Blåkulla tur och retur

Teckning: Helena Wijk

 

Förr i tiden trodde man här i Norden att allt ont och skadligt kom norrifrån – från den plats där nordanvinden hade sitt fäste, och det föll sig därför naturligt att man föreställde sig att även helvetet, där självaste djävulen huserade, fanns någonstans där i norr.
De människor som ansågs ha övernaturliga förmågor och därmed makt över den elake nordanvinden, ansågs också härstamma från norr.  Samer och finländare betraktades som de verkliga ”trollmästarna” då de med hjälp av nordanvinden kunde sända ”trollskott” för att stoppa fiendens framfart. Denna kusliga trolldomskonst kallades även finnskott och spå-/nordsändningar.

Många av 1600-talets lärda människor, bland andra kung Jakob I av England och Skottland (1603-1625) menade att djävulens framfart var större i Lappland och Finland eftersom människornas okunnighet var mycket större där än någon annanstans. Ett manuskript från 1600-talet hävdar att ”de värsta trullkarlar funnits i Kemi lappmark, eftersom de gränsa intill ryska kastellet Kålahus, der som största trull och venefici af begynnelsen warit hafwa”. (Från trolldomstro till kristen tro, Gothe)

Blåkulla

Under senmedeltiden ansåg man att de trollkunniga människorna var något slags ”underhuggare” och medhjälpare till den onde. Genom att ingå förbund med djävulen fick de makt att  bota och att sia, men även att skada folk och fä. H
äxan ingick förbund med djävulen då hon lovade att dyrka honom som sin gud och avsvor sig därmed den kristna tron. Hon lovade därtill att aktivt verka för att det onda samfundet utvidgades, genom att inviga fler individer. Detta förbund förseglades genom att djävulen gav häxan ett kroppsligt märke, ett s. k stigma diaboli.

Sammankomsterna med djävulen skedde nattetid, på mytiska platser som hedar, gärden och höga berg, dit häxan flög på ett djur, en stång, en människa eller på djävulen själv. I Sverige fick platsen dit häxorna red, namnet Blåkulla och eftersom helvetet ansågs ligga längst bort i norr så var det även där man placerade Blåkulla. I de norra delarna av Sverige föreställde man sig att färden till Blåkulla gick via Trondhjems kyrka, där man stannade för att vila innan man flög vidare, norrut.

Färden till Blåkulla

I de ångermanländska trolldomsprotokollen beskrivs hur de svekfulla trollkonorna flög iväg om natten, genom kvisthål i väggen, efter att ha lagt ett vedträ i sängen så att ingen misstanke därom skulle väckas:
”Då hustru Margareta tager ut barnen, lägger hon i dess ställe, antingen en klabb eller vedstycke, sägandes, Jag skapar kroppen och Faen giver anden. Då hon har smort och satt sig och barnen på, säger hon Upp, Upp, till helvetis”

Till djävulens Blåkulla förde de sina egna eller grannens barn, på kreatur eller människor. Färden till Blåkulla gick över kyrktornen där man stannade och skavde av takets vigda malm som sedan kastades i sjön.

”Flickan har också sett sin moder, hustru Anna, alla tre söndagsnätterna varit upp till kyrkklockan och skavt henne. De har släppt samma malm i sjön, sägandes Gud låte min själ icke förre komma till himmelen än detta kan komma till att flyta!” 

Nidarosdom_1857
Färden till Blåkulla gick över Trondheims kyrka i Norge. Bild: Wikipedia


En förvriden fantasivärld

I de ångermanländska trolldomsprotokollen från 1674 framstår Blåkulla som något slags ”tvärtom-värld”. I verkligheten var det hungersnöd och svält, men i Blåkulla dignade borden av mat enligt de vittnesmål som finns bevarade. I Blåkulla är allting bak och fram. Trollpackorna lär barnen bakvända ABC-böcker och förbannelseböner som lyder ”Fader vår som är i helvetis” etc.  I förbannelsebönerna räknas förbannelser upp över ”allt som på jorden är”, undantaget skatan och humlan.

I Blåkulla har de olika uppgifter. Barnen vittnar om att någon är matmor, en annan kock. Någon tvättar kärlen, bär fram maten och sopar stugan. Någon stöper ljus och lagar palt, medan en annan bränner upp korn. Att bränna upp mat i en tid av hunger, var förstås en styggelse. Kornsäckarna stjäls från grannars lador, förs till Blåkulla och kastas i elden medan trollpackorna dansar. ”Satan har lovat dem glädje och evig tid hos sig, men har sagt att om ni bekänner er så kommer ni till helvetis, till Timmermannens son” 

Mat är ett ständigt återkommande ämne i barnens vittnesmål. Barnen har fått massor av mat att äta men den mättar inte: ”Fått där mat som är svart” och ”Erik fått i Blåkulla mat som under tuggande blev uti intet”.


Den fule under bordet

Djävulen, huvudpersonen själv, framstår genom de många vittnesmålen från 1674 som en ganska oförarglig typ. I Blåkulla tycks han inte ha särskilt många uppgifter.  Han beskrivs som ”den fule under bordet” och som en ”svart karl med vita strumpor”. Men trollkonorna är väldigt elaka mot varandra och utövar våld i Blåkulla. De slår och trampar dem som tänker bekänna sig och de slåss om att få ”gå under bordet till den fule”.

”I de nordsvenska trolldomsprocesserna framstår Blåkulla som en stor, välbyggd och präktig gård, med en förmögen ägare. Häxornas möten i Blåkulla framställs som stora fester – man äter, dricker, dansar och håller bröllop. Trollkonornas förhållande till gårdens ägare, är av intim art. För resenärerna ter sig Blåkulla stort, härligt och festligt. Husbonden framstår inte alls så förfärlig som i bekännelserna, utan ofta som en fin och rik man. Blåkulla är för sina gäster egentligen alls intet helvete, utan tvärtom en dejlig glädjens och fröjdens ort. (Linderholm)

425px-Museo_del_Prado_-_Goya_-_Caprichos_-_No._68_-_Linda_maestra!
Sammankomsterna med djävulen skedde nattetid, på vissa mytiska platser och höga berg, dit häxan flög på ett djur, en stång, en människa eller på den lede själv.