”Att förstå allt är att förlåta allt”, skrev den franske författaren Anne Louise Germaine de Staël på 1700-talet. Även om vi inte kan förstå allt och inte kan förlåta allt, så finns en viktig poäng där.

Min mormor Elsa Lovisa föddes 1903 i Norrköping som barn nummer sju i en syskonskara med tretton barn. Under sin livstid födde hennes mamma nitton barn, men det var långt ifrån alla som levde till vuxen ålder.

Jag minns min mormor som extremt petnoga vad gäller städning, matlagning och hushållsgöra. Allt skulle göras rätt (och på mormors sätt, som var det enda rätta, enligt henne själv) och under hela min barndom städade och fejade min mamma hos mormor. Hon manglade lakan och krusade örngottsfransar enligt konstens alla regler. Den som gjorde fel blev mormors bittra fiende men mamma var tålmodig, duktig, följsam och noggrann. Mormor accepterade och krävde mammas hjälp men visade aldrig sin dotter någon kärlek. Inte ens en klapp på handen, eller en vänlig smekning på kinden i förbifarten. Ingenting.

Det var som om kärleken fanns i det ständiga förmanandet och dömandet. I klandret. Det fanns alltid något mer som borde göras både mer och bättre. Där fanns alltid många fler lakan som skulle manglas ännu mer noggrant och örngottsfransar som skulle krusas än mer. Man var aldrig god nog och kunde aldrig slappna av. Det fick min mamma och hennes syskon alltid känna.

Genom släktforskningen har vi fått veta mer om mormor och hennes släkt och förstår nu vad hon hade att tampas med. Livet var ingen dans på rosor och mormor gjorde det allra bästa hon kunde, med de förutsättningar hon hade.

En rättskaffens man

Mormors morfars pappa, Per Gustaf Nilsson var ”en rättskaffens man” enligt kyrkböckerna. En rättskaffens man var en oklanderlig person. När inte ens prästen hade något att klaga på, så det var ju ett väldigt bra betyg. Med läskunnigheten var det lite si och så på landsbygden förr i tiden men Per Gustaf och hans anfäder- och mödrar bemästrade den konsten tidigt och var väldigt kyrkliga. Förutom bibeln hade familjen diverse bönböcker, postillor, krönikor, psalmböcker och böcker med titlarna ”Paradis lustgård”, ”Himmelska örtagårds sällskap” och ”Nohrborgs postilla”. Man kände sig nog ganska intellektuella i en tid då de flesta människor ägnade sig mest åt att slita och släpa och det föll sig kanske naturligt att söka sig till kretsar med människor som var ”nytänkande”. Mormors anfäder- och mödrar blev baptister i mitten av 1800-talet och man samlades i varandras hem och turades om att läsa högt ur bibeln.

Per Gustaf och hans familj hade det gott ställt med dåtida mått mätt. Han ägde huset Edet i Simonstorp och senare köpte han Strålsund i Kolmården. När han gick bort ärvde hans son, Per August, som då var 11 år, de båda husen efter fadern. Strålsund värderades till 3 300 riksdaler, en ansenlig summa i mitten på 1800-talet. Bouppteckningarna berättar om alla möbler, husgeråd, redskap, vagnar, böcker, porslin och kreatur som föräldrarna överlät till sin lille son.

Per August Persson gifte sig år 1870 med den duktiga pigan Kristina Lovisa som arbetade på Krokeks gästgivargård och tillsammans fick de många barn. På gården Strålsund föddes min mormors mamma Hedvig Kristina 1870 och snart kom syskonen Augusta Lovisa, Anna Sofia och August Bernhard. Sedan flyttade familjen till gården Nytorp och där föddes barnen Alma Maria, Debora Erika, Gerda Helena, Rebecka Ottilia och Knut Filippus. När familjen sålde husen och flyttade till Nytorp står det antecknat att man var ägare till jorden och att man ”anmält sig hafva omfattat baptistiska åsigter” – man hade gått med i den baptistiska församlingen och lämnat Svenska kyrkan. Även Per August mor, Greta Andersdotter som bodde hos familjen delade den nya trosuppfattningen. De barn som föddes efter 1886 döptes inte som barn eftersom baptisterna praktiserar vuxendop. 

Baptismen

Baptismen har sin grund i den kalvinistiska reformerta läran men delades med tiden i två ”grenar” där den ena gruppen valde att anta en mildare predestinationslära, medan den andra fortsatte att följa Jean Calvins. Under 1800-talet hade kyrkan stor makt och baptisterna ansåg att prästerna inte skulle ha tolkningsföreträde. Varje människa skulle ha frihet att tolka Bibeln på egen hand.

Den första baptistiska församlingen grundades i vårt land 1848, i en tid då det var olagligt att utöva annan tro än den lutherska. Baptismens grundare, Fredrik Olaus Nilsson blev landsförvisad för sitt brott men i slutet av 1800-talet hade rörelsen vuxit sig stark i Sverige och det fanns hundratals baptistiska församlingar runt om i landet.

Något bortom molnen

För de som är djupt religiösa är det inte livet här på jorden som är själva ”grejen”, utan det liv som väntar, bortom allt det här. Så anfadern Per August skänkte bort allt han ägde till sin kyrka. Någon tanke på att barnen skulle få ett tryggt, gott liv här på jorden verkar han inte ha haft. När bouppteckning förrättades efter hans avlidna hustru 1914 uppdagades att alla ägodelar och pengar var borta och fastigheten Nytorp med boningshus och ladugård var intecknad sedan länge. När hustrun gick bort fick Per August lämna sitt hem och hamnade ”på socknen” bland andra äldre som saknade hem och beskydd av sina barn, samt ”sinnessjuka”.

Min mormor nämnde aldrig sina morföräldrar så det är svårt att veta vilken relation barn och barnbarn hade till Per August, men jag kan se att han levde fjorton år ”på socknen” och fattighuset som äldre man. Ingen av barnen tog honom under sina vingar.

Dottern Hedvig Kristina f. 1870 kom att bli min mormors mamma. Hon lärde sig tidigt att vara noggrann och duktig i hemmet och att aldrig slösa på något. Hon ärvde ingenting av sina föräldrar, materiellt sett, men hon ärvde deras föreställningar och religiösa tro. En sann kristen kvinna steg upp i gryningen, innan familjen hade vaknat och tog itu med sina husmorsbestyr och det gjorde även Hedvig. En viktig del av morgonbestyren, som hon lärde sig tidigt, var korsdragets betydelse för en god hälsa. På den tiden var det rekommenderat i lite mer förnämare kretsar att luften skulle ”spela” en stund då och då mellan rummen, för hälsans skull. Min mormor mindes moderns envisa korsdrag med obehag. Det var kallt och rått i stugorna där de bodde när mormor var barn, men mamman skurade ständigt golven och anordnade sina ”hälsosamma” korsdrag. ”Det var alltid nyskurade golv och luktade surt av såpan på de blöta trägolven. Det var så kallt och ruggigt” sa mormor.

Av sämre släkt

Hedvig, mormors mamma, gifte sig med skomakaren David från Risinge. Han ansågs av Hedvigs släkt vara lite ”sämre” då hans far hade förlorat sin släktgård och blivit statare, men han var ändå en rejäl arbetare. Tillsammans fick de många barn. David försörjde familjen genom att arbeta som smed, snickare och på tegelbruk och fabriker runtom i Sverige. Om nätterna satt han uppe och extraknäckte som skomakare. Mormor har berättat att hon och hennes syskon brukade gå till sin pappa varje dag med lunch i en korg med lock. Men snart blev det sämre tider och fadern tvingades ta ”stat”. På den tiden innebar det att familjen endast fick betalning in natura – i rovor, potatis, mjölk och ägg. Stataren fick ingen lön förutom detta och kravet var även att hustrun skulle mjölka bondens kor. Det var ett fruktansvärt krav som kallades den ”vita piskan”, då mödrar tvingades att lämna sina små barn för att mjölka kor från tidig morgon till sen kväll, utan att familjen fick en enda krona i lön.

Mormors mamma, Hedvig, led av skölkörtelproblem och hade svårt att röra sig och sköta hemmet, men tvingades ändå ut i ladugården från klockan fyra på morgonen till sena kvällen. Barnen gjorde allt för att hjälpa till men det räckte inte. ”Vi sålde bär och ibland fick vi en liten slant som lades i en kopp” berättade mormor. Hon och syskonen lärde sig tidigt att lappa och laga kläder så fint så att det inte syntes att de hade funnits revor. Det var en hederssak att vara hel och ren, trots att man var fattig. Fattigdomen fick absolut inte synas utanpå. Trots de kärva tiderna försökte man se till att maten var näringsrik och stärkande. ”Sill och potatis åt vi varje dag och när orken tröt fick vi suga på varsin sockerbit”, har mormor berättat. Ibland fick man klimpvälling och då var det fest.

Korsfästelse

Jag skrev en artikel om mormor när hon fyllde 90 år, om hennes barndom, uppväxt och vuxna liv, men när jag nu läser anteckningarna jag skrev under intervjun med mormor på 1990-talet så inser jag att jag glömde skriva om det viktigaste som hon berättade för mig. Jag förstod inte då hur viktigt det var. Hon talade hela tiden om ”korsfästelse” och jag inser att föräldrarnas religiösa övertygelser präglade hennes liv mycket, trots att hon själv inte var religiös.

Mormor berättade: ”Vi barn plockade bär som vi sålde och vi rensade rovor på åkrarna vår och höst från 7 års ålder. Värst var ändå att dra upp rovorna om hösten. Då var händerna så stela av köld, det var ”en korsfästelse”.

”Det var förfärligt i husen där vi bodde. Det var så kallt och ruggigt och mamma var alltid tvungen att skura från golv till tak när vi flyttade in, på grund av ohyra. Det var så kallt och hon hade alltid korsdrag. Jag minns den sura doften av nyskurat golv. Det var som en korsfästelse.”

”Jag växte upp i ett väldigt religiöst hem och det fanns så mycket skam över att vi hela tiden tvingades flytta. Vi flyttade vår och höst med häst och vagn. Det var det gamla bondesamhället. Man fick springa till fröken på en ledig rast för att säga adjö, fröken tittade upp och frågade ”Ska ni flytta igen?”, skrev betyg och man sprang sedan ut och skämdes. Det var så mycket skam. Vi var korsfästade. Man skämdes hela tiden.”

”Sona-Hedda”

Mormors mamma hade ärvt sina föräldrars religiösa föreställningar och för henne var livet en enda lång Golgata-vandring där man med extra fromt hjärta skulle hålla sig i sin fålla, bära sitt tunga ok och sona synder. Under sin livstid kallades Hedvig ”Sona-Hedda”.

Mormor Elsa gick sällan i kyrkan och var inte särskilt religiös under sin livstid. Hon hade en lite avvaktande inställning till den gode guden. Som liten flicka lärde hon sig att laga och lappa kläder så fint, att utföra alla hushållsgöromål med största noggrannhet och omsorg, men hon ville inte leva ett liv där hon ständigt sonade synder, som sin mamma. Mormor ville ha ett tryggt och gott liv. Men ödet ville annorlunda.

När hon var 11 år fick hon plats som barnjungfru i Södermanland och blev sedan köksbiträde. Hon hade de finaste betyg, men när hon som ung flicka, endast 15 år gammal, fick en plats som hembiträde i Uppland blev hon sexuellt utnyttjad av en äldre man och nio månader senare föddes en liten flicka. På den tiden talades det sällan högt om det här med blommor & bin, speciellt inte i mormors hem, så när hon insåg att hon skulle föda ett barn till världen var hon chockad och så rädd. Mormors äldre syster hjälpte till vid förlossningen.

Mormor gick hem till sina föräldrar med den lilla, men fick inte komma hem. Hon tvingades flytta hem till mannen som gjorde henne gravid, men klarade inte av att bo där, så hon gav sig av. Enligt mormor var hennes mamma barnvakt ibland när hon arbetade som hushållerska. Den lilla flickan avled när hon var ett år och mormor hävdade att det var hennes mamma som orsakade barnets död, då flickan lekte på golvet när modern anordnade ett av sina sedvanliga, hälsobringande korsdrag i stugan. Jag har skrivit om mormors första dotter ”Greta” i ett tidigare inlägg som du hittar här

Relationen till föräldrarna ”Sona-Hedda” och David blev förmodligen inte ett dugg bättre när mormor hade fött ett barn som ogift och därmed var förtappad enligt deras religiösa föreställningar. För mormor krossades alla drömmar om en god framtid och hon bar en stor skuld genom hela livet. En skuld som hon aldrig klarade av att sätta ord på.

Inte god nog

Nu när det oäkta barnet inte levde fick hon i alla fall komma hem och hälsa på föräldrarna igen. Hon kämpade på, bidrog till familjens försörjning genom att arbeta som hembiträde och några år senare hade hon träffat Knut Anselm, sin blivande make. Han var av god bondefamilj och skulle bli en trygg make. Kanske var det trygga, goda livet någonting för Elsa, trots allt? Hon vågade börja hoppas igen.

Paret förlovade sig men bröllopet måste vänta en liten tid, sa den blivande maken. Det var ju så mycket som skulle ordnas och den som väntar på något gott…
Snart föddes parets kärleksbarn, Karl-Arne och enligt dåtida regler var ”trolovningsbarn” inte ”oäkta” barn. Det kändes gott i mormors hjärta att veta att pojken enligt lag var född inom äktenskapet, trots att föräldrarna inte blivit vigda ännu. Snart kallade den blivande maken Elsa till sig för att berätta att hon inte kunde förvänta sig något äktenskap med honom. Hans föräldrar ansåg att hon inte var god nog, så han måste tyvärr vänta med att gifta sig…

Mormor stod nu åter i en svår situation men denna gång sökte hon sig inte hem till föräldrarna. Hennes pappa var svårt sjuk i lungsjukdom (stendammslunga) och modern Hedvig var i stort behov av hjälp då hon hade flera yngre barn och var sjuk i sköldkörtelsjukdom, men mormor vände båda föräldrarna ryggen. David avled 1926 och modern Hedvig hamnade då på ålderdomshemmet ”på socknen” bland sinnessjuka och äldre som inte hade några beskyddare. Där levde hon fram till sin död och ingen av hennes barn tog henne under sina vingar.

Ur askan i elden

Det var väldigt tufft att vara ogift mor förr i tiden. Mormors framtidsdrömmar var på många sätt krossade men hon var ändå fast besluten att hitta en väg för henne och den lille sonen Karl-Arne. Barnet skulle få växa upp i ett tryggt hem, det skulle hon se till. I den uppländska byn gick rykten om att en änkeman behövde en hushållerska och Elsa bestämde sig för att söka den tjänsten. Visserligen tisslades och tasslades det på byn. Han hade inte hade varit så snäll mot sin hustru. Och nu var hon död. Mormor tvekade en stund, men tänkte sedan att den karlen väl inte kunde vara värre att tampas med än de eländen hon hade tvingats utstå de sista åren. Hon var en duktig hushållerska och det enda hon behövde var ju ett tryggt hem och en inkomst…

”Se Goddagens. Vart är lilla hon på väg då?” frågade Ivar, lyfte artigt upp mössan och ett stort, svart hår syntes. De annars så slutna anletsdragen sken upp. De djupt liggande och intensivt stålgrå ögonen fick något mjukt i blicken. Han såg trevlig ut, tyckte Elsa. Läs gärna mammas berättelse om barndomen i boken ”Där vildrosor blomma” som finns att läsa här.