Mormors föräldrar kom från Kolmården i Östergötland. Foto: Järnvägsmuseet
Hedvig Kristina Persdotter från Krokek Mormors mamma Hedvig Kristina föddes i Krokek, strax utanför Norrköping år 1870 som dotter till Per August Persson och hans hustru Kristina Lovisa. På den tiden ärvde barn sin pappas förnamn som efternamn (patronymikon) och Hedvig Kristina fick således efternamnet Persdotter.
Hedvig Kristina Persdotter gifte sig med David Andersson från Risinge i Östergötland, som arbetade som lantarbetare. Familjen flyttade ofta och det var när det nygifta paret inflyttade till en ny församling första gången, som prästen förkortade Hedvigs efternamn till ”Pers.” Att den lilla förändringen i namnet skulle komma att ge henne helt nya och obegripliga släktnamn, det hade prästen förstås inte en aning om.
Prästen gjorde en förkortning när han präntade ned mormors mammas namn i församlingsboken den dagen.
Fick plötsligt ett nytt efternamn
Som statare anställdes man som lantarbetare vid de större bondgårdarna, säsongsvis. Varje höst, under den så kallade ”slankveckan”, gav sig familjen ut på vägarna med sitt flyttlass, för att finna en ny arbetsgivare och ett nytt anställningskontrakt någon annanstans. De kommande åren blev det därför många, många flyttar för familjen. Och många församlingsböcker, i vilka prästerna på de olika orterna präntade ned familjemedlemmarnas namn, födelseort och födelseår.
Hedvig Kristinas förkortade efternamn ”Pers” tolkades felaktigt som ”Hers” av prästerna som skulle föra in personuppgifterna. Under de följande åren kom hon därför att heta Hedvig Kristina Hers i alla kyrkböcker. Mormors mor hade plötsligt fått ett helt nytt släktnamn…
Ännu ett nytt efternamn Hedvig, David och deras barn flyttade många gånger under åren som följde, men ingen tycks ha upptäckt felet eftersom alla präster envisades med att anteckna henne med namnet Hers. Det var först många år senare, när familjen flyttade till Dalarna som prästen upptäckte att något inte stod riktigt rätt till med den nya församlingsmedlemmens namn. Prästen tolkade namnet på sitt eget lilla vis och från och med nu blev mormors mamma Hedvig Kristina Hus i kyrkböckerna…
Hedvig Kristina Persdotter fick nu ännu ett nytt namn och kallades ”Hus” långt in på 1920-talet.
Fru Pettersson När Hedvig till slut upptäckte att hon hade haft felaktiga efternamn under alla år, så gick hon till prästen och bad om en rättelse. Vid det laget hade hon tydligen ledsnat på att heta Pers, Hers och Hus och bestämde sig för att kalla sig fru Pettersson.
Mormors mamma tyckte att Pettersson passade henne perfekt, nu när hon själv fick bestämma vad hon skulle heta.
Bild: Yamnaya phenotype från gravplats i Novooleksiivka, Ukraina. Wikimedia commons.
Yamnaya-kulturen har beskrivits som en av de våldsammaste som någonsin har existerat. Med hjälp av häst och vagn kunde dessa två meter långa ”barbarer” förflytta sig långa sträckor och invadera de mesolitiska byarna. Yamnaya kom att dominera Europa och Asien på sin tid och från dem har vi som bor här i norr, bland annat ärvt ett speciellt enzym som gör att vi tål mjölkprodukter.
Bild: Ancestral whispers rekonstruktion av Yamnaya (Afanasievo-kulturen från södra Sibirien)
Krigiska stäppnomader
Yamnaya var ett krigiskt herdefolk med rötter i södra Ryssland. De storvuxna (ofta 2 meter långa) människorna förde ett halvnomadiserande liv på stäpperna för cirka 5000 år sedan. Man tämjde hästar, höll tamboskap och förflyttade sig med hjälp av häst och vagn över stora områden. Man var skickliga krigare och kom så att kolonisera och dominera över delar av Europa och Asien. Med sig hade man kor, getter och får som utgjorde en viktig födokälla. Man bryggde även öl på sin tid.
Yamnaya kom bland annat till Kina för 5000 år sedan. De mumier som har hittats i Tarim Basin, Kina var Yamnaya-släktingar (Afanasievo från södra Sibirien).
Ordet Yamnaya (grop) kommer av det speciella gravskick man hade inom denna kultur. De döda placerades i gropar, så kallade kurgans, med böjda knän, beströddes med röd ockra och täcktes med jord. Dessa människor, som på sin tid uppfattades som barbarer, tros ha dödat männen i de bondesamhällen man invaderade.
Yamnaya-kranium som har hittats i Samarara, Ryssland. Den döde har målats med röd ockra. Foto: Natalia Shislina/Science Nordic
Man tog sedan kvinnorna till sina hustrur…eller kanske rättare sagt, till sina slavar. Man tror att Yamnaya lärde sig konsten att brygga öl från dessa kvinnor. Yamnaya var långa, starka ryttare. Man tog sig in i stenåldersbyarna på hästryggen och invaderade blixtsnabbt, innan någon hann ana oråd. Yamnaya-folkets gener spreds snabbt och snart var de dominerande i alla områden man erövrat.
Bild: Rekonstruktion av en över 2 meter lång Yamnaya-släkting som hittats i västra Kazakhstan, Centralasien.
Arvet från Yamnaya
Efter 5000 år är Yamnaya-generna fortfarande dominerande i nordeuropéers arvsmassa. Jag, liksom många andra svenskar, är till häften Yamnaya, genetiskt sett. Finländare har den högsta koncentrationen DNA från Yamnaya, liksom östeuropéer och människor från Ryssland, men många svenskar bär också en stor del av sina genetiska rötter från dem.
När man gör ett autosomalt DNA-test hos Family Tree DNA (Family Finder), får man även veta sina forntida rötter. Bild från mitt DNA-resultat.
Från Yamnaya, som tidigt höll kor och getter som tamboskap, har många som bor i norra Europa bland annat ärvt deras förmåga att bryta ned mjölksocker, laktos. I en stor del av världen saknar man enzymet laktas – som krävs för att bryta ned laktos i tunntarmen. I exempelvis Asien är nästan 100 procent av befolkningen laktosintolerant och har därmed svårt att bryta ned laktos. Med ett enkelt hemmatest där man ”topsar” insidan av kinden kan man få veta om man har laktosintolerans. Testet Dynamic Code Test för laktosintolerans, kan köpas på Apoteket. När man har har ”topsat” sig, skickas testet portofritt till ett laboratorium för DNA-test. Svaret kommer efter cirka en vecka. Smidigt och bra!
Hemtestet Dynamic Code visar att jag inte har anlag för laktosintolerans.
Källor: Indoeuropean.eu, ”Re-theorising mobility and the formation of culture and language among the Corded Ware Culture in Europe” (Kristiansen, Allentoft, Frei, Iversen, Johannsen, Kroonen, Pospieszny, Price, Rasmussen, Sjögren, Sikora och Willerslev, 2017), NewScientist (Story of most murderous people of all time revealed in ancient DNA, 2019), musaeumscytia.blogspot, SVT, Wikimedia, Family Tree DNA, Julius Voss och egen forskning.
Mina förfäder ägde ingenting. De hade bara sina två ”nävar” och ett litet, litet spirande hopp. Det moderna slaveriet ”staten” avskaffades 1945 och morfar blev då äntligen fri. Det är kanske svårt att föreställa sig att hela familjer tvingades att arbeta hårt, sju dagar i veckan från tidig morgon till sen kväll utan att få någon lön, men så var det. När månaden var slut fick de (kanske) en ranson med potatis, rovor, mjölk med mer så att de inte svalt ihjäl. Men om de klagade till arbetsgivaren så måste de flytta.
I statarens slavkontrakt ingick även hustrun, som var tvungen att lämna sina barn vind för våg, för att mjölka bondens kor från klockan 3 på morgonen och fem, sex gånger under hela dagen fram till klockan 20 på kvällen. Om hon vägrade att lämna sina barn (som min mormor gjorde) så fick familjen flytta direkt och då fick man svälta.
Sverige var under lång tid ett bondesamhälle och jordbruket utgjorde den självklara grunden för människornas försörjning fram till andra halvan av 1800-talet. I det gamla bondesamhället hjälptes alla familjemedlemmar åt vid produktionen. Männen brukade jorden medan kvinnorna skötte djuren, tillverkade tyger, lagade mat och sydde kläder. Familjens barn deltog i arbetet från tidig ålder.
Mellan åren 1800 – 1870 ökade Sveriges befolkning från 2,3 till 4,2 miljoner och det fanns inte möjlighet för alla att försörja sig som jordbrukare. Enligt svensk arvslagstiftning var det den äldste sonen som skulle ta över gården, medan de övriga fick söka arbete som lönearbetare på landsbygden. För många människor återstod att bli torpare, soldater – eller att helt enkelt emigrera från Sverige.
Burviks gård i Uppland. Enligt svensk arvslagstiftning var det den äldste sonen som skulle ta över gården. De övriga blev torpare och soldater. Foto: Helena Wijk
Torpare, statare och backstugusittare
Under 1850-talet bodde var sjunde person i Sverige på ett torp. Det fanns dagsverks- stat- och jordtorp men de flesta torp var så kallade bondetorp som beboddes av torpare som själva inte ägde jord. Torparen fick nyttja en liten bit av bondens mark om han betalade i pengar eller i dagsverken (arbete).
Backstugusittare kallades de allra fattigaste människorna som levde i enkla stugor och på markägarens nåder, utan möjlighet att arrendera sin jord. De livnärde sig genom tillfälliga arbeten och var helt beroende av markägarens välvilja för att få bo kvar.
De många obesuttna, som själva inte ägde någon jord, arbetade för storbönderna för att få tak över huvudet och mat för dagen. Det förhatliga statarsystemet fick ursprungligen fäste i Stockholmstrakten och bredde ut sig över landet. Hela familjer anställdes och fick arbeta hårt för sitt uppehälle. Anställningskontrakten avslutades eller förlängdes under hösten varje år och det var endast under den så kallade ”slankveckan” i oktober som stataren hade möjlighet att byta arbetsgivare.
Statarfamiljerna fick tak över huvudet i ofta undermåliga bostäder, samt lön ”in natura” – matprodukter (mjöl, potatis, rovor, sill och mjölk) istället för pengar. Alla i familjen förväntades bidra med dagsverken på bondens gård, ”mot lindrigaste betalning”. År 1880 tillhörde 143 000 svenskar den så kallade statarklassen.
Statare på väg hem från mjölkning 1933. Foto: Gunnar Lundh
I anställningskontraktet ingick, förutom den manliga stataren, även hustrun som tvingades mjölka bondens många kor, fyra gånger per dag, sju dagar i veckan. Mjölkerskans arbetsdag började klockan fyra på morgonen och avslutades inte förrän vid 20-tiden på kvällen. Däremellan skulle hon hinna ta hand om det egna hemmet samt sina egna barn. Statarens arbetsdag styrdes av den så kallade vällingklockan som ringde och arbetsdagarna var 10-12 timmar per dag.
Längst ned på samhällsstegen
Stataren befann sig längst ned på samhällets stege och minsta kritik mot arbetsgivaren kunde leda till uppsägning och till att familjen måste flytta innan anställningskontraktet löpte ut. De kalla bostäderna som uppförts i så kallade ”statarlängor” omfattade 1 rum och kök (ca 30-35 kvadrat) och var ofta fulla av vägglöss vid byte av hyresgäster. Min morfar var statare i Uppland och Västmanland på 1930- och 40-talet och vid varje flytt ägnade min mormor minst en vecka till att städa, skura och sanera de nya statarbostäderna innan familjen kunde flytta in, på grund av smuts och ohyra. Min mamma berättar:
– Mamma skurade från golv till tak och barnen satt uppradade på kökssoffan medan arbetet pågick. De hemvävda mattorna lades på när de breda golvtiljorna blivit torra. Det var viktigt att vänta tills de torkat ty annars skulle golven inte avge den rena friska doften av såpa. Gardinerna skulle upp, släta och vita. Därefter bar vi in ved och vatten.
Bostäderna var trånga och saknade alla moderniteter men morfar tillverkade en kyl-anordning som han placerade i de närliggande bäckarna. Där förvarades maten så att den höll sig kall och fräsch. Vintertid var det så kallt inomhus att det låg is över vattnet i hinkarna när kaffet skulle kokas på morgonen.
Fattigdomen skulle inte synas utanpå
”Stataronga syns ofta i klonga” sades det föraktfullt på den tiden och sant är att statarna, de allra sämst bemedlade, ofta hade stora barnaskaror. I den fattiga tillvaron handlade familjens heder om att uppfostra skötsamma, duktiga arbetare som höll sig friska och kunde arbeta hårt. Man försökte uppfostra sina barn till goda, arbetsamma medborgare och fattigdomen skulle inte synas utanpå. Barnen skulle alltid vara ”hela och rena”.
Min mormor, som också hon växte upp som statarbarn, i en syskonskara av tretton barn har berättat:
– Mamma, som före äktenskapet arbetade som bagerska, såg till att vi alltid hade färskt rågbröd. Trots de kärva tiderna försökte man se till att maten var näringsrik och stärkande. Sill och potatis åt vi varje dag och när orken tröt fick vi suga på varsin sockerbit.
Alla i familjen fick bidra till försörjningen. Om dagarna arbetade mormors pappa som statare och på nätterna extraknäckte han som skomakare. Mormor har berättat om sin barndom:
-Vi barn plockade bär som vi sålde och rensade rovor på åkrarna vår och höst från 7 års ålder. Värst var ändå att dra upp rovorna om hösten. Då var händerna så stela av köld. Vi lärde oss tidigt att vårda våra kläder – att lappa och laga så fint att det knappt märktes. Det var viktigt att vara hel och ren, trots de svåra omständigheterna.
För mormor Elsa var det viktigt att fattigdomen inte skulle synas utanpå. Barnen skulle vara skötsamma, artiga, hela och rena. Foto: Privat
Ur askan, i elden
I början av 1930-talet hade min morfar sadlat om till byggnadsarbetare i Uppsala. Han hade tidigare varit anställd inom Upplands regemente många år men valde sedan att helt byta inriktning. Morfar var en fri själ och trivdes inte så bra inom det militära då man där måste lyda order. Han var en duktig smed och hovslagare och arbetade en tid med detta men fick sedan anställning på Diös i Uppsala. Morfar byggde ett hus till familjen i Sunnersta och en lekplats, med gungor till barnen. Allt var frid och fröjd tills den stora arbetslösheten slog till.
Morfar byggde ett hus i Flottsund och en lekplats med gungor för barnen.
Mamma, som var barn när detta hände berättar:
– Plötsligt en dag stod vi på bar backe och tvingades flytta från vårt paradis. Pappa var trettioåtta och mamma var trettiosex år när det hände. Fem barn fanns i familjen – den äldsta var tio år och den yngsta fyra. Vi barn fick aldrig veta att den verkliga orsaken till uppbrottet var ekonomiska svårigheter, men vi förstod det med tiden. Pappa blev statare på ett stort jordbruk. Dit vi flyttade fanns, så långt ögat kunde se, åkerfält och åter åkerfält samt en och annan liten arbetarbostad i skogsbrynet.
Mormor och morfar tillsammans med döttrarna vid statarlängan. Morfar vägrade att lyda order och gick till arbetet med vit skjorta varje dag. Foto: Privat
Att tvingas lämna sitt hem och degraderas till statare som inte ens fick lön för sin möda, det var en tillvaro som morfar avskydde. När det här hände på 1930-talet fick stataren en mindre summa pengar men största delen av den lilla lönen betalades fortfarande ut ”in natura” – sill och potatis. Och statarhustrun ingick fortfarande i anställningskontraktet som mjölkerska. Morfar var en duktig och skötsam arbetare men han vägrade att krusa för bönderna han arbetade för. Och min mormor vägrade att mjölka böndernas kor. Hon hade vuxit upp i detta statar-elände och vägrade nu att lämna sina barn vind för våg. Allt var bäddat för katastrof.
När andra statarfamiljer flyttade en eller två gånger per år, flyttade min mormor och morfar tre, fyra – ibland sex gånger om året på grund av att de vägrade att foga sig i de slavliknande regler som fanns i anställningskontraktet. Deras många barn hann aldrig rota sig någonstans.
När alla andra hade arbetskläder, hade morfar vit skjorta och kepsen bak-och-fram
Morfar blev sedan rättare och traktorman. När statarsystemet äntligen avskaffades 1945 blev han anställd vid Västerås kommun där han arbetade (och fick riktig lön) tills han gick i pension.
Helgen 23–24 augusti samlas tusentals entusiastiska släktforskare från hela landet. Det blir två fullspäckade dagar med många intressanta föreläsare och utställare. Släktforskardagarna har varit ett årligt återkommande event sedan 1987. I år har det populära evenemanget temat ”Med forntiden in i framtiden” och hålls på Rocklunda, i min hemstad Västerås.
Många intressanta föreläsningar
I dagarna två kan man lyssna på många intressanta föreläsare, bland andra DNA-experten Peter Sjölund som kommer att berätta hur vi kan använda AI i vår släktforskning. Fil. dr. Maud Wedin, som är expert på den skogsfinska kulturen, håller föreläsningen ”Skogsfinnarna – en resa genom tid och rum genom 450 år”. Om släktforskning i Norge och dess digitala källor berättar Sigbjørn Alapnes Elvebakken och Eva Edberg håller föreläsning om den indelte soldatfamiljens liv under 1700- och 1800-talen. Andra intressanta föreläsare under årets Släktforskardagar är Jonas Ahlberg, Peter Bergström, Karin Borgkvist Ljung, Kalle Bäck, Susanne Cassé, Ulla Göthe, Thomas Fürth, Karl-Magnus Johansson, Linda Kvist, Anna Linderholm, Jens Ljunggren, Michael Lundholm, Fredrik Mejster, Leif Mörkfors, Lena Norberg, Kari-Matti Piilahti, Lena Ringbrant Ekelund, Ted Rosvall, Gunnar Wetterberg, Ann Vinberg, Oskar Spjuth och Angelica Öhrn.
Schemat för alla föreläsningar hittar du genom att klicka här (sidan öppnas i ett nytt fönster)
Folkmarknad i Västerås 1865. Målning av Josef Wilhelm Wallander.
Släktforskning för både stora och små
Släktforskning är intressant för människor i alla åldrar och inte en hobby som endast engagerar pensionärer. Det vill man i år lyfta fram genom en speciell satsning på barn och barnfamiljer. Klockan 12 på söndag den 24 augusti inleds familjeeftermiddagen dit alla barnfamiljer är välkomna. Under dagen bjuds barnen på olika aktiviteter i mässhallen. Bland annat ritar man släktträd tillsammans och går en spännande tipspromenad.
Entré 100 kronor per familj. Biljetter till just detta event köper du på plats.
Mer information hittar du på hemsidan. (sidan öppnas i ett nytt fönster)
Teckning: Helena Wijk
Pristagare håller seminarier
Varje år delar Sveriges Släktforskarförbund ut priser till personer som har bidragit och gjort insatser inom området släktforskning. I år är det Bonnie Clementsson, Thomas Fürth, Chris Bingefors, Anna-Lena Hultman, Göran Fagerström och Angelica Öhrn som presenterar sig själva och sitt pris.
Göran Fagerström och Angelica Öhrn berättar bland annat om hur man skriver ned sina berättelser och ger ut texterna i tryck.
De seminarier som hålls under helgen är inte förbokningsbara. Mer information om seminarierna och tider hittar du här (sidan öppnas i ett nytt fönster)
Västerås domkyrka. Foto: Helena Wijk
Många utställare
På plats under Släktforskardagarna finns ett 80-tal utställare som kan besökas på mässområdet. Här finns bland andra Finnsam, Arkiv Digital, Riksarkivet, Västerås Släktforskarklubb, My Heritage, Ancestry, Family Search, Sällskapet Vallonättlingar, Family Tree DNA, Upplands Fornminnesförening och Hembygdsförbund, Polisen, SPF Seniorerna Västmanland, Västmanlands läns museum, Riksarkivet och många fler.
Alla utställare och mer information hittar du här (sidan öppnas i ett nytt fönster)
Släktforskardagarna sponsras av Ancestry och arrangeras av Västerås Släktforskarklubb i samarbete med Sveriges Släktforskarförbund och med stöd av Västerås Stad och Region Västmanland.
Foto: Helena
Bokning och betalning (information hämtad från Släktforskardagarnas webbsida)
Inträdesbiljett Du kan köpa biljett till båda dagarna för 250:- eller endagars biljett för 175:-. Inträdesbiljetter kan antingen köpas via Billetto eller på plats under Släktforskardagarna. OBS! Barn upp till 12 år går in gratis.
Biljetter till Släktforskardagarna bokas och betalas på denna webbsida(sidan öppnas i nytt fönster)
Tillval till biljetterna Förbokning av föreläsningar
I nästa steg hittar du olika tider för föredrag. Har du valt inträdesbiljett för lördag visas bara lördagens tider, detsamma gäller för söndagen. Varje tid har tre olika föredrag i tre olika salar. Du kan välja ett valfritt antal biljetter till varje föredrag (30 kr per biljett), men tänk på att du bara kan vara på ett ställe åt gången. Du kan återkomma senare för att köpa fler biljetter till föredragen med din biljettkod.
Vi säljer 75% av platserna i förväg, de övriga 25% är platser som man köar till under de aktuella dagarna. Försäljningen pågår till och med den 22 augusti, eller till dess salen är fullbokad.
Det finns hörselslinga på de tre första raderna i alla föreläsningssalar. Har du behov av dessa och vill vara garanterad en plats där rekommenderar vi att du förbokar föreläsningen.
Som många andra släktforskare har jag ägnat mycket tid åt att grubbla över anteckningen ”fader okänd” i födelseboken. Den där lilla anteckningen får så stora konsekvenser då den bryskt bryter ett helt släktled och gör det svårt att komma vidare. Och än värre är det när båda föräldrarna är anonyma i födelseboken. Då är det ofta svårt att komma vidare. Men det finns hopp, även om båda föräldrarna är antecknade som ”okända”. I alla fall om anorna har sina rötter i Stockholm…
Barnamordsplakatet
Genom Gustav III:s barnamordsplakat fastslog man år 1778 att ogifta mödrar kunde få sitt nyfödda barn inskrivet i födelseboken med anteckningen ”fader okänd” och ”moder okänd”. Detta för att minska det stora antalet barnamord i Sverige. Genom den nya lagen fick ingen längre tvinga kvinnan att avslöja vem barnafadern var. Dessförinnan hade barnmorskorna haft till uppgift att förmana den ogifta kvinnan att avslöja vem som var barnets far. I de fall myndigheterna begärde det, var barnmorskan även tvungen att berätta vad den ogifta modern hade berättat under förlossningen. Genom barnamordsplakatet förbjöds barnmorskan att försöka tvinga fram sådana bekännelser.
Svårt för ensamma mammor
Många ogifta kvinnor valde att behålla sitt barn, om det var möjligt, men om hon saknade möjlighet att försörja sig och inte kunde få hjälp av sina anhöriga, var hon tvungen att lämna bort barnet. Många barn fick växa upp hos sina morföräldrar, men det hände att socknen förbjöd kvinnan och hennes barn att flytta hem till föräldrarna då man ansåg att det fanns risk att familjen skulle ligga fattigvården till last. Om modern inte kunde sörja för barnets vård hände det att ansvaret för barnet övertogs av socknen. När socknen tog över ansvaret för de små, blev många barn utackorderade till lägst bjudande.
”Undertecknad moder till ett gossebarn, födt i Maria förs. den 28 Juni 1897 – Som i dopet erhållit namnet Erik Martin. Modren född i Stockholm den 19 mars 1876. Märtha Amalia Johansson”
Allmänna barnhuset
Stiftelsen Allmänna barnhuset i Stockholm var det första barnhuset i Sverige och grundades på 1600-talet. De barn som lämnades till en institution kom oftast att växa upp där och många for väldigt illa. 1785 kom en förordning om att barnen istället skulle utplaceras i fosterhem på landsbygden för att bli ”samhällsnyttiga varelser”. Fram till 1856 hade de mödrar som födde anonymt ingen möjlighet att få tillbaka sina barn om de i ett senare skede skulle ångra sig, men genom ett tillägg i barnmorskereglementet kunde den anonyme modern lämna en lapp med sitt namn och hemvist på ett papper som förseglades och lämnades till pastorsämbetet i barnets födelseförsamling. Modern behöll en kopia och kunde senare, om hon önskade, bevisa att hon var barnets biologiska mor. För många barn som föddes av anonyma föräldrar, förblev dock föräldrarna okända. Till en början kostade det 100 riksdaler att lämna sitt barn till Allmänna barnhuset och de som kunde, betalade. De mödrar som saknade ekonomiska medel kunde lämna sitt barn, och i gengäld arbeta på barnhuset under en tid.
Förseglade kuvert med viktigt innehåll
Sedan 2016 finns fyra volymer med ”Moderskapserkännande” för Maria Magdalena församling i Stockholm på Arkiv Digital. Volymerna, som innehåller fotograferade kuvert och dess innehåll, heter Maria Magdalena HIIIc:1-4 och omfattar perioden 1897-1917. För att kunna ta del av Arkiv digitals innehåll krävs antingen årsabonnemang för 1895 kronor eller månadsabonnemang för 395 kronor (Priser år 2023).
Förseglade kuvert för Maria Magdalena församling 1897–1917 samt Storkyrkoförsamlingen 1902–1914 finns även på Riksarkivet. Med ett konto (som är gratis) kan man beställa och läsa dokumenten i läsesal som bland annat finns i Stockholm, Härnösand, Lund, Uppsala, Göteborg och Malmö. Det går även att beställa uppgifter och kopior som skickas hem, eller via e-post mot en kostnad.
Det är med en känsla av aktning och ett sting av sorg i hjärtat som jag tar del av de förseglade anteckningarna. Snart upptäcker jag att det är svårt att läsa på grund av de envisa tårarna som rinner. Jag känner så starkt för de små barnen och för föräldrarna, som av olika anledningar, inte kunde få vara föräldrar till sina små, av anledningar vi inte känner. Så förfärligt svårt det måste ha varit för mödrarna! Och ändå valde de att pränta ned sitt erkännande med darrig hand, innan den lilla lyftes från deras famn och försvann.
Elin Karolina var en av många mödrar som signerade och lade sin lapp i ett förseglat kuvert: ”Undertecknad som är född en 21 juli 1866 erkänna sig vara moder till flickebarnet Margareta Elonora född den 30 juni 1897”. Detsamma gjorde Hildur Samuelsson år 1907, ”Undertecknad är moder till gossebarnet Karl Gustaf som föddes i Maria församling den 29 oktober 1907…”
Ibland finns uppgifter om båda föräldrarna konvoluten. I arkivet finns även ansökningar från vuxna barn till okända föräldrar, som önskar få ta del av innehållet i de förseglade kuverten.
Berättelsen om de rödhåriga ”jättarna” i Lovelock Cave, Nevada, USA har fascinerat mig länge. Vilka var de? Varifrån kom de? Och varför i herrans namn bestämde man sig för att utrota dem i mitten av 1700-talet? Enligt muntliga berättelser tillhörde de ett storvuxet och sjöfarande folk som anlände till Amerika från ett land ”någonstans söderut”.
Tack vare dagens DNA-teknik går det att få svar på frågorna och nysta upp mysteriet om de rödhåriga jättarna, så häng med på en spännande resa, från myt till verklighet! 😊
En märklig berättelse
Berättelsen om jättarna i Lovelock ligger mig extra varmt om hjärtat eftersom min dotter Sandra-Li delar samme anfader som dessa ”jättar” som på sin tid kallades Si-Te-Cah, vilket betyder ”erövrare/fiende”.
Enligt mitt DNA-test är jag 79% skandinavisk och har resten av mitt genetiska arv i östra Finland och i området där Ukraina nu ligger. Min 20-åriga dotter har en mycket mer exotisk genetisk mix då hennes pappa är född i Bolivia, Sydamerika. Cirka 50% av hennes DNA tillhör den nordamerikanska ursprungsbefolkningen (amerindian).
Sandra-Li. Foto: Helena Bure Wijk
Det var när jag studerade Sandra-Li´s forntida DNA i Gedmatch och My True Ancestry som jag hamnade i en ödesmättad berättelse om ”rödhåriga jättar” som en gång levde i en grotta i Nevadaöknen. Dessa ”jättar” utrotades helt under ett ”krig” som varade under tre års tid på 1750-talet.
Men helt utrotade kan detta folk inte ha blivit. Det visade sig nämligen att min flicka delar samma anfader som två av de skelett/mumier som hittades i Lovelock-grottan i början av 1900-talet. Man har på senare tid gjort DNA-test på skelettfynden, som av arkeologerna kallas ”Lovelock1” och ”Lovelock4”.
Tack vare Sandra-Li´s DNA kan jag nu gå riktigt ”på djupet” med berättelsen om de mystiska rödhåriga jättarna i Nevadaöknen.
Kannibalistiska barbarer
Enligt den muntliga traditionen hos den nordamerikanska ursprungsbefolkningen i Nevadatrakten, levde en gång i tiden en barbarisk grupp med storvuxna, rödhåriga människor vid Humboldt-floden. Dessa ”jättar”, som var 2–2 ½ meter långa fanns redan på platsen när de andra stammarna bosatte sig där.
I boken ”Life among the Piutes – Their Wrongs and Claims” (1882) berättar Sarah Winnemucca Hopkins hur dessa rödhåriga barbarer brukade ligga i bakhåll för hennes folk, överfalla dem och sedan döda dem. Jättarna var inte bara mordlystna, de var även kannibaler. Av rädsla brukade därför medlemmarna i Paiute-stammen endast färdas på stigarna om natten, men de rödhåriga lät dem inte vara ifred då heller. De gillrade fällor (grävde hål i marken) som Paiute föll i. Sedan käkade de upp dem.
Sarah Winnermucca
Winnemucca, liksom många andra från ursprungsbefolkningen har hävdat att de rödhåriga var kannibaler som åt sina döda – ”De brukade även gräva upp våra döda som hade begravts, bära i väg dem för att sedan äta dem”, berättar Sarah Winnermucca och fortsätter: ”Då och då hände det att man (jättarna) kom och inledde strider mot mitt folk. De ville slåss. Så snart någon hade dödats kom deras kvinnor och bar bort kropparna.”
Enligt Winnermucca försökte Paiute att bekanta sig med de rödhåriga genom att välkomna några av dem i sina hem, men det visade sig vara omöjligt att bli vän med detta ociviliserade folk.
En helt annan berättelse
Ingenjören John T. Reid, som själv bodde i Lovelock-området kom under sin livstid att utforska myten om de rödhåriga jättarna. Sedan barndomen var han nära vän med Paiute-stammarna i området och talade även deras språk. Han var intresserad av ursprungsbefolkningens berättelser, legender och myter. Därtill intresserade han sig för arkeologi och antropologi. Enligt de berättelser Reid fick ta del av var ”jättarna” ett sjöfolk som hade kommit till området från ett land som låg ”någonstans söderut” och de bodde redan i området när Paiute och de andra stammarna anlände. Paiute och de andra stammarna såg emellertid de rödhåriga som ”inkräktare” och ”fiender” och beslutade sig för att göra sig av med dem.
Ett sjöfarande folkfrån ett land ”någonstans söderut”
Enligt Reid vistades dessa rödhåriga och storväxta människor huvudsakligen på sjöarna, ombord på husbåtar som de tillverkade av vass (tule). De kalllades ”tule-ätare” av de andra stammarna. Enligt muntliga berättelser John Reid fick ta del av, brukade de ibland binda samman husbåtarna så att de kunde gå, från en båt till en annan, liksom på en enorm flotte. De kunde dock snabbt lossa repen, separera båtarna från varandra och fly snabbt, när det behövdes. Och det verkar som om de levde i stor osäkerhet mest hela tiden.
De rödhåriga jättarna som av ”ursprungsbefolkningen” kallades Si-te-cah, tycks ha känt en större trygghet när de befann sig ute på sjön. De lämnade nämligen ogärna sina båtar – bara för att skaffa matproviant – exempelvis de grödor man odlade på land, samt de stora stenar som användes för att mala dem. Enligt den muntliga källan fruktade de rödhåriga jättarna indianstammarna som aldrig lät dem vara ifred.
Kanske färdades man i båtar som liknade denna? Modell av vassbåten Ra, Kon-Tikimuseet i Oslo
Civiliserade rödhåriga kannibaler?
Bland John T. Reids anteckningar som nedtecknades i början på 1900-talet finns även en muntlig berättelse från en man vid namn Bow-E-An, som berättade vad hans farfar berättat om de rödhåriga. Farfadern hade bland annat beskrivit de många ”rökkolonner” som steg upp över Humboldt- och Carson Lakes på den tiden. Tidiga morgnar och kvällar gjorde dessa rödhåriga människor nämligen kokeldar då de lagade sin mat. På den tiden åt de flesta stammar sin mat rå, men dessa, deras rödhåriga fiender, avsatte regelbundet tid för att göra upp eldar där de tillagade sin mat.
Bow-E-An berättade för Reid om en händelse som utspelade sig under hans farfars farfars livstid: ”En man från Paiute-stammen stod vid stranden och ropade högljutt efter de rödhåriga människorna. De svarade och kom efter honom med en ett stort antal båtar och de tog honom till en ö, inte långt från stranden. På den sandiga ön tog de ett stadigt grepp om mannen och höll honom med huvudet nedåt ett ögonblick, varefter de förde honom till ett av sina hus, där de behöll honom under två dagar. De tog honom sedan tillbaka till stranden och släppte honom fri.”
Enligt Bow-E-An återvände mannen sedan till sin stam på Poker Brown Springs och hade då med sig ovanliga gåvor, bland annat pärlor, mockasiner som var tillverkade av grävling-skinn, pilar av snäckskal, diverse mat, föremål av hönsskinn och lera, halsband med fjädrar och bäverfiltar. Mannen fick även med sig en levande, tam hund ”som hade öron som stod rakt upp”. ”Paiute hade inga hundar på den tiden. Hunden kom sedan att stanna kvar hos stammen. De tyckte alla att han var väldigt vacker och klok. Hunden varnade stammen när främlingar närmade sig”, berättar Bow-E-An och tillägger ”Platsen där denna händelse utspelade sig kom sedan att kallas Fredsfördraget av Bow-E-Ans folk.”
Kanske var det en sådan här hund som kom till Paiute-stammen? Herde/vallhund från Sardinien. Foto: Chili The Border Collie
Någon varaktig sämja tycks dock inte detta ”fredsfördrag” ha resulterat i. I mitten på 1700-talet beslutade Paiute att det var dags att eliminera ”inkräktarna” en gång för alla… Tre års ”krig”
Man bestämde sig slutligen för att utrota ”jättarna” och flera stammar av ”ursprungsfolk” gick samman i ett krig. Man låg i bakhåll och besköt dem med pil och båge. Paiute har beskrivit det hela som ett ”krig” som pågick under tre år. Man omringade de rödhåriga och besköt dem från alla håll. Till slut flydde de ut på sjön i husbåtar, tillverkade av vass. De gick bara i land för att skörda sina grödor, men omringades även då och besköts från land.
Enligt Winnemucca bodde cirka 2600 ”rödhåriga jättar” i området när man inledde kriget. ”Mitt folk dödade de flesta av dem. De få som överlevde drog sig undan och gömde sig i de djupa skogarna vid Humboldt-sjön, men mitt folk satte då eld på skogen. De försökte rädda sig genom att att tillverka båtar och bege sig ut på sjön, men de kunde inte överleva utan eld. De var nära svältgränsen där de befann sig. Mitt folk stod på land runt sjön och höll utkik och så snart de försökte ta sig i land blev de dödade”. (Winnermucca, 1882)
Innebrända i Lovelock Cave
Efter att ha jagats i åratal gick slutligen de överlevande ”jättarna” iland, på sjöns östra sida och flydde in i en djup grotta. Paiute-stammarna stod på vakt vid grottans ingång, beredda att döda dem så snart de försökte lämna sitt gömställe för att hämta vatten. Enligt författaren Sarah Winnermucca, så ville man få de rödhåriga att ge upp sin kannibalistiska tradition: ”Mitt folk frågade dem om de var beredda att ge upp och leva som oss och sluta upp med att äta människor som vore de prärievargar eller odjur. Men de ville inte ge upp”.
Man beslutade sig nu för att ta kål på familjerna som gömde sig i grottan och samlade ihop ved och ris som snart fyllde grottans ingång. Människorna inne i grottan försökte förtvivlat rädda sig genom att rasera vedtravarna och bära in materialet långt in i grottan, men de förlorade striden och avled.
Arkeologisk utgrävning av Lovelock Cave 1929
”På cirka tjugo fots djup grävde vi fram några skelett. På norra sidan, centralt i grottan på cirka fyra fots djup, hittades en kropp av en man. Hans kropp var mumifierad, 6,6 fot lång (2,1 m) och hans hår tydligt rött. Kring hans hals fanns ett rep tillverkat av vass, som var knutet under vänster öra. Repet var cirka åtta fot långt. Fötterna var sammanbundna från fotleden till ovanför knäna med samma kraftiga rep. De andra mumierna i grottan hade alla rött hår…” (John T. Reid)
Stenmortel i jätte-storlek hittades i Lovelock-grottan. Foto: Meghalitic Marvels
”På djupet med de rödhåriga jättarna i Lovelock Cave -del 2 -När myter visar sig vara sanna” hittar duhär
Källor: Life among the Piutes – Their Wrongs and Claims”, Sarah Winnermucca (1882), John T. Reid’s Case for the Redheaded Giants” (1975), Gedmatch, My True Ancestry.
När jag började släktforska för 35 år sedan fick jag ett varningens ord från en etablerad och vis släktforskare. I sitt brev skrev han ”släktforskning är en farlig hobby. När man väl har börjat är det nämligen helt omöjligt att sluta.” Han önskade mig lycka till med forskningen och avslutade brevet med orden ”Somliga säger att man måste vara lite knäpp för att hålla på med släktforskning, men det håller jag inte med om”.
Jag minns att jag skrattade. Jag var i 20-årsåldern då och tänkte ju bara släktforska litegrann, någon månad eller så, för att få veta mer om de där vallonerna som morfar pratade om. Men här sitter jag nu, flera decennier senare, och inser att allt den kloke släktforskaren skrev i brevet, är sant. Det är nämligen helt omöjligt att sluta upp med släktforskning, när man väl har börjat att ”gräva”.
Här nedan är en text som jag skrev för några år sedan, samt en video med den tonsatta texten och några av mina teckningar.
Den gamle anfadern Lars Karlsson
Släktforskning är ett tidsödande pyssel. Man kan ligga sömnlös i åratal och grubbla över vad den gamle anfadern Lars Karlsson gjorde den där hösten 1727.
Gifte han sig? Fick han barn? Fick han behålla torpet?
Dagar och nätter sitter man framför skärmen och försöker läsa de gamla kyrkböckerna. Har man tur, lyckas man kanske tyda den snirkliga gamla handstilen och hittar något att gå vidare på. Då kan man följa Lars ända fram till 1742 då han hamnade på fattigstugan. Sedan ligger man sömnlös i åratal på grund av det också…
Stackars Lars.
Varför blev det som det blev?
Vad hände med torpet?
Någon har sagt att man måste vara knasig för att hålla på med släktforskning, men det håller jag inte med om. Att ägna sig åt det förflutna är ett behändigt litet grubbel. Allt det där har ju liksom redan hänt och det känns tryggt på något sätt. Det finns ingenting man kan göra åt det. Det enda man kan göra är att försöka klura ut när det hände, vem det hände och i bästa fall får man veta varför.
Framtiden, den kan ju bli både bra och dålig. Och i värsta fall blir den inte alls, men det förflutna kan man tacksamt klamra sig fast vid, ordna in i små mappar och spara till framtida generationer. Den där Lars Karlsson känns som en trygg grund att stå på när det stormar i den otrygga tillvaron.
Lars Karlsson fanns och därför finns jag…
Ångermanland var det område där inlandsisen en gång var som allra tjockast och det har präglat det vilda och vackra landskapet. När området sent omsider blev isfritt började människor att söka sig dit. Till en början var det främst människor som livnärde sig på jakt och fångst som passerade, på väg till och från sina säsongsboplatser. Först 550-1050 e.kr. började man att bosätta sig i Ångermanland mer permanent och då främst längs kusten. Kustskogssamer bosatte sig tidigt kring Ådalen och Höga kusten. I området finns många lämningar efter Ångermanlands första invånare och både Nora och Gudmundrå är gamla samiska brukningsområden.
Samisk familj. Foto: Titopullo
Östfinska nybyggare
I slutet på 1500-talet kom de första finska nybyggarna till Ångermanland. 25 av de 37 ångermanländska socknarna tog emot nybyggare från Finland, så det var en stor grupp som bosatte sig i området. Viksjö och Graninge kom att ses som ”finnecentrum” i trakten. Enligt Sollefteås häradstings dombok var den allra första nybyggaren finnen Per Påvelsson som bosatte sig i Graninge år 1584. Strax därpå fick Per sällskap i ödemarken av landsmännen Anders, Sigfrid, Måns och Henrik. Mer om finnarna i Graninge kan du läsa om i mina tidigare inlägg.
Till Viksjö utanför Härnösand inflyttade den finska nybyggaren Per Nilsson år 1584. Följande år kom fler finska nybyggarfamiljer till Viksjö – Henrik Jonsson Finne, Lasse Finne, Anders Michelsson och Stora Lasse. Även till Gudmundrå i nedre Ångermanland kom östfinska nybyggare i slutet av 1500-talet. Man bosatte sig främst i skogstrakterna kring Mjövattnet och Nästvattnet och de första nybyggarna var bland andra Hans, Pål och Henrik Finne. Genom den stora gruppen finska nybyggare kom området att kallas Finnmarken.
Förutom Viksjö, Graninge och Gudmundrå kom finnar att bosätta sig även i Torsåker, Ytterlännäs, Dal, Bjärtrå, Högsjö, Vibyggerå, Styrnäs, Arnäs, Nätra, Själevad, Sidensjö, Nordmaling, Anundsjö, Ed, Överlännäs, Junsele, Liden, Helgum, Ramsele, Edsele, Fjällsjö, Tåsjö och Bodum. Många av de inflyttande familjerna hade tidigare varit bosatta en tid i Hassela i Hälsingland och många kom senare att flytta vidare till Dalarna och Värmland. Men somliga valde att stanna kvar och vi är idag många ättlingar till de östfinska nybyggarna i Ångermanland.
På 1640-talet kom många östfinska nybyggare till Fryksände i Värmland och man bosatte sig främst i socknens västra utskogar, i det område som sträcker sig längs älven Rottnan, Lekvattenssjön och till Rattsjöberget. Den skogsfinska bosättningen kom snart att bebygga skogsområden i värmländska Älvdals härads västliga områden i nuvarande Nyskoga där man bland annat upptog Norra Flatåsen (Öjeberget), Södra Flatåsen och Tjärnberget.
Tenhuinen i Kindsjön
Till Kindsjön i Södra Finnskoga kom den finske nybyggaren Mårten Staffansson Tenhuinen år 1649. Mårten var född i Rautalampi, Norra Savolax ca 1600 och under sin livstid fick han nio barn tillsammans med en hustru som ännu är okänd till namnet: Olof f. 1630 (gift med Marit Pålsdotter Kinnuinen f. 1645 i Håen, Säfsen), Pål f. 1632, Brita f. 1634, Anders f. 1635 (gift med Marit Henriksdotter f. 1625), Mats f. 1637 (gift med Svensdotter Pasainen f. ca 1640), Kerstin f. 1638, Henrik f. 1640, Valborg f. 1643 (gift med Erik Eriksson i Kindsjön) och Staffan f. 1645 (gift med Sara Johansdotter Veteläinen f. 1646).
Gamla handlingar har visat att familjen hade det gott ställt då Mårten bland annat ägde flera slåttermyrar som kunde användas både som betesmark och som höslåttermark för djuren.
Sörstugan, Kindsjön Foto: Sigurd Bograng, Värmlands museum (digitalt museum)
Mord vid frukostbordet
Sonen Mats Tenhuinen f.1637 (kallades ibland Thennund) gifte sig med en dotter till Sven Pasainen och upptog först Älgsjön tillsammans med äldre brodern Pål f.1632, men år 1660 fanns han som nybyggare på Aspberget, tillsammans med min anfader, Pekka Hakkarainen.
Några varmare känslor tycks Mats inte ha hyst för sin äldste bror Olof f. 1630 eftersom han knivmördade honom brutalt år 1667, vid frukostbordet. Bröderna hade den morgonen blivit osams då Mats menade att han inte hade fått något alls för allt slit då han uppröjde vid hemmanet i Kindsjön. Vad brodern Olof svarade är höljt i dunkel, men Mats dödade honom strax efter med sex knivhugg. Olof hann ropa ”Gud nåde!” innan han föll ihop på golvet och avled.
När huskarlen Michel Jönsson fann gärningsmannen hade han försökt att fly men hittades, stående på knä. Mats dömdes till döden för mordet på sin bror. Han visade ånger men kunde inte redogöra för mordet på annat sätt än att han hade upplevt någon slags ”yrhet i huvudet” under fyra års tid. Han blev benådad från dödsstraffet.
Foto. Helena Bure Wijk
Ännu ett mord
Även Mats brorson, Henrik Andersson Tenhuinen f. 1667 i Kindsjön dömdes till döden för mord på sin svåger, Anders Olofsson Vilhuinen f. 1693. Men även Henrik blev benådad och fick 100 daler i mansbot istället för dödsstraff. Henrik hävdade att han dödade sin svåger i nödvärn då denne sprang emot honom för att skada honom. Bakgrunden till mordet var att Henrik en dag hade kallat den 3-årige systersonen för ”skarpe Olof” ”eftersom han var så svulten och mager”, enligt Henrik. Barnets far tog väldigt illa vid sig av detta öknamn och sprang därför emot sin svåger med hot om att skada honom. Det var då Henriks bössa ”small av, mot hans vilje”, enligt egen utsago.
Tenhuinen i Uggelheden
Uggelheden var ett av torpen under Aspberget och beboddes ursprungligen av en nybyggare med namnet Samuel i slutet av 1600-talet. I början av 1700-talet fanns familjen Kousmainen med storfinnen ”Henrik Kosman” där och hans mågar slog sig sedan ned på torpet som nybyggare. Erik Matsson Tenhuinen f. 1754 bosatte sig där under senare delen av 1700-talet. Mats var gift med Karin Matsdotter Muhoinen f. 1750 i Aspberget och paret fick sex barn tillsammans, bland andra sonen Hindrik Eriksson Tenhuinen f.1782 i Uggelheden, gift med Brita Christoffersdotter Honkainen f.1788 i Järpliden, Södra Finnskoga. En av deras söner, Mattes Hindriksson Tenhuinen f. 1811, Berget, Uggelheden kom att byta efternamn till Hägglund och flyttade sedermera till Bollnäs i Hälsingland.
Mer om släkten Tenhuinen i Uggelheden finns att läsa i boken ”Uggliboka” av Örjan Olsson (2017). Boken kan beställas via Sveabok.
Örjan Olssons bok om Uggelheden är ett måste för alla som släktforskar i området
Källor: Richard Broberg: Finsk invandring till mellersta Sverige, Bjarne Persson, Livet i Finnskogarna: Mina skogsfinska anor, nybyggarna i Nordvärmlands och Hedmarkens Finnskogar, Örjan Olsson, Uggliboka.
Min gamle anfader, bonden Jon Jonsson var den förste i den så kallade ”Rems-släkten”. Det har berättats att han kom vandrande till Glissjöberg, Härjedalen i slutet av 1500-talet tillsammans med sin hustru Annika. Paret flydde oroligheter i finska Österbotten där klubbekriget, bestående av en rad bondeuppror, pågick åren 1596 – 1597. De finska bönderna levde i svår fattigdom och svält på grund av flera missväxtår, men adeln krävde dem ändå på skatt. När bönderna reste sig upp mot adeln i protest slogs upproret ned brutalt av kung Sigismund. Många bönder tog till flykten, undan krig och misär. Så gjorde också Jon och hans Annika, tillsammans med fem andra finska familjer.
Bild: Albert Edelfelt ”Den brända byn”
Bomärket
Flykten till en tryggare plats gick via Bottenviken. De familjer som flydde tillsammans med Jon och Annika valde att sätta bo i Stöde, Medelpad. Jon och Annika fortsatte sin vandring inåt landet och kom så till Överbergs fäbodland vid Glissjöbergsremmet i Härjedalen. Jon byggde där ett hus och hans bomärke föreställde två avhuggna träd med en bräda emellan, som en symbol för den stol han suttit på första gången han kom till Remshöjden och blickade ut över den natursköna höjden.
Viskle som gammel-remsen
Jon, Annika och deras ättlingar kom att stanna på platsen i 300 år. Deras sonson Olof, ”Stor-Remsen” eller ”Gammel-Remsen” som han också kallades, tog över efter sina föräldrar år 1704 och byggde ut familjegården med flera tillbyggnader. Det finns nedtecknat om Rems-sönerna att de var storväxta och arbetsamma. ”Gammel-Remsen” ansågs vara framgångsrik och det har sagts att allt han tog sig för, gick väl. ”Viskle (viska) som Gammel-Remsen” var ett talesätt i trakten som syftade på att avslöja dolda hemligheter, förmodligen på intuitiv väg.
Tillsammans med sin hustru fick ”Gammel-Remsen” två söner, Olof och Mårten. Mårten var till skillnad från sin äldre bror väldigt ansvarsfull vad gäller sysslorna på gården. Min anfader, Olof, vistades mest i skog och mark i yngre år och verkade inte bry sig om arbetet på gården. Efter fadern ”Gammel-Remsens” bortgång föll ändå arvslotten på den bekymmerslöse Olof, som var äldst, medan Mårten fick flytta till nybygget Skogarvallen.
Gråt int du mor
Modern var väldigt bekymrad och oroade sig för att släktgården skulle förfalla när den nu hade kommit i Olofs vård. Men Olof tröstade henne: ”Gråt int du Mor. Han drä int á maten för oss´n hann kärn. Dä bli föll någa rå”.
Efter denna händelse fick Olof fart vad gäller arbetet på gården. Så till den milda grad att han enligt sägen ”for fram som Lucifer”. Det har sagts att Olof kunde bygga sju lador under en dag. En lördagsmorgon gick han en mil till en myrslått (där man slog hö på myrarna) och timrade där en slåtterstuga under dagen tillsammans med sin dräng. Stugan kallades ”Stor-Störese”. Efter att ha byggt huset gick han så hem den långa vägen, tog på sig sina kyrkkläder, slängde yxan över axeln och promenerade till kyrkan i Överberg, som ligger 1 1/2 mil därifrån. På vägen passade Olof på att ”hugga kloppa” och ”spånga” vägen. ”Nästan vidunderliga äro sägnerna om hans arbetskraft” står det att läsa.
En hyllning till hustrun
Olof gifte sig med Annika Hammar och paret fick flera barn. Olof byggde ut familjegården med nya byggnader så att Remsgården förvandlades till en fyrbyggd gård med gammelstuga, parstuga och portloftbod. Från år 1748 fanns där även ett dubbelhärbre med ett mindre härbre bredvid, en kornlada, bagarstuga, loftbod, torkbastu och torrdass. De vackra målningarna som än idag kan beskådas i helgdagsstugan kom till på 1770-talet som en hyllning till hustrun Annika. ”Lill-Remsen” har där låtit skriva till sin fru: ”En dägelig Qvinna gläder sin Man och en Man hafwer ingenting kiärare: thå hon thertil är wänlig och from”.
De vackra målningarna som än idag kan beskådas i helgdagsstugan kom till på 1770-talet som en hyllning till hustrun Annika.
Kvinnans hår, som en symbol för heder och ärbarhet
För 100 år sedan tvingades svenska, ärbara kvinnor att dölja sitt hår med en sjal. Inom kristendomen går bruket av slöja tillbaka till bibelns första Korinterbrevet, där Paulus säger: ”Nu vill jag att ni ska veta att Kristus är varje mans huvud, att mannen är kvinnans huvud och att Gud är Kristi huvud. En man som ber eller profeterar med något på huvudet drar skam över sitt huvud. Men en kvinna drar skam över sitt huvud om hon ber eller profeterar barhuvad”.
Kvinnans hår, som en symbol för heder och ärbarhet, har genom tiderna varit täckt med sjal inom de abrahamitiska religionerna judendom, kristendom och islam. Normen att bära håret uppsatt och att täcka det med huvudduk – från konfirmationen och livet igenom, levde kvar i Sverige in på 1900-talet.
Så snart den unga flickan hade konfirmerats skulle hon bära sitt hår uppsatt och täckt med sjal. Farfars mamma. Foto: privat
Det var ofta otänkbart att en ogift kvinna som fött ett barn kunde arbeta som piga
I det svenska bondesamhället förekom det även att ogifta mödrar tvingades bära ett avvikande huckle (horklut/horluva), som signalerade till alla att hon var en icke-ärbar kvinna. Man trodde att en lösaktig piga kunde orsaka sjukdomar och ont hos de små barnen, bara genom att titta på dem med sitt ”onda öga”. Föreställningen om ”horeskäver”, att de oärbara kvinnorna kunde orsaka sjukdom och till och med död hos de små oskyldiga barnen var så djup att man trodde att bara en skymt av den lösaktiga kvinnans hår, eller mittbenan, kunde framkalla sjukdom och fara.
Det var ofta otänkbart att en ogift kvinna som fött ett barn kunde arbeta som piga. Ingen familj ville ha en sådan kvinna i hemmet, tillsammans med sina små barn. Min morfars mamma födde ett ”oäkta” barn som 20-åring år 1896. Hon arbetade då som piga hos en familj men förpassades istället till ladugården där hon arbetade som mjölkerska fram till sin död 1953.
Tjänstefolk vid Norrgarns herrgård i Uppland. Min morfars mamma står på raden längst bak, till vänster. Foto: Privat
Källor: Katarina Wennstam, Jonas Frykman, egen forskning
Dagbrottet Storrymningen, Dannemora. Akvarell av Elias Martin ca 1780-1800
Öregrundsjärn av högsta kvalitet
I Dannemora gruvor i Uppland bröt man järnmalm från 1400-talet och fram till våra dagar. Genom bergsprivilegium reglerades från medeltiden bergsmäns och bergsfrälses rättigheter och skyldigheter. Bergslagen hade rättighet att framställa tackjärn (tackor av järn som framställdes av malm i speciella masugnar) och Gästriklands bergslag fick även privilegiet att förädla tackjärnet till stångjärn, då kolhalten i järnet sänktes så att det blev smidbart.
Det var Joachim Piper från Tyskland som år 1532 fick förnyelse av gruvprivilegierna i Dannemora, för järn och andra mineraler. Ett hundratal år senare bildades i Dannemora ett svensk-tyskt bolag – det första bolaget i Sverige för brytning och smältning av malm. Bolaget övertogs ganska snart av dåvarande kungen Gustav Vasa f. 1496 och man producerade vid 1500-talets mitt cirka 15 ton per år. Många av de skickliga yrkesmän som kom att arbeta i Dannemora var valloner och tyskar. Järn av den ovanligt rena Dannemoramalmen, som även kallades ”Öregrundsjärn” höll högsta kvalitet och var omtalat runt om i världen.
Gruvarbetartorpet under Dannemora Foto: Tussan
Gruvdrängar- och pigor i Dannemora
Mycket har skrivits om de skickliga vallonsmederna som städslades vid svenska järnbruk men det finns inte mycket dokumenterat om de människor som arbetade och slet i gruvorna, med själva malmbrytningen. På 1650-talet fanns i Dannemora fyra större gruvor där den djupaste var cirka 60 meter. Arbetet var smutsigt och livsfarligt. Man arbetade med primitiva verktyg. Vid 1700-talets början arbetade ett sextiotal gruvarbetare med brytningen och man levde i ett slumliknande samhälle, i hus som man själva hade byggt, som låg i en oregelbunden klunga intill arbetsplatsen. På 1800-talet arbetade cirka 400 personer i Dannemora och man producerade då 40.000 ton Dannemoramalm per år som exporterades från Österby.
Johan Boman f. 1794 i Film, Östhammar var en av de många duktiga gruvarbetare som levde och arbetade i ”Grufroten”, Dannemora. Johan, liksom hans söner Anders f. 1842, Gustaff. 1843, och Erik Adolf f. 1845 arbetade hårt i gruvan men tycks även haft tid och vilja att delta i kyrkliga aktiviteter. Samtliga familjemedlemmar har av sockenprästen fått anteckningen ”god frejd” i husförhörslängden, vilket var ett gott betyg. Vid gruvorna fanns, förutom fast anställda familjer även många säsongsarbetare som levde sina liv i sus och dus, men Bomans var skötsamma, kristliga och plikttrogna.
Fler kvinnor än män arbetade i gruvorna
Hur tillvaron i gruvan tedde sig för de som arbetade där får vi veta genom de ögonvittnen som har berättat om sina upplevelser. I början av 1700-talet beskriver den franske besökaren A. de la Motraye hur nedstigningen i gruvan gjordes i en lädersäck som var fäst vid en kedja, som i sin tur var fäst vid en tross. Han fortsätter: ”I detta mörka och rökiga Plutos rike, som upplyses blott av en eld, som man där tänder för att lättare kunna spränga klippan, möter man fler kvinnor än män, sysselsatta med att bränna och sönderslå malmen och lasta den i uppfordringsverkets korgar”.
Kvinnor som var gifta med gruvarbetare anställdes ofta som gruvpigor. De kvinnliga gruvarbetarna arbetade bland annat med borrning, att krossa järnmalm och att transportera bort malmen. Även barn och gamla arbetade med bokning, att krossa malm. I början av 1800-talet var det faktiskt fler kvinnor än män som arbetade som gruvarbetare och det var först år 1900 som det blev förbjudet att anställa kvinnliga gruvarbetare. Kanske arbetade även Johan Bomans hustru, Lovisa Smedberg f. 1802 i Dannemoras gruva? De hårt arbetande gruvpigorna är bortglömda i historien och kyrkböckerna förtäljer ingenting om Lovisas liv.
Farlig arbetsplats
Den brittiske besökaren N. Wraxal noterade att ”malmen inte grävs fram som i tenn- eller kolgruvorna som vi har i England utan slits loss med hjälp av krut. Detta sker varje dag vid middagstid och är det våldsammaste och förskräckligaste skådespel man kan tänka sig”. Wraxal förvånades även av gruvarbetarnas ”obekymrade säkerhet på så livsfarliga arbetsplatser med endast djupa hål och kantiga klippor att ta emot dem om de skulle tappa fotfästet”. Nedstigningen i gruvan tog cirka tio minuter och där nere i gruvhålet var det kolsvart. Trots avsaknaden av dagsljus i dessa underjordiska grottor var arbetarna fullt sysselsatta med att borra i bergsväggen, sittande på utskjutande stockar utan säkerhetsanordningar. Trots att det var sommarvärme ovan jord, var grottans klippavsatser täckta av is och det rådde bistra köldgrader där nere i gruvan.
På 1800-talet arbetade cirka 400 personer i Dannemoras gruvor, både kvinnor och män. En besökare noterade att de kvinnliga arbetarna använde tiden för nedfärd i gruvan till ”flitigt stickande, lika tryggt som om de suttit i hemmets lugna vrå”. Men arbetet i gruvan var allt annat än tryggt. Det fick den 19-årige gruvarbetaren Gustaf Boman f. 1843 erfara när han en dag störtade ned från sin oskyddade avsats och avled på grund av ”fall i gruvan” år 1857.
Källor: ”Dannemora genom 500 år” av Sven Rydberg och egen släktforskning
Hur mycket tjänade farfars mor när hon arbetade som piga, omräknat i dagens penningvärde? Hur mycket pengar var egentligen 10 kronor år 1920 (enligt dagens värde)? När man släktforskar dyker det upp sådana frågor ibland – och nu kan de få sina svar!
På ekonomiska museets webb finns en fantastisk, gratis tjänst där man enkelt kan räkna ut svenska kronors penningvärde genom tiderna (även internationell valuta). Det är professor Rodney Edvinsson som har tagit fram denna prisomräknare, som räknar ut penningvärdet från medeltiden till idag. Du hittar den här
Foto: Jacob Truedson Demitz/Southerly Clubs of Stockholm Sweden
Audhumbla var enligt nordisk mytologi den ko som skapades av rimfrost-droppar vid tidernas början. Enligt myten slickade Audhumbla fram asarnas stamfader ur en sten som var belagd med salt rimfrost.
Människan och kon har länge haft ett nära förhållande i Norden. Kossan har genom tiderna givit människan mjölk, kött och gödsel samt varit henne behjälplig i arbetet, som dragdjur. Att äga en eller flera kor var en rikedom för många människor under 1800-talet, som garanterade familjen mat. I de gamla bouppteckningarna kan man ibland se anteckningar om kornas namn.
Släktingen Anders Lund i Knutby ägde vid sin bortgång en häst, en ko som hette ”Rosa”, en ko som hette ”Blomma” samt tre tackor och fyra lamm:
Att namnge mjölkkor är vanligt även i dag. Av drygt 300 000 kor i Svensk Mjölks databas, har 256 500 kossor namn. Vanligaste namnen är Rosa, Stjärna, Krona, Sara och Maja, enligt Aftonbladet (2011). Tidningen uppger även att studier har visat att kossor med namn ger mer mjölk.
Fantasifulla namn hade släktingen Per Christianssons kossor, ”Mångås”*, ”Kulla”, ”Lena”, ”Jiska/Juska”? och ”Röpeta”.
* Mångås är ett konamn som härstammar från Norrland. ”Gås” kallades den smörklick som man förr i tiden bredde på bröd som gavs till tjänstefolket.
Anfadern Anders Larsson i Simonstorp hade fem kor med namnen ”Sommarlöfva”, ”Anko”, ”Svartla”, ”Lilja” och ett svårtytt namn…står det ”Hjulgafa” där på rad 2?
Bomärken har genom tiderna använts istället för namnteckning. Ursprungligen användes bomärket för att märka boskap, hus och boskap, men med tiden kom det att användas som namnteckning för att underteckna viktiga avtal, exempelvis bouppteckningar. Dessa märken påminner om runor och består ofta av linjer med tillagda streck och bågar. Ofta hade gårdar sina egna märken och varje märke ärvdes inom släkten. Förr i tiden, då många människor saknade läs- och skrivkunskap var bomärket ett bekvämt sätt att pränta sitt personliga ”sigill”, men bomärken har även använts långt in i modern tid.
Redan i de gamla germanska folklagarna från 400- 800-talet kan man se att ”signa”, ”märket”, användes vid märkning av boskap och ägodelar. Även i den gamla frankiska lagsamlingen framhålls hur ägodelar märks med personliga tecken. De första skriftliga beläggen för att dessa ”ägarmärken” använts i Norden finns i de isländska lagarna från 1100-talet. Min finske anfader Jon var en av många som ristade sitt bomärke när huset stod färdigt. Jons bomärke lär ha sett ut som bokstaven ”H”. Märket föreställde nämligen två avhuggna trädstammar med en gren liggandes i mitten och symboliserade den stol han satt på när han första gången kom till natursköna Remmet i Glissjöberg. Mer om det kan du läsa här.
Morfars morfars mor Lena Christiansdotter hade högsta betyg i läs- och skrivkunskap, men valde ändå att signera sin makes bouppteckning med ett bomärke i Knutby 1805. Märket, som ser ut att vara två ”A:n” (varav en bokstav är upp- och nedvänt), kan vara ett gårdsmärke från Burviks gård, som ärvts från Lenas svärfar Anders Andersson.
Det har forskats mycket om bomärkenas ursprung men man har inte funnit något belägg för att tecknen härstammar direkt från de fornnordiska runorna. Kyrkohistoriker Tuve Skånberg ser i de gamla bomärkena likheter med fornkyrklig dopliturgi. Han menar att det som senare kom att bli allmogens bomärken ursprungligen var ”gudstecken” som användes vid forna kristna dopceremonier. I sin intressanta avhandling ”Glömda gudstecken: från fornkyrklig dopliturgi till allmogens bomärken” som går att läsa här, framhåller han att det som ser ut att vara bokstaven ”A”, i själva verket kan betyda detsamma som ”O Alfa” och är hämtat från Kristusbeteckningen i Uppenbarelseboken 22:13, där Kristus betecknas som Alfa och Omega, den första och den siste. Ett tecken för att avvärja ”ont”.
Exempel på forntida tecken som kan vara glömda gudstecken. Källa: ”Glömda gudstecken: från fornkyrklig dopliturgi till allmogens bomärken” av Tuve Skånberg
I slutet av 1600-talet präntade prästen i Ytterlännäs, Ångermanland några märkliga tecken i kyrkoboken:
Magiska förkristna tecken eller fornkyrkliga gudstecken? Hittat i Ytterlännäs födelse- och dopbok 1680-
Även korset med lika långa ”armar” är ett kristet kors med ”ontavvisande” funktion menar Skånberg och andra forskare. Sådana kors har man bland annat hittat i Arnafjord, Norge och i Munktorp, Västmanland.
Huruvida de spännande bomärkena kan härröras från fornkyrklig dopliturgi eller till en tid långt före kristendomens intåg, vet jag inte, men jag vet att ”skogsfinnarna” som invandrade som nybyggare till den svenska ödemarken under slutet av 15- och början av 1600-talet, gärna blandade förkristen folktro med kristna symboler och man ristade gärna in sådana kors på hus, egendom, i marken och i stenar, till beskydd.
Inristat kors vid Juhola finngård, Värmland. Foto: Helena Bure Wijk
Ströms kyrka, Jämtland. ”Ingen i Straum kunde Pater Noster” sades det år 1273. Foto: Erik Svanberg
Hammerdal i Strömsund, Jämtland är en ort med gamla anor. De första invånarna tros ha bosatt sig där redan under vikingatiden och år 1050 fanns fyra gårdar i ”Hambradal”. Den första sockenkyrkan byggdes omkring år 1150. Sockenprästerna ansvarade för församlingarna i de båda socknarna Ström och Hammerdal, men så särskilt kyrkliga tycks församlingsborna inte ha varit till en början – år 1273 vittnades det nämligen om att ”ingen i Straum kunde bönen Pater Noster”.
Spåkvinnan Agnis ättlingar
När historikern Fale A. Burman besökte bygden år 1802, hörde han rykten om att invånarna tidigare hade använt de gamla förkristna gravhögarna i området som ”bönpallar”. Varje söndag hade sockenborna gått på knäna runt kyrkan, med radband i händerna. Detta pågick så ofta och så länge att det med tiden hade bildats en synlig stig kring kyrkan. ”En del samer i området tros fortfarande ha dessa radband i förvar”, påstod Burman 1802. Han menade även att de flesta invånarna i Ström härstammar från en spåkvinna och helare som hette Agnis. Agnis levde enligt Burman under ”påhvlisk tid” (katolsk tid) och hennes son, ”Stor-Nils” var ”af jättelik växt”.
Under 1600-talet levde svenskar i området, men även samer och finnar. Finnarna livnärde sig av svedjebruk, jakt och fiske. Fale Burman antecknade i sin dagbok att deras ättlingar var resliga och att de i allmänhet hade bättre hälsa än bönderna i området. Om man ska tro Burman så var de även hårigare än sina svenskättade grannar: ”Finmärska är beteckningen på de finska avkomlingarnas ludenhet”.
Farmor Margit i Tåsjön på 1970-talet. Foto: Björn Wijk
Långa karlar med blå rockar
Burman beskriver även hur människorna i området var klädda i början av 1800-talet. Kvinnorna i Hammerdal bar låspungar (små väskor/portmonnäer), hade vacker hy men var enligt honom inte särskilt ”välsvarvade” – de hade enligt Burman slät plie (form). Till helger och finare tillfällen hade kvinnorna svarta kjolar, mössor med band och livstycken utan tröja med sydda axelremsor på linnet. De manliga invånarna beskrivs som ”långa karlar”. Blå jackor med stora metallknappar var modernt bland männen och vintertid bar man gärna blå kapprockar. Burman noterar även en ny modefluga bland männen i Hammerdal – ludna fårskinnsbyxor.
Norra Jämtland hade få och dåliga vägar förr i tiden. Det anmärkte även Fale Burman på. Dessutom ansåg han fjällen i Hammerdal vara ”stora, många, snöstarka och rysliga”.
Hammerdals kyrka Foto: Håkan Svensson
Den bortjagade prästen i Hammerdal
Genom reformationen år 1527 fastslogs att endast det ”rena Guds ord” skulle predikas i kyrkorna och Sverige omvandlades därmed till den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan, som vi tillhör än idag.
Sockenborna i Hammerdal och Ström, hade vid det här laget lärt sig sina böner och vant sig vid den katolska läran. Man var inte särskilt intresserade av att byta inriktning, så när min anfader, sockenprästen Joghen (Jon) Eriksson Sparf, en söndag försökte genomföra en av sina moderna, evangeliska predikningar i kyrkan, blev han utjagad från kyrkan av församlingen. Jon tog sin tillflykt till prästgården, men de ilskna församlingsborna lät honom inte vara ifred där heller.
Prästen beväpnade sig då med en dalbila (ett svärd) och flydde upp till ett loft. Från loftet försvarade han sig mot de uppretade församlingsborna genom att hugga hejvilt med svärdet mot folkmassan. Efteråt kontaktade församlingsborna biskopen i Trondheim och framförde klagomål över den stridslystne prästen i Hammerdal. Jon Sparf försvarade sig genom att säga: ”En herde måste märka sina får, på det att han desto bättre kan känna igen dem”.
Även Jon Sparfs son, Erik Jonæ Sparf, kom att arbeta som präst i Hammerdal och Ström. Av någon anledning brann kyrkan i Hammerdal upp 1588 och man tvingades sälja en bit av kyrkans jord för att kunna finansiera återuppbyggnaden.
Hammerdals kyrka brann upp år 1588. Genom att sälja en bit av kyrkans jord fick församlingen in 5 1/2 daler. Foto: Håkan Svensson
Inbundna, trotsiga och egensinniga jämtar
En jämtlandssägen. Målning av Johan Tirén år 1881
Under sina resor i området år 1802 slog Fale Burman fast att de jämtländska männen i allmänhet var vackrare än de jämtländska kvinnorna: ”Kvinnfolket i Oviken är ej så vackert som mankönet. Med få undantag gäller detta om alla socknar i Jämtland”.
Burman menade även att jämtlänningar är ett ganska missförstått ”folk”: ”Främmande folk hata landets infödingar – anser dem vara alltför inbundna, egennyttiga, trotsiga, lata och egensinniga människor”.
I Hammerdal och Ström bar invånarna näverskor istället för träskor, antecknade Burman i sin dagbok. Han skrev även att det tidigare varit ”ohyfsat” i Ström, som tidigare kallades ”sjåbygden” eftersom invånarna där hade blåsor (skrapade djurhudar) istället för fönster i sina hus. Men nu tyckte han att det hade det blivit mer civiliserat i Ström: ”Orten är mycket driftig och de som komma dit vilja ej gärna flytta därifrån enligt ordspråket”. Och om invånarna i Hammerdal och Ström hade han bara gott att säga 1802: ”Hamerdalsboerne ej trätgiriga eller begifna på fylleri”.
Fjällsjö betraktades länge som en ödslig ”avkrok” långt upp i norr. Bygden fanns inte ens med på 1600-talets Ångermanland-karta. Där bosatte sig några av mina finska förfäder i början av 1600-talet. På den tiden tillhörde Jämtland Norge. Foto: Undertecknad i Fjällsjö på 1970-talet
Fjällsjö, en gång i tiden en ödslig avkrok i norr
Fjällsjö som idag tillhör Strömsund i Jämtland, var en gång i tiden en långsmal socken som sträckte sig ända fram till norska gränsen, mellan Lappland och Jämtland. Arkeologiska fynd visar att det redan under folkvandrings- och vikingatid fanns en svensk bosättning i nordvästra delen av området. Området kom senare att kallas Ångermanlands lappmark.
På besök i Tåsjön, Fjällsjö på 1970-talet
Området betraktades länge som en ödslig avkrok i norr och Fjällsjö-bygden finns inte ens med på 1600-talets kartor över Ångermanland. De få bönder som levde där under 15 – och 1600-talet hade en tuff tillvaro i det karga området. Ännu tuffare var det för de finska bönderna i Österbotten och östfinska Savolax på den tiden. Löfte om upp till sex års skattefrihet lockade många finska nybyggare till Norrland, Dalarna och Värmland. Till Fjällsjö kom flera finska nybyggarfamiljer i början av 1600-talet.
Fjällsjö Foto: Boern
Finska nybyggare
De finska nybyggare som kom till Strömsunds-orterna Fjällsjö, Hoting, Rudsjö (Russjö), Rörström och Vängel bildade tidigt egna ”finnbyar”. I Rudsjö (Russjö) och Tåsjön bosatte sig även några av mina finska förfäder.
Till Rudsjö flyttade bland andra släkten Lauinen och till Tåsjö kom den finska släkten Hokkanen. De första generationernas ”Russjö-finnar” tycks inte ha varit så särskilt fridsamma eller laglydiga och de förekommer ofta i dåtida domböcker. Några av ”värstingarna” tycks ha varit Zackris Persson f. 1620 och hans bror, Peder, söner till Peder Smed. År 1638 stod Peder inför tinget: ”Hafver bitit ett stycke utur armen på Peder Larsson hemma uti hans egen gård”. Jag har inte hittat något släktskap med dessa ”gubar”, tack och lov 🙂
Forskarna Patricia och Erica Forssen Alonso har gjort en intressant sammanställning av domting i området mellan åren 1629 -1788. Här hittar du den.
Ortsbefolkningen upprördes över den tjuvjakt och det tjuvfiske som ”lösfinnarna” ägnade sig åt. ”Lösfinnar/drevfinnar” kallades de finnar som saknade egen stadigvarande hemvist. Genom ett tillägg i lagen försökte drottning Kristina få bukt med problemet. Alla lösfinnar skulle lagföras och bli deporterade tillbaka till Finland, eller dömas till straffarbete.
Enligt historikern Fale Burman så var ”finmärska” en inhemsk beteckning på de finska avkomlingarnas ludenhet. Foto: Sommar i Tåsjö
När historikern Fale Burman besökte bygden i slutet av 1700-talet antecknade han följande: ”Tåsjön – färsk fisk, gott folk, finsk ögonfähl”. Han beskriver hur de finska nybyggarna först hade byggt sina rökstugor och fähus (ladugårdar) när de kom till sitt nya hem. Familjerna bodde sedan i ladugården tillsammans med djuren tills man hade snickrat färdigt torpet. Om man ska tro Burman så var de finska ättlingarna hårigare än sina svenskättade grannar. I sin dagbok antecknade han nämligen: ”Finmärska är beteckningen på de finska avkomlingarnas ludenhet”.
Några väderförutsägelser från Tåsjön enligt Burmans anteckningar i slutet av 17- och början av 1800-talet: ”Då laxöringar vaka och rök stiger upp ur skogen ifrån högden, blifver duskig (mulen) väderlek” och ”brun rand med ett sken under solen bådar storm”.
Fjällsjö-ättling 🙂
Källor: Erik Modin ”Finnarna komma”, Patricia och Erica Forssen Alonso, Uno Persson, Fale Burmans dagbok, egen forskning.
Johan Wilhelm Schmidt (Smitt) föddes 1821 i Hedvig Eleonoras församling, Stockholm. Han var ättling till guldsmedsmästaren Olof Schmidt f. 1627 i Ronneby, Blekinge. Johan Wilhelm var en driftig man som under sin livstid kom att bli omtalad som Sveriges rikaste man. Han kallades även ”Kungsholmskungen”.
”Han är till längden något över medelmåttan, smärt och senfullt byggd. Hans ansikte, bränt av en varmare sol än vår, är skarpt markerat, prytt av ett kastanjebrunt helskägg, och hans ögon äro vassa och genomträngande. Hans tal är kort, distinkt och vittnar om en mogen tankegång”. (Projekt Runeberg)
I sin ungdom studerade Johan Wilhelm vid Nya elementarskolan i Stockholm men gav sig sedermera ut på långa resor till Sydamerika. I Argentina lade han grunden för sin stora förmögenhet och han återvände till Sverige som välbärgad generalkonsul. Johan Wilhelm Smitt var bland annat med och grundade Nitroglycerinbolaget tillsammans med Alfred Nobel, Stockholms enskilda bank, Graningeverken och Stockholms bryggeriindustri. Han ägnade sig även flitigt åt diverse tomtaffärer på Kungsholmen där han sedermera gick under namnet ”Kungsholmskungen”. Tillsammans med sin familj bodde han ”i sitt enkla palats vid Scheelegatans slut intill Fleminggatan”, skriver författaren Per Anders Fogelström i sin bok ”Mödrar och söner (1991)”. ”Smittens palats”, som huset kallades i folkmun, låg vid Scheelegatan 13 B och var en ombyggd malmgård.
Johan Wilhelm Smitt kom från enkla förhållanden och skapade sin förmögenhet på egen hand. Under sin livstid donerade han ca 400 000 kronor till Stockholms högskola och var även en generös donator till andra skolor och projekt. När Brusells bryggeri stod inför konkurs, investerade Johan Wilhelm pengar i verksamheten genom att köpa så många aktier han kunde i företaget, till ett så lågt värde som möjligt. När han sedan hade fått aktiemajoritet i bolaget tog han över ansvaret för verksamheten, som bytte namn till St Eriks bryggeri och senare Stockholms bryggerier. Verksamheten blomstrade och kom att bli landets näst största bryggeri. ”Smitt var känd som välgörare och donator, han hade också gett pengar åt en fond till de anställdas fromma. Men han var affärsman och inte någon socialreformator och än mindre en företrädare för kvinnans jämställdhet. Om en man och en kvinna utförde samma arbete vid bryggeriet hade mannen dubbelt så hög lön som kvinnan”. (Fogelström 1991).
Under en period låg ”Kungsholmskungen” Johan Wilhelm Schmidt och ”Brännvinskungen” L.O Smith, också han verksam i Stockholm, i luven på varandra. De hade samma efternamn men var inte släkt med varandra. Brännvinskungen L. O Smith anklagade Johan Wilhelm i Stockholms rådhusrätt och Johan Wilhelm gav svar på tal genom att anklaga konkurrenten för förtal:
”Jag vågar blotta lögnaren, belackaren och utspridaren av det hemliga och öppna giftdrypande förtalet, hvilken är uslare än procentaren, ty han ockrar på folks heder och ära samt på sin nästas goda namn och rykte. Om det finnes någon rättvisa, så måste herr L. O. Smith, som jag åtalat för ärekränkning, dömas till det strängaste strafflagstadgar, ty det allmänna rättsmedvetandet skulle på det djupaste kränkas, om en person, »vars» — för att begagna herr L. O. Smiths egna ord — »bord är fint, vars rock är fin, vars samvete är fint», och som skryter med att äga millioner, skulle fällas till några hundra kronors böter. Utslaget i detta mål må falla huru som helst, så står däröver det allmänna medvetandet och känslan av vad som är anständigt, rätt och hederligt, och inför denna domstol är herr L. O. Smith redan dömd”.
Brännvinskungen L.O Smith dömdes till fem månaders fängelse men straffet efterskänktes genom kungens nåd efter att Johan Wilhelm donerat 100 000 kronor till Stockholms högskola.
Kungsholmskungen Johan Wilhelm Smitt
Foto Wikipedia
Johan Wilhelm Smith avled den 8 oktober 1904 på sitt älskade Kungsholmen i Stockholm. I sitt testamente donerar han hela förmögenheten till släktingar, anställda och före detta anställda. Han skänker bland annat pengar till Stockholms högskola, hälsobrunnen i Ronneby (den stad hans far föddes i), Stockholms barnkrubba, Stockholms sjukhem, stiftelsen i Stockholm för gamla tjänarinnor samt många andra projekt. Testamentet avslutas med följande ord: ”Slutligen förordnar jag, att min begrafning må ske med all enkelhet, utan kransar och blommor, icke något liktal hållas samt liket förbrännas vid Stockholms krematorium och askan nedsättas i mitt grafställe å Stockholms kyrkogård”. (Källa: Projekt Runeberg)
Mormors morfars mormor, Ingrid, en riktig krutgumma.Artikel från 1884
Kungliga bibliotekets söktjänst ”Svenska tidningar” är en riktig guldgruva för oss som släktforskar. Här finns tusentals digitaliserade tidningar och tidskrifter från år 1645 och framåt. Det är väldigt roligt att läsa artiklar och notiser där gamla släkttorp och gårdar nämns. Ibland kan man även hitta artiklar om gamla släktingar.
I juli 1884 publicerades en artikel med rubriken ”Rask åldring” i flera tidningar, bland andra Sydsvenska dagbladet, Norrlandskuriren, Barometern och Västernorrlands allehanda. Åldringen som artikeln handlar om var min mormors morfars mormor, Ingrid Andersdotter som föddes år 1788 på gården Norrdal i Östra Vingåker, Södermanland.
Ingrid, eller ”Inga”, som hon kallades, var ”bara” 96 när artikeln skrevs och hon kom att leva tills hon var närmare 101. Hon verkar ha varit en riktig krutgumma på sin tid 😊
Norrdal i Beckershov, Östra Vingåker Foto: Dan Samuelsson
Rask åldring
”En korrespondent meddelar tidningen Norrköpings Tidningar följande: Änkan Inga Andersdotter från Simonstorp, som nu i julas fyllde sina 96 år, är en rask gumma. Hon, som tidvis bor i trakten av Näkna såg, går sin dryga fjärdingsväg, fram och åter, då hon vid Stens bruk skall bevista professor von Scheele´s bönestunder.
Visserligen är gången lutande och stapplande, men tack vare sin käpp kommer gumman dock till målet. Då man betraktar den gamla, förvånas man över att hon, som snart är hundraårig, i visst hänseende är så välbehållen. Mången sextioåring ser äldre ut.
Den gamla är ej särdeles fårad och skrynklig, ännu är hon i besittning av god hårväxt samt ej fullt grånad. I avseende på hullet är hon ej så synnerligen medtagen. Också kan den gamla mer än de flesta andra vid en så pass framskriden ålder, fröjda sig över en stark hälsa samt över en från oförsel och lyten fri kropp. Då man språkar med gumman, förvånas man över hennes goda minne, över hennes goda uppfattning, ävensom över hennes vid så pass framskriden ålder väl bibehållna sinnesförmögenheter.
På ett hårt prov sattes dock hennes fysik för ett par månader sedan, då hon i nacken fick en böld, stor som en hand. Doktorn kallade den för en elakartad karbunkel, och måste, ehuru med stor tvekan, med ett två tums långt snitt öppna densamma. Mången stark person i full mannakraft har för dylika bölder måst sätta livet till och detta just för den starka varavsöndring och den massa avdöda delar, som genom en sådan böld avslitas; men gummans starka organism motstod segervisst även denna stöt och efter några veckor var hon fullt återställd.
Nöjd med sin lott, tillbringar hon nu sitt liv hos tre av sina barn, vistandes tre månader i sänder hos vart och ett av dem. Det är kanske detta rörliga liv med sina ständigt verkande intressen och nya intryck, som håller hennes kropp och själ i sin nuvarande spänstighet.”
Ingrid Andersdotter 1788 – 1888. Bild: Marianne Kindgren
Svenska tidningar
Söktjänsten ”Svenska tidningar” kommer du till genom att ”klicka” här
Tips: Om du söker artiklar om släktingar, skriv gärna in personnamn samt ort/gård/torp för att begränsa sökningen lite. Du kan även välja vissa årtal (exempelvis 1780 – 1850) i menyn, eller vissa tidningar.
Till de vackra och skogrika bergstrakterna i Tiveden mellan Närke och Västergötland kom finska nybyggare från Savolax redan under 1580-talet och man bosatte sig då främst mellan sjöarna Skagern och Unden. Constantia Eriksdotter f.1560 var visserligen en ”oäkta”, men en aktad dotter till Gustav Vasas son Erik XIV och kallades på sin tid ”Drottningen av Tiveden”. Gården Bocksjö i sydöstra delen av Tiveden var Constantias sätesgård och hon bör ha varit den person som välkomnade de finska nybyggarna till bygden. Pest, krig och missväxt hade härjat och avfolkat området, men snart upptogs ödetorp och gårdar av nybyggarfamiljerna och befolkningen kom snabbt att öka.
Constantia Eriksdotter
Bättre tider
Under 1600-talets senare del hade man bebyggt området ända fram till Vätterns strand. De finnar som kom som nybyggare till området hade släktförbindelser till nybyggarna i Värmland och området Rämmen liksom till finnskogen i Älgå, strax utanför Arvika.
Sätesgården Bocksjö och de övriga 24 hemman som Constantia Eriksdotter och maken Henrik Frankelin blivit donerade av hertig Karl i Undenäs och Hova kom att övertas av sonen Carl. Carl avled 1634 och Constantia pantsatte då Bocksjöholm och underlydande hemman till mågen Anders Koskull som kom att bli överste för ett regemente finskt fotfolk 1641.
Anders Koskull
Finska släktgrenar i Tiveden
Till Humlegårdsliden vid sjön Undens södra del i Undenäs, två mil från Karlsborg kom Per Olofsson med sin familj under 1600-talets senare del. Flera finska familjer hade varit bosatta på torpet innan dess. Den förste bosättaren var Håkan och efter honom följde Lars Finne, Sven, Per Joen och Svenning. År 1684 angavs Humlegårdsliden vara upptaget ”på förbudin ort” och reducerades från ätten Koskull som 1/8 hemman till kronan. Vid tinget i Valla 1686 berättade Per Olofsson, att han lagt 3 daler kopparmynt årligen samt gjort 2 dagsverken i veckan de 10 år han hade bott på hemmanet, under det att Joen Olofsson i Björkenäs, som bott där före honom, endast en gång hade lagt de 3 dalerna vid kaptenen Erik Koskulls bröllopsresa, men därutöver intet.
Per Olofssons dotter Gunella f. 1670 i Undenäs kom att gifta sig med Håkan Töresson och familjen bodde på Humlegårdsliden. Håkan och Gunellas son Jonas f.1700 gifte sig med Elin Larsdotter f.1707 i Hanefjäll, Undenäs. Elins far, Lars Göransson f.1658 på Hanefjäll kom från en släkt som gifte sig med finska ättlingar i Humlegårdsliden, Olofstorp, Holmgillret och Djäknatorp. Hanefjäll lydde från år 1595 under Constania Eriksdotter. Efter hennes död 1649 övertogs hemmanet av hennes barnbarn, Agata Frost.
Humlegårdsliden 1919
Mer om Tivedenfinnarnas historia
Mer om finnarna i Tiveden kan du läsa på Tivedenfinnar– en fantastisk hemsida som har skapats för att bevara, ta tillvara och väcka intresse för kunskap om den tid då Tiveden med omnejd till stor del byggdes av människor som kom från Finland.
Fartyget Kalmar Nyckel. Oljemålning av Jacob Hägg 1922
Nova Suecia (Nya Sverige) var en svensk koloni som grundades 1638 vid Delawarefloden på den nordamerikanska östkusten. De första kolonisatörerna var finnar och holländare.
– De hade flyttat från Savolax och Norra Tavastland till Värmland p.g.a. Klubbekriget och hungersnöden. Och eftersom de blev illa behandlade där, bestämde de sig att fortsätta och flytta till Nya Världen och landade på så sätt i Delaware, berättar släktforskaren Hannu Keskinen.
Man anlände till det nya landet med fartygen ”Kalmar Nyckel” och ”Fågel Grip”. Många emigranter var brottslingar som fick välja mellan att vistas minst fem år i Amerika, eller att sitta i fängelse i Sverige. Bland de finsk/svenska emigranterna fanns min anfader Mattias Nertunius f.1622.
Kolonisatörerna i Nova Suecia bedrev byteshandel med den nordamerikanska ursprungsbefolkningen och man ville även kolonisera området för att bedriva tobaksodling. Sammanlagt sändes elva expeditioner till Nya Sverige innan kolonin övertogs av holländare år 1655. I kolonin bedrevs även församlingsliv och prästerna hade bland annat till uppgift att döpa konvertiter från ursprungsbefolkningen in i den kristna kyrkan.
Kolonisatörerna bedrev byteshandel med den nordamerikanska ursprungsbefolkningen
Anfadern Mattias Nertunius hade arbetat några år som pastor inom svenska flottan och amiraliteten när han en dag blev tillfrågad om han ville följa med till Nya Sverige i Amerika. År 1649 gick han så ombord på fartyget ”Kattan” och seglade iväg till det förlovade landet. Så var det i alla fall tänkt…
Den svenska kolonin var vid den tiden i stort behov av nya bosättare och man behövde även materiella förnödenheten. Efter några nödvändiga reparationer avlöpte fartyget från Göteborgs hamn i början av juli 1649. Fartyget var fullastat med proviant, vapen, ett trettiotal besättningsmän och ett sjuttiotal förväntansfulla passagerare.
Färden till den Nordamerikanska östkusten gick via Nordsjön, Engelska kanalen och Karibiska havet. I slutet av augusti lämnade man den västindiska ön Sankt Christopher för att därifrån segla den sista etappen till hamnen i Nya Sverige, men man nådde aldrig fram till slutmålet.
Kopparstick av Wenzel Hollar (1607-1677)
Natten till den 28 augusti gick fartyget ”Kattan” på grund vid en ö i närheten av Puerto Rico. Passagerare och besättning lyckades simma i land och och satte sig i säkerhet på den obebodda ön, men lyckan blev kortvarig. De blev snart tillfångatagna av spanska pirater och fördes till Puerto Rico där de flesta, både passagerare och besättningsmän, miste sina liv.
Mattias Nertunius var en av få överlevande och han lyckades efter några år återvända hem till Sverige via Amsterdam.
Efter några år i Stockholm ville Nertunius åter pröva sina vingar i Amerika. I oktober 1653 lättade fartyget ”Örnen” ankar i Göteborg med 350 passagerare ombord och Nertunius var med på skutan. Allt förflöt väl till en början, men efter att man hade ankrat vid Kanarieöarna för att fylla på proviantförråden utbröt plötsligt rödsot, frossa och dysenteri ombord. 130 av passagerarna avled under färden och strax därpå väntade nästa utmaning i form av tre turkiska skepp som hotfullt närmades sig på havet.
Alla passagerare, även de som fortfarande var sjuka, kallades upp på däck där de beordrades att västnas allt vad de förmådde och vifta hotfullt med gevär. Kapningsförsöket avbröts när angriparna såg att fartyget hade hundratals skränande passagerare som var redo att försvara sig. I maj 1854 anlände fartyget ”Örnen” till Nordamerika och den svenska kolonin.
Mattias Nertunius blev pastor i Tinicum Township of Delaware County, i den amerikanska delstaten Pennsylvania och kom att bo på prästgården på Priest Island. I församlingen hade han bland annat hand om kyrkans angelägenheter och upprätthöll kontakter med ursprungsbefolkningen. När kolonisatörer från Nederländerna tog över Nya Sverige 1655 valde Nertunius och många emigranter att återvända hem till ”gamla” Sverige.
Otaliga släktforskare, inklusive jag själv, har ägnat mycket tid åt att grubbla över anteckningen ”fader okänd” i födelseboken. Den lilla anteckningen får så stora konsekvenser då den bryskt bryter ett helt släktled och gör det svårt att komma vidare. Och än värre är det när båda föräldrarna är anonyma i födelseboken. Då är det ofta svårt att komma vidare. I sin bok ”Fader okänd”(2011) ger historikern Elisabeth Reuterswärd många värdefulla tips till släktforskare som har ”kört fast”.
Sträng social kontroll
Förr rådde en väldigt sträng social kontroll i vårt samhälle och lagstiftningen var länge inriktad på att ställa både mannen och kvinnan till svars. Kyrka och domstol ansträngde sig till det yttersta för att få den ogifta modern att erkänna vem barnafadern var, eftersom utomäktenskaplig sexualitet ansågs vara ett brott mot både kyrklig och världslig lag.
Barnamordsplakatet
Genom Gustav III:s barnamordsplakat fastslog man år 1778 att ogifta mödrar kunde få sitt nyfödda barn inskrivet i födelseboken med anteckningen ”fader okänd” och ”moder okänd”. Detta för att minska det stora antalet barnamord i Sverige. Genom den nya lagen fick ingen längre tvinga kvinnan att avslöja vem barnafadern var. Dessförinnan hade barnmorskorna haft till uppgift att förmana den ogifta kvinnan att avslöja vem som var barnets far. I de fall myndigheterna begärde det, var barnmorskan även tvungen att berätta vad den ogifta modern hade berättat under förlossningen. Genom barnamordsplakatet förbjöds barnmorskan att försöka tvinga fram sådana bekännelser.
Många svårigheter för ensam mor
Många ogifta kvinnor valde att behålla sitt barn, om det var möjligt, men om hon saknade möjlighet att försörja sig och inte kunde få hjälp av sina anhöriga, var hon tvungen att lämna bort barnet. Många barn fick växa upp hos sina morföräldrar, men det hände att socknen förbjöd kvinnan och hennes barn att flytta hem till föräldrarna då man ansåg att det fanns risk att familjen skulle ligga fattigvården till last. Om modern inte kunde sörja för barnets vård hände det att ansvaret för barnet övertogs av socknen. När socknen tog över ansvaret för de små, blev många barn utackorderade till lägst bjudande.
Stora barnhuset på 1780-talet. Målning av Johan Sevenbom f.1721 d.1784
Allmänna barnhuset
Stiftelsen Allmänna barnhuset i Stockholm var det första barnhuset i Sverige och grundades på 1600-talet. De barn som lämnades till en institution kom oftast att växa upp där och många for väldigt illa. 1785 kom en förordning om att barnen istället skulle utplaceras i fosterhem på landsbygden för att bli ”samhällsnyttiga varelser”.
Fram till 1856 hade de mödrar som födde anonymt ingen möjlighet att få tillbaka sina barn om de i ett senare skede skulle ångra sig, men genom ett tillägg i barnmorskereglementet kunde den anonyme modern lämna en lapp med sitt namn och hemvist på ett papper som förseglades och lämnades till pastorsämbetet i barnets födelseförsamling. Modern behöll en kopia och kunde senare, om hon önskade, bevisa att hon var barnets biologiska mor. För många barn som föddes av anonyma föräldrar, förblev dock föräldrarna okända. Till en början kostade det 100 riksdaler att lämna sitt barn till Allmänna barnhuset och de som kunde, betalade. De mödrar som saknade ekonomiska medel kunde lämna sitt barn, och i gengäld arbeta på barnhuset under en tid.
Emilia Carolina Sophia Bure
Den lilla flickan Emilia Carolina Sophia lämnades till Allmänna barnhuset i Stockholm i februari 1850, när hon var två veckor gammal. Hennes föräldrar, som var antecknade som ”okända” betalade 100 riksdaler vid överlämnandet av barnet. Några månader senare, i april samma år, kom min morfars mormors far, soldaten Jan Petter Bure, till barnhuset och hämtade den lilla flickan som sedan växte upp tillsammans med hans familj i Bladåker, Uppland. Flickan växte upp som Emilia Carolina Sophia Bure och flyttade sedermera till Vitsjö i Estuna där hon fick en tjänst hos Georg Ivar Christoffer Hjalmar Leijonhielm och hans hustru Ingeborg Emma Sofia Blûm. Emilia gifte sig sedermera med bonden Erik Matsson i Estuna och fick med honom flera barn.
Att den då ogifta Georg Ivar Christoffer Hjalmar Leijonhjielm just höll på att avsluta sin militära utbildning på samma plats där min morfars morfar Johan Peter Bure gick sin utbildning – vid tidpunkten då Emilia Carolina Sophia föddes, samt att hon valde att döpa sin förstfödde son till Ivar kan inte ses som tillfälligheter…
Friherrliga ätten Leijonhielm introducerad år 1719
Sök i barnhusets rullor
Barnhusets rulla innehåller bland annat information om de barn som lämnats till barnhuset, avtal mellan barnhuset och fosterföräldrarna samt barnets uppväxt hos dem. Här kan du söka i Stockholms Allmänna barnhus rullor 1800-1916
Några tips från boken ”Fader okänd” av Elisabeth Reuterswärd:
Barnafäder som inte har antecknats i födelseboken kan finnas i den absolutionslängd/avlösningslängd som kyrkoherden förde (Detta gäller främst 16- och 1700-talet).
Före 1741 skulle botfärdiga syndare lämna en gåva till kyrkan, varför det även kan vara värt att söka uppgifter i de kyrkoräkenskaper som finns bevarade. Fram till 1778 blev de flesta ogifta mödrar, liksom en majoritet av männen stämda inför tingsrätten.
Från 1918 måste alla ogifta mödrar ha en barnavårdsman för sitt barn. Anteckningen ”bn” intill det utomäktenskapliga barnets notis i födelseboken visar att barnet har blivit anmäld till barnavårdsnämnden och att det därmed finns handlingar rörande barnet och dess föräldrar hos kommunen.
Barnets efternamn kan ge en ledtråd om vem fadern är. Om fadern erkänt barnet som sitt var det vanligt att hans förnamn bildade barnets efternamn (patronymikon). Detta gäller även fall där fadern inte är antecknad i födelseboken, men han senare har erkänt faderskapet. Genom namnlagen som kom 1901 skulle man bära ett släktnamn som var bildat av fadern, farfaders eller morfaders förnamn med tillägg av – son, eller gårdsnamn.
När barnet första gången flyttar från födelseförsamlingen begärdes en så kallad flyttningsattest där det i vissa fall kan framgå vem barnets far är. Om fadern var underhållsskyldig kan det även finnas notering om underhållsplikt i hans flyttningsattest.
Under 1800-talet betalade många män underhåll för sina utomäktenskapliga barn. I konfirmationslängder kan det därför finnas anteckningar om fadern, trots att han inte erkänt barnet när det föddes.
Några tips för att komma vidare om barnet fötts med anteckningen ”föräldrar okända”:
Även om modern är anonym så antecknades hennes ålder då barnet föddes. Den uppgiften kan visa sig vara värdefull.
Om barnets födelseadress finns antecknad – titta närmare på den för att se vilka som bodde på adressen. Ofta är det barnmorskans adress, men viktiga ledtrådar kan finnas här.
Barnets dopvittnen/faddrar kan ge viktiga ledtrådar om föräldrarna.
Som släktforskare har vi ganska små möjligheter att få lära känna de människor som har varit här före oss, på ”djupet”. Kyrkböckernas sparsamma anteckningar räcker helt enkelt inte till för att ge en helhetsbild av personen bakom namnet och årtalet. Frågor och funderingar kring mormors farfars mors fritidsintressen eller hur de gamla anfäderna- och mödrarna var klädda får lämnas därhän…tror man. Men det är här bouppteckningarna kommer in i bilden. Genom bouppteckningarna kan vi förhoppningsvis lära känna personerna lite mer.
Familjen
Genom bouppteckningarna får vi veta namnen på familjemedlemmarna. När morfars mammas farmor, Lena Christoffersdotter f. 1749 i Almunge gick bort 1822 hade hon flera barn enligt bouppteckningen:
”År 1822 den 14 januari förrättades bouppteckning efter avlidne frälsebonden Eric Olsons änka, Lena Christoffersdotter i Burviks ladugård som med döden avled den 9 december 1821 och lämnat efter sig 5st levande barn, fyra söner och en dotter, nämligen son Anders, Eric, Per och Dragonen Jan Bure, samt dottern Greta gift med Bonden Eric Hansson, Kumla å Knutby socken”
Lena var bondhustru i Uppland, född i mitten av 1700-talet. Hon hade det förhållandevis gott ställt och behövde troligtvis inte svälta, som många andra. Bouppteckningen avslöjar hur Lena gick klädd.
Kläder m.m.
Genom bouppteckningen får vi veta vilka ”gångkläder” (vardagskläder) den avlidne bar när han/hon levde. 17-och 1800-talet långt ute på landsbygden kan lätt uppfattas som en lite dyster tid, präglad av vadmalskläder i gråskala, men bouppteckningen avslöjar att Lena klädde sig i färger. Här finns bland annat upptecknat en grön kappa, en svart klänning, en blå och vit ylleklänning, en blå och röd skjortel (kjol) och en svart och gul kjol samt näsdukar, handskar, strumpor, spinnrock och psalmbok, samt 4 st fingerringar av mässing
Intressen och bisysslor
Lenas bror, Per Christoffersson, var bonde i en närliggande socken och uppgifterna om honom är få i kyrkböckerna, men hans bouppteckning som upprättades 1817 berättar desto mer om vad han arbetade med, vid sidan av sitt heltidsarbete som bonde. Per måste ha varit en duktig snickare och smed. I bouppteckningen finns diverse tackjärnspannor, bleckpannor, hyvelbänkar, skruvträ, huggyxor, borrar, sågar, hyvlar, huggjärn, svarvar, vinklar och snickarbänk upptecknade.
Läskunnighet
Bouppteckningarna kan även berätta om läskunnighet (i alla fall möjligheten att köpa böcker). Syskonen Per och Lena hade högsta betyg i innanläsning och goda betyg i kristendomskunskap. I bouppteckningarna finns biblar, böcker och psalmböcker upptecknade.
Djuren på gården
Även djurens namn kan berätta mycket om familjen och dess rötter. När Per avled 1817 i Almunge ägde han en ”röd” häst på åttonde året, ett sto, en ko med namnet ”Mångås”, en ko med namnet ”Kulla”, en ko med namnet ”Lena” (sin systers namn), en ko med namnet ”Juska” samt en ko med namnet ”Röpeta”. Han hade därtill fem tackor med ull, några grisar, en tjur, en kalv samt en ”spansk ko”. Djurens namn, som är ovanliga för den uppländska landsbygden skvallrar om familjens rötter i norra Sverige.
Tillgångar och skulder
Bouppteckningarna berättar även om personens tillgångar och skulder. Som släktforskare får vi veta mer om vilka personer vår ana hade samröre med och här kan det finnas spännande trådar att ”nysta” vidare i.
Vallonsmeder vid Strömbacka Bruk 1888. Bild: Tekniska museet/DigitaltMuseum
Sällskapet Vallonättlingar (SVÄ) en en släktforskarförening med gamla anor. Föreningen bildades redan 1938, med syftet att sprida kunskap om de människor som en gång i tiden invandrade till Sverige från Vallonien och Sedan-området i Frankrike.
SVÄ bedriver vallonforskning och samlar sina medlemmar till olika former av samvaro, bland annat resor, After Work, studiebesök, digitala medlemsmöten och utflykter till historiska platser. Denna månad reser man exempelvis till Vallonien för att under fyra dagar följa i förfädernas spår.
I dag är vi ett 1000-tal medlemmar i SVÄ. Ett medlemskap i Sällskapet Vallonättlingar kostar 220 kronor/år. Ungdom (upp till 25 år) betalar 110 kronor och medlemmar i samma hushåll betalar 100 kr/år.
Som medlem i SVÄ får man även medlemsbladet ”Vallonättlingen”, fullspäckad med intressanta reportage, bokrecensioner med mer. Tidningen utkommer med 4 nummer/år.
Du kan läsa mer på Sällskapet Vallonättlingars webbsida som du kommer till genom att ”klicka” här
mtDNA-haplogruppen U5 var jägare och samlare Illustration: Helena Bure Wijk
Mitokondrie-DNA ärvs från modern – både till döttrar och söner – men det är bara döttrar som kan föra mtDNA vidare. Denna DNA-sträng är en exakt kopia av moderns och förändras (muteras) väldigt långsamt över tid. En haplogrupp kan beskrivas som en mtDNA-grupp, som har en gemensam anmoder, som levde på en viss plats vid en viss tid. Haplogrupp U5, som jag tillhör (liksom min mamma, mormor, mormors mor osv) har spårats till södra Asien. Individer som tillhör den här mtDNA-familjen tros ha invandrat till Skandinavien när inlandsisen smälte. Dessa människor var jägare och samlare.
Motala ström Foto: Västgöten
Vid vattnet levde man sina liv, hämtade sin mat och begravde sina döda
Mormors äldsta rötter är ännu outforskade (av förklarliga skäl) men ättlingar till mormors anmoder Ursulavalde av någon anledning att vandra till Östergötland för cirka 8-9000 år sedan. De bosatte sig intill Motala ström där det fiskrika vattnet från Vättern gav dem rikligt med föda. Man satte bo där genom att bygga hyddor intill den livgivande älven. Där ägnade man sig åt hantverk av olika slag, bland annat hantverk av ben och horn. Vid vattnet levde man sina liv, hämtade sin mat, födde sina barn och det var också där man begravde sina döda.
Människor har bott intill Motala ström under 8000 år. Foto: Helena Bure Wijk
Människoben på en stenbädd och kranium på träpålar
På botten av en igenväxt våtmark som tidigare var en sjö i närheten av Motala ström, hittade arkeologerna för några år sedan elva kranium som daterades till äldre stenåldern, för 7-8000 år sedan. Två av dessa kranium var uppträdda på träpålar. Arkeologerna tror att invånarna praktiserade någon form av rituell begravning där vid sjön intill Motala ström. Det verkar nämligen som om man först har begravt kropparna på en helt annan plats, för att sedan flytta huvudena och montera dem på pålar vid sjön.
Man upptäckte även att jägarfolket vid strömmen har stabiliserat sjöbotten genom att placera cirka 3000 stenar tätt, tätt på sjöns botten och även någon slags konstruktion av träpinnar och flätverk, varför arkeologerna funderar om platsen ansågs vara ”helig”. På denna ”stenbädd” under vattenytan fann man ben, underkäkar och skallar från elva vuxna kvinnor och män.
Plats för släktträffar eller offerplats?
Kanske träffades man vid den heliga sjön då och då för att hedra de döda genom att visa upp deras huvuden, och sedan sänka ned dem i vattnet? Ingen vet varför dessa jägare och samlare gjorde som de gjorde. Det kan finnas en grymmare förklaring funderar forskarna. Människoskallarna kan ha varit troféer från strider som man gärna ville visa upp. Att placera dem på träpålar var ett bra sätt att visa upp dem. Arkeolog Fredrik Hallgren menar att även om man vid utgrävningen hittade kranium som var monterade på trästavar och även skallar som avsiktligt har brutits isär av någon anledning, (och somliga bitar av skallar återfanns instoppade i andra skallar) så kan det handla om en ritual av vördnad. Att bryta isär ben från döda är kända från gravritualer i sen tid, exempelvis när det gäller hanteringen av helgons ben inom den kristna kyrkan.
De flesta av de kranium som återfanns i Motala hade spår av våld mot huvudet, men arkeologerna tror inte att det var detta våld som dödade individerna eftersom såren var läkta när individerna avled: ”Att en så stor andel av de döda visar läkta skador av våld är mycket ovanligt, inte bara bland jägare-samlare utan över huvud taget i samhällen både under förhistorisk och historisk tid. Detta gör att vi tror att de döda inte utgör ett slumpvis urval av en lokalbefolkning utan att de genom att ha varit med om speciella händelser i sina liv – till exempel uppvisat mod i strid – har valts att ingå i ritualen”. Källa: Populär arkeologi
Arkeologerna noterade även att samtliga skelettdelar från armar och ben märkligt nog kom från högra sidan av kropparna. Även ett spädbarn återfanns, men här hade hela kroppen placerats på stenbädden. Även djur hade begravts, på andra sidan av ”stenbädden” och här återfanns mängder av djurkroppar och käkar, men konstigt nog, inga kranier. Förutom de dödas ben fanns även många föremål av sten, trä, horn och ben, bland annat en ”fiskfigur” som var avsedd att bäras skaftad på en trästör.
DNA-match med Motala-skeletten
När det gäller ”Motala-jägarnas” ursprung och utseende så vet forskarna nu genom DNA-studier att de tillhör mtDNA-haplogruppen U5, att de var släkt med skandinaver, men hade även rötter i Nordöstra och Västra Europa. Några hade anor från östra Asien. Jägar/samlarindividerna i Motala hade ljus hud, blå ögon och hår som varierade mellan ljust och mörkbrunt.
Genom ett DNA-test på Family Tree DNA får man inte bara DNA-match med de levande. Man får även veta vilka gamla skelett man är släkt med. Jag är släkt med skeletten i Motala 🙂
Har länge velat göra en liten ”föreläsningsserie” med kortare videofilmer som handlar om 1600-talets häxprocesser. På grund av ryggproblem har jag tyvärr inte lyckats göra så många, men här nedan är i alla fall tre små filmer. Fler kommer snart 🙂
Sverige och Finland har en lång gemensam historia. Redan i förkristen tid skedde in- och utflyttning till respektive länder och vi hade stort utbyte genom handel bland annat. Strax utanför Västerås, i Tuna har man hittat kvinnogravar med båtar från 300-talet som är tillverkade med en teknik som på den tiden endast fanns i Finland och nordvästra Ryssland.
Tunakvinnans båt är tillverkad med en teknik som på den tiden endast användes i Finland och Ryssland. Foto: Helena Bure Wijk för Västerås Tidning
Under medeltiden hade Stockholm, i likhet med de flesta europeiska huvudstäder ett stort födelseunderskott på grund av hög dödlighet och man tog tacksamt emot de tusentals finska arbetskraftinvandrare som kom att arbeta inom många olika yrkesområden i staden. Många bosatte sig även i Uppland, Södermanland, Närke, Västmanland och i Bergslagen där man kom att arbeta inom gruvnäringen, som lantarbetare och torpare.
Kulturella skillnader
Från östfinska Savolax kom de människor som behärskade den speciella odlingsmetod som kallades svedjebruk (huuhta) och man bosatte sig bland annat i Medelpad, Dalarna, Värmland, Gästrikland, Ångermanland och Hälsingland, hitlockade av några års skattefrihet. I slutet av 1500-talet tillhörde Finland vårt land, så egentligen tillhörde skogsfinnarna vårt eget folk, trots att det fanns många olikheter. Den statliga svenska migrationspolitiken under 1600-talet handlade i mångt och mycket om att stimulera inflyttning från utlandet, reglera omflyttning inom riket samt att minimera utflyttning från Sverige. Myndigheterna ville gärna kontrollera och stimulera inflyttning till vissa områden och de östfinska nybyggarna erbjöds flera års skattefrihet när de upptog obebyggd mark i snårskogarna.
Trälar under penningen av Eero Järnefelt
Finnar – från sydvästra Finland, Bottenhavskusterna och östra Sverige – och svenskar hade för det mesta inte några större anpassningsproblem men för de grupper som inflyttade från östra Finland blev det lite svårare. Skogsfinnarna som idkade svedjebruk härrörde från ett klansamhälle och språkliga olikheter, de långa avstånden till samhälle och kyrka och kulturella och även religiösa skillnader bidrog till att assimilering in i det samhället dröjde.
Somliga östfinnar flydde hemlandet för att slippa knekttjänst. Dessa personer saknade egna torp och sökte sig gärna till de landsmän som kommit hit före dem. Det fanns många som föredrog att leva fritt ”på skogarna”, vilket, enligt forskaren Rickard Gothe, ”var enklare och bekvämare än att arbeta upp åker och äng”. För att ”stävja de lösa elementens framfart på skogarna, mot dem som flyttia och omfärda” antog regeringen ett särskilt plakat år 1636. Från och med nu fick man böta 40 mark för varje lösfinne som man hyste i sitt hem. Målet var att samtliga skulle avlägsnas från landet och transporteras tillbaka till Finland.
Kesäyön Kuu – Sommarnattens måne. Målning av Eero Järnefelt år 1889.
Många män
Skogsfinnarna var arbetsamma och många blev bofasta. Utöver svedjandet ägnade man sig åt jakt och fiske, men till de bofasta finnarna sökte sig ibland mer rörliga ”lösfinnar”som inte hade egna torp och som tycktes trivas med ett mer rörligt och kringflackande liv i frihet. Somliga drog sig inte heller för att begå brott. Till Värmland kom ett stort antal finnar utan egna torp i början av 1600-talet och allmogen klagade att ”de finnar som här kring och med oss bo och sittia utöva all skalck- och bofvestycken, i det de till sig taga och hysa en hop landstrykare som komma från Norge, Hälsingland, Gästrikland, Österdalarna och Bergslagen”.
Svedjebruk krävde stora skogsarealer och en stor arbetsstyrka så, trots att det enligt lag var förbjudet att hysa ”lösfinnar” så betalade många bönder ändå hellre böter än att göra sig av med den nödvändiga arbetskraften. Det blev ett stort mansöverskott på vissa orter och sexuella brott som mökränkningar ökade.
Med heder i fokus
För människorna som levde på skogen var tillvaron skör och osäker. Det handlade om att försöka skydda och behålla liv, hälsa och lycka i en tuff tillvaro. Att kränka någon genom att överträda personens tomtgräns och egendom kunde i vissa fall få väldigt ödesdigra konsekvenser. Det fick stackars ”Sacke” erfara en dag när hans renar råkade norpa några grässtrån på Pål finnes mark.
Bild: Wikipedia
Min anfader Pål finne i Västertorp, Ytterlännäs uppges ha varit både stridslysten och trollkunnig. Han låg bland annat i ständiga bråk med Västansjöfinnen, och de båda trollkunniga männen ”stämde björn” på varandra. Det har berättats att Pål retade sig på en samisk familj som bodde i närheten av Västertorp. Han ansåg nämligen att ”Lapp-Sackes” renar förstörde hans starrhässjor och dödade några av Sackes renar som hämnd. När Sacke upptäckte de döda renarna i skogen och konfronterade Pål, uppstod en tvist männen emellan och Pål dödade Sacke. Anhöriga sökte länge efter den dödes kropp men kunde inte finna den och Pål gick fri från efterräkningar. Sackes skelett återfanns först långt senare, i en dalgång mellan två berg och platsen där kroppen hittades fick namnet ”Lauranko möke” – benrangelsbacken.
Foto: Helena Bure Wijk
Richard Gothe, som under sin livstid bedrev forskning om skogsfinnarna, ansåg att det skogsfinska folklivet var präglat av råhet, hårdhet och stor primitivitet. Östfinnarna var ett naturfolk, vana att bo i enslighet på stora ödesskogar. ”Folk som bosätter sig så, har naturligtvis svårare att följa med i den kulturella utvecklingen”. Men, menade Gothe – ”även om livet avspeglade sig efter ytterst enkla och grova linjer, så är det inte rätt att påstå att det bara fanns grovt och styggt där”.
Källor: Finnarnas historia i Sverige 1 av Kari Tarkiainen, Richard Gothe, Bertil Hasselberg samt egen forskning
Triangulering är en värdefull metod när man försöker klura ut släktskapet med sina DNA-matchningar. My Heritage har ett väldigt bra DNA-verktyg som kan hjälpa till att hitta den gemensamme förfadern.
Kromosomläsare
Släktforskningsföretaget My Heritage har ett bra och användbart verktyg för triangulering som du kan använda om du har gjort, eller laddat upp, ett DNA-test på My Heritage, (eller förvaltar någon annans DNA-kit). Verktyget ingår i Komplett-abonnemanget men är även tillgängligt om man har valt att betala en engångssumma (324 kronor) för att ”låsa upp” DNA-funktioner. Mer om det kan du läsa här.
Så fungerar det
Genom att lägga in DNA-matchningar i kromosomläsaren får du veta vilka DNA-segment som du och de valda DNA-matchningar. Triangulerade segment visar på att ni delar en gemensam förfader. Med hjälp av verktyget kan man även ta reda på exakt från vilken ana det gemensamma DNA´t kommer.
Gör så här
Logga in på My Heritage, välj fliken ”DNA-verktyg” och klicka sedan på verktyget ”Kromosomläsare”. Där kan du sedan lägga till och ta bort DNA-matchningar. Klicka sedan på den lilafärgade ”knappen” där det står ”Jämför”.
DNA-matcherna Claes-Björn, Elisabeth och jag saknar helt triangulerade segment och har därför ingen gemensam förfader. Claes-Björn är nämligen min fasters son, medan Elisabeth är ett barnbarn till min mormors syster.
Carina, Magnus och jag delar däremot hela 11 triangulerade segment. Det beror på att Magnus och Carina är barn till två av mina morbröder, Rolf och Stig.
Som ägare till ett äldre hus kan det vara värdefullt att få veta lite mer om huset/gården och om de människor som har bott där tidigare. Om man vill kan man sedan spara forskningen i en mapp som får följa med huset in i framtiden. Med hjälp av kyrkböcker kan man få veta mer om människorna som en gång levde i de gamla torpen och gårdarna.
Jag är främst intresserad av att få veta mer om de människor som har bebott husen förr i tiden och använder mig därför av kyrkböcker för att få veta mer om de tidigare ägarna. Genom husförhörslängder och församlingsböcker kan man söka på byar, torp och gårdar och kan därmed följa människorna som levde där via födelse-, vigsel- och dödböcker. Om bouppteckningar finns att tillgå kan man få mer detaljerade uppgifter om möbler, husgeråd och vilka kläder familjen ägde. Här finns även uppgifter om familjens djur och man kan ibland få veta namnen på familjens kor. Det kan rymmas så mycket historia i ett hus och jag tycker att det är så roligt att få förmedla den.
Berättelsen om ett hus – kyrkböckerna berättar Vid sjön Gunnerns norra ände ligger Gunnarskog, inbäddat i de värmländska, trolska skogarna. Gården Tavelbacken dyker upp i kyrkböckerna i slutet av 1700-talet och kallas då ”Träskog södra”. På gården bodde då Nils Larsson f.1764, hans hustru Stina Jansdotter f.1769 och deras fyra barn. Alla familjemedlemmar uppges vara födda i Träskog. År 1800 avled dottern Marja, endast fem år gammal. På gården bodde vid den här tiden även drängarna Elias, Olof och Daniel samt pigorna Sophia, Karin, Cajsa och Lisa.
Vid 1800-talets början bodde Nils och Stina fortfarande på gården tillsammans med barnen Olof, Märta, Lars och Nils. Nu hade även Nils mor Britta Gunnarsson flyttat in. Hon avled där år 1808.
Hos familjen på gården bodde även pigan Märta, Olof Pettersson Brännberg, hans hustru Lisa och döttrarna Maria och Märta. Även Brännbergs föräldrar Petter Arenberg och Brita Jansdotter bodde på gården som inhyses. På den tiden var det vanligt att äldre föräldrar bodde hos sina släktingar på ”undantag”. De fick tak över huvudet och en bit mat. I husförhörslängden har prästen antecknat att gamla Brita ”dödde” i februari 1809 samt att maken Petter ”går på kryckor”.
Storbonden Anders Matsson flyttar in
På 1880-talet beboddes gården av bruksägaren Anders Matsson f.1820 i Gunnarskog och hans hustru Marta Andersdotter f. 1829 i Mangskog. Paret hade barnen Johan Alfred och Oskar Romanus. Anders Matsson växte upp på norra Bortan i Gunnarskog som son till bonden Mats Karlsson f.1787 och Ingeborg Persdotter f.1777 i Treskog. Storbonden Anders Matsson avled på Tavelbacken 1896-04-05.
”Norra flygeln uppges vara äldst. Den byggdes av Anders Mattsson strax efter det han förvärvat fastigheten. Därefter uppförde han stora manbyggnaden och sist södra flygeln. Av norra flygeln användes de två östra rummen till drängstuga, det västra rummet blev Anders Mattssons kontor. Källare under husets båda ändar. I södra flygeln hade han snickeriverkstad i östra änden, medan det stora rummet åt väster var kvinnornas slöjdstuga. Här torde åtskilliga tusental meter ha vävts…” (Källa Anders Olsson, Gunnarskogs hembygdsförening)
Foto: Klas Holm
Förutom ägarfamiljen bodde flera anställda på Tavelbacken på 1800-talet: Arbetaren August Larsson från Lekvattnet med hustru Emma och sonen Albert. Familjen är antecknade som ”hyresgäster” i församlingsboken. Vid denna tid bodde även Anders Matssons son, Magnus Matsson f.1856 på gården och är antecknad som ”ägare”.
På gården bodde även rättaren Johan Olsson f.1865, hustru Maria f.1870 samt parets tre barn. Här bodde också Sven Öster f.1856 i Gräsmark, hans hustru Kajsa och två söner. Som tjänstefolk boende på gården fanns vid den här tiden tre drängar, en timmerman med hustru och två barn, fem pigor, en mejerska, hyresgästen Mats Olsson, hyresgästen poststationsföreståndaren Rolén, hans syster Emma samt en brorsdotter. Här bodde även två garvare, en handelsföreståndare samt ytterligare två hyresgäster med sina familjer om sammanlagt åtta personer.
Efter att Anders Matsson avlidit 1896 flyttade hans hustru Marta och sonen Magnus Matsson till Grafås i Gunnarskog. Anders Matssons äldsta son köpte gården Stora Årbotten i Gunnarskog.
1900-talet och framåt
År 1913 till 1919 bodde på Tavelbacken Rättaren Hans Olsson f.1866 i Järnskog och hans hustru Stina Olsdotter f.1874 i Köla. I hushållet fanns även sonen Olof Ragnar som föddes i Köla år 1899. På gården bodde även mejerskan Emma Sofia Lindberg från Norrbärke i Kopparberg. Två andra familjer som också bodde på gården var stalldrängen Anders Danielsson Wikström med hustrun Signe Elisabeth Sundin samt deras åtta barn. Alla familjemedlemmar var födda i Gunnarskog.
I samma hus bodde också ladugårdskarlen Karl Henrik Holm från Grums och hans hustru Lovisa Andersdotter från Ölme, samt deras barn. Även hustruns son (som hon fick som ogift) bodde hos familjen och en anteckning berättar att hans fader var J. Hultgren från Arvika.
1920 – 1929 bor rättaren Hans Olsson och hans hustru kvar i huset men nya rättare har flyttat in: Rättaren Anders Gustaf Andersson, hans hustru Hildur Maria Johansson samt deras tre barn. Även rättaren Karl Fredrik Pettersson från Grums och hans hustru Edit Charlotta Magnusson bodde på Tavelbacken.
Stalldrängen Anders Wikström och hans hustru bodde och arbetade kvar på gården och vid den här tiden hade barnaskaran utökats till tolv barn, åtta döttrar och fyra söner. Dottern Signe Ingeborg uppges vara ”sinnesslö”. Även stalldrängen Karl Henrik Holm, hans hustru och två söner bodde kvar på gården. Sonen Karl hade vid den här tiden gift sig med Hulda Kristina Hellberg från Gräsmark och paret bodde hos föräldrarna på Tavelbacken.
1930 – 1939 bor rättaren Karl Fredrik Pettersson från Grums och hans hustru Edit Charlotta samt deras två fosterbarn Nisse Johan Bertil Högström och fosterdottern Astrid Rose f.1928 på Tavelbacken. Fosterbarnen har kommit till familjen från Glava och Stockholm. Prästen har antecknat i församlingsboken att Johan Bertil är ”avlad av Johan August Högström och hans hustru Anna Kristina Nilsson”. Lilla Astrid Rose uppges vara ”avlad av Astrid Margareta Andersson och Bernhard Jansson”.
Stalldrängen Anders Wikström och hans familj bor och arbetar kvar på Tavelbacken. Dottern Signe Ingeborg f.1918 har vid den här tiden avlidit. Hon dog 1930. Stalldrängen Karl Holm gick bort 1935 men hans hustru och två söner bor kvar. Sonen Karl som nu är anställd som jordbruksarbetare, hans hustru och deras dotter Anna Greta f.1930 bor kvar, liksom sonen Knut Hilding som är antecknad som skogsarbetare. Hos Knut bor även en pojke, Ivar Reinhold, som uppges vara hans son.
I en artikel (Arvika Nyheter, 1977-04-05) berättar Karl Henrik Holms barn hur det var att arbeta på Tavelbacken i början av 1900-talet. Det var ingen dans på rosor. När intervjun gjordes var de båda barnen i 90-årsåldern och bodde på Gunnebo vårdhem i Gunnarskog.
I början av 1900-talet var Tavelbacken i sina blomstringsdagar, berättade sonen Klas Holm i intervjun. Det var en stor gård med en åkerareal av 150 tunnland, ett 40-tal mjölkkor, 11 hästar och 40 grisar. Det mesta arbetet utfördes med hjälp av parhästar. Tavelbacken hade eget mejeri där man tillverkade ost. En gång i veckan hämtades varorna och transporterades vidare till Jössefors där disponent Benich ordnade med vidare transport, oftast till Arvika. Den fasta personalen på gården var inte så stor men dagsverkarna var desto fler, berättar Klas Holm för reportern. Han blev anställd på gården 1906 eftersom hans far arbetade som stalldräng där. Som anställd vid gården arbetade man ofta 15 timmar per dag för 20 öre i timmen.
Arvika Nyheter, 1977-04-05
Så kan du själv forska forska på hus och gårdar med hjälp av arkiven– en liten guide
Sedan några år tillbaka finns alla svenska kyrkböcker på nätet, helt kostnadsfritt. Du hittar alla kyrkböcker och mycket mer på Riksarkivets webbsida.
Det är i de gamla husförhörslängderna och församlingsböckerna som du lättast kan hitta torpen och gårdarna. Välj därför ”kyrkoarkiv” på startsidan…
Skriv sedan in den ort där ditt hus finns i sökrutan. Som exempel väljer jag här att söka på Gunnarskog i Värmland…
En lista med husförhörslängder och församlingsböcker, från de äldsta till de yngsta, kommer nu upp…
För att slippa läsa de gamla kyrkböckerna från pärm till pärm i sökandet efter torpet/gården är böckernas register en värdefull hjälp. Du hittar ortregister på någon av de första sidorna när du ”bläddrar” i husförhörslängder och församlingsböcker. (Om det finns flera böcker för samma tidsperiod så brukar register finnas i den allra sista boken). Här finns en lista med alla torp och gårdar, samt sidnummer…
Husförhörslängder och församlingsböcker är intressanta tidsdokument och berättar vem eller vilka som bodde på en viss plats under en viss tid, men uppgifterna om människorna som levde där är ofta sparsamma. Genom födelse/dop, vigsel och dödböcker kan man få veta lite mer om personerna. Alla böcker finns att söka i, helt kostnadsfritt i Riksarkivets digitala forskarsal.
Bouppteckningar kan berätta mer om människorna som levde på platsen. Här kan man få veta mer om familjens möbler, husgeråd, kläder och mycket mer. Bouppteckningarna berättar även mer om familjens försörjning och intressen. Om husägaren ägde diverse hyvelbänkar och många verktyg, fiskebåtar samt nät, bikupor så berättar det lite mer om vad man hade som bisyssla. Läsglasögon och bokhyllor med böcker berättar att man var läskunniga. I bouppteckningarna får man även veta om familjen ägde djur. Allt är detaljerat antecknat. På Riksarkivets startsida (digitala forskarsalen) kan man välja att söka bland bouppteckningar.
Gamla soldattorp genomgick förr i tiden regelbundna besiktningar och dessa dokument finns bevarade hos Krigsarkivet. Ritningar av gamla hus har i de flesta fall endast bevarats när det gäller slott och herrgårdar men i dessa fall kan även ritningar över gamla arbetarbostäder finnas. Större gårdar kan ha blivit brandförsäkrade och kan då finnas i brandstodsbolagens arkiv. Läs gärna mer här: ” Hur hittar jag mitt torp i arkiven?”
Genom mitt DNA-test har jag nu fått möjlighet att lära känna mig själv lite mer på djupet och inser att jag är en ovanligt trist typ. Jag varken dansar eller spelar musik. Jag är kräsen och överdrivet försiktig med det mesta. Jag gillar inte kryddstark mat eller sötsaker. Unnar mig inte ens en liten tupplur då och då. Jag dricker bara kaffe, mest hela tiden. Dessutom blir jag väldigt sur och grinig när jag är hungrig. För mitt eget bästa bör jag nog undvika att berätta det här i min kontaktannons, om jag någonsin får för mig att skriva en…
Ancestry egenskaper Om man har gjort ett DNA-test hos Ancestry kan man numera få veta mer om hur generna påverkar utseende, kondition, näringsämnen och sensoriska egenskaper. Genom Ancestry fick jag nyligen veta en massa saker om mig själv som jag tidigare inte har kopplat ihop med genetik. Det är fascinerande att ett DNA-test kan ge så mycket information. Här kan du läsa mer om Ancestry egenskaper.
Jag är en ovanligt trist och överdrivet försiktig typ, enligt mitt DNA. Illustration: Helena Bure Wijk
Röda nyanser och håravfall i släkten Jag är blond (åt det röda hållet), har blå ögon och ljus hudton. Jag har inga fräknar och saknar anlag för hakgrop. Mitt pekfinger är längre än mitt ringfinger, enligt Ancestry och det stämmer bra, alltihop.
Foto: Sandra-Li Wijk
Det är MC1R-genen (melanokortin 1-receptor) som ger upphov till rött hår och den har jag ärvt. Jag hade morotsrött hår när jag föddes och mina ättlingar har förmodligen ärvt den röda tonen från mig, gissar programmet. De röda nyanserna i håret är ett arv på min farmors sida. På bilderna här nedan syns farmor Margit, jag samt min farbror Owe.
Jag har rakt hår, med fina, dvs tunna hårstrån. Ett typiskt ”svenskt” hår med andra ord. Farfar Gustav hade nästan inget hår alls på sitt huvud i vuxen ålder. Det hade inte heller hans morfar och det här anlaget för håravfall har jag ärvt. Men enligt Ancestry kommer jag inte att överföra anlaget till mina söner (om jag hade haft några), genom inverkan av gener på mammas sida, som motverkar anlagen för håravfall. Detta beror förmodligen på att morfar Ivar och hans släkt hade rejäla kalufser och inte tappade hår.
Morfar Ivar hade en rejäl kalufs.
Bilderna här nedan föreställer farfars morfar Torsten f. 1848 och farfar Gustaf f. 1915.
Det är inte kockens fel att jag är petig med maten Jag firade min 8-årsdag i Ungern och dagen till ära bjöds jag på stekt kyckling och flamberade pannkakor på en fin restaurang. Jag hade precis börjat äta när jag upptäckte något obehagligt på min tallrik. Där låg nämligen ett öga och stirrade på mig. Kocken måste ha slarvat ordentligt när han tillredde hönan den dagen. Jag började gråta och ropade ”Pappa, det ligger ett fisköga på min tallrik!”.
Och inte blev det bättre när servitören bar in efterrätten, ”flamberad pannkaka med chokladsås”. Just när efterrätten skulle serveras, satte servitören eld på alltihop och jag föll åter i gråt. Jag har sedan dess varit lite extra noga med vad jag stoppar i mig. Jag kollar alltid datumstämplar och är noga med att maten alltid är vällagad och fräsch.
Foto: Björn Wijk
Min kräsenhet vad gäller mat härrör dock inte från ”festmåltiden” i Budapest, har jag nu fått veta. Egenskapsrapporten i Ancestry berättar att jag harärvt genersom gör att vissa av oss är lite kräsna med maten – en kvarleva från forntiden då man var tvungen att vara extra försiktig med vad man stoppade i sig, för att överhuvudtaget klara livhanken när man vandrade omkring där på stäppen och knaprade på diverse rötter och andra mystiska födoämnen. Varianter av den här ”kräsenhetsgenen”, TAS2R38, avgör också hur känslig man är för bittra smaker.
Foto: Björn Wijk
Jag har aldrig gillat sötsaker och enligt mitt DNA är jag extra känslig för söta smaker. Ancestry berättar att det är variationerna i våra gener som styr hur vi upplever smaker och därmed avgör om en chokladkaka är ”för söt” eller inte. ”Människor har en inbyggd drift att leta efter socker”, skriver man.
På grund av genetiskt arv från båda mina föräldrar så verkar jag helt sakna den där ”sockerdriften”. Jag är istället helt och hållet inställd på goda, mustiga köttgrytor med potatis. Min drift tycks innefatta samtliga maträtter där man kan tillsätta potatis och en stor skvätt vispgrädde.
Foto: Magnus Bolin
En försiktig, trist och alldaglig typ Hur vi fungerar och beter oss beror naturligtvis på många andra faktorer än vårt genetiska arv, men det är ändå väldigt intressant att få veta vad DNA kan berätta. Samtliga av de 40 egenskaper som presenteras i Ancestrys egenskapsrapport stämmer in på mig. Tyvärr är det en ganska trist och alldaglig personlighetstyp som jag får lära känna genom mitt DNA. För säkerhets skull ska jag nog undvika att räkna upp allt det här i min kontaktannons, om jag någonsin får för mig att skriva en.
Jag är en väldigt trist och försiktig typ. Det insåg jag under coronapandemin, och det har nu även bekräftats av Ancestry 🙂 Illustration av mig.
Enligt mitt DNA spelar jag inget instrument och gillar troligtvis inte heller dans. Ancestry meddelar att man har hittat drygt 1730 DNA-markörer som kan kopplas till benägenheten att uppskatta dans. Samtliga ”dansmarkörer” saknas helt i mitt DNA (!)
Jag saknar alla anlag för dans. Foto: Sandra-Li Wijk
Jag är en utpräglad morgonmänniska, tar inga tupplurar och minns nästan aldrig mina drömmar. Jag gillar inte kryddstark mat och är en väldigt försiktig typ som sällan tar risker, om jag inte måste. Jag dricker mer kaffe än genomsnittet, fem koppar eller mer och därtill blir jag sur och grinig när jag är hungrig. DNA-forskare har funnit 70 DNA-markörer som kan kopplas till det som kallas ”hungerirritation”. Jag verkar ha ärvt dem alla, både från fars- och morssidan.
Jag har anlag för sammanväxta ögonbryn och jag avskyr koriander. Därtill har jag mer ansiktsbehåring än genomsnittet.
Illustration: Helena BW
Men allt är inte bara elände, tack och lov! Jag är en ganska utåtriktad person som med lätthet kan bryta ned mjölkprodukter (laktas) och alkohol. Mitt näringsupptag borde fungera bra (enlogt DNA) och jag drabbas väldigt sällan av ”solnysningar” 🙂
Foto: Björn Wijk
Så fungerar det I våra kromosomer finns generna, som utgör delar av vårt DNA. I generna finns instruktioner för många av våra ärvda egenskaper, såsom hår- och ögonfärg, anlag för sammanväxta ögonbryn och mycket mer. Vi bär två kopior av varje gen, en som har ärvts från mamma och en som vi ärvt från pappa. Specifika platser i DNA kallas ”markörer” och dessa kan associeras till vissa egenskaper, exempelvis rött hår. Vid en speciell markör är det vår genotyp som avgör om vi har anlag för rött hår, eller inte. Som Ancestry förklarar: Genotypen visar vad generna säger. Fenotypen visar vad vi faktiskt har. Det vi ser när vi tittar i spegeln är ibland inte detsamma som visar sig i våra genotypsbaserade egenskaper eftersom genotyperna ofta påverkas av många gener och även av miljöfaktorer.
Vi ärver egenskaper av båda föräldrarna men visst DNA påverkar mer och det är dessa markörer man har kikat närmare på i Ancestryns ”egenskaps-funktion”. Här får användaren veta mer om det DNA som påverkar mest och i vissa fall får man veta från vilken förälder det specifika arvet kommer.
Jag och ett litet rådjurskid. Foto: Björn Wijk
Så här får du tillgång till Ancestry egenskaper Om man har gjort ett DNA-test hos Ancestry kan man numera få veta mer om hur generna påverkar utseende, kondition, näringsämnen och sensoriska egenskaper. Om man har Ancestry´s World deLuxe-abonnemang (kostar 1995 kr/år eller 295 kr/mån) så ingår denna tjänst i abonnemanget. Om man inte vill ha tillgång till kyrkböcker och register, men vill kunna använda alla DNA-funktioner, inklusive ”egenskapsrapporten”, så är AncestryDNA Plusett prisvärt alternativ. 6 månaders abonnemang kostar 227 kronor. Abonnemanget är fortlöpande och för att man inte ska debiteras igen måste man avbryta abonnemanget senast två dagar innan det förfaller. Detta gör man på sin personliga sida på Ancestry.
Obs! Viktigt meddelande från Ancestry: ”Dessa test saknar medicinsk betydelse. Ingenting i dessa egenskapsrapporter utgör en diagnos på ett hälsotillstånd eller en medicinsk störning. Rapporterna ska inte ersätta en läkares råd. Innan du gör några livsstils- eller kostförändringar, eller om du har några frågor om hur din genetiska profil kan relatera till din hälsa eller ditt välbefinnande, bör du kontakta din vårdgivare.”
Den sista gången jag träffade min mormor var hon 91 år och hon bodde på ett äldreboende. Mamma och jag hade städat hos henne och pysslat om henne, som vi brukade göra. Det hade hunnit bli eftermiddag innan vi skulle gå hem. Mormor började plötsligt gråta och jag satte mig ned bredvid henne i soffan för att trösta. Hon grät över lilla Greta, ett barn som hon förlorade i sin ungdom.
Ett glas punsch och katastrofen var ett faktum
Mormor började trevande berätta om barnet. Hon berättade att hon började arbeta redan i elvaårsåldern och som sextonåring gick hon ”till och från”, som det kallades på den tiden då man var anställd som piga hos familjer, men bodde kvar i föräldrahemmet. Mormor arbetade som hushållerska och en dag efter arbetspasset blev hon bjuden på ett glas söt punsch av arbetsgivaren, en äldre, herre som var änkeman. Hon mindes inte mycket mer av den ödesdigra dagen men katastrofen var snart ett faktum. Mormor blev gravid.
Mormor förstod själv inte vad som hade hänt till en början. Det här med blommor & bin var ingenting man talade högt om på den tiden. När havandeskapet inte längre kunde döljas blev hon utkastad från föräldrahemmet och fadern tvingade henne att flytta hem till barnafadern, änklingen. ”Jag försökte verkligen, men jag kunde inte vara kvar där hos den gamle mannen. Jag klarade inte av att sova i hans säng om nätterna…det gick bara inte. Jag var tvungen att ta mig därifrån” berättade mormor snyftande. Hon berättade också att det lilla barnet hastigt avled senare och att hennes pappa David året därpå snickrade en så vacker, vit kista till Greta. Familjen höll en privat begravning för det lilla barnet.
Mormor Elsa 90 år
Sökandet efter lilla Greta
Det var sista gången jag träffade min mormor. Hon avled en kort tid därefter och berättelsen om Greta hamnade i skymundan en tid. När jag senare tog upp sökandet efter mormors förstfödda dotter så visade det sig att denna berättelse har så många frågetecken och väldigt få svar, men helt klart är att förlusten av barnet och omständigheterna kring hennes död tyngde mormor under alla år, ända fram till hennes död. Med hjälp av mormors och släktingars berättelser samt kyrkböcker har jag försökt att få svar på vad som egentligen hände lilla Greta.
Mormor och morbror Rolf
Mormor Elsa Lovisa föddes år 1903 i Borg, Norrköping i en stor syskonskara. Från elvaårsåldern fick barnen hjälpa till med försörjningen. Elsa var duktig i hushållsarbetet och kyrkböckerna berättar att hon fick en tjänst som hushållerska i Sigtuna 1919 och i september 1920 föddes en dotter utom äktenskap. Mormor berättade för mig att hon blev utkastad från föräldrahemmet då graviditeten inte längre gick att dölja och det verkar stämma. Enligt kyrkböckerna flyttade hon då hem till sin äldre syster i Dingtuna, Västmanland och födde barnet där. Det lilla barnet fick namnet Ingeborg Eugenia. Mormor sade att hennes dotter hette Greta, men det stämmer inte enligt kyrkböckerna. Kanske önskade mormor att dottern skulle heta Greta? Barnet döptes aldrig så det är svårt att veta.
En av mormors yngre systrar avled hastigt då hon endast var fem år. Pappan arbetade som statare och familjen var mycket fattig. En natt hade lillasystern Greta lämnat sin säng, gått till köket och ätit upp all gröt som familjen skulle äta dagen därpå och hon avled av svåra magplågor. Minnet av den döda systern kanske följde mormor genom åren, så till den milda grad att hon på ålderns höst förväxlade systern med den lilla dottern som hon fött som ogift?
Kyrkböcker och släktberättelser
Lilla dottern Ingeborg Eugenia som föddes i Dingtuna 1920 döptes inte. I kyrkböckerna ser man att barnets födelseattest har skickats till olika församlingar då mormor och hennes dotter bodde på flera platser kommande tid. Enligt släktingars berättelser var mormor utom sig av oro och visste inte vart hon skulle ta vägen som ogift mor med ett litet barn. Hon hade ”sprungit till skogs i ren panik” enligt vad hon själv berättat för en släkting. Hon tog sig samman och återvände sedan till föräldrahemmet där mamman lovade att se till barnet medan mormor arbetade. Men enligt mormor hade modern i stället lämnat barnet ensam i huset med ytterdörren på vid gavel. Den lilla flickan som låg på golvet avled i lunginflammation vid ett års ålder, enligt släktingen. Enligt mormors egna ord hade det skett något slags ”barmhärtighetsmord” där föräldrarna ville avlasta sin dotter från ett hemskt öde.
Kyrkböckerna skvallrar om en orolig tid då mormor flyttar från ort till ort med det lilla barnet. ”Attest om födelse avsänd till pastorsämbetet i Funbo den 28/9 1920 återkom. Ny attest sänds till Skuttunge förs. 1/3 1921”
Mormors mamma kom från en familj som tillhörde en baptistförsamling och att föda barn som ogift var något av det värsta man kunde göra, i Guds ögon. Då var man förtappad för all framtid. Om mormors mors religiösa föreställningsvärld inverkade något i det lilla barnets öde är omöjligt att veta. Dödboken berättar att lilla Ingeborg Eugenia avled i slutet av oktober 1921. Dödsorten, där barnet dog, är enligt kyrkboken Rasbo i Uppland men då barnets mor (min mormor) inte bodde kvar på orten skickades utdrag ur dödboken vidare till Vidbo, Stockholms län där mormor då bodde i föräldrahemmet.
Släktryktena stämmer delvis men Ingeborg Eugenia avled inte hos mormors föräldrar enligt kyrkböckerna. Det står i dödboken att hon avled av ”slag”. ”Slag” var en ganska diffus dödsorsak när det gällde små barn förr och kan liknas med det vi idag kallar plötslig spädbarnsdöd. Mormor berättade för mig att hennes pappa snickrade en liten kista till barnet som målades vit och man höll en privat begravning. Detta tycks stämma. Enligt flera släktingar uppsöktes mormor därefter av fjärdingsmannen som ville veta mer om omständigheterna kring barnets död.
Barnet tycks ha fötts utan att ha blivit döpt, avlidit på en ort och gravsatts på en helt annan ort. Av någon anledning försökte familjen att hemlighålla det lilla barnets födelse och död och mormor flyttade från ort till ort under den korta tid det lilla barnet fick leva. Det är mycket lätt att så här i efterhand, med de berättelser som finns, dra slutsatsen att mormors föräldrar försökte ”hjälpa” sin dotter genom att ”avlägsna” det oäkta barnet. Man hoppades på så vis att allt skulle falla i glömska och om det stämmer så är det fruktansvärt. Mormor Elsa gifte sig senare och blev mor till ytterligare elva barn som alla levde till vuxen ålder, men hon upphörde aldrig att sörja lilla ”Greta”.
I min släkt finns många soldater. Soldaternas namn hade ofta ortsanknytning, som exempelvis namnet Bure från Burvik i Knutby, Wärstedt (från Värsta, Häggeby) och Lydman (från Lydinge), Kuddström (från Kuddby), Hagelberg (från Haglinge rote) och Ängel/Engel från (Ingelstad, Norrköping). Andra soldatnamn anspelade på mer personliga attribut, som exempelvis soldatnamnen Stark, Hjelm och Hugg.
Centrala soldatregistret är en ovärderlig källa för oss som släktforskar. I soldatregistret kan vi söka efter förfäder och även själva bidra till forskningen genom att skicka in uppgifter. Härkan du söka efter dina soldater.
I soldatregistret kan det finnas värdefulla uppgifter om soldaten och hans familj, bland annat släktnamn, samt betyg för soldatens insatser. Om min morfars mormors far, Johan Peter Bure f. 1823, står det: ”Avsked 1881, 32 tjänsteår. Anmäld till underhåll. Tjänt berömligt”. Även hans far, Dragon Johan Bure f. 1790 fick betyget ”berömligt” och här finns även en notering om soldatens längd: ”Dragon och ryttare vid Livregementets dragoner, Uppsala sqvad, Burvik Knutby, 31 tjänsteår, tjänt berömligt. 1.75 cm”.
En av många soldater i släkten.
Även Krigsarkivet har många värdefulla uppgifter om soldater och soldattorpen. Morfars mormors morfar, Johan Bure, bodde i dragontorpet Svanbol i Knutby, Uppland. Dragontorpet Svanbol finns ännu bevarat och är ett så kallat ”dubbeltorp” där det bodde två familjer.
År 1813 – 1840 bodde där dragon nr. 96, Johan Bure f. 1790 med familj, samt Erik Burell, dragon nr. 95, f. 1802 med familj. Torpet, som då var i mycket dåligt skick, genomgick ett antal renoveringar åren 1878 – 1900. Bland annat besvärades eldstaden ”af inrökning”. Vid besiktning ansågs fähuset vara i ”mycket bristfälligt skick, norra gafvelen fallfärdig och bör ombyggas”. År 1901 hade man lagat de trasiga fönstren och taket i huset samt lagt in nya golv. Ett nytt fähus och lada hade också byggts. Fähuset, ”hela stugan samt huf och vindskivor” rödfärgades sedan.
Dragontorpet Svanbol i Knutby Foto: Helena Bure Wijk
Lapporten symboliserar entrén till Lappland Foto: Oskar Karlin
I den intressanta texten ”Glimtar från nybyggarlivet i Lappland” som trycktes i Västerbottens läns hembygdsförenings årsbok 1946 berättar Nils Eriksson om den glädje och de vedermödor som de första nybyggarna fick utstå när de slog sig ned i södra Lappland (den del som hör till Västerbottens län). År 1675 fanns i området två nybyggen – Örträsk och Gavsele. Området hade länge varit välbesökt av de samiska familjer som strövade där tillsammans med sina renhjordar, samt av fiskare som sommartid besökte de rika fiskevattnen i området. ”Det har varit en mycket mödosam väg dessa (nybyggare) ha haft att vandra. Det är många svårigheter, som de fått övervinna, innan de kunnat förvandla vildmarken till kulturbygd” skriver författaren i sin text där han väljer att lyfta fram några av dessa nybyggarfamiljer.
Allt de ägde bar de på sina ryggar
I mitten av 1700-talet kom nybyggaren Sjul och hans hustru vandrande genom skogarna för att söka efter ett lämpligt ställe där de kunde slå sig ned. Sjul gick före sin hustru genom skogen, ledandes familjens enda ko. Både man och hustru hade tunga bördor. Allt de ägde bar de på sina ryggar när de vandrade genom vildmarken. Sjul hade en yxa, några nät, en lodbössa samt några andra småsaker i sin mesbörda. Hustrun bar en gryta, ett par träskålar, några träskedar och diverse husgeråd i en skinnsäck på ryggen.
Foto: Nils Eriksson/Västerbottens läns hembygdsförenings årsbok 1946
När de kom fram till en kulle söder om Bäsksjön i Vilhelmina band Sjul kon vid ett träd och sedan gick han ned till sjön för att se efter om det fanns gott om fisk. Tillgången till fisk var en viktig förutsättning och visade om det var värt att ta upp ett nybygge. Sjul hade endast en mycket enkel metkrok med sig när han gick ned till sjön. Han gick så ut på en udde och metade med ett spö som han skar av en lång smäcker björk. Han fick ett helt knippe mörtar och flera stora abborrar. Nu var Sjul nöjd. Här gick det nog leva då det gick så bra att fiska. Här skulle han slå sig ned, tänkte han. På återvägen till den plats där han lämnat hustrun och kon tittade han efter ett lämpligt gårdsställe. Han fann den perfekta platsen på en kulle cirka en kilometer från sjön. När Sjul kom fram till gumman sade han: ”Nu har jag hittat Bäst-sjön. Här ska vi slå oss ned”. På detta sätt fick sjön namnet Bäsksjön och byn samma namn.
Nybyggarens ladugård var ibland en enkel jordkoja. Foto: Nils Eriksson/Västerbottens läns hembygdsförenings årsbok 1946
Bodde under en gran
Nu började Sjul arbetet för det nya hemmet. En enkel jordkoja gjordes för kon och paret bodde själva under en gran den första tiden, medan Sjul snickrade en enkel bostad åt sig och sin hustru. Det blev en liten låg fyrknytt stuga med torvtak och en skorsten av sten. ”Det var ett drygt arbete för dessa makar, att under sommaren bygga upp bostad åt både sig och kon, samtidigt som de från myrfläckarna omkring skaffade vinterfoder åt kon, men varje dag måste de vara nere vid sjön och lägga ut näten och vittja dem” berättar Nils Eriksson. För att få omväxling i fiskdieten satte nybyggarna ut snaror åt gråfågel (orrar och tjädrar). Trots att de endast hade snaror av lintråd som var ganska besvärlig att gillra upp, fick de nästan dagligen någon fågelstek, skriver författaren. Det gick bra för Sjul och hans hustru och de bodde kvar i Bäsksjön tillsammans med sina barn. Byn kom att växa och blev en av de största i socknen.
Johan Robert Filipsson i Bäsksjön Foto: Nils Eriksson/Nordiska museet
”Ungefär på detta sätt gick det till när alla de andra byarna upptogs i lappmarken. Under sommaren kom nybyggaren och hans hustru vandrande genom skogarna för att söka sig en lämplig plats för ett nybygge. I repet ledde han sin ko, och ett eller ett par barn var ibland med. Första sommaren fick de vanligen i likhet med Sjul bo under en gran. Det gick inte lika bra för alla att finna en bra plats där de kunde slå sig ned och trivas hela livet. Det fanns nybyggare, vilka börjat på icke mindre än femton platser, innan de slutligen funnit en plats, som de gillat” avslutar Nils Eriksson.
Källa: ”Glimtar från nybyggarlivet i Lappland” av Nils Eriksson/ Västerbottens läns hembygdsförenings årsbok 1946, årgång 27
Gudinnan Mielikki är i den finska (och karelska) mytologin skogens och jaktens beskyddarinna och en slags modergudinna. Namnet Mielikki kommer från finskans mielu, lycka och som skogens och djurens egen beskyddarinna och healer är hon den som räddar små fågelungar som fallit ur boet och hon läker tassarna på de djur som fångats i jägarens fällor. Gudinnan Mielikki är hustru till skogarnas konung, Tapio.
Gudinnan Mielikki är intimt förknippad med björnen i finsk och karelsk mytologi. När den heliga björnen steg ned från himlen en gång i tiden var det nämligen hon som tog hand om honom. Hon födde upp björnungen på en diet av honung och äpplen och tilldelade honom sedan hans jordiska uppdrag – att vara det högst älskade, den mest respekterade och fruktade av alla skogens djur.
Foto: John & Karen Hallingworth/ Fish and wildlife service
Björnkult
I Finland och Sibirien betraktades björnen som ett heligt, kosmiskt väsen som valt att emanera från himlen. Björnen kallades ursprungligen Oksi men kom senare att kallas Karhu (av finskans karhea som betyder ”grov”) på grund av den grova, raggiga pälsen.
Tecken på att det har utövats björnkult (arctolatri) har återfunnits på många platser över jorden. Neanderthalmänniskan tros ha dyrkat grottbjörnen på sin tid. Även samer, finnar och kelter hade björndyrkan som en gemensam nämnare. De forntida folken såg i björnen stora likheter med människan. Ett björnskelett påminner mycket om vårt och liksom människan kan björnen gå på två ben. I somliga kulturer trodde man att människan var en ättling till björnen. Även björnens långa vinterdvala ansågs vara ett bevis på dess övernaturliga krafter.
Karhunpeijaiset
Björnkult, där man dyrkade men även fruktade det heliga och mäktiga djuret tog sig olika uttryck. I det förkristna Finland var björnjakten inte en vanlig jakt – det var mer som en helig ritual. Karhunpeijaiset var en slags jaktfest, eller rättare sagt, en minnesfest som man höll för de björnar man fällde. Peijaaiset hölls alltid på våren innan björnen vaknat ur sin vintersömn. För att inte det mäktiga djurets själ skulle få för sig att hämnas på jägarna, var det tabu att uttryckligen säga, eller ens tänka tanken, att man ”dödat” en björn. Björnens själ måste nämligen invaggas i tron att den råkat ut för en olycka eller trillat i en fälla. I annat fall kunde djurets själ komma tillbaka för att hämnas. Björnen var ett ärat men fruktat djur som var omgiven av mycket ”hysch-pysch”. Man fick exempelvis aldrig uttala namnet ”björn” och det var viktigt att den betraktades som en ärad gäst, istället för ett dödat djur, under dessa jaktfester.
Vissa östfinska nybyggare (skogsfinnar) som kom till vårt land under slutet av 15- och början av 1600-talet hade en sed där man hängde björnkranium i speciella ”björnskalleträd”, på träkilar som spikats in i trädets stam. Genom denna ritual hoppades man att björnarnas själar lättare skulle kunna klättra tillbaka upp till himlen, varifrån de en gång kommit. Det fanns en stor vidskeplighet kring björnen.
Foto: Helena Bure Wijk
”Gå i björnhamn”
Björnen var inom många kulturer ett heligt djur som man fruktade. Den heliga björnen ansågs kunna återvända för att hämnas jägarna som dödat den och i vissa kulturer trodde man att människan kunde förvandlas till en björn, för att på så sätt hämnas oförrätter.
Gudinnan Mielikko och hennes make Tapio i den finska mytologin, hade denna förmåga till ”hamnskifte, liksom gudomarna Freja och Oden, i den fornnordiska tron. Enligt dåtida föreställningsvärld kunde en människas själ (hennes hugr) frigöra sig och flyga iväg under sömnen, eller om personen var i trance.
Det gamla fornnordiska ordet ”hamingja” härrör från ”hamr” som betyder ”fosterhinna” eller ”segerhuva”. En hamnstark person var en person som var född med en lyckosam ödeslott och hade en stark personlighet. Förmågan att skifta hamn och ”fara i hamnfärd” (shapeshifting) var en förmåga som endast vissa människor behärskade, framför allt de ”hamnstarka” och trollkunniga männen och kvinnorna. Föreställningen om hamnskiftare finns i flera kulturer, bland annat i den fornnordiska tron, bland skogsfinnar och hos Navajofolket i Nordamerika. Denna form av hamnskifte är en form av svart magi där utövarna sänder ut sin ande och tar ”kontroll” över ett djur, ofta björn eller varg, för att hämnas på fiender.
Jag har flera anfäder- och anmödrar som påstods kunna skifta hamn och ta makten över björnar. Det kallades att ”gå i björnhamn”/”gå i björn” eller att ”stämma björn”. De östfinska vismännen (shamanerna) var i äldre tider behövda men också fruktade. Svart magi var tabu bland skogsfinnarna, men det finns åtskilliga berättelser om att mina anfäder trots det utövade denna form av magi för att hämnas på ovänner och släktingar i Norrland under 1600-talet. Man trodde sig kunna ta mental kontroll över björn och på så sätt få den att anfalla fiendens tamboskap.
När man läser en beskrivning från 1700-talet kan man förstå att dessa vismän/shamaner måste ha ingivit en smula fruktan hos allmogen när de passerade byn: ”De äro försedda med amuletter i form av människohuvudskallar, ben, ormhuvuden och stoft från kyrkogården. I mössan har de ekorrskinn. Ingen vågar reta upp dem, ty då rasa de, bita tänderna, deras hår resa sig, de hoppar av entusiasm upp i vädret, stapplar fram några ord, stampar med fötterna och bärgar sig som fullkomligt rasande”.
Ingegerd Olofsdotter föddes cirka år 1000, som dotter till Olof Skötkonung och hans hustru Estrid. Olof Skötkonung f. 980 var Sveriges kung mellan åren 995-1022. Hustrun Estrid föddes år 979 och stammade från den slaviska folkgruppen bodritje (obotriter) som på den tiden levde i området där tyska Holstein och Mecklenburg nu ligger. Olof Skötkonung och hans familj lät kristna sig någon gång i början på 1000-talet. Enligt berättelser ska dopen ha skett vid Husaby källa i Västergötland.
Husaby källa Foto: Wikipedia
Rysk furstinna
Ingegerd var bortlovad som hustru till den norske kungen Olof Haraldsson men hennes far valde att istället gifta bort henne med storfursten Jaroslav Vladimirovitj av Novgorod. Jaroslav föddes cirka 978 i Kievrus (Kievriket), ett rike som uppstod när östslaviska och finsk-ugriska stammar valde att slå sig samman under Rurikdynastin. Han kom att bli Jaroslav I av Kiev, även kallad Jaroslav den vise.
Jaroslav I Foto: Wikipedia
Hon hade knappt hunnit fylla 20 år när hon blev en rysk furstinna med det ryska namnet Ирина – Irina. Under sin livstid hade Ingegerd en central roll, bland annat som som rådgivare till sin make och som anmoder till flera europeiska kungaätter. Ingegerds och Jaroslavs döttrar gifte sig med europeiska kungar – den norske kungen Harald Hårdråde, Ungerns kung Anderas I och den franske kungen Henrik I. En av sönerna grundade den tsarrätt som kom att regera i Ryssland fram till år 1598. På så sätt kom Ingegerd att bli anmoder till flera kungaätter i Europa.
Kalkmålning från 1000-talet som föreställer Ingegerds och Jaroslavs döttrar
Heliga Anna av Novgorod
Ingegerd var hängiven kyrkan och sin tro. Hon instiftade nunnekloster under sin livstid och på äldre dagar valde hon att själv bli nunna. Hon valde då namnet Анна, Anna. Efter sin död 10 februari 1050 kom hon att bli helgonförklarad som den heliga Anna av Novgorod inom den rysk-ortodoxa kyrkan. Det var inte ovanligt att reliker efter helgon uppdelades och det sägs att hennes kvarlevor idag finns i Sofiakatedralen i Kiev, Ukraina samt i en sarkofag i Sofiakatedralen i Novgorod, Ryssland. År 2009 återbördades hennes reliker till Sverige och Heliga Anna av Novgorods ortodoxa församling.
Mamma GunBritt
Ingegerd-Irina-Anna var min mm fm ff mf fm fm mf fm mf mf mf mf ff mf mf mm mm.
Domböcker kan vara en stor hjälp när man släktforskar. I handlingarna kan man läsa om tvister och brottsmål, men här finns även uppgifter om fastighetsköp samt bouppteckningar. Och i rådhusrätternas arkiv finns handlingar som rör styret av staden. Med andra ord – domböcker kan vara en riktig guldgruva för oss som släktforskar!
I äldre tider var domböckerna ganska knapphändiga i sina redogörelser, men med tiden blev protokollen alltmer utförliga. Om man hittar släktingar i någon av dessa böcker, är det en fin möjlighet att få veta lite mer om personerna – hur deras liv såg ut och vilka eventuella konflikter man var inblandade i. I 1800-talets domböcker kan det även finnas viktiga brev, intyg, vittnesmål, testamenten och läkarutlåtanden. Jag hittade nyligen min farmors farmors domstolshandlingar från år 1871 – sammanlagt 100 sidor. Genom handlingarna fick jag bland annat veta mycket om min släkt, var de bodde, vad de arbetade med och hur deras sociala liv såg ut vid den här tiden. Jag hittade även handskrivna brev som min farmors farmor skrivit.
Farmors farmor bodde på Drottninggatan 108 i Stockholm. Foto: Lars Larssons ateljé/Stadsmuseet i Stockholm
Här hittar du domböcker
Domböcker finns i domstolarnas arkiv hos landsarkiven, men mycket material kan även läsas på nätet, genom Riksarkivets tjänst ”Digitala forskarsalen” och Arkiv Digital. Det är helt kostnadsfritt att söka och läsa material på Riksarkivets webb men för Arkiv Digital krävs ett abonnemang. Arkiv Digital har bland annat en väldigt bra databas med gamla bouppteckningar.
Uppgifter om domar finns ofta i husförhörslängderna. Om handlingarna du söker inte är digitaliserade så går det att läsa dem på plats hos landsarkiven. Man kan även beställa kopior mot en mindre kostnad.
Hjälp att tyda skriften
Det kan vara lite knepigt att läsa gammal handskrift, men det är väl värt att försöka. Rötter har en bra sida med lektioner och läsövningar som kan hjälpa dig att tolka äldre skrift.
”Läsebok för släktforskare” av Henrik Anderö & Elisabeth Thorsell är en stor hjälp när man sitter och försöker tyda de snirkliga bokstäverna. Boken finns att köpa, bland annat i Rötterbokhandeln, men kan även lånas på många bibliotek runt om i vårt avlånga land. På Libris kan du se om boken finns på ditt bibliotek. Det finns även möjlighet att fjärrlåna boken.
Foto: Helena Bure Wijk
Farmors farmor vs familjen Posse
I ett tidigare inlägg berättade jag om min farmors farmor, Hulda Schmidt, som fick ett barn tillsammans med greven Erik Posse på 1800-talet. När sonen föddes 1865 var föräldrarna inte gifta. Man hade några år tidigare trolovat sig i Huldas föräldrahem, inför två vittnen, men ingenting om detta fanns dokumenterat. När greven avled några år senare lämnade han efter sig ett testamente som innehöll ett märkligt tillägg. Han testamenterade både pengar och gods till sin utomäktenskaplige son, Erik Gustaf Sigismund, men bara om pojkens mamma lämnade bort sonen till grevens syster för uppfostran, inom tre månader efter hans död. Om Hulda vägrade att lämna sonen så skulle grevens tillgångar i stället tillfalla Riksarkivet.
Farmors farmor vägrade att lämna bort sitt barn. Istället inledde hon en rättsprocess mot grevens familj, med krav om att hon skulle betraktas som grevens ”laggifta” hustru och att barnet skulle betraktas som grevens äkta son. Domstolsprocessen pågick under flera år. Hulda förlorade och grevens pengar skänktes till Riksarkivet.
Tack vare Riksarkivets fina hjälp har jag nu fått tillgång till domstolshandlingarna – sammanlagt 100 sidor, i digitaliserad form. Dokumenten är en fantastisk skatt!
Testamente med tillägg
Grevens testamente fanns som bilaga till domstolshandlingarna: ”9 Maj som av oss undertecknade Gustaf Erik Posses samtliga arvingar blivit godkänt, bland annat förordnat, att, sedan åtskilliga smärre legater utgått, skulle hans återstående kvarlämnade egendom tillfalla gossen Erik Gustaf Sigismund, son av bensvarvaren Smidts dotter Hulda Smidt, med villkor att Hulda Smidt, antingen före testators död eller inom tre månader därefter överlämnade gossen till vissa namngivna personer för uppfostran…”
Om Hulda inte lämnade bort sonen inom tre månader så skulle arvet tillfalla Riksarkivet, vilket det också gjorde.
Farmors farmors handskrivna brev
Farmors farmor Hulda Schmidt drog familjen Posse inför domstol och krävde ”…att jag måtte tillkännas giftorätt av den avlidnes bo och barnet arv efter sin fader, en följd varav jag yrkar att svaranden åläggas till mig och min son…(svårläst)… och överlämna all den avlidnes såväl fasta som lösa egendom och tillhörigheter av vad namn och beskaffenhet de må, samt redovisning och avkastning av egendomarna från dödsdagen. Stockholm den 4 Oktober 1871, Hulda Schmidt”.
Karaktärsmord
Hulda Schmidt kom från en enkel men skötsam familj. Hennes pappa hade arbetat som konstsvarvare på Drottninggatan i Stockholm, men avled när rättegången inleddes våren 1871. Hulda stod nu ensam i världen och kämpade för sin och sin sons rätt. Posse var en respekterad familj, med fina titlar, status och god ekonomi. Man ville naturligtvis inte att Schmidt och hennes barn skulle ärva greven.
Den enkla Hulda framställdes av familjen som en sämre sorts människa under rättegången och man gjorde allt för att misskreditera henne. Man påstod bland annat att greve Posse, som varit 52 år när sonen föddes, omöjligt hade kunnat avla ett barn – dels på grund av den höga åldern men greven hade dessutom ”hjärtproblem och andtäppa”. Man menade att Hulda Schmidt säkert hade sprungit med någon annan karl och på så sätt blivit havande.
Greven och Hulda hade inlett sitt förhållande i början av 1860-talet och genom åren hade man brevväxlat flitigt med varandra. Nu lyftes dessa brev fram av grevens syskon (och hans arvtagare), inför rätten. Man ifrågasatte om trolovning dem emellan ens hade ägt rum eftersom greven och Hulda absolut inte passade för varandra – ”och det bevisas till högre grad genom den mängd påtagligen av kärandens (Hulda Schmidt) hand skrivna brev, som funnits bland greve Posses efterlämnade papper och blivit av oss vid rätten förevisade, och vilka utvisa, bland annat, en så ringa, eller rättare sagt, så fullkomlig brist på bildning hos käranden att Greve Posse omöjligen någonsin kunnat ens tänka sig henne som sin maka.”
Vill man ta sitt DNA-resultat till nya, oanade höjder – eller kanske rättare sagt, till nya djup, så finns det flera företag som erbjuder fördjupade analyser av DNA-resultatet, bland andra Genomelink och MyTrueAncestry. I det här inlägget ska jag berätta lite mer om MyTrueAncestry som jag just nu är i full färd med att utforska.
Gedmatch – kostnadsfri databas
Om man redan har gjort ett DNA-test så finns många möjligheter att gå på djupet med DNA-resultatet. Jag har tidigare skrivit om Gedmatch här i bloggen – en kostnadsfri och oberoende databas där man kan ladda upp sitt DNA-resultat, oavsett vilket företag man har låtit testa sig hos. Gedmatch har bland annat verktyget ”Archaic DNA matches”, där vårt DNA jämförs med DNA-prov från arkeologiska utgrävningar som har gjorts på olika platser runtom i världen.
DNA-matcher i form av gamla skelett
När man har gjort ett DNA-test hos något av de olika släktforskningsföretagen, exempelvis Ancestry, Family Tree DNA och My Heritage, så ligger fokus främst på att matcha vårt DNA med nu levande släktingar och förmedla genetisk information några hundra år tillbaka i tiden. Så fungerar det inte hos MyTrueAncestry. Här fokuseras det på riktigt, riktigt långväga släktingar, tusentals år tillbaka i tiden och när man har skapat ett konto och laddat upp sitt DNA-resultat så får man efter cirka 10 minuter många nya DNA-matcher, i form av gamla skelett. DNA-resultatet jämförs med genetiskt material som hittats på tusentals arkeologiska utgrävningsplatser och DNA:t jämförs med 85 forntida civilisationer. Materialet som används för analys kommer bland annat från NCBI, National Center for Biotechnology Information.
Arkeologiska utgrävningsplatser med släktkoppling, enligt MyTrueAncestry
Medlemsnivåer i olika prisklasser
MyTrueAncestry erbjuder 10 olika medlemsnivåer till varierande pris – från 0 kronor till cirka 430 kronor. På gratisnivån (Commoner level 0) kan man ladda upp ett DNA-kit och får tillgång till 10 DNA-matcher samt kartor, befolkningsgrupper och PCR-diagram. Om man väljer att använda sig av gratis-modellen kommer resultatet dock att försvinna efter 48 timmar. Men man kan alltid ladda upp det igen, så många gånger man önskar.
Om man önskar att DNA-resultatet inte ska försvinna sin kos behöver man betala för medlemsnivå 1 (Footman level 1) som förnärvarande (30 April 2023) kostar 18 dollar (185 kronor). Då får man fördjupade analyser och fler matchningar med individer och populationer. För att kunna ladda upp flera DNA-kit på samma konto behöver man gå ett eller flera ”snäpp” vidare på medlemsstegen, beroende på om man vill ladda upp två eller fler DNA-kit.
Man behöver inte uppge någon personlig information när man skapar konto och kan vara helt anonym om man vill. Allt som behövs är ett e-postkonto och själva DNA-resultatet (rådatan) som man sedan laddar upp på sidan.
Min pappas rötter enligt MyTrueAncestry
DNA-resultatet (rådata) kan enkelt laddas ned från din sida på Ancestry, My Heritage och Family Tree DNA. På Family Tree DNA gör du så här: Logga in på ditt konto och välj fliken ”Results & Tools” som finns överst på sidan. Välj därefter ”Autosomal DNA” och sedan ”Download Raw Data”. Filen sparas i ”hämtade filer” på datorn eller kan sparas manuellt, gärna på datorns skrivbord där du har lätt att hitta den. Sedan är det bara att ladda upp filen när du har skapat ett konto på MyTrueAncestry.
Barbarer, vikingar och mycket mer
Om man har skandinaviska rötter dyker det upp diverse vikingar och ”långskägg” i DNA-resultatet på MyTrueAncestry. Langobarder/Lombarder var på sin tid en germansk stam som migrerade från Skandinavien till nuvarande Italien och jag tycks ha en stor portion DNA därifrån.
Men min dotter Sandra, som har hälften av sina rötter i Sydamerika, har fått helt andra matchningar, bland annat med befolkningsgruppen Iroquois (irokeser), som tillhör Nordamerikas ursprungsbefolkning.
Wah-Ta-Waso tillhörde den nordamerikanska befolkningsgruppen irokeser (Iroquois). Foto: Wikipedia
Om man tycker att det är spännande att fördjupa sig i forntida civilisationer och arkeologi så är MyTrueAncestry en fantastisk ”grej”! ”Sample match” indikerar att man delar genetiska markörer med individen och ”deep dive match” är en individ som man delar DNA-segment och en gemensam förfader med.
Det anglosaxiska skelettet 120679 och jag har en gemensam anfader enligt MyTrueAncestry.
Förutom matchningar med gamla befolkningsgrupper och skelett, kan man även få veta mer om familjens haplogrupp – både Y- och mtDNA-haplogrupp. Om man behöver tips på intressanta resmål inför sommaren så finns fliken ”DNA travel” med alla arkeologiska utgrävningsplatser där de gamla släkt-skeletten har hittats.
På begravningsplatsen Collegno i Turin, Italien finns tre gamla skelett som är mina släktingar, enligt MyTrueAncestry.
Första persontåget stannar i Sveg. Foto: Järnvägsmuseet
På 1890-talet började planeringen av en smalspårig järnväg från Orsa, genom finnmarken och norrut över Härjeådalen. Härjedalen i Jämtland, som på den tiden ansågs vara både fattigt och efterblivet, hade stort behov av en järnväg som passerade orten. 1901 inleddes så byggandet av Inlandsbanan med startpunkt i Orsa. Det kom att bli ett slitsamt arbete för de cirka tusen järnvägsarbetare, de så kallade rallarna, som arbetade i det flera år långa projektet. Ibland arbetade man utan rast 30 timmar i sträck för en liten ersättning. Det var kallt i Jämtland och arbetsdagarna var långa och svåra.
Fylleri och medborgargarde
Det festades hårt bland rallarna i de kylslagna kojorna under järnvägsbyggets gång. Arbetsgivaren försökte med olika medel förhindra förtäring och försäljning av spirituosa, men utan någon större framgång. När brännvinet sinade, gick man helt enkelt över till att festa loss på hårvatten och eu de cologne. Järnvägsbygget med de många anställda männen gjorde att affärerna blomstrade på gästgiverier, järnvägshotell och pensionat efter vägen – framförallt var det försäljningen av öl som ökade kraftigt.
För järnvägsbolaget innebar det dock ökade kostnader då två vice länsmän samt 3-5 extra poliser fick anställas för att hålla ordning på rallarna. När inte polismakten lyckades stävja bråk och fylleri samlades ett medborgargarde i Sveg, som helt sonika klådde upp de stökiga järnvägsarbetarna.
Foto: Järnvägsmuseet
Säsongsarbetare
Det var vida känt att det festades friskt i Härjedalen på den tiden. Min farmors mamma drev ett pensionat med rum för resande och kaffeservering i Sveg och hon har berättat om de törstiga säsongsarbetarna: ”För en del gäster var inte kaffedrickandet det viktigaste, alltså för skogsgubbarna som arbetade nästan hela vintern i skogen. Då det började våras och arbetet var slut kom de vandrande hit till Sveg med en späckad penningpung. Då skulle det festas på lagerdricka. När de herrarna kom var det bara att sätta fram hela backar på golvet. Dricksglas sattes fram men dessa användes inte, eller så slogs de sönder.
Farmors mamma t.v hade rum för resande med kaffeservering i Sveg. Foto: Privat
Dessa personer med namn som ”Stor-Po”, ”Uppsala – Kalle”, ”Norrlands-Nisse”, ”Mas-Vicke” och ”Lilla Skåne”, (den lugnaste av dem), föredrog att halsa ur flaskorna. Då minsann fick man springa och passa dem, för annars blandades ”beska droppar” i flaskorna. Det blev en gräslig lukt i kaféet. Ja, så var det på den tiden. Det fanns även en kategori som kallades rallare. Dessa var mycket präktiga människor, fast kanske ibland lite råa och brutala. Det fick man ha överseende med. De var ju kunder”.
Inte välkomna vid invigningen
År 1909 öppnades Orsa-Härjeådalens järnväg för trafik och tusentals människor samlades i Sveg vid den högtidliga och kungliga invigningen. Rallarna som hade arbetat med bygget i flera år var dock inte välkomna att delta i festligheterna.
Rallare Foto: Järnvägsmuseet
Orsa-Härjeådalens rallarvisa
Från Orsa en järnväg nu drages mot nord. Den går över mossar och stenbunden jord. I milslånga skogar den slingrande går. Vid Härjeådalen dess ändpunkt man når.
Här bygger man broar, här hugger man sten. Det duger ej här vara veklig och klen. Ej sorger få plats uti rallarens bröst. I arbetet har han sin glädje och tröst.
Där förr man fick höra på taltrastens sång, där hörs nu maskinernas brus dagen lång. Här ångvisslan driver på flykten all sorg. Och fort skyndar rälståget fram mot Lindsborg.
När om ett par år banans ändpunkt vi nå, ett hjärtligt välkommen till Sveg vi då få. Men om jag ej fram till den byn skulle nå, min hälsning jag sänder med lok nummer två.
Mitt namn det är Björklund ifrån Hälsingland. På rälståget kan ni mig träffa ibland. Men trycker mig sorgen och dagen syns lång, då tar jag gitarren och sjunger min sång”.
Foto: Sveriges radio
Obducenterna – Logpunkarna från Linsellsjön har gjort en bra låt om Orsa-Hedebanan – ”Över Överberg” som du kan höra genom att ”klicka” här.
Källor: Spår 2006: Årsbok utgiven av Sveriges järnvägsmuseum och Järnvägsmusei Vänner, egen forskning
Loschbourmannens kvarlevor hittades i en bergsskreva i Luxemburg
Gedmatch har många bra verktyg som är helt gratis, bland annat ”Archaic DNA matches” där vårt DNA kan jämföras med DNA-prov från arkeologiska utgrävningar som har gjorts på olika platser i världen.
Du hittar ”Archaic DNA matches” under fliken ”Free Tools” längst upp på sidan när du har loggat in på Gedmatch.
Skriv in kit-nummer, för dig eller någon annan person vars DNA du administrerar. Du hittar dessa nummer under fliken ”Dashboard” vid ditt namn (som finns på höger sida när du loggat in).
När du skrivit in ditt (eller någon annan persons) kit-nummer och klickat på ”match with ancient DNA”, kommer en låång lista med många matcher, som du är släkt med, upp. Verktyget är nämligen inställt på ”upper segment threshold limit 0,5 centimorgan”, men det går lätt att ändra…
Med några små justeringar kan man få veta lite mer exakt, vilka gamla skelett man är släkt med. Man blir kanske inte så mycket klokare, men det är spännande. Du kan enkelt ändra och öka från 0,5 centimorgan till 2, 3, 4 osv. centimorgan. Då blir urvalet mindre och du kan lättare se dina forntida rötter.
Gamla jägare och samlare
När jag ändrade sökfunktionen till 4 centimorgan var det endast några få gamla kvarlevor som visade sig vara mina DNA-matcher – gamle Kotias från Georgien, Bichon från Schweiz, Loschbour från Luxemburg och ett gammalt skelett som kallas RISE11, som har sina rötter någonstans i Ryssland.
Den glade släktingen Bichon hittades i en grotta och verkar ha haft en ovanligt lång skalle, enligt arkeologerna.
Kotias är ett gammalt skelett som hittades i en grotta i västra Georgien och beräknas ha 37 000 år på nacken, Bichon-kvarlevorna återfanns i en grotta i Schweiz och verkar ha tillhört en jägar-samlarkultur som hade väldigt långa skallar. Loschbour-mannen (hans skelett) hittades i en grotta och tros vara cirka 8000 år. Den mystiske DNA-matchen RISE511, har jag inte hittat någon information om, tyvärr.
Tack vare Gedmatch lyckades jag spåra mina forntida rötter till Satsurbliagrottan i västra Georgien. Foto: Paata Vardanslivili
Clovis Montana
1968 hittades flera barnskelett i New Mexico, USA. De döda beräknas ha levt här på jorden för cirka 12 000 år sedan, hade rötter i den så kallade Clovis-kulturen och tillhör Nordamerikas urbefolkning. Min dotter Sandra-Li, som har sina rötter i Sydamerika på sin pappas sida, får ”Clovis Montana” som en av få DNA-matcher när vi ändrar hennes sökning till 4 centimorgan på Gedmatch ”Archaic DNA matches”. Clovis kan visserligen inte ha några nu levande ättlingar eftersom den lille pojken beräknas ha varit i ettårsåldern när han gick bort. Men om du, liksom min flicka har Clovis som DNA-match så är du helt säkert släkt med hans familj på något sätt.
Mormor hade sina rötter i Norrköping Foto: Helena Bure Wijk
När jag började släktforska i tjugoårsåldern så trodde jag att det skulle bli väldigt enkelt att hitta morfars okände far och alla de där vallonerna som det hade ryktats om i släkten. Morfar skulle fylla 90 år när jag glatt berättade att alla släktgåtorna snart skulle vara lösta. Men det skulle dröja många år innan jag hade lyckats ”gräva” så långt tillbaka att jag kunde hitta de franskklingande vallonnamnen. Och nu, trettio år senare letar jag fortfarande efter morfars okände far…
Som ung släktforskare blev jag varnad av en erfaren forskare som hade ägnat många år till att lägga sitt släktpussel. ”Släktforskning är beroendeframkallande och du kommer inte att kunna sluta när du väl har börjat” sa han och tillade med glimten i ögat: ”Det sägs förresten att man måste vara lite knasig för att släktforska”.
Så rätt han hade!
Som släktforskare kan man ligga sömnlös och grubbla över saker som ingen normalt funtad person ens skulle bry sig om. Vad hände egentligen med gamle Per Larsson på 1700-talet? Fick han bo kvar i torpet? Tog barnen hand om honom?
Människor som inte sysslar med släktforskning har nog också väldigt svårt att förstå den stora lycka man kan känna, när man efter många års ”grävande” äntligen hittar nya spår efter de gamla anfäderna- och mödrarna i kyrkböckerna. Som häromdagen, när jag efter tjugo års sökande äntligen hittade gamle anfadern Zachris…
Mormors mormors morfar, Lars Fogelberg, föddes i Norrköping år 1755. Hans föräldrar var fiskaren Zacharias Fogelström och Elsa Persdotter. Bland pojkens dopvittnen fanns befallningsmannen Petter Fogelberg och en Madame Catharina Fogelberg.
När Lars föddes arbetade hans pappa som fiskare vid Västerbyholms gård i Norrköping
Två år senare, 1757, födde Elsa ytterligare en son och hon dog i barnsäng samma år. I dödboken antecknas hennes make med namnet Zachris Fogelberg. Därefter försvinner han spårlöst från alla Norrköpings kyrkböcker. Sonen Lars växer upp hos sin moster Catharina i Tråbrunna, Östra Eneby. Catharinas make var skräddare och det var förmodligen han som lärde upp Lars inom yrket. Lars Fogelberg blev sedermera sockenskräddare och gifte sig med Ingrid Kullström. Det var oroliga tider i världen och Lars kallades ut i krig. Han avled i Pommern när han var 35 år.
Hur det gick för släkten framåt i tiden, det vet jag. Lars och Ingrids dotter Anna Catharina Fogelberg f. 1784 gifte sig med bergsbrytaren Nils Gustaf Dahlberg f.1798 och deras dotter Lovisa Dahlberg var min mormors mormors mamma.
Men vad hände egentligen med fiskaren Zachris? Han måste ha flyttat, men vart? Och varför i hela friden kallades han Fogelström när allt tyder på att han borde heta Fogelberg, som sin son?
Efter att ha lusläst varenda kyrkbok i Östergötland utan att hitta ett enda spår efter Zachris, var jag på väg att ge upp. Men skam den som ger sig. Härom dagen hittade jag honom! Det visade sig att gamle Zachris levde livets glada dagar i en helt annan församling. Zachris hann med tre äktenskap efter första hustruns död och blev 81 år. Han hette förresten inte alls Fogelström i efternamn…
Det visade sig att Zacharias Fogelberg levde livets glada dagar i en helt annan församling
Zacharias Olofsson Fogelberg föddes i torpet Strömma under Vittvik, Tryserum och var son till torparen Olof Zachrisson f.1690 och Ingrid Larsdotter f.1695. Min anfader Lars fick således sitt förnamn efter sin farmors far.
Zacharias föddes 1626 i torpet Strömma, Tryserum
Namnet Fogelberg i min släkt, kommer av godset Fågelvik (Fogelvik) i Tryserum. Gården, som har medeltida anor och ägdes av släkten Gyllenstierna, hade många underliggande gårdar och säterier på 1700-talet. Allt eftersom släkten Gyllenstierna växte genom att nya barn föddes, byggdes säterierna Vittvik, Löt, Kurum och Stjärnö. Torpet Strömma, där gamle anfadern Zachris föddes, hörde till Vittvik.
Namnet Fogelberg i min släkt har sitt ursprung i gården Fågelvik, Tryserum. Foto: Tryserum-SB
Härjedalens Släktforskarförening är en fantastisk mötesplats för alla som forskar om Härjedalens historia. Här träffas medlemmarna, fysiskt eller på distans, för att delta i kurser, träffar och utflykter samt för att utbyta erfarenheter och idéer med varandra.
Härjedalens Släktforskarförening startade sin verksamhet 2009 och man har ett nära samarbete med Svegs Hembygdsförening. Föreningen erbjuder bland annat utflykter, föreläsningar och släktforskningskurser för sina medlemmar. Det finns möjlighet att delta både fysiskt och på distans, via Zoom. En fin möjlighet för oss som inte bor i Härjedalen.
Under 2022 har föreningens medlemmar bland annat besökt vackra Remsgården och Remssågen, deltagit i Öppet-hus-arrangemang i Sveg och Hedeviken samt deltagit i Jamtlis föreläsningsserie varje torsdag. Föreningens ordförande Staffan Söder har hållit släktforskarkurs under året. Deltagarna har också regelbundet haft träffar via Zoom då man har hjälpts åt med att tolka handskrifter i kyrkböcker och mycket mer.
Följ gärna Härjedalens Släktforskarförening via deras Facebook-grupp.
Släktforskardagarna 2023 kommer att hållas i Östersund 25–27 augusti, ett evenemang man inte vill missa! Värd för arrangemanget är Jämtlands Lokalhistoriker & Släktforskare.
Jag medverkar med en artikel om Remsgården i julnumret
Mormors farmors farfars far byggde ”Gjutstugan” i Hällabrottet. Foto: C.G Rosenberg
”Den vakne hejdar ibland sina steg inför det ovanliga. Han ser, tänker, frågar och drar slutsatser. Om han är Kumlabo och på landsvägen dröjer framför den gamla och nu obebodda manbyggnaden till det forna kronohemmanet Hällabrottet, väckes nog också en medkänsla, lik den man hyser för en stum och säregen åldring, som med sliten dräkt, trött blick och påtaglig oro bidar sitt slutliga öde” skriver Henrik Juhlin när han på 1950-talet betraktar den märkliga ”Gjutstugan” i Hällabrottet, Kumla.
Min mormors farmors farfars far hette Sven Persson Lönnberg och föddes i Högby, Ekeby (Kumla, Örebro) år 1718. Sven blev soldat och kronobonde, liksom sin far, Per Dansson. Sven Lönnberg hade förmodligen gått ur historien som en helt okänd person om det inte hade varit för att han under sin livstid byggde det märkliga huset som idag kallas ”Gjutstugan”.
Huset byggdes cirka år 1774 och skiljer sig markant från övrig bebyggelse i Hällabrottet eftersom det är byggt av grovt huggen kalksten. Sven och hans bror, Olof Hellström, som var kunnig inom stenhuggeri, hjälptes åt att uppföra huset, som består av två våningar med två lägenheter. Anledningen till att man valde just kalksten var att kungen redan 1757 hade beslutat att de bönder som uppförde sina hus av sten i stället för av trä, skulle få 20 års frihet från ”alla personliga avgifter för sig samt hustru och barn”. Det var således på grund av att man ville spara på Kronans skogar och erbjöd ekonomiska lättnader för dem som valde annat byggmaterial, som ”Gjutstugan” fick sin speciella prägel.
Att bygga huset var tidsödande och bröderna Sven och Olof hjälptes åt. Brodern Olof Hellström hade vid tiden då bygget påbörjades redan uppfört ett eget hus till sin familj. Han var den som passade murstenen i hanterliga stycken, skötte bränning och släckning av kalk, rappning, samt bjälklags- och takarbeten. Murning och uttorkning av kalkstenen var tidskrävande och arbetet bör därför ha pågått under minst ett år. ”Ugnen för kalkbränningen stod antagligen i trakten av den nuvarande konsumbutiken. På 1782 års karta är nämligen ett ”kalkugnsröse” markerat på detta ställe cirka 180 meter från byggnadsplatsen” berättar Kumlabon Henrik Juhlin.
”Gjutstugan” byggdes för två familjer och hade (för sin tid) något så ovanligt som källare med tvättstuga. Huset hade ursprungligen torvtak som ersattes med tegel under början av 1800-talet. Garderober och skafferier saknas helt i huset. Förr i tiden hade man istället kistor och lösa skåp för all förvaring. Stenväggarna är 50 centimeter tjocka och innerväggarna var ursprungligen ”stänkta” och kalkfärgade. Innertaket är isolerat med brädor och golvet i förstugan består av stora kalkstenshällar, men övriga golv är av trä. Alla ugnar i huset är murade och putsade med upp- och nedgående rökkanaler. ”Väggarna i den västra vindskammaren äro icke panelade; de bestå liksom stora vindens västra vägg endast av barkat rundvirke, tätat med mossa. Husets interiör präglas av den största enkelhet. Trappan till den övre våningen är av kalkstensblocksteg och har en provisorisk prägel. Ledstänger saknas, även kring trappöppningen” berättar Juhlin och fortsätter: ”Hörnen samt fönster- och dörrfoder äro slätputsade. Färgen är gulgrå. Skorstenarna äro gjorda av kalkstenshällar och av en förr på orten gängse typ. Huvudfasaden har en välgörande sluten och allvarlig karaktär”.
Nybergs karta över Gjutstugan
Källor: Egen släktforskning och Kumla julblad 1955
Min farfars morfars mamma hette Anne Tørrisdatter och föddes år 1812 i Åsnes, Hedmark, Norge. Annes far, Torris (Tørris) Larsen föddes 1789 i Åsnes och gifte sig med Olea (Oleana) Andersdatter från Gravberget på Finnskogen i Hedmark. Olea var ättling till de östfinska familjerna Liitiäinen och Puranen som kommit till Norge från Värmland på 1600-talet men Tørris anfäder- och mödrar har jag inte lyckats hitta.
Foto: Helena
Tørris Larsen och Olea Andersdatter fick tillsammans sju barn, Anne, Karen, Anders, Ole, Arne, Thea och Lovise. Dottern Anne Tørrisdatter f.1812 gifte sig med Ejner (Ener) Gundersen som var ättling till familjerna Hakkarainen, Liitiäinen och Karjalainen.
Gjesåsens kyrka. Foto: Olaerie
Från Tørberget i Norge till USA
Tørris och Oleas son, Arne Tørrisen f.1824 gifte sig med Ellie Mortensdatter Tørberget f.1829. Ellie var ättling till Morten Mortensen Liitiäinen f. 1703 och Marit Pedersdatter Kuosmainen f. 1718. Det var familjen Kuosmainen som upptog Tørberget i Trysil en gång i tiden. Anders Olsen Kuosmainens familj kom från Mikkelin (Sankt Michel) i södra Savolax och man bosatte sig först i Dalarna och norra Värmland. Sonen Anders f.1627 i Ore kom att bosätta sig i Tørberget, Trysil i Norge och släkten har idag många ättlingar.
Arne Tørrisen och hustrun Ellie emigrerade till Wisconsin i USA år 1887. Paret fanns med på fartyget, men sedan är de omöjliga att hitta. Vart tog de vägen när de kom till La Crosse?
Ole Arnesen Törberget och hans hustru Johanna Jacobsdotter i Snohomish county, Washington, USA, 1927. Foto: Karin Larsson
Från Kornstadsberget till Glissjöberg i Härjedalen
Arnes syster Anne stannade kvar i Norge. Tillsammans med Ener Gundersen fick hon flera barn, bland annat Torsten som föddes 1848 i Åsnes. I Norge var det vanligt att man fick ett tillnamn från gården/platsen man föddes på. Torstens syster kallades därför Olia Enersdatter Kornstadsberget. När hennes bror Torsten, min farfars morfar, flyttade till Sverige i slutet av 1880-talet valde han istället att kalla sig Kornberg.
Min farfars morfar Torsten Enersen Kornberg. Foto: privat
De flesta av släktens grenar är nu kartlagda men sökandet efter gamle Torris och hans rötter fortsätter. Torris (Tørris) föddes ca 1789 i Hof, Hedmark och enligt flera uppgifter hette hans pappa Lars Torrisen/Tørrisen f. ca 1753, gift med okänd hustru som föddes ca 1762.
Vet du mer om Torris och hans släkt? Vet du kanske vad som hände med Arne Tørrisen och hans familj efter att de anlänt till La Crosse i Wisconsin, USA? Kontakta mig gärna: forskningwijk(at)gmail.com Alla upplysningar är så värdefulla.
Foto: Helena Bure Wijk
Källor: ”Kuosmainens ättlingar i Trysil och Nordvärmland” av Bjarne Persson, egen forskning och Karin Larssons släktforskning.
Den 14 september är det premiär för årets säsong av programserien ”Vem tror du att du är?” som sänds på Kanal 5 och Discovery+. De som söker sina rötter och får veta mer om sin släkt denna gång är Jill Johnsson, Agneta Sjödin, Niklas Ekstedt, Krister Henriksson, Lars Lerin, Börje Salming, Cecilia Frode, Petter och Marianne Mörck. Det ska bli väldigt spännande att följa deras släktresor!
Som släktforskare hittar man sällan några långa, utförliga beskrivningar av sina anfäder- och mödrar. I kyrkböckerna står det oftast bara när personen har fötts, döpts, gått till nattvard, gift sig och dött. Om man har tur kan man hitta mer detaljerade beskrivningar och anteckningar, men då rör det sig oftast om andra källor, som exempelvis domböcker.
Elva generationer bakåt i tiden levde min anfader ”Lars Joensson på skogen”. Han bodde tillsammans med hustru Brita och sex barn i Simonstorp, Östergötland. Lars, som var Kronoskytt och Kolare kände mycket väl till de mörka skogarna i Kolmården och kom att bli anklagad för mordet på en kringresande handelsman.
Mordet på en kringresande tobakshandlare
Strax efter midsommar 1693 hittades i Simonstorpsskogen liket efter en man som blivit bragd om livet. Även några ”slarvor” av hans kläder upphittades. I domboken berättas att sockenbon Jöns Lärka ”visste att en karl från Västmanland var efterlyst, men kunde inte säkert säga om det var honom man hittat”, så invånarna uppmanades att ta reda på vem den okände döde mannen kunde vara.
Foto: Helena Bure Wijk
Året därpå stod den då 64-årige Lars Joensson i tinget, anklagad för mordet på mannen, som hade visat sig vara en kringresande tobakshandlare. Lars granne, Erik Eriksson hade nämligen hört Arvid i Lindalen berätta att det var Lars som var den skyldige. Arvid berättade att ”Håkansson och Lars Joensson hade kolat tillsammans i skogen och en natt hade Joensson pratat i sömnen och sagt att han skulle gå till Tinget och bekänna dådet”. Enligt rykten hade Lars Joensson slagit den stackars ”karlen alldeles ihjäl med en tall-stake” där i skogen.
Vittnesmålen ansågs inte trovärdiga så man la ner förhören men rykten fortsatte att florera så i oktober 1699, sex år efter att man funnit tobakshandlaren, stod Lars Joensson åter i Risinge tingsrätt. Rätten tyckte nu att ”Joensson skulle låta Guds ande regera och göra en sannfärdig bekännelse” men Lars Joensson nekade stadigt och sa sig ”varken ha haft ihjäl denne karl eller någon annan människa”.
Sov i en höstack
I februari året därpå blev Lars Joenssons son, Nils, kallad till tinget för att föra sin fars talan. Han bedyrade inför Gud den allsmäktige att fadern var fri från alla beskyllningar och sa att han nu var orolig för sin fars liv och hälsa. Sonen berättade att pappan inte längre vågade sova i sin stuga. I tre veckor hade han därför suttit i en höstack ett stycke därifrån, utan både mat och dryck. Sonen hade gjort fadern sällskap och vädjat till honom om att återvända hem, eftersom vintern var så sträng och kölden ven kring husknuten. Inför den sittande rätten föll nu Nils plötsligt ned till golvet och ”andningen syntes inte till på en lång stund”, står det i domboken. Rätten trodde att han antingen skulle ge upp andan helt eller bekänna allt. Men strax därpå reste han sig åter och någon bekännelse blev det inte den här gången heller. För att vara på den säkra sidan låstes far och son in i ”häkte med järn”, tills nästa dag.
Fick plikta med kroppen
Rätten ansåg att Lars Joensson for med osanningar och att han därför var skyldig till dådet. Man hade nämligen hittat 3 rockar med silverkantade knappar i hans stuga. Lars försvarade sig och sa att han levt ett ”hederligt liv i vandel och rockarna var minsann betalning för den gången han skjutsade en prästfru med häst och vagn till Stockholm”. Han nekade än en gång till anklagelserna och vägrade också erkänna att han sovit i en höstack flera veckor. Han bedyrade sin oskuld och sade sig vara ”lika ren som Jungfru Maria” och så avrundade han det hela med att säga att ”han som dömer honom i Rätten inte borde få sitta där han sitter”. Nu tyckte man förstås att Joensson alldeles hade förgripit sig på rätten, men han nekade även till det.
Friad efter sju år
Rätten insåg att man inte skulle komma någonvart med den envisa karlen. Lars Joensson fick böter och fick plikta 40 piskrapp för förargelse mot rätten, men efter 7 år av anklagelser var han äntligen en fri man. Kronoskytten Lars Joensson verkar ha varit en riktig krutgubbe. Han gifte förresten om sig när han hade fyllt 84. Enligt den gamla vigselboken hette hon Kerstin och var ”några och tjugu år gammal”.
Förr i tiden kunde man byta efternamn lite hur som helst, men när namnlagen kom i början på 1900-talet så ”frystes” alla befintliga efternamn i Sverige och för att byta släktnamn var man därefter tvungen att ansöka om detta via myndigheterna.
Sedan 2016 har man ”mjukat” upp regelverket litegrann och enligt nuvarande regler kan man anta ett släktnamn som har burits inom släkten, i rakt uppstigande led i någon av föräldrarnas släkt i minst två generationer. Namnet ska ha funnits max fyra generationer tillbaka i tiden, från föräldrarna räknat. Personer som blivit adopterade kan ta upp släktnamn från de juridiska föräldrarnas släkt men inte från de biologiska.
När det gäller adliga namn så går det inte (sedan 1901) att lägga till prefix som ”von” eller ”af” som förr i tiden kännetecknade adliga släktnamn. Men om ett adligt släktnamn finns i din släkt, upp till fyra generationer bakåt i släkten från dina föräldrar räknat och har burits i minst två generationer så går det bra att anta även adelsnamn. Namn som bärs av fler än 2000 personer får också antas.Här finns en lista med efternamn som bärs av fler än 2000 personer. Dessa namn kan vem som helst ansöka om att få byta till.
Att släktforska är en tidsödande hobby som kräver mycket arbete och tålamod. Då är det viktigt att kunna spara forskningen för att kunna dela det man hittat med släkt och vänner (eller med hela världen, om man nu skulle vilja det). Illustration: Helena Bure Wijk
När man har kommit igång med släktforskning upptäcker man snart att det kan vara bra att ha ett verktyg för att kunna strukturera forskningen på ett lättförståeligt och snyggt sätt. För att bygga släktträd i datorn kan man använda kalkylprogrammet Microsoft Excel, men det finns också andra alternativ. Disgen, Holger, Brother´s Keeper och Min Släktär några prisvärda program som erbjuder släktforskaren möjlighet att skapa fina släktträd i datorn, som sedan kan skrivas ut eller flyttas till andra webbplatser som GEDCOM-filer. Vill man sedan publicera forskningen på en egen hemsida så går även det bra.
Jag har använt programmet Min Släkt under många år och är väldigt nöjd. Programmet är enkelt att använda, prisvärt och innehåller alla funktioner man kan behöva. Dessutom har man en tillmötesgående och trevlig kundtjänst. För engångssumman 450 kronor kan man köpa en licensnyckel för Min Släkt och får då fri tillgång till programmets alla funktioner, för alltid. Här kan du ladda hem och prova Min Släkt 4.2 kostnadsfritt.
Att släktforska är en tidsödande hobby som kräver mycket arbete och tålamod. Då är det viktigt att kunna spara forskningen för att kunna dela det man hittat med släkt och vänner (eller med hela världen, om man nu skulle vilja det).
Min Släkt är ett mycket bra och prisvärt program som innehåller allt jag behöver och mer därtill.
Mycket är ännu okänt om de finska nybyggare som bosatte sig i Östergötland i slutet av 1500- och början av 1600-talet. Att det har funnits skogsfinska bosättningar det vet man, men det finns tyvärr väldigt få anteckningar om de finska familjer som en gång levde där. Att det även har funnits finska nybyggare i Östgötaskärgården var helt okänt för mig, tills jag nyligen upptäckte att min mormors mormors mormors farfars mamma föddes i finntorpet Slätvik i Valdemarsvik, Tryserum.
Grönskande skog och kala klipphällar
Valdemarsviken är ostkustens enda fjord och området är både kargt och grönskande med skogsmark och kala klipphällar som vänder sig mot det öppna havet. Torpet Slätvik låg på sin tid i Gryts södra skärgård men har idag ersatts av ett modernare hus. På en höjd i skogen med det svindlande kustlandskapet framför levde en gång anfadern Lars tillsammans med sin familj. Dottern Ingeborg föddes i finntorpet år 1694.
Harstena i Gryts skärgård, Valdemarsvik Foto: Einat Spetz
De första bosättarna
Jag vet ännu inte till vilken finsk släkt Lars i Slätvik hörde. Inte heller varifrån i Finland släkten härstammade, men källorna bekräftar att Östergötlands skärgård en gång i tiden var livligt trafikerad. Den danske kungen Valdemar Atterdags farled mellan Danmark och Estland, via Finland, passerade genom Gryts och S:t Annas skärgård i Östergötland. Uppfattningen att det ursprungligen var människor från andra sidan Östersjön som först befolkade skärgården har funnits länge och det finns en gammal bevarad berättelse om de första bosättarna på ön Harstena i Gryts skärgård.
Målning: Carl Blechen cirka 1826
En stormig natt
En stormig natt kom en båt drivande på havet utanför östgötaskärgården. Eldarna som brukade vara tända på stränderna till varning hade slocknat i stormen och skutan tumlade nu planlöst omkring på det svarta havet. Till slut stötte båten på grund och började att ta in vatten. Besättningen ombord trodde nu att slutet hade kommit, men man lyckades på något sätt ta sig i land på en obebodd ö. När morgonen grydde hade båten sjunkit till botten och kunde inte längre bärgas. De finnar som färdats ombord på båten kunde nu inte ta sig från ön så de var tvungna att göra sig hemmastadda där. Det fanns gott om fisk, säl och sjöfågel som man livnärde sig på.
Det sägs att öns nuvarande befolkning härstammar från den finska besättning som en natt drev iland på ön och långt in i tiden talades där en dialekt som skilde sig från den östgötska dialekten. Den påminde snarare om åländsk eller finsk dialekt. Namnet Harstena kan ha uppkommit från finskans ”harju” som är benämningen på kam, ås eller krön.
Harstena fiskeläge Bild: Waldemar Bernhard
Även andra platser i Östergötlands skärgård bär namn efter de finska nybyggare som en gång levde där. Finnaracke (Findrakö) i Gryt minner om de finska nybyggare som en gång levde där och betyder ”Finnes raka fura”. De skogsklädda och klippiga öarna Norra Finnön och Södra Finnön i Gryt och S:t Anna delas genom Finnfjärden. Här finns även fiskeläget Finnkrogen (finnkroken/finntarmskrogen) som minner om de första nybyggarna.
På en höjd i skogen med det svindlande kustlandskapet framför torpet Slätvik bodde en gång anfadern Lars tillsammans med sin familj. Foto: Hemnet
Källor: Egen släktforskning och ”Finnarnas historia i Östergötland” av Harri Blomberg
Gryts bruk i Svennevad, Örebro län i början av 1900-talet. Foto: Digitalarkivet
I mormor och morfars släktgrenar finns flera vallon- och tyska smedssläkter, de flesta ganska välkända. Men så finns där också några okända familjer i grenarna som jag inte hade hört talas om tidigare. Då blir det lite extra spännande att släktforska. 🙂
Invandrade från Tyskland på 1600-talet
Anfadern Hans Schult f.1580 inkom till Sverige från Tysk-romerska riket (Heiliges Römisches Reich Deutscher Nation) och städslades som hammarsmed i Garpenberg, Dalarna tidigt 1600-tal. Det verkar som om familjen Schult själva gärna skrev sitt namn som Scholl men namnet förekommer i hammartingsprotokoll och kyrkböcker omväxlande som Scholl, Schult och Skult. Om hammarsmedernas tidiga led skriver Bertil IW Kjelldorff: ”De tidigaste företrädarna för hammarsmeder i Sverige med släktnamnen Scholl/Schult/Skult är svåra att placera. De kan tillhöra en och samma släkt eller ingå i olika släkter. Gemensamt för dem alla tycks dock vara att de invandrat från Tyskland”.
I sin text berättar Kjelldorff bland annat om hammarsmeden Hans Schult som var verksam i Garpenberg. Denne Hans hade i sin tur någon slags koppling till hammarsmeden ”mäster Hans” som var verksam i Billsbro hammar och Krämbol i Västra Vingåker under 1630- och 40-talen. En annan Schult som dyker upp i dokumenten från den tiden var ”mäster Heinrich Schulle, der Hammerschmidt, räckare” som var verksam i Torshälla och senare i Virå bruk, Björkvik i Södermanland. Männen i dokumenten är svåra att placera och Bertil Kjelldorff belyser i sin text att det är först med den tredje generationen hammarsmeder med detta namn som släktband med säkerhet kan skönjas.
Del av Svennevads socken. Pilen visar var Gryts bruk låg. Foto:Släkt och hävd 1999/LMV:s arkiv 1688
Hammarsmed Hans Heinrich Schult
Min anfader Hans Heinrich Schult föddes år 1580 i Tyskland och kom att bli hammarsmed i Garpenberg, Dalarna tidigt 1600-tal. Hans var gift med Maria Götriksdotter från Thüringen i Tyskland och paret fick tillsammans flera barn, bland andra Henrik f.1615 som blev hammarsmed i Virå bruk, Björkvik. Henrik Hansson Schult var gift med Margareta Herfesdotter och fick sonen Anders 1640 som blev hammarsmed liksom sin far och farfar.
Paret fick även sönerna Göran f.1611 och Herman f.1620 Anders Henriksson Schult
Mormors farfars farfars farfars morfar Anders Henriksson Schult f.1640 blev först mästersven hos Jacob Falleij vid Ramnäs och Färna bruk i Västmanland. Han gifte sig två gånger – första äktenskapet med Elisabeth Piersdotter som avled 1673 och sedan omgift med min anmoder Catharina Johansdotter Cochois (Cosswa). Han fick sammanlagt tolv barn under sina båda äktenskap.
Barn i äktenskap 1 med Elisabeth Piersdotter: Katarina f.1663 Anna f.1665 Johanna f.1669 Herman f.1670 Maria f.1671 Brita f.1673
Barn i äktenskap 2 med Catharina Johansdotter Cochois: Elisabet d.1700 Johan f.1675 Anders f.1678 Henrik f.1680 Herman f.1680 Maria f.1685 Herman f.1687
Anders Schult var en skicklig yrkesman och blev med tiden hammarsmedsmästare och ålderman. Under sin livstid var han verksam vid flera bruk, bland andra Eds, Folkströms och Gryts bruk. När familjens bostad plötsligt en dag brann upp, hamnade familjen i ekonomiska svårigheter och Anders blev svårt skuldsatt. Han hamnade i konflikt med flera brukspatroner och valde till slut att avsäga sig sitt uppdrag i Hällestads bergslag.
Gryts bruk i Svennevad. Foto: Digitalarkivet/Örebro läns museum
Tack vare internet kan vi i dag släktforska framför datorn i hemmets lugna vrå. Så var det inte när mamma och jag började att gräva i vår historia 1990.
Sprang till biblioteket med mikrokort
Så mycket har förändrats och förbättrats sedan 1990 tack vare internet. När vi började släktforska var man tvungen att boka tid i bibliotekets släktforskarsal för att få tillgång till en speciell läsapparat som kunde läsa mikrokort. Mikrokorten, med de avfotograferade kyrkböckerna, beställdes från SVAR. Svensk arkivinformation, som var en avdelning inom svenska Riksarkivet. SVAR:s uppgift var att göra arkivhandlingar tillgängliga digitalt för allmänheten.
Lån av mikrokort från SVAR var en fantastisk hjälp för släktforskare.
En väldigt bra tjänst, men man var tvungen att veta exakt vilken församling, tidsperiod och vilka utdrag men ville kika på från de olika böckerna – husförhörslängder, församlingsböcker, vigsel-födelse eller dödböcker. Efter beställningen väntade man någon/några vecka innan de efterlängtade mikrokorten trillade ned i brevlådan. Sedan rusade man till biblioteket och läsapparaten för att inte missa den bokade tiden i bibliotekets släktforskarsal. Ofta helt i onödan då det visade sig att man hade beställt fel mikrokort.
Mamma köpte en begagnad läsapparat
Jag minns att mamma och jag sprang som två skottspolar fram och tillbaka till Västerås stadsbibliotek för att läsa mikrokort. Till en början trodde jag att det räckte bra om vi dokumenterade allt vi hittade på handskrivna pappersark. Så väldigt mycket skulle vi väl inte hitta inom den här lilla släkten, tänkte jag. Mamma var klok. Hon gick en kurs i släktforskning och fick mig att tänka om. Det här med släktforskning kändes inte så avancerat och omfattande när vi började men snart satt vi där med stora högar med handskrivna ark och dokument som vi på något sätt måste få ordning på. Mamma skrev antavlor för hand och varje ana fick en ansedel med uppgifter om just den personen. Hon köpte en egen läsapparat så att vi skulle kunna sitta hemma i lugn och ro och läsa kyrkböckerna. Det underlättade.
Vi dokumenterade allt för hand till en början…
Reste runt och sökte rötter
Mamma och jag reste ofta till Släktforskarnas hus i Leksand där vi hade möjlighet att sitta hela dagar och söka i de gamla kyrkböckerna. Vi reste även runt i bygderna där våra anfäder- och mödrar bott en gång i tiden. Vi hoppades få träffa människor som kunde berätta mer om de människor vi släktforskade om. Ibland fick vi en liten ledtråd, hittade gamla torp och gårdar där släkten bodde en gång i tiden. Ibland hittade vi bara en husgrund där det gamla torpet en gång hade stått. Resorna var väldigt värdefulla då vi fick möjlighet att se platserna och träffa människorna som bodde där.
Mamma och jag i Bladåker
Samma hantverk nu som då
Det var först efter sekelskiftet 2000 som jag insåg att datorn kan vara en väldigt bra hjälp vad gäller släktforskning, främst för att dokumentera och hålla ordning på släkten. Jag skaffade Min Släkt och senare Disgen som är fantastiska program för släktforskning. Min släkt ligger mig extra varmt om hjärtat då det är ett enkelt program som innehåller alla finesser jag behöver.
Sedan jag började släktforska 1990 har mycket hänt och det är så mycket enklare nu då kyrkböckerna finns tillgängliga via internet, men det är samma hantverk nu som då. Att släktforska är en hobby som kräver mycket arbete, engagemang och tålamod. Det går inte att hoppa över ett enda steg- då blir allt fel.
Slaget vid Helsingborg. General Magnus Stenbock. Målning av Gustaf Cederström
Vid 1700-talets början låg Sverige i krig med flera andra europeiska länder. Sverige hade tidigare erövrat Skåne som varit ett av Danmarks mest blomstrande områden men 1709 hade Danmark som mål att återta Skåne, Halland och Blekinge. På senhösten 1709 samlades en stor dansk flotta i Öresund. Den sammansatta danska hären under ledning av general Christian Ditlev Reventlow (senare tog general Rantzau över) bestod av 15 000 man. Vid det tillfället hade guvernören i Skåne, Magnus Stenbock inte mycket att sätta emot. Den svenska armén var i dåligt skick efter slaget vid Poltava och det fanns vid tidpunkten endast ett enda skånskt regemente, bestående av 1500 man, som var i stridsdugligt skick.
I början av december hade Danmark tagit kontroll över hela mellersta Skåne (förutom Malmö och Landskrona) och man hade som mål att inta flottbasen i Karlskrona.
General Stenbock ville inte ge upp utan strid och hade under kort tid samlat ihop flera svenska regementen som samlades i Småland. I februari 1710 hade man lyckats samla 16 000 man. De oerfarna soldaterna fick uniformer som hämtades från militärförråden och de övade dagligen strid på en frusen sjö innan striden gick av stapeln. Slaget vid Helsingborg stod den 28 februari år 1710 och föll väl ut för Sveriges del.
Min anfader Erik Matsson var en av de många män, utan militär erfarenhet, som antogs som soldater och skyndsamt begav sig till Växjö för att strida med general Stenbock. Erik var då 50 år gammal och levde ett lugnt liv i Uppland tillsammans med sin familj. Han fick soldatnamnet ”Enman” och begav sig iväg 1709. Erik överlevde striderna och kunde återvända hem till Uppland med hälsan i behåll. Men vid mönstringen 1715, när han blev ”munstrad” av greve och generalen Magnus Julius De La gardie så gick det inte så bra. Greven anmärkte nämligen på den gamle soldatens uniform. Tyvärr felades både Eriks byxor och väst och man antecknade att soldaten ”har guhl väst”.
Inför följande mönstring några år senare, valde Erik att stanna hemma. Han kände sig krasslig och tyckte nog inte riktigt att soldatyrket var hans ”grej” nu när han närmade sig de sextio. Han skickade istället sin son, ”för sin sjuk och ålderdoms skull”. Erik fick avsked trots att han inte närvarade personligen. Nu anmärkte generalen på midjebältet i uniformen som inte höll måttet: ”Erik Enman tjänt i 7 åhr förafskedas och dennesamma karlen Aprob: gehänget (midjebältet) odugligt”.
Erik avled vid 82 års ålder i Tuna, Uppland. ”Wart i tiänst på åtskilliga ställen. På sitt 34 åhr, gaf sig i egtenskap med Pigan Anicka Persdotter. Left i egtenskapet 50 åhr och aflat 9 barn. Tog frust emot et hemman i Enby och blef der i fråntagen till soldat. Bewistade Helsingborgsslaget 1709. Kom der ifrån med helsan hem och 5 åhr efter aflöst i — militiastaten, af sin Son Matz Enman. Och 1718 tog mot Prästegårds torpet Bodar, der han blef död siukdomen begyntes med wårk i axlarn och halsen som sedan steg til hiärtat. left 82 åhr”.
Slaget vid Helsingborg, tyskt kopparstick Källa: Wikipedia
Moragården på Skansen är en fyrbyggd gård. Foto: Johan Fredriksson
I vackra Härjedalen har släkten bott i många generationer. Högen i Lillhärdals kyrkby är en av få bevarade nordsvenska gårdar som är byggda i en fyrkant, så kallad ”fyrbyggd” gård. Denna gårdstyp var i forna tider vanlig i norra Sverige, Dalarna, Gästrikland och även i Finland och Norge.
Här bodde släkten en gång i tiden Foto: Härjedalens hembygdsförening
I Lillhärdal och Högen satte anfadern Peder Olofsson och hans hustru Karin Halvarsdotter bo i slutet av 1500-talet. På den tiden ville man gärna bygga gården för familjens trygghet, där allt det nödvändiga skulle finnas på nära håll. Gårdens fyrkant med de samlade byggnaderna fungerade som ett litet ”fort” som skyddade familjen mot det okända i utmarkerna.
Högen i Lillhärdal Foto: Visitsveg
På gården finns två boningshus samt byggnader för mat, foder, stall, ved, avträde samt loft- och vedbod. Gammelstugan vid gården Högen i Lillhärdal är den äldsta bevarade byggnaden och har blyinfattade fönsterrutor och dekorerade fönsterluckor av trä. Även ytterdörren är dekorerad.
Härbre på Högen år 1914. Foto: Jamtli
Källor: Härjedalens hembygdsförening, visitsveg.com, Jamtli, egen forskning
Zacharis vid Strömmen var fordom befallningsman på Björkevik
Anfadern Zacharias föddes år 1643 och var befallningsman på gården Björkvik, som förr i tiden skrevs Birkevik, i Östra Ryd, Södermanland. Befallningsman var på den tiden titel för en fogde som arbetade under landshövdingen, som i sin tur var kungens befallningshavande, i ett visst område.
Birkevik
Björkviks (Birkeviks) första ägare var Peter Tomasson som var häradshövding i Skärkind på 1300-talet. Under 1600-talet ägdes godset av familjen Oxenstierna där döttrar gifte sig med släkterna Soop, von Yxkull, Posse och Gyllencreutz. Beata von Yxkull (till Björkvik och Steninge) som föddes 1618 gifte sig med Erik Gyllenstierna, friherre Gyllenstierna af Ulaborg (Ule socken i Finland).
Björkviks herrgård från ovan, 1935. Foto: AB Flygtrafik
Släkten Gyllenstierna hade på sin tid hisnande många släktgrenar, så jag nöjer mig med att koncentrera mig på några få. Nils Gyllenstierna f. 1526 var riksråd och ståthållare och kom att bli stamfader för den friherrliga ätten Gyllenstierna af Lundholm. Nils var son till riddaren Göran Gyllenstierna och Kristina Nilsdotter Grip och var under sin livstid gift med Ebba Axelsdotter Bielke. Nils Gyllenstierna avled år 1601 på godset Fogelvik i Tryserum.
Flyttade till Fogelvik i Tryserum
Godset Fogelvik (Fågelvik) i Tryserum har medeltida anor och ägdes av släkten Gyllenstierna. På 1700-talet fanns många underliggande gårdar och säterier. Allt eftersom släkten Gyllenstierna växte genom att nya barn föddes i familjen, byggdes säterierna Vittvik, Löt, Kurum och Stjärnö.
Av någon anledning följde min ana, befallningsmannen Zacharias familjen Gyllenstierna till Tryserum och bosatte sig där på gården Strömmen under godset Fogelvik (på Vittvik).
Strömmen, som hade varit ett komministerboställe kallades ursprungligen Skrekkeström (av ”skräcka”, namnet för Skrakhona). Tillsammans med ännu okänd hustru fick Zacharias flera barn, bland andra Olof f. 1690 som är min ana. Olof stannade i Strömmen vid Fogelvik under hela sitt liv. Han var gift med Ingeborg Larsdotter f.1694 i Tryserum och tillsammans fick de barnen Zacharias f. 1726, Arvid Adam f. 1729, Maria f. 1731 och Lars f. 1734. Barnens dopvittnen var alla anställda på Fogelvik, exempelvis hovmästaren Kööl, magister Fikén, Jon Listher och jungfru Warg.
Foto: Helena Wijk
Finska rötter
Olofs hustru Ingeborg Larsdotter hade finska rötter och föddes på finntorpet Slätvik i Tryserum år 1694 som dotter till Lars, med okänt födelseår.
Margareta Gyllenstierna (af Fogelvik), var dotter till Nils Gyllenstierna. Margareta föddes 1689, ärvde Fogelvik och gifte sig med Arvid Horn (af Ekebyholm) f. 1664 i Finland. Genom giftet kom godset att ägas av familjen Horn af Kanckas. Margaretas son Adam (Horn af Ekebyholm) föddes år 1717 på Fogelvik.
Kanske kände min anmoder Ingeborg Larsdotter i Strömmen någon slags koppling till den finska familjen Horn på Fogelvik? År 1729 föddes Ingeborgs och Olofs son i Strömmen och döptes till Arvid Adam, efter ägaren och hans son på Fogelvik.
Adam Horn av Kanckas f. 1717 var son till Arvid Horn och Margareta Gyllenstierna av Fogelvik
Gårdarna Lindö, Händelö och Västerbyholm
De gamla godsen Lindö och Händelö i Östergötland kom i familjen Horns och Sperlings ägo då Carin Horn af Marienburg gifte sig med en Sperling. Gården Västerbyholm som hade ägts av familjen Somme på 1500-talet, övergick till släkten Natt och Dag och senare till Sten Arvidsson Sture, för att på 1700-talet vara i friherre Johan Adelsvärds ägo.
Foto: Helena Wijk
Män med fågelnamn
På 1750-talet dök det plötsligt upp flera män med Fågelnamn – Fogelberg och Fogelström – i S:t Johannes församling i Norrköping. (Ibland växlar namnen mellan -berg- och ström när de flyttar till ny församling). Personerna hade någon slags släktkoppling samt kopplingar till godsen Fogelvik, Lindö, Händelö och Västerbyholm.
Namnen Fogelberg och Fogelström dyker upp i Norrköping i mitten av 1750-talet. Min anfader Zacharias Fogelström, som då var laxfiskare vid Västerbyholms gård, blev far till mormors mormors mormors pappa, Lars (som kom att heta Fogelberg). Lars mamma var Elsa Persdotter Qvarfordt från Östra Eneby. Elsa avled i barnsäng några år senare och Zacharias gifte då om sig och flyttade från Norrköping till Västra Harg, där han fortsatte att fiska lax till adelsmännen i trakten.
När Lars föddes 1755 var herr Petter Fogelberg och mademoiselle Fogelberg dopvittnen
I Norrköping fanns även befallningsmannen Jeremias Fogelström från Tryserum på 1700-talet. Han var inspektor/befallningsman på Lindö herrgård.
Inspektorn på Händelö, Johan Lidmans och hh Lovisa Lundbergs dotter. Vittnen: …högvälborne Knut Leijonhufvud, inspektorn på Lindö Jeremias Fogelström, högvälborne fru grefvinnan Leijonhufvud f. Sperling, jungfrun Anna Catharina Schollin.
När Lars Fogelberg föddes 1755 var ett av hans dopvittnen Petter Fogelberg som under sin livstid var befallningsman/inspektor vid Västerbyholm och senare i Simonstorp samt vid Åsby i Kvillinge. Petter föddes omkring 1709 och var gift tre gånger under sin livstid – gifte 1 med Anna Margareta Lundberg, 2 med Margareta (Greta) Hallenia och 3 med Maja (Maria) Lena Håhl. Petter/Peter/Petrus avled i Ättorp, Kvillinge 1789 ”Gamle befallningsmannen vid Åsby och Simonstorp Petter Fogelberg, 80 år”
1754: Befallningsmannens på Västerbyholm Petter Fogelberg och hh Anna Greta Lundbergs dotter Ulrica. Vittnen: Ryttmästaren, välborne herr Johan Adelsvärd, ryttmästaren välborne herr Georg Gripenwald, högvälborne friherinnan Adelswärd, högvälborne friherrinnan Gripenwald.
Köhler och Qvarfordt
Namnet Zacharias är ett namn som ofta förekom i släkten Köhler så jag är övertygad om att ”min” Zacharias, befallningsman på Björkvik f. 1643 härstammade från denna släkt men jag kan tyvärr inte följa familjen bakåt i tiden då kyrkböcker saknas.
Zacharias sonson, Lars Fogelberg f. 1755 gifte sig med Elsa som var dotter till Elisabeth Vallentinsdotter Qvarfordt f. 1701, dotter till Vallentin Bengtsson Qvarfordt f. 1661 och Elsa Eskilsdotter Köhler f. 1675.
Familjerna Köhler och Qvarfordt följdes åt och det skulle vara så roligt att få veta varför man på denna släktgren plötsligt valde att ta ”fågelnamn” på 1750-talet och varför man var så trogna just Fogelvik och familjen(erna) som ägde gården.
Hör gärna av dig om du vet mer om familjerna eller har något tips. Allt, stort som smått är värdefullt: forskningwijk(at)gmail.com
Farfars morfar Torsten ägde bara några klädesplagg och en silverkrycka enligt bouppteckningen.
Härliga Härjedalen har en hisnande vacker natur och ett kargt klimat. Området gränsar till Norge, Dalarna, Hälsingland, Medelpad och Jämtland och tillhörde Norge ända fram till år 1645.
Enligt myten bodde nybyggaren Nils, som på sin tid kallades ”Annflogubben”, på ett berg där i Härjedalen. Marken där han bodde var så karg och frostnupen långt in på sommaren. En dag sådde Nils några korn på ett närbeläget berg och ropade högt till sin son i glädje: ”Du ser! dä börje glise (växa) på bärga!”. Familjen bestämde sig genast för att lämna Annflo och bosatte sig på det mer fruktbara berget strax intill, som kom att få namnet Glisberge (Glissjöberg).
Byn Glissjöberg ligger cirka 20 kilometer från Sveg, vid Svegsjöns norra sida och där bodde min släkt i flera hundra år. ”Annflogubben” må ha tyckt att ”Gliseberge” var rena rama paradiset i jämförelse med det karga fjäll han dittills hade bebott, men det var tuffa tider även på det nya berget, med bistra vintrar och kyliga somrar.
Att läsa gamla bouppteckningar kan berätta mycket om våra anfäders- och mödrars liv och intressen. Min farfars mormors farmor hette Gertrud Tholsdotter och bodde i Glissjöberg hela sitt liv och gick bort där 1863. När man läser hennes bouppteckning kan man se att hon under sin livstid helst klädde sig i fårskinnspälsar och skinnkjortlar. (Kjortel är en gammaldags benämning på klänning/tunika). Till och med Gertruds vardagströjor var fodrade med värmande fårskinn. Hon ägde även ett randigt förkläde och en klänning av bomull, som förmodligen användes under varma sommardagar.
Renhudar, lammskinnsfällar och fårskinnsfällar med täcken samt en liten kamin ägde Gertrud i Glissjöberg.
Det mesta i Gertruds bohag vittnar om hur viktigt det var att försöka skapa värme i en kall tillvaro. Hon ägde en liten kakelugn samt diverse renskinn, lammskinnsfällar och fårskinnsfällar. Gertrud ägde även ullkorgar och en spinnrock där hon spann garn av ullen, vävde tyg och sydde kläder. Hon tyckte om att läsa böcker och enligt hennes bouppteckning ägde hon flera böcker samt glasögon. Därtill en plånbok och en ”slantpung”.
Torsten Enersen Kornberg var min farfars morfar och bodde också i Glissjöberg, men några värmande renskinn och fårskinnspälsar verkar han inte ha ägt. Han byggde ett hus i Glissjöberg där barnen bodde men Torsten bodde själv i uthuset/ladugården fram till sin död 1940. Då ägde han bara sina kläder, sin silverkrycka och ”ett mindre tillbygge” (ladugården). Fem år senare deklarerade hans dotter Anna att fadern även ägde egendomen Glissjöberg 2:4, ”ett mindre skogsskifte om 2,5 mantal”.
Huset som Torsten byggde t.h och ladugården där han bodde t.v
Bouppteckning 1940
Min farfars mamma Anna Matilda Kornberg var den siste i vår släkt som bodde i Glissjöberg. Hon gick bort 1949 och enligt bouppteckningen ägde hon diverse renskinn, konserveringsapparater, möbler, gamla kläder, 1 ko, 7 höns och en andel i Härjedalens konsumtionsförening a´ 100: – samt 500:- i kontanter.
Torstens 80-årsdag. Hela familjen Kornberg- Erik Kornberg med hustru, Torsten Kornberg., Manne Kornberg? Farfars mamma Anna Matilda längst t.h och farfar Gustav står bredvid henne.
Fem år efter Torsten Kornbergs död uppgav dottern Anna att fadern även ägde huset Glissjöberg 2:4 där hon då bodde med sin familj.
Farmor Margit var 8 år när hon insjuknade i spanska sjukan. Hon överlevde men blev döv i sviterna efter sjukdomen. Foto: Privat
Åren 1918-1920 dog närmare 40.000 svenskar i den pandemi som kom att kallas spanska sjukan. Flest invånare avled i Jämtlands län där man tror att det isolerade läget kan ha bidragit till att invånarna hade bristande immunitet mot influensa. I norrländska glesbygden var det även sämre kommunikationer samt brist på sjukvård, som möjligen också bidrog till det stora antalet döda.
Till skillnad från många andra sjukdomar var det främst de unga och starka som insjuknade i spanska sjukan. Viruset hade en förmåga att aktivera immunförsvaret och orsaka svåra skador på lungvävnaden, vilket hos många drabbade ledde till bakteriell lunginflammation.
Mellan 50 och 100 miljoner världen över beräknas ha dött av spanska sjukan. Foto: National Museum of Health and Medicine, Washington, USA/Wikipedia
Sjukdomen spred sig över världen
De första fallen av spanska sjukan rapporterades i den franska hamnstaden Brest där en grupp soldater plötsligt insjuknade. Inom loppet av några dagar spreds sjukdomen till Afrika, via en hamn i Sierra Leone och pandemin var ett faktum. När den spanske kungen Alfons XIII insjuknade spreds nyheten över världen och den mystiska sjukdomen fick namnet spanska sjukan. Som med många andra epidemier som drabbar människa, tros även denna ha uppstått i möte mellan djur och människa. Spanska sjukan, eller ”spanskan” som den också kallades var en svår epidemi till följd av ett muterat virus som kom att få förödande konsekvenser. Sjukdomen spreds över världen i tre stora influensavågor, med kulmen i oktober 1918. Man beräknar att mellan 50 och 100 miljoner människor miste livet på grund av spanska sjukan, runtom i världen.
Sommaren 1918 kom smittan till Sverige och man tror att den kom hit tillsammans med båtresenärer som anlänt till Göteborgs hamn, från England. Inom några få veckor hade människor över hela landet insjuknat i den farliga influensasjukdomen och i Jämtland var det många som avled. Många av de människor som överlevde drabbades av bestående men, till följd av sjukdomen.
När spanska sjukan kom till Sveg
Min farmors mamma, Dora Emerentia Rödlund drev ett pensionat och kafé i Sveg när spanska sjukan plötsligt slog ned som en blixt från klar himmel och drabbade den lilla orten på hösten 1918. En av de första som insjuknade var Doras make, Oscar. Han överlevde sjukdomen, men hans gode vän, som insjuknade samtidigt, hade inte samma tur och avled efter en vecka.
Farmors mamma Dora (t.v på fotot) drev ett pensionat och kafé i Sveg när spanska sjukan plötsligt drabbade den lilla orten år 1918. Foto: privat
Även min farmor Margit som var 8 år när hon insjuknade i ”spanskan” överlevde, men blev döv till följd av den hjärnhinneinflammation hon drabbades av. Vid tiden för pandemiutbrottet i Sveg var det familjeägda pensionatet fullbelagt med gäster som säsongsarbetade i trakten och Dora tog hand om alla de skogsarbetare och rallare som låg sjuka på sina rum. Hon klarade sig mirakulöst från att själv insjukna i den smittsama sjukdomen.
Gammelfarmor Dora har berättat om tiden då spanska sjukan kom till Sveg: ”Det var en mycket svår tid då man hade ansvar för sjuka familjemedlemmar och även för inneboende som insjuknade. En gång låg elva stycken stora, starka karlar sjuka och hjälplösa. Jag, som husmor måste se till att ordna både mat och medicin. På den tiden var det inte så välordnat inom sjukvården.”
Spanska sjukan och medföljande lunginflammation dominerade som dödsorsak i Svegs dödbok år 1918.
Min morfar fick en dotter flera år innan han gifte sig med min mormor. Han var trolovad med hennes mamma. Under många år har jag sökt efter min mammas halvsyster men har inte lyckats hitta hennes familj förrän nu. Systrarna föddes i Uppsala med tio års mellanrum och de har samma far, men fick tyvärr aldrig möjlighet att träffas och lära känna varandra då mammas syster gick bort för några år sedan. Men om några veckor ska vi träffa hennes fina familj.
Min mammas halvsyster var trolovningsbarn enligt födelse- och dopboken.
Mamma och hennes syster hade så mycket gemensamt – vänliga och konstnärliga själar som gärna målar tavlor i olja & akvarell, som alltid sätter barnen (och barnbarn-och barnbarnsbarn) främst och älskar naturen, blommor och handarbete. Mamma är så lycklig att hon nu har hittat sin syster och själsfrände genom släktforskningen och ser fram emot att få träffa sin systerson och hans familj.
Mamma GunBritt Bure
Vi hittade mammas systers familj genom Arkiv Digitalsfantastiska register som är en riktig skattkammare för oss som släktforskar.
– Här kan man söka anorna genom kyrkoarkiven – samtliga födelse- och dopböcker, husförhörslängder, församlingsböcker, vigsel- och dödböcker, in- och utflyttningslängder, bouppteckningar m.m. m.m.
– Genom Arkiv Digital får man även möjligheten att följa familjerna framåt i tiden genom folkbokföringsregister t o m 1985 vilket ökar chanserna att hitta släkten.
Collégiale Sainte-Croix de Liège Foto:Emmanuel Brunner
I början av 1600-talet föddes anfadern Jean Drouguet/Drougge i Belgien och som många andra valloner valde han att emigrera till Sverige när duktig arbetskraft efterfrågades här. Flera krig pågick vid den tiden i Europa och genom investeringar av affärsmannen Louis De Geer från Liège i östra Belgien kom järnbruken att bli en blomstrande industri i Sverige, där stångjärns- och kanontillverkning blev själva navet i verksamheten.
De Geer – protestantisk hugenott med blomstrande affärer
Louis De Geer var protestantisk hugenott och född i Belgien. Han flydde till Holland på grund av religionsförföljelser och kom sedermera till Sverige som affärsman. Han anställde gärna landsmän som delade samma religiösa övertygelse och snart flyttade flera vallonfamiljer till Sverige och bruken här.
Här har jag skrivit lite mer om den religiösa övertygelse som många valloner delade på den tiden.
Till bruken i Uppland kom mina förfäder med släktnamnen Dubois och Pousette. Till Finspångs bruk i Östergötland kom anfäderna Qvarfordt och Köhler. Anders Qvarfordt var smältare och fick anställning där han bland annat hade som arbetsuppgift att ”utfodra och logera de Geers valloner” enligt kontraktet.
Louis De Geer 1587-1657
Vallonerna talade en fransk dialekt som hade starka inslag av det tyska språket och svenskarna hade svårt att återge deras släktnamn i skrift. Namnet Dubois (de bois) betyder ”från skogen” och det namnet lyckades prästerna tyda ganska väl, men namnet ”Pousette” förvandlades gärna till ”Poncet” och släktnamnet ”Le Chotton” blev till ”Kotton”. Släktnamnet ”Drouguet” blev till ”Drogge/Drugge/Drygge” i kyrkböckerna.
Jean Drougge – anfader till stor släkt med många grenar
Anfadern Jean Drouguet var en duktig smältare och kolare. Han var gift med Marie Gauchet född i Liege, Belgien och paret fick tillsammans sonen Jean f. 1617. Jean Drouguet kom till Sverige på kontrakt för Louis de Geer och kom att arbeta vid smedjorna här under hela sitt liv. Han fick i sin tur en son, Louis f.1640 vid Forsviks bruk, Undenäs, som blev hammarsmedsmästare. Louis Drougge arbetade bland annat vid Forsviks bruk, Laxå bruk i Örebro län (Lassåna bruk) och Dömle bruk i Forshaga, Värmland. (Obs! Uppgifterna om de första anorna i släkten måste dubbelkollas)
Drougge är en smedssläkt som har många släktgrenar. Via Örebro och Värmland kom släktgrenar till Söderfors i Tierp, Uppland och det finns även många ättlingar i Norrbotten. Släkten har även grenar i Finland, Norge och USA.
Rurik och hans bror landstiger vid Ladoga. målning av Viktor Vasnetsov
Rurik (Rørikr) föddes på 800-talet och var en av många nordmän, så kallade varjager som bosatte sig i rusernas land i Östra Europa. Rurik och hans landsmän kallade den stora handelsstaden Novgorod i nordvästra Ryssland för Holmgård. En nordman som bosatte sig där kallades för варѧгъ, varjager eller væringr.
Enligt Nestorkrönikan som tecknades av munken Nestor f. 1056 i Ryssland bjöds Rurik in till området i hopp om att styra upp i en kaotisk tid. ”Vårt land är stort och rikt, men det finns ingen ordning i det. Kom och var furstar över oss.” Det är svårt att tro på detta men det vi i alla fall vet är att Rurik, tillsammans med sina bröder Signjot och Torvard tog makten och Kievriket (Kievrus), den första slaviska staten uppstod strax därpå. Ruriks ättlingar bredde med tiden ut sig i området och kom att härska där mellan år 862 och 1598.
Ingegerd Olofsdotter – heliga Anna av Novgorod är helgon inom den Rysk-Ortodoxa kyrkan.
”Den äldste, Rurik, bosatte sig i Novgorod, den andre, Sineus (Signjot), bosatte sig vid Beloozero, och den tredje, Truvor (Torvard), i Izborsk. Och efter dessa varjager fick det rusiska landet sitt namn: folken i Novgorod är av varjagisk släkt, tidigare var de slaver. Två år senare dog Sineus och hans bror Truvor. Och Rurik tog makten och förlänade åt sina män olika städer – en fick Polotsk, en Rostov och en annan Beloozero. I dessa städer är varjagerna inflyttare, medan de ursprungliga invånarna i Novgorod var slaver, i Polotsk krivitjer, i Rostov merer, i Beloozero vepser, i Murom muroma; och över dem alla härskade Rurik”.
Rurik. Målning av H. W. Koekkoek
Rurik var min mm fm mf fm mf mf mf mf ff mf mf mm mf ff ff men när det gäller anor så här långt tillbaka i tiden är det näst intill omöjligt att bekräfta sanningshalten i ”pappers-släktforskningen”. Här kan DNA-släktforskning vara en stor hjälp. Sedan några år tillbaka finns släktens DNA med i ”Russian Nobility” en DNA-grupp med hundratals ättlingar till Rurik.
I äldre tider kallades en mans fästmö ofta för ”fästeqvinna” i kyrkböckerna. En fästekvinna var en kvinna som blivit lagligen trolovad och därmed bunden och ”fäst” vid sin tilltänkta make och bara bröllopet återstod nu för att knyta ”hymens band” ordentligt. Föreställningen om ”hymens band” har sina rötter i den romerska mytologin där Hymenaios/Hymen, äktenskapet gud, illustrerades av en ung man som bar en fackla. Hymen har även varit synonymt med kvinnans ”mödomshinna” genom tiderna.
Hymen, äktenskapets gud var en ung man med en fackla i den romerska mytologin
Kyrktagning
Genom kyrktagning, som också kallades ”en moders tacksägelse”, ”kyrkogång” och ”absolution” välkomnades modern (och barnet) åter till församlingens gudstjänstgemenskap sex veckor efter förlossningen. Kyrktagning var ursprungligen en reningsritual och rötterna återfinns i bibelns gamla testamente där en kvinna ansågs vara oren i 40 dagar efter förlossningen.
För de ogifta mödrarna som inte var ”fästeqvinnor” var det andra regler som gällde. Dessa kvinnor ”skriftades” istället för att kyrktagas och var tvungna att stå på sina bara knän på kyrkgolvet. En kvinna som hade genomgått kyrktagning/absolution fick anteckningen ”abs” i församlingsbocken och de ogifta mödrar som inte genomgått detta fick anteckningen ”ej abs”.
Min morfars mormor födde flera barn utom äktenskap men blev inte kyrktagen. Noteringen ”ej abs” i församlingsböckerna följde henne livet ut.
Trolovning var förr en överenskommelse mellan man och kvinna som var rättsligt bindande. Barn som föddes i ett sådant förhållande kallades trolovningsbarn. Läs gärna mer om det i ett tidigare inlägg som du hittar genom att klicka här.
I Sverige var lönskaläger ett brott från senare delen av 1200-talet fram till 1864. Sexuellt umgänge skulle endast ske inom äktenskapet varför utomäktenskapliga förbindelser straffades hårt. Lönskaläge, när två ogifta personer hade en sexuell relation, var ett brott fram till år 1864 men från och med år 1810 slapp man straff, åtminstone de första två gånger som detta brott begicks.
Det var inte så lätt att bevisa att brott hade begåtts men när den utomäktenskapliga förbindelsen resulterade i graviditet sågs detta som bevis. Straffet var oftast böter men om ekonomiska medel saknades kunde spöstraff utdömas istället. I 1734 års lag, Missgärningsbalken 53 kap. 1 § var följande inskrivet: ”Lägrar ogift man ogift qvinna böte mannen tijo daler och qvinnan fem.” Om de anklagade valde att gifta sig efter lägersmålet blev straffet endast böter för ”otidigt sängelag”.
Målning av Giuseppe Mentessi
År 1805 inställdes den ogifta pigan Christina till vintertinget, anklagad för lönskaläger. Christina hade då fött en liten dotter som avlidit, endast en månad gammal. Då den anklagade modern själv inte kunde närvara vid tinget skrev hon ett brev där hon förklarade att hon inte kunde uppge faderns namn: ”Jag tillstår mitt fel och underkastar mig derför laga böter, men kan omöjligen upgifwa namn eller hemvist på lägersmannen…” Året därpå födde Christina ännu ett barn och inkallades till sommartinget, anklagad för lönskaläge. Åter igen skrev hon ett brev: ”Jag erkänner mitt begångna Brott för andra gången och hwilket jag i största ödmjukhet afbeder, kan således icke annat, än underkasta mig de Böter som lag förmår, men att uppgifwa namn eller hemwist på lägersmannen, den jag uti en händelse träffade uppå Rudu frälseägor är för mig aldeles omöjligt, häldst jag icke det fådt weta, eller honom någonsin sedan sedt…..”
Under många år hade Christina ett förhållande med samme man och de fick tillsammans sju barn men de gifte sig aldrig. Först när parets femte barn föddes uppgav hon faderns namn.
Sedan 1 februari 2018 är materialet i Riksarkivets digitala forskarsal tillgängligt för alla, helt kostnadsfritt. Här finns över 100 miljoner digitala arkivhandlingar och för oss som släktforskar är det en riktig ”guldgruva”. I min egen släktforskning använder jag SVAR samt (ibland) Arkiv Digital, som tillsammans ger mig tillgång till allt jag behöver.
Du som är intresserad av att fördjupa dig inom speciella forskningsområden, exempelvis häxprocesserna, kan hitta mängder av intressanta handlingar via fliken ”specialsök”.
I Norge har det varit gratis att släktforska i de gamla kyrkböckerna de senaste 20 åren. Om du, liksom jag, har rötter i Norge, är Digitalarkivet en riktig skattkammare.
Till Finspångs bruk i Östergötland kom mina anfäder med släktnamnen Qvarfort och Köhler under 1600-talet. Flera krig pågick vid den tiden i Europa och genom investeringar av affärsmannen Louis De Geer från Liège i östra Belgien kom Finspång att bli en blomstrande industri där stångjärns- och kanontillverkning blev själva navet i verksamheten. De Geer erbjöd landsmannen Willem De Besche att arrendera bruket och man anställde främst smeder från hemtrakterna.
Mormors mm mf mm ff far, Anders Qvarfort var smältare och fick anställning hos Louis de Geer där han bland annat hade som arbetsuppgift att ”utfodra och logera de Geers valloner” enligt kontraktet. Flera av Anders barn blev hammarsmedsmästare och släkten kom att stanna kvar i Östergötland i många generationer.
Mormor Elsa Lovisa f.1903 i Norrköping.
Mormors mormors farmor hette Elsa Persdotter och föddes år 1730 på Himmelstalunds slott i Norrköping. På moderssidan härstammade Elsa från de tyska hammarsmeder som kom till järnbruken i Östergötland i början av 1600-talet. Elsa gifte sig med laxfiskaren Zacharias Fogelberg och paret kom att bo vid Västerbyholms gård i Norrköping en tid. Elsa avled i barnsäng endast 26 år gammal.
Regnaholms slott vid sjön Regnas norra sida hette ursprungligen Båtstorp.
Foto: Sinikka Halme
Mitokondrie-DNA är en DNA-sträng som finns i cellernas bränslestationer, mitokondrierna. Mitokondrie-DNA som även kallas mtDNA, ärvs från modern – både till döttrar och söner – men det är bara döttrar som kan föra mtDNA vidare. Den mitokondriella DNA-strängen är en exakt kopia av moderns och förändras väldigt långsamt över tid. Därför bär både män och kvinnor samma mtDNA som de kvinnliga anorna har burit i tusentals generationer på den raka moderslinjen.
En haplogrupp kan beskrivas som en mtDNA-familj, eller grupp, som har en gemensam anmoder, som levde på en viss plats vid en viss tid. Haplogrupp U5, som jag tillhör, liksom min mamma och hennes förmödrar, har spårats till södra Asien. Personer med den här haplogruppen tros ha invandrat till Skandinavien när inlandsisen smälte. Man tror att dessa människor var jägare och samlare. I dag är det endast ca 10 % av skandinaverna som tillhör U5, men nästan hälften av samerna och en femtedel av finländarna tillhör denna mtDNA- haplogrupp.
Den äldsta kända ana på min raka moderslinje var en kvinna som hette Karin Pedersdotter. Karin, som var min mm mm mm mm mm, föddes 1654 på Regnaholms slott i Östergötland och det är från henne vi har ärvt haplogruppen U5. Det är svindlande att tänka sig att Karins och hennes kvinnliga förmödrars mtDNA har ärvts vidare, generation efter generation i nästan oförändrad form. Eftersom även jag är mor till en dotter så kommer det kanske att ärvas vidare genom hennes barn en gång i tiden…
Karins föräldrar hette Peder Håkansson och Elisabeth. Peder föddes i Floda, Södermanland.
Vet du kanske något mer om familjen? Kontakta mig gärna i så fall. Alla upplysningar, stora som små, är av intresse: forskningwijk(snabela)telia.com
Illustration: Helena Bure Wijk mtDNA haplogruppen U5 tros vara 55- 60 000 år och tillhörde ursprungligen en jägar/samlarkvinna i södra Asien som fick en dotter, som i sin tur fick en dotter och hon, i sin tur…
Mina U5-förmödrar:
Elisabeth NN på Regnaholm
Karin Pedersdotter
Elisabeth Svensdotter
Ingrid Andersdotter
Brita Andersdotter
Ingrid Kullström
Anna Catharina Fogelberg
Lovisa Dahlberg
Kristina Lovisa Persdotter
Elsa Lovisa Andersson
Gun Britt Bure
Helena (jag)
Sedan februari i år är det gratis att forska i Riksarkivets digitala arkiv, SVAR. Digitala forskarsalen är en gigantisk skattkammare för alla som vill släktforska. Här följer en liten enkel ”Kom-igång-guide”.
1)Söka efter specifik person Min farmor Margit Alice föddes 1910 i Ytterlännäs, Ångermanland. Jag väljer fliken ”person” och skriver in de uppgifter som jag känner till. Här får jag veta att hennes föräldrar hette Alfonso Hans Gustaf Söderman och Dora Emerentia Rödlund, deras födelsedata och var de bodde…
2) Söka i arkiv
Nu när jag fått veta mer om familjen samt var de bodde kan jag forska vidare under fliken ”arkiv” och församlingsböcker…
3) Söka i kyrkböcker Församlingsböckerna kan ge många upplysningar om familjen. (Här använder jag Arkiv Digital).
Här får man exempelvis veta om familjen har flyttat och kan följa släktingarna vidare genom in- och utflyttningslängder samt församlingsböcker…
Födelseböcker kan ge värdefulla upplysningar om familjen. Bland annat dopvittnen/faddrar som ofta var släktingar…
4) Fliken ”specialsök” i SVAR Här finns bland annat domstolsarkiv, arméns rullor, trolldomskommissionens anteckningar, mantalslängder, frigivna straffångar m.m.
Den förste kände anfadern i vallonsläkten Dewall var Johan som kom till Sverige på 1620-talet. Johan städslades som snidverkssmed på myntverket i Säter, Dalarna och kom med tiden att få många ättlingar och den talrika ”Gålsjö-grenen” har idag många levande ättlingar. Namnet de Waal har anor från 1400-talet och betyder kort och gott ”vallonen” på flamländska. Namnet uttalades med ett kort a-ljud varför man tidigt började stava namnet Dewall/Devall i kyrkböckerna. Myntsmeden Johans efternamn skrevs de Waal (Dewaal) med den ursprungliga nederländska/tyska stavningen.
Säters myntverk
Säters myntverk anlades på 1620-talet då kung Gustav II Adolf hade lyckats rekrytera den tyskfödda Govert Silentz som kunde konsten att raffinera råkoppar till smidbart så kallat ”garkoppar”, som användes till beklädnad på kyrkors och slotts tak. Kungshyttan i Säter kom att bli garmakeri och även myntverk 1624 och strax därpå anställdes Johan de Waal. Namnet de Waal har anor från 1400-talet och betyder kort och gott ”vallonen” på flamländska.
Johan de Waal avled år 1666 i Avesta, dit myntverket i Säter då hade flyttat sin verksamhet. Genom kyrkböckerna kan man se att Johans barnbarn och hustru avled något/några år före honom. I december 1660 skänkte han nämligen testamentespengar till kyrkan efter sitt sonbarn, och några år därefter, våren 1665, gav han testamentespengar efter sin hustru.
Smedssläkt med många grenar
Johan de Waal hade flera barn. Den äldsta sonen Olof Dewall f. 1624 blev smed, liksom sin far och bosatte sig i Romfartuna, Västmanland. Även sonen Erik Dewall som föddes 1633 blev smed. Han gifte sig med Karin Matsdotter. Erik är nämnd i mantalslängder för Avesta åren 1663–86 då han var snidverkssmed, ”snewärkssmed”. Erik flyttade sedermera till Färna Bruk i Gunnilbo i Västmanland där han kom att arbeta som spiksmed.
Gålsjöbruk Foto: Y-mannen
Eriks son Johan f. 1662 blev hammarsmed i Karbenning (Högfors bruk) och hans son Erik f. 1692, liksom hans söner, var verksamma vid Gålsjö bruk i Västernorrland. Gålsjögrenen av släkten Dewall kom att bli stor med tiden. Det finns även en gren genom Eriks son Abraham f. 1708, som stannade kvar i Karbenning. Namnen Fahlén, Kallin och Löfgren, liksom det norska släktnamnet de Wahl är alla sprungna ur ”Gålsjö-grenen”.
Vet du mer om släkten de Waal/Dewall? Kontakta mig gärna: forskningwijk (at) gmail.com
Källor: Egen forskning, de Valska släktföreningen, Svenska numismatiska föreningen (Säters myntverk 1624- 1642) och Conny Ulf Ingelsson
Anfadern Muircheartach O´Lochlainn var kung av Tir Eoghain och Irland för länge sedan. Bild: Wikipedia
Nomader, bråkiga småkungar och nordiska sjörövare
Keltiska stammar började invandra till Irland omkring 500 f Kr och gaelerna kom attsätta sin prägel på språk och kultur. Irland var på den tiden uppdelat i flera kungadömen och man låg i ständig fejd med varandra. Befolkningen i Irland bestod till största delen av nomader samt småkungar som byggde herresäten med målet att utvidga sina domäner än mer. De keltiska kungarna styrde enväldigt sina egna små kungariken och var väldigt splittrade sinsemellan.
Mot slutet av 700-talet kom vikingarna till Irland och tog över stora landområden, främst längs kusterna, som förblev ockuperade under kommande 200 år. Vikingar (víkingr) var fornnordiska bönder, sjörövare och upptäcktsresande som for i ”viking” med sina skepp (sent 700-tal till 1100-talet e.Kr). Man låg bland annat i bakhåll med sina skepp i vikar och genomförde på så sätt överrasknings-plundringar och räder. Man grundade under denna tid Irlands första städer, bland annat Dublin, Cork och Limerick. Dublin var under denna tid en blomstrande vikingastad
Bildsten med skepp 800-1099 Foto: Bengt A. Lundberg/SHM
Ett nytt styre
Till slut lyckades de keltiska kungarna enas och besegrade vikingarna år 1014 vid Clontarf, men inre strider fick kelterna på fall 150 år senare. Engelska normander var intresserade av den outnyttjade tillgången på bördig mark. På en keltisk kungs begäran kom en normandisk greve, känd som Strongbow, till Irland på 1170-talet och med sig hade han en stor militär armé. Hans avsikt var att upprätta en egen monarki på ön. Den engelske kungen, Henrik II, motsatte sig detta och införlivade istället Irland i sitt eget rike. Det direkta engelska väldet inskränkte sig emellertid till områden vid östkusten. Vikingarna försökte ta tillbaka Dublin, men lyckades inte med detta.
Det irländska släktnamnet O´Lochlainn(Mc Lochlainn) anknyter till Skandinavien och speciellt till norska vikingar (sjörövare) på det gaeliska språket. Ordet ”llychlyn” betyder ”land av sjöar” eller ”land av träsk”. Domhnal Lochlainn, f. 1048 var min anfader och han var även kung i Irland en gång i tiden.
Inskription: ”Be för Domnall Ua Lochlainn på vars beställning denna klocka tillverkades” Bild: Wikipedia
Mytiska sjöodjur, merovinger och den helige graal
”Franker” nämns i romerska källor först vid mitten av 200-talet e kr, som namn på flera olika stammar i nordvästra Germanien. Deras egentliga expansion började från och med 480-talet då de gick över Rhen och in i Gallien och bildade ett eget rike under kungar av den merovingiska ätten. Klodvig var det första stora namnet bland dem.
Frankernas förste ledare var den mytomspunne Klodvig (Chlodio) och det är hans son, Merovech, som har givit namn till den ”långhåriga” merovingiska ätten. Merovingerna, som påstås ha haft övernaturliga förmågor, ville gärna härleda sina rötter till ett mytiskt och övernaturligt ”sjöodjur” och påstod själva att de bara var människor till hälften. Här kan du läsa mer om merovingerna i släkten.
I böcker som ”Heligt blod, helig graal” (Lincoln och Baigend 1982) och ”Da Vinci koden” (Brown 2003) framförs en teori om att Jesus från Nasaret i själva verket fick ett barn tillsammans med Maria från Magdala (Maria Magdalena), som fördes till Frankrike i all hemlighet. Enligt denna myt är ”den helige graal” inte något fysiskt föremål utan symbolen för Maria Magdalenas livmoder som förde ätten vidare.
Jesu mest älskade lärjunge är enligt bibeln Johannes, men alla kan se att den lärjunge som sitter intill honom är en kvinna (Maria Magdalena), menar bland andra författaren Dan Brown i boken ”Da Vinci koden”. Målning av Leonardo da Vinci
Enligt böckerna har denna ätt genom tiderna varit utsatt för massiva hot från hemliga falanger inom den katolska kyrkan, då sanningen, om den kom ut, skulle omkullkasta hela den kristna grunden där man utgår från att Jesus var en ogift man som inte hade några barn. Till beskydd har ätten genom tiderna haft starka grupperingar såsom Prieuré de Sion (Sions priorat) på sin sida.
Sigillring, Childeric I Bild: Wikipedia
All släktforskning som sträcker sig längre tillbaka än kyrkböckerna (1500-tal) måste man ta med en jättestor nypa salt.
Pierre Couchois föddes år 1550 i Vallonien. Han kom att bli anfader till släkten Couchois Grandpré vars ättlingar idag bildar ett stort, yvigt släktträd med många spretande grenar. Trädet grenar bland annat ut sig i släkterna Anckarswärd, Adlersparre, Gripenstedt, von Essen och Gevert på vissa håll.
Pierre föddes ca 1550, blev kolare och gifte sig med Jeanne Thiery. Paret fick tillsammans många barn. Jag trodde att paret endast fick barnen Jean, Ron och Nicolaes, men jag hade fel och uppdaterar därför detta blogginlägg (2023-07-31).
Många barn
Pierre Grandpierre Cochois avled 1634 i Finspång. Den duktige forskaren Kjell Lindblom presenterar familjen i boken Nordisk Vallongenealogi, del I och II. Arvskiftet efter Pierre år 1634 visar en behållning i boet på 1877 livre och 12 sous. Hans hustru ärver hälften av summan och den andra hälften delas mellan de efterlevande barnen (eller barnbarnen) som är 8 till antalet. En av parets söner, Francois, är försvunnen och hustrun får därmed ärva hans andel. De övriga sju befinner sig i Sverige och får sin andel av arvet.
Släkt med rötter i Normandie
Namnet skrivs omväxlande Couchois – Caussoy – Coussoy – Cochois och Cosswa i de gamla handlingarna så det är lätt att bli lite yr i huvudet när man forskar. Det finns uppgifter om att släkten kan ha sina rötter i Caux, Normandie men det är svårt att hitta källor som kan verifiera detta.
Corne de Turenne du château-fort et pont sur la Semois. Foto: Jean-Pol Grandmat
Kolarfamilj med adliga grenar
Sonen Jean f.1575 tecknade först kontrakt som kolare i Amsterdam, Nederländerna men kom sedan till Sverige och Finspångs bruk i Östergötland. Sonen Nicolaes f.1580 blev kolare i Finspång, Östergötland och gifte sig med Florens le Moine och fick flera barn. Parets sonsons sonsons son, lantmarskalk Michael Cosswa f.1742 adlades med namnet Anckarswärd år 1772.
Michael Cosswa Anckarswärd f.1742 Bild: Mikko Laakso
Källor: Nordisk Vallongenealogi, del I och II, av Kjell Lindblom, Bertil IW Kjelldorff, Smedsskivan, Riddarhuset, Järnrötter/Bitte Wikinskiöld och egen forskning
”Att förstå allt är att förlåta allt”, skrev den franske författaren Anne Louise Germaine de Staël på 1700-talet. Även om vi inte kan förstå allt och inte kan förlåta allt, så finns en viktig poäng där.
Anne Louise Germaine de Staël var en fransk författare f. 1766, d. 1817
Min mormor Elsa Lovisa föddes 1903 i Norrköping som barn nummer sju i en syskonskara med tretton barn. Under sin livstid födde hennes mamma nitton barn, men det var långt ifrån alla som levde till vuxen ålder.
Jag minns min mormor som extremt petnoga vad gäller städning, matlagning och hushållsgöra. Allt skulle göras rätt (och på mormors sätt, som var det enda rätta, enligt henne själv) och under hela min barndom städade och fejade min mamma hos mormor. Hon manglade lakan och krusade örngottsfransar enligt konstens alla regler. Den som gjorde fel blev mormors bittra fiende men mamma var tålmodig, duktig, följsam och noggrann. Mormor accepterade och krävde mammas hjälp men visade aldrig sin dotter någon kärlek. Inte ens en klapp på handen, eller en vänlig smekning på kinden i förbifarten. Ingenting.
Mormor
Det var som om kärleken fanns i det ständiga förmanandet och dömandet. I klandret. Det fanns alltid något mer som borde göras både mer och bättre. Där fanns alltid många fler lakan som skulle manglas ännu mer noggrant och örngottsfransar som skulle krusas än mer. Man var aldrig god nog och kunde aldrig slappna av. Det fick min mamma och hennes syskon alltid känna.
Genom släktforskningen har vi fått veta mer om mormor och hennes släkt och förstår nu vad hon hade att tampas med. Livet var ingen dans på rosor och mormor gjorde det allra bästa hon kunde, med de förutsättningar hon hade.
Kolmården Foto: Helena
En rättskaffens man
Mormors morfars pappa, Per Gustaf Nilsson var ”en rättskaffens man” enligt kyrkböckerna. En rättskaffens man var en oklanderlig person. När inte ens prästen hade något att klaga på, så det var ju ett väldigt bra betyg. Med läskunnigheten var det lite si och så på landsbygden förr i tiden men Per Gustaf och hans anfäder- och mödrar bemästrade den konsten tidigt och var väldigt kyrkliga. Förutom bibeln hade familjen diverse bönböcker, postillor, krönikor, psalmböcker och böcker med titlarna ”Paradis lustgård”, ”Himmelska örtagårds sällskap” och ”Nohrborgs postilla”. Man kände sig nog ganska intellektuella i en tid då de flesta människor ägnade sig mest åt att slita och släpa och det föll sig kanske naturligt att söka sig till kretsar med människor som var ”nytänkande”. Mormors anfäder- och mödrar blev baptister i mitten av 1800-talet och man samlades i varandras hem och turades om att läsa högt ur bibeln.
Böcker läste man ofta och gärna religiös litteratur.
Per Gustaf och hans familj hade det gott ställt med dåtida mått mätt. Han ägde huset Edet i Simonstorp och senare köpte han Strålsund i Kolmården. När han gick bort ärvde hans son, Per August, som då var 11 år, de båda husen efter fadern. Strålsund värderades till 3 300 riksdaler, en ansenlig summa i mitten på 1800-talet. Bouppteckningarna berättar om alla möbler, husgeråd, redskap, vagnar, böcker, porslin och kreatur som föräldrarna överlät till sin lille son.
Mormors morfar Per August
Per August Persson gifte sig år 1870 med den duktiga pigan Kristina Lovisa som arbetade på Krokeks gästgivargård och tillsammans fick de många barn. På gården Strålsund föddes min mormors mamma Hedvig Kristina 1870 och snart kom syskonen Augusta Lovisa, Anna Sofia och August Bernhard. Sedan flyttade familjen till gården Nytorp och där föddes barnen Alma Maria, Debora Erika, Gerda Helena, Rebecka Ottilia och Knut Filippus. När familjen sålde husen och flyttade till Nytorp står det antecknat att man var ägare till jorden och att man ”anmält sig hafva omfattat baptistiska åsigter” – man hade gått med i den baptistiska församlingen och lämnat Svenska kyrkan. Även Per August mor, Greta Andersdotter som bodde hos familjen delade den nya trosuppfattningen. De barn som föddes efter 1886 döptes inte som barn eftersom baptisterna praktiserar vuxendop.
Baptismen
Baptismen har sin grund i den kalvinistiska reformerta läran men delades med tiden i två ”grenar” där den ena gruppen valde att anta en mildare predestinationslära, medan den andra fortsatte att följa Jean Calvins. Under 1800-talet hade kyrkan stor makt och baptisterna ansåg att prästerna inte skulle ha tolkningsföreträde. Varje människa skulle ha frihet att tolka Bibeln på egen hand.
Den första baptistiska församlingen grundades i vårt land 1848, i en tid då det var olagligt att utöva annan tro än den lutherska. Baptismens grundare, Fredrik Olaus Nilsson blev landsförvisad för sitt brott men i slutet av 1800-talet hade rörelsen vuxit sig stark i Sverige och det fanns hundratals baptistiska församlingar runt om i landet.
Foto: Helena
Något bortom molnen
För de som är djupt religiösa är det inte livet här på jorden som är själva ”grejen”, utan det liv som väntar, bortom allt det här. Så anfadern Per August skänkte bort allt han ägde till sin kyrka. Någon tanke på att barnen skulle få ett tryggt, gott liv här på jorden verkar han inte ha haft. När bouppteckning förrättades efter hans avlidna hustru 1914 uppdagades att alla ägodelar och pengar var borta och fastigheten Nytorp med boningshus och ladugård var intecknad sedan länge. När hustrun gick bort fick Per August lämna sitt hem och hamnade ”på socknen” bland andra äldre som saknade hem och beskydd av sina barn, samt ”sinnessjuka”.
Min mormor nämnde aldrig sina morföräldrar så det är svårt att veta vilken relation barn och barnbarn hade till Per August, men jag kan se att han levde fjorton år ”på socknen” och fattighuset som äldre man. Ingen av barnen tog honom under sina vingar.
Dottern Hedvig Kristina f. 1870 kom att bli min mormors mamma. Hon lärde sig tidigt att vara noggrann och duktig i hemmet och att aldrig slösa på något. Hon ärvde ingenting av sina föräldrar, materiellt sett, men hon ärvde deras föreställningar och religiösa tro. En sann kristen kvinna steg upp i gryningen, innan familjen hade vaknat och tog itu med sina husmorsbestyr och det gjorde även Hedvig. En viktig del av morgonbestyren, som hon lärde sig tidigt, var korsdragets betydelse för en god hälsa. På den tiden var det rekommenderat i lite mer förnämare kretsar att luften skulle ”spela” en stund då och då mellan rummen, för hälsans skull. Min mormor mindes moderns envisa korsdrag med obehag. Det var kallt och rått i stugorna där de bodde när mormor var barn, men mamman skurade ständigt golven och anordnade sina ”hälsosamma” korsdrag. ”Det var alltid nyskurade golv och luktade surt av såpan på de blöta trägolven. Det var så kallt och ruggigt” sa mormor.
Mormors mamma
Av sämre släkt
Hedvig, mormors mamma, gifte sig med skomakaren David från Risinge. Han ansågs av Hedvigs släkt vara lite ”sämre” då hans far hade förlorat sin släktgård och blivit statare, men han var ändå en rejäl arbetare. Tillsammans fick de många barn. David försörjde familjen genom att arbeta som smed, snickare och på tegelbruk och fabriker runtom i Sverige. Om nätterna satt han uppe och extraknäckte som skomakare. Mormor har berättat att hon och hennes syskon brukade gå till sin pappa varje dag med lunch i en korg med lock. Men snart blev det sämre tider och fadern tvingades ta ”stat”. På den tiden innebar det att familjen endast fick betalning in natura – i rovor, potatis, mjölk och ägg. Stataren fick ingen lön förutom detta och kravet var även att hustrun skulle mjölka bondens kor. Det var ett fruktansvärt krav som kallades den ”vita piskan”, då mödrar tvingades att lämna sina små barn för att mjölka kor från tidig morgon till sen kväll, utan att familjen fick en enda krona i lön.
Foto: Helena
Mormors mamma, Hedvig, led av skölkörtelproblem och hade svårt att röra sig och sköta hemmet, men tvingades ändå ut i ladugården från klockan fyra på morgonen till sena kvällen. Barnen gjorde allt för att hjälpa till men det räckte inte. ”Vi sålde bär och ibland fick vi en liten slant som lades i en kopp” berättade mormor. Hon och syskonen lärde sig tidigt att lappa och laga kläder så fint så att det inte syntes att de hade funnits revor. Det var en hederssak att vara hel och ren, trots att man var fattig. Fattigdomen fick absolut inte synas utanpå. Trots de kärva tiderna försökte man se till att maten var näringsrik och stärkande. ”Sill och potatis åt vi varje dag och när orken tröt fick vi suga på varsin sockerbit”, har mormor berättat. Ibland fick man klimpvälling och då var det fest.
Korsfästelse
Jag skrev en artikel om mormor när hon fyllde 90 år, om hennes barndom, uppväxt och vuxna liv, men när jag nu läser anteckningarna jag skrev under intervjun med mormor på 1990-talet så inser jag att jag glömde skriva om det viktigaste som hon berättade för mig. Jag förstod inte då hur viktigt det var. Hon talade hela tiden om ”korsfästelse” och jag inser att föräldrarnas religiösa övertygelser präglade hennes liv mycket, trots att hon själv inte var religiös.
Mormor berättade: ”Vi barn plockade bär som vi sålde och vi rensade rovor på åkrarna vår och höst från 7 års ålder. Värst var ändå att dra upp rovorna om hösten. Då var händerna så stela av köld, det var ”en korsfästelse”.
”Det var förfärligt i husen där vi bodde. Det var så kallt och ruggigt och mamma var alltid tvungen att skura från golv till tak när vi flyttade in, på grund av ohyra. Det var så kallt och hon hade alltid korsdrag. Jag minns den sura doften av nyskurat golv. Det var som en korsfästelse.”
”Jag växte upp i ett väldigt religiöst hem och det fanns så mycket skam över att vi hela tiden tvingades flytta. Vi flyttade vår och höst med häst och vagn. Det var det gamla bondesamhället. Man fick springa till fröken på en ledig rast för att säga adjö, fröken tittade upp och frågade ”Ska ni flytta igen?”, skrev betyg och man sprang sedan ut och skämdes. Det var så mycket skam. Vi var korsfästade. Man skämdes hela tiden.”
Mormor Elsa
”Sona-Hedda”
Mormors mamma hade ärvt sina föräldrars religiösa föreställningar och för henne var livet en enda lång Golgata-vandring där man med extra fromt hjärta skulle hålla sig i sin fålla, bära sitt tunga ok och sona synder. Under sin livstid kallades Hedvig ”Sona-Hedda”.
Mormor Elsa gick sällan i kyrkan och var inte särskilt religiös under sin livstid. Hon hade en lite avvaktande inställning till den gode guden. Som liten flicka lärde hon sig att laga och lappa kläder så fint, att utföra alla hushållsgöromål med största noggrannhet och omsorg, men hon ville inte leva ett liv där hon ständigt sonade synder, som sin mamma. Mormor ville ha ett tryggt och gott liv. Men ödet ville annorlunda.
När hon var 11 år fick hon plats som barnjungfru i Södermanland och blev sedan köksbiträde. Hon hade de finaste betyg, men när hon som ung flicka, endast 15 år gammal, fick en plats som hembiträde i Uppland blev hon sexuellt utnyttjad av en äldre man och nio månader senare föddes en liten flicka. På den tiden talades det sällan högt om det här med blommor & bin, speciellt inte i mormors hem, så när hon insåg att hon skulle föda ett barn till världen var hon chockad och så rädd. Mormors äldre syster hjälpte till vid förlossningen.
Mormor gick hem till sina föräldrar med den lilla, men fick inte komma hem. Hon tvingades flytta hem till mannen som gjorde henne gravid, men klarade inte av att bo där, så hon gav sig av. Enligt mormor var hennes mamma barnvakt ibland när hon arbetade som hushållerska. Den lilla flickan avled när hon var ett år och mormor hävdade att det var hennes mamma som orsakade barnets död, då flickan lekte på golvet när modern anordnade ett av sina sedvanliga, hälsobringande korsdrag i stugan. Jag har skrivit om mormors första dotter ”Greta” i ett tidigare inlägg som du hittar här
Relationen till föräldrarna ”Sona-Hedda” och David blev förmodligen inte ett dugg bättre när mormor hade fött ett barn som ogift och därmed var förtappad enligt deras religiösa föreställningar. För mormor krossades alla drömmar om en god framtid och hon bar en stor skuld genom hela livet. En skuld som hon aldrig klarade av att sätta ord på.
Inte god nog
Nu när det oäkta barnet inte levde fick hon i alla fall komma hem och hälsa på föräldrarna igen. Hon kämpade på, bidrog till familjens försörjning genom att arbeta som hembiträde och några år senare hade hon träffat Knut Anselm, sin blivande make. Han var av god bondefamilj och skulle bli en trygg make. Kanske var det trygga, goda livet någonting för Elsa, trots allt? Hon vågade börja hoppas igen.
Paret förlovade sig men bröllopet måste vänta en liten tid, sa den blivande maken. Det var ju så mycket som skulle ordnas och den som väntar på något gott… Snart föddes parets kärleksbarn, Karl-Arne och enligt dåtida regler var ”trolovningsbarn” inte ”oäkta” barn. Det kändes gott i mormors hjärta att veta att pojken enligt lag var född inom äktenskapet, trots att föräldrarna inte blivit vigda ännu. Snart kallade den blivande maken Elsa till sig för att berätta att hon inte kunde förvänta sig något äktenskap med honom. Hans föräldrar ansåg att hon inte var god nog, så han måste tyvärr vänta med att gifta sig…
Mormor stod nu åter i en svår situation men denna gång sökte hon sig inte hem till föräldrarna. Hennes pappa var svårt sjuk i lungsjukdom (stendammslunga) och modern Hedvig var i stort behov av hjälp då hon hade flera yngre barn och var sjuk i sköldkörtelsjukdom, men mormor vände båda föräldrarna ryggen. David avled 1926 och modern Hedvig hamnade då på ålderdomshemmet ”på socknen” bland sinnessjuka och äldre som inte hade några beskyddare. Där levde hon fram till sin död och ingen av hennes barn tog henne under sina vingar.
Mormors mor på ålderdomshemmet
Ur askan i elden
Det var väldigt tufft att vara ogift mor förr i tiden. Mormors framtidsdrömmar var på många sätt krossade men hon var ändå fast besluten att hitta en väg för henne och den lille sonen Karl-Arne. Barnet skulle få växa upp i ett tryggt hem, det skulle hon se till. I den uppländska byn gick rykten om att en änkeman behövde en hushållerska och Elsa bestämde sig för att söka den tjänsten. Visserligen tisslades och tasslades det på byn. Han hade inte hade varit så snäll mot sin hustru. Och nu var hon död. Mormor tvekade en stund, men tänkte sedan att den karlen väl inte kunde vara värre att tampas med än de eländen hon hade tvingats utstå de sista åren. Hon var en duktig hushållerska och det enda hon behövde var ju ett tryggt hem och en inkomst…
”Se Goddagens. Vart är lilla hon på väg då?” frågade Ivar, lyfte artigt upp mössan och ett stort, svart hår syntes. De annars så slutna anletsdragen sken upp. De djupt liggande och intensivt stålgrå ögonen fick något mjukt i blicken. Han såg trevlig ut, tyckte Elsa. Läs gärna mammas berättelse om barndomen i boken ”Där vildrosor blomma” som finns att läsa här.
Mormor Elsa och morfar Ivar med döttrarna Gun-Britt och May-Lis
Förnamnet – en ledtråd till fadern För oss släktforskare kan förnamnen som vi hittar i källorna ge viktiga ledtrådar och vara till stor hjälp i släktforskningen. I äldre tider bildades efternamn av faderns förnamn. Barnen uppkallades med hans förnamn och tilläget son- eller dotter. Detta system, som markerar vem som är barnafader, kallas patronymikom. Oäkta barn fick ofta ärva sin mors eller morfars efternamn, men om fadern hade erkänt barnet som sitt så var det inte ovanligt att även utomäktenskapliga barn fick sitt efternamn bildat av faderns förnamn och med tillägget son- eller dotter. För oss som söker okända fäder i släkten kan därför det oäkta barnets efternamn vara en viktig ledtråd om vem som är barnafader.
Bunden namngivning Bunden namngivning praktiserades mer eller mindre strikt i Sverige förr i tiden. Det innebar att man döpte sina barn efter avlidna nära och kära i en viss turordning. Förste sonen ärvde ofta sin farfars namn, son nummer två fick morfars förnamn osv. Första dottern fick ofta sin mormors namn. Om far och morföräldrar fortfarande var i livet när barnet föddes så valde man gärna lämpligt dopnamn bland andra avlidna släktingar.
När Brita och Carl i Almunge fick sin förste son så döptes han till Carl efter sin farfars far. Första dottern döptes till Anna Margareta efter mormor, eller mormors mor och dotter nummer två fick sitt namn, Brita, efter farmor, eller farmors mor. Det är svårt att hitta dem då kyrkböcker för den tiden saknas för Almunge. Som släktforskare får jag genom barnens namn ialla fall veta vad mina anor hette i förnamn och då regeln var att endast ge barnet samma namn som far- och morföräldrar om de redan var avlidna vid tidpunkten för barnets dop, så berättar detta att Carls farfar var i livet när han föddes och att farfars far, Carl, avled före år 1701. Det ger en ledtråd för vilket år jag kan börja sökandet i dödboken.
En son som föddes efter att fadern avlidit fick faderns förnamn och en dotter som döptes efter sin mors bortgång fick hennes förnamn. Om en änkling gifte om sig så var regeln att förstafödda dottern i nya äktenskapet döptes efter faderns första hustru.
Brita Eriksdotter från lilla Sanda i Almunge avled i tidig ålder år 1714 och maken Carl gifte om sig med Malin från Seglinge, Almunge. Paret fick endast söner tillsammans, så första hustrun Britas namn gick inte vidare i släkten. Det första barnet i nya äktenskapet var en son som döptes efter sin farfar Christer och det berättar att 1719, då barnet föddes hade Carl Christerssons pappa gått bort. Nästa son fick sitt namn efter Malins pappa, Nils, som således inte var i livet när pojken föddes. Pojke nummer tre fick ärva sin farfars farfars förnamn och nummer fyra döptes efter morfars far. När det gäller Johan född 1726 är jag osäker då jag inte har lyckats spåra släkten så långt tillbaka på denna gren.
Förnamn kan ge ledtrådar till släktens rötter Förnamnen kan också berätta mer om varifrån släkten härstammar. Vissa förnamn förekom flitigt i vissa geografiska områden och vissa namn var vanliga inom vissa släkter. Förnamnen Thol, Sjul, Dordi och Grels förekom främst i norra Sverige, medan Sissla och Gumme var vanliga i södra landshalvan.
Förnamnet Gottfrid förekom ofta inom vallonfamiljerna Dubois och Pousette medan namnet Valentin var vanligt förekommande inom smedssläkterna Köhler och Qvarfordt, samt inom resandesläkten Segerblad-Faltin. Namnet Jean var vanligt förekommande hos vallonerna och blev med tiden Johan och Jan i kyrkböckerna. Bibliska förnamn som Petrus, Jeremias och Zacharias var populära inom vallon- och smedssläkter.
Hos familjer med rötter i Savolax var förnamnen Pål, Lars, Mårten, Per, Mats, Anders, Eskil och Henrik vanliga. Bland bergsmansfamiljerna i Vånga var namnen Sven, Halvar, Torbjörn och Berge (Börje) vanligt förekommande.
Resandefamiljer valde gärna att ge sina barn lite mer färgstarka förnamn som skilde sig från bondesamhällets vanliga dopnamn, exempelvis Valentina, Axelina, Fridolina och Levina.
Farmors mor, farmor, pappa och jag i Sveg. Jag fick namnet Margareta efter farmor.
Tietäjä Väinämöinen, målning av Robert Wilhelm Ekman 1866
Eftertraktade och behövda
Vismännen Pål Andersson och Christian Göransson var populära och eftertraktade för sina övernaturliga förmågor i norra Sverige under 1600-talet. Även om kyrkan avskydde vismännen och kallade dem ”djävulens instrument” så såg de själva på sin verksamhet och sitt ”kall” med helt andra ögon.
De finska vismännen (tietäjä) ärvde förmågan inom sin släkt då de gamla magiska riterna och runorna/sångerna förmedlades från far till son (och av mor till dotter). Vissa familjer ansågs därför vara ”vismans släkter”. De troddes ha förmågan att kunna bota sjukdomar och att avvärja ont, som medhjälpare till den Högste. I deras föreställningsvärld kunde det onda vara pålagt av illasinnade människor eller av Gud. Det senare, jumalantauti, avstod man helt från att försöka avvärja/bota. ”Duger inte mina händer, duger säkert Herrens händer! Passar inte mina fingrar, passar säkert Herrens fingrar! Flinkare är Herrens fingrar, mjukare är Herrens händer ”. (Kalevala, fyrtiofemte sången)
Foto: Helena Bure Wijk
Behövda och fruktade
Övernaturliga förmågor var, förståeligt nog, väldigt eftertraktade i en tid då få människor hade möjlighet att uppsöka en läkare för sina krämpor och problem. De trollkunniga vismännen- och kvinnorna var behövda men de var även fruktade. Till vismannen Pål Andersson f.1600 i Stormörtsjön, Medelpad, reste människor långa vägar för att få hjälp. Om man hade tur kunde man stöta på honom då han var ute på någon av sina många resor och då få konsultation direkt, mot en summa pengar. Anteckningar om vismannen Pål Anderssons förmågor har bland annat hittats i Långskogs finnby och Hampura finnby i Orsa. Han hjälpte en bonddotter från Järvsö i Hälsingland med en speciell ”kärleksmedicin” som hade förmågan att väcka kärlek. Pål var omtalad för att kunna bota sjukdomar och tillintetgöra spåsändningar och trollskott som andra trollkunniga hade sänt mot sina offer. Han ansågs ha förmågan att återfinna stulet gods och kunde även peka ut tjuven.
Prästerna i Järvsö var väldigt skrämda av Pål Anderssons övernaturliga förmågor och kallade honom ett ”diabolicum instrumentum” (djävulens instrument). Han anklagades för att ”skapa stor osed och galenskap i landet”. Det man kanske skrämdes mest av var att vismännen hade allmogens fulla förtroende. Prästerna ville gärna straffa de människor som sökte hjälp hos de finska vismännen, men det var svårt att genomföra. En av de anklagade som fått hjälp menade att det var ”troligare att vismannen fått sina krafter från Gud, än från djävulen, eftersom djävulen uppenbarar och röjer inte gärna tjuveri”.
Foto: Helena Bure Wijk
Anfadern Christian Göransson ”finne” i Forsed, Ytterlännäs, Ångermanland var en visman som ansågs kunna bota sjuka, peka ut tjuvar och ”trolla” tillbaka stöldgods. Liksom Pål Andersson från Stormörtsjön reste Christian runt i norra Sverige och hjälpte människor för några mark per uppdrag. En bonde hade anlitat Christian för att få hjälp att återförskaffa tobak som stulits från honom. Bonden hade av vismannen blivit lovad att stöldgodset skulle vara tillbaka inom 14 dagar och han hade betalat tre mark för uppdraget. Men efter en vecka hade endast en del av tobaken återförts till ägaren. Detta trots att Christian vänt sig till vismannen Pål för att få hjälp.
I domboken framgår det att flera andra bönder hade sökt Christian Göransson för ”trulldomshielp”. En trumslagare hade blivit botad då han ”var illa fogad i sin mun”. Christian hade sagt till mannen att ”låta hämta watten uthur 3 källor och det sammanblanda, sedan ock qvistar af 9 stycken alderträ taga och tillsammans koka, sedan sig med den lagen tvetta och basa för elden”.
Vismanssläkt
Vismannen Christian Göransson var son till Göran/Gierland ”finne” (anteckning om släktnamn saknas) som var nybyggare i Graninge i Ångermanland tidigt 1600-tal.
Vismannen Pål Andersson f.1600 i Stormörtsjön var gift med Margareta Persdotter Porkka f.1611 i Hassela, Hälsingland, dotter till Peder Pedersson Porkka f.1575 i Sikajokka, Österbotten och Helena Andersdotter Tarvainen f.1585. Helena Tarvainen var dotter till Antti Tarvainen Antinpoika f.1540 i Saunalampi, Savolax.
Pål Andersson f.1600 i Stormörtsjön var son till Anders Pålsson Laininen f.1575 i Rautalampi och Malin Persdotter Tarvainen f.1575 i Savolax. Malins farfar var Antti Tarvainen Antinpoika f.1540 i Saunalampi, Savolax. Vismannen Pål Anderssons farfar var nybyggaren Pål Andersson Laininen (eller Luuainen) f.1550 i Rautalampi och Margareta Pålsdotter f.1545.
Foto: Helena Bure Wijk
Källor: Richard Gothe, Wallenberg&Bondesson, Maud Wedin, egen forskning
Min morfars mamma hette Augusta Charlotta Bure och föddes i november 1876 i Trädgårdstorp, Bladåker där hennes mamma arbetat som piga under något år. Charlottas dopvittnen var skomakare Åhman och hans hustru i torpet Karlberg. Åhman eller hans hustru var förmodligen nära släktingar till barnafadern. Moderns anställning upphörde samma dag som barnet föddes. Ingen respektabel familj ville ha en ogift piga som fött oäkta barn i sitt hem på den tiden, så de flickor som hamnade i ”olycka” förvisades till ladugården och blev mjölkpigor, i bästa fall.
Lyckligt lottade
Charlotta och hennes mamma Ulrica var lyckligt lottade. De kunde återvända till mammans trygga föräldrahem och livet fortsatte nästan som vanligt, fram tills den dag 1879 då det stod klart för föräldrarna att Ulrica åter igen skulle föda ett barn som ogift. Föräldrarna, som var till åren komna kunde inte äventyra sin hälsa eller det goda rykte man hade byggt upp genom ett långt och strävsamt liv. Några dagar innan förlossningen sändes Ulrica till sin bror Johan Petter som då bodde i Söderby-Karl, där hon födde sin son, Johan Edvard. Barnet döptes några dagar senare och modern genomgick absolution.
Svåra tider, även i Söderby-karl
Det var svåra tider, även i Söderby-Karl. Ulricas bror var gift och hade många barn som måste försörjas. Systern och hennes två barn innebar att det blev fler munnar att mätta i hushållet. Lilla Augusta Charlotta var fyra år när hon fick lämna sin mamma och flytta tillbaka till Bladåker, till morföräldrarna. Hon blev upptagen som fosterbarn hos den före detta soldaten JP Bure och hans hustru i Norrgarn. För flickan innebar flytten att hon fick ett stabilt och tryggt liv. Visserligen ett liv som mest bestod av disciplin och hårt arbete, men ändå ett förhållandevis tryggt liv. Hennes mamma begav sig snart av, från Söderby-Karl till andra orter och födde flera barn som ogift. Ulricas bror, Johan Petter, lämnade sin hustru och sina barn för att följa sin syster och hennes barn genom en väldigt kringflackande tillvaro i Uppsala.
Tillbaka till Bladåker
Charlotta hade nu ett tryggt hem och en tillvaro som följde ett mycket bestämt mönster. Hon gick upp tidigt i ottan, arbetade och gjorde rätt för sig. När solen gick ned gick hon till sängs och sov, tills det var dags att arbeta igen. Det var nog ett väldigt enkelt och torftigt liv, med våra mått mätt, men Charlotta verkar ha trivts – åtminstone accepterat det hela. Hon stannade kvar i torpet i Bladåker under hela sitt liv, fram till sin död 1953.
Som alla barn på den tiden hjälpte hon till med försörjningen så snart hon kunde och tog hand om sina äldre släktingar. Hon arbetade som piga vid Norrgarns herrgård och i intilliggande torp redan i unga år. En tid arbetade hon i Hökhuvud men återvände till hemorten 1895 eftersom morföräldrarna behövde hennes hjälp och fick då en tjänst som piga i Trädgårdstorp, samma torp där hon själv hade fötts en gång i tiden. Hon hade nu fyllt tjugo år och var giftasvuxen.
Charlotta och hennes kollegor vid Norrgarn 1903. (Charlotta med ”huckle” i mitten)
Förvisad till ladugården
År 1896 födde Charlotta en liten flicka som ogift piga i Trädgårdstorp. Dottern Elin Maria föddes och döptes i Bladåker och Charlottas morföräldrar var enda dopvittnen. Hennes anställning som piga i Trädgårdstorp upphörde lika abrupt som den en gång gjort, då hon själv föddes där 1876. Den här gången fanns det inget tryggt hem att återvända till. Charlotta och dottern fick flytta hem till Charlottas faddrar, skomakare Åhman och hans hustru i Karlberg.
Charlottas morfar, Johan Peter Bure blev snart änkling och behövde hennes hjälp i hemmet. Johan Peter, Charlotta och Elin Maria bodde i det lilla soldattorpet en tid, men snart visade det sig att Charlotta åter igen var gravid och i augusti 1901 föddes min morfar, Ivar, som oäkta barn och med anteckningen ”fader okänd”. Från den dagen blev Charlotta struken som ”piga”. Hon förvisades till ladugården där hon blev mjölkerska. Hon arbetade i ladugården fram till sin död och var då trotjänare på Norrgarn.
Svens dotter?
När den nya namnlagen kom i början av förra seklet tillfrågade man alla personer med ”okända” fäder om de kände till sin faders namn och Charlotta uppgav att hon var dotter till Sven. Hon kallades därmed Svensson från 1901…men det fanns ingen man med förnamnet Sven i Bladåker med omnejd kring 1976, året då hon föddes.
På tvättbryggan i Norrgarn i början av 1900-talet. Morfars mamma står intill förmannen t.v, bakre raden.
Ett eget hem
Hon var en duktig och trofast arbetare och skötte mjölkningen med glans. När hennes morfar avled 1903 ansåg väl herrskapet Reuterskiöld på Norrgarns herrgård att det vore allra bäst om hon kunde bo kvar där i det anspråkslösa torpet, så hade hon nära till sitt arbete i ladugården. Och där stannade hon hela sitt liv. Charlotta hade något som många kvinnor saknade på den tiden – ett eget hem och ett arbete där hon var uppskattad. Det var ett tufft liv – hårt arbete och torpet, som saknade husgrund var svinkallt, men hon klagade aldrig.
Tuff brud i rutig klänning. Foto: Ingvar Hakeskytt
Charlotta gifte sig aldrig men födde fem barn som ogift. 1896 föddes Elin Maria, 1901 föddes morfar Ivar. Lilly Maria föddes 1904 och sedan var det ett ”hopp” ända fram till 1912 då dottern Agnes föddes. 1914 föddes Alrik och 1916 föddes Charlottas sista barn, Arne. Ett jämförande DNA-test mellan sonsonen till hennes äldsta och yngsta sonson har visat att det till 99,9% är samma far till alla barn. Min mamma har bara vaga minnen av sin farmor från barndomen. Hon var ganska fåordig och som barn hade man stor respekt för de äldre. Mamma såg ett foto på en ung flicka i farmoderns hem och vågade fråga ”Vem är flickan?”. Charlotta svarade till slut muttrande: ”Det där är Agnes” och sedan var det slut på den konversationen. Charlotta saknade säkert allt det där som vi kallar smidighet och social kompetens, men hon älskade i alla fall sina barn, sin katt och de många blommorna som hon odlade i sin lilla täppa.
Charlotta med påskliljor Foto: Ingvar Hakeskytt
Tragedi
Dottern Agnes Teresia föddes 1912, samma år som Charlottas första dotter, Elin Maria avled i TBC, endast 16 år gammal. Det måste ha varit en svår tid för Charlotta. Hon födde en dotter och begravde sin förstfödda under ett och samma år. Lilla dottern Agnes f. 1912 avled, även hon, av njursjukdom 1928 när hon var 16 år. I hennes läkarjournaler står det att fadern avled när hon var barn, ”troligen av TBC”.
Soldattorp no 76 i Norrgarn, Bladåker
En släktgåta
Charlottas dotter Lilly levde ett långt liv, liksom hennes söner. När sonen Alrik gick bort hittade hans son en anteckning där det står ”Far död i olyckshändelse 1916”. Innan min morfar gick bort 1991 sa han att fadern bodde ”ibland” hos familjen i Bladåker och att föräldrarna var förlovade.
Sedan 1990-talet har mamma och jag försökt att nysta i trådarna kring Charlotta och speciellt när det gäller den okände barnafadern. I början av 90-talet, innan vi hade internet, reste vi runt i bygden där hon bott och knackade dörr, i hopp om att någon visste något men det var väldigt svårt att få människor att öppna sig. En yngre familj sa att de hade hört berättats om en tant som brukade tvätta kläder i dammen vid torpet där Charlotta bodde. Någon sa att Charlotta kokade alltför starkt kaffe, att Norrgarn låg ”bortom ära och redbarhet”. En annan sa att Charlotta alltid gick till och från ladugården i en höghalsad klänning. Ingen vi talade med hade någonsin sett henne med någon man.
Charlottas närmaste granne och vän var fjärdingsmannen, en dåtida polis som hade till uppgift att se till att allt gick rätt till i bygden. Charlottas och fjärdingsmannens familj följde varandra och bodde grannar från ungefär år 1886 fram till till 1950-talet. Här borde väl både föräldrar och barnen i trakten ha känt sig trygga, oavsett sjöar och skumma vattendrag, men nix…
”Jag känner till Charlotta, vill minnas att hon var anställd vid Norrgarn och hade med mjölkning att göra och var mejeristen behjälplig i arbetet. En dotter till henne som hette Lilly var skolkamrat med mig. Lilly var en så mjuk och rar flicka. Jag kan ej erinra mig om att jag besökte Lillys hem, Norrgarn låg ju rätt långt från Bladåkersby där vi bodde och alla varningar för sjön Ginningen gjorde att man ej vågade iväg så långt åt det hållet. Norrgarn låg ju alldeles intill sjön.” (Brev från Rut 1993)
Charlotta på äldre da´r. Foto: Ingvar Hakeskytt
Vet du mer om Charlotta? Hör gärna av dig! Alla upplysningar, små som stora är så välkomna. Min epost är: forskningwijk (snabela) gmail.com
I Kolmårdens marmorbruk i Östergötland har man brutit marmor i hundratals år. Man fick sitt första privilegiebrev år 1663 och har genom åren exporterat den speciella och vackra gröna stenen till många länder. Den har även använts inom Sverige – exempelvis har Drottningholms slott, Stockholms slott och Kungliga operan utsmyckats med Kolmården-marmor.
Det största brottet är Verkstadsbrottet i det gamla gruvområdet som är hela 190 meter djupt. Foto: Andreas Göransson
Det var ett farofyllt arbete för de människor som arbetade med att bryta marmor i gruvan och min mormors mormors morfar, bergsbrytaren Nils Gustaf Dahlberg f. 1798 i Dagsberg, var en av de arbetare som fick sätta livet till. Nils Gustaf var 35 år när han avled i ett ”fallande stenras” i Kolmården-gruvan.
Marmorbruket ligger i vacker natur och där finns även ett museum.
Så här hittar du till Marmorbruket i Kolmården:
Åk E4 mot Nyköping. Följ skyltar mot Kolmårdens djurpark. Strax utanför Krokek, sväng höger vid skylt till Marmorbruket. Parkering finns vid museet.
Buss 432 eller 433 stannar vid hållplats Marmorbruksvägen och därifrån kan du promenera ca 1 kilometer till marmormuseet. Aktuell tidtabell hittar du på Östgötatrafikens webbsida. (källa: Norrköpings kommun)
Så här skulle en gift kvinna inrätta sin dag vid 1900-talets början enligt boken ”Populär kokbok och rådgifvare för alla hem”:
”Morgonstund har guld i mund” är en af våra gamla mest kända ordspråk och äfven ett af de mest sannspådda för en familjs samtliga medlemmar, lika väl som för hvarje enskild individ. I hvarje familj, där ej en eller flera tjänare finnas eller där äldre dotter eller döttrar öfvertagit sin moders husbestyr, är husmodern den som stiger upp först om morgonen. Om hon är frisk och kry skadar klockslagets tidighet ej, ty hvarje människa, som vänjer sig vid att stiga upp med solen, som man säger, finner snart att denna vana medför såväl hälsa som spänstighet och livsglädje. Att tillgodogöra sig bortsofven tid skall man snart finna omöjligt – till och med med hela dagslängdens hjälp.
Låt oss nu följa familjens dag sådan den rätteligen bör ordnas: Först gäller det då husmoderns verksamhet, emedan hon, som sagdt, är den som i första hand börjar en ny dags äflan och arbete. Hon sätter vatten öfver elden till kaffe eller te som sedan serveras familjens öfriga medlemmar. Om vintern kanske äfven kakelugnarna behöfva sin brasa. Dock bör hälst eldningen anstå tills rummens vädring samtidigt kan ske. Detta låter sig dock ej alltid göra förrän öfriga familjemedlemmar äro klädda och gått till sina respektive sysselsättningar.
Farfars mamma Anna Mathilda med sin familj
Tiden intill frukosttimmen får användas till golfs och trappors sopande, möblers afdamning m.m. Sängarna böra bland annat fråntagas eller afvikas sina täcken och filtar under den vädring rummet eller rummen nu undergår. Vintertiden skall, som sagdt, eldningen ske samtidigt som vädringen. Att under en stund anordna korsdrag är ej så farligt som mången tror, men åstadkommer betydligt bättre ventilation och luftombyte än eljest. Bäst är dock att, om man är känslig för drag eller lätt besvärad af håll, själf söka skydd, under det att luften en kort stund får fritt spela genom rummen.
Farmors mamma Dora Emerentia
En bestämd tid för måltiderna är och förblir en hufvudregel i hvarje väl ordnat hem. Tiderna för målen bör alltid indelas så, att de i största mån falla sig lämpliga för de flesta familjemedlemmarna. Middagsmålet måste i första rummet af dagens måltider vara färdig på bestämd tid. Denna måltid äro ju dagens förnämsta. Ingenting är otrefligare för den utom hemmet arbetande än att ej finna maten färdig på den därtill utsatta tiden. Sådan försummelse åstadkommer otålighet hos den väntande och mången gång kanske oberättigadt klander öfver maten, en missbelåtenhet som nog alldeles uteblifvit om den hungrige fått sin mat på rätt tid.
Mormor med fyra av de tio barnen
Efter middagen bör genast afdukning, rengörning och diskning af servis och kokkärl äga rum, ty ett uppskjutande häraf till morgondagen, förökar oftast arbetet, emedan de fasttorkade och hårdnade matresterna å respektive pannor, kärl och servis kunna bli rätt besvärliga och tidsödande att borttaga.
Mormor Elsa
Då tiden efter aftonmåltiden ej användes till promenader utomhus, bör familjens medlemmar just använda denna tid till gemensam förströelse inomhus där samtal och dryftande af frågor rörande familjen eller samhället upptagas, god läsning, musik, sång och andra själsodlande sysselsättningar förekomma. Dock bör familjen beflita sig om att alltid ordna sitt lif så att sängen intages tidigast möjligt och på någorlunda bestämd tid, sällan senare än klockan tio.
De som så göra och beflita sig om att af egen god vilja understödja husmodern i hennes arbete, så att hon får gå till hvila samtidigt, eller strax efter de öfriga, skola jämte henne finna den andra nya dagen ingå med ett förnöjdt sinne”.
Morfars mamma Charlotta
Källa: ”Populär kokbok och rådgifvare för alla hem”
Mormors morfars mormor Ingrid, som kallades ”Inga”, var en riktig krutgumma. Hon föddes år 1788 i Östra Vingåker, Södermanland. Vår fina släkting Marianne som är en duktig släktforskare har hittat denna födelsedagsartikel som publicerades i Norrköpings Tidningar när ”Inga” fyllde 100 år, år 1888.
”Klockaränkan Inga Andersdotter i Simonstorp fyllde den 23 förliden januari 100 år. Dagen till ära hade en del församlingsbor och släktingar samlats hos den åldriga, men mycket livliga och krya gumman; som ett bevis på det senare anför vår sagesman att gumman senast i somras kunde syssla med strumpstickning samt med ledighet ur minnet återgiva händelser som passerat, till och med under hennes barndom. Hennes avkomlingar äro rätt många. Hon har förnärvarande i livet 7 barn, 25 barnbarn och 51 barnbarnsbarn. Dessutom äro flera döda.”
Kvänland (Kvenland) är ett historiskt område som en gång i tiden omfattade västra Ryssland, svenska och finska Lappland samt Österbotten. Området tros ha sträckt sig fram till de samiska områdena i Norge och Sverige. I detta vidsträckta område levde människor som på olika sätt hade kontakt med Novgorod i nordvästra Ryssland, där skinnhandeln en gång blomstrade. Invånarna – kvänerna (finska: kainuulainen) tros ha varit bönder och handelsmän som hade ryska eller finska som modersmål och som behärskade det samiska språket. Vissa forskare härrör deras ursprung till finska Satakunda.
Mjölkning i Sør-Varanger. Kvinnan på bilden är samisk, från Enare kommun i finska Lappland och mannen är kvän. Foto: Wikipedia
Birkarlar med okänt ursprung
Från 1320-talet nämns ”birkarlarna” i olika dokument. De tros ha varit kväner som hamnade under svenskt välde och som kom att arbeta som handelsmän i Torne, Lule och Pite lappmarker. Genom den svenska regeringsmakten fick birkarlarna i norr monopol på handel med samer och att ta upp skatt från dem. Vilken nationalitet dessa birkarlar ursprungligen hade, vet man inte, men de behärskade både svenska och samiska.
Ursprunget till själva titeln birkarl (finska: pirkkalalainen) är omtvistat och vissa har velat härleda ordet till Tavastland och ”man från Pirkkala socken”, ”bäverjägare” och ”birk-karl” som betyder handelsman. Karvstocken var ett hjälpmedel när birkarlarna tog upp skatt och nyare forskning av Thomas Wallerström har föreslagit att ordet härstammar från det ryska ordet ”birka” som betyder just ”karvstock”.
Birkarlarna hade ensamrätt på handeln mellan samer och svenska kronan fram till år 1553 då de förlorade sitt monopol men fortsatte sin verksamhet som lappfogdar. Birkarlar och samer hade en intim relation till varandra och nyare forskning har visat att relationerna präglades av ömsesidighet och gemensamt beroende av varandra. Inte det ensidiga maktutövande över de underordnade samer som tidigare forskning har fokuserat på.
Från Öjebyn i Piteå bedrevs handel med samerna i Pite lappmark (Arvidsjaur, Arjeplog och Malå) Bild: Erik Dahlberg
Birkarlssläkten Rhen i Piteå
Min farfars mm fm mf mm mm mf f hette Andreas Nicolai Rhen f.1520 och levde i Piteå där han var verksam som präst och birkarl. En tid var han även hovpräst hos dåvarande kungen Gustav Vasa. Birkarls-släkten Rhen hade lyckats skapa en stor förmögenhet och ”herr Anders” i Piteå var vid taxeringen år 1571 den rikaste av alla Norrlandspäster. Han ägde många renar och därtill ett eget sågverk. Flera dokument styrker att han behärskade det samiska språket till fullo. Andreas var son till birkarl Nils Olofsson f.1490 i Öjebyn, Piteå, som i sin tur var son till ”Olof birkarl” Nilsson f. 1460 i Piteå.
Birkarlarna var välbeställda män som hade råd att låta sina söner studera den tidens främsta vetenskap – teologi. Det föll sig därför naturligt att även Andreas son, Nicolaus Andreas Rhen f.1557 studerade till präst. Författaren Lars Stiernman har noterat att påfallande många svenska ärkebiskopar kommer från birkarlsfamiljer, bland andra Rhen, Grubb, Bothniensis och Bure.
Nicolaus behärskade samiska språket och i början av 1600-talet utarbetade han bland annat en sångbok och en ABC-bok på samiska. Böckerna var de första i sitt slag som trycktes på det samiska språket. Nicolaus Rhen startade även en samisk skola för blivande teologistudenter – ”en lappskola där 6 lappynglingar årligen skulle åtnjuta instruktion i bokliga konster”, men skolan flyttade strax därpå till Lycksele.
Det var förbjudet för präster att bedriva handel med samer från år 1611, men prästen Nicolaus fortsatte ändå sin verksamhet som birkarl. Han dog år 1628 och om honom har det skrivits ”han var nitisk om Guds ära i gemen och i synnerhet om lappskolan i Piteå”.
Källor: Egen forskning, ”Folk i norr. Om samer, kväner, birkarlar och präster” av Lars Stiernman, ”Nya forskningsrön om birkarlarna”, Kulturmiljö vid Norrbottens museum, ”Birkarlssläkter i Övre Tornedalen”, Erik Kuoksu, ”Norrlandssläkten Rhen – ur släktens historia genom ett halvt årtusende”, Alma Rhen.
En av mina anfäder hette Per Pålsson Hakkarainen och föddes ca 1600 vid sjön Saimen i Rautalampi, norra Savolax. Han var gift med Annika Olofsdotter Karjalainen f. ca 1600 i Rautalampi.
Rymde och följde sin dröm
Släktingen Janne Jansson har forskat mycket kring släkten Hakkarainen:
-När Per Hakkram kom från Savolax slog han sig först ned i Kvarnberget på Säfsnäs finnmark. Där blev han inhysing. Under den tiden högg han ett tunnland stort sved väster om Kvarnberget i ett berg som än idag heter Hakkransberg, berättar Janne Jansson.
En tid var Per anställd inom det militära, men bestämde sig av någon anledning för att rymma till Dalarna och bosätta sig i Äppelbo, Malung-Sälen. ”Per Hakkran”, (som han kom att kallas) röjde och uppodlade mark och enligt nedtecknade berättelser ska det ha funnits en plats öster om sjön Fjällrämmen som kallades ”Hakkransfallet”, efter nybyggaren Per.
Saima, Rautalampi
En dag när Per var ute på jakt kom han till sjön Naren (Nain) på gränsen mellan Dalarna och Värmland och när kvällen kom bestämde han sig för att övernatta där. Den natten kom en gestalt i drömmen som sa: ”Den som här bygger och hjälper folk över, skall bli en rik man”. Per valde att följa det budskap han fått i drömmen och snickrade snart på sitt nybygge i Nain, Ekshärad. Per stortrivdes säkert i sitt nybyggda hus vid sjön, men hans grannar var inte lika entusiastiska.
Bråkiga grannar
När bönderna i bygden fick veta att de hade fått finnen Per Hakkran som granne gick de tillsammans med länsman till hans boställe och brände ned det. Men Per Hakkarainen var en enveten man som ville strida för sin sak. Han reste därför till Stockholm för att komma i kontakt med kungen. När han reste tillbaka till Nain hade han med sig en dom som lydde: ”Ekshäradsbönderna och deras länsman skola brännas å de stockar och bränder, som äro kvar efter Hakkrans stuga”. Bönderna i bygden föll nu till föga och bad om nåd, vilket Hakkran beviljade mot att de byggde upp hans gård. Sedan vågade de inte anfalla honom och allt var frid och fröjd för en stund…
”Lång-Kristoffer”, en finne i Sundsjö 4-5 mil därifrån ansåg att Per Hakkarainen hade sin boplats alldeles för nära honom och ville göra sig av med honom en gång för alla. Han överföll sin oönskade granne Per när han en dag låg vid bäcken och drack vatten, men Per var starkare än ”Lång-kristoffer” och det hela slutade med att de båda blev vänner.
Blev 150 år enligt sägnen
Per Hakkran blev, enligt sägnen, 150 (!) år gammal och under sina sista tjugo år gick han omkring iklädd endast en skjorta. En dag skulle hans söner lyfta en kvarnsten tillsammans men då kom fadern och lyfte bort stenen själv, sägandes ”Jag får väl ta ifrån er den här, så ni inte slår sönder varandra”.
Per Hakkarainens söner, Lars och Josef (min ana) flyttade till Aspberget i norra Finnskoga, Värmland, sonen Påvel till Brunnberg och en dotter till Gunnarsborgs socken. Endast Henrik och Annika blev kvar i Nain. Per Hakkran kommenterade barnens flyttar på följande sätt: ”Nu bygger de så tätt att det blir stackare av dem allihop”.
Sjön Naren (Nain) Foto: Pimvatend
Källor: Livet i Finnskogarna: Mina skogsfinska anor, nybyggarna i Nordvärmlands och Hedmarkens finnskogar, Bjarne Persson (2014), Segerstedts samling, FINNSAM och Finnbygdens förlag (2006), Den svarta piskan, Valter Berg (1995), egen forskning
Vattnet har länge varit den viktigaste transportvägen i Stockholms skärgård. På Djurö fanns en stor ankringshamn för flottan under Vasatid och kungen bestämde under 1500 – talet att Sveriges kustbönder skulle avlöna speciella styrmän – lotsar, som hade till uppgift att guida de fartyg som seglade i de ofta svårframkomliga passagerna inomskärs. År 1667 infördes lotstvång, vilket innebar att utländska sjöfarare var tvungna att anlita och betala lotsar för att få segla i svenska vatten.
Sundet mellan Stavsnäs och Djurö var under stormaktstiden en viktig seglingsled in till Stockholm. Under 1700- talet var Stavsnäs ett litet skärgårdssamhälle med människor som levde av både fiske och jordbruk, och som väl kände till alla de farliga grund som fanns i de omgivande vattnen.
Från högt belägna lotstorn övervakade lotsen det vattenområde som han ansvarade för. Lotsyrket gick förr i tiden ofta i arv från far till son. Det var ett slitsamt arbete och man kunde endast arbeta under de årstider då vattnen var farbara, så lotsyrket kombinerades ofta med annan sysselsättning, exempelvis fiske och jordbruk. Som lots hade man stora skyldigheter men få rättigheter. Om man orsakade förlisning av ett fartyg eller någon annan skada så blev straffen hårda. Det var krigsrätten som dömde och utdömde straffen som kunde bestå av spöslitning, gatlopp och fängelse. Lotsen guidade från en roddeka som låg i släp efter fartyget. Man arbetade i hårt väder, ofta dygnet runt och många av lotsarna led av reumatisk värk.
Min fm fm ff, Johan Lundqvist, föddes år 1750 i Stavsnäs, Värmdö och kom att arbeta som lots liksom sin far. Det var ytterst viktigt att känna sitt vatten väl och att nogrannt kartlägga var alla farliga grund fanns. Den viktiga kunskapen gick i arv inom släkten.
Johan började sin yrkesbana som lotsdräng och fick efter lång och trogen tjänst hederstiteln mästerlots, vilket innebar högre lön och möjlighet att lotsa större fartyg. I mitten av 1800-talet kunde mästerlotsen ha en fast årslön om cirka 300 riksdaler. Dödboken för år 1824 berättar att mästerlotsen Johan avled utomhus, mitt i den kalla vintern: ”Död den 12 dec under bar himmel på Löknäs Långdel. Var lots och bodde på Stafnäs”.
Lotsen Johan Lundqvist dog under bar himmel i Stavsnäs på Värmdö, vintern 1824. Bild: Wikipedia
När man som släktforskare studerar husförhörslängder kommer man i kontakt med anteckningar som liknar ”bord”, med varierande stadighet. Efter reformationen blev det oerhört viktigt att varje familjemedlem skulle kunna stava och läsa i bok. ”Borden” vi möter i husförhörslängderna är prästernas betyg gällande läsförmågan och går från ett svart streck, till ett stadigt ”bord” med två ben och rejäla ”fötter”. När de yngre barnen hade påbörjat sin vandring till att bli goda och kristliga medborgare drog prästen det första strecket på detta bord.
I vårt land trycktes ABC-böcker som barnen skulle lära sig att läsa utantill, samt läsa högt ur. Boken innehöll textorden med Luthers förklaringar om 15 – 20 sidor, samt de långa katekesutvecklingarna med bibelspråk om 90 – 100 sidor.
Den första ABC- boken bestod av papper med tryckt text som var fastnitat på en trä- eller pappersskiva och formad som en liten spegel med handtag. Johannes Bureaus Runa, ABC-bok från 1611 inleddes med bokstäver på runor och fraktur. Därefter följde ”Fader vår som är i himlen” och trons tre artiklar. Boken innehöll även buden, övriga katekesstycken, samt bords, morgon, och aftonböner.
Läskunnighet, att kunna läsa i bok, värderades högt, men långt ifrån alla var läskunniga. I husförhörslängden för Tuna år 1692, var hälften av de äldre sockenborna analfabeter och fick noteringen ”inte”, Vi kan därmed få en liten inblick i hur det kan ha sett ut med läskunnigheten i Sverige vid den tiden.
Källa: Bokstävernas intåg av Egil Johansson
Bild: Exempel på olika nivåer av läskunnighet i Bladåker, Uppland i slutet av 1800-talet.
Reformationen
Reformationen inleddes i Europa under 1200-talet och reformatorerna – de var många – hade alla som mål att förnya och återföra den mäktiga katolska kyrkan till något som var mer ”äkta” och ursprungligt. När den katolske munken och teologen Martin Luther f.1486 spikade upp sina 95 teser på porten till Schlosskirche i Wittenberg år 1517 där han protesterade mot avlatsbreven inom katolska kyrkan så tänkte han sig aldrig att hans handling skulle starta en helt ny religiös rörelse, men så blev det. Vid ett möte i Uppsala år 1593 blev den evangelisk-lutherska tron rådande i Sverige.
Luther var inte den ende som ansåg sig ha det som krävdes för att reformera kyrkan. Prästen Huldrych Zwingli f.1484 ansåg i Schweiz att det var han som upptäckt att tron var det enda som kunde rädda människan. Zwingli menade att nattvardens bröd och vin skulle ses som symboler. Några av Zwingli följare menade förkastade barndop eftersom den kristna tron kräver att vi medvetet väljer att ansluta oss.
Anabaptism
Zwinglis lärjunge Conrad Grebel 1498-1526 har kallats anabaptismens fader. Anabaptisterna väljer att praktisera dop vid en medveten ålder och förkastar barndop. Teologie doktor Olle Christoffersson berättar att också Zwingli i grunden var emot barndop, men på grund av det spända hotet från Katolska kyrkan överlät han till stadens styrelse att besluta om kyrkans utformning. Anabaptisterna bröt då sin egen väg. De utsattes för våldsam förföljelse, inte bara från katolska kyrkan utan även från de reformerta kyrkorna, liksom från från Luther och hans protestantiska kyrka.
Jean Calvin
Jean Calvin
Fransmannen Jean Calvin, f. 1509 var också han radikal och lade grunden för den kalvinistiska läran. Kalvinismens dubbla predestinationslära är dess mest typiska dogm. Calvin menade att Gud redan har gjort sitt val och det finns ingenting människan kan göra för att påverka om hon/han hamnar i himmel eller helvete efter detta liv, men man måste arbeta hårt varje dag ”som om” man vore en av de utvalda. Även i Martin Luthers föreställningsvärld hade Gud redan gjort sitt val och människan måste hålla sig inom sin tilldelade ”fålla” och arbeta hårt för att uppfylla Guds bud, trots att hon inte visste om hon var utvald till evigt liv eller fördömd och förpassad till helvetets eviga pina.
Baptismen
I mitten av 1530-talet hade den lutherska och den kalvinistiska tron etablerats i västra Europa. Ur den asketiska protestantismen kom sedan pietismen, metodismen och baptismen. Baptismen har sin ursprungliga grund i den reformerta läran men delades med tiden i två ”grenar” där den ena gruppen valde att anta en mildare predestinationslära, medan den andra valde att följa Jean Calvins genom 1689 Baptist Confession of Faith, som författades av kalvinistiska baptister i England.
Den första baptistiska församlingen bildades år 1607 i Holland av teologen John Smyth f. ca 1570 d.1612.
John Smyth
Baptismen i Sverige
Under 1800-talet hade kyrkan stor makt och baptisterna ansåg att prästerna inte skulle ha tolkningsföreträde. Varje människa skulle ha frihet att tolka Bibeln på egen hand. Den första baptistiska församlingen grundades i vårt land 1848, i en tid då det var olagligt att utöva annan tro än den lutherska. Baptismens grundare, Fredrik Olaus Nilsson blev landsförvisad för sitt brott men i slutet av 1800-talet hade rörelsen vuxit sig stark i Sverige och det fanns hundratals baptistiska församlingar runt om i landet.
Anmält sig hava baptistiska åsikter
Min mormors morföräldrar, Per-August Persson och Hedvig Kristina, bodde i Krokek, Östergötland och blev hängivna baptister i mitten av 1800-talet. De fick många barn men vägrade att döpa dem i svenska kyrkan. Det står antecknat ”icke döpt” vid barnens födelser. I församlingsböckerna står det att Per August ”anmält sig hafva omfattat baptistiska åsigter”.
Vuxendop
Baptisterna har ingen enhetlig troslära men vilar på de båda hörnstenarna skrifts- och frihetsprincipen. Man anser att all vägledning ska sökas i Bibeln, framför allt i Nya testamentet. Innan allmän kvinnlig rösträtt existerade i vårt land så var det lite friare i de baptistiska församlingarna där kvinnor kunde ha olika uppgifter. Frihetsprincipen handlar för baptisterna om att varje individ själv måste ha frihet att välja sin egen tro och man praktiserar därför vuxendop (troendedop). När ett litet barn föds till världen ber man för barnet och dess föräldrar i en välsignelseakt, men dopet får vänta tills individen själv vill inträda i församlingen.
Barnen betraktades som oäkta
Under 1800-talet hände det att baptister förvägrades att gifta sig. Deras odöpta barn betraktades som ”oäkta”. Det var även förbjudet att samlas till gudstjänst utanför Svenska kyrkan. Per-August Persson och hans hustru Hedvig Kristinas barn var inte döpta i Svenska kyrkan och kunde därmed inte heller konfirmeras, vilket gjorde att man gifte sig borgerligt.
Per-Augusts dotter Gerda Helena var varken döpt eller konfirmerad och gifte sig därför borgerligt i Krokek 1905.
Mormors morfar Per-August Persson f.1848 blev baptist och barnen döptes inte i Svenska kyrkan
Reklam för Norlings rum för resande i Sveg Foto: Privat
Hösten 1915 bestämde sig gammelfarmor Dora Emerentia Rödlund (Norling) för att starta eget företag och köpte då en fastighet i Sveg med ”Rum för resande” – ett enkelt och hemtrevligt pensionat med tillhörande kafé dit många av traktens säsongsarbetare sökte sig för att hyra rum.
Kaffe av råg och vetekli
Det var svåra tider i Sverige och trots att man hade pengar att handla för, så var det svårt att få tag på mat då bland annat kaffe, mjölk och bröd ransonerades åren 1916-1919.
– Kaffe kokade man av råg som man rostade. Så minns jag också särskilt vetekli som rostades till kaffe och det smakade inte så illa. Kaffet gick alltid att ordna. Värre var det med brödet till kaffet, varför vi tog av egna kuponger för att hjälpa kaffegästen, berättade gammelfarmor.
”Skogsgubbar” och rallare
Det var dock långt ifrån alla gäster som var sugna på kaffe med dopp. ”Skogsgubbarna” arbetade hela vintern i skogarna och på våren kom de vandrande till Sveg med fullspäckad penningpung för att förfriska sig. Då skulle det festas på lagerdricka, berättade gammelfarmor.
-När de herrarna kom var det mest att sätta fram hela backar på golvet. Dricksglas sattes fram men dessa användes ej, eller slogs sönder. Dessa personer med namn som ”Stor Po”, ”Uppsala Kalle”, ”Norrlands Nisse”, ”Mas Vicke” och ”Lilla Skåne”, (den lugnaste av dem), föredrog att halsa ur flaskorna. Då minsann fick man springa och passa för kom de åt blandades ”beska droppar” i flaskorna. Det blev en gräslig lukt i kaféet. Ja, så var det på den tiden. Det fanns också en kategori arbetare som kallades rallare och dessa var mycket präktiga människor, fast kanske ibland lite råa och brutala. Det fick man ha överseende med. De var ju kunder.
Farmors mamma Dora Emerentia Foto: privat
Sill och kålrötter
Även om pengar fanns så kände hon en ständig oro:
– Så gick dagarna och man levde ganska orolig inför vad som skulle hända…krig eller fred? Men det var bara att försöka hoppas och göra sitt bästa, klara upp affärerna och få maten för dagen. Maten var ju det viktigaste. Pengar fick vi ju in, men mat var svårt att införskaffa. Det vi fick på korten förslog ej. Sill och kålrötter hade man fått nog av. Det värsta var maten till barnen, som framför allt behövde mjölk. På kvällarna cyklade jag omkring, både en och två mil och bjöd 2.50 – 3 kronor litern. En och annan gång kunde det lyckas men oftast åkte man i oförrättat ärende.
Tillsammans med sin man, snickaren Oscar Norling, öppnade gammelfarmor senare begravningsbyrå, snickeri och blomsterhandel på Härjedalsvägen i Sveg, som hon drev fram till sin död 1974.
1918 kom spanska sjukan till Sveg och många gäster som bodde på ”Norlings rum för resande” insjuknade. Mer om det kan du läsa här
Vy över Kramfors, Ångermanland Foto: Helena Bure Wijk
Det ångermanländska kustområde som nu kallas Höga kusten är ett klipprikt, vilt och vackert landskap där kustlinjen efter istiden fick en landhöjning på närmare 300 meter. Området tros ha varit bebott i minst 7000 år. Var mina förfäder befann sig för 7000 år sedan, det vet jag tyvärr inte, men jag har i alla fall lyckats följa några av dem, några hundra år tillbaka i Ångermanland.
Rödlund i Rossvik
År 1820 föddes farmors morfars far Johan i Rossvik, Nora, Höga kusten. Johan och hans bror Per f. 1834 var torparsöner. I vuxen ålder fick Per namnet Rönnlund då han blev kronobåtsman och min ana Johan valde att byta till efternamnet Rödlund. Varifrån idén till namnet kommer är fortfarande en gåta. Genom åren har jag funderat över om det kan finnas en koppling mellan torpet Rossvik och namnet Rödlund (röd=rosso på latin) men jag har inte funnit några belägg för detta.
Höga kusten Foto: P. Lindgren
Johan Rödlund blev torpare, liksom sin far och på söndagarna befann han sig i kyrkan där han var anställd som orgeltrampare. Han trampade bälgarna som försåg kyrkorgeln med luft. Tillsammans med sin hustru, Brita Elisabeth Åkerlund f. 1830 i Nora fick han flera barn, bland annat min farmors morfar Petrus Rödlund.
Syskonen blev utackorderade
Petrus Rödlund gifte sig med Olivia Olsdotter och paret hade ett litet hus och några djur i Ed, Ytterlännäs, Ångermanland. Tillsammans fick paret barnen Elise Eugenia, Dora Emerentia (min farmors mor), Johan Helmer, Agnes Frideborg, Kristina Olivia och Svea Ottilia. Min farmors mamma har beskrivit barndomen i sina texter: ”Mitt barndomshem var en röd liten stuga som låg vid skogsbrynet en kilometer från närmsta gård. Byn heter Ed, Ytterlännes, Ångermanland. Föräldrarna hade ett litet jordbruk med en häst, ett par kor och några smådjur, där vi barn fick den bästa omvårdnad men mina lyckliga barnaår tog snart slut. Mor blev sjuk i en på den tiden obotlig lungtuberkulos. Hon dog när jag var nio år. Min äldsta syster var elva år, sedan fanns där fem yngre syskon. Min yngsta syster var ej fyllda två år. Pappa hade blivit satt i konkurs så djuren fick vi ej behålla. Far och vi barn försökte hålla ihop hemmet efter mors död. Vi skaffade två kor men då det blev för mycket med korna och de små syskonen att sköta, upplöstes hemmet. Vi barn blev bortackorderade till olika hem”.
När barnen utackorderades var äldsta systern Elise elva år. Foto: privat
Föräldrar som på grund av sjukdom eller fattigdom inte kunde ta hand om sina barn kunde få hjälp av fattigvårdsnämnden att placera barnen i olika fosterhem mot s.k uppfostringsbidrag. Många av de utplacerade barnen gick en hård framtid till mötes. Elisabeth Engberg som har forskat kring fosterbarn i äldre tider menar att det gamla bibliska citatet, ”Den som inte arbetar skall heller inte äta”, är en princip som verkar ha stått före alla andra när det gäller synen på barn som hamnat på livets skuggsida i vår historia.
Ett hårt liv många gånger
Syskonskaran Rödlund skingrades och hamnade hos olika fosterhem men de verkar ha klarat sig väldigt bra, trots de svåra omständigheterna och idag finns ättlingar på flera olika platser i Sverige, bland annat här i Västmanland. Det har berättats att farmors moster Agnes Rödlund fick arton barn. Agnes hade en tuff barndom och hennes vuxna liv var heller ingen dans på rosor, men hon älskade sina barn och brukade alltid sjunga för dem, medan hon utförde sina hushållsbestyr. Även farmors mamma var målmedveten och lyckades vända på ”ödets mynt”. Liksom sina syskon blev hon en handlingskraftig och sund person men när hon på ålderns höst blickade tillbaka kunde hon dock konstatera att förlusten av modern hade satt sina spår:
”Far tog sig ett arbete och hemmet såldes. Sedan dess har vi fått klara oss själva. Men det blir ett hårt liv många gånger när man inte har en mor att vända sig till med sina bekymmer. Därför känner jag jämt medlidande med alla barn som blir föräldralösa. Ingen som fått ha sina föräldrar kvar, åtminstone i barnaåren, kan förstå hur det är att bli föräldralös”. Gammelfarmor avslutar sin nedskrivna berättelse med en liten dikt om sin älskade mor Olivia: ”Varthän jag går i världen. Varthän jag någonsin far följer minnet mig på färden, minnet av lilla mor. Aldrig hon hördes klaga fast hon var trött och blek och tvingades hon att aga skedde det mest med smek…”.
Barnens far, Petrus Rödlund lyckades ordna en bra tillvaro för egen del och kom snart att bli hemmansägare med hus, djur, en ny hustru och fler barn. År 1901 gifte han om sig med en trettio år yngre kvinna och fick barnen Göta Dorotea, Gunhild Alice, Märta Elisabeth och Kurt Tage.
Foto: Bengt A Lundberg/Riksantikvarieämbetet
Källor: Egen forskning, Släktband ”Barn på skuggsidan”.
Bild: Massakern på hugenotter under Bartolomeinatten 1572. Målning av François Dubois (1529 – 1584)
Det var några tusen valloner som kom till Sverige mellan åren 1626 – 1655. För många var det hoppet om en bättre ekonomi som lockade dem hit, men många flyttade också av religiösa skäl. De fransktalande vallonerna var ofta reformerta kalvinister – så kallade hugenotter – som valde att fly hemlandet efter tider av förföljelse från stat och katolska kyrkan. Det som är mest utmärkande för kalvinismen är den dubbla predestinationsläran – tron att Gud redan på förhand har utvalt somliga människor för evigt liv, medan andra är dömda till evig förtappelse. De reformerta vallonerna hade även en annan uppfattning om nattvarden.
Jean Calvin
Man beräknar att ett hundratal av de franska hugenotterna kom till Sverige under 1600-talets början. Inte heller här fanns religionsfrihet på den tiden, men man tilläts i alla fall att utöva sin religion privat, om man lovade att inte sprida läran utanför hemmets väggar. Detta skärptes 1647 då det bestämdes att alla som bodde i Sverige skulle döpa sina barn i Svenska kyrkan. De människor som hade annan trosbekännare hade inte rätt att verka inom några högre ämbeten i samhället, fick inte heller vara dopvittnen och kunde inte begravas med några högtidligare ceremonier. Varken reformerta eller katolska konventiklar skulle tillåtas i Sverige.
Ytterligare skärpningar i lagen infördes senare. Varje utländsk person som avsåg att stanna någon längre tid i Sverige, var från år 1667 tvungen att redogöra
för kyrkoherden vilken konfession han bekände sig till. Detta skulle anmälas efter åtta dagar i landet. Därefter rapporterade kyrkoherden till landshövding och biskop. Den utlänning som underlät att göra detta, miste alla de rättigheter som han hade fått. Lagen skärptes med tiden än mer. Nu gällde att den som avföll från landets religion skulle mista sitt ämbete, landsförvisas och aldrig njuta arv, rätt eller rättighet i Sverige. Ingen fick öppet ha en främmande religionsutövning.
Mina anfäder- och anmödrar med namnen Pousette, Vincent -Rafflier, Poulain och Barre var några av de fransktalande valloner som bekände sig till den reformerta kalvinismen och somliga kom att behålla sin tro länge. Trots de skärpta bestämmelserna deltog familjerna i reformerta sammankomster in på 1700-talet. Somliga vallonsläkter tycks ha varit mer motsträviga mot att assimileras och man behöll sin religion, sitt språk och kultur långt in i tiden. Vid Lövsta bruk och Österbybruk i Uppland hade man bland annat egen skolundervisning på franska. Det var främst bland hantverkarna – kolare, smeder- och hyttpersonal, skogshuggare och körare som ”försvenskningen” och även acceptansen gentemot lutherdomen, dröjde längre.
Anfadern Henri Vincent-Rafflier kom till Sverige 1626 från Fanzel i Belgien: ”Sonen till Jean Vincent från Fanzel har rest med Mathieu de Geer till Sverige”. Hans far, Jean Vincent-Rafflier, hade några år tidigare försvunnit tillsammans med kapten Trouillets trupper. Henri var gift med en ännu okänd hustru och kom att arbeta som kolare i Österbybruk och Gimo bruk fram till sin död 1679. Jag härstammar från hans dotter Margareta Vincent f.1634 som var gift med kolaren Mårten Dubois f. 1629.
Anfadern Michel Poulaine f. 1610 flyttade också till Sverige tillsammans med sin hustru, Jeanne Barre. I Forsmark antecknar man år 1679 att familjen Poulaine håller reformerta konventiklar, som då var en förbjuden verksamhet. De fransktalande kalvinisterna höll sig gärna till familjer med samma trosuppfattning och man gifte sig med dessa släkter. Michel Poulaine var hammarsmed och skrivare i Uppland. Han fick tillsammans med hustrun Jeanne Barre bland andra dottern Cathleen Poulaine f.1627 (min ana) som gifte sig med Gottfrid Pousette f. 1626. Även släkten Pousette höll sig till den reformerta tron till en början. Familjerna Vincent, Pousette, Le Chotton (Cotton), Dandenel, Francois och Magnette har sitt ursprung i Spanska Nederländerna.
År 1655 bodde det 43 personer i Gimo Bruk, Skäfthammar. Av dessa var 17 personer valloner. Familjerna Anthoine, Dandenel, Hubinet, Magnette och Pousette tillhörde smides- och hyttpersonalen. Le Chotton och Vincent var kolare och skogshuggare. Till ”övrig personal” hörde skrivaren François och mjölnare Magnette.
Vallonsmide. Hasse Gille, vallonsmed i 14:e generationen.
Vid Österbybruk i Uppland fanns samma år 190 mantalsskrivna personer. Av dessa var 66 personer valloner, eller ”fransoser”, som de också kallades. Bland smides- och hyttpersonalen fanns familjerna Bastin, Baudou, Bayard, le Blanc, le Brun, Chevet, Goffin, Nonnet, Pira, Poulain och Pousette. Till kolar och skogshuggarpersonal samt körare hörde familjerna Anjou, Anthoine, Baudou, Carlier, du Clou, Dubois, Hubinet, de Marte, Martin, Michot, Mineur och Philip. Hantverkspersonalen bestod av familjerna Bailli (hovslagare), Hubinet (hjulmakardräng) och Tissier (hjulmakare). Övrig personal bestod av två mjölnare – Boudry och Pousette.
På bruket fanns en reformert verksamhet långt in i tiden. Skolläraren Jacques Potheuck anställdes vid bruket år 1636 och i hans arbetsuppgifter ingick barnundervisning, läsning på söndagarna, dels på förmiddagen, dels på eftermiddagen, ur Bibeln och ur någon reformert författares postilla. Läsningen skulle omges av bön och av psalmsång. Dessutom skulle han trösta de sjuka. Flera präster rapporterade från mitten av 1600-talet att den reformerta verksamheten tilltog alltmer i Österbybruk, istället för att minska. Man krävde att alla invånare skulle gå till sockenkyrkan om söndagen, men det verkar inte ha skett. Först 1735 invigdes en svensk kyrka på bruket.
Bruken var små miniatyrsamhällen där människor ofta levde sina liv, i generation efter generation. Vid Österbybruk, liksom flera andra uppländska bruk hade man egen skolundervisning på franska och man tror att detta, tillsammans med att man nästan uteslutande gifte sig med landsmän, fördröjde assimileringen in i det svenska samhället.
Norrköping blomstrade när Louis De Geer grundade pappersbruk, textilfabrik, skeppsvarv och vapenfaktori i staden
Till Finspångs bruk i Östergötland kom mina anfäder med släktnamnen Qvarfordt och Köhler under 1600-talet. Flera krig pågick vid den tiden i Europa och genom investeringar av den duktige affärsmannen Louis De Geer från Liège i östra Belgien kom Finspång att bli en blomstrande industri där stångjärns- och kanontillverkning blev navet i verksamheten. De Geer erbjöd landsmannen Willem De Besche att arrendera bruket och man anställde främst smeder från hemtrakterna.
Mormors mm mf mm ff far, Anders Qvarfordt var smältare och fick anställning hos Louis de Geer där han bland annat hade som arbetsuppgift att ”utfodra och logera de Geers valloner” enligt kontraktet. Flera av Anders barn blev hammarsmedsmästare och släkten kom att stanna kvar i Östergötland i många generationer.
Louis De Geer 1587-1657
Genom Louis De Geers fina affärssinne kom Norrköping att blomstra när han grundade pappersbruk, textilfabrik, skeppsvarv och vapenfaktori i staden. Många av ättlingarna till de smeder som ursprungligen kommit till Finspång med Louis de Geer och Willem De Besche kom sedan att arbeta hos nederländska och tyska familjer i generationer.
Mormors mormors morfars far Zacharias Fogelström var anställd som laxfiskare vid Västerbyholms gård i Norrköping och hans bröder arbetade vid gårdarna Lindö och Händelö.
Anfadern Zacharias Fogelström var anställd vid Västerbyholms gård i Norrköping som laxfiskare i mitten av 1700-talet. Gården arrenderades vid den tiden av av Willam De Besches ättlingar. Foto: Norrköpings historia
Mormors mormors mormors morfars far Per Kullström f. 1729 var skräddare och kusk vid Björnsnäs gård i Kvillinge, Norrköping hos Jacob De Falck och hans hustru Christine Yvelasco de Monteleone från Holland. Även Pers son, Carl, arbetade hos familjen som lakej (livréklädd betjänt) under sin livstid.
Björnsnäs herrgård Foto: Norrköpings kommun
Anmodern Elsa Persdotter (Qvarfordt) föddes 1730 på Himmelstalunds herrgård i Norrköping. Gården ägdes vid den tiden av av Reinerius Reineri Broocman (och sedan av hans son), som hade estländska och tyska släktrötter.
I Stockholm fanns på 1800-talet utbildade barnmorskor som hjälpte barn till världen. På Lilla Munklägersgatan 11 bodde en barnmorska. Hos henne födde min farmors farmor ett barn i största hemlighet 1865. Foto: Larssons atelje
Barnmorskan har genom tiderna hjälpt barn till världen genom att bistå den födande modern med stöd och hjälp. Hon har haft många namn – jordemor, närmor, hjälpkvinna, ljusmor och ackuschörska. Att föda barn som ogift innebar förr i tiden stora svårigheter för den ogifta modern och hennes ”oäkta” barn. Det rådde en sträng social kontroll i vårt samhälle och lagstiftningen var länge inriktad på att ställa både mannen och kvinnan till svars.
Kyrka och domstol ansträngde sig till det yttersta för att få den ogifta modern att erkänna vem barnafadern var, eftersom utomäktenskaplig sexualitet ansågs vara ett brott mot både kyrklig och världslig lag. Det var inte ovanligt att ”oäkta” barn dödades av föräldrarna och det hände också att mammorna utförde olagliga aborter på sig själva. Det förekom även att ogifta mödrar födde sina barn hos ”änglamakerskor” mot betalning, där barnen vanvårdades till döds och blev på så sätt små ”änglar”.
Barnamordsplakatet
Kungen Gustav III oroades av de många spädbarnsmorden som skedde på grund av de ogifta mödrarnas utsatthet och sociala ställning. Genom det barnamordsplakat han instiftade, fastslogs år 1778 att ogifta mödrar kunde få sitt nyfödda barn inskrivet i födelseboken med anteckningen ”fader okänd” och ”moder okänd”. Genom den nya lagen fick ingen längre tvinga kvinnan att avslöja vem barnafadern var.
Dessförinnan hade barnmorskorna haft till uppgift att förmana den ogifta kvinnan att avslöja vem som var barnets far. I de fall myndigheterna begärde det, var barnmorskan även tvungen att berätta vad den ogifta modern hade berättat under förlossningen. Genom barnamordsplakatet förbjöds barnmorskan att försöka tvinga fram sådana bekännelser.
Gustav III oroades över de många barnamorden och instiftade barnamordsplakatet. Målning av Alexander Roslin 1777
En stor summa pengar
På 1800-talet fanns utbildade barnmorskor i hela landet som arbetade med att hjälpa havande kvinnor. På Lilla Munklägersgatan 11 i Stockholm bodde en barnmorska som år 1865 hjälpte den lille gossen Gustaf Erik Sigismund Posse till världen år 1865. Den ogifta modern var min farmors farmor,Hulda Schmidt. Hon födde sin son hos barnmorskan i största hemlighet och barnet antecknades i födelseboken med ”föräldrar okända”.
Många ”oäkta” barn gick en tuff framtid till mötes då de ofta lämnades till barnhus eller utackorderade som fosterbarn på landsbygden där de fick slita hårt. Gustaf Erik Sigismund fick en tryggare framtid.
Vid tiden arbetade och levde en ogift man vid namn Gustaf Possevid Stockholms slott. Posse är namnet på en gammal adelssläkt som härstammar från en jylländsk väpnare som hette Nils Jensen Loupose. Innan Gustaf Erik Sigismund föddes bodde även hans mamma i Hovförsamlingen där hon arbetade som piga, så Gustaf Posse var förmodligen barnets far. Den ”oäkta” sonen fick hans efternamn och en stor summa pengar betalades till den ogifta moderns familj. Det verkar även som om barnafadern försökte se till så att pojken fick växa upp i ett kristet och ”välordnat” hem.
Posses släktvapen
Gifta på låtsas
Farmors farfar, Johan Gustaf Söderman föddes 1841 på Värmdö
En kort tid efter förlossningen flyttade Hulda och hennes son hem till den då präststuderande Johan Gustaf Söderman som bodde i närheten, på Svartmangatan 22 i gamla stan. Pojken blev då antecknad som Södermans styvson. Johan Gustaf Söderman var född på Värmdö 1841 och hade ingen anknytning alls till Nordmaling i Västerbotten, men ändå fick han infödingsrätt där när han avslutat sina präststudier, vilket borde ha varit en omöjlighet.
I Härnösands herdaminne står det att Johan Gustaf Söderman och Hulda Schmidt vigdes 1872, men några vigselhandlingar existerar inte. För Söderman var det förmodligen mer ett symboliskt äktenskap, där han för en stor summa pengar och vissa samhälleliga förmåner, tackade ja till att uppfostra en annan mans barn. Att gifta sig på riktigt med den ”fallna” kvinnan, det ville han inte.
Hela familjen försvann och prästen gifte om sig
Gustaf Erik Sigismund Posse fick med tiden efternamnet Söderman och antecknades i Nordmalings kyrkböcker som ”son” till prästen. Han flyttade sedermera till Ramsele där han arbetade som folkskollärare en tid. Han dog år 1890 av lungsot (TBC), endast 24 år gammal. Fosterfadern och prästen Johan Gustaf reste då dit och begravde honom. Några år senare dog Hulda Schmidt hastigt, liksom hennes far, mor och syster som också bodde i prästgården hos Söderman. Några uppgifter om dödsorsaker finns inte i Nordmalings kyrkböcker. Det var ju Söderman som var präst och han tyckte kanske inte att det var så viktigt att föra in dessa anteckningar i död- och begravningsboken. Strax efter Huldas död gifte han sig på ”riktigt” med sin mer än trettio år yngre hushållerska.
Farmors farfar fick pengar och andra fördelar när han tog hand om Hulda Schmidt och hennes oäkta barn. Bland annat fick han infödingsrätt i Nordmaling. Foto: Håkan Svensson
Magnus Rönnow föddes 1665 i Åhus, Skåne. Under sin livstid var han en hängiven orientalist och latinsk poet. I unga år studerade han i Lund och Uppsala men reste sedan till Tyskland där han valde att studera de österländska språken hos den tyske läraren Esdras Edzardus (f.1629 d.1708).
Magnus familj var välbärgad och man kunde därför låta sonen studera. Efter ett kort besök i Sverige bestämde han sig för att flytta till Holland där han ägnade sig åt rabbinska studier. Det har berättats att han hade förhoppning om att bli professor vid ett holländskt universitet. Någon sådan tjänst blev dock inte aktuell och Magnus återvände därför till Sverige med förhoppning om att få biträda vid det nya bibelverket. När inte heller denna befattning blev hans, valde Magnus att återvända till England.
Väl i England erbjöd han sig att utarbeta en översättning av Talmud, mot ett årligt underhåll, men förslaget antogs inte. År 1714 befordrades Magnus Rönnow till protokollssekreterare vid inrikes ärenden. Han utnämndes till assessor i Antikvitetsarkivet 1719 men tycks inte ha känt sig särskilt nöjd med sin befordran. Han begärde snart avsked och reste tillbaka England.
Skånestenen
Adlades med gammalt släktnamn?
Magnus Rönnow verkar ha varit en fri själ. Under sin livstid ägnade han sig bland annat åt latinsk verskonst och genomförde flera runologiska resor i Sverige då han tecknade av runstenar, bland annat Skånestenen.
Trots att Magnus inte lyckades tillträda något av de högre ämbeten han hoppades på, har det ändå sagts att han erhöll adlig sköld av kung Karl XII och upptog därmed ett gammalt släktnamn på faderns sida, Dublar.
Enligt Sveriges introducerade adel framgår det att Magnus faktiskt blev adlad med släktnamnet Dublar. Han slöt sin egen ätt när han dog utfattig på ett hospital i England år 1735. Något spår efter hans sköldebrev finns dock inte.
Hans pappa, Casten, var kyrkoherde och antog det latiniserade namnet Rönnow efter staden Ronneby. Enligt en berättelse räddade Casten kung Karl XI undan snapphanarna i kriget 1678, genom att beordra kungen att gömma sig i en skorsten. Ättlingarna fick därefter ärva Åhus pastorat.
Casten Rönnow
Dunbar från Skottland
Poeten Magnus Rönnows farfars föräldrar var borgaren John Dunbar f.ca 1570 i Elgin, Moray, Skottland och Elisabeth Tulidef f.1560 i Skottland. När deras son (min anfader) Magnus f.1600 i Dundee, Angus, Skottland, sedermera kom till Sverige och Ronneby kom han att kallas Magnus Dublar/Dobblare. Magnus var under sin livstid handelsman och rådman i Ronneby, Blekinge. Enligt electric scotland reste Magnus till Sverige tillsammans med medpassageraren John Innes som flydde religionsförföljelser. Innes satte bo i Helsingborg och Magnus, som kallas Dublar eller Dunbar i dokumentet, etablerade sig i Ronneby.
Det kan vara så att Magnus Rönnow Dublar, fadern Casten och farfadern Magnus aldrig haft någon länk till släkten Dublar, utan i stället till den skotska släkten Dunbar. (En teori som även styrks genom DNA-test där vi har DNA-match med flera personer som har Dunbar i sina anor).
Magnus Dunbar/Dublar
Anfadern Magnus Dublar, som troligen hette Dunbar, var en skotsk handelsman som bosatte sig i Ronneby, Blekinge i början av 1600-talet. Han föddes i Dundee, Skottland omkring år 1600, som son till borgaren John Dunbar och Elisabeth Tulidef från Elgin i Skottland. Släkten Dunbar spårar sina rötter tillbaka till kung Æthelred II av England som föddes år 966.
Magnus Dunbar gifte sig två gånger under sin livstid och i det andra äktenskapet med Maren Michelsdotter f.1610 föddes dottern Anne år 1636. Två år senare, föddes sonen Casten. Anne, som är min anmoder, gifte sig med guldsmedsmästaren Olof Schmidt f.1637 i Ronneby.
Electric Scotland nämner den skotske handelsmannen Magnus Dublar, eller Dunbar, som emigrerade till Sverige och Ronneby för att göra affärer. Han reste tillsammans med landsmannen John Innes (Ennes) som kom att bli handelsman i Helsingborg. På grund av stridigheter efter reformationen flydde många reformerta kristna till andra länder och det gjorde också släkten Innes på 1580-talet då man lämnade Skottland för Emden i Oestfriesland. Man sökte sig till länder med större religionsfrihet och etablerade sig där.
”Turning now to eminent Scottish merchants in other parts of Sweden, we first come across the name of Magnus Dublar or Dunbar, a Scot who carried on business at Rönneby…Next to Dunbar we find John Innes or Ennes, as he is called. He was born about the year 1600, had to fly from Emden on account of religious persecution, and finally settled in the Swedish town of Helsingborg, where he gained great wealth and honour…” Källa: electric scotland
Guldsmedssläkt med okända rötter
Magnus Dublar/Dunbar´s dotter Anne, som jag härstammar från, gifte sig med guldsmeden Olof Schmidt i Ronneby. Släktnamnet Schmidt har funnits i vår familj i rakt nedstigande led sedan dess men vi vet fortfarande inte varifrån släkten kom från början. Schmidt verkar haft en stark koppling till Skottland och tysk-baltiska länder. Man döpte sina barn till tyskklingande förnamn, som Gerhardt, Adolph och Friederich, långt in på 1800-talet.
Släkten Schmidt gifte in sig i de skotska släkterna Ouchterlony och Dublar (Dunbar), men även tysk-baltiska släkter, som von Cappel, von Fliegen och Freytag (von der Loringhoven). Dessa släktgrenar sägs ha sina rötter i det tyska området Niederösterreich, som gränsar till Slovakien, Tjeckien och flera andra länder. De tysk-baltisk-skotska anorna tycks ha invandrat till Blekinge som handelsmän, hantverkare och militärer. Ouchterlony är en släkt med skotska rötter som etablerade sig i Karlshamn genom sjökaptenen John Ouchterlony. Hans ättling, Hanna Ouchterlony f.1838 i Värnamo, grundade Frälsningsarmén i Sverige och Norge.
Vet du mer om Magnus Rönnow Dunbar/Dublar? Alla upplysningar, stora som små, är av intresse. Kontakta mig gärna: forskningwijk(at)gmail.com
Kungsstugan i Åhus där Karl XI gömdes i skorstenen undan danskarna, enligt myten. Foto: Hedning
Källor: Riddarhuset, electric scotland, Hans Edmans forskning och egen forskning.
Min farmors farmors morfars farmors morfars farfars farfar hette Gerhardt Olofsson Schmidt och föddes år 1676 i Ronneby, Blekinge. Han var son till guldsmedsmästaren Olof Nielsen Schmidt, som i sin tur var son till guldsmedsmästare Nicolaus Schmidt som föddes i början av 1600-talet på ännu okänd ort och i okänt land.
Gerhardt Schmidt, (eller Gert Oluffsson Smieth/Schmit/Smitt), som han också kallades, gifte sig med Eva Freitag som var dotter till Nicolaus Freytag von Loringhoven och Maria Elisabeth von Flegen från Pulkau i Niederösterreich. Paret fick flera barn, bland andra sonen Magnus Gerhardt Schmidt f.1713, som även han kom att bli guldsmedsmästare.
Lång och svår väg till burskap
För hantverkare som Gerhardt var det oerhört viktigt att äga burskap, för att fritt kunna utöva sitt yrke i staden och på så sätt kunna försörja familjen. Det var på den tiden endast borgare – handlare, hantverkare och andra näringsidkare, som hade möjlighet att vinna burskap och det krävdes att man ägde mark i staden. Den som var född, eller ingift i en borgerlig familj, kunde automatiskt erhålla burskap men för hantverkare krävdes i regel en period som lärling, samt en gesälltid om tre år, varefter man blev mästare.
Till ansökan om burskap bifogade man betyg och intyg om gott rennomé och klanderfritt leverne (frejd), vilket utfärdades av en präst. Hantverkare skulle även utfärda ett mästerstycke, som blev bedömt av en ”skådemästare”. Om denne underkände provet så var det näst intill omöjligt för hantverkaren att erhålla mästarbrevet, som utgjorde beviset på hantverkarens kunnande.
Gerhardt Schmidt lärdes upp i guldsmedsyrket av sin far men vägen till att bli mästare och att erhålla burskap var lång. Man refuserade honom 1702 då han inte kunde framlägga något lärobrev. Gerhardt försökte om och om igen följande år och kunde bland annat lägga fram rekommendationer från landshövdingen, amiral Cornelius Ancharstierna och riksämbetsmannen Michael Pohl men åldermannen i nämnden avslog ändå hans ansökan.
Ronneby Foto: Henrik Sendelbach
Guldsmedsmästare
När han visade upp en silverkanna som han gjort till landshövdingen erhöll han äntligen burskap och kunde avlägga bured i Karlskrona år 1705. Han var då i trettioårsåldern och blev guldsmedsmästare året därpå. Nu kunde han äntligen utöva sitt yrke, men fejden var långt ifrån över. Samma år klagade man nämligen att Gerhardt hade ”förbigått ämbetet för vinnande av burskap” och man krävde att han skulle ”prestera den prestanda skråordningen förmår”.
Nämnden krävde att Gerhardt skulle infinna sig 7 december 1705. Under en tillfällig paus i de stridigheter som pågick lyckades han avlägga sitt mästarprov, men blev strax därpå bötfälld och tvingades betala 61 daler för en skuld hans svärmor gått i borgen för.
Stridigheterna med ämbetet varade under hela hans liv. År 1723 valde Gerhardt att ingå förlikning och avled tre år senare, 1726.
Några av Gerhardt Schmidts arbeten finns i Kristianopels, Lösens och Augerums kyrkor. Mästarstämpel: Ett sammanflätat GS
Släktforskning är så spännande och man vet aldrig riktigt var man hamnar när man börjar ”gräva” i sin släkt. Att släktforska är en hobby som ligger mig så varmt om hjärtat. När jag inte lusläser kyrkböcker för att lösa gåtorna i min egen släkt, så ”gräver” jag i de gamla arkiven för att hjälpa andra forskare.
Jag var i 20-årsåldern när jag började att släktforska. Tanken var att jag skulle ägna högst några månader till att gräva i gamla kyrkböcker. Jag hade annat för mig på den tiden och ville helst ägna mig åt nuet, inte det förflutna. Det kunde ju inte vara så svårt att få veta det mesta om anfäderna med hjälp av de gamla kyrkböckerna, tänkte jag. Men tji fick jag. Nu fyller jag snart 55 och sitter fortfarande och försöker lösa de gamla släktgåtorna. Det mesta om släkten är förstås numera kartlagt men det finns fortfarande några mystiska ”luckor” i mitt träd, i form av okända fäder. På många sätt har min släkt varit väldigt svår att forska i och mina mor- och farföräldrar kände inte till särskilt mycket, om ens något, om släkten bakåt i tiden.
Släktforskning i Knutby på 90-talet
Fantastiska människor
Att släktforska till andra är därför en härlig hobby som jag gärna ägnar mig åt. Jag gör släktutredningar och löser släktgåtor med hjälp av de gamla källorna. Det är lika spännande varje gång jag påbörjar ett nytt släktforskningsprojekt. Att släktforska är litegrann som att läsa en spännande bok, baklänges. Det är så intressant och man vill så gärna veta hur allting började. Det är en ynnest att få veta mer om dessa fantastiska och strävsamma människor som var här på jorden före oss – våra anfäder- och mödrar som möjliggjorde att just vi fick möjlighet att födas här.
Spännande släktträd
Förra veckan började jag med Rolfs antavla. Rolf känner till ganska mycket om sin släkt och har alltid vetat om att han är vallonättling på släktgrenarna i Uppland. Till skillnad från mig har han inga anor med okända fäder i sina släktgrenar och släktforskningen gick därför som en dans. Snart hade jag hittat vallonerna i Uppland. Det visade sig att Rolf även har flera anfäder som var valloner och som bodde och arbetade vid Robertsfors bruk i Västerbotten. Att hitta vallonerna i min egen släkt tog ungefär tio år av forskning men i detta släktträd dök de upp efter bara några dagar. 🙂
Dessutom visade det sig att Rolf är ättling till de skogsfinnar som kom till Bygdeå en gång i tiden. Att hitta de finska släktnamnen kan vara ett elände då namnen ofta försvann när man kom hit som nybyggare, men det gick väldigt lätt att hitta Rolfs anfader Mikko Karjalainen som kom från Savolax. Det visade sig även att Rolf är ättling till den så kallade ”Bureätten” från Skellefteå i Västerbotten. En annan släktgren gick raka vägen till Gustav Vasa!
Även om man inte hittar kungar och drottningar i släkten så är det så värdefullt att känna till sin historia. Släktforskning är så spännande och man vet aldrig riktigt var man hamnar när man börjar ”gräva” i släkten.
Vill du veta mer om din släkt?
Om du också vill veta mer om din släkt, eller om du vill ha släktforskningstips, kontakta mig gärna. Ingen fråga är för liten eller för stor. Min e-postadress är forskningwijk(at)gmail.com
Johan Eriksson Bure föddes år 1790 på gården Burvik i Knutby, Uppland. Han var min morfars mormors farfar. Förr i tiden var det den äldste sonen som fick ta över släktgården och Burvik togs därför över av brodern Anders som var äldst. Johan fick skaffa försörjning på annat håll. Han valde att bli ryttare och dragon. Vid anställningens början år 1813, fick han ryttarnamnet Bure. Dragoner var infanterisoldater som förflyttade sig med häst, men som stred till fots.
Svenska dragoner från sent 1600- till 1900-talet. Bild: Nordisk familjebok 1907
Ryttarnamn Soldaternas namn hade ofta anknytning till det geografiska område där man verkade, men namnen kunde också anspela på mer personliga attribut, som exempelvis soldatnamnen ”Stark”, ”Munter” och ”Glad” gör. Johan Bure fick ett ryttarnamn som var kopplat till gården Burvik och till det rusteri där han var anställd. Burvik hette ursprungligen Yla, men fick sitt nuvarande namn på 1600-talet när Jonas Bure från Skellefteå köpte gården.
Ryttartorpet Svanbol är ett så kallat dubbeltorp som hyste två dragonfamiljer. Torpet byggdes någon gång på 1600-talet. Foto: Helena Bure Wijk
Ingen dans på rosor Johan gifte sig med soldatdottern Ulrica Stark och paret flyttade in i dragontorpet Svanbol i Knutby. Det var svåra tider och livet som soldat och soldathustru var ingen dans på rosor. Paret fick många barn tillsammans men endast några få nådde vuxen ålder. Johan var anställd som dragon och ryttare vid Livregementets dragoner under de kommande 31 åren och han slutade sitt yrkesliv med betyget ”tjänt berömligt”. Han avled i Knutby 1858: ”Askedade dragonen och Häradstjänaren Jan Bure 68 år, 3 månader och 3 dagar”.
Efterträdare med samma namn
Torpet Svanbol kom därefter att hysa andra dragoner, som fick samma efternamn som föregångaren. Huset, som var i mycket dåligt skick genomgick flera renoveringar under senare delen av 1800-talet. Det var bland annat hål i väggar och spisen var otät med ohälsosam rök i bostaden som resultat. Dessutom var fähuset fallfärdigt. I slutet av 1800-talet fick torpet, som tidigare hade varit naturfärgat, sin nuvarande röda färg.
Foto: Privat
Ett vackert torp med historia För några år sedan fick jag kontakt med tropets nuvarande ägare. Familjen har lagt ner hundratals arbetstimmar på varsam renovering för att återställa det gamla torpet till ursprungligt skick. Att torpet var väldigt ohälsosamt kallt och dragigt när Johan och Ulrica bodde där, det framgår av Krigsarkivets handlingar då man genomförde besiktningar. De nuvarande ägarna har hittat människohår som har använts för att täta de dragiga fönstren. Kanske försökte Ulrica förtvivlat att täta fönstren med sitt hår, för att barnen skulle överleva? Men endast fyra av de elva barnen överlevde till vuxen ålder.
De nuvarande ägarna har även hittat vitlöksplantor intill torpet. Vitlök har använts sedan tusentals år tillbaka för att bota förkylningssjukdomar och har även använts som beskydd, för att hålla onda krafter borta.
Det gamla torpet vårdas idag ömt av nuvarande ägaren. Foto: Privat
Våren 1878 lämnade min farfars morfar, Torsten Kornberg, Åsnes i Hedmark, Norge och begav sig till Glissjöberg i Sveg, Härjedalen. Han var då i 30-årsåldern och arbetade som sten- och vägarbetare. Torsten, som egentligen hade efternamnet Enersen efter sin far, tog namnet Kornberg efter Kornstadsberget, den ort han bodde på i Norge
Farfars morfar Torsten Enarsen Kornberg f. 1848 i Åsnes, Norge Foto: Privat
I Sveg träffade Torsten Sigrid Jonsdotter som kom från Glissjöberg och paret fick tillsammans barnen Emma Olivia f. 1879, Erik f. 1881, Johan August f. 1884, Anna Matilda f. 1886, Signe f. 1889, Sven Emanuel f. 1893 och Torsten Georg Mattias f. 1897. I församlingsböckerna är Torsten med familj antecknade som ”norska undersåtar”.
Sigrid Jonsdotter f. 1853 i Glissjöberg, Sveg Foto: Privat
År 1888 fick Torsten möjlighet att köpa en bit inrösningsjord i Glissjöberg. Man rustade en befintlig lada och använde den till boningshus, men byggde senare ett nytt hus i närheten. (se bild överst i inlägget)
Torsten Kornberg med barn och barnbarn Foto: Privat
Jag har ”nystat” länge i släktens historia men har tyvärr inte lyckats kartlägga alla personer. Det jag vet om Sigrids och Torstens barn är följande:
Dottern Emma Olivia f. 1879 gifte sig med Per Erik Käck f. 1858 i Ljusdal. Paret fick fem barn tillsammans: Johan Einar f. 1898, Torsten Emanuel f. 1901, Signe Kristina f. 1904, Anna Margareta f. 1907och Olof Arvid f. 1910 (d.1911). Alla barn är födda i Glissjöberg, Sveg. Familjen utvandrade till USA 1911.
Sonen Johan August Kornberg f. 1884 i Glissjöberg, Sveg utvandrade också till USA. Gifte han sig där? Fick han barn?
Sonen Sven Emanuel Kornberg f. 1893 i Glissjöberg, Sveg gifte sig med Emma Kristina Holmin f. 1891 i Vemdalen. Paret fick bland andra dotter Irma.
Dottern Anna Matilda Kornberg f.1886 i Glissjöberg, Sveg (min farfars mamma) fick fem barn: Torsten Sigurd Leander f. 1911 i Glissjöberg, Sveg. Han föddes utom äktenskap men fadern uppgavs vara bokhållaren Johannes Teofil Pettersson f. 1879 på i Stockholm. (Torsten Sigurd Leander bodde senare hos sin far, så de verkar ha haft en bra kontakt), Johan Gustaf f. 1915 i Glissjöberg, Sveg (min farfar). Anna Matilda gifte sig med skogsarbetaren Arvid Harald Svante Sjölin f. 1881 i Alsens församling och paret fick tillsammans barnen Arvid Harald Sjölin f. 1920 och Asta Sjölin i Glissjöberg, Sveg.
Farfars mamma Anna Matilda Foto: Privat
Vet du mer om släkten?
Hör gärna av dig till mig: forskningwijk(at)gmail.com
Kung Cerdic av Wessex d.534 och min farmor hade något gemensamt
Mitokondrie-DNA (mtDNA) är en DNA-sträng som finns i cellernas bränslestationer, mitokondrierna. Mitokondrie-DNA ärvs från modern – både till döttrar och söner – men det är bara döttrar som kan föra mtDNA vidare. I den raka mödernelinjen (mor, mormor, mormors mor osv) har alla kvinnor samma mtDNA i tusentals generationer eftersom denna DNA-sträng är en exakt kopia av moderns och förändras (muteras) väldigt långsamt över tid.
En haplogrupp kan beskrivas som en mtDNA-familj, eller grupp, som har en gemensam anmoder, som levde på en viss plats vid en viss tid. Professor Bryan Sykes har genom sitt forskningsarbete och boken ”Evas sju döttrar” presenterat de sju kvinnor som kom att bli anmödrar till dagens européer när grupper av människor invandrade hit via Asien för ca 45 000 år sedan. Sykes har givit de sju anmödrarna bokstäver och namn: Jasmin, Katrine, Tara, Helena, Velda, Ursula och Xenia.
Haplogrupp U5, som jag tillhör (liksom min mamma, mormor, mormors mor osv) har spårats till södra Asien. Individer med den här haplogruppen tros ha invandrat till Skandinavien när inlandsisen smälte. Man tror att dessa människor var jägare och samlare. I dag är det endast ca 10 % av skandinaverna som tillhör U5, men nästan hälften av samerna och en femtedel av finländarna tillhör haplogrupp U5, Ursulas folk.
Majoriteten av svenskarna tillhör haplogrupp H, Helenas folk, som kan spåras till Västra Asien för 20 -25 00 år sedan. Denna grupp människor kom hit till dagens Sverige via Anatolien för ca 6000 år sedan. Helenas grupp var väldigt duktiga på att tämja djur och att odla grödor och man tror att haplogrupp U, som levde en mer nomadiserande tillvaro, successivt trängdes undan när bondefolket etablerade sig här.
Min mormor var således en Ursula (U5) men min farmor var en Helena (H3h1).
Människor som delar farmors haplogrupp H3 finns över hela Europa och även i Marocko och Tunisien, men har inte återfunnits i fjärran Östern.
Grenen H3 har sitt ursprung i mesolitiska jägar-samlarsamhällen för ca 9- 11 000 år sedan men den ”kvist” på grenen som farmor tillhörde – H3h – återfinns främst i norra Europa. DNA- undersökningar av den anglosaxiska kungen Cerdic av Wessex d.534 har visat att även han tillhörde haplogrupp H3h. Man tror att anmodern till denna ”haplo-kvist” föddes för högst 3 700 år sedan, men hennes ursprung är ännu okänt.
mtDNA-haplogrupp U5 – Ursulas folk,
var ursprungligen jägare-samlare.
Intresset för blodgrupper har ökat på senare tid då forskning tyder på att människor medblodgruppen A tycks ha benägenhet att drabbas av svårare komplikationer än de individer som har blodgrupp 0 när det gäller coronaviruset SARS-CoV-2. Vi som har blodgrupp A befinner oss i riskgrupp enligt vissa studier.
Vi bör göra allt vi kan för att skydda oss själva och våra medmänniskor från smitta och inte fastna alltför mycket vid teorier kring blodgruppers egenskaper, men visst är det intressant om blodgruppen ändå kan ge ett litet hum om vår eventuella känslighet eller motståndskraft gentemot covid-19.
Antigener på ytan
Det var den österrikiske biologen Karl Landsteiner f.1868 som först upptäckte blodgrupperna A, B och 0, vilket han tilldelades Nobelpriset för år 1930. Blodgrupperna indelas i det så kallade AB0/ABO-systemet där O står för ”utan antigen” (från tyskans ohne Antigene). Systemet baseras på att det finns två betydelsefulla antigener (proteiner) på ytan av blodkropparna – antingen A eller B. Den som har antigen A på sina blodkroppar har blodgruppen A och den som har antigen B tillhör blodgrupp B. Om man har både antigen A och B har man blodgruppen AB. Om man saknar antigen A och B så har man blodgrupp 0. De olika blodgrupperna delas även in i det system som kallas Rhesus, där man har antigenen D och därmed är RH-positiv, eller om den saknas, Rh-negativ.
Min mammas bröder var 0 RhD negativa men mamma är 0 RhD positiv
Karl Landsteiner fick Nobelpriset 1930 för sina upptäckter kring blodgrupper. Foto: Albert Hilscher
Det är sedan länge känt att människor med blodgrupp 0 har större chans att överleva svår malariasjukdom eftersom de röda blodkropparna hos 0 inte ”klistrar ihop sig” till klumpar som kan ge livshotande vävnadsskador. Svåra fall av covid-19 orsakar på liknande sätt blodproppar varför blodgrupp 0 beräknas ha minskad risk att drabbas av svåra komplikationer.
Hur vi ärver vår blodgrupp
Hur vi ärver vår blodgrupp är lite klurigt då både A och B är så kallade dominanta anlag medan 0 är ett icke-dominant, recessivt anlag. Varje människa har två arvsanlag som kan vara A+0, A+B, B+B, B+0, A+0 eller 0+0. Om man är barn till två föräldrar som båda har blodgrupp 0 så har man förmodligen samma blodgrupp som dem.
Ibland kan en förälder med blodgrupp AB få barn med blodgrupp 0 Detta kan ske om det finns en ovanlig version av blodtypsgenen AB0. Man har funnit denna version hos människor från Asien.
När min mormor och morfar fick sina tio barn tillsammans så ärvde alla barnen blodgrupp 0. De flesta i min släkt på mammas sida har blodgrupp 0. Mina systrar har blodgrupp 0 RH negativ. Själv har jag blodgruppen A. Blodgrupp A är ett dominant anlag och då min farfar hade denna blodgrupp ärvde min pappa denna och jag ärvde den av honom.
På stamkortet (militärkortet) finns min farfars blodgrupp antecknad.
Positiv eller negativ?
Rhesus-status är viktigt att känna till, speciellt för gravida eftersom det kan uppstå komplikationer om mamman har en blodgrupp och barnet som hon väntar, en annan. En RH-negativ kvinna som väntar ett barn som är Rh-positiv kan under havandeskapet utveckla antikroppar mot fostrets blod som ibland kan leda till blodbrist hos barnet. Därför görs alltid blodgruppering under graviditeten.
Att vara RH- (D) tycks vara väldigt bra i dessa tider. Personer som är RH negativa tycks ha mindre risk att bli smittade, insjukna och även avlida till följd av covid-19.
De olika blodgruppernas förekomst runtom i världen
Blodgrupp A förekommer i Europa och Skandinavien i höga frekvenser men återfinns även hos Australiens och den nordamerikanska ursprungsbefolkningen.
Blodgrupp B finns främst i Nord- och Centralasien.
Blodgrupp 0 är den vanligaste blodgruppen i världen. I Baskien som ligger i gränsområdet mellan Spanien och Frankrike är blodgrupp 0 RhD negativ en väldigt vanligt förekommande blodgrupp och hela 52% av befolkningen i Egypten tillhör blodgrupp 0.
Blodgrupp AB är den ovanligaste blodgruppen av alla och den yngsta i familjen med sina cirka 2000 år på nacken.
Härkan du läsa mer om blodgruppsfördelningen i världen.
Ge och ta emot
När det gäller blodtransfusioner är blodgrupp 0 en väldigt värdefull blodgivargrupp. Blodgrupp 0 Rh-negativ kan ge blod till alla. De som har 0 Rh-positiv kan ge blod till alla, utom till dem som har blodgrupp 0 Rh-negativ. Blodgrupp AB däremot, kan ta emot blod från alla andra blodgrupper men kan endast ge blod till människor som tillhör gruppen AB. Gruppen A, som jag själv tillhör, kan ta emot blod från blodgruppen A och 0 och kan ge till A och AB. Blodgrupp B kan ge blod till grupp B och AB och kan ta emot av grupp B och grupp 0. Enligt katolska kyrkan och ny forskning hadeJesus blodgruppen AB.
Provtagning av Turinsvepningen, som av många påstås vara Jesu liksvepning, har påvisat att personen hade blodgruppen AB.
Så får du veta din blodgrupp
Mödravårdsjournal
Alla kvinnor som har fött barn kan hitta sin blodgrupp i de journaler som har upprättats på mödravårdscentralen. Om du har bank-ID kan du logga in på 1177.se vårdguiden och läsa dina journaler på mobilen eller datorn.
ID-bricka
Personnummer, namn och även blodgrupp finns inpräglat på identitetsbrickan (även kallad dödsbricka) som har använts i Sverige sedan i början av 1900-talet, både för militärt och civilt bruk. ID-brickan fick man tidigare i militärtjänsten och alla barn som är födda i Sverige mellan 1960 och 2010 har fått denna bricka. (Obs! 1986 beslutades att blodgrupp inte längre skulle skrivas ut på ID-brickan)
På ID-brickan finns din blodgrupp inpräglad. Foto: Wikipedia
Stamkorten kan berätta mer Värnpliktskort (stamkort) finns på Arkiv Digital för alla män som mönstrade inom militären åren 1902-1950. På värnpliktskorten finns ofta, förutom namn, adress, längd och uppgifter om tjänstgöring och utbildningar även uppgift om personens blodgrupp.
Alla mina åtta morbröder hade blodgrupp 0 enligt deras stamkort.
Blodgruppstest hemma Med ett blodgrupptest som kostar cirka 149 kronor kan du få veta din blodgrupp hemma vid köksbordet. I testkitet finns allt man behöver för att testa AB0 och Rhesus D-system genom ett stick i fingret och man behöver därför inte besöka sjukvården för att få veta sin blodgrupp. Blodgruppstestet identifierar de antigener som finns på ytan av de röda blodkropparna. Resultatet kommer inom några minuter och på den medföljande blodgruppskartan kan man fylla i sina personuppgifter och förvara i plånbok eller i väskan. Detta blodgrupptest kan beställas genom Netoteket som är den enda godkända leverantören av Eldocard i Sverige.
Bli blodgivare Genom att bli blodgivare får du veta din blodgrupp och får möjlighet att vara till hjälp för andra människor. På webbsidangeblod.nufinns mer information om hur du går till väga för att bli blodgivare.
Uppdaterat 2020-12-06 Ännu en studiestöder tesen att personer med blodgrupp 0 smittas med det nya coronaviruset i mindre grad än de med andra blodgrupper. Rönen saknar än så länge praktisk betydelse för behandling av covid-19. Tidskriften Annals of Internal Medicine publicerade nyligen en kanadensisk studie som indikerar att personer med blodgrupp A var överrepresenterade bland de virussjuka och att de med blodgrupp 0 var underrepresenterade. Skillnaderna var visserligen ganska små, men visar att människor med blodgrupp 0 har ett visst skydd – cirka 12% mindre risk att smittas och cirka 13% risk att bli allvarligt sjuka eller avlida, om de smittas i jämförelse med personer som har blodgrupperna A, AB och B.
Den vetenskapliga tidskriften Nature Communication publicerade en studie 13 november 2020 som visar att även blodgrupperna B och AB kan ha en ökad risk att drabbas svårare av covid-19 i jämförelse med patienter med blodgrupp 0. Blodgrupp AB visade sig ha en viss ökad risk för att hamna på intensivvårdsavdelning i respirator samt att avlida i sviter av viruset, men bland patienter som har blodgrupp B fann man en lägre risk att avlida, även om man blev så sjuk att man måste vårdas i respirator.
Att vara RH- (D) tycks vara väldigt bra i dessa tider. Personer som är RH negativa tycks ha mindre risk att bli smittade, insjukna och även avlida till följd av covid-19.
Vad beror det på att blodgrupp 0 tycks ha detta extra skydd?
Ingen vet ännu men man forskar febrilt. Möjligen handlar det om det naturliga antikroppsskyddet. Människor som har blodgrupp 0 kan ge blod till alla, men kan endast ta emot blod från personer med samma blodgrupp. Blodgrupp 0 har antikroppar mot A och B, vilket skulle kunna hindra smitta från A- och B-personer att infektera en 0-person.
Man forskar även på sockermolekyler. Dessa varierar med blodgrupperna och binder till cellvävnad, till exempel i lungorna, på olika sätt.
Även färre koaguleringsfaktorer i blodet hos 0-personer och därmed mindre risk för vissa hjärtkärlsjukdomar, som i sig är en allvarlig riskfaktor i sammanhanget tycks kunna ge en skyddande effekt mot covid-19.
Bennebols bruk ligger naturskönt i de djupa uppländska skogarna strax utanför Knutby. Gården Bennebol med omgivande skogar ägdes ursprungligen av den välbärgade Görel Fadersdotter Sparre. I slutet av 1600-talet övertogs Bennebol av riksamiralen Gustav Otto Stenbock och det var han som beslutade sig för att uppföra ett järnbruk på platsen.
I masugnen tillverkades tackjärn mellan åren 1683 och 1884. När verksamheten blomstrade som mest tillverkade man årligen cirka 400 ton tackjärn i bruket. I arbetarlängorna bodde bokhållare, bruksarbetare, kolare, skogshuggare och masmästare med sina familjer. Bennebols masugn var ett litet miniatyrsamhälle där några hundra personer levde. Längs bruksgatan fanns arbetarbostäder, ladugårdar, skolhus, smedja och stall. De flesta familjer stannade och arbetade i bruket i generation efter generation.
Mina förfäder levde och arbetade där under de två hundra år som masugnen var i bruk. De arbetade som masugnsarbetare, smeder, uppsättare och malmdragare. Barn, kvinnor och gamla arbetade som ”bokare” vilket innebar att de sönderhackade den hårda malmen. Några av de släktgrenar som levde i Bennebols masugn härstammade från Belgien och vallonsläkterna Dubois och Pousette, men de allra flesta anfäder- och mödrar var svenska och hade tidigare arbetat i Gimo bruk, Skäfthammar och järnbruket i Ludvika, Dalarna.
Morfars mormors morfar hette Petrus Larsson och föddes i masugnen 1792. Han kom att arbeta där i närmare sextio år, liksom hans pappa och farfar gjort före honom. Fadern, Lars Persson f. 1748 arbetade som malmdragare i masugnen, ett slitsamt arbete.
Under vinterhalvåret hämtades malm från Dannemora gruva och fördes till masugnen på slädar. Under sommartid forslades materialet med häst och båt till Harg, där det sedan hämtades till masugnen. Lars farfar var under sin livstid körare vid Gimo bruk, ett arbete som också handlade om förflyttning av malm.
Malmdragaren Lars Persson arbetade som alla andra, hårt och i 1811 års husförhörslängd noterade prästen att han var ”oduglig” på grund av bråck. Han dog 1827 och hade då arbetat 56 år i masugnen.
Morfars mamma Charlotta Bure f. 1876 i Bladåker. Hennes mamma, far, farfar och farfarsfar föddes alla i bruksmiljö.
Min farmors farmors farmors farfars farmors far hette Magnus Dublar (f. ca 1600) och var en skotsk handelsman i Ronneby, Blekinge. Han gifte sig två gånger under sin livstid och i det första äktenskapet, med Elsebe utan efternamn, föddes dottern Anne år 1636 och två år senare, sonen Casten, 1638.
Casten Rönnow
Casten kom att bli kyrkoherde och antog då namnet Rönnow efter staden Ronneby. Enligt en berättelse räddade han Kung Karl XI undan snapphanarna i kriget 1678, genom att beordra kungen att gömma sig i en skorsten. Hans ättlingar fick därefter ärva Åhus pastorat och Castens son, Magnus f. 1765 adlades med släktnamnet Dublar. I de gamla handlingarna kallas fadern Magnus (f. ca 1600) Magnus/Mogens Dublar, Mogens Dobblar eller Dobblare. Men hette han verkligen Dublar? Och var denna släkt adlig?
Hette anfadern Magnus Dublar eller Dunbar? Foto: Wikipedia
Det kan vara så att Casten och fadern Magnus aldrig haft någon länk till släkten Dublar, utan istället till den skotska släkten Dunbar. (En teori som styrks genom DNA-test där vi har DNA-match med flera personer som har Dunbar i sina anor):
”Turning now to eminent Scottish merchants in other parts of Sweden, we first come across the name of Magnus Dublar or Dunbar, a Scot who carried on business at Rönneby…Next to Dunbar we find John Innes or Ennes, as he is called. He was born about the year 1600, had to fly from Emden on account of religious persecution, and finally settled in the Swedish town of Helsingborg, where he gained great wealth and honour…” Källa: electric scotland
Magnus Dublar/Dunbar´s dotter Anne, gifte sig med Olof Schmidt. Släkten Schmidt(Smitt) hade en stark koppling till Skottland då man gifte sig med den skotska släkten Ouchterlony och tysk-baltiska släkter. John Innes (Ennes) som nämns i den engelska texten här ovan, blev handelsman i Helsingborg. På grund av stridigheter efter reformationen flydde många reformerta kristna till andra länder och det gjorde också släkten Innes på 1580-talet då de lämnade Skottland för Emden i Oestfriesland. Man sökte sig till länder med större religionsfrihet och etablerade sig här. Kanske var det av samma anledning släkten Dunbar/Dublar lämnade Skottland?
Hanna Ouchterlony f.1838 i Värnamo startade Frälsningsarmén i Sverige och Norge. Hon var ättling till den skotske sjökaptenen John Ouchterlony som kom till Karlshamn på 1700-talet. Foto: Wikipedia/Projekt Runeberg
Vet du mer? Kontakta mig gärna: forskningwijk(snabela).com
Bild: Interiör av vallonsmedja vid Gimo bruk. Fritz von Dardel, 1838 – Nordiska Museet
Redan tidigt 1600-tal anlades hyttor i Gimo i Skäfthammar. Bruket drevs av köpmannen Louis De Geer, som snart anlade ett större järnbruk på platsen. Louis var protestantisk hugenott och född i Belgien. Han flydde till Holland på grund av religionsförföljelser och kom sedermera till Sverige som affärsman.
De Geer anställde gärna landsmän som delade samma religiösa övertygelse och snart flyttade flera vallonfamiljer till Sverige och bruket i Skäfthammar, bland andra medlemmar av släkten Le Chotton (Cotton/Cottoun) som arbetade som skogshuggare, kolare och körare vid Gimo bruk. Le Chotton kom från Spanska Nederländerna, liksom familjerna Dandenel, Francois, Magnette, Vincent och Pousette.
Vallonerna talade en fransk dialekt som hade starka inslag av det tyska språket och svenskarna hade svårt att återge deras släktnamn och även deras förnamn i skrift. Namnet ”Pousette” förvandlades gärna till ”Poncet” och ”Le Chotton” blev till ”Kotton” i kyrkböckerna. De franska förnamnen ”Jean” och ”Jeanne” präntades gärna som ”Johan” och ”Johanna”. Förnamnet ”Jaqueline” blev gärna ”Jenne” när de svenska prästerna präntade ned namnen i sina böcker.
Anna Le Chotton/Cottoun levde i Gimo bruk och var först gift med Gottfrid Pousette. Paret gifte sig i bruket 1692. Efter hans död gifte hon sig med en dragon och kallas då ”dragonihustrun Anna Johansdotter Kotton”. Hennes far bör därför haft namnet Jean Le Chotton.
Vet du mer om Anna och släkten Le Chotton/Cottoun?
Hör gärna av dig till mig: forskningbw(at)telia.com
Dubois, Vincent-Rafflier, Pousette, Barre, Banart, (Le Chotton?) Mantrain, Besnier och Poulain är några av de franskklingande namn mina anfäder och anmödrar bar en gång i tiden.
Stuga från en bergsmansgård i Ramsbergs socken. Finns nu att se på Vallby friluftsmuseum, Västerås. Foto: Helena Bure Wijk
Självständiga bönder som ägde mark och skog
Bergslagen har sedan medeltiden haft en omfattande verksamhet inom koppar- och järnhantering och vi som har våra anor där kommer förr eller senare att hitta bergsmän i släkten.
Bergsmän kallades sedan medeltiden de självständiga bönder som ägde egen mark och skog och som vid sidan av det traditionella jordbruket även drev bergsbruk. Enligt 1300-talets privilegiebrev hade en sådan bonde rätt att utvinna fyndigheter på sin mark för framställning av tackjärn, men han var i gengäld skyldig att betala skatt på det tackjärn som framställdes.
Bergsregalet var en slags statlig förfoganderätt som innebar att jordägaren inte ägde den malm som fanns på hans mark. Endast kronan kunde ge tillstånd att utvinna denna malm. Bild: Kung utfärdar bergsordning för sina bergsmän
Gemensam gruva och hytta
Bergsmännens arbete bestod således av att bryta järnmalm i gruvorna och att tillverka tackjärn i hyttorna men till bergsmansgården hörde alltid ett jordbruk med boskapsskötsel och skogsbruk. De olika bergsmansgårdarna i byn ägde och drev gemensamt gruva och hytta genom kooperativa ”hyttelag”. Ibland gick flera byar samman och byggde hyttor där man framställde tackjärn till bruken, som tillverkade stångjärnet.
I Vånga, Östergötland, där jag har många av mina ”bergsmans-rötter” på mormors sida, har det genom tiderna funnits många mindre masugnar där man genom tiderna har smält ned järnmalm till tackjärn, ända fram till år 1830 då man förlorade bergsprivilegierna.
Att dela in nyfödda barn som ”äkta” eller ”oäkta” så som man gjorde förr i tiden har sitt ursprung i den gamla kristna föreställningen om den ”äkta” sängen: ”Äktenskapet må hållas i ära bland alla, och äkta säng bevaras obesmittad; ty otuktiga människor och äktenskapsbrytare skall Gud döma.” (Hebreerbrevet 13:4)
”Oäkta” barn kallades de barn som föddes av föräldrar som inte var gifta eller trolovade. Dessa barn saknade helt börd och bördsrätt (arvsrätt). Förutom de juridiska konsekvenserna vad gäller ekonomi så hamnade både barnet och modern i utanförskap och dömdes hårt av omgivningen. Många ogifta kvinnor valde att behålla sitt barn, om det var möjligt, men om hon saknade möjlighet att försörja sig och inte kunde få hjälp av sina anhöriga, var hon tvungen att lämna bort barnet.
Trolovningsbarn
Trolovning var förr en överenskommelse mellan man och kvinna som var rättsligt bindande och hade samma legitimitet som bröllop. Eftersom kvinnan enligt lag var omyndig krävdes det att hennes far eller en annan nära släkting godkände hennes val av livspartner. Giftoman var den person som enligt lagen bestämde över och hade makt att bevilja kvinnans giftemål och förrätta vigsel (den handling som krävdes för att äktenskapet skulle vara legitimt och juridiskt bindande).
Min mammas halvsyster var trolovningsbarn enligt födelse- och dopboken.
Trolovningen ingicks av brudgummen och brudens giftoman. Efter trolovningen kom fästningen som bekräftade trolovningen och bandet mellan makarna. Långt in på 1700-talet var överenskommelsen och handslaget mellan man och kvinna, i deras vittnens närvaro det som beseglade äktenskapet och detta lever kvar än idag när vi säger ”ge någon handen”. ”Trolovningsbarn” hade en bättre juridisk status än de så kallade ”oäkta” barnen och fram till 1970 ärvde trolovningsbarn sin far, till skillnad från utomäktenskapliga barn.
Efter en härlig och varm sommar som jag mestadels har tillbringat på balkongen, bland gurkor, paprikor och tomater, är jag tillbaka vid datorn och har på nytt tagit upp jakten på släktens okända fäder. Visserligen har jag sökt efter de okända ”gubarna” i mer än trettio år, men skam den som ger sig. Någon gång måste jag väl hitta dem! Det är märkligt hur karlarna bara kunde försvinna spårlöst förr i tiden…
Min morfars far var ”okänd”, liksom hans morfar och min farfars far. Kyrkböckerna ger inga ledtrådar alls om barnafäderna. I 1800-talets Uppland var det vanligt att pigor fick barn som ogifta och som släktforskare kan man ofta hitta barnafadern om man tittar lite närmare på drängarna som arbetade på samma gård. Ofta dyker fadern upp i kyrkboken något år senare och har då erkänt faderskapet. Det är också vanligt att pigan gifte sig med barnets far. Om der var bonden på gården som var barnafader, eller en annan gift man, finns det sällan några anteckningar.
Tack vare DNA-tekniken har vi släktforskare fått ett nytt värdefullt redskap när vi söker efter okända pappor i släkten. När man har gjort ett DNA-test och resultatet har kommit, får man hundratals, ofta tusentals DNA-matcher i en lista. Alla dessa personer är nu levande släktingar och nu gäller det att försöka klura ut hur man är släkt. Någonstans finns en gemensam anfader men ofta kan det kännas som att leta efter en nål i en höstack. Jag brukar bygga släktträd för mina DNA-matcher om de inte själva har lagt ut sina träd. Har skrivit lite mer om hur man kan göra i ett tidigare inlägg som du hittar här.
Med flera okända fäder i släkten så är det svårt att hitta någon ”röd tråd” att gå vidare på, men ibland visar det sig att flera DNA-matcher har samme anfader och då kan man vara säker på att denne ”gube” är värd att titta närmare på. När dragonen Carl Nässel började dyka upp i flera av mina DNA-machers släktträd blev jag nyfiken. Han föddes i Rö, Uppland år 1806 och eftersom flera av släktens okända fäder levde i samma område känns det viktigt att gå på djupet med gamle Carl och hans familj.
Carl Nässel, en hittills okänd anfader
Carl Nässel föddes i Rö och var under sin livstid korpral och dragon. Han var gift tre gånger – det tredje äktenskapet ingicks när Carl hade fyllt 80 år och han avled samma månad – och fick många barn. Någon av hans fyra söner kan vara min morfars okände morfar, men vem av dem? För att få reda på det sitter jag nu och forskar om Carl Nässels ättlingar. Om man ”klättrar” upp och ned i släktträdet och ser efter var de bodde och arbetade kan man med lite tur hitta den okände fadern. Eller åtminstone en liten ”röd tråd” att följa vidare…
När jag började släktforska på 1990-talet blev jag varnad av en erfaren forskare. När man väl har börjat med det här så är det nästan omöjligt att sluta, sa han. Med facit i hand ångrar jag ibland att jag inte lyssnade på varningen 🙂
Under 1500-talet kom Liège i Belgien att bli den europeiska järnhanteringens nav. Det var naturtillgångarna i området samt järngruvor, skogstillgångar och vattenkraft från Ardennerna som gjorde den blomstrande utvecklingen möjlig. I området uppstod snart nya innovationer och produktionsmetoder, exempelvis ”resmilan” som förbättrade kolets kvalitet avsevärt. Vallonsmidet gav ett smidbart och segt järn av extra hög kvalitet som gjorde att materialet kunde användas i helt annan omfattning. När Sverige behövde skicklig arbetskraft kom många valloner hit. Tanken var att man skulle arbeta här i några år och sedan återvända till hemlandet, men många familjer valde att stanna kvar. Idag är vi fler än 100 000 vallonättlingar i Sverige.
Morfar och hans bröder
Många stannade
Det var vallonernas speciella teknik att framställa smidesjärn som gjorde dem så efterfrågade. Några tusen valloner kom till vårt land från sydöstra Belgien och norra Frankrike, på initiativ av arrendatorn Welam de Besche och hertig Karl i början av 1600-talet. De svenska bruken var vid den tiden i stort behov av skicklig arbetskraft och kunde erbjuda bra löner.
Den tidiga valloninvandringen skedde främst till bruken i Östergötland och Värmland men under 1600-talets första del inflyttade många vallonfamiljer till de uppländska bruken, som arrenderades av köpmannen Louis de Geer. Man beräknar att ett par tusen valloner invandrade till Sverige mellan åren 1626 – 1655. Av dessa bosatte sig en tredjedel vid de uppländska bruken. För många familjer var det hoppet om en bättre ekonomi som lockade dem hit. Tanken var att man skulle arbeta här en tid för att sedan återvända till hemlandet, men många familjer kom att stanna kvar. Endast cirka 20 procent av vallonerna återvände.
Hallberg var den siste masmästaren vid Ankarsrums bruk (med vit mössa på fotot).
Behöll sina sedvänjor
Vid bruken levde vallonfamiljerna sina liv och behöll sina kulturella sedvänjor och ibland även sitt språk långt in i tiden. Bruken var som små samhällen i miniatyr och när man forskar i de gamla arkiven kan man se att några vallonfamiljer ofta hade en mer framträdande position än andra. För arbetsgivaren var det viktigt att upprätthålla en monopolställning inom produktionen och för vallonfamiljerna var det viktigt att uppnå en sådan ställning vad gäller arbetstillfällen. Arbetslagen utgjorde för de anställda och familjerna den sociala tryggheten. Mästaren hade den högsta sociala positionen på bruket och hans söner bereddes ofta plats i faderns arbetslag där de fick börja sin bana som dräng eller kolpojke, goujar.
Ett slags socialt mönster formades på bruken där vissa familjer hade framskjutna poster inom arbetslagen och svarade för ett utbyte av giftemålspartner. På så sätt såg man till att arbetstillfällena på bruket hölls inom familjen. Som utomstående var det oerhört svårt att komma in i dessa slutna sociala sammanhang men det kunde i vissa fall ske genom ingifte eller om en släkt saknade en manlig medlem i lämplig ålder i sitt arbetslag. Det här mönstret levde kvar på vallonbruken länge, ända in på 1900-talet på vissa orter.
Morfar Ivar
Familjen Sporrong
Den 29 april år 1625 tecknade smältaren Bertrand Sporrong kontrakt i Liége för fyra års arbete som smältare vid Finspångs Bruk i Östergötland. Hans hustru Jacqueline Martelleur kom inflyttande långt senare, år 1638 och familjen bodde en tid vid Österby bruk och sedan i Forsmark. Namnet Sporrong (le sporon) betyder ”sporre” och det sägs att man hade en sporre som sitt bomärke.
Sonen Francois Sporrong f.1605 fick ett tvåårigt kontrakt som malmslagare i Löfsta bruk i Uppland år 1627. Francois blev sedermera masmästare och valde att stanna kvar i Sverige tillsammans med sin familj. Sonen Pierre Sporrong f. 1677 blev masmästare, liksom sin far. Han arbetade en tid vid Vällnora bruk i Knutby, Uppland och bosatte sig sedan i Bennebols masugn i Bladåker, Uppland. Flera av Pierres söner blev masmästare och familjen kom att arbeta flera hundra år i Bennebols bruk.
Jag har skrivit mer om släkten i Bennebols masugn i ett tidigare inlägg som du hittar här
Källor: Fataburen 1981, Nordiska museets och Skansens årsbok, egen forskning
Vy över Kramfors, Ångermanland Foto: Helena Bure Wijk
Mellan åren 1668-1675 pågick trolldomsrannsakningar i Ångermanland och på hösten 1674 och våren 1675 avrättades där cirka 71 personer.
Jorden skulle snart gå under och de trollkunniga bar skulden
Det hade varit missväxt i området under flera år och människorna svalt – allas ögon riktades då mot de människor som ansågs ha övernaturliga förmågor. Man trodde att världen stod inför en apokalyps och de gamla läkekunniga tanterna och farbröderna troddes vara skyldiga till detta.
Några pojkar berättade att de hade hört att ”trullkärringarna” förbannade ”allt som på jorden är och allt som växer däruppå”. Eftersom trolldom ansågs vara en överförbar kunskap inom familjen så fängslade man, torterade och halshögg även släktingar till de misstänkta trollpackorna. De misstänkta var dömda på förhand och fördes till en grotta i närheten där de tros ha hållits fängslade under vintern 1674 och följande vår. Jordprover som har utförts på avrättningsplatsen har visat att bål har brunnit vid tre tillfällen. ”Resultatet av gjorda undersökningar visar med full evidens att folktraditionen här har rätt. Häxberget bär med skäl sitt dystra namn” (Jan Stattin, 1952).
Foto: Helena Bure Wijk
Tvingades att sjunga psalmer på väg till avrättningsplatsen
I juni 1675 fick de arma människorna se solens ljus för första gången efter flera månader i en fängelsehåla. De som överlevt tortyren och svälten trodde nu att de skulle få komma hem till sina barn, men istället väntade prästen, grannarna och släkten – de äkta männen, bröderna och även de äldre sönerna utanför fängelsehålan, med grepar och andra tillhyggen. De tvingade kvinnorna att gå sju kilometer till avrättningsplatsen.
Många dödsdömda svimmade under vägen av utmattning och man tvingade dem då att sjunga psalmer. Kvinnorna svimmade av utmattning och av dödsängslan enligt vittnesmål, men föstes framåt till avrättningsplatsen av sina egna anhöriga. Brita Rufinia, som var hustru till kaplan Laurentius Hornaeus och syster till min anfader Johan har berättat följande om den dagen:
”Äntligen kom de anklagades confirmerade dödsdom, varpå följde den tänkvärda blodiga executionen. De samlades alla till Torsåker, eller moderkyrkan. Där hölls fångstpredikan och meddelades dem Herrens heliga nattvard. Då först började var och en att öppna ögonen. Här ropades himmelsskriande hämnd över dem som förorsakat deras oskyldiga död, men här hjälper varken rop eller tårar. Föräldrar, män och bröder höllo spetsgård. De drevos, 71 stycken, av vilka endast tvenne kunde sjunga en psalm, som de under vägen upprepade sedan de sjungit den till ända. Många dånade under vägen, av matthet och dödsängslan, vilka av sina anhöriga släpades fram till rättesplatsen som ligger mitt i pastoratet, ½ mil från alla tre kyrkorna och kallas bålberget”. (Källa: Hornaeus, Sannfärdig berättelse om trolldomsväsendet)
Släpade de anhörigas kroppar upp till bålet och gick sedan hem, ”utan sinnesrörelse”
Väl framme vid avrättningsplatsen väntade två bödlar från Härnösand nedanför det som har kommit att kallas bålberget, eller häxberget. Allt var planerat i detalj och man halshögg kvinnorna nedanför berget för att inte allt blod skulle släcka elden. Efter att de anhöriga hade tagit hand om de dödas kläder släpade man de huvudlösa kropparna till elden som brann däruppe på berget. Enligt vittnesmål gick man sedan hem, var och en till sitt, utan sinnesrörelse.
Sten med inskription på avrättningsplatsen ”Här brann häxbål 1675 Kvinnor dog Män dömde Tidens tro drabbar människan” Foto: Helena Bure Wijk
Så hittar du dit:
Avrättningsplatsen ligger i Kramfors kommun, vid Lesjön, där de tre socknarna Ytterlännäs, Dal och Torsåker möts. Från Torsåkers kyrka går en stig, ”häxstigen”, till Bålberget som är ca 7,5 kilometer. Man kan även parkera bilen vid foten av berget och sedan promenera cirka 400 meter till avrättningsplatsen.
När jag hjälper släktforskare att bygga släktträd får jag ibland frågan varför samme ”gube” dyker upp på flera släktgrenar i trädet. Vid första anblick kan det verka som om släktforskningen inte stämmer, men det här fenomenet är ganska vanligt och kallas anförlust. Anförlust uppstår när släktingarna har gemensamma föräldrar eller mor/farföräldrar.
Även om det också längre tillbaka i tiden var förbjudet att gifta sig med nära släktingar så gjorde man det ändå, främst med syftet att behålla egendom inom släkten. I Vånga, Östergötland, där bergsmannafamiljerna bodde en gång i tiden, gifte man sig ofta med kusiner för att behålla gruvor och hyttor inom familjen och detta har medfört att många nu levande Vångabor som släktforskar har ganska få personer i sin antavla, men dessa personer förekommer flera gånger i släktträdet. Släktgiften har längre tillbaka förekommit i Sverige, speciellt inom vissa grupper.
Bergsmansgård som finns att besöka på Vallby friluftsmuseum i Västerås. Foto: Helena Bure Wijk
Jag har hittat en bergsman som är min anfader på två släktgrenar i Östergötland samt Pål ”finne” i Ångermanland som är min anfader på flera släktgrenar. Dessa kusingiften skedde i början av 1600-talet så förhoppningsvis har det inte blivit några bestående men då ingen har gift sig inom släkten sedan dess.
Värre var det för Karl II av Spanien…
Karl II av Spanien. Målning av Juan Carreño de Miranda
Kung Karl II av Spanien, Neapel och Sicilien som även kallades Karl den vansinnige, tros ha fått genetiska defekter på grund av långvarig inavel i släkten. Det sägs att hans syster gifte sig med sin morbror och Karls mormor var också hans faster. Inom vissa adliga ätter och kungahus har släktgiften varit vanligt förekommande då man ansåg att det var ett bra sätt att behålla jordegendomar, gods och gårdar inom släkten. Nackdelen med ett sådant inavelssystem är att det kan bidra till genetiska defekter.
Att samme ”gube” dyker upp på flera grenar i släkten beror alltså på det som kallas anförlust. Anförlust i släktträdet uppstår när släkten på vissa grenar består av ett färre antal personer på grund av giften inom släkten och beror på att en anfader/anmoder har gemensamma föräldrar eller mor/farföräldrar.
Stockholm 1790 (Johan Fredrik Martin 1755-1816)
I vårt land trycktes ABC-böcker som barnen skulle lära sig att läsa utantill, samt läsa högt ur. Boken innehöll textorden med Luthers förklaringar om 15 – 20 sidor, samt de långa katekesutvecklingarna med bibelspråk om 90 – 100 sidor.
Helena Wijk - Släktforskning & historia 