysiska salivprovet som har skickats in. Det är väldigt bra.
Om några månader kommer resultatet
Mitt DNA kommer snart att analyseras med fler än 700 000 genetiska markörer och information om mitt etniska ursprung upp till 1000 år tillbaka kommer att presenteras. Inom 6 – 8 veckor kommer ett mail med en länk där DNA-resultatet presenteras online.
Fortsättning följer…
God Jul och gott nytt år!
Jag önskar er alla en riktigt God jul och gott nytt år! ❤ 
Jultomten
Både ljusgestalten Lucia och jultomten har ganska mörka historiska rötter och ansågs förr i tiden inte vara de goda, givmilda figurer som de har kommit att bli med tiden.
Lussegubben och Lussekärringen
”Lusse”, som vi nu förknippar med ljusbäraren Lucia från den katolska helgonberättelsen var längre tillbaka densamme som Lucifer, djävulen och det var långt ifrån alla som ville fira Lucia eftersom man inte ville fira ”den onde”. Den ljusskygga Luciavarelsen ansågs till och med kunna ta skepnad av en rovfågel för att förgöra små barn.
Under lucianatten skulle man helst stanna inomhus eftersom allehanda illasinnande väsen flög omkring i luften just denna natt. I den så kallade ”lussefärden” trodde man att de dödas själar for omkring, liksom de läskiga varelserna Lussegubben, Horn-Per och självaste Lussekärringen.
Vår nuvarande Luciatradition då vi firar den vitklädda Sancta Lucia med ljus i håret, där ljuskronan representerar Jesu gloria tros vara importerad från Tyskland. Traditionen etablerade sig först bland de högre stånden i västra Sverige under 1700-talet. Med tiden kom Luciatraditionen, som vi nu känner den att spridas över hela Sverige.
Tomte med förkristna anor
Tomten har gamla rötter i svensk folktro och fanns här långt före kristendomens intåg. Tomtevätte, Puke, Nisse – kärt barn har många namn. Tomten var i den gamla folktron för många en osynlig figur som skötte och vaktade gårdarna. Han visade sig sällan men de som fick en skymt av honom har beskrivit tomten som en äldre, kortväxt man med grå luva. Det gällde att hålla sig väl med tomten som hade ett ganska hetsigt humör. Som tack för att han vaktade stall och ladugård kunde man i äldre tider ställa fram en skål med söt gröt till tomten, vilket fick honom på gott humör.
Gårdstomten var för många familjer en viktig, övernaturlig figur som levde sida vid sida med människorna, men han skulle aldrig få för sig att knacka dörr och fråga efter snälla barn, som hans efterföljare gjorde…
Tomten och den elake getabocken i Europa
St Nicolaus, jultomten, var ursprungligen ett helgon inom den katolska kyrkan i 300-talets Turkiet, som var omtalad för sin givmildhet och godhet. I Tyskland fanns under medeltiden en tradition då man i början av december månad brukade hålla mysteriespel på torgen i vissa städer. Under spelen som symboliserade kampen mellan godhet och ondska, höll St Nicolaus en getabock i ett rep. I en europeisk tradition brukade tomten dyka upp lagom till jul tillsammans med den otäcke Krampus, som framställdes som getabock och den onde själv. Det hände att Krampus stoppade ned elaka barn i sin korg där han sparade dem en tid för att sedan äta upp dem. Det är detta som ligger bakom jultomtens fråga ”Finns det några snälla barn här?”.
Julbocken kom på besök
Krampusmyten fanns främst i mellersta Europa. Här i Norden förekom främst julbocken, även detta djävulen i gestalt av en getabock. Under 17- och 1800-talet brukade man på vissa håll klä ut sig och tåga genom byarna. En person var utklädd till julbock, bräkte som en get och bultade på husens dörrar tills någon öppnade. Man kastade sedan in enkla julgåvor-trädockor, träbitar, kritor och liknande, genom dörrarna. Under 1800-talet försvann julbocken ur den svenska jultraditionen och istället blev den givmilde och fryntlige jultomten en central figur. Den moderna tomten med vitt skägg som vi känner idag är en 1800-tals produkt, en sammanblandning av den amerikanska jultomten Sankta Claus och gårdsvätten i svensk folktro.
Tomten dröjde på vissa håll
På många håll kom dock jultomten att dröja en tid och delar av julbockstraditionen levde kvar. I Ångermanland, där min farmors mamma växte upp i slutet av 1800-talet fanns ingen jultomte. Farmors mamma har berättat om julen år 1894: ”Julgranen kläddes med papperskarameller och hängdes i taket då det var trångt i stugan. Vi hade ej jultomte. Istället kom någon på julkvällen och kastade in små paket till barnen – en griffeltavla eller en Abc-bok”.
Julen 1894 i Ångermanland
Farmors mamma Dora Emerentia Rödlund f.1888 berättar om julen och barndomen på en ljudinspelning:
”Mitt barndomshem var en röd liten stuga som låg vid skogsbrynet en kilometer från närmsta gård. Byn heter Ed, Ytterlännes, Ångermanland. Föräldrarna hade ett litet jordbruk med en häst, ett par kor och några smådjur, där vi barn fick den bästa omvårdnad. Allt var så mycket enklare då för folk som inte hade så mycket att röra sig med. Visserligen gjorde folk sitt bästa också då, med bakning, mat och det vardagliga. Nu har snart sagt alla råd att leva i överflöd. På den tiden var det endast de rika som frossade. De fattiga fick klara sig så gott de kunde och sedan blev det fattigvården när de inte orkade längre. Det fanns ingen socialhjälp att gå till då. På det viset är det bättre ordnat nu, men trots allt tror jag ändå att människor levde lyckligare då.
Jag minns julen 1894. Julgranen kläddes med papperskarameller och hängdes i taket då det var trångt i stugan. Vi hade ej jultomte. Istället kom någon på julkvällen och kastade in små paket till barnen – en griffeltavla eller en Abc-bok. Ingen fick vara uppe sent på julaftonskvällen ty far och mor skulle upp till julottan dagen därpå och hade en del att ordna med innan det bar i väg. Djuren skulle ha något att äta, så skulle ett av barnen finklädas – den som hade turen. Barnen fick från sexårsåldern turas om att åka med till julottan. Vid den åldern skulle vi åtminstone förstå att sitta stilla i kyrkan och ha någon behållning av julottan. Ja, så kläddes ett av barnen riktigt varmt och allt var snart klart för avfärd.
Pappa var i stallet och ordnade med mat till Blacken som skulle ha en liten hötapp och havre för att ha tålamod att vänta på kyrkfolket. Ja, så var allt ordnat. Vi bäddades ned i släden och iväg for´t. Det var nästan en mil till kyrkan och på vägen lyste det i varje fönster och det hördes bjällerklang från hundratals andra kyrkobesökare.
Så var det äntligen slut på den långa predikan prästen hållit, tänkte jag. Men vackert var det i alla fall. Jag satt mest och tänkte på hemresan när vi skulle hälsa på hos mormor och dricka julmorgon-kaffe och få smaka de goda saffranskringlorna som hon brukade ha. Mormor bodde ungefär på halva vägen mellan mitt hem och kyrkan. Hon var änka och bodde ensam i en stuga med två små rum. Mormor stod i dörren och tog emot oss. I köket var det pyntat så fint. På den stora spishällen brann en björkvedsbrasa. En blankskurad kaffepanna stod mellan vedträna på sina höga järnben och spred en härlig kaffedoft, blandad med doften av björkveden.
Den lilla kammaren var även smyckad med lingonrisgirlanger, ljus, en krubba med Jesusbarnet som fanns placerad vid sidan om den öppna spisen. Även där brann en stor brasa som lyste upp hela rummet och där skulle vi dricka det goda kaffet med saffranskringlor och lite kakor. Så skulle det vara en påse med hem till syskonen som ej fick vara med. Ja, så blev det bråttom igen att vända hemåt. Mor hade mycket att pyssla med under dagen. Både djur och barn väntade på att bli ompysslade. Björkvedsbrasorna hade börjat brinna ned och spred sitt dunkla, vemodiga sken över de breda golvtiljorna i den idylliska, trolska lilla stugan.
Mina lyckliga barnaår tog snart slut. Mor blev sjuk i en på den tiden obotlig lungtuberkulos. Hon dog när jag var nio år. Min äldsta syster var elva år, sedan fem yngre syskon. Min yngsta syster var ej fyllda två år. Vi hade då bott i Hjärtnäs, i Torsåkers socken ett år, när mor dog. Då hade vårt första hem i Ed gått ifrån oss. Pappa hade blivit satt i konkurs så Blacken och de övriga djuren fick vi ej behålla. Far och vi barn försökte hålla ihop hemmet efter mors död. Vi skaffade två kor men då det blev för mycket med korna och de små syskonen att sköta, upplöstes hemmet. Vi barn blev bortackorderade till olika hem. Far tog sig ett arbete och hemmet såldes. Sedan dess har vi fått klara oss själva. Men det blir ett hårt liv många gånger när man inte har en mor att vända sig till med sina bekymmer. Därför känner jag jämt medlidande med alla barn som blir föräldralösa. Ingen som fått ha sina föräldrar kvar, åtminstone i barnaåren, kan förstå hur det är att bli föräldralös”.
”Härdens brasa flammar. Nu vill jag vila ut, uti min hemgårds kammar´
All oro och sorg blir till flarn när jag vilar igen som barn
på bädd som min moder bäddat.
Nu är jag åter hemma hos Far och Mor
Jag sitter hos dem vid härden i kammaren där lyckan bor
och ser in i den sista glöd
och hela den stora världen är svunnen i all sin nöd.
Mor går tyst och stilla över trasmatts-pyntat golv,
ansar varligt brasans sista bränder.
Allt ont och farligt viker för min Moders gamla kära händer”.
Dora Emerentia Rödlund
Båtsmän i släkten
Båtsmän var förr i tiden soldater som tjänstgjorde ombord på fartyg och rekryterades inom det svenska indelningsverket, liksom övriga soldater. De skulle snabbt kunna rycka in om det blev krig i landet och man övade flera gånger per år. Liksom den indelte soldaten fick båtsmannen nyttja ett litet torp och en liten jordlott under sin anställningstid. Det var främst bönderna, rusthållarnas, ansvar att se till att båtsmän och soldater fick tak över huvudet, kläder och nödvändig utrustning.
För att lättare kunna skilja dem åt fick både båtsmän och soldater nya namn när de påbörjade sin anställning. Ofta hämtades båtsmansnamnen från torpen som de övertog men det förekom även fantasifulla namn som anspelade på mer personliga attribut. I min släkt har det funnits många soldater men endast några få båtsmän – Nylander från Härnösand och Kruslock från Gävle. Det sägs att Kruslock var vallonättling och att namnet egentligen stavades Kreutzlock. Huruvida han härstammade från valloner vet jag inte men när han föddes 1838 var faddrarna smeder vid Tolvfors bruk och hette bland annat Pierrou.
För alla som släktforskar och har hittat båtsmän i släkten (slutet av 1800-talet) kan de utförliga båtsmansrullorna vara en riktig skattkammare. När kontrakt hade skrivits fick varje båtsman en liten bok som kom att följa honom genom åren, från anställning till avsked. Förutom personuppgifter och signalement även allt som hände under karriären som utbildningar, uppdrag och även straff i de fall båtsmannen gjort sig skyldig till brott.
Arkiv Digital har flottans rullor 1635 – 1915 samt ett landsomfattande personregister över båtsmän. För att söka i registren krävs ett abonnemang som kan tecknas månadsvis, kvartalsvis eller per år.
Pandemi 1918-1920
Bortglömd plågoande
”Spanska sjukan är i Sverige en närmast bortglömd plågoande. Vilket är märkligt eftersom dess offer inte behövdes sättas i förhållanden till de stora döds- och sårade talen från första världskriget. Spanska sjukan krävde trots allt mellan 35 – 40. 000 dödsoffer i Sverige som under perioden hade en befolkning vilken började närma sig sex miljoner” skriver författaren Berndt Tallerud i sin bok ”Skräckens tid: farsoternas kulturhistoria” (Prisma, 1999). Pandemin som kom att kallas ”spanskan” skördade mellan 50 – 100 miljoner dödsoffer över hela världen mellan åren 1918 – 1920.
Spanska sjukan slog ned som en blixt från klar himmel i Sverige sommaren år 1918 men inledningsvis var dödstalen låga så man trodde inte att sjukdomen kunde vara så farlig som den kom att bli. Det var först i september samma år som människor började avlida i spanska sjukans följdsjukdomar där dubbelsidig lunginflammation var den vanligaste dödsorsaken. Det som till en början verkade vara en ganska harmlös influensa förvandlades snabbt till en pandemi som skördade mellan femtio och hundra miljoner människoliv i världen.
Första världskriget fick bära skulden till de stora dödstalen under pandemin menar Margareta Åman i sin avhandling ”Spanska sjukan: den svenska epidemin 1918 – 1920 och dess internationella bakgrund” (Uppsala universitet 1990). Pandemin sågs som en oundviklig produkt av kriget och administrationen i Sverige fick därmed en enkel och mycket tillgänglig syndabock menar hon. ”Detta kan förklara den långlivade myten om att det var det utsatta försörjningsläget som bar huvudansvaret för de många dödsoffren. Redan utmattade och undernärda personer hade inte immunförsvaret nog för att stå emot den oerhörda påfrestning som spanska sjukan innebar. Det verkar inte som att samhället i stort ifrågasatte denna förklaring och var beredda att lägga allt detta bakom sig så fort man genomgått ”stålbadet”.
Smittan spreds över landet
Sommaren 1918 kom smittan till Sverige och man tror att den kom med båtresenärer som anlänt till Göteborgs hamn, från England. Inom några få veckor hade människor över hela landet insjuknat i den farliga influensasjukdomen.
I Sverige drabbades länen i söder mildare av spanska sjukan än de i norr. Till Sveriges regementen kom stora grupper med yngre och starka individer, ofta från landsbygden och man vistades under samma tak under längre tid. Smittan spreds sedan vidare när man reste hem till familjerna ute i landet. Till skillnad från många andra sjukdomar var det främst de unga och starka som insjuknade i spanska sjukan. Viruset hade en förmåga att aktivera immunförsvaret och orsaka svåra skador på lungvävnaden, vilket hos många drabbade ledde till bakteriell lunginflammation.
Västerås förvandlades till bårhus
I september 1918 inkallades tre årskullar till repövningar på Västmanlands infanteriregemente i Västerås. Sammanlagt 2357 personer vistades på området tillsammans och en person, en soldat från Krokom i Värmland, insjuknade i spanska sjukan. Efter några dagar var regementets sjukhus överfullt och 80 personer avled inom kort. Svenska tidningar skrev om Västerås, ”staden som har förvandlats till bårhus”.
Jämtlands län drabbades hårdast
I Östersund, Jämtland, som var ett stationssamhälle med två regementen, sköt dödstalen i höjden under spanska sjukan. Jämtland blev det hårdast drabbade länet i Sverige med 800 avlidna per 100 000 invånare år 1918. Av Östersunds 13 000 invånare insjuknade 6300 personer och 118 personer avled av sjukdomen.
Arjeplog och Arvidsjaur miste flest
De orter som drabbades värst under spanska sjukan var Arjeplog och Arvidsjaur i Norrbotten. Av Arjeplogs cirka 3000 invånare avled 90 personer i spanska sjukan våren 1920. En julmarknad vintern 1919 sägs ha varit startskottet för virusspridningen. Man tror att smittan kom in och spreds vidare via resenärer från Jörn som kommit till Arjeplog med tåg.
I Arvidsjaur insjuknade 75% av ortens invånare och 159 personer avled. Provinsialläkaren i Arjeplog, Sixten Hemmingson menade att ”stark kyla i förening med vårdslöst leverne och trångboddhet får anses som bidragande moment”. Nöden var så stor i området då många barn blev föräldralösa och det saknades läkarvård.
Kunde inte stänga samhället
I Sverige omfattades inte influensa av dåtida epidemilagstiftning så det var svårt att införa skolstängningar och förbud för stora folksamlingar etc. Vid pandemins utbrott fanns 6000 vårdplatser för epidemisjukvård i landet och det fanns stort behov av att snabbt bygga sjukhus för ändamålet. Det gick trögt, framför allt på landsbygden men allt eftersom pandemin framskred kom provisoriska sjukhus att uppföras. I många länder infördes social distansering och restriktioner tidigt i pandemin, men i vårt land skedde inga större förändringar. I Sverige och även i New York, USA, valde man att hålla skolorna öppna.
Hoppades att många skulle smittas, snabbt
Inom den svenska läkarkåren 1918 fanns två läger som ställdes emot varandra, där den ena sidan förordade handling för att motverka spridning av sjukdomen medan den andra menade att förhindrande av smittspridning redan tidigt var dömt att misslyckas, på grund av sjukdomens enorma smittsamhet och spridningshastighet. Istället hoppades man på att så många som möjligt skulle bli smittade snabbt i denna epidemi, då man trodde att sjukdomsförloppet för dem som smittades tidigt skulle bli lindrigare. Trots olika uppfattningar var båda sidor eniga om att smittade personer måste isoleras på grund av smittorisk. I Sverige avled ca 40 000 människor i spanska sjukan och många av de som överlevde fick livslånga skador.
Panik skulle undvikas
Foto: Riksarkivet
De konservativa ansåg att öppenhet gentemot allmänheten kunde få oönskade effekter som kunde resultera i en slags ”kollektiv rädsla” under pandemin. Professor Oskar Medin som då var barnläkare och ordförande i hälsovårdsnämnden i Stockholm uppmanade allmänheten att inte låta ”paniken lamslå umgänge och verksamhet”. Medin menade att alla åtgärder som att stänga skolor, biografer och teatrar saknade evidens. Det är inte farligare där än vid annat umgänge med människor, menade han. Hans uppmaning till svenska folket var istället ”Trotsa aldrig fara, men visa ej feg fruktan”.
Läkarkåren var på den tiden överens om att allmänheten måste lugnas, då rädsla ansågs öka mottagligheten för sjukdomen och även medmänniskors vilja att hjälpa smittade.
Läkare mot strömmen
Men överläkare Arnold Josefson i Stockholm gick emot dem och hävdade att det i själva verket var medicinalstyrelsens handlingsförlamning och ett tvivel för myndigheterna som låg bakom folkets ”panik” under pandemin. Han införde ”gasmask” för vårdpersonalen på provisoriska sjukhuset i Stockholm 1918 för att skydda personal och patienter mot ”spanska sjukans millionarméer”. Alla sjuksköterskor, som inte redan hade haft spanska sjukan, utrustades med näs-munbindor av gastyg som fick användas under två timmars tid, innan de avlägsnades, desinfekterades och ersattes av nya. ”Dylika bindor ha med utmärkt resultat nu införts, så gott som vid alla sjukhus i hufvudstaden, där influensapatienter vårdas”, skrev Veckojournalen 1918.
Komplikationer
Många av de som överlevde spanska sjukan drabbades av komplikationer och ibland livslångt lidande i form av demensliknande sjukdom och psykiskt lidande där Parkinson-liknande symtom, kronisk trötthet, ångest, dövhet och symtom som liknade schizofreni var framträdande. I Norge ökade antalet intagningar sexfaldigt på mentalsjukhusen från år 1919.
En fri själ
I min släktforskningsblogg skriver jag mycket om familj och släkt men tycker att det är dags att även lyfta fram de älskade fyrfota små familjemedlemmarna i ett inlägg.
Sommaren 2017 började jag arbeta i Sala som affärsutvecklare och handledare för arbetssökande. Efter några dagar på den nya arbetsplatsen fick jag besök av en vacker, långhårig kisse. Hon kom tillbaka varje dag och snart stod hon utanför och väntade varje morgon när jag kom från tåget. Den vackra kissen hette Esther – det stod på hennes halsband- och snart blev vi de goaste vänner. Esther brukade ligga intill min dator om morgnarna när jag arbetade på kontoret och när lokalerna fylldes av människor vid åttatiden brukade hon gå runt och välkomna dem alla.
Esther är en fri själ och har, trots att hon alltid har haft ett ombonat och kärleksfullt hem, valt att ströva fritt på Salas gator i tio års tid. När vintern kom med snö och kyla fick jag ont i hjärtat av att se den lilla katten sitta och vänta utanför min arbetsplats varje morgon i mörkret. Jag önskade att jag kunde få köpa henne och ta med henne hem, till värmen i Västerås.
Jag var beredd att betala en stor summa pengar, bara jag kunde rädda kissen från kylan. Ägaren som kände sin katt och hennes kärlek till det fria livet tyckte säkert att jag var en knäppgök som ringde och tjatade.
Sommaren 2018 skulle Esthers ägare flytta och frågade då om vi ville ta hand om henne. Det ville vi så gärna! Esther som varit en fritt strövande katt i tio års tid flyttade in i vår lilla tvårummare där även honkatten Duna bodde.
Ingen visste hur det skulle gå. Allt var bäddat för katastrof, men de båda honkatterna blev så fina vänner direkt och under åren som har gått har Esther aldrig visat tecken på att vilja gå ut. Hon trivs i värmen och solar gärna på balkongen när vädret tillåter.
Hitta släkten i SVAR:s arkiv
Ni vet väl att det numera är helt gratis att släktforska i SVAR:s arkiv? Här finns fantastiskt många dokument och arkiv att söka sina rötter i.
Under fliken ”frigivna straffarbetsfångar” kan man t.ex. hitta information (och även foton) på släktingar som råkat i klammer med rättvisan under sin livstid.
DNA-test med större precision och fler möjligheter
Ju fler människor som gör DNA-test i släktforskningssyfte, desto större blir den viktiga referensgrupp som släktforskningsföretagen jämför vårt DNA med när de beräknar vår genetiska mix/etnicitetsberäkning.
Genom många fler referensgrupper erbjuder nu Ancestry etnicitetsuppskattningar med ännu större precision för de användare som gör DNA-test hos företaget. Genom den nya uppdateringen delas större regioner i Europa, Asien och Afrika in i mindre områden och tack vare en uppdaterad algoritm blir jämförelserna lättare och ger oss en mer precis beräkning. Man har nu lyckats bryta upp större geografiska områden i mindre, mer exakta, exempelvis England, Wales, nordvästra Europa, Kina, Japan, Filippinerna och Kongo. Väldigt bra!
Här kan du läsa mer om DNA-test hos Ancestry.
En DNA-släkting som man helst vill undvika just nu
Som om jag inte vore tillräckligt uppskrämd redan tidigare för att vara i riskgrupp för det sabla coronaviruset genom ”dålig” ålder, ”dålig” blodgrupp och andra riskfaktorer. Nu finns det även risk för att en 50 000 år gammal neandertalare kan ställa till det ordentligt och göra allting ännu värre, om jag råkar vara släkt med just honom. Vårt eventuella släktskap lär väl visa sig under den närmaste tiden tänker jag, men för första gången hoppas jag inte på att få en DNA-match med en ny släkting 🙂
År 1899 upptäckte paleontologen Dragutin Gorjanovic-Kramberger kvarlevor av neandertalare (homo neanderthalensis) i Krapina, Kroatien. De äldsta fynden beräknas vara 125 000 år gamla. Man har gjort fantastiska upptäckter genom åren.
Foto: Divna Jaksic
Ny forskning tyder på att arvet från neandertalare kan öka risken för att drabbas svårt av SARS-CoV-2. Det menar forskare i flera studier. Det är en liten bit DNA på kromosom 3 som kan kopplas till svårt insjuknande och andningssvikt om man drabbas av viruset. Forskarna Hugo Zeberg och Svante Pääbo rapporterar att de människor som bär denna genvariant har upp till tre gånger högre risk att hamna i respirator på grund av covid-19.
Studien visar att den genetiska riskvarianten är vanlig i södra Asien där ungefär halva befolkningen beräknas bära på genen från neandertalare, men genvarianten finns inte alls i samma utsträckning i Afrika och i östra Asien. I Europa beräknar man att en av sex personer bär på denna riskabla genvariant.
När tvålen gjorde entré i svenska hem
I det gamla Egypten var man noga med sin hygien och redan på faraonernas tid tillverkades tvål av animaliskt fett och krita. De gamla grekerna höll sig rena med tvålar gjorda av pimpsten, sand och soda. Här i Sverige skulle det dröja länge innan sådana moderniteter började användas. Själva ordet tvål, som kommer av fornsvenskans ”att två sig/tvaga sig” har funnits länge i vårt språk, men det har faktiskt bara förflutit lite mer än 100 år sedan vi började använda tvål till vardags.
Det första tvålsjuderiet grundades i Uppland på 1600-talet men det skulle dröja länge innan tvål tillverkades i någon större skala och nådde ut till de svenska hemmen. Det var långt ifrån alla människor som hade råd att köpa tvål men under första delen av 1900-talet blev den allt vanligare i svenska hem. På landsbygden arbetade kvinnor och män hårt förr i tiden och hygien var inte något som prioriterades särskilt högt. Inte heller i staden, men där användes kanske parfym och puder i högre grad, som kunde dölja odören. I alla fall tillfälligt.
Redan under medeltiden fanns det badstugor i stad och på landsbygd där både kvinnor och män umgicks och tvättade sig, men de ansågs vara osedliga och stängdes i Sverige under 1700-talet. Ättlingar till skogsfinnarna kom dock att behålla sin badtradition.
Under 1800-talet började ett nytt synsätt att smyga sig in, framför allt i de mer välbärgade kretsarna. Att hålla kroppen och gärna även tankarna rena räknades till kultivering och bildning. Kultiverade personer skulle nu bada varje dag, eller åtminstone en gång i veckan. Lördagen har länge varit den allmänna tvagningsdagen i Sverige och ordet ”lördag” kommer av fornsvenskans ”lögar”, att tvätta sig. Men att tvätta hela kroppen var ingenting man gjorde varje lördag. Man koncentrerade sig gärna på ansikte, hals, öron och händer. Helkroppstvätten fick vänta till jul. Eller till midsommar.
Under 1800-talet upptäckte man att regelbunden och noggrann hygien minskade risken för att sprida bakterier och virus. Med god handhygien kunde den höga barnadödligheten också minskas. Genom diverse kampanjer och upplysningar riktade till befolkningen började nu läkare och myndigheter att sprida budskapet om hygienens betydelse. Målet var att varje medborgare skulle anamma budskapet ”hel och ren, frisk och stark”, i både fysisk och andlig bemärkelse. Flickor från landsbygden som fick tjänst som pigor hos mer bemedlade familjer granskades ofta och noga så att de uppfyllde kraven på personlig hygien samt noggrant skurade sin kammare. De som anställdes som ammor granskades extra noga. Man skulle bland annat vårda sin kropp och se till att få stärkande promenader i friska luften.
Genom att framhålla hygien och handtvätt som en metod för folkhälsan ville man inte bara minska smittorisker utan även kultivera de lägre samhällsklasserna. ”Det var inte bara smutsen utan även snusket som skulle bort. En våg av handtvätt- och etikettböcker sköljer nu genom landet. Genom kampanjer, hälsoupplysning i folkskolan och diverse tidningsartiklar börjar man nu att undervisa Sveriges medborgare i hur man blir en andlig och ren människa, både andligt och kroppsligt” skriver Anna Lalic i den intressanta skriften Smuts & Hygien (Örebro läns museum)
Foto: Gustav Heurlin/Nordiska museet
Genom att rikta de nya renlighetsidealen till eleverna i folkskolan hoppades man att på sikt kunna öka medborgarnas kunskap om hygien. De små barnen lärde sig tidigt genom skolans fostrande läseböcker hur viktigt det var att hålla sig hel, ren och att ha ordning och reda. Skolhälsovård och skolbad infördes i städerna under slutet av 1800-talet för att få bukt med ohyra och smuts hos eleverna.
I rådgivarböcker och tidningsartiklar som riktade sig till husmödrar lyfte man fram vikten av noggrannhet, renlighet och punktlighet. ”En egenskap som dock oundgängligen bör förenas med de ofvannämda, för att fullt bereda trefnad för sig och sin omgivning, och utan hvilken intet af allt annat är fullt skyddadt till sina verkningar, det är renlighet” poängterar författarna till boken ”Populär kokbok och rådgifvare till alla hem” som gavs ut vid sekelskiftet 1800. I samma bok finns finns beskrivningar om hur man tillverkar tvål:
”Lägg i 2 liter vatten 1/2 kilo soda. Tillsätt, när detta smält 5 kilo väl rensade tarmar och låt detta koka tills det blir en tjock välling. Denna visar sig vara tillräckligt kokt då fradga uppstår om man öser upp den. Tillsätt en kopp salt, upphäll det hela i ett trätråg för att stelna. Ni har då endast att därefter skära den färdiga tvålen i skifvor”.
Många fler populationer i myOrigins 3.0
I dagarna har Family Tree DNA lanserat myOrigins 3.0 där användarnas DNA jämförs med många fler referensgrupper, vilket möjliggör en tydligare ”genetisk mix”. I den tidigare versionen, myOrigins 2, jämfördes DNA mot referensgrupper bestående av 24 populationer, som nu har utökats till hela 90. En stor förbättring.
Med den nya versionen har jag numera 25% av mitt DNA i Ryssland (östslav), Baltikum och Finland, vilket överensstämmer med min släktforskning. I ett av mina tidigare inlägg kan du läsa mer om Ryssland och den gamle anfadern Rurik.
Genom uppdateringen av programmet fick min pappa 13% i Irland, en viktig bit i släktväven som vi har saknat i tidigare versioner av myOrigins. Under 500-talet f Kr började keltiska stammar invandra till Irland och mot slutet av 700-talet kom vikingarna till området. Anfadern Domhnal Lochlainn var kung på Irland och föddes år 1048. Mer om honom och släkten kan du läsa här.
myOrigins 3.0 är tillgängligt för alla som tidigare har gjort DNA-test hos företaget Family Tree DNA samt för alla som gör testet nu och i framtiden.
Konstnärlig Gotlandssläkt
Georg Bolin föddes år 1912 i Guldrupe på Gotland och kom att bli professor och instrumentbyggare under sin livstid. Han föddes i en familj där släkten hade varit jordägande bönder i rakt nedstigande led i flera hundra år, men Georg kände sig aldrig hemma inom jordbruket. Han kände sig nära musiken, naturen och tyckte om att skapa användbara föremål av trä. Att arbeta som bonde var för honom uteslutet. Han älskade att snickra och att spela musik.
Som ung kom Georg i lära hos möbelarkitekten Carl Malmsten och blev med tiden rektor på skolan. ”Malmsten var en fin läromästare som lärde mig hur viktigt det är att handen och hjärnan samarbetar”, sa Georg Bolin i en intervju med musiktidningen Showtime när han var i 70-års åldern.
Han gifte sig med Edna Eriksson och paret fick tillsammans flera barn. På 1940-talet byggde Georg en gitarr till den världsberömda gitarristen Andres Segovia f. 1897 i Spanien. Segovia eftersökte instrument som var tillräckligt ljudstarka och som kunde nå fram, även till en större publik. Förutom gitarrer byggde Georg Bolin även pianon, flyglar och speciella tonbord som kunde förstärka akustiken i rummet. Gitarristen Göran Söllscher vann en tävling 1978 när han spelade på en 11-strängad altgitarr som tillverkats av Bolin.
För Georg Bolin var instrumentbyggandet en konst som inte kunde skyndas fram. Han valde omsorgsfullt ut det träslag han skulle arbeta med och lyssnade till träets egenskaper medan han ömsint bearbetade materialet och skapade de instrument som skapade de vackraste och starkaste tonerna.
Det stora motstånd som Georg Bolin en gång känt vad gäller att axla manteln inom familjens jordbruk, kände Georgs son Bengt f.1933 mot allt yrkesarbete. Bengt växte upp i en väldigt driftig och arbetsam familj, men längtan efter att gå sin egen väg och att skapa genom att måla och teckna var den allra starkaste drivkraften för honom. Han studerade vid Konstakademin i Stockholm och skapade många vackra alster under sin livstid. Bengt är bland annat representerad vid Gustav VI Adolfs samling och vid Moderna museet. Under alla sina livsdagar försörjdes han av sina föräldrar och sina två arbetande hustrur som gjorde hans konstnärskap möjligt. Min mamma Gun Britt gifte sig med Bengt Bolin på 1950-talet.
Mammas dröm sedan barndomen var att få möjlighet att måla och teckna. Hon var en duktig modetecknare redan som ung och fick erbjudande om att gå i lära hos etablerade tecknare. Men mamma valde att gifta sig då den blivande maken lovade att hon skulle få utveckla sig inom det konstnärliga om hon bara svarade ja på hans frieri. Så blev det tyvärr inte. Mamma försörjde maken och barnen genom att arbeta heltid som lokalvårdare och sömmerska på textilfabrik.
Familjen flyttade till Gerona i Spanien när Bengt hade fått ett konststipendium. Efter en kort tid stod det klart att han hade förälskat sig i värdfamiljens unga dotter och ville gifta sig med henne. Efter tre år kunde mamma och barnen resa hem till Sverige igen.
Kvinnorna i Fjädrundaland
I början av 1950-talet upptäcktes närmare 90 kvinnorgravar på ett fält i Tuna, Badelunda strax utanför Västerås i Västmanland. Centralt på fältet fanns åtta gravar som låg i anslutning till en mycket äldre kvinnograv, daterad till 200-talet f.v.t.
DNA-test har visat att de gravlagda var släkt, förmodligen en äldre anmoder och hennes kvinnliga ättlingar. Det stora antalet kvinnogravar som man har hittat i Tuna, samt amuletter och sierskestavar som har begravts tillsammans med de döda har gjort att man nu tror att det en gång i tiden kan ha utövats Frejakult i området.
Det historiskt geografiska område som kallas Fjädrundaland var under vikingatiden ett av tre uppländska folkland – områden som hade egen lag och egen lagman. På 1100-talet sträckte sig Fjädrundaland från Birka i nuvarande Stockholms län, till östra Västmanland och själva centum låg mellan dagens Enköping och Västerås, vid badelunda och Sagån vid Nykvarn. I Fjädrundaland rådde andra lagar än på landsbygden och kvinnan hade en starkare ställning där. Den mer jämställda lag som hade uppstått i Birka var tongivande även för Mälardalens kvinnor som hade lika arvsrätt som männen. Enligt germansk sedvänja var det inte heller kvinnan, utan istället mannen som gav hemgift i detta område.
Starka och envisa anfäder- och mödrar
När man släktforskar hittar man ibland anor som får en speciell plats i ens hjärta. Man kanske fastnar för personernas styrka, mod eller någonting som de lyckades åstadkomma under sin levnad. Genom åren har jag upptäckt att jag gärna fastnar lite extra för de där starka, envisa människorna som trots svåra omständigheter alltid valde att följa det egna hjärtat och som vågade gå emot strömmen.
Morfars mamma, Augusta Charlotta Bure var en sådan person. Hon födde sex barn som hon uppfostrade och försörjde på egen hand. Människor i bygden tittade säkert snett på henne och nog måste det ha tisslats och tasslats runtom i stugorna, men Charlotta gick lika rakryggad genom den lilla byn som hon gick genom livet. Hon var anställd som mjölkerska hos familjen Reuterskiöld på Norrgarns gård i Bladåker, Uppland under hela sitt vuxna liv. Som trotjänarinna hade hon egen försörjning och en liten stuga där barnen kunde växa upp. För Charlotta verkar det inte ha varit nödvändigt att gifta sig. Jag beundrar Charlotta och den strävsamma släkten på morfars sida. Att vara hederlig, att se det stora i det lilla och att arbeta hårt har varit en ledstjärna i generation efter generation.
Min morfar var envisheten personifierad. Han arbetade hårt utan en enda sjukdag genom alla arbetsföra år. Envishet och styrka är bra egenskaper, men envisa människor har en benägenhet att vara lite bångstyriga. Morfar ville alltid gå sin egen väg och hade svårt att lyda order. Som ung var han anställd inom det militära under tio år, men valde sedan att sadla om och det var nog bra. Vid en militärövning befallde löjtnant Nilsson att morfar skulle ta en språngmarsch, men morfar vägrade. Trots upprepade befallningar vägrade 512 Svensson att springa ett enda steg. Istället för att springa gick han sakta, sakta för att sedan stanna upp helt, vilket gjorde löjtnant Nilsson ursinnig. Morfar dömdes för olydnad och fick sitta åtta dagar i arrest. När han fördes ut från arresten av furir Lagerström frågade denne om Svensson inte tyckte att det hela var väldigt tråkigt, varpå morfar svarade på sitt buttra sätt: ”Det gör väl detsamma”.
Morfar var övertygad om att han höll sig frisk tack vare de vitlöksklyftor han alltid lade i vatten i en glasburk och en örtdekokt som luktade och smakade hemskt. Några matskedar av vitlöksspadet varje dag och en tesked av örtsörjan vid behov gjorde susen, tyckte morfar. Han var även övertygad om att man blir lika solbränd genom att sitta och sola inomhus på köksstolen, med stängt fönster och han solade ofta genom rutan på serviceboendet. Vi anhöriga försökte försiktigt berätta för morfar att det inte går så bra att sola genom fönsterrutor om man vill bli brun, men morfar insisterade. Han var märkligt nog solbränd som en pepparkaka året runt genom att sola genom sitt stängda köksfönster.
Morfars släkting Maria Kristina som föddes 1846 i Knutby, Uppland är ett bra exempel på hur man tänkte och hur man hanterade svårigheter i morfars släkt – med envishet , jäklar anamma och glimten i ögat. Maria Kristina arbetade som piga under många år och på den tiden var pigans årslön knappt 100 kronor. När hennes arbetsgivare gick bort klarade hon sin försörjning genom att hjälpa till hos familjer som ”daghjälp”, för en dagpenning om 50 öre. Hon brukade samla pinnar och grenar i skogen till ved. Visserligen var hon fattig men självförsörjande och hon tycks ha funnit en stor styrka i sin tro. Missionskyrkan och speciellt missionsskolan på Lidingö låg henne varmt om hjärtat och dit reste hon varje år, även på ålderns höst. Hon förberedde sig hela året inför sommarkonferensen genom att väva handdukar och göra lingonsylt som hon skänkte till kyrkan.
När Maria Kristina på ålderns höst samtalade med sin väninna inför den kommande generalkonferensen berättade väninnan att hon inte tänkte delta i kommande träff eftersom hon kände att hon blivit för gammal. Väninnan förklarade: ”Nej, i år sa frestarn åt mej: Nu är du så gammal och ful att du inte skall åka till konferensen mera”. Maria Kristina tyckte att det var en väldigt märklig uppmaning och stirrade häpet på väninnan innan hon svarade med sin norduppländska dialekt:
”Allre har´n sagt så till meg!” Hon reste till konferensen på Lidingö utan väninnan det året. När Maria Kristina avled 1939 vakade grannar och vänner vid hennes bädd i flera dagar. När hon tyckte att det hela började dra ut på tiden sa hon ”Ja, höga herrar brukar ju låta vänta på sig”.
Även på min mormors sida finns en stor portion envetenhet. Mormor Elsa Lovisa föddes 1903 i Norrköping och blev mamma till tolv barn. Hon växte upp i en statarfamilj i en stor syskonskara och när hon hade gift sig med morfar hoppades hon på ett lugnt familjeliv på en fast plats. Allt började så bra och morfar byggde ett hus till familjen i Sunnersta. Huset fick namnet Elsabo, efter hustrun.
Men snart kom den stora arbetslösheten på 1930-talet och familjen fick lämna sitt hem för landsbygden där morfar fick anställning som statare. Mormor tvingades åter igen att bege sig ut på vägarna med flyttlassen, ofta fem, sex gånger per år, eftersom morfar sällan fogade sig under arbetsgivarnas krav.
Att foga sig var inte heller mormors starka sida. I statarens kontrakt ingick inte bara att mannen skulle arbeta. För att familjen skulle få stanna måste även hustrun arbeta på gården med mjölkning och hon tvingades därmed lämna sina egna barn. Det var den ”vita piskan” som ven över kvinnornas ryggar, menade författaren Ivar Lo Johansson som själv växte upp i ett statarhem. Mormor Elsa kunde inte tänka sig att lämna sina barn vind för våg. Hon vägrade att mjölka böndernas kor och därför måste familjen bryta upp och flytta många gånger varje år.
Stolt och envis var även farmors mamma, Dora Emerentia Rödlund som föddes i Ytterlännäs i Ångermanland år 1888. Dora och hennes syskon blev tidigt moderlösa och utackorderades till olika fosterhem. Hon gifte sig 1908 med en prästson från Stockholm och två år senare föddes min farmor Margit Alice i Nyland utanför Kramfors.
Äktenskapet tycks inte ha varit lyckligt och av någon anledning tyckte svärfadern prästen att sonen hade gjort ett dåligt val av hustru. Prästen betalade 10.000 kronor till Dora med villkoret att hon och dottern skulle försvinna helt ur sonens liv.
Under flera år levde mor och dotter som obefintliga, utan någon stadig hemvist. Det har berättats att farmors mamma arbetade som skjutbanefröken på kringresande tivolin i Ångermanland. Skjutbanefröknar kallades förr de kvinnliga anställda på tivolin som hade hand om skjutbanorna. Det var på en sådan marknad hon en kväll mötte sitt livs kärlek, snickaren Oscar Norling från Bollnäs.
Den lilla familjen valde att flytta till Sveg, Härjedalen. Gammelfarmor var duktig och ambitiös. Hon öppnade snart ett pensionat med kaffeservering och affärerna gick bra. Några år senare köpte familjen en ny fastighet där man startade snickeri, glasmästeri, blomsteraffär och begravningsbyrå. När spanska sjukan slog ner som en blixt från klar himmel i världen 1918 så drabbades Jämtland väldigt hårt. Många Svegsbor flydde fältet för att undvika att bli smittade men Dora fortsatte att driva sitt pensionat och skötte om de gäster som insjuknade. En gång låg 11 gäster sjuka på pensionatet, som hon vårdade. Oscar och Dora var ett par livet ut men det var inte förrän 1928, när den första maken hade avlidit, som de kunde gifta sig.
Dora ansågs av många vara en ganska hård kvinna. Hon var osentimental och talade aldrig om det första äktenskapet eller de svåra omständigheterna i barndomen. Inte heller om den stora summan pengar hon en gång i tiden fått av sin svärfar för att försvinna. När hon gick bort 1974 upptäcktes att hela summan fanns på hennes bankkonto i Svegs Sparbank. Hon hade aldrig rört pengarna.
Även om gammelfarmor hade en tuff framtoning så fanns även en annan, mycket mjukare och mer filosofisk sida hos henne. När hon fick en ledig stund över så brukade hon skriva små dikter och berättelser från sin levnad, som hon sedan spelade in på kassettband. Hennes dikter präglas av kärleken till familjen och föräldrarna. Barndomen målar hon i sina dikter i varma, ömsinta färger och särskilt modern, Olivia, var högt älskad. I en dikt beskriver hon hur modern går stilla över trasmattspyntat golv och hur allt ont och farligt viker för moderns gamla kära händer.
”Härdens brasa flammar. Nu vill jag vila ut, uti min hemgårds kammar
All oro och sorg blir flarn när jag vilar igen som barn
på bädd som min moder bäddat.
Nu är jag åter hemma hos far och mor
Jag sitter hos dem vid härden i kammaren där lyckan bor
och ser in i den sista glöd.
Hela den stora världen är svunnen i all sin nöd.
Mor går tyst och stilla över trasmattspyntat golv,
ansar varligt brasans sista bränder.
Allt ont och farligt viker för min moders gamla kära händer.”
I flera dikter beskriver hon kärleken till maken Oscar och stugan i vackra Härjebo. Dora hade många funderingar och på ålderns höst kändes det viktigt att sätta dem på pränt. Hon satt ofta uppe sent i sin ensamhet och filosoferade.
”Blomdoft och fåglalåt. Majnatt i bidan.
Grubbel och ont försåt för vi åt sidan.
Famna en still´ minut. Tystna din fråga.
Snart tar ditt pladder slut, fladdrande låga”
Men att visa den lite mer känslosamma sidan offentligt var inte gammelfarmors melodi. Inte heller att visa svaghet. När hon i 80-årsåldern fick svårt att gå föreslog läkaren att hon kunde använda en käpp att stödja sig på, men Dora protesterade: ”Vad skulle folk tänka om jag kom gående på byn med käpp!?”
Gammelfarmor var en stolt och envis kvinna. Genom hennes texter och inspelningar har vi fått möjlighet att lära känna henne lite mer, så här i efterhand.
”Jag vet ej vad jag hoppas men hoppas likafullt, Mitt hjärta känns så ödsligt men är ändå så fullt. Vad syftar denna oro som ej ett mål kan nå? Vad hoppas jag? Vad vill jag? Vad tänker jag uppå?
När dagen gått till ända och natten faller på och allt känns tomt och öde och inget hopp mig når. Jag bidar i förtröstan och hoppas än en gång, för hoppet är det enda som ger tröst i nöd och tvång.
De ville mig i fängsel slå för fågelsångens skull men alla deras stängsel dem skrattade jag omkull. Alls ingenting bedrövar, lugnt bidar jag min tur. De vägarna jag strävar, dem stänger ingen mur och dör jag där i hopen av ynkedom och drav skall fjärran fågelropen strö klarhet kring min grav”.
Farmors farfar – en präst med smorläderstövlar
Farmors farfar Johan Gustaf Söderman växte upp i en välmående familj som bodde på Värmdö i Stockholms skärgård. Hans far var bonde och nämndeman och när det var dags för Johan Gustaf att studera så valde han att läsa teologi. Han studerade först i Uppsala några år och flyttade sedan till Stockholm för att avsluta sina präststudier. Som nyinflyttad i Stockholm blev han inneboende hos familjen Schmidt på Svartmangatan i gamla stan.
Familjen Schmidt – f.d sjömannen och konstvarvaren Adolf Fredrik, hustrun Johanna samt två söner och två döttrar, hade flyttat till Stockholm från Blekinge i mitten av 1800-talet och man bodde först i Katarina församling på Södermalm men bosatte sig senare i gamla stan där Adolf Fredrik arbetade som elfenbenssnidare. Han var sjuklig men försörjde familjen så gott han kunde genom sitt hantverk. Äldsta dottern Hulda hjälpte till med försörjningen som hushållerska på slottet.
År 1865 födde min farmors farmor Hulda en utomäktenskaplig son som fick namnet Erik Gustaf Sigismund Posse. Barnafadern ville inte gifta sig med henne men han önskade att barnet skulle få en god och kristerlig uppväxt. När den teologiestuderande och ogifte Johan Gustaf Söderman sökte studentrum i Stockholm, var det därför väldigt passande att han flyttade in hos familjen Schmidt. Han fick en stor summa pengar samt infödingsrätt i Härnösands stift, på villkor att han skulle ta hand om och uppfostra den utomäktenskapliga pojken. Johan Gustaf tackade ja till uppdraget, men att gifta sig med barnets mor, det ville han inte.
1871 födde Hulda ännu en son, Alfonso Hans Gustaf (min farmors far) och denna gång var det familjens hyresgäst Johan Gustaf som var barnafader, men då det var opassande för honom att få barn som ogift och präststuderande så skrevs barnet in i födelseboken med ”föräldrar okända”. Samma år avled Huldas far Adolf Fredrik. Först när Johan Gustaf Söderman hade slutfört sina studier och blivit prästvigd 1874 ”trollades” barnet fram och skrevs in i kyrkböckerna som son till Hulda och Johan Gustaf. Det står även att föräldrarna gifte sig 1872 men några vigselhandlingar har aldrig existerat.
Med en stor summa pengar på fickan och plötslig förvärvad infödingsrätt i Härnösands stift flyttade prästen Johan Gustaf Söderman, (hustrun) Hulda, sonen Alphonzo Hans Gustaf, Huldas son Gustaf Erik Sigismund, Huldas syster Mathilda Johanna och svärmodern Johanna från Stockholm. Man styrde kosan norrut då Johan Gustaf fått befordrinsrätt inom Lappmarken med ett stipendium att studera samiska. Man bosatte sig sedan på prästbordet i Nordmaling där familjen sedan kom att stanna kvar.
Johan Gustaf Söderman var säkert övertygad om att han var en gudfruktig och bra man, men när man studerar kyrkböckerna och andra källor framträder en väldigt osympatisk person. Han fick flera barn och upplöste, till synes utan anledning två söners äktenskap. Sonen Alfonso gifte sig 1908 i Ångermanland med min farmors mamma och 1910 föddes farmor Margit Alice. Prästen var tydligen missnöjd med sonens val av hustru och det finns inga dopvittnen eller faddrar antecknade i födelseboken. Strax därpå antecknas farmor och hennes mamma som ”obefintliga” i kyrkböckerna. Enligt berättelser i familjen betalade svärfadern prästen en summa pengar till min farmors mamma för att hon och dottern skulle försvinna från hans sons liv.
Han gjorde samma sak med sin andre son, men där har han antecknat ”skilsmässa pga skiljaktligheter” i kyrkboken. Efter detta försvann sonens hustru och barnet och båda avled strax efter.
När det gäller Alfonso och farmors mamma finns ingenting antecknat mer än en muntlig berättelse. ”Några anteckningar om att det skulle ha funnits problem i äktenskapet mellan Alfonso och hans hustru har inte kunnat påträffas i kyrkböckerna” berättar Landsarkivet i Härnösand i ett brev.
Farmors mamma och farmor levde som obefintliga i flera år. Först bodde man i Gudmundrå, sedan i Ström och Bollnäs. Farmors mamma försörjde familjen inledningsvis genom att arbeta som ”skjutbanefröken” på marknader och sedan som hushållerska. Sedan bestämde hon sig för att sätta bo i Sveg, Härjedalen och startade där ”Rum för resande” 1915. Även den frånvarande maken Alfonso var antecknad som ”obefintlig” i flera år. Han flyttade 1919 till Kattisträsk i Norsjö. Att gifta om sig var en omöjlighet för paret eftersom ingen skilsmässa dem emellan fanns dokumenterad. Alfonso avled i Kattisträsk 1921 av blodförgiftning och sex år senare gifte sig farmors mamma med sin livs kärlek.
Farmors farfar Johan Gustaf Söderman hade fått ett bra liv med stora förmåner genom att han en gång valde att ta hand om det utomäktenskapliga barnet Gustaf Erik Sigismund Posse. Pojken fick sedermera efternamnet Söderman och antecknades i Nordmalings kyrkböcker som ”son” till prästen. Han flyttade till Ramsele där han arbetade som folkskollärare. Han avled år 1890, endast 24 år gammal. Prästen och styvfadern reste då dit och begravde honom enligt hans egna anteckningar i kyrkboken.
Några år senare avled Hulda Schmidt hastigt, liksom hennes mor och syster som också bodde i prästgården hos Söderman. Några uppgifter om dödsorsaker finns inte i dödboken. Det var ju Söderman som var präst i församlingen och han avgjorde vad som skulle antecknas där.
Strax efter Huldas död gifte han sig på ”riktigt” med sin mer än trettio år yngre hushållerska. Inför äktenskapet upprättades äktenskapsförordning där den blivande hustrun tvingades att skriva under ett dokument där hon undantogs från allt som maken ägde.
Vem var han egentligen, farmors farfar Johan Gustaf Söderman? Jag har inte lyckats hitta några ättlingar som kan berätta mer om honom. Så här beskrevs han i Oknytt 1993: ”Ännu på 1930-talet berättades om hur komministern Johan Gustaf Söderman, som dog 1915, kunde gå direkt in från dikesgrävningen, förrätta vigsel eller dop, hänga av prästkappan och gå ut igen, hela tiden med smorläderstövlarna på”.
Med sjösäck och penna
”En aprildag 1952 gick jag till sjömansförmedlingen, som låg vid Norra Dryckesgränd i gamla stan i Stockholm och sökte jobb på en båt. Jag hade nyss fyllt 16 år och ville se mig omkring i världen. I den närbelägna Stadsgården låg fartyg och lastades och lossades och vid Skeppsbron tog en Finlandsbåt ombord passagerare. Längs kajerna flanerade människor i vårsolen. I gränden utanför sjömansförmedlingen stod karlar och pratade och rökte. Flera hade tatueringar på armarna och jag gissade att de var sjömän”…
Läs den spännande fortsättningen i pappas blogg ”Med sjösäck och penna” som du hittar här.
Föreläsning om häxprocesserna
Jag brukar ofta besöka skolor, museum och släktforskningsföreningar för att berätta om de svenska häxprocesserna under 1600-talet, men nu i corona-tider ska vi inte samlas i större grupper. Om du är intresserad av att veta lite mer om häxprocesserna i Torsåker, Ångermanland så finns här en filminspelning med mig från 2017 som Kulturarv Västmanland har gjort.
Här finns min magisteruppsats ”Stockar och stenar falla där istället för tårar” som handlar om häxorna och släkten i Torsåker.
Jag hittade DNA-experten med hjälp av DNA- släktforskning
DNA är ett fantastiskt redskap för oss som söker våra rötter genom släktforskning. Många släktgåtor kan få sina svar tack vare ett enkelt DNA-test. Nu har det även visat sig att DNA-släktforskning kan vara oerhört värdefullt när det gäller att lösa allvarliga gåtor, som mord. Det fruktansvärda dubbelmordet på en 8-årig pojke och en 56-årig kvinna i Linköping 2004 fick nyligen sin lösning tack vare polisens envetenhet och den duktige DNA-släktforskaren Peter Sjölunds detektivarbete.
DNA-experten hittade mördaren med hjälp av DNA-släktforskning
Peter Sjölund har genom åren hjälpt många människor att hitta biologiska fäder med hjälp av DNA och förra året erbjöd han polisen sin hjälp för att försöka hitta Mohamed och Anna-Lenas mördare med samma metod. I förra veckan häktades den misstänkte gärningsmannen och han har erkänt morden.
Peter Sjölund är pionjär och expert inom DNA-släktforskning och har genom åren undervisat tusentals svenskar genom sina fina böcker och inspirerande föreläsningar. Han är bland annat medförfattare till boken ”Svenskarna och deras fäder de senaste 11000 åren” som han skrev tillsammans med vetenskapsjournalisten och författaren Karin Bojs (Albert Bonniers förlag, 2017).
Jag hittade DNA-experten
Sedan några år tillbaka har jag, som många andra släktforskare, använt DNA för att försöka lösa de gamla släktgåtorna. DNA-släktforskning är väldigt spännande, men svårt och jag befinner mig fortfarande på en nybörjarnivå där jag kan använda och förstå de mer basala funktionerna och verktygen. Jag kommer aldrig att bli lika duktig som DNA-experten Peter Sjölund, men tack vare DNA-släktforskning har jag i alla fall lyckats hitta min farfars okände far. Och för några år sedan lyckades jag även hitta släktskapet till DNA-experten. Min farmors mormors farmor och Peters Sjölunds ana har samma föräldrar så vi är sexmänningar. 🙂
Släkthistoria om statare
16 juni finns nummer 7 av den fantastiska tidningen Släkthistoria i handeln. Mamma Gun Britt Bure medverkar i detta nummer med sin släktberättelse.
Konstnärsliv i 1950-talets Stockholm
Mamma Gun Britt Bures bok ”Där vildrosor blomma” tar sin början i 1930-talets Sverige, då en svår ekonomisk kris med stor arbetslöshet som följd, drabbade vårt land. Mina morföräldrar, som vid den tiden hade lyckats bygga upp en trygg tillvaro, tvingades lämna allt för att bege sig ut på landsbygden där arbete fanns. De kommande åren blev svåra för familjen. Den gemensamma framtidsdrömmen var grusad. Men trots stridigheter och svåra levnadsvillkor, fanns där ändå en förhoppning om försoning och en bättre framtid. I snårigheten spirar alltid hoppet.
På 1950-talet gifte sig mamma och flyttade till Stockholm där maken var konstnär. Familjen flyttade sedan till Spanien en tid. Här följer ett utdrag ur boken ”Där vildrosor blomma” som även kan läsas på mammas blogg med samma namn.
Stockholm 1955
Nu stod lägenheten inflyttningsklar på Dalagatan i Stockholm. Vi var lyckliga. Ett rum och kök, halvmodernt med kakelugn, vedspis samt fristående gaskök av gjutjärn med två eldhärdar. Diskbänk av zinkplåt som skulle putsas blank varje veckoslut. detta gjordes med aska. En mässingskran satt högt ovanför den vita, emaljerade vasken med endast kallt vatten. Då spisen eldades fick vi varmvatten. Vattenklosett hade vi, en sådan där man drog i ett snöre, varpå en kaskad av vatten dundrade ljudligt.
Utställningsateljén låg vid Västerlånggatan. Petra, som förestod konstnärerna. var alltid dem allt och allom. Hon hade en stor kännedom om konst och var en originell och trevlig person. Pratade mycket och rörde sig hela tiden. På huvudet hade hon en rolig, grön mössa, tudelad i mitten med två hängande, avsmalnande flikar där hon hade fäst små bjällror. Då hon rörde sig gav dessa ett svagt, klingande ljud ifrån sig. Petra beundrade Bengts konst mycket och föreslog en utställning. Ateljén bestod av två rum. Petra bestämde det mesta när tavlorna kommit på plats. Sits placerades en stol, hög som en piedestal i det ena rummet. Där skulle jag sitta, sade hon. Som en del av konstverket. Hon tog barnen i handen och försvann med orden ”Kommer strax!”. Hon försvann en trappa upp till sin bostad.
Dörrklockan plingade till och en gestalt fyllde hela dörröppningen. Personen måste böja sitt huvud framåt, ty han var en lång och ståtlig man, kungen. Det var verkligen Hans Majestät Konungen Gustaf VI Adolf som steg in! Där satt jag och i samma stund gjorde jag en ansats att stiga ned från stolen och göra en djup nigning, men Hans Majestät gjorde en hastig gest, ”Sitt, sitt” och fortsatte att titta på konstverken. Minuterna tycktes mig vara eviga. Då kungen lämnade utställningen hade han köpt flera alster.
Våra närmaste vänner var Greta-Lena och Nancy, samt deras äkta män, konstnärerna Olle och Staffan. De gick också på konstakademin samtidigt som Bengt. Deras hustrur var yrkesutbildade. Jag hade ingen skolad utbildning. Vi träffades så ofta tiden tillät. Alla hade ju små barn som krävde sin uppmärksamhet. Ett av Staffan och Nancy Lindhs barn, Anna, blev sedermera minister. Vi tre par blev bjudna till konstnären Sven X Erixon och hans nyblivna hustru, i hans andra äktenskap. Hon hade mörkt hår och hälsade oss med ett vänligt leende. De var något äldre än oss. Jag minns den respekt, nästan vördnad som våra respektive visade inför honom. Han var ju Mästaren. Vi fick god mat och det blev en trevlig och varm samvaro hos dem.
Nu pågick utställningar för Bengts del, på andra orter än Stockholm, vilket gjorde att han stannade borta i flera veckor. Under tiden träffade han många intressanta människor. I början av det året ville han berätta för mig att kärlek till en annan kvinna hade uppstått. Hon var medtävlande person i Hylands hörna på den tiden. Hon ville ha betänketid och giva beske senare. Det följde en djup förtvivlan en tid. Så kom beskedet. Bengt berättade, något nedstämd och generad att hon ville avstå förhållande med honom eftersom han var gift och hade barn.
Spanien
I samband med att detta hänt, kom en god nyhet. Bengt hade fått ett stipendium, en uppmuntran till skapande, med mindre bekymmer för ekonomin. Resan skulle bli till Spanien. Då föreslog min svärmor att hela familjen skulle göra den resan. Vi hade ju inte haft så mycket omväxling tillsammans, tyckte hon. Barnen var nu fyra och sex år. Lägenheten skulle hyras ut till trubaduren William Clausson och kontrakt skulle skrivas på ett år framåt.
Några av våra närmaste vänner bilade ned till Spanien, men till skillnad från oss hade de en mer välplanerad resa och ett hus som väntade på dem. Costa del Sol var deras mål. Färdvägen för oss blev till norra delen – Katalonien, närmare bestämt till Gerona…
Läs gärna mer på mammas blogg ”Där vildrosor blomma”.
Helena Wijk - Släktforskning & historia 