I början av 1900-talet rapporterade svenska dagstidningar om en mystisk folkstam.
I början av 1900-talet rapporterade svenska dagstidningar om två dittills okända folkstammar som levde i sumptrakterna vid Nya Guineas nordvästra kust. Den ena folkgruppen höll till ”på steniga öar i hafvet och bedrifver kannibalism i ohyggligaste grad”, medan den andra gruppen bestod av betydligt beskedligare varelser, dock väldigt märkliga. Enligt Karlskrona Veckoblad bestod denna folkstam av en ”dvärgras” med ”ofantliga, med simhud beklädda fötter”. (Karlskrona Veckoblad 1903-10-14)
De kallades agajambos De små, snälla människorna med grodliknande fötter fick namnet ”agajambos” av forskarna. År 1904 skrev Malmötidningen att dessa människor ”nästan fullkomligt utrotats”. I artikeln berättas att geologiska sällskapet skickade en expedition till området i november 1902 för att genomföra noggranna forskningar rörande de små. Men innan expeditionen hann påbörja sitt arbete kom ett meddelande från guvernör Robinson i den australiska regeringen, att ”dvärgarna nästan fullständigt nedgjorts av agastammen och gombarderna”.
Kanske var det så här man föreställde sig dessa ”agajambos”? Teckning: Helena W
Överfölls av Barugastammen De småväxta människorna hade nämligen av misstag besökt agastammen som bodde vid sjöns strand, i tron att de var barugastammen, ”med vilken agajambos drefvo en liflig byteshandel”. När de minimala agajambos anlände till sjöns strand blev de överfallna av agastammen; ”Dessa öfverföllo dem och slogo ihjäl dem alla med undantag af en enda som lyckades undkomma och återvända till kvinnorna och barnen”, skriver Malmötidningen.
Fake news Vilka var dessa pyttesmå ”agajambos” egentligen? Enligt den australiske guvernören Robinson tillhörde de en väldigt liten stam ”som utmärkte sig genom benens och fötternas egendomliga form. Benen nedanför knäna var utomordentligt korta och fötterna platta och böjliga. Då stammen lefvde i sumptrakterna, hade den antagit nästan amfibiska (groddjursliknande) vanor.” (Malmötidningen 1904-02-20) Dessa gamla nyhetsartiklar om ”Agajambos” är tidiga exempel på det vi numera kallar ”fake news”.
Skickliga fågeljägare Dock fanns det en gång i tiden en folkstam som levde i Papua Nya Guinea, som till det yttre skilde sig från övriga stammar, bland annat genom att man hade svagare benmuskulatur. Man levde i hyddor som var fästa på pålar i träsken och tillbringade större delen av sina liv på sjön, där man dagligen färdades, knästående på vattnet, i kanoter. Det säger sig självt att om skelett och muskulatur inte belastas genom upprätt gång så får man till slut ett lite annorlunda utseende. Att ständigt vistas vid och i vattnet gjorde också att huden på fötterna var känslig och man kunde inte gå så långa sträckor på land, då började fötterna att blöda.
”Agay ambo” betyder ”ankfolket” och dessa människor levde i träskmarkerna där de livnärde sig av fiske, sjöfåglar och näckrosrötter. Någon simhud mellan tårna hade de dock inte. Namnet ”ankfolket” kom sig troligen av att de var skickliga jägare som dök ned under vattnet och fångade änderna i fötterna. På så sätt förblev fåglarna orädda för människorna då de inte förknippade dem med någon fara.
Epidemier kom som ett brev på posten I slutet på 1800-talet upptäcktes dessa ”exotiska” människor av européer och som ett brev på posten dök även diverse epidemier upp i området. År 1895 fanns endast två byar kvar där ”ankfolket” levde och den största av dessa byar hade nio hus. Den sista gången någon utomstående träffade denna mytomspunna stam tros ha varit år 1904 när administratören av Brittiska Nya Guinea, Francis Rickman Barton och antropologen Charles Seligman besökte området och då fick träffa de få som fanns kvar – sex män och fyra kvinnor.
Källor: Svenska dagstidningar, ”The Melanesians of British New Guinea”, Seligman, C.G (1910), ”New Guinea Natives Who Can Scarcely Walk”, Winter. F. (1904), ”Wanderings Among South Sea Savages And in Borneo and the Philippines”, Walker, H.W (1909): https://www.gutenberg.org/files/2564/2564-h/2564-h.htm
Min farfars morfar Torsten föddes år 1848 på Kornstadberget/Gjesåsberget i Norge. Platsen var väldigt speciell för honom och när han flyttade till Sverige valde han att kalla sig Kornberg. Den förste i vår släkt som bodde där var Torstens farmors far, Jorgen/Joger Hansen och hans hustru Marte.
Jugerhanshemmet
Jorgen Hansen föddes år 1764 i Hedmark, Norge. I kyrkböckerna kallas han ”Joger” och med tiden uppstod vissa rykten kring Jorgen och hans familj. Gården där familjen bodde kom att kallas ”Jugerhanshemmet”. Som forskaren Ivar Kulseth förklarar i den norska tidningen Solung Avisa (2022): ”Boplassen på østsiden av Gjesåsberget visste alle i lokalmiljøet om, men hva med opprinnelsen?” Kanske hade ”Jugerhanshemmet” noe med å juge å gjøre?”
En ärlig och strävsam familj
Ivar Kulseth tog det modiga initiativet och startade föreningen ”Joger Hans sosiale forum”, tillsammans med vännerna Ivar Bakke och Åge Skymoen för 22 år sedan. Genom åren har medlemmarna träffats regelbundet. Det visade sig att Joger och hans familj var strävsamma och inte alls oärliga på något sätt. Det vi vet med säkerhet är att Joger Hansen och hans hustru Marte bosatte sig på Kornstadberget, på den östra sidan av Gjesåsberget i Åsnes i Norge där de fick hyra en liten skogstomt av Gram Lindstad omkring år 1805. Paret fick tillsammans barnen Kari f. 1792, Helene f. 1800, Anne f. 1802 och Hans f. 1803.
Sorgliga händelser
Joger Hansen avled på Kornstadberget 1824 då han var i 60-årsåldern och sonen Hans tog över efter fadern. Hans gifte sig med Kari (Cassie) Embretsdatter och tillsammans fick paret 8 barn. Det finns en berättelse om ett föräldrapar som förlorade en liten son som blev tagen av varg, samt en dotter, Helga Marie, som vid tre års ålder avled av brännskador, strax därpå, då hon fått en kittel kokande vatten över sig. Barnens mamma återhämtade sig aldrig efter dessa trauman och kom så till gamlehjemmet på Sønsterud. Så sorgligt.
Kornberg från Kornstadberget
Min farfars morfar, Torsten, föddes år 1848 på Kornstadberget/Gjesåsberget i Norge. Berget måste ha haft en en speciell plats i hans hjärta. När han flyttade till Sverige hette han Torsten Enersen, men valde att byta namn till Kornberg.
Foto: I solor.no
Källor: Solung Avisa (2022), I Solor.no och egen forskning.
Joger Hansens ättlingar finns i dag bland annat i Norge- i Åsnes, Våler, Nord-Odal, Østerdalen, Sør-Trøndelag samt i USA och Sverige.
Vintjärn gruvsamhälle i början av 1900-talet. Foto: Järnvägsmuseet
Den lilla orten Vintjärn ligger på 300 meters höjd över havet, i skogstrakterna mellan Svärdsjö och Svartnäs, i nordöstra Dalarna. I flera hundra år var Vintjärn ett blomstrande gruvsamhälle där människor arbetade och bodde, i generationer. Gruvorna lockade även utsocknes att packa sina pinaler och flytta till området. På 1700-talet kom bland andra de finska familjerna Bergman och Boström till Vintjärn.
Många Vintjärnsbor kom att arbeta i gruvorna, i generation efter generation, ända fram till 1978 då gruvan lades ned för gott.
Olof från Gräsbackstorp gjorde ett fynd
Till Dalarna kom många östfinnar/skogsfinnar på 1600-talet och ända in på 1900-talet talades fortfarande finska på sina håll. I Vintjärn har det brutits järnmalm i flera hundra år och det var finnen Olof Andersson från Gräsbackstorp som upptäckte fyndigheten år 1725, när han var på väg till kyrkan. Han hittade några järnhaltiga stenar på Vintjärnshöjden som han visade för en bokhållare vid Åmots bruk. Det dröjde inte länge innan gruvdriften var i full gång. I ett brev förklarade Olof Andersson: ”Anno 1725 den sista stora Böndagen fant jag ett malmstreck på Vintjärns Kölen och bar det ner till Bäckagården i Böle By och där omtalade mitt hittegods och platsen för Påhl Andersson i Lilla Björnmossen och visade en provsten.” Det har berättats att Olof sålde sitt fynd för en rulle tobak.
Många Vintjärnsbor kom så att arbeta i gruvorna, i generation efter generation, ända fram till 1978 då gruvan lades ned för gott.
Gruvfogdar med finska rötter
Den blomstrande gruvindustrin lockade många att bosätta sig i området och flera gruvfogdar med rötter i finska Österbotten slog sig ned i Vintjärn med sina familjer.
Olof Bergman föddes 1699 och var först bokhållare vid Dalfors bruk i Rättvik men kom senare att bli gruvfogde vid Vintjärn bruk. Olofs föräldrar var Lars Jonsson och Abeluna Larsdotter som båda hade finska rötter. Gruvfogden var en man med stor makt. Han kunde åtala och fängsla dem som inte skötte sig. I gruvfogdens arbetsuppgifter ingick bland annat att leda arbetet i gruvan och att hålla ordning på bergsmännen.
Enligt Platon var kvinnans livmoder (”hysteria” på grekiska) säte för ett väsen som ingenting hellre vill än att föda barn.
Drabbades av moderspassion
Olof Bergmans hustru, Sofia Mickelsdotter-Holm f. 1698 var dotter till mjölnaren Mickel Persson-Holm som arbetade vid Gävle strömkvarnar och hans hustru Christina. Sofia hade tidigare varit gift med en svarvare som hette Engman och fick med honom två döttrar. När hon blev änka gifte hon om sig med Olof Bergman och paret fick under sitt äktenskap två söner. Sofia tycks inte ha mått så bra under sin livstid. När hon avled i juni 1763 hade hon lidit av ”moderspassion” i 25 år och avled också av denna mystiska åkomma. Prästen skrev: ”Fört en stilla vandel; haft moderpassion 25 år, varav hon åtskilliga gånger varit sängliggande, den var ock orsaken till hennes död, som i en gudomlig beredelse skedde.”
Moderspassion var förr i tiden detsamma som hysteri och yttrade sig bland annat som diverse nervösa besvär, svaghet och dålig matsmältning. Enligt Platon var kvinnans livmoder (”hysteria” på grekiska) säte för ett väsen som ingenting hellre vill än att föda barn. Om denna längtan/drift inte blev tillgodosedd så irrade livmodern omkring i kroppen och orsakade alla möjliga nervösa besvär och sjukdomar.
Makarna Bergmans son Petter (Petrus) f. 1738 blev gruvfogde vid Vintjärns gruvor, liksom sin far. Han gifte sig med Elisabeth Boström f. 1739 i Nykarleby, Finland och paret fick tillsammans 11 barn men endast fem levde till vuxen ålder.
Gruvan var en väldigt farlig arbetsplats förr i tiden. Även för gruvfogdar. Petter Bergman skadades svårt och fick benet krossat 1782. Förmodligen skadades han i ett stenras i gruvan och avled samma dag.
Elisabeth gifte om sig med gruvdrängen Erik Hansson. Hon avled 1814 av ”håll och stygn” (lunginflammation): ”Erik Hansson Bergmans hustru Lisa Boström från Vintjärn. Född 1739 i Nykarleby, Finland, af Skomakaren E. Boström och Hustru Brita Boström som återflyttat till sin födelseort Boda i denna församling. Gift 1 gn med Gruvarbetaren Petter Bergman vid Vintjärn, 2 gn 1783 med E Hanss. Barn i 1: a äktenskapet 11 st, 3 söner och 2 döttrar lfva, 2 gn inga. Uppförande: Gudfruktigt. Sjukdom: Anfall af håll och stygn i 28 år. Död den 20 Jan. Omkring 75 år.”
Elisabeth var nyss fyllda 17 när hon fängslades och fördes till Ryssland år 1709. Hon satt fängslad i 9 år, innan hon släpptes fri 1718.
”Fånge under ryssen”
Elisabeth Boströms föräldrar var skomakarmästaren och borgaren Erik Boström f. 1702 och Elisabeth Hindriksdotter f. 1692. När modern, Elisabeth, gick bort av ”bröstsjuka” 1764 präntade prästen ned några ord om henne i dödboken, bland annat skrev han att Elisabeth varit fånge under ryssen i närmare 9 år.
”Den stora ofreden” (1713–1721) kallar man den ryska ockupationen av Finland under stora nordiska kriget. Belägringen drabbade invånarna i Österbotten hårt och många tvingades fly. Många hemska brott, som tortyr, våldtäkt, mord och kidnappning utfördes av de ryska soldaterna. Det var efter den ryska segern vid Poltava år 1709 som erövringen av Finland inleddes. Österbotten blev särskilt utsatt då den ryske tsaren, Peter, gav order om total ödeläggelse just i detta område, av strategiska skäl. Genom att förhärja landskapet kunde den svenska armén inte återerövra området. I Österbotten dödades flera tusen personer, 30 000 människor drevs på flykt och cirka 4 600 civilpersoner togs som krigsfångar.
Elisabeth var nyss fyllda 17 när hon fängslades och fördes till Ryssland år 1709. Hon satt fängslad i 9 år, innan hon släpptes fri 1718. Lyckligtvis slutade allt väl för Elisabeth, majoriteten av krigsfångarna fick aldrig återse sina familjer. Hon gifte sig med skomakaren Erik och avled 72 år gammal av ”bröstsjuka”.
Från dödboken 1764: ”Skomakaren Mäster Erik Boströms hustru Elisabet Hinriksdotter ifrån Boda, född i Österbotten och Nykarleby stad 1692 Michaelis tid. Fader: Hinric Pehrsson, moder: hustru Carin Ericsdotter. Då hon fyllt 17 år blev hon fången under ryssen, och var i fångenskapet 8 år och 1/2, 9 år. Därefter begav hon sig i äktenskap med Mäst:r Boström. Med honom sammanlevat 37 1/2 år, avlat 3 söner och 3 döttrar vilka 2:ne söner och 1 dott:r äro genom döden avgågne. Hon haver varit här i församlingen 22 år, och alltid erkänd för en ärlig och christelig vandel, samt med andakt brukat de dyra nådemedlen. Haft god hälsa men sista året råkade i en svår bröstsiuka varav hon uti en christerlig beredelse avsomnade den 7 december”.
Ryska kosacker paraderar i Torneå 1858. Akvarell av Fritz von Dardel
Källor: Hällestads hembygdsförening, Ahlkvist/Nordic Fly, Sevärda Svärdsjöbygden, Historia nu, Torbjörn Norman/Anbytarforum, Artikel i Österbottens tidning, ”Vår rysskräck har djupa rötter” (2014-10-26) och egen forskning
Foto: Rekonstruktion av min gamle släkting i Spy Cave – Kennis Reconstructions/ Don Hitchcock
Nu är det fastställt att jag till viss del är en Neandertalmänniska. Jag hade hoppats att jag härstammade från en lite mer civiliserad hominid, men tji fick jag. Enligt mitt DNA-resultat härrör 2.07 procent av mitt DNA från en 38 000 år gammal Neandertalare som hittades i en belgisk grotta (Spy-Cave) år 1886.
Forntida människovarianter Redan år 1829 upptäcktes Neandertal-skelett i en belgisk grotta, men namnet, Homo neanderthalensis har denna forntida människoart fått efter Neanderdalen i Västtyskland där fler kvarlevor upptäcktes 1856. År 1899 gjordes nya fynd av paleontologen Dragutin Gorjanovic-Kramberger, som hittade kvarlevor av neandertalare i Krapina, Kroatien. De äldsta fynden beräknas vara 125 000 år gamla. Sedan dess har forskarna lärt sig mycket om denna forntida människovariant, mycket tack vare den DNA-forskning som inleddes 2010.
I ”Spy Cave” i Sambreville, Belgien, hittades 1886 flera skelett från Neandertal-människor och dem tycks jag vara släkt med.
DNA-analyser har visat att den moderna människan och Neandertalmänniskans vägar korsades för cirka 50 000 år sedan. Tycke måste ha uppstått dem emellan eftersom man bestämde sig för att skaffa barn. Alla som har europeiskt eller asiatiskt ursprung bär cirka 1–3 procent neandertalgener i sitt DNA. Människor som har sina rötter i Afrika saknar dock neandertalgener eftersom Neandertalmänniskan främst bodde i Europa och Asien.
Denisovamänniskan är en mystisk ”kusin” till både människa (Homo Sapiens) och Neandertalare. Man tror att Denisova dog ut för cirka 30 000 år sedan, men innan dess hann de föröka sig och korsa sina gener med Neandertalmänniskan. Dagens européer bär inte så mycket DNA från Denisova, men människor som bor i sydöstra Asien har desto större arv från Denisovanerna.
Bild: Troy Lawrence/ The Varsity
Både positivt och negativt De små fragment av neandertalgener vi bär, påverkar oss både positivt och negativt. Bland annat kan arvet från neandertalare öka risken för att drabbas svårt av Covid-viruset, SARS-CoV-2. En liten bit DNA på kromosom 3 kan kopplas till svårt insjuknande och andningssvikt om man drabbas av viruset. Forskarna Hugo Zeberg och Svante Pääbo rapporterar att de människor som bär denna genvariant har upp till tre gånger högre risk att hamna i respirator på grund av covid-19.
En positiv inverkan tycks det också finnas då Neandertal-DNA tycks minska risken för missfall och blödningar i tidig graviditet. Hur vi ser ut (vår fenotyp) påverkas också av våra nedärvda Neandertal-gener – exempelvis om vi har lätt att bli solbrända, har fräknar eller blont hår. Även vår dygnsrytm, om vi gillar att ta tupplurar eller inte och om vi är ”nattugglor”, kan vi skylla på vår gamle Neandertal-anfader. Immunsystemet påverkas också av Neandertalgenerna, exempelvis om vi löper högre risk att utveckla autoimmuna sjukdomar som diabetes och MS (Multipel skleros).
Living DNA – Neanderthal Om man är nyfiken på hur många procent Neandertal- och Denisova-DNA man bär, kan man enkelt få veta det genom DNA-företaget Living DNA.
Har man gjort ett DNA-test hos ett annat företag så kan man kostnadsfritt ladda upp rådatan till Living DNA och ta del av det basala utbudet. Bland annat får man veta ungefär varifrån i världen man härstammar (men man får inte veta specifika regioner med ”gratisvarianten”) och man får ta del av DNA-matchningar som presenteras i en lista med namn. En bra ”grej” är kalkylatorn som beräknar släktskapet. Living DNA accepterar uppladdning av rådata från Ancestry, My Heritage, Family Tree DNA (Family Finder), 23AndMe, Illumina, Gene by Gene och National Geographic (Geno 2.0).
När man har skapat ett kostnadsfritt konto och laddat upp sitt DNA så kan man köpa uppgraderingen ”Neanderthal” som kostar 15 pund (cirka 200 kronor). DNA-resultatet visas inom några timmar.
En gammal grottmänniska När mitt DNA-resultat dyker upp på sidan så kan jag läsa att 2.07 procent av mitt DNA är ett arv från Neandertalmänniskan, närmare bestämt från en 38,000 år gammal Neandertalare som hittades i en belgisk grotta (Spy Cave) 1886. Enligt resultatet har jag ”Denisovan score 122” och har ärvt 0.22 procent DNA från Denisova-människan. Här får jag bland annat veta att min genotyp för SNP rs5743618 innebär en lägre risk för att jag ska utveckla inflammatoriska sjukdomar. Min genotyp för SNP rs17544225 är inte associerad med en högre risk att drabbas av autoimmun sjukdom som exempelvis MS (Multipel skleros) eller diabetes.
En annan förmåga som vissa människor har ärvt av sin Neandertal-anfader är förmågan till patogenigenkänning och utvecklandet av immunitet gentemot virus och bakterier. Har man ärvt en sådan förmåga så visar det sig som ett positivt utslag på den genetiska receptorn TLR1. Någon sådan fantastisk förmåga har jag inte ärvt, berättar mitt DNA-resultat.
Ett arv från Neandertal-människan är att jag varken kan beskrivas som blond eller särskilt mörkhårig. Jag saknar fräknar och har, i alla fall enligt DNA, en mörkare hudton.
De där neandertalarna verkar ha varit energiska små ”knippen” på sin tid. Tack vare mitt Neandertal-DNA är jag pigg som en mört, dygnet runt. I alla fall om man ska tro på DNA-resultatet. Jag är tydligen en nattuggla som aldrig tar tupplurar på dagtid. Någon tendens för att utveckla den neurologiska sjukdomen Narkolepsi tycks jag inte ha, tack och lov.
Fleminggatan i Stockholm. Oljemålning av Carl Petter Hallberg (1809-1878), Stockholms Stadsmuseum
I oktober 1787 transporterades 49 barn från Stockholms allmänna barnhus till Hälsingland för att placeras i fosterhem där. Förutom prästen Anders Bergmark följde två sköterskor med på den mödosamma resan då man färdades på leriga vägar i det ovanligt ruskiga höstvädret. Några av de barnhusbarn som följde med på resan var Abraham Sjöberg, Gustaf Martin Maron, Anders Östberg, Gustaf Österberg, Wendela Christina Björn och Elisabeth Wattman.
Jag berättade om resan i ett tidigare blogginlägg och har nu försökt att följa barnhusbarnen genom kyrkböckerna, från födelsen och framåt i tiden för att ta reda på hur det gick för dem alla. Det visade sig bli svårare än jag trodde. Allmänna barnhusets rullor är en fantastisk källa att ”gräva” i när man forskar om barnhusbarn i Stockholm, men de rullor som finns tillgängliga gäller för åren 1798 – 1916. Gustaf Martin Maron, Elisabeth Wattman och de andra barnen som reste till Hälsingland 1787 var alla födda långt innan dess, varför jag inte kunde få någon hjälp av barnhusrullorna, denna gång.
Två barn från Trasskolan 1870, ett skolhem för fattiga barn och vanartade pojkar. Foto: Alfred Jansson/Nordiska museet
Försvunna pojkar
Stockholm är en stor stad med många församlingar och det är oerhört svårt när man söker efter personer där uppgift om födelseår och/eller födelseförsamling saknas. För att försöka hitta dessa uppgifter har jag sökt efter pojkarna längre fram i tiden men har inte lyckats hitta dem någonstans. Hur det gick för Abraham Sjöberg, Anders Östberg, Gustaf Martin Maron och Gustaf Österberg sedan de kommit till Hälsingland förblir därför en gåta. Jag vet är att Abraham Sjöberg föddes utom äktenskapet cirka 1776 i Stockholm. Han var son till änkan och bryggeriarbetaren Anna Christina Lundin och bodde hos sin mamma som nyfödd.
Barn vid Jeppetorps fattiggård. Foto: Nordiska museet
De båda flickorna Elisabeth Wattman och Vendela Christina Björn har jag i alla fall lyckats följa genom deras korta och tyvärr ganska sorgliga liv.
Flickornas berättelser
Den långa resan från Stockholm till Hälsingland startade den 11 oktober vid Allmänna barnhuset där barnen placerades i övertäckta vagnar. Höstvädret var tufft det året och färden gick på leriga vägar i regn och storm under en hel veckas tid. När man till slut nådde fram till Bollnäs skrev prästen Anders Bergmark i sin anteckningsbok: ”Den allsmäktige Guden vare lov!” Han berättar att alla barnen, utom gossen Gustaf Österberg, hållit sig friska under den långa resan. Barnen placerades i församlingshus på orterna där de sedan hämtades av sina nya fosterföräldrar.
Vendela Christina Björn 10 år och Elisabeth Wattman 11 år var två av de barn som transporterades till Hälsingland i oktober 1787. När prästen Bergmark en tid senare reste tillbaka för att följa upp barnhusbarnen i deras nya fosterhem, antecknade han att alla verkade nöjda, utom flickan Vendela Christina Björn som, enligt Bergmark var ”den enda utav alla barnhusbarnen i Hälsingland, som med tårar i ögonen bad mig att få följa med till Stockholm”. Vendela Christina som hade sin moster i Stockholm, menade att hon skulle få en bättre uppfostran hos henne. ”Förgäves föreläste jag henne följderna utaf denna dårskapen och hur hon nu var mycket lyckligare, hon ville likaledes till Stockholm” skriver Anders Bergmark i sin berättelse. Vendela Christina kom aldrig att återse sin familj i Stockholm.
Vendela Christina Björn
Hon föddes år 1777 i Stockholm med anteckningen ”föräldrar okända” och placerades på Allmänna barnhuset. Hon var 10 år när hon transporterades till Hälsingland där hon fick ett nytt hem hos bonden Mattias Bergrot och hans hustru Anna på gården Skale i Söderala, Söderhamn. Det nya fosterhemmet blev dock en kortvarig boplats för henne. Redan året därpå arbetade hon som piga hos familjen Bergner i Söderala.
De följande åren är hon antecknad som piga på gårdarna Bers, Ina, Sund, Ellnö, Renskalla och Sunnanhed. En märklig anteckning i husförhörslängden fångade min uppmärksamhet lite extra. Det står nämligen att Vendela Christina genomgick absolution år 1790. Absolution (förkortades ”abs.”) var en kyrklig ritual som den ogifta modern genomgick när hon fått barn, då hon blev förlåten för sina synder. Den arma flickan Vendela Christina var endast 13 år gammal när hon genomgick absolution. Hennes barn finns inte i födelse- och dopboken och måste ha avlidit före förlossningen.
Vendela Christinas liv blev slitsamt och kort. Hon avled i lungsot (TBC) 1811, endast 34 år gammal. Hon var ogift och hade inga barn. I dödboken kallas hon ”barnhusflickan Wendela Christina Björn” och i den tunna bouppteckningen står hon antecknad som ”gamla pigan Wendla Stina Björn”. Förutom några klädesplagg ägde hon endast en psalmbok.
Elisabeth Wattman
Elisabeth föddes i Stockholm 1776 och precis som sin olyckssyster Vendela Christina, lämnades hon som nyfödd till barnhuset av ”okända” föräldrar. När hon kom till Hälsingland 1787 var hon 11 år och hamnade på gården Orsta i Söderala som fosterbarn. Kommande år tjänade hon som piga på gårdarna Vedtjära, Söderala och Siggesta.
Elisabeth och de andra barnhusbarnen fick en väldigt tuff barndom men det verkade som om denna flicka gick en ljus och fin framtid till mötes. År 1800 gifte hon sig med båtsmannen Hans Hjort. Elisabeth hade då fyllt 24 och flyttade tillsammans med maken in i en stuga vid gården Bers, Söderala. Äntligen kunde hon bilda en egen familj och hon hade ett hem, som hon kunde kalla sitt eget.
Historien blir så levande när man får följa människorna genom kyrkböcker och gamla källor. Varje liten anteckning hjälper till att ”måla bilden”, berättelsen, om personernas liv. Jag kände mig så glad för Elisabeths skull!
När jag hittade henne i kyrkboken, två år senare, var hon nybliven mor. Och död. I dödboken berättas att Elisabeth föddes i Stockholm av okända föräldrar. Hon ”fritogs” från barnhuset som 11-åring och blev fosterbarn hos Olof Jonsson på gården Orsta i Söderala. ”Gift 1800 med kronobåtsman Hans Hjort och afvlat med honom en son”. I prästens gripande text framkommer att den lille sonen, Eric, som föddes 21 november avled samma dag som sin mor. Prästen skriver om Elisabeth: ”Insjuknade i barnsäng 8 dagar från döden. Blev lyckligen förlöst men…(svårläst)…fann dock att för gott kalla hennes händer”.
I Elisabeths bouppteckning kan man läsa att hon förutom diverse kläder ägde en sotpanna (kaffepanna), en spinnrock, ett par ljusstakar, ett bord och lite porslin.
Att försöka hitta min farfars far, eller ”tipp oldefar”, som man säger i Norge, har varit som att leta efter en nål i en gigantisk höstack, men nu är han äntligen återfunnen, tack vare DNA.
Någon passande karl med namnet Lustig kunde jag dock inte hitta i Härjedalen och långt senare skulle det visa sig att denne ”Lustig” var farfar själv.
En lustig farfar Farfar Johan Gustaf föddes med anteckningen ”fader okänd” i Glissjöberg, Härjedalen år 1915. Hans mamma var då ogift.
När man söker efter okända fäder i släkten kan det vara värdefullt att lyssna på eventuella släktrykten eller rykten som florerar i bygden. Ofta visar det sig att det finns ett litet frö av sanning i dessa rykten. Men i det här fallet var det ingenting som stämde. Det ryktades att farfars far var järnvägsskrivare i Glissjöberg när Sveg-Hedebanan byggdes, så under många år sökte jag därför som en tok efter säsongsarbetande rallare och järnvägskontorister i kyrkböckerna. Den okände fadern skulle dessutom haft efternamnet ”Lustig”, enligt dessa rykten. Någon passande karl med namnet Lustig kunde jag dock inte hitta i Härjedalen och långt senare skulle det visa sig att denne ”Lustig” var farfar själv! Farfar Gustaf var rolig och skämtsam och kallades därför ”Gustaf Lustig” av byborna. Att hans far skulle ha arbetat vid järnvägen visade sig också vara felaktigt. Möjligen kom han farande med tåget från Norge till Sveg någon gång 1914, då farfar blev till…
Farfar Gustaf ”Lustig”
Min tipp oldefar var en norsk gutt Farfars mamma, Anna Matilda, var norsk medborgare liksom sin far och man hade en nära kontakt med släkt och vänner i Åsnes. Att farfars okände far kunde vara en norsk ”gutt”, det hade jag dock inte en tanke på. Jag utgick, felaktigt, från att han måste ha kommit från Härjedalen eftersom farfars mamma bodde där när hon blev gravid 1914.
Farfars mamma Anna Matilda
DNA-pussel DNA-släktforskning är en fantastisk ”grej” när man söker efter okända fäder i släkten. Tack vare de DNA-test som pappa och jag har gjort, kunde jag lägga samman pusslet och slutligen hitta farfars okände far. Jag gjorde som jag brukar, byggde hundratals släktträd för mina DNA-matchningar och kunde med tiden separera de olika släktgrenarna så att alla DNA-matchningar som tillhörde farfars okände fars sida, hamnade i en egen ”låda”. Sedan kunde jag sätta igång och ”pussla”. Ganska snart kunde jag se att alla dessa okända DNA-släktingar var ättlingar till en norsk gutt som hette Brede Husom. Jag forskade fram och tillbaka i hans släktgrenar och jämförde mängden DNA som jag och hans syskon och ättlingar delar. Genom Ancestry´s ”Thru Lines”, som jämför DNA-matcher och släktträd, kunde jag slutligen konstatera att den glade gutten Brede faktiskt var min okände farfars far.
Jag kunde till slut konstatera att den glade gutten Brede var min okände farfars far!
Brede Halvorsen Husom på äldre da´r. Foto från Geni
Brede Halvorsen Husom föddes 1874 och växte upp i Åsnes, Sølor i norska Hedmark. Han gifte sig och fick 14 barn – Halvor, Hjørdis, Alvilde, Borghild, Klara, Harald, Hanna, Ingvald, Rolf, Tor, Klara Helene, Synnøve, Ruth Paula och Olga. Därtill hann Brede även med att bli far till ett utomäktenskapligt barn, min farfar Gustaf som föddes i Glissjöberg 1915.
Söder om Frösödal i Östersund öppnade man år 1910 ett sinnessjukhus med fler än 500 vårdplatser. Det var på den tiden då mentalsjukhusen poppade upp som svampar ur marken i Sverige, för att vårda och förvara de psykiskt sköra, helst i ensliga trakter, långt från familj och vänner. Tanken var att kommunala sjuk- och ålderdomshem skulle avlastas om man placerade de mest vårdkrävande patienterna på några få institutioner runt om i landet.
Frösön tog emot patienter från hela Norrland. Vintern 1915 anlände den första patienten till Frösö och inom kort var hospitalet fullbelagt med patienter från landets alla hörn. Patienterna anlände med speciella ”sinnessjuketransporter”, genom SJ:s försorg och patienterna var alla yngre än 70 år. Här fanns människor som ansågs leva i sus och dus på olika sätt – Arbetsvägran, vidskeplighet och omåttlighet fanns antecknat i patienternas journaler. Bland ”behandlingsmetoderna” ingick bland annat att försätta patienten i insulinchock och att framkalla epileptiska anfall. Dessa tillstånd åstadkoms genom injektioner och tortyrliknande behandlingar.
Sida upp och sida ned i dödboken för 1918 vittnar om att många patienter på Frösö mentalsjukhus avled i sviter av spanska sjukan.
När spanska sjukan slog ner som en blixt från klar himmel i Jämtland, liksom i övriga världen 1918 så blev mentalsjukhuset i Frösö snabbt en smitthärd som skördade många dödsoffer. Jämtland och Östersund drabbades hårt av pandemin. Av stadens 13 000 invånare insjuknade 6300 personer och 118 personer avled av sjukdomen, mer än hälften var patienter på Frösön. Under pandemier med luftburna virus är social distansering och skyddsutrustning A och O, men människorna som levde på mentalsjukhuset hade ingen möjlighet att skydda sig. Dödboken för år 1918 vittnar om att många patienter avled i sviter av spanska sjukan –”morbus hispanicus” och medföljande lunginflammation.
Influenza morbus hispanicus och lunginflammation var den vanligaste dödsorsaken på Frösö sinnesjukhus 1918.
Endast ett fåtal patienter begravdes på sin hemort. Majoriteten begravdes anonymt i en massgrav på Frösö västra kyrkogård som nyligen har påträffats tack vare historiker Joel Nordkvist. Enligt Nordkvists forskning kom smittan till sjukhuset via kvinnornas avdelning och inom några månader hade 58 patienter avlidit. I dödboken för Frösön 1918 kan man se att 31-åriga patienten Agda Maria Andersson från Umeå blev pandemins första offer. Hon avled 12 september 1918 och några veckor senare hade åtta kvinnliga patienter dött av spanska sjukan. Smittan spred sig sedan vidare mellan avdelningarna.
Agda Maria Andersson från Umeå avled 12 september 1918 och blev pandemins första offer på Frösön.
Anledningen till att man valde att begrava så många människor i en anonym massgrav hade förmodligen sanitära orsaker men visar även hur somliga människor inte ansågs ha samma värde som andra.
I ett tidigare inlägg berättade jag om Juliette som sändes till Sankt Lars mentalsjukhus i Lund, Skåne som 20-åring. Till en början begravdes Sankt Lars avlidna patienter på stadens kyrkogårdar, men invånarna protesterade mot att ”sinnessjuka” gravlades på de allmänna kyrkogårdarna. En provisorisk och anonym sjukhus-kyrkogård intill Flackarps mölla fick istället bli den sista viloplatsen för de tusentals människor som avled under sin tid som patienter på hospitalet. På en enkel järnstav ristades patientnummer samt ett ”m” för man och ett ”k” för kvinna.
De fasansfulla Vipeholmsexperimenten är ett annat, väldigt mörkt kapitel i Sveriges historia. Här kan du läsa mer.
Under medeltiden och ända fram till 1940-talet fanns spetälska i Sverige. I mitten av 1800-talet inrättades ett Spetälskesjukhus i Järvsö på inrådan av Medicinalstyrelsen. Tanken var att de sjuka skulle isoleras från omvärlden och samtidigt ges en värdig vård, men på den tiden fanns ingen bot för sjukdomen. Patienterna led av att isoleras, långt ifrån sina kära anhöriga och flera rymde. År 1895 avled min farfars morfars far, Jon Mattisson på Järvsö Spetälskesjukhus där han hade vistats under många år.
Smittsam sjukdom med gamla rötter
Spetälska (lepra) är en smittsam och svår sjukdom med urgamla rötter. Den omnämns bland annat i Bibeln där det fastställs att de insjuknade ”skall hava sin bostad utanför lägret”. Sjukdomen orsakas av en mikrob kallad mycobacterium lepraesom, en släkting till tuberkelbakterien, som kan överföras till människan via loppor och löss. Lepra, eller Hansens sjukdom, som den också kallas efter den läkare som först lyckades identifiera smittan år 1873, smittar via luften och angriper huden och dess nerver. Inkubationstiden är lång och sjukdomen kan bland annat leda till blindhet och till att ansiktet deformeras till oigenkännlighet.
Betraktades som orena
Spetälska är en sjukdom som är omgärdad av stor skam. De som drabbats av sjukdomen har sedan urminnes tider blivit betraktade som orena, förskjutits från samhället och placerats på särskilda anstalter. Under medeltiden fanns fler än 20 000 spetälskeanstalter, även kallade spital och leprosorium i Europa. Den bibliska Lasarus var de spetälskas helgon och det var också genom honom ordet lasarett kom till en gång i tiden. Under 1200-talet fanns Stockholms största inrättning för spetälska i nuvarande Kungsträdgården. På 1500-talet fanns ett trettiotal hospital i Sverige. Sjukdomen var särskilt utbredd vid Dalälvens mynning och den kom att kallas ”Älvkarlebysjukan”.
Hälsingland drabbades hårt
Hälsingland drabbades särskilt hårt av sjukdomen och människor insjuknade där ända in på 1940-talet. Det kan ha haft flera orsaker, exempelvis linodlingen i området eller att pilgrimsleden för spetälska till Sankt Olovs grav i Trondheim gick via Ljusnans dalgång under medeltiden. I Hälsingland hade man även en speciell byggnadsstil med sammanbyggda bostads- och fähus som kan ha gjort det lättare för smittan att överföras via loppor och löss. Professor Sven Britton har lyft fram att leprabakterien trivs bra i jord och sjukdomen uppstår i de områden där människor ofta går barfota.
Sveriges sista leprosorium
Med tiden blev spetälska en alltmer sällsynt sjukdom, kanske på grund av att en viss immunitet mot sjukdomen uppstått. Idag kan antibiotika bota spetälska men förr i tiden erbjöds endast isolering, sårvård och smärtlindring. Under 1800- och början av 1900-talet insjuknade cirka 800 personer i Hälsingland. I Järvsö inrättades på inrådan av Medicinalstyrelsen år 1867 Sveriges sista leprosorium där 388 patienter från hela landet isolerades och vårdades. Tanken med Spetälskesjukhuset i Järvsö var att de sjuka skulle isoleras och samtidigt få en värdig vård, men de intagna patienterna led av att vara isolerade långt från sina familjer och flera rymde.
Anfadern Jon Mattisson föddes 1822 i Glissjöberg, Jämtland. Han gifte sig år 1849 med Ingeborg Svensdotter från Glissjöberg och paret fick tillsammans åtta barn. De sista åren av sitt liv tillbringade han på Järvsö sjukhus och som de flesta andra leprasjuka, blev han kvar där fram till sin död. Han, liksom övriga patienter begravdes på en undanskymd plats i anslutning till spetälskesjukhuset och en attest skickades till hemförsamlingen.
En tillvaro i ensamhet och isolering
Det var inte alltid det lättaste att förmå de sjuka att lämna sina familjer för att vårdas på inrättning. Mia Marie Lundén beskriver i Kulturhistorisk tidskrift 2005 hur omgivningen uppfattade sjukdomen och den sjukes situation: ”Vanställdheten som spetälskan orsakar väckte avsmak och skräck hos de friska. Men de starka känslorna som lepran framkallade hos omgivningen handlade inte bara om en rädsla för själva sjukdomen, utan också om de sociala konsekvenser som följde för den som insjuknade: att mot sin vilja isoleras. Att drabbas av spetälska var detsamma som att bli ensam. De sjuka tvångsförflyttades från sina hembyar till en trakt som oftast var dem totalt främmande. Den invanda vardagen med familjen ersattes av en okänd tillvaro på ett sjukhus, långt hemifrån. Det var oklart hur länge de skulle stanna där – några veckor, en månad eller flera år – och det var ovisst om de någonsin skulle få återse sina nära och kära”.
Många sjuka gömdes undan i familjernas torp och ladugårdar när provinsialläkaren kom på hembesök. De leprasjuka höll sig då ofta undan och familjen skyddade dem i det längsta. De hade plötsligt gått till skogs, vistades på åkern eller ute i skären och kunde därför inte hittas. Tanken att isoleras, långt ifrån familj och trygghet skrämde många, förståeligt nog. År 1909 antecknar en provinsalläkare efter ett hembesök hos en leprasjuk flicka: ”Då jag kom till moderns hem hade hon med moderns vilja gömt sig, och först efter ett långt sökande och med hjälp av hennes broder hittade jag henne gömd i en rågåker. Hennes tillstånd ungefär som år 1907, men hade nu sår i gommen. För övrigt tillät hon ingen vidare undersökning. Den sjuka jämte modern förklarade bestämt, att hon ej kom att resa till Järfsö”.
Miljoner sjuka runtom i världen
Sjukdomen finns inte i Sverige idag, men finns fortfarande kvar i fattiga delar av världen. WHO räknar med att det finns över en miljon spetälska och att 15 – 20 miljoner människor lever med sviter av sjukdomen i form av olika funktionshinder i dag.
Källor: Egen forskning, Arne Sundelin & Anne Sörman: Skammens hud – Om spetälska i Sverige. Bokförl. DN, Stockholm 2004, Mia Marie Lundén, Kulturhistorisk tidskrift 2005.
”Televisioner” från 1974 med Ernst Hugo Järegård, Claire Wikholm, Jan Olof Strandberg och Margaretha Krook Foto: SVT Play
Jag föddes 1967. När jag växte upp hade man rundklippt lugg, hängslen och bruna manchesterbyxor. Dagarna i ända flätade vi plastband där på lekskolan. Vi satt i ring och klappade i händerna. Fröknarna spelade på tamburin mest hela tiden…
En poliskonstapel besökte lekskolan 1973 och vi barn fick berätta om polisens arbete genom att rita en teckning
På lekskolan lade man platta, urtrista saker som kallades ”Flano” dagarna i ända, eller också kröp vi genom pedagogiska träkuber som låg utspridda på golvet. På den tiden visste alla vem fluortanten var och vad som skulle hända om vi inte sköljde ordentligt – då skulle tandtrollen ”Karius och Baktus” dyka upp.
Tandtrollen Karius och Baktus av Thorbjörn Egner
Musiken som riktades till barn var konstig. ”En liten klapp. En liten klang. Var inte slapp. Var inte bang”. Vadå ”bang”? Jag begrep mig aldrig på det där. ”Sovdjuret” med Barbro Hörberg var en annan grammofonskiva som jag inte riktigt lyckades förstå mig på. Hon sjöng i timmar om ”sovdjuret” som hade stora kinder och hängande ögonlock och som helst ville sova hela dagarna.
”Klas Klättermus” var visserligen lite roligare än ”sovdjuret” men han var också en lat figur som vägrade att samla sina egna nötter och hellre norpade nötter av andra. Musik, böcker och TV-program som riktades till barn hade ett formande syfte på 1970-talet. Som Grönsaksvisan (Klas Klättermus) ”Den som äter palsternackor, han går inte av för hackor, morot, selleri och dill är inte heller illa”…
Jag på 1970-talet Foto: Björn Wijk
Det var först 1970 som regelbundna färg-TV sändningar började och man visade då sex färgtimmar per vecka. Det skulle dröja länge innan färg-TV gjorde entré i mitt barndomshem, men det gjorde ingenting. Barnprogrammen skulle nog ändå ha varit lika gråtrista och omöjliga att förstå sig på. Var de överhuvud taget gjorda för barn?
”Tisdagskul” med clownen Manne. Foto: SVT Play
På eftermiddagarna, klockan halv fem, cyklade Clownen Manne omkring på sin cykel framför en konstgjord kuliss och utförde sin pantomimteater. Jag begrep aldrig vad han ville säga. Undrar just om han förstod det själv. Jag kände mig mest skrämd av alltihop.
70-talets barnprogram bestod för det mesta av en serie diabilder som föreställde tråkiga höghus i någon miljonprogramsförort medan en allvarlig speakerröst berättade ”Här bor Olle. Olles föräldrar är skilda. Olle är ett nyckelbarn”. Stackars Olle verkade mest irra omkring ensam på gården i förorten och det var synd om alla barn i hela världen.
Foto: Peter Gullers
Om man inte tyckte om maten så tvingades man att äta upp allt på tallriken ändå med förmaningen ”Tänk på de stackars barnen i Biafra”. Jag tänkte på de stackars barnen och skämdes över att jag hade mat.
Och inte blev det bättre när Staffan Westerberg började leka invecklade ensamlekar i TV-rutan och hävdade att ”jorden är platt som en pannkaka”. Om man inte hade varit ängslig innan så blev man det nu. Den där ”storpotäten” kunde ju skrämma livet ur vem som helst.
”Storpotäten” i ”Vilse i pannkakan” Foto: SVT Play
Jag kan förstå att man då, precis som nu ville informera och lära barnen något, men resultatet blev djupa, konstiga och politiskt vinklade barnprogram. Som barn kunde man lätt få för sig att världen var en riktigt obehaglig och orättvis plats att bo på och att barn for illa överallt. I förorterna irrade de ensamma nyckelbarnen omkring. Överallt på jordklotet var det svält och i pannkakan härjade den orättvisa ”storpotäten”. Och ingenting kunde man göra åt det.
”Nyckelbarn” Foto: Superbass
Som tur var kom ”Fem myror är fler än fyra elefanter” och ställde allt tillrätta. Pedagogik blandades med kreativitet. Äntligen ett program som riktade sig till barn och trots att vi ännu inte hade färg-TV hemma hos mig, så var hela programserien som en fantastisk färgsprakande show. Det var då allt det roliga började och man började ana ljuset i den gråtrista tunnelns slut.
”Fem myror är fler än fyra elefanter” med Lars Erik ”Brasse” Brännström, Eva Ramaeus och Magnus Härenstam Foto: SVT PlayJag överlevde glada 70-talet utan några bestående men, hoppas jag 🙂
Jag trodde på ett liv tillsammans med honom men jag ska aldrig någonsin lita på en man igen. Om jag får fler barn, ska jag fostra dem själv.
Charlotta Bure, 1896
Hon hette Charlotta Bure och föddes 1876 i Trädgårdstorp på Norrgarns ägor i Bladåker, Knutby. Under sin livstid kom hon att föda sex barn, men förblev ogift. Som ogift mor var Charlotta föraktad i bygden, trots att hon var strävsam och ordentlig. Hon förlorade sin heder, men valde trots det att gå rakryggad genom livet. När hon lämnade jordelivet saknades hennes efternamn på gravstenen, där stod endast ”Charlotta 1876–1953”.
Charlotta med söndervärkta händer efter många år som mjölkerska.
Trädgårdstorp Den lilla flickan Charlotta föddes en kall novemberdag 1876 i torpet Trädgårdstorp där hennes mamma, Ulrica Bure, var piga hos torparen Jan Erik Ersson och hans hustru Matilda. Det dröjde inte många dagar innan pigan fick sluta sin tjänst hos familjen. Tillsammans med dottern flyttade hon hem till sina föräldrar, soldaten Johan Peter Bure och hans hustru som bodde i soldattorp nr. 76 på Norrgarns ägor. Norrgarns herrgård var på den tiden en blomstrande gård och tjänstefolket bodde i torpen på godsets ägor. Soldatparet Bure var strävsamma och kyrkliga och fick därför anteckningen ”oklanderlig frejd” i församlingsboken.
Något oklanderligt leverne hade dock inte deras dotter Ulrica, från den dagen då hon födde sin dotter. Som ogift mor i ett litet samhälle var man ”körd”. Ingen ville ha en sköka som piga och därför förvisades de ogifta mödrarna till ladugården där de i stället fick tjäna som mjölkpigor. Att barnafadern förmodligen var gift gjorde det hela ännu värre. De ärbara, gifta fruarna visste ju inte om det kanske var deras egen make som var far till barnet.
Dopvittnen inkom skriftligen Förr i tiden var det brukligt att fyra faddrar (dopvittnen) ställde upp vid barnets dop. Ofta var dopvittnena nära släktingar, två från moderns- och två från faderns sida. Om man inte hade släktingar i närheten, eller om de inte ville medverka så kunde även arbetsgivare, arbetskamrater eller goda grannar vara dopvittnen. När Charlotta döptes saknades dopvittnen helt. Först i februari 1877 inkom dopvittnen skriftligen, på prästens uppmaning. Arbetsgivarna i Trädgårdstorp ville inte ställa upp. Inte heller Ulricas föräldrar. Istället var barnets dopvittnen en skomakarhustru i torpet Karlberg, en statare på Norrgarn som hette Jansson samt Ulricas syster, Hilda Bure.
Trädgårdstorp, Norrgarn, Bladåker
Flyttade från bygden Ulrica och lilla Charlotta bodde kvar hos föräldrarna i några år, men när Ulrica åter igen födde ett oäkta barn 1879 så förvisades hon från bygden direkt efter förlossningen. Hon flyttade hem till sin bror i Söderby-Karl och den lille gossen döptes där till Carl Johan Edvard. Ulrica och sonen återvände aldrig till hembygden men när dottern Charlotta var fyra år, sändes hon tillbaka för att bli fosterdotter hos sina morföräldrar. Ulrica styrde kosan till Uppsala där hon arbetade som hushållerska. Där födde hon ytterligare tre barn som ogift.
Åter till Trädgårdstorp Som fosterbarn hos soldaten Johan Peter Bure fick Charlotta ett tryggt liv. Livet gick sin gilla gång i det lilla samhället och Charlotta började tidigt att arbeta som piga hos olika familjer. Därtill hjälpte hon sina morföräldrar som nu var till åren komna.
Efter att ha arbetat som piga hos flera familjer, bland annat i Ignesta och Ekorntorp i Bladåker, fick hon vintern 1894 en tjänst som piga i Trädgårdstorp, torpet där hon en gång föddes. Nu hade sonen Erik Gustaf f. 1866 tagit över som torpare efter föräldrarna Jan Erik Jansson och Matilda Ersson. Allt var frid och fröjd i ett par år, men i augusti 1896 födde Charlotta en oäkta dotter som döptes till Elin Maria. Liksom sin mamma fick hon sluta sin tjänst med omedelbar verkan och flyttade hem till sina faddrar, skomakarparet Åman i Karlberg, där hon och den lilla dottern fick en tillfällig fristad.
Tjänstefolk på Norrgarns gård. Charlotta syns i mitten på bakre raden.
Från den dagen då Charlotta föddes sin dotter, fick hon aldrig mer arbeta som piga hos familjer. Hon förvisades till Reuterskiölds ladugård på Norrgarn där hon först arbetade som mjölkpiga och sedan mjölkerska. Ett yrke hon hade fram till sin död 1953. Hon förblev ogift men födde sex barn som alla fick anteckningen ”fader okänd” i kyrkböckerna.
Tvätterskor på Norrgarn. Charlotta står på bakre raden intill mannen i keps. Här är hon 20 år och väntar sitt första barn.
Valde sin livslott Under många år var det så ”tyst” omkring Charlotta och ingen ville berätta något. På senare tid har jag fått kontakt med underbara människor som delar med sig av sina minnen och som berättat om hur det var på den tiden och vad som sas i bygden. Det är så helande och jag är dem evigt tacksam för allt de har berättat. Min mamma var övertygad om att hennes farmor själv valde sin ”livslott” och bestämde sig för att uppfostra barnen själv. Det har visat sig att mamma hade rätt. När Charlotta fick sitt första barn ska hon ha sagt ”Jag trodde på ett liv tillsammans med honom men jag ska aldrig någonsin lita på en man igen. Om jag får fler barn, ska jag fostra dem själv”.
Charlotta gick med högt huvud genom livet och berättade aldrig för något vem som var barnens far. Det skapade ryktesspridning och männen i bygden misstänkliggjordes. Charlotta och hennes barn försköts och fick utstå mycket spott och spe. ”Alla i bygden vände denna arma kvinna ryggen”, har mina vänliga källor berättat. Även Charlottas barn och barnbarn föraktade henne och ville helst undvika henne: ”Det kom en kvinna på stigen som var klädd i en lång, svart kjol och en svart sjal, på väg till kyrkan och då sa hon (Charlottas barnbarn) att vi måste ta en annan väg. Hon ville undvika att träffa sin mormor”.
Charlotta Bure
Förlorade sitt namn När Charlotta hade fött sin lilla dotter utom äktenskap 1896 började hon plötsligt att kalla sig Svensson. I kyrkböckerna står det ”kallar sig Svensson”, vilket var märkligt då vi inte har några ”Sven” eller ”Svensson” i släkten längre tillbaka i tiden. Charlotta hade en moster som bodde i Gottsunda. Hon var gift med en sågare som hette J.P Svensson och förmodligen var det därifrån Charlotta hämtat idén till sitt nya ”släktnamn” men vi kunde inte begripa varför hon plötsligt bestämde sig för att byta namn då hennes mor, morfar och morfars far hette Bure.
När jag studerade torparfamiljen i Trädgårdstorp lite närmare, upptäckte jag att en syster till torpare Jan Erik Ersson f. 1826 (som Ulrica Charlotta Bure var anställd hos), hade en syster, Maja Lena f. 1824 i Faringe. Hon gifte sig med torparen Mats Persson i Trädgårdstorp och paret fick dotter Inga Lovisa f. 1855 och sonen Gustaf Vilhelm f. 1862. När Charlottas morfar, Johan Peter Bure pensionerades på ålderns höst, tog Gustaf Vilhelm över som soldat nr. 76 i Bladåker. Som brukligt var, fick han då företrädarens namn och torp.
Alla i bygden vände denna arma kvinna ryggen
Det var ett rymligt torp där Charlotta och hennes morföräldrar bodde när Gustaf Vilhelm och hans hustru flyttade in. Man delade på torpet och bodde i varsin del av huset. Gustaf Vilhelm Bure blev sedermera fjärdingsman och när Charlotta födde sina oäkta barn ville man förmodligen distansera sig från henne. Hon uppmanades att byta namn så att familjerna inte skulle sammankopplas. Men varför? Mamma och jag grubblade många år över detta. Vad i hela friden var det man ville ta avstånd från? Torpet där Charlotta, hennes barn och fjärdingsmannens familj bodde ägdes av familjen Reuterskiöld. Charlotta var en duktig arbetare och torpet var hennes, så även om ”trädgårdstorpsfamiljen” hade velat vräka henne, så kunde man inte göra det.
Charlottas torp
Sanningen uppdagades genom DNA Det var nog ingen som hade trott att Charlottas sex barn hade samme far. Det trodde inte jag heller, men min mamma var övertygad om den saken. När möjligheterna till DNA-släktforskning öppnade sig, gjorde vi jämförande DNA-test mellan söner till Charlottas äldsta och yngsta barn. DNA-resultatet visade att det var samme far till alla barnen. Frågan vi ställde oss var, vem i hela friden var den okände fadern?
Morfar och hans bröder
Det var först förra vintern som jag fick veta mer om min morfars och hans syskons far var, tack vare DNA. Allt pekar mot en skomakarsläkt som hette Eklöf, som bodde i Bladåker. Petter Andersson Eklöf föddes 1821 i Bladåker och fick tillsammans med sin hustru fyra söner – Alfred, Anders Petter, Johan August och Mats Viktor. Sonen Alfred f. 1862 blev ladugårdskarl på Norrgarn, Bladåker och gifte sig med torpardottern Inga Lovisa Matsdotter från Trädgårdstorp. Inga Lovisa var syster till den fjärdingsman, Gustaf Vilhelm Bure, som bodde i samma torp som ”min” Charlotta och hennes oäkta barn.
Frågan vi ställde oss var, vem i hela friden var den okände fadern?
Det är förståeligt att ladugårdskarlens hustru trodde att det var hennes egen man, Alfred, som var far till Charlottas barn. Varken Charlotta eller hennes mamma stod särskilt högt i ”trädgårdstorpsfamiljens” ögon, sedan långt tidigare och nu blev relationerna mellan familjerna ännu sämre. Att Alfred även arbetade i samma ladugård som Charlotta gjorde inte saken bättre. Det tisslades och tasslades i bygden. Ingen visste vem som var far till Charlottas barn och med tiden växte hatet och misstron.
Charlotta
Alfred Charlotta berättade ingenting om sitt hemliga förhållande för någon, vilket gjorde att ryktesspridningen fortsatte. Lösa rykten blev till ”sanningar” och det verkar även som om Charlotta själv försökte skapa ”dimridåer”. Bland annat hävdade hon att barnafadern avled 1916, men Alfred var vid full vigör fram tills den dag han avled 1935. Ladugårdskarlen Alfred arbetade tillsammans med Charlotta i ladugården varje dag. Han var gift och fick flera barn tillsammans med sin hustru – Johan Ernfrid f. 1885, Sven Emil f. 1887, Konrad Valdemar f. 1891, Gunnar Valfrid f. 1894 och Rut Linnéa f. 1897. Därefter fick paret inga fler barn. Charlotta födde sitt första barn i augusti 1896.
Det var nog ingen som hade trott att Charlottas sex barn hade samme far. Det trodde inte jag heller, men min mamma var övertygad om den saken.
Det är oerhört sorgligt att de val som två människor gjorde en gång i tiden har präglat så många människor, ända in i nutid och orsakat så mycket sorg i flera familjer.
Även kammarherren blev utpekad Charlotta gick till sitt arbete i ladugården varje dag, men vägrade att berätta för någon om sitt hemliga förhållande. Det retade gallfeber på min morfar och han var väldigt arg på sin mamma i ungdomen. I skolan blev han mobbad på grund av att han var en ”oäkting” och det skapade en stor vrede inom honom. I bygden fortsatte tisslet och tasslet. Många var övertygade om att det i själva verket var kammarherren Lennart Reuterskiöld på Norrgarns herrgård som var barnens far. Mina källor har berättat: ”Han stack till Charlotta pengar under bordet. Han ville väl hjälpa henne. Alla trodde därför att det var kammarherren som var far till hennes barn”.
Från Lennart Reuterskiölds bouppteckning 1940. Charlotta tjänade 10 kronor i månaden som mjölkerska.
Familjen Reuterskiöld var vänliga och måna om sina anställda och hjälpte gärna om det behövdes, utan någon baktanke. Jag vet att Lennart Reuterskiöld även erbjöd sig att betala utbildningen för en av Charlottas söner, men hon tackade nej till erbjudandet.
Lennart Reuterskiöld
Skapade stigma och osämja För min morfar och hans syskon skapade hemlighetsmakeriet ett djupt stigma. De frågade sin mamma om fadern, men fick bara korthuggna svar, eller inga svar alls. Till slut visste de inte vad de skulle tro. Min morfar knåpade ihop en egen historia där hans okände far var en säsongsarbetande man från Belgien. En tid trodde han att hans morfar var polis, eftersom det bodde en äldre man som var fjärdingsman i samma torp. Ibland trodde han att han var ättling till någon adelsman och funderade på allvar att byta namn till ”Silverkrycka”. Vad modern Charlotta egentligen hette var höljt i dunkel och syskonen tvistade om det. Varför hette hon Svensson? Varför ryktades det om att hon egentligen hette Bure? Allt var så mystiskt.
Morfar Ivar
Morfars bror bestämde sig för att byta namn till ett soldatklingande namn. Min morfar bestämde sig till slut för att behålla namnet Svensson. Han tänkte att det måste ligga någonting viktigt i det här namnet. Varför skulle de annars heta Svensson? Han knåpade ihop en ny familjehistoria där hans far i själva verket hette Karl Svensson. Och när han själv blev förälder döpte han nästan alla sina söner till Sven.
Ladugårdskarlen Alfreds son inom äktenskapet är lik min morfar och hans syskon.
När Charlotta avled 1953 kunde syskonen inte enas om vilket namn som skulle stå på hennes gravsten – Bure eller Svensson. Osämja uppstod och till slut valde man att bara skriva ”Charlotta 1876 – 1953”. På 1990-talet bestämde sig min mamma för att återuppta farmoderns namn, Bure och idag är vi ett tjugotal släktingar som bär namnet.
Charlotta
Jag avslutar detta långa blogginlägg med en dikt som min mamma skrev om sin farmor 2009.
Till farmor
Ser för mitt inre att dagar blivit till år, Några har lagts till och några dragits ifrån. Den vanda stigen över ängen till ditt hus. Alltid tidig morgon till dagens slut.
Från ladugården ett krus i handen med livets dryck. Till barnens munnar att stilla hungern. Att ej bli äktad var en skam, han gav ringen till någon ann.
Du slet i ditt anletes svett, i ur och skur. Aldrig ett ömt ord du hörde. Du förblev trotjänarinnan livet ut och vigd i den jord du ärvde.
Och nere vid dammen brukade näckrosen blomma. Stugan där du satte din fot så mången gång, finns ej kvar. Stenar från grunden kan skönjas ännu idag. Grästuvan har nu tagit över.
De åldrade och knotiga träden står kvar, vittnar om tiden som en gång var. I gläntan bland hagtorn, där mjölkört blommade om sommaren finns du ännu kvar. Med kärlek vill vi dig minnas.
Vykort är fantastiska tidsdokument som förmedlar ögonblicksbilder från resor och andra viktiga tillfällen med både text och bild. Nu har tekniken utvecklats så att vi kan skicka sms och mejl till varandra på ett ögonblick, men för inte alls så länge sedan var vykortet det snabbaste sättet för att skicka kortare meddelanden och uppdateringar med post.
Pappa Björn gjorde många resor till sjöss under 1950- och 60-talen och skickade regelbundet vykort till familjen i Härjedalen. Han var bara 15 år när han reste från hembygden i norr, till huvudstaden, för att arbeta. Efter något år lättade han ankar och reste ut i världen. Pappa var klok. Varje gång han skickade ett vykort hem till familjen, köpte han ett extra kort, som han sparade. Det blev ganska snabbt en stor samling som han har sparat genom åren. Jag publicerar några i det här inlägget.
Pappa Björn Foto: Helena
I bloggen ”Med sjösäck och penna” berättar pappa Björn Wijk bland annat om sina spännande resor till sjöss, om uppväxten i Härjedalen och om åren då han arbetade som journalist på Vestmanlands Tidning (VLT) och ICA-Nyheter.
”Stockholm 14-4-51 Tjenis! Ja, nu är man framme och det var en lång resa från 6 på morron till halv 3. Jag har varit här 2 timmar nu, hygglig chef. Skriver sen! Stockholmsvägen 35, Lidingö.”
”Rochefort, Frankrike 4/9–53 Hej! Har nu legat här och lossat i en vecka. Fortfarande varmt. Har badat flera gånger. Vi skall troligen resa på tisdag till Bilbao i Spanien för malmlast till Holland. Då får man ut och plocka apelsiner och vindruvor. I dag är det 32 grader varmt. Skall vara ledig i morgon. Många hälsningar Björn”
”Bilbao 12-9-1953 Hej! Ja, nu är jag i Spanien, ligger här och lastar malm till Holland. Här är det fint under Spaniens sol. Vindruvor och palmer växer det och åsnor som dragare o.s.v. Skall troligen gå till Gävle från Holland. Skriver sen, Björn”
”1954 Kära hälsningar till er alla från Björn. Följer med till Amerika!”
Pappa på sjön Foto: Privat
Vykort från Antwerpen
”13.4.1955 Hej! Har nu fått en båt som går på Australien, Kanarieöarna och Amerika. Jag har mönstrat i maskin. Vi har haft en trevlig påsk. Hoppas ni har haft detsamma. Här är det vackert och bra väder. Vi skall ligga här en vecka till. Hälsa alla! Björn M/S Bogadilla, rederi Translantic Göteborg”
Pappa Björn i Australien Foto: Privat
”Vancouver den 26.8.55 Hej på er! Är nu framme i Canada. Vi gick tidigare än beräknat från Fiji. Vi passerade Hawaii den 19 aug. Skall lossa socker här och lasta trä till England. Kära hälsningar Björn”
”Stockholm 17.5.56 Hej! Hoppas att ni mår prima. Jag seglar nu ombord på Sveabåten Waria sedan tre dagar. Det var så dålig mat på den förra så vi lämnade, hela gänget. Hälsningar Björn”
”Hej Rolf och Zaida Får sända en hälsning så ni inte tror att jag har sjunkit. Här är det bara fint, vi skall lasta 40 000 lådor julapelsiner till Sverige, där vi är den 15:e dec. Hälsa mormor, morfar och Curt. Må så gott, Björn”
”27.4.64 Nu har jag ändrat mig igen och mönstrat av här i Spanien. Skall åka till Portugal och Kanarieöarna på semester någon vecka! Hälsningar Björn”
Min farfars släkt kommer från Härjedalen i Jämtland och min farmors släkt har sina rötter i Ångermanland. Anmodern Sigrid, på farfars sida, fick en liten flicka, Gertrud, i Lillhärdal år 1656 som har gått till historien som den person som en gång startade häxhysterin i Sverige.
Trolldomsgalenskapen gick som en löpeld över Sverige och kulminerade 1675 i Torsåker, Ångermanland där ett 70-tal människor avrättades för trolldom. De flesta var mina anmödrar och släktingar på farmors sida. Det här är berättelsen om vad som hände när hysterin kom till Torsåker i Ångermanland.
Jag har numera nått en så kallad ”mogen” ålder och inser att alla mina ungdomsminnen – de där som känns som om de hände ”igår” – i själva verket hände för sisådär 30–40 år sedan. Som när David Bowie försvann med med min keps. Har varken sett kepsen eller Bowie sedan dess…
Reste till Göteborg för att se idolen
Jag har bara haft en enda idol, David Bowie, och för 42 år sedan reste jag till Göteborg för att se honom uppträda. Jag var 16 år då och det var en ganska stor ”grej” som jag hade sett fram emot länge. Jag reste ensam från Västerås till Göteborg och jag minns att det kändes lite pirrigt. Tänk om jag inte skulle hitta till Ullevi där idolen skulle spela? Tänk om jag kanske skulle gå vilse sedan, missa tåget och inte komma hem? Orostankarna var många, men jag såg fram emot att äntligen få se och höra idolen. Det var en stor händelse och på den tiden kan man nog säga att jag nästan dyrkade David Bowie. Jag gjorde mig lite extra fin den dagen och valde min bästa, smårutiga keps och hemmasydda leopardbyxor.
Jag, utan keps -83.
Det största publika evenemanget i Sverige
David Bowie föddes 1947 i London och hette på den tiden David Jones. Han fick sitt stora genombrott som Ziggy Stardust 1972 med albumet ”The Rise and Fall of Ziggys Stardust and the Spiders from Mars” men hade varit verksam som musiker och låtskrivare långt tidigare. 1969 släpptes exempelvis ”Space Oddity” och det var hans äldre låtar som låg mig extra varmt om hjärtat. Jag var väl i det närmaste en ”Bowie-dyrkare” och hade tapetserat väggarna med foton och diverse LP-fodral.
Bowie 1983. Foto: Jeffchat1
1983 hade Bowies musik fått en ny åhörarskara genom det svängiga albumet ”Let´s dance”. Som ett troget Bowie-fan tyckte jag att allt han gjorde var mästerverk och det var med förväntansfulla och glada steg jag närmade mig Ullevi i Göteborg 12 juni 1983.
Bowies ”Serious Moonlight Tour” på Ullevi blev en riktig publikmagnet och var på den tiden det största publika evenemanget i Sverige med närmare 61 000 besökare den 11 juni och 12 juni 1983.
Tappade kepsen
Jag hade inga problem att hitta till Ullevi stadium. Hela Göteborg myllrade av glada Bowie-fans och det var bara att följa lämmeltåget, så hamnade man rätt. Vi köade i flera timmar vid entrén och junisolen strålade. Stämningen var hög och människor dansade och tjoade i köerna. Jag hade gjort mig lite extra fin denna dag och bar min bruna, rutiga keps. När insläppet äntligen började blev trängseln påtaglig. Det var en enorm våg av människor som böljade fram och man lyftes upp och fördes framåt, av kraften. Jag tappade min keps strax utanför ingången, men det var omöjligt att vända om för att hämta den. Snart stod jag inträngd i publikhavet på stadium och väntade på David Bowie.
Spelningen var fantastisk och jag var i himmelriket i flera timmar tillsammans med tusentals andra Bowie-fans. Efteråt linkade vi allesammans ut i kvällssolen, lomhörda men lyckliga. Publiken hade ropat och skrikit sig hesa i hopp om extranummer, men Bowie försvann spårlöst efter sista låten på listan. Det var en liten besvikelse. Jag letade efter min keps utanför entrén men hittade den inte.
Försvann spårlöst med kepsen
När jag köpte kvällstidningen dagen därpå fick jag en liten chock när jag såg David Bowie på ett foto, med min försvunna keps på huvudet. I bildtexten står det ”Bowie var snabbt nere vid bilen, men var fick han kepsen ifrån?” (Expressen 13/6–83). Karlen måste ha hittat ”kepan” utanför ingången och sedan sprang han sin väg med den. Den har nämligen varit spårlöst försvunnen sedan dess. Det visade sig sedan att han haft så bråttom iväg från spelningen eftersom han hade en romans med Geeling Ng (aktrisen i ”China girl”). Aldrig får man vara riktigt glad… 🙂
Expressen 13/6-83
David Bowie och Geeling Ng i Göteborg 12 juni 1983. Foto: Göteborgs symfoniker/Podiet nr 1.
När man gör ett DNA-test så får man, förutom många DNA-matchningar (nu levande släktingar), även en liten ”vink” om varifrån i världen man härstammar, genom en ”etnicitetsuppskattning”. DNA-företagen jämför vårt DNA med referensgrupper (populationer) som för närvarande bor i olika områden, så resultaten kan skilja sig mellan olika företag. Det beror bland annat på att man har olika stora databaser med DNA att jämföra med. Resultaten kan även förändras över tid när allt fler människor låter DNA-testa sig.
Den så kallade ”etnicitetsuppskattning” som man får på köpet när man gör ett DNA-test i släktforskningssyfte, ger oss en vink om var våra förfäder har befunnit sig de närmaste generationerna bakåt i tiden. För att få veta mer om våra djupa rötter, var släkten höll till för tusentals år sedan, finns flera företag som har specialiserat sig på just forntida DNA. Bland andra Gedmatch, My True Ancestry, Living DNA och My Heritage erbjuder sådana verktyg.
Bild: Grok/X
Människan har migrerat över jorden genom årtusenden och vi är alla en del av en större, gemensam ”väv”. Vi är alls inte små isolerade ”öar”, vi bär ett gemensamt förflutet och ingår i den helhet som utgör mänskligheten. Det här blir så tydligt när man gör ett DNA-test och det är just det som jag tycker är så spännande. Jag är en ”vanlig” svensk men i min ”DNA-väv” finns rötter som jag alls inte kände till, exempelvis den östslaviska ”DNA-snutten” som beräknas utgöra cirka 10 procent av mitt DNA.
27 % av min dotters DNA härstammar från Haush-folket i Tierra del Fuego, Argentina. Foto: Don Macnaughtan´s bibliographies
Jag är biologisk mor till min dotter, men hennes DNA är en spännande väv som sträcker sig långt över världen, exempelvis Sydamerika, Grekland, Irland och Italien. Hälften av hennes DNA härstammar från ursprungsbefolkningen i Nord- och sydamerika.
Mor och dotter med rötter i olika världsdelar. Vår älskade katt Esters DNA är inte kartlagt, men vi har hört att hon bland annat har Maine Coon och Ragdoll i sina rötter.
Om man har gjort det autosomala DNA-testet Family Finder hos DNA-företaget Family Tree DNA så kan man enkelt hämta sitt DNA-resultat (rådatan) från den personliga sidan och ladda upp det hos DNA-företag som specialiserat sig på forntida DNA.
Här nedan är två exempel på hur DNA-resultat kan se ut när man gjort DNA-test. I Youtube-spelaren visas min och min dotter Sandras ”DNA-mix” enligt Family Tree DNA, Ancestry, My Heritage, Living DNA och My True Ancestry.
Otaliga släktforskare, inklusive jag själv, har ägnat mycket tid åt att grubbla över anteckningen ”fader okänd” i födelseboken. Den lilla anteckningen får så stora konsekvenser då den bryskt bryter ett helt släktled och gör det svårt att komma vidare. Och än värre är det när båda föräldrarna är anonyma i födelseboken. Då är det ofta svårt att komma vidare. I sin bok ”Fader okänd”(2011) ger historikern Elisabeth Reuterswärd många värdefulla tips till släktforskare som har ”kört fast”.
Sträng social kontroll
Förr rådde en väldigt sträng social kontroll i vårt samhälle och lagstiftningen var länge inriktad på att ställa både mannen och kvinnan till svars. Kyrka och domstol ansträngde sig till det yttersta för att få den ogifta modern att erkänna vem barnafadern var, eftersom utomäktenskaplig sexualitet ansågs vara ett brott mot både kyrklig och världslig lag.
Barnamordsplakatet
Genom Gustav III:s barnamordsplakat fastslog man år 1778 att ogifta mödrar kunde få sitt nyfödda barn inskrivet i födelseboken med anteckningen ”fader okänd” och ”moder okänd”. Detta för att minska det stora antalet barnamord i Sverige. Genom den nya lagen fick ingen längre tvinga kvinnan att avslöja vem barnafadern var. Dessförinnan hade barnmorskorna haft till uppgift att förmana den ogifta kvinnan att avslöja vem som var barnets far. I de fall myndigheterna begärde det, var barnmorskan även tvungen att berätta vad den ogifta modern hade berättat under förlossningen. Genom barnamordsplakatet förbjöds barnmorskan att försöka tvinga fram sådana bekännelser.
Många svårigheter för ensam mor
Många ogifta kvinnor valde att behålla sitt barn, om det var möjligt, men om hon saknade möjlighet att försörja sig och inte kunde få hjälp av sina anhöriga, var hon tvungen att lämna bort barnet. Många barn fick växa upp hos sina morföräldrar, men det hände att socknen förbjöd kvinnan och hennes barn att flytta hem till föräldrarna då man ansåg att det fanns risk att familjen skulle ligga fattigvården till last. Om modern inte kunde sörja för barnets vård hände det att ansvaret för barnet övertogs av socknen. När socknen tog över ansvaret för de små, blev många barn utackorderade till lägst bjudande.
Stora barnhuset på 1780-talet. Målning av Johan Sevenbom f.1721 d.1784
Allmänna barnhuset
Stiftelsen Allmänna barnhuset i Stockholm var det första barnhuset i Sverige och grundades på 1600-talet. De barn som lämnades till en institution kom oftast att växa upp där och många for väldigt illa. 1785 kom en förordning om att barnen istället skulle utplaceras i fosterhem på landsbygden för att bli ”samhällsnyttiga varelser”.
Fram till 1856 hade de mödrar som födde anonymt ingen möjlighet att få tillbaka sina barn om de i ett senare skede skulle ångra sig, men genom ett tillägg i barnmorskereglementet kunde den anonyme modern lämna en lapp med sitt namn och hemvist på ett papper som förseglades och lämnades till pastorsämbetet i barnets födelseförsamling. Modern behöll en kopia och kunde senare, om hon önskade, bevisa att hon var barnets biologiska mor. För många barn som föddes av anonyma föräldrar, förblev dock föräldrarna okända. Till en början kostade det 100 riksdaler att lämna sitt barn till Allmänna barnhuset och de som kunde, betalade. De mödrar som saknade ekonomiska medel kunde lämna sitt barn, och i gengäld arbeta på barnhuset under en tid.
Emilia Carolina Sophia Bure
Den lilla flickan Emilia Carolina Sophia lämnades till Allmänna barnhuset i Stockholm i februari 1850, när hon var två veckor gammal. Hennes föräldrar, som var antecknade som ”okända” betalade 100 riksdaler vid överlämnandet av barnet. Några månader senare, i april samma år, kom min morfars mormors far, soldaten Jan Petter Bure, till barnhuset och hämtade den lilla flickan som sedan växte upp tillsammans med hans familj i Bladåker, Uppland. Flickan växte upp som Emilia Carolina Sophia Bure och flyttade sedermera till Vitsjö i Estuna där hon fick en tjänst hos Georg Ivar Christoffer Hjalmar Leijonhielm och hans hustru Ingeborg Emma Sofia Blûm. Emilia gifte sig sedermera med bonden Erik Matsson i Estuna och fick med honom flera barn.
Att den då ogifta Georg Ivar Christoffer Hjalmar Leijonhjielm just höll på att avsluta sin militära utbildning på samma plats där min morfars morfar Johan Peter Bure gick sin utbildning – vid tidpunkten då Emilia Carolina Sophia föddes, samt att hon valde att döpa sin förstfödde son till Ivar kan inte ses som tillfälligheter…
Friherrliga ätten Leijonhielm introducerad år 1719
Sök i barnhusets rullor
Barnhusets rulla innehåller bland annat information om de barn som lämnats till barnhuset, avtal mellan barnhuset och fosterföräldrarna samt barnets uppväxt hos dem. Här kan du söka i Stockholms Allmänna barnhus rullor 1800-1916
Några tips från boken ”Fader okänd” av Elisabeth Reuterswärd:
Barnafäder som inte har antecknats i födelseboken kan finnas i den absolutionslängd/avlösningslängd som kyrkoherden förde (Detta gäller främst 16- och 1700-talet).
Före 1741 skulle botfärdiga syndare lämna en gåva till kyrkan, varför det även kan vara värt att söka uppgifter i de kyrkoräkenskaper som finns bevarade. Fram till 1778 blev de flesta ogifta mödrar, liksom en majoritet av männen stämda inför tingsrätten.
Från 1918 måste alla ogifta mödrar ha en barnavårdsman för sitt barn. Anteckningen ”bn” intill det utomäktenskapliga barnets notis i födelseboken visar att barnet har blivit anmäld till barnavårdsnämnden och att det därmed finns handlingar rörande barnet och dess föräldrar hos kommunen.
Barnets efternamn kan ge en ledtråd om vem fadern är. Om fadern erkänt barnet som sitt var det vanligt att hans förnamn bildade barnets efternamn (patronymikon). Detta gäller även fall där fadern inte är antecknad i födelseboken, men han senare har erkänt faderskapet. Genom namnlagen som kom 1901 skulle man bära ett släktnamn som var bildat av fadern, farfaders eller morfaders förnamn med tillägg av – son, eller gårdsnamn.
När barnet första gången flyttar från födelseförsamlingen begärdes en så kallad flyttningsattest där det i vissa fall kan framgå vem barnets far är. Om fadern var underhållsskyldig kan det även finnas notering om underhållsplikt i hans flyttningsattest.
Under 1800-talet betalade många män underhåll för sina utomäktenskapliga barn. I konfirmationslängder kan det därför finnas anteckningar om fadern, trots att han inte erkänt barnet när det föddes.
Några tips för att komma vidare om barnet fötts med anteckningen ”föräldrar okända”:
Även om modern är anonym så antecknades hennes ålder då barnet föddes. Den uppgiften kan visa sig vara värdefull.
Om barnets födelseadress finns antecknad – titta närmare på den för att se vilka som bodde på adressen. Ofta är det barnmorskans adress, men viktiga ledtrådar kan finnas här.
Barnets dopvittnen/faddrar kan ge viktiga ledtrådar om föräldrarna.
Bladåker ligger cirka 5 mil öster om Uppsala och är idag en liten sömnig by, men förr i tiden var det nästan en liten metropol. I Bennebols masugn tillverkades tackjärn mellan åren 1683 och 1884. När verksamheten blomstrade som mest tillverkade man årligen cirka 400 ton tackjärn i bruket.
På Norrgarns herrgård i Bladåker huserade familjen Reuterskiöld och då man ägde flera gods och gårdar i Bladåker med omnejd fanns det gott om arbetstillfällen för bygdens kvinnor och män.
De flesta hus där Bladåkers torpare, daglönare och tjänstefolk bodde revs på 1950-talet, men jag har hittat några bilder. Bildkvaliteten är dock inte den bästa…
Tjänstefolk från Norrgarns herrgård har samlats vid bryggan för att tvätta herrskapets byk, ca 1900. Tvätterskornas arbete övervakas av den manlige förmannen med kepsen. Min morfars mamma Charlotta syns på bakre raden, näst längst t.v, intill förmannen.
På andra sidan sjön skymtar Statbacken…
Statbacken, Bladåker
Trädgårdstorp i Bladåker. Här föddes min morfars mamma Charlotta år 1876 och hennes första barn år 1896.Södertorp i Bladåker
Detta är möjligen Vakalund som låg öster om Trädgårdstorp
Okänt Bladåkerstorp, möjligen Rödgrind eller ”Burestorp”?
I det här dubbeltorpet på Norrgarns ägor, bodde min morfar och hans syskon. Morfars mamma avled där år 1953 och torpet revs strax därefter.
Som släktforskare har vi ganska små möjligheter att få lära känna de människor som har varit här före oss, på ”djupet”. Kyrkböckernas sparsamma anteckningar räcker helt enkelt inte till för att ge en helhetsbild av personen bakom namnet och årtalet. Frågor och funderingar kring mormors farfars mors fritidsintressen eller hur de gamla anfäderna- och mödrarna var klädda får lämnas därhän…tror man. Men det är här bouppteckningarna kommer in i bilden. Genom bouppteckningarna kan vi förhoppningsvis lära känna personerna lite mer.
Familjen
Genom bouppteckningarna får vi veta namnen på familjemedlemmarna. När morfars mammas farmor, Lena Christoffersdotter f. 1749 i Almunge gick bort 1822 hade hon flera barn enligt bouppteckningen:
”År 1822 den 14 januari förrättades bouppteckning efter avlidne frälsebonden Eric Olsons änka, Lena Christoffersdotter i Burviks ladugård som med döden avled den 9 december 1821 och lämnat efter sig 5st levande barn, fyra söner och en dotter, nämligen son Anders, Eric, Per och Dragonen Jan Bure, samt dottern Greta gift med Bonden Eric Hansson, Kumla å Knutby socken”
Lena var bondhustru i Uppland, född i mitten av 1700-talet. Hon hade det förhållandevis gott ställt och behövde troligtvis inte svälta, som många andra. Bouppteckningen avslöjar hur Lena gick klädd.
Kläder m.m.
Genom bouppteckningen får vi veta vilka ”gångkläder” (vardagskläder) den avlidne bar när han/hon levde. 17-och 1800-talet långt ute på landsbygden kan lätt uppfattas som en lite dyster tid, präglad av vadmalskläder i gråskala, men bouppteckningen avslöjar att Lena klädde sig i färger. Här finns bland annat upptecknat en grön kappa, en svart klänning, en blå och vit ylleklänning, en blå och röd skjortel (kjol) och en svart och gul kjol samt näsdukar, handskar, strumpor, spinnrock och psalmbok, samt 4 st fingerringar av mässing
Intressen och bisysslor
Lenas bror, Per Christoffersson, var bonde i en närliggande socken och uppgifterna om honom är få i kyrkböckerna, men hans bouppteckning som upprättades 1817 berättar desto mer om vad han arbetade med, vid sidan av sitt heltidsarbete som bonde. Per måste ha varit en duktig snickare och smed. I bouppteckningen finns diverse tackjärnspannor, bleckpannor, hyvelbänkar, skruvträ, huggyxor, borrar, sågar, hyvlar, huggjärn, svarvar, vinklar och snickarbänk upptecknade.
Läskunnighet
Bouppteckningarna kan även berätta om läskunnighet (i alla fall möjligheten att köpa böcker). Syskonen Per och Lena hade högsta betyg i innanläsning och goda betyg i kristendomskunskap. I bouppteckningarna finns biblar, böcker och psalmböcker upptecknade.
Djuren på gården
Även djurens namn kan berätta mycket om familjen och dess rötter. När Per avled 1817 i Almunge ägde han en ”röd” häst på åttonde året, ett sto, en ko med namnet ”Mångås”, en ko med namnet ”Kulla”, en ko med namnet ”Lena” (sin systers namn), en ko med namnet ”Juska” samt en ko med namnet ”Röpeta”. Han hade därtill fem tackor med ull, några grisar, en tjur, en kalv samt en ”spansk ko”. Djurens namn, som är ovanliga för den uppländska landsbygden skvallrar om familjens rötter i norra Sverige.
Tillgångar och skulder
Bouppteckningarna berättar även om personens tillgångar och skulder. Som släktforskare får vi veta mer om vilka personer vår ana hade samröre med och här kan det finnas spännande trådar att ”nysta” vidare i.
En lykttändare på sin stege. Vy från Kungsholmen över Stockholm med nya Kungsholmsbron. Målning: Johan Fredrik Martin år 1790, Nationalmuseum.
I mitten av 1700-talet infördes gatubelysning i de större städerna och det blev då lag på att alla husägare måste ha belysning på den sida av huset som vette mot gatan. I lykttändarens arbetsuppgifter ingick att putsa lyktornas glas och att se till att de tändes och släcktes på bestämda klockslag. Smutsiga lampglas eller lyktor som lyste alltför svagt kunde resultera i böter.
Under sina arbetspass hade lykttändaren med sig en stege på vilken han klättrade upp och tände lamporna på lyktstolparna med sin ljuslåga. I arbetsuppgifterna ingick också att hålla lyktglasen rena från sot. Om glasen var sotiga, eller om lyktorna inte lyste ordentligt, fick han betala böter.
Gatubelysningen tändes den 10 september varje höst och skulle sedan tändas och släckas varje dag, fram till 17 mars då dagsljuset återkommit. Lykttändarens uppdrag reglerades av ordningsnämnden och innebar bland annat att gatljusen skulle lysa ”klart och oavbrutet” från klockan 5 på morgonen ”då sådant anses redigt”. Om Lykttändaren hade glömt att tända någon lampa, eller om en låga hade slocknat, fick han böta mellan fem och åtta skilling per lampa.
Innan gatubelysning infördes var det vanligt att barn, så kallade ”länkpojkar” arbetade nattetid på Londons gator. Med sina facklor lyste de upp vägen för fotgängare. Bild: Throughout history
Böter fick Lykttändaren även om någon lampa inte blivit ordentligt putsad, eller om den lyste alltför svagt: ”Hvar dag som lyktorna böra tändas, skola dessförinnan glasen i varje lykta med finstött krita och blår, samt alla stenen eller speglarna med slitet linne, väl och noga rengöras. Försummas något härav, eller är glas i lykta mörkt eller sotigt, utgive lykttändare särskilt fyra skillingar för varje lykta, i avseende å vilken sådan underlåtenhet eller bristfällighet förefunnits”. (Föreskrift Uppsala, år 1849)
När gatubelysning med lysgas infördes på 1800-talet blev arbetet lite enklare. Då behövde lykttändaren inte klättra på stegen utan kunde då öppna och stänga gaslågan med hjälp av en lång käpp som var försedd med en krok. Lykttändaryrket upphörde på 1940-talet när den moderna, elektriska belysningen infördes.
Den siste lykttändaren. Bild: Curt Götlin, 1934/Moderna Museet
Boken ”Stockåvallen, Hedebygden och Holmarna” av Harry Holm
”Stockåvallen, Hedebygden och Holmarna”, så heter en vacker och välskriven bok av journalisten, författaren och redaktören Harry Holm. Harry har sina rötter i Hede som ligger i härliga Härjedalen och i boken får läsaren följa med på en resa genom landskapets och släkten Holms spännande historia.
När Harrys far, Ivar Holm en gång registrerade ”Stiftelsen Ivar Holms natur”, uppgav han att dess ändamål var ”Att främja dokumentation av den kringliggande bygdens kulturhistoria samt att främja vården av kulturminnen och naturen i bygden”. Det gör Harry med bravur och i boken lyfter han med värme och stor kunskap fram sin spännande släkthistoria, liksom Hedebygdens- och Härjedalens historia.
Vy över Hede och Ljusnan sett från Östbacken med Säterberget i bakgrunden. Foto: Btg308
Boken, som är rikt illustrerad, är verkligen läsvärd. Läsaren får bland annat veta mer om landskapets historia, dess natur, om fiske, björn- och älgjakt, fäbodliv och Hedehundens historia. Dessutom är boken kryddad med härliga recept på härjedalsk fädbodmat, bland annat grynosten ”gum”
Harry Holm har under många år arbetat som journalist och gör så fortfarande, bl.a. med sin nättidning Arbogasidan, numera på Facebook. Du hittar sidan här På Förlag Hedes facebook-sida kan man läsa om och beställa förlagets böcker.
Harry och jag hittade varandra för några år sedan, tack vare ett DNA-test. Vi upptäckte då att Harry och min pappa Björn är kusiner.
Boken ”Stockåvallen, Hedebygden och Holmarna” finns bland annat att köpa på Bokbörsen och kan även fjärrlånas genom Libris.
Det var Harry Holms farfar, Olof J Holm i Hede i Härjedalen, som började att föda upp den ras som då kallades Holmhund och som idag benämns Gulhund eller Hedehund. Foto: Veronica Westlund
Våren 1908 intogs ogifta Ida Jönsson, 37 år, på Malmö sinnessjukeanstalt. Till Asylen kom de patienter som ansågs vara omöjliga att behandla och där hamnade även Ida. Hon hade bott i Amerika sedan 16-års ålder och längtade tillbaka men lurades av sina anhöriga att tro att Malmö bara var en liten ”mellanlandning” på resan tillbaka till USA. Resan till Malmö skulle komma att bli Idas allra sista.
Spiritualistiska möten och het spis
I sjukhusjournalerna framgår att Ida var en vanlig flicka med glatt humör när hon växte upp. Hon fick en vanlig ”allmogeuppfostran” i Kattarp, Helsingborg, hade normal skolgång och någon ärftlighet för sinnessjukdom fanns inte. Ida hade ägt fullt förstånd ända fram till sinnessjukdomens utbrott år 1899. Vid intagningen på hospitalet berättar brodern att Ida aldrig har varit ”begiven på starka drycker, tobak, morfin eller opium”. Hon har heller aldrig ägnat sig åt ”religionsgrubbel”.
Som 16-åring reste Ida Jönsson till Amerika där hon arbetade som kokerska. Det var förmodligen hettan vid spisen samt att Ida ofta besökte spiritualistiska möten som gjorde att sinnessjukdomen bröt ut år 1899, menade både hennes bror och hospitalets läkare. Trots den plötsliga mentalsjukdomen levde Ida ett självständigt liv och reste ofta fram och tillbaka till USA under följande år. Hösten 1906 blev hon intagen på ett hospital i Boston, USA där hon bland annat ordinerades avslappnande massage.
Ilsken och förföljd
Ida reste sedan hem till familjen i Sverige men var då förändrad. Hon hade höga tankar om sig själv och upplevde sig vara förföljd av ”onda andar”. Det berättar hennes bror då han ansöker om en plats för sin syster på sinnessjukhuset. ”När hon hemkom från Amerika hade hon storhetstankar samt ansåg sig vara förföljd. Hon hade höga tankar om sig själv” står att läsa i det formulär som brodern fyllde i vid ansökan. Systern beskrivs som ilsken och tvär. Hon skällde ut sin bror och ”fäktade med armarna”. De onda andar som hon upplevde sig vara förföljd av försökte hon kasta ut genom fönstret, enligt brodern.
I journalerna beskrivs Ida Jönsson som en smal kvinna, över medellängd och kraftigt byggd. Hon har blågrå ögon och mörkbrunt hår och beskrivs som en person med gott minne och klart förstånd. Hennes rörelser är livliga. Ansiktsuttrycket är för det mesta allvarsamt och aningen misstänksamt. Allvarlig och misstänksam, det hade Ida all anledning att vara…
På väg till Amerika
Som ogift kvinna i början av 1900-talet utsågs brodern till Idas förmyndare. När han upplevde systern som svårhanterlig valde han att skriva in henne på sinnessjukhuset i Malmö, men till Ida sa han att hon bara skulle vistas där under någon dag, innan hon reste vidare till Amerika. ”När hon anlände hit trodde hon att det blott var på genomresa till Amerika. Hennes anhöriga hade nämligen, i syfte att underlätta hennes hitförande, inbillat henne att hon verkligen skulle resa dit” skriver läkaren i sina anteckningar. När hon insåg att hon hade blivit lurad och blev tagen ur sin villfarelse blev hon upprörd, men lugnade sig efter ett par dagar. ”Dock tänker hon och talar alltjämt om Amerika så snart man inlåter sig i samspråk med henne”, avslutar läkaren sin anteckning.
Brodern ansöker om en plats för sin syster på Malmö hospital (asylen) 1907
Läkaren noterar att Ida inte alls verkar vilja kännas vid sina ”sinnesvillor och de onda andarna”: ”Med ett överlägset leende förnekar hon helt enkelt dessa faktorer och svarar: det vet jag ingenting om, har aldrig sett eller hört några onda andar och har aldrig ansett mig vara förföljd”. Läkaren påpekar dock att när man vänder och vrider på frågorna och ansätter henne med ett ordentligt korsförhör så undslipper det henne i ett obevakat ögonblick och hon svarar då ”De sätter tryck på min hjärna, jag vet nog vilka de är”. När läkaren frågar vilka dessa är så blir hon genast på sin vakt och svarar ”Det vet jag inte”, men personalen har hört henne berätta hur hon i Amerika har sett dessa andar ”förvilla luften så att det kommer långa likkistor och benrangel”.
Åren förflyter på anstalten
Ida Jönsson sköter sina sysslor på asylen väl, är ”snygg och ordentlig” och inom kort har hennes inre röster tystnat. När man frågar henne om de ”onda andarna” så säger hon att hon inte längre hör dem. I juni 1908 när hon varit intagen på hospitalet en månad, antecknar läkaren: ”Går tyst och stilla sin väg fram, talar aldrig spontant utan svarar på tilltal. I det hela rätt slö och indifferent. Arbetar med sömnad och är duktig i handräckning”.
Åren förflyter på anstalten. Ida fogar sig i sitt öde men frågar ofta när hon kan resa till Amerika. I januari 1916 skriver läkaren: ”Deltager i arbetet, renhållning, handräckning och tvätt. Är tyst, sluten, stillsam, slö och bortkommen. När man talar till henne frågar hon alltid om hon ej får resa till Amerika snart. Ligger ibland till sängs på egen begäran en eller annan dag utan att något objektivt kan påvisas. Det är tydligt att det endast är för att ta en extra vilodag”. Ida Jönsson hade drabbats av cancer, men det visste varken hon själv eller läkarna vid den tiden och man undersöker henne inte heller.
Under åren som går försöker Ida på olika sätt att återta sin frihet. Hon skriver brev till släktingar i USA och ber om ekonomisk hjälp med en enkel resa. I januari 1918 antecknar hospitalsläkaren att patienten sällan talar självmant men alltid svarar på tilltal. Hon beskrivs nu som ”förslöad och bortkommen, arbetar i tvätten samt med skurning och städningsarbete. Emellanåt ber hon att få låna pengar till en Amerikabiljett”.
Ida skriver vädjande brev till sin kusin i USA från asylen: ”…Du vill väl inte vara af den godheten och hjälpa mig ur min förlägenhet här borta i fäderneslandet med en tredje klassens emigrantbiljett från Sverige till Amerika? Jag är nämligen i mycket små omständigheter…”
På hösten 1918 insjuknar Ida i spanska sjukan, tillfrisknar, men hälsan försämras väsentligt nu. Hon har magproblem och ordineras därför ”våtvärmande omslag och vaginalsköljningar”. Hon tvingas allt oftare att ligga till sängs och nu upptäcker man att hon är sjuk ”på riktigt”. 1921 försämras Idas tillstånd och i september samma år avlider hon av långt framskriden livmodercancer på Malmö Asyl. De många breven hon skrivit genom åren till släkt och vänner i USA beslagtogs av personalen och skickades aldrig iväg.
Idas brev skickades aldrig iväg och finns sparade i arkiven.
Många fler gripande levnadsöden finns att läsa om i arkiven. Den här gången har jag läst gamla dokument från Malmö hospitalsläkare 1842-1927 som finns i Arkiv Digital.
Människor i kö för att köpa ägg vid äggransonering under andra världskriget. Foto: Aftonbladet/Stadsmuseet i Stockholm
Varje hushåll fick en bestämd ranson
Under flera perioder har det varit ransonering av livsmedel i vårt land. Det rådde stor brist på mat i Sverige under första och andra världskriget vilket gjorde att man behövde hitta ett sätt att fördela maten så att den skulle räcka till hela befolkningen.
Staten inrättade myndigheterna Folkhushållningskommissionen och senare, statens livsmedelskommission, som hade i uppdrag att styra upp fördelningen av livsmedel och andra förnödenheter genom ransoneringskort. Ransoneringskortet var ett fysiskt kort som innehöll kuponger som berättigade innehavaren att köpa en viss ranson av en vara, exempelvis socker, potatis eller kaffe.
Min morfars och morbrors ransoneringskort
Det var ransonering på bland annat smör(matfett), kaffe, kött, bröd, mjölk, bensin och skor. Varje hushåll fick en bestämd ranson och när man hämtade ut varan hos handlaren, gav man en ”ruta” av ransoneringskortet och betalade det pris som varan kostade. Kaffe ransonerades hårt och man fick endast köpa ett halvt kilo kaffe per person, för en period av 15 veckor. Att dryga ut det åtråvärda kaffet med örten cikoria eller råg var vanligt.
Köpte mjölk på ”svarta marknaden”
Min farmors mamma Dora föddes år 1888 och var småbarnsmamma och nybliven caféägare när den första ransoneringsperioden infördes under första världskriget. Hon har berättat att man gärna använde vetekli som rostades till kaffe. Dora tyckte att det var ett bra kaffesurrogat, som inte alls smakade så illa, men det var svårare att få ihop nödvändiga ingredienser så att man kunde baka kaffebröd till cafégästerna…
Farmors mamma betalade (motsvarande) 145 kronor för en liter mjölk år 1915.
Tanken med ransoneringskorten var att maten skulle fördelas rättvist till hela befolkningen, oavsett om man var rik eller fattig. Många människor som hade gott om pengar kringgick reglerna och köpte eller sålde varor på svarta marknaden. Så gjorde även min ”gammelfarmor”. Hon hade pengar men det var näst intill omöjligt att få tag på mjölk. Hon har berättat att hon på kvällarna cyklade flera mil för att försöka köpa mjölk på ”svarta börsen”. Hon bjöd 3 kronor litern, men det var väldigt sällan hon lyckades få tag i den åtråvärda drycken. När Dora cyklade omkring och letade efter mjölk år 1915 motsvarade 3 kronor ca 145 kronor, räknat i dagens penningvärde.
Gula ärtor istället för potatis
Mellan 1940 – 1951 var det ransonering i Sverige. Det var oerhört tuffa tider för många familjer och det var inte ovanligt att barnen svimmade i skolan, av hunger och av undernäring. Min mamma, som var barn när andra världskriget utbröt på 1940-talet, har berättat att man hade cirka en mil att gå till skolan och på den tiden fanns ingen skollunch. Potatis och rotfrukter var stommen i matlagningen och de barn som hade turen att ha en mamma som var sparsam och duktig på matlagning klarade sig ganska bra, trots de tuffa tiderna. Men den familj som av olika skäl inte kunde hushålla, blev det verkligen magert för.
Min mormor Elsa var sparsam och duktig på matlagning, men man hade det ändå väldigt tufft. Rågmjölsgröt och havregrynsgröt var stadigt återkommande rätter vid frukost- och kvällsmålet, liksom välling. En höst förfrös all potatis i jordkällaren men mormor stuvade då gula ärter och serverade med stekt, salt sill. Till helgen stekte hon ibland köttbullar, eller pannkakor och då var det fest.
Mormor Elsa vände klädesplaggen ut och in och sydde om dem.
Nypon, en viktig c-vitaminkälla
För att familjemedlemmarna inte skulle drabbas av bristsjukdomar plockade mormor kilovis med nypon varje höst. Nyponen ansades, lades på plåt och torkades därefter i ugn, på medelvärme. Därefter hälldes nyponen i en stor linnesäck som hängdes på en torr och luftig plats. Under vinter och vår serverades c-vitaminrik nyponsoppa till varje måltid.
Morbror Bengts ransoneringskort
Kläderna vändes ut och in
Att köpa nya kläder och skor var inte att tänka på. De yngre barnen kunde ärva sina äldre syskons kläder. De äldre fick ärva kusiners och mostrars kläder. Någon gång hände det att min mormor anlitade byns sömmerska för egen del, för att få en ny klänning eller kjol, som syddes av de gamla nötta kläder hon redan ägde. Hos sömmerskan förvandlades plagget och blev (nästan) som nytt, när den mindre nötta insidan vändes utåt. Morfar köpte varma underställ och slitsamma armékläder på överskottsbolaget för en billig peng.
När man släktforskar i Stockholm med omnejd hittar man ibland personer med anteckningen ”B.B”, ofta följt av ett nummer i husförhörslängder och församlingsböcker. ”B.B” var en förkortning för ”barnhusbarn” och innebär att det går att hitta mer information om barnet i Stockholms allmänna barnhus rullor 1800-1916 som du hittar här.
B.B var förr en förkortning för ”barnhusbarn”.
Stiftelsen Allmänna barnhuset i Stockholm var det första barnhuset i Sverige och grundades på 1600-talet. Många av de små barn som lämnades till barnhuset blev kvar där under hela uppväxten men genom en ny förordning som kom år 1785 skulle barnen utplaceras i fosterhem, helst på landsbygden, för att bli ”samhällsnyttiga varelser”.
Fram till 1856 hade de mödrar som födde anonymt ingen möjlighet att få tillbaka sina barn om de i ett senare skede skulle ångra sig, men genom ett tillägg i barnmorskereglementet kunde den anonyme modern lämna en lapp med sitt namn och hemvist på ett papper som förseglades och lämnades till pastorsämbetet i barnets födelseförsamling. Modern behöll en kopia och kunde senare, om hon önskade, bevisa att hon var barnets biologiska mor. För många barn som föddes av anonyma föräldrar, förblev dock föräldrarna okända.
Charlotta Wesenius hämtade år 1878 sin lilla pojke som hon tidigare hade lämnat till barnhuset.
I allmänna barnhusets rullor kan man söka på barnets namn, födelseår, årtal för inskrivning eller på det nummer som ibland finns antecknat i församlingsbok/husförhörslängd. Här finns uppgifter om årtal och datum då barnet lämnades tillbarnhuset och ibland står föräldrarnas namn, samt hur mycket man betalade vid överlämnandet. Även uppgifter om fosterföräldrarna finns och man kan ofta följa barnet framåt i tiden och få veta hur uppväxten i fosterhemmet var genom anteckningar från de regelbundna inspektioner som gjordes.
Genom barnhusets rullor kan man följa flickan Hulda Linnea Ottilia genom uppväxten i fosterhemmet.
Ett hundratal franska hugenotter kom till Sverige under 1600-talets början, bland andra mina anfäder med namnen Dubois, Pousette, Vincent och Poulain. De kallades ”fransoser” på bruken, men varifrån kom de från början? Var de verkligen fransoser, eller var de kanske ättlingar till de morer och judar som levde på iberiska öarna? Finns spåren efter vallonerna/hugenotterna kvar i vårt DNA efter hundratals år?
Tvingades fly Den protestantiska reformationen startade med Martin Luther i Tyskland år 1517 och fick snabbt stor spridning i Frankrike, särskilt i de grupper som sedan tidigare var missnöjda med den etablerade regeringsordningen. Med tiden övergavs den lutherska formen för den ”nya reformerade religionen” – kalvinismen. Denna lära, som utövades av medlemmar inom den franska medelklassen och även adeln, baserades på en tro på frälsning genom individuell tro – en direktkontakt med Gud – utan behov av förbön från en kyrklig hierarki. Kalvinismen betonade även individens rätt att tolka skrifterna själv. Denna utmanande föreställning gjorde att de franska protestanterna hamnade i konflikt, både den katolska kyrkan och Frankrikes kung. Anhängare av denna nya protestantism kom snart att anklagas för kätteri mot den katolska regeringen och den etablerade religionen i Frankrike. Ett generaledikt som uppmanade till utrotning av dessa kättare (hugenotter) utfärdades 1536.
Ett hundratal kom till Sverige Man beräknar att ett hundratal av de franska hugenotterna kom till Sverige under 1600-talets början. Inte heller här fanns religionsfrihet på den tiden, men man tilläts i alla fall att utöva sin religion privat, om man lovade att inte sprida läran utanför hemmets väggar. Detta skärptes 1647 då det bestämdes att alla som bodde i Sverige skulle döpa sina barn i Svenska kyrkan. De människor som hade annan trosbekännare hade inte rätt att verka inom några högre ämbeten i samhället, fick inte heller vara dopvittnen och kunde inte begravas med några högtidligare ceremonier. Varken reformerta eller katolska konventiklar skulle tillåtas i Sverige.
Ytterligare skärpningar i lagen infördes senare. Varje utländsk person som avsåg att stanna någon längre tid i Sverige, var från år 1667 tvungen att redogöra för kyrkoherden vilken konfession han bekände sig till. Detta skulle anmälas efter åtta dagar i landet. Därefter rapporterade kyrkoherden till landshövding och biskop. Den utlänning som underlät att göra detta, miste alla de rättigheter som han hade fått. Lagen skärptes med tiden än mer. Nu gällde att den som avföll från landets religion skulle mista sitt ämbete, landsförvisas och aldrig njuta arv, rätt eller rättighet i Sverige. Ingen fick öppet ha en främmande religionsutövning.
Vallonsmeder vid Lövsta bruk, Uppland på 1870-talet
Mina anfäder- och anmödrar med namnen Pousette, Vincent -Rafflier, Poulain och Barre var några av de fransktalande hugenotter som bekände sig till den reformerta kalvinismen och somliga kom att behålla sin tro länge. Trots de skärpta bestämmelserna deltog familjerna i reformerta sammankomster, långt in på 1700-talet. Somliga vallonsläkter tycks ha varit mer motsträviga mot att assimileras och man behöll sin religion, sitt språk och kultur långt in i tiden. Vid Lövsta bruk och Österbybruk i Uppland hade man bland annat egen skolundervisning på franska. Det var främst bland hantverkarna – kolare, smeder- och hyttpersonal, skogshuggare och körare som ”försvenskningen” och även acceptansen gentemot lutherdomen, dröjde längre.
Fransoser på de uppländska bruken 1655 År 1655 bodde det 43 personer i Gimo Bruk, Skäfthammar. Av dessa var 17 personer valloner. Familjerna Anthoine, Dandenel, Hubinet, Magnette och Pousette tillhörde smides- och hyttpersonalen. Le Chotton och Vincent var kolare och skogshuggare. Till ”övrig personal” hörde skrivaren François och mjölnare Magnette.
Vid Österbybruk i Uppland fanns samma år 190 mantalsskrivna personer. Av dessa var 66 personer valloner, eller ”fransoser”, som de också kallades. Bland smides- och hyttpersonalen fanns familjerna Bastin, Baudou, Bayard, le Blanc, le Brun, Chevet, Goffin, Nonnet, Pira, Poulain och Pousette. Till kolar och skogshuggarpersonal samt körare hörde familjerna Anjou, Anthoine, Baudou, Carlier, du Clou, Dubois, Hubinet, de Marte, Martin, Michot, Mineur och Philip. Hantverkspersonalen bestod av familjerna Bailli (hovslagare), Hubinet (hjulmakardräng) och Tissier (hjulmakare). Övrig personal bestod av två mjölnare – Boudry och Pousette.
På bruket fanns en reformert verksamhet långt in i tiden. Skolläraren Jacques Potheuck anställdes vid bruket år 1636 och i hans arbetsuppgifter ingick barnundervisning, läsning på söndagarna, dels på förmiddagen, dels på eftermiddagen, ur Bibeln och ur någon reformert författares postilla. Läsningen skulle omges av bön och av psalmsång. Dessutom skulle han trösta de sjuka. Flera präster rapporterade från mitten av 1600-talet att den reformerta verksamheten tilltog alltmer i Österbybruk, i stället för att minska. Man krävde att alla invånare skulle gå till sockenkyrkan om söndagen, men det verkar inte ha skett. Först 1735 invigdes en svensk kyrka på bruket. (Hållander, 1999)
De Geer – hugenott med blomstrande affärer Louis De Geer (f. 1587 d. 1652) var protestantisk hugenott och född i Belgien. Han flydde till Holland på grund av religionsförföljelser och kom sedermera till Sverige som affärsman. Han anställde gärna landsmän som delade samma religiösa övertygelse och snart flyttade flera vallonfamiljer till Sverige och bruken här, bland andra mina anfäder som också var hugenotter. Till de uppländska järnbruken kom bland andra medlemmar av släkten Le Chotton (Cotton/Cottoun) som arbetade som skogshuggare, kolare och körare vid Gimo bruk. Le Chotton kom från spanska Nederländerna och var hugenotter liksom familjerna Dandenel, Francois, Magnette, Vincent och Pousette.
Louis De Geer. Målning av David Beck
Redan tidigt 1600-tal anlades hyttor i Gimo i Skäfthammar. Bruket drevs av köpmannen De Geer, som snart anlade ett större järnbruk på platsen.
Bruken var små miniatyrsamhällen där människor ofta levde sina liv, i generation efter generation. Vid Österbybruk, liksom flera andra uppländska bruk hade man egen skolundervisning på franska och man tror att detta, tillsammans med att man nästan uteslutande gifte sig med landsmän, fördröjde assimileringen in i det svenska samhället.
Svårstavade släktnamn Vallonerna talade en fransk dialekt som hade starka inslag av det tyska språket och svenskarna hade svårt att återge deras släktnamn och även deras förnamn i skrift. Namnet ”Pousette” skrevs ”Poncet” och ”Le Chotton” blev till ”Kotton” i kyrkböckerna. De franska förnamnen ”Jean” och ”Jeanne” präntades gärna som ”Johan” och ”Johanna”. Förnamnet ”Jaqueline” blev gärna ”Jenne” när de svenska prästerna präntade ned namnen i sina böcker.
Anna Le Chotton/Cottoun levde i Gimo bruk och var först gift med Gottfrid Pousette. Paret gifte sig på bruket 1692. Efter hans död gifte hon sig med en dragon och kallas då ”dragonihustrun Anna Johansdotter Kotton”. Hennes far bör därför haft namnet Jean Le Chotton.
Slavhandel
Tillsammans med drottning Kristina tog Louis De Geer initiativ till svensk slavhandel år 1650. Bland annat köpte man 260 slavar i Nigeria som sändes till Barbados. Bara 150 slavar levde när skeppet anlände till Västindien.
Från huset de Hamal?
Släkten De Geer härstammade från furstbiskopsdömet Liége men enligt en tradition ska familjen ha sina rötter i den högadliga familjen de Hamal. Bland annat finns stora likheter mellan de båda familjernas vapensköldar. ”Detta urgamla och vidtfräjdade adeliga hus från Brabant räknar som stamfar Florent, sir och baron de Hamal († 1191). Hans ättling i 7:nde led antog namnet De Geer, och dennes afkomling i 9:nde led, den berömde bruksherren och patrioten Louis De Geer († 1652), som inflyttat till Sverige från holländska staterna, blef ånyo adlad eller naturaliserad 1641, samt följande år under N:o 291 bland svenske adelsmän introducerad. Ätten immatrikulerades 1818 på Finlands riddarhus.” (Källa: Europeana Heraldica)
Ursprunget till namnet ”de geer” är lite oklart. Nederländskans ”geer” betyder ungefär ”triangelformat landområde”. ”Hamal” är ett arabiskt ord som syftar på olika saker, exempelvis bärare/tjänare, men kan också betyda renhet, oskuldsfullhet.
Mauritz Pousette var son till juveleraren Carl Anders Pousette (1792–1873) och Carolina Sophia Sundberg (1794–1859). Han var verksam som teaterdirektör. Bild från 1863. (Helledaysamlingen)
Pousette
Man beräknar att ett par tusen valloner invandrade till Sverige mellan åren 1626 – 1655. Av dessa personer bosatte sig en tredjedel vid de uppländska bruken. För många var det hoppet om en bättre ekonomi som lockade dem hit, men många flyttade också av religiösa skäl. De var kalvinister som lämnade sitt land efter en tid av förföljelse, för att bosätta sig i bland annat Belgien, Irland, Tyskland och Sverige. Till den reformerta tron bekände sig exempelvis min anfader, smältarmästaren Godefroid Pousette. Familjerna Vincent, Pousette, Le Chotton (Cotton), Dandenel, Francois och Magnette har sitt ursprung i spanska Nederländerna.
Vävarsläkt Namnet Pousette skrevs ursprungligen Poncet och har kommit att bli en av Sveriges största vallonsläkter. Namnet har medeltida ursprung och har franskt eller flamländskt ursprung. Man tror att namnet förekom på de brittiska öarna redan på 1300-talet genom de berömda flamländska vävare som levde där och som bar namnet. Senare blev namnet ett ”hugenottnamn”. Det förekommer med en mängd olika stavningar – Poncet, Ponnsett, Poinsett, Pounsett, Point, Points, Pointer, Poynter och Poyntz. Under medeltiden var ”points” en slags spets eller snöre av tvinnat garn, av siden eller läder, som användes för att fästa strumporna som bars på den tiden.
Kom till Uppland på 1600-talet Inledningsvis var släkten verksam vid bruken i norra Uppland. Stamfäder för släkten Pousette var bröderna Gottfrid och Martin, som skrev kontrakt i Liège i östra Belgien 1627 och från 1629 arbetade vid Lövsta bruk. Gottfrid Pousette verkade vid Forsmarks bruk 1640–1649 och var några år senare vid Gimo bruk medan Martin Pousette verkade vid Österby bruk och bruket i Nora innan han 1644–1651 anställdes vid bruket i Hillebola. Här nedan är inledningen av det kontrakt som skrevs när Godefroid (Gottfrid) och hans bror Martin anställdes i Sverige 1627. Översättning av Bertil Lidman, 2013: ”År 1627 i månaden april den 13 dagen, inställde sig inför mig, undertecknad notarie, och i närvaro av nedan nämnda vittnen, som ena part Herr Louis de Geer, köpman och borgare i Liège, ombud för sin kusin Herr Louis de Geer, köpman och borgare i Amsterdam. Och som andra part Godefroid Poncet från Liègeområdet, smältarmästare till yrket, som åtagit sig att föra talan för sin bror Martin Poncet, smältardräng. Nämnde Godefroid skall såväl för sin egen del som för sin nämnde bror, vars talan han för, ingå en frivillig överenskommelse med Herr Louis att bege sig till landet och kungariket Sverige och tjäna honom där. Och när de väl kommit dit, skall de tjäna hos nämnde Louis eller hans förvaltare, d.v.s. nämnde Godefroid som smältarmästare och nämnde Martin skall arbeta vid ett järnbruk med att framställa järn och smälta det enligt smältningskonstens regler, och det för ett helt års tid…” Kontraktet undertecknades av Herman De Lamotte.
Min morfar Ivar och hans bröder.
Poulaine/Poulain Anfadern Michel Poulaine f. 1610, var också han hugenott och kom till Sverige tillsammans med sin hustru, Jeanne Barre. Familjen Poulain levde i Luneray, Seine-Maritime i norra Frankrike och grenar av släkten kom bland annat att emigrera till Storbritannien Sverige och Nordamerika. Namnet, som på franska anknyter till ett ungt djur (föl), har många stavningar – Poulain, Poullain, Pouloun, Pullien, Pullein, De Poullain, De Poulien, Polin, Poulin och Poullin.
Höll förbjudna sammankomster Michel Poulaine var hammarsmed och skrivare i Uppland. I Forsmark antecknades år 1679 att familjen Poulaine håller reformerta konventiklar, som då var en förbjuden verksamhet. De fransktalande kalvinisterna höll sig gärna till familjer med samma trosuppfattning och man gifte sig med dessa släkter.
I Forsmark nämns 1679 att hammarsmeden Pierre Poulain och hans hustru Catherine deltog i reformerta konventiklar. En bror till Pierre, Michel Poulain i Öregrund, var gift med Margareta François från Gimo och en dotter till Pierre och Catherine, Margareta Poulain, gift med Michel Hubinet. Det fanns ytterligare släktförbindelser med vallonsläkter under 1600-talet. De två redovisade exemplen belyser klarast att reformerta släkter fortsatt hade nära förbindelser med varandra. (Källa: Vägen in i sockenkyrkan, T Hållander)
Michel och Jeanne fick bland andra dottern Cathleen Poulaine f. 1627 (min ana) som gifte sig med Gottfrid Pousette f. 1626.
Barre Anmodern Jeanne Barre (de la Barre) kom från en fransk adelssläkt som var franska hugenotter. 1746 blev Jean-François de la Barre torterad, halshuggen och bränd på bål i Frankrike. Hans brott var att han i sin ägo haft tre förbjudna böcker, bland annat Voltaires ”Filosofisk uppslagsbok”. Boken slängdes på bålet tillsammans med Jean-François.
Grenar av släkten De la Barre finns på många platser, bland annat i USA, Tyskland, Frankrike, Skottland och Sverige. Namnet har många stavningsvarianter, bland andra De la Barre, Delebar, Delabere, Delaber och De la Bere.
François Poullain de La Barre f. 1647 var filosof, katolsk präst och kvinnokämpe. Han konverterade senare till kalvinismen och emigrerade till Genève.
Vincent Anfadern Henri Vincent f. 1650, var hugenott och kom till Sverige från Belgien. Grenar av släkten Vincent finns över hela världen och stavningen varierar – Vincent, Vincenzo, Vince, Vicenzo, Vicente, Vicenza, Vincintz, Winchen, Finton, Ffynwent, Vincentâ, Wising, Winsingh, Wincing.
Släkten Vincent sägs vara av judisk börd, men konverterade till kristendomen. Man var en av många familjer som lärde sig ”att kyssa korset”. Delar av familjen Vincent levde i Aachen, på gränsen mellan Belgien och Nederländerna men flydde senare vidare över världen, bland annat till USA och Sverige. Medlemmar av släkten har burit hebreiska förnamn, som Moyse, Levi, Judith och Susannah.
Min anfader Henri föddes i Fanzel, Belgien (Vallonien). Han anlände till Sverige i augusti 1626 tillsammans med Mathieu de Geer: ”Sonen till Jean Vincent från Fanzel har rest med Mathieu de Geer till Sverige.” (Fadern Jean Vincent försvann 1617 med kapten Trouillets trupper). (Källa: Robert Edlund)
Åren 1629–1630 arbetade Henri på Österby bruk i Uppland. 1631–1632 var han på Lövsta bruk. På tinget i Norrbo och Vagnsbro härad 1642 7/3 antecknas följande: ”War tillstädes een kolare Hendrich Vejnsang fransos, men Daniel Matzson uthi Fällingsbro, eller hans fullmechtig war icke än ankommen, som honom tiltala skulle. Dherföre Nicolas Lemoin stälte borgen för honom, att Hindrich skall swara när han will honom anfordra. Sedan kom Daniel Matzson twå timar efter efter middagh, sedan Hendrich war afrest”. Henri var gift med en ännu okänd hustru och kom att arbeta som kolare i Österbybruk och Gimo bruk fram till sin död 1679. Han arbetade 1655–1665 vid Gimo bruk men saknas sedan. Han avlider troligen 1679 i Skäfthammar som ”Per Hinderson kolares fader vid Gimo”. (Källa: Robert Edlund)
Jag härstammar från Henri Vincents dotter Margareta f. 1634, som var gift med kolaren Mårten Dubois f. 1629.
Morfar Ivars förfäder levde och arbetade i Uppland, bland annat i Bennebols masugn.
Dubois Anfadern Mårten (Martin) Dubois och hustrun Margareta Vincent var franska hugenotter som kom till Uppland i början på 1600-talet. Namnet Du Bois betyder ”från skogen”. Mina anfäder i Uppland arbetade som kolare vid bruken och släktnamnet kan antyda att man haft kopplingar till träd och skog sedan tidigare. Grenar av släkten finns på många platser i världen. Louis Du Bois f. 1626 var hugenott och flydde till Amerika. Han grundade där New Paltz, New York tillsammans med två av sina söner och nio andra flyktingar.
Somliga menar att Dubois härstammar från den frankiska släkten Baudouinides/Baldwins men det har jag inte lyckats styrka.
Spåren efter hugenotterna Hugenotterna var en sammanslutning av människor med skilda rötter, som delade samma tro och en historia, präglad av förföljelse. Här fanns bland annat ättlingar till sefarder och morer som hade nära kontakt med reformerta trosfränder från bland annat Vallonien, Nederländerna, Tyskland och brittiska öarna.
Hugenotterna var människor från skilda kulturer och rötter, vars öde genom tiderna kom att flätas samman. De morer (berber) som kom till iberiska öarna på 700-talet, tillhör den nordafrikanska ursprungsbefolkningen. De har ofta svart hår och en hudfärg som varierar från ljus till mörkbrun. Många berber har gröna eller blå ögon. De judar som levde i området har sina rötter i Portugal, Nordafrika, Mellanöstern och Spanien. De talar ladino, som är en blandning mellan spanska och hebreiska och många har mörkare hud än den judiska grupp som kallas Ashkenazi (med ursprung i Central- och Östeuropa).
Vallonerna och de andra hugenotterna var, en ”mix” av olika genetiska rötter. Vissa hade svart hår och mörka ögon medan andra hade en blondare fenotyp. Somliga hade mörkare hudton, svart hår och blå ögon.
Jag var mörkare i min glada ungdom, men numera har det mesta bleknat bort 🙂
Finns spåren efter hugenotterna kvar i vårt DNA? Varifrån kom mina förfäder, hugenotterna, från början? Och finns spåren efter dem kvar i vårt DNA?
Professor Elisabeth Caldwell Hirschman har studerat Skottlands judiska historia och menar att det alls inte är konstigt att den skotska befolkningen har ärvt gener och utseende från den relativt stora grupp som kallades morer, som flydde till Skottland från iberiska öarna en gång i tiden. Arkeologiska och genetiska bevis stärker detta då många av dagens skottar har judiskt påbrå, liksom DNA från iberiska öarna.
Morfar Ivar hade svart hår och grå ögon.
DNA studier som gjorts hos den belgiska befolkningen visar en mix med bland annat keltiska, romerska, frankiska och andra kontinentaleuropeiska komponenter. I den belgiska populationen finns en genetisk variation från nordväst till sydost, med vissa skillnader mellan dem som lever i Flandern och Vallonien. De människor som bor i regionen Vallonien, som ligger närmare Frankrike och Sydeuropa, uppvisar en högre andel icke-belgiska rötter. Det finns exempelvis inslag av iberiska rötter i vallonskt DNA, som man tror är kopplat till Romarrikets inflytande och senare folkförflyttningar över Europa.
Hugenotterna hade rykte om sig att vara flitiga och företagsamma. Många var verksamma inom textilindustrin och tillverkade finare tyger som taft, siden och sammet. Man ägnade sig även åt framställning och export av papper, järn, läder, järn- och stål. Elisabeth Caldwell Hirschman menar att de som kom dit från Iberiska öarna under 1400- och 1500-talen (och senare) bar med sig ett rikt förråd av vad sociologer kallar ”kulturellt kapital”. De hade värdefulla kunskaper och färdigheter som var stora tillgångar för de länder där de bosatte sig, särskilt expertis inom medicinska, metallurgiska, gruv, sjöfart-, läderbearbetnings-, glastillverknings- och handelsområden. (Hirschman & Yates, 2015)
Forskning tyder också på en möjlig överlappning mellan sefardiska judar (från den iberiska halvön) och hugenotter, särskilt i södra Frankrike, där vissa individer upprätthöll judiska sedvänjor i hemlighet. Vissa individer eller familjer som utåt identifierade sig som hugenotter kan ha varit kryptojudar och i hemlighet utövat judendom.
Några få procent Mina hugenottanfäder levde 11 generationer tillbaka, så det genetiska arvet från dem har blivit rejält ”urvattnat” med tiden. Det är sällan våra vallonrötter syns i den ”etnicitetsmix” man får när man har gjort ett DNA-test. Dessa beräkningar visar endast var förfäderna har levt de närmaste 300 åren bakåt i tiden. När resultatet på mitt DNA-test kom 2016 så hade jag 17% av mina rötter i Väst- och Centraleuropa, men dessa procent är nu spårlöst försvunna, genom de uppdateringar som Family Tree DNA gjort genom åren. Jag är numera i stället 10% östslav och balt.
Mitt DNA-resultat på Family Tree DNA
För att kunna se de djupa DNA-rötter, längre tillbaka kan vi studera vårt forntida DNA. Gedmatch har bra, gratis verktyg för det. Även My Heritage erbjuder numera sina abonnenter att se forntida DNA.
Enligt My Heritages forntida DNA-analys har min mamma och hennes nära släktingar, som alla är ättlingar till hugenotterna i Uppland, mellan 5, 8 – 9, 2 % Frankrike i sitt DNA. My Heritage förklarar att ”denna genetiska grupp representerades av individer från gallo-romerska perioden och medeltiden”.
DNA-resultat, My Heritage
De har även mellan 2, 8 – 8, 2 % iberiskt DNA som enligt My Heritage kommer ”från både sydeuropeiska och nordafrikanska populationer, såväl som ytterligare levantinskt relaterade härkomster som kan återspegla judiska bidrag.Genflödet från Nordafrika fortsatte in i den muslimska perioden, vilket framgår av muslimska begravningar med förhöjda nordafrikanska och afrikanska anor söder om Sahara, och uniparentala markörer som är typiska för Nordafrika som inte finns bland pre-islamiska individer.” Något tycks således finnas kvar, genetiskt, efter hugenotterna men några spår efter sefardiska judar finns det inte i vårt DNA.
Källor: ”History of the conquest of Spain by the Arab-Moors”, Coppeè, H. (1892), ”El proceso de expulsión de los moriscos de España (1609-1614)”, Lomas Cortés, M. (2011), ”Visions of Deliverance: Moriscos and the Politics of Prophecy in the Early Modern Mediterranean”, Green-Mercado. M, 2020, ”The Moriscos in France after the Expulsion: Notes for the History of a Minority”, El Alaoui. Y, (2020), Online Etymology Dictionary, ”When Scotland Was Jewish: DNA Evidence, Archeology, Analysis of Migrations, and Public and Family Records Show Twelfth Century Semitic Roots”, Hirschman & Yates (2015), ”The Huguenots: Their Settlements, Churches and Industries in England and Ireland”, Smiles, S. (1867), ”Vägen in i sockenkyrkan – De uppländska vallonernas religiösa assimilation 1636–1693”, Hållander. T. (1999)
Vallonsmeder vid Strömbacka Bruk 1888. Bild: Tekniska museet/DigitaltMuseum
Sällskapet Vallonättlingar (SVÄ) en en släktforskarförening med gamla anor. Föreningen bildades redan 1938, med syftet att sprida kunskap om de människor som en gång i tiden invandrade till Sverige från Vallonien och Sedan-området i Frankrike.
SVÄ bedriver vallonforskning och samlar sina medlemmar till olika former av samvaro, bland annat resor, After Work, studiebesök, digitala medlemsmöten och utflykter till historiska platser. Denna månad reser man exempelvis till Vallonien för att under fyra dagar följa i förfädernas spår.
I dag är vi ett 1000-tal medlemmar i SVÄ. Ett medlemskap i Sällskapet Vallonättlingar kostar 220 kronor/år. Ungdom (upp till 25 år) betalar 110 kronor och medlemmar i samma hushåll betalar 100 kr/år.
Som medlem i SVÄ får man även medlemsbladet ”Vallonättlingen”, fullspäckad med intressanta reportage, bokrecensioner med mer. Tidningen utkommer med 4 nummer/år.
Du kan läsa mer på Sällskapet Vallonättlingars webbsida som du kommer till genom att ”klicka” här
mtDNA-haplogruppen U5 var jägare och samlare Illustration: Helena Bure Wijk
Mitokondrie-DNA ärvs från modern – både till döttrar och söner – men det är bara döttrar som kan föra mtDNA vidare. Denna DNA-sträng är en exakt kopia av moderns och förändras (muteras) väldigt långsamt över tid. En haplogrupp kan beskrivas som en mtDNA-grupp, som har en gemensam anmoder, som levde på en viss plats vid en viss tid. Haplogrupp U5, som jag tillhör (liksom min mamma, mormor, mormors mor osv) har spårats till södra Asien. Individer som tillhör den här mtDNA-familjen tros ha invandrat till Skandinavien när inlandsisen smälte. Dessa människor var jägare och samlare.
Motala ström Foto: Västgöten
Vid vattnet levde man sina liv, hämtade sin mat och begravde sina döda
Mormors äldsta rötter är ännu outforskade (av förklarliga skäl) men ättlingar till mormors anmoder Ursulavalde av någon anledning att vandra till Östergötland för cirka 8-9000 år sedan. De bosatte sig intill Motala ström där det fiskrika vattnet från Vättern gav dem rikligt med föda. Man satte bo där genom att bygga hyddor intill den livgivande älven. Där ägnade man sig åt hantverk av olika slag, bland annat hantverk av ben och horn. Vid vattnet levde man sina liv, hämtade sin mat, födde sina barn och det var också där man begravde sina döda.
Människor har bott intill Motala ström under 8000 år. Foto: Helena Bure Wijk
Människoben på en stenbädd och kranium på träpålar
På botten av en igenväxt våtmark som tidigare var en sjö i närheten av Motala ström, hittade arkeologerna för några år sedan elva kranium som daterades till äldre stenåldern, för 7-8000 år sedan. Två av dessa kranium var uppträdda på träpålar. Arkeologerna tror att invånarna praktiserade någon form av rituell begravning där vid sjön intill Motala ström. Det verkar nämligen som om man först har begravt kropparna på en helt annan plats, för att sedan flytta huvudena och montera dem på pålar vid sjön.
Man upptäckte även att jägarfolket vid strömmen har stabiliserat sjöbotten genom att placera cirka 3000 stenar tätt, tätt på sjöns botten och även någon slags konstruktion av träpinnar och flätverk, varför arkeologerna funderar om platsen ansågs vara ”helig”. På denna ”stenbädd” under vattenytan fann man ben, underkäkar och skallar från elva vuxna kvinnor och män.
Plats för släktträffar eller offerplats?
Kanske träffades man vid den heliga sjön då och då för att hedra de döda genom att visa upp deras huvuden, och sedan sänka ned dem i vattnet? Ingen vet varför dessa jägare och samlare gjorde som de gjorde. Det kan finnas en grymmare förklaring funderar forskarna. Människoskallarna kan ha varit troféer från strider som man gärna ville visa upp. Att placera dem på träpålar var ett bra sätt att visa upp dem. Arkeolog Fredrik Hallgren menar att även om man vid utgrävningen hittade kranium som var monterade på trästavar och även skallar som avsiktligt har brutits isär av någon anledning, (och somliga bitar av skallar återfanns instoppade i andra skallar) så kan det handla om en ritual av vördnad. Att bryta isär ben från döda är kända från gravritualer i sen tid, exempelvis när det gäller hanteringen av helgons ben inom den kristna kyrkan.
De flesta av de kranium som återfanns i Motala hade spår av våld mot huvudet, men arkeologerna tror inte att det var detta våld som dödade individerna eftersom såren var läkta när individerna avled: ”Att en så stor andel av de döda visar läkta skador av våld är mycket ovanligt, inte bara bland jägare-samlare utan över huvud taget i samhällen både under förhistorisk och historisk tid. Detta gör att vi tror att de döda inte utgör ett slumpvis urval av en lokalbefolkning utan att de genom att ha varit med om speciella händelser i sina liv – till exempel uppvisat mod i strid – har valts att ingå i ritualen”. Källa: Populär arkeologi
Arkeologerna noterade även att samtliga skelettdelar från armar och ben märkligt nog kom från högra sidan av kropparna. Även ett spädbarn återfanns, men här hade hela kroppen placerats på stenbädden. Även djur hade begravts, på andra sidan av ”stenbädden” och här återfanns mängder av djurkroppar och käkar, men konstigt nog, inga kranier. Förutom de dödas ben fanns även många föremål av sten, trä, horn och ben, bland annat en ”fiskfigur” som var avsedd att bäras skaftad på en trästör.
DNA-match med Motala-skeletten
När det gäller ”Motala-jägarnas” ursprung och utseende så vet forskarna nu genom DNA-studier att de tillhör mtDNA-haplogruppen U5, att de var släkt med skandinaver, men hade även rötter i Nordöstra och Västra Europa. Några hade anor från östra Asien. Jägar/samlarindividerna i Motala hade ljus hud, blå ögon och hår som varierade mellan ljust och mörkbrunt.
Genom ett DNA-test på Family Tree DNA får man inte bara DNA-match med de levande. Man får även veta vilka gamla skelett man är släkt med. Jag är släkt med skeletten i Motala 🙂
På senare år har man hittat ett hundratal mumifierade varelser i olika grottsystem, i Nazcaregionen, Peru. En av dem är Maria (numera Mario) som förbryllar forskarna. DNA-analyser visar att varelsen delvis är människa, med rötter i Asien, men den har även 30 % DNA som inte matchar någon nutida levande varelse.
Maria/Mario Bild: Gaia
När Maria/Mario levde på jorden, för ungefär 1800 år sedan, tror man att h*n gick upprätt som en människa, men saknade öron och hade inget hår på huvudet. Ögonen var mycket större än våra och även huvudet var av större format. Varelsen, som man numera tror var hermafrodit (tvåkönad), hade tre fingrar och tre tår och en reptilliknande, knottrig hud. Maria/Mario hade, precis som människa, mönster på sina fingrar, men till skillnad från våra (och andra primaters) fingeravtryck med cirkulära mönster, hade denna individ vertikala linjer.
Tre fingrar och tre tår
De mumifierade varelserna som hittats i Nazcaområdet är av varierande storlek, ålder och utseende. Några beräknas vara cirka 750 år gamla medan andra har närmare 2000 år på nacken. Vissa har ett människoliknande utseende, medan andra mest påminner om små grå ”rymdisar” i science fiction-filmer. De mystiska Nazca-mumierna har vissa likheter, men även stora skillnader. Somliga mumier har ägg i buken och inuti en varelse, som fått namnet ”Montserrat”, hittades ett foster. Gemensamt för dessa mumier är att de endast har tre fingrar och tre tår.
Denna mumie har metallplattor och ägg som blev synliga genom röntgen.
I gruppen tretåiga varelser, som vi hittills känner till, återfinns reptiler, vissa fåglar, sengångare samt noshörning. Den stora fågeln Emu (Dromaius novaehollandiae) har, liksom reptiler, tre tår.
Ödlan Chalcides striatus (tretåig skink). Bild: Bernard Dupont
Inom mesoamerikansk och andinsk konst har man genom tiderna avbildat många trefingrade- och tretåiga varelser.
Trefingrad varelse på artefakt som hittats i Mexiko. Bild: Arqueologia alienigena
Mumifierades och lindades i tyger
De forskare som studerar varelserna från Nazca, insåg på tidigt stadium att mumierna var ”biologiskt material”. Varelserna har således levt på jorden, för mellan 1000- och 2000 år sedan, samtidigt som vanliga människor levde i området.
Någon har sedan mumifierat de döda varelserna omsorgsfullt. Bland annat har man avlägsnat deras hjärnor, smort in dem med någon oljeliknande substans, påfört ett vitt pulver som består av pulvriserade kiselalger, samt lindat in kropparna i tyger. I det torra peruanska klimatet har kropparna bevarats genom tiderna.
Reptilliknande hud och tre tår
Varelserna tycks ha haft en reptilliknande, knottrig, hud och man har även funnit ägg med embryon i vissa av dessa mumier, vilket pekar på att de kan ha varit reptil- eller fågelliknande när de levde. Vissa mumier har inga käkar och bara ett litet hål till mun, vilket tyder på att de levde av flytande kost när de gick omkring här på jorden. De mystiska Nazca-mumierna har vissa likheter, men även stora skillnader. Somliga mumier har ägg i buken och i en mumie hittades ett foster.
Mumie med implantat i pannan.
Tvåkönad mumie med mystisk härkomst
2015 hittades en mumie av en kvinnlig varelse som blivit begravd i en sittande position. Mumien, som fått namnet Maria (numera Mario) beräknas ha varit mellan 165 – 170 centimeter lång när h*n levde för cirka 1800 år sedan. Mumiens kranium är 25 – 30 % större än nutida människors och precis som de andra mumierna har h*n endast tre fingrar och tre tår.
När Mario/Maria levde på jorden saknade h*n både öron och hår. Och hade hud som påminner om reptilers. Varelsen gick upprätt, som en människa men man tror att den gick på tå.
Maria/Mario
DNA-analyser visar att Maria/Marios mitrokondrie-DNA (mtDNA) på moderslinjen, har inslag av samma DNA som tillhör den dominerande etniska folkgruppen hankineser i Kina. Handynastin (206 f.Kr. – 220 e.Kr.) var den andra kejserliga dynastin i Kinas historia.
Handynastin grundades av Liu Bang (Gaozu). Bild: Miuki
Okänt DNA
DNA-tester har visat att Maria/Mario delar DNA med primater, men h*n har även 30 % DNA som man inte har kunnat matcha med någon nu levande varelse.
Då Marias DNA har visat sig ha inslag av manliga Y-kromosomer börjar forskarna nu misstänka att h*n kan ha varit hermafrodit (tvåkönad). Några genitalier har man dock inte sett att mumien har. Den har inte heller navel, eller bröstvårtor.
Märkliga mönster
Det som på sistone har gjort att världens blickar alltmer har riktats mot de peruanska mumierna är deras fingeravtryck. Mumiernas fingrar har mönster, precis som en människa har, men de liknar inte alls en människas fingeravtryck. Deras mönster är horisontella, i stället för cirkulära, som människa och andra primater har.
Nazca-mumierna har märkliga, horisontella fingeravtryck.
Den brittiska tidningen Daily Mail publicerade nyligen en artikel om Nazca-mumierna som finns att läsa här. Härfinns även en artikel i den spanska tidningen Marca. (Artikeln är skriven på engelska) Metallimplantat med dyrbart grundämne
Flera av dessa mumier har fått inplantat av metall inopererade när de levde. Benvävnad har bildats kring implantaten vilket visar på att operationerna gjordes när varelserna levde. När varelserna levde har man, av någon anledning, försökt att stötta upp och ”laga” skeletten med dessa implantat. Vissa mumier har implantat på bröstet, andra i nacken, samt i pannan. Några har även metallplattor med märkliga inskriptioner, som inte har kunnat tydas.
Mumien som kallas sebastián har implantat i nacken.
Implantaten innehåller guld, silver samt det dyrbara och sällsynta grundämnet osmium, som vår nuvarande civilisation upptäckte först år 1804. Osmium används bland annat som katalysator, samt i legeringar.
Namnet osmium kommer av grekiskans osmí, som betyder ”lukt”. De personer som först upptäckte de mystiska mumierna i grottorna har berättat om en skarp och stickande doft på fyndplatsen.
Osmiumkristaller. Bild: Alchemist-hp
När osmium reagerar med syrgas uppstår den giftiga gasen osmiumtetroxid som används inom industrin, men även inom sjukvården, bland annat som synovektomimedel i leder med artros samt som injektionsvätska, för att ta bort brosk vid reumatiska sjukdomar. Osmiumtetroxid är världens giftigaste gas och avger en stickande stank av klor, ozon och vitlök (som kan vara dödlig vid inandning).
Kraschlandning i Brasilien 2006
Om det finns någon koppling, det vet jag inte, men 2006 blev många invånare i staden Varginha, Brasilien, vittne till något som har beskrivits som en UFO-krasch, när en oidentifierad farkost plötsligt damp ned på en åker utanför staden. Två märkliga varelser ska, enligt vittnesmål, ha överlevt kraschen, men de avled senare.
Flera människor, bland annat två flickor som då var i skolåldern, såg samma dag, en märklig varelse som satt och hukade vid ett plank. Varelsen hade ”utomjordiskt” utseende, kal skalle, minimal mun och enorma ögon. Det hade nyligen regnat och i leran kunde man senare se varelsens fotspår. Flickornas mamma reagerade på att det endast fanns avtryck av tre tår.
Vittnen som befann sig i närheten av varelserna beskrev en skarp, stickande lukt av ammoniak, vitlök och svavel som hängde kvar i flera dagar. För den som är intresserad av händelsen i Varginha finns en dokumentär, ”Moment of Contact” (2022), som du kan se här.
Mumie med ”burned toes”. Den Nazca-mumie som har fått namnet Montserrat vandrade barfota i öknen så länge att mönstren (avtrycken) på tårna nästan helt har skavts bort. Bild: Jose Baizan/X.
Hade avancerad teknik men saknade skor
Forskare som har studerat Nazca-mumierna har sett att flera av mumierna (speciellt de mindre varelserna som är cirka 60 centimeter långa) har svåra förslitningsskador efter tungt arbete. Flera har brutna ben och Maria/Mario har svårt nedslitna tänder. Dessutom har mumierna skavda fötter, vilket tyder på att de promenerade omkring barfota i den peruanska öknen. Mumien Montserrat har ”burned toes” och skinnet är så skavt att mönstren (avtrycken) på tårna nästan blivit helt bortskavda.
Trots att man i Nazca-området, för cirka 1000 – 2000 år sedan tycks ha haft kunnandet och tekniken för att tillverka metallimplantat av guld och osmium – och dessutom kunde genomföra krångliga och avancerade operationer – så verkar man inte ha känt till att det kan vara bra att ha skor på fötterna när man promenerar omkring i Peru.
De mystiska Nazca-mumierna fortsätter att förbrylla…
Trefingrad varelse på artefakt som hittats i Mexiko. Bild: Arqueologia alienigena
I början på 1960-talet reste min morbror Hasse jorden runt. Här är hans egna bilder från äventyren till sjöss. Kanske känner du igen någon på bilderna?
Vin, kvinnor och sång
Hans Ingvar, föddes 1942 i Västerås som nummer sju i en syskonskara med åtta barn.
Hans som barn
I 20-årsåldern gick Hasse till sjöss och reste jorden runt. Mormor Elsa (Hasses mamma) menade att åren på sjön helt ”förstörde” hennes känslige och fina son och delvis kanske hon hade rätt. När han mönstrade på första båten var han en ung ”duvunge” men efter att ha rest jorden runt var han en vuxen man med nya erfarenheter.
Det var långt ifrån alla unga män som klarade av det tuffa livet till sjöss där man var långt hemifrån, under väldigt långa perioder. Många lockades att få tiden att gå med alkohol och pokerspel. Och i hamnarna väntade flickor…och ännu mer festande.
På baksidan av fotot har morbror Hasse skrivit: ”Jag som rorsman på flaggskeppet M.S Brosea”.
Plikttrogen allkonstnär
Hasse var alltid plikttrogen och skötsam på sina arbeten. Efter livet till sjöss arbetade han inom flera yrkesområden, bland annat som grävmaskinist. Han var plikttrogen och duktig. Dessutom en fantastisk allkonstnär som bland annat gjorde fina dekorationer av sten och trä.
En olycka på arbetsplatsen där Hasses fot blev krossad i en maskin på 1970-talet gav upphov till kronisk smärta och vid en fallolycka skadade han senare nacken, vilket gjorde honom alltmer handikappad.
Hans Svensson
Kämpade in i det sista
Nackskadan påverkade bland annat rörligheten i händerna och sedermera benen, och gjorde att han till slut tvingades acceptera att bli rullstolsbunden. Men han gav aldrig upp. Hasse var enveten och kämpade, in i det sista för att leva ett självständigt och värdigt liv.
En av de tuffaste
Han avled i sitt hem på resmilans servicehus i maj förra året. Han var då helt förlamad och personalen på servicehuset berättade efteråt att han hade sagt att det inte längre kändes meningsfullt att kämpa vidare. Han oroade sig väldigt mycket för sin syster (min mamma) och sa ”Jag älskar henne så mycket”.
Hans och mamma GunBritt på äldre da´r.
Morbror Hasse var en av de tuffaste människorna jag någonsin har lärt känna. Det var väldigt få människor som han tog till sitt hjärta men dessa få, var han oändligt lojal gentemot och han ställde alltid upp för dem, in i det sista.
Hans Ingvar 2016.
Bilder från Hasses resor
Hasses anteckning på baksidan av fotot: ”På ingående till Japan 1961-04-02. Med denna båt har jag seglat runt jorden. det tog 340 dagar. På det här kortet ser den skabbigare ut än den i vanliga fall är.” (Fartyget heter S/S Suecia – S/S Britannia, Svenska Lloyd)Fartyg till havsAnteckning på baksidan av fotot: ”Sten, Japan”Anteckning på fotots baksida: ”Pokerspel på resa Japan – USA”.Morbror Hasse.HasseAnteckning på fotots baksida: ”Livbåtsmanöver mitt i sjön mellan Afrika – Japan”.Fest ombord.Glada karlar på övre däck.Ute till havs.Fartyg i mörker.Okända på foto.Kafferast på båten.Hasse tillsammans med jobbarkompisar.m/s Brosea
”Kaj Nyberg, 663 20th Street, Astoria Oregon, USA” står det på baksidan av det här fotot.
Som många andra sjömän fick Hans mängder av kärleksbrev från jordens alla hörn. Här är ett som sändes från Portugal: ”My Dearest Love Hans, Today I am lost eard Toyou, Because Donit forget you sorry. Darling Donit telegram Toyou. All You…”
The Mandalorian – Din Djarin (Sandra-Li) & Bo-Katan Kryze (Sosso) på NärCon 2024.
Just nu pågår den stora cosplay- och spelfestivalen NärCon i Linköping 25 – 28 juli. Min 20-åriga dotter Sandra-Li arbetar som hotellreceptionist till vardags, men varje sommar vid den här tiden blir hon som förbytt. För sjätte året befinner hon sig nu i Linköping, där hon har antagit skepnad av karaktären Din Djarin – The Mandalorian i Star Wars.
Till vardags arbetar Sandra-Li som hotellreceptionist men varje år i slutet av juli blir hon som förvandlad 🙂
Kombinerade spel- och animekonvent
Närcon är kombinerade spel- och animekonvent som arrangeras i Linköping varje år. Det första NärCon-eventet gick av stapeln i Örebro år 2002 och har sedan dess varit ett återkommande årligt event (på senare tid både sommar och vinter) och arrangeras numera vid Linköpings universitetsområde (Campus Valla).
Tusentals deltagare
NärCon besöks varje sommar av fler än 10 000 deltagare och just i år har rekordmånga kommit för att delta i norra Europas största cosplay- och spelevent. Det är ett drogfritt evenemang med en härlig atmosfär. Här kan man vara sig själv, i en varm och inkluderande miljö tillsammans med andra ”cosplay-nördar”.
Glada NärCon-besökare 26 juli 2024. Från vänster: Sebasthian Thörn (filmteamet Montefjanton), Sandra-Li (Din Djarin – The Mandalorian), Lisa, Sosso (Lady Bo-Katan Kryze) och Felix Nordh (filmteamet Montefjanton).
Många deltagare har arbetat på sina dräkter under hela året. Vissa har lagt ned massor av pengar på kostymerna och somliga tävlar med sin utstyrsel, men de allra flesta kommer dit för att umgås med likasinnade i en avslappnad atmosfär. Det finns inga krav och man kan komma dit precis som man är.
Att skapa dräkter kräver mycket arbete och tålamod. Alla detaljer är tillverkade av skumplast (EVA-foam) som har målats i olika färger. Här får rustningen en sista omgång silverfärg innan det är dags att packa väskan och resa till Linköping.Den gröna Star Wars-figuren Grogu (Baby Yoda) fick självklart följa med på cosplay-eventet, i en egen väska.Sosso har gjort en fin karta som hjälper vännerna att hitta rätt på området där NärCon-eventet hålls.På NärCon kan man träffa på både gulliga och läskiga karaktärer. Igår råkade The Mandalorian stöta på den läskige typen Michael Myers från Halloween-serien. Men allt förlöpte väl 🙂Förra året var den spralliga grodan Kermit på besök i Linköping 🙂
Vi liftade till norra Island i jakt efter arbete. Vy från ett iskallt lastbilsflak. Foto: Helena Bure Wijk
På det glada 80-talet bestämde jag mig för att söka lyckan inom fiskeindustrin på Island. Jag hade nämligen hört att man kunde bli rik genom att rensa fisk. När jag kom tillbaka till Sverige var jag fattigare än jag varit innan, men efter den mödosamma resan fick jag i alla fall en lite mer positiv inställning till det mesta… Mangelbiträde
1980-talet var en fin tid för oss som var unga då. Det var lätt att få arbete och man hade möjlighet att prova på att jobba inom olika yrkesområden. Jag arbetade bland annat på tryckerier, som diskare på olika restauranger och som lokalvårdare. Det var lätt att få extrajobb och om man var skötsam blev man ofta erbjuden anställning. Efter några inhopp på ett lokalt tvätteri blev jag anställd som mangelbiträde på heltid. Mina arbetsuppgifter bestod av att hänga upp våta, nytvättade hotell-påslakan på krokar, åtta timmar om dagen.
Trista, trassliga lakan
Jag hade många trevliga arbetskamrater på tvätteriet, men efter ett par månader började jag fundera på om det här med att hänga lakan verkligen var min ”grej”. Arbetet var påfrestande för axlarna men mest av allt var det urbota trist. Lakanen kom farande på bandet i en ständig ström och alla var de hoptrasslade och i samma trista nyans. Lakanen var tillverkade i vit bomullsatin med blanka/silvriga ränder – klassiska hotell-påslakan. Jag slet och drog, dagarna i ända, för att lossa de sabla lakanen och hänga upp dem på krokarna.
Lakanen såg ut ungefär så här…om de hade varit torra 🙂 Foto: Sovtex
Flera av mina arbetskamrater hade stått vid bandet och hängt lakan i tio års tid. Jag frågade dem om råd. Hur i hela friden klarar man av jobbet så länge? Vilken strategi hade dessa tuffa kvinnor för att orka? En tjej sa: ”Jag brukar tänka vad jag ska göra när jag vinner en miljon kronor”. Det gjorde att hon orkade med det tunga och monotona arbetet. Jag tackade henne så mycket för det fina rådet och försökte verkligen använda mig av samma strategi, men efter lite mer än ett halvår insåg jag att jag tyvärr helt saknar den positiva målmedvetenhet som krävs när man ska tampas med våta lakan mest hela dagarna.
Sökte lyckan på Island
Tillvaron som mangelbiträde kändes monoton och inte särskilt utvecklande. Vid ett besök hos en väninna träffade jag en tjej som berättade att hon snart skulle resa till Island för att arbeta inom fiskeindustrin. Enligt denna tjej kunde man tjäna väldigt mycket pengar genom att rensa fisk och väl på plats, fick man gratis bostad och mat. Jag bestämde mig för att följa med henne. Varför ska man stå och hänga våta lakan och drömma om att bli rik, när man kan resa till Island och bli rik, resonerade jag. Jag sade upp mig från jobbet, hyrde ut min lägenhet och öppnade ett nytt konto på banken. Jag berättade för banktjänstemannen att det snart skulle trilla in väldigt mycket pengar på det nya kontot – jag skulle nämligen resa till Island för att arbeta som fiskrensare. Bankkvinnan fnös och svarade att hon aldrig hade hört talas om att någon hade tjänat mycket pengar genom att jobba på Island.
Inga jobb i Reykjavik
Det var augusti när vi lämnade Sverige, iklädda jeans, stickade tröjor och gymnastikskor. Island, som ligger i Norra Atlanten mellan Färöarna och Grönland, påminde mest om ett trädlöst, kalt månlandskap, men nu var det ju inte naturupplevelser som hade lockat oss dit. Vi var helt inställda på att snabbt börja jobba i en trevlig, närliggande fiskfabrik.
Vi liftade de fem milen från flygplatsen i Keflavik till Reykjavik. Vi trodde, naivt, att vi skulle få arbete direkt när vi anlände i huvudstaden Reykjavik. Klimatet var endast lite kyligare än i Sverige så vi behövde inte frysa…ännu. Vi släpade våra väskor genom staden på jakt efter natthärbärge och jobb. De islänningar vi frågade, skrattade åt oss och viftade med händerna som för att säga ”här finns inga arbeten”. När vi anlände till Island var det regeringskris och inflation. Man sade upp personal på fiskfabrikerna i tusental…
Frusen liftare någonstans på Island.
Dagarna gick och det visade sig vara stört omöjligt att få jobb i huvudstaden och i dess närhet. En vänlig man vi träffade tog fram en karta och pekade långt uppe i hörnet av nordvästra Island och sa ”Åk dit. Där kanske det finns jobb”. Jag och min reskamrat stirrade på varandra. Vår reskassa var redan slut eftersom vi hade kalkylerat med att vi redan nu skulle varit mästare på att rensa fisk på någon trevlig fabrik… och snart skulle vi få vår första månadslön. Allt det där visade sig förstås vara rent önsketänkande.
Ett plåtskjul i ödemarken
Island är en spännande plats på jorden. Det finns inga järnvägar, så vi kunde inte ta tåget. Vi bestämde oss därför för att lifta, men flög en bit norrut i ett skraltigt flygplan för våra sista sparpengar, för att komma snabbare till eventuella jobbchanser.
Vi flög över jöklar och snötäckta berg och landade på en blåsig flygplats i ödemarken. Kylan var fruktansvärd och snön hade börjat falla. Reykjavik är en ”varm zon” tack vare golfströmmen, men norrut är vädret lurigare. Vi stod vid plåtskjulet som kallades flygterminal (flugstöðinni) och skakade av köld i våra tunna kläder. Det enda man såg var snötäckta berg. ”Häruppe brukar snön komma i augusti-september”, skrattade en glad islänning som gick förbi oss.
Flygterminalen var ett plåtskjul i ödemarken.
Vi bad alla som gick förbi om lift till närmaste by. En man stannade upp och föreslog att vi borde åka till Ísafjörður eller Tálknafjörður för att hitta jobb. Han hade själv en fiskfabrik men behövde för tillfället ingen personal. Han pekade istället mot något av de höga bergen i fjärran och sa ”Åk dit!”.
Västfjordarna Island Foto: Vestfirðir features.png
Gick mil efter mil, utan att se en enda bil
Den sämsta platsen en liftare kan befinna sig på är nog på norra Islands ödsliga och slingrande vägar. Där är det nämligen totalt folktomt och det kommer knappt några bilar heller. Vi tillbringade flera dagar på vägarna och det enda sällskapet var kala berg och en massa bergsfår som betade längs bergskanterna. Tystnaden var total och kylan bitande där vi släpade våra väskor, mil efter mil, utan att se en enda bil.
Frusen liftare bland blånande berg på nordvästra Island.
Till slut fick vi lift av en lastbil som var på väg mot Ísafjörður, men chauffören hade passagerare i hytten så vi fick åka med några mil, på flaket. Det är en resa jag aldrig glömmer. Resan gick över bergen, i snöfall och isande blåst. Vi försökte använda resväskorna som vindskydd och berättade roliga historier för att försöka hålla värmen, men till slut var munnarna så stela av kylan att vi inte ens kunde tala.
Vi liftade till norra Island i jakt på arbete. Vy från ett iskallt lastbilsflak. Foto: Helena Bure Wijk
Förbjuden öl
Till slut kom vi fram till en blåsig liten by med cirka 200 invånare, som heter Hnifsdalur (Knivdalen), men inte heller där fanns det några jobb. Vi träffade dock ett glatt gäng som redan arbetade inom fiskeindustrin och fick bo hos dem en tid. Det festades ganska mycket i arbetarbaracken så vi bestämde oss snart för att resa vidare. Starköl var förbjudet på Island, men festprissarna löste det hela genom att hälla starksprit i lättöl.
Hnífsdalur. Foto: Bromr
Snäll familj i Ísafjörður
Efter några tuffa dagar efter vägarna fick vi lift med en underbar familj som bodde utanför Ísafjörður. Vi var två främlingar som stod och liftade i ödemarken men de tog emot oss som gäster. Vi blev bjudna på god mat och fick bo hos familjen.
Ísafjörður är ett litet samhälle på nordvästra Island, i den region som kallas Västfjordarna. Här bor cirka 2800 personer. Familjen berättade att då, i slutet av 1980-talet, fanns bara salt och peppar som kryddor på Island. Man hade endast en tv-kanal och någon brottslighet verkade inte heller finnas. Man talade nämligen fortfarande om ett mord som hade begåtts på 1960-talet.
Ísafjörður. Foto: Aron Ingi
Torkad fisk och fårtestiklar
Jag brukar vara väldigt kräsen med maten, men hunger kan få oss att acceptera de märkligaste saker. Under min vistelse på Island levde jag mest på kaffe, torkad fisk och får i alla former, inklusive fårtestiklar. Familjen i Isafjörður bjöd på den sistnämnda rätten. Flateyri, vårt nya hem
Vi trodde att det skulle vara enkelt att hitta arbete på Island men vi anlände mitt under en regeringskris. Inom fiskeindustrin avskedades personal i tusentals och att få arbete som utlänning var inte lätt. Vi liftade vidare och kom till slut till Flateyri, en liten by, omgiven av höga berg. Flateyri, vid fjorden Önundarfjörður, var på 1800-talet ett stort valfångstcentrum, men är idag en sömnig liten by med 200 invånare. Där fick vi arbete på en fiskefabrik samt bostad i ett arbetarhus som kallades ”Uddahus”, som låg alldeles vid fjorden. När vi flyttade in i huset var fiskebåten långt ute till havs och man visste inte när den skulle återkomma. Det var bara att vänta och att försöka få dagarna att gå.
Eyrarfjall med Flateyri i förgrunden Foto: Christian Bickel Fingalo
Gillade inte svenskar
Vi blev snart medvetna om att svenskar inte hade särskilt gott rykte i Flateyri. Många svenska fiskrensare hade varit där före oss och kanske hade de festat loss för mycket på hemmagjord starköl? Hur som helst blev vi väldigt illa bemötta när vi besökte byns enda Cofféhouse. Servitrisen fräste så snart vi visade oss i dörren och det var knappt att hon ville servera kaffe till oss. Stämningen blev något bättre efter en tid, när hon insåg att vi var två skötsamma svenska fiskrensare.
Jag hittade en läskedrycksautomat i Flateyri.
Fiskfiléer och långa maskar
I ”Uddahus” bodde anställda från många länder, bland annat från Storbritannien och Sydamerika. De berättade för oss vad som väntade när fiskebåten väl anlände i hamn– ”do the fish”, innebar att man rensade fisken och skar ut filéer, men även att man drog ut de långa maskar som parasiterar på fisken, speciellt torsken, vissa tider på året. En engelsk tjej försökte visa med händerna hur långa dessa maskar kan vara och hennes armar räckte knappt till. Jag bestämde mig för att aldrig mer äta fiskpinnar.
Jag hade inte så mycket erfarenhet av att rensa fisk, förutom några abborrar jag lyckats dra upp, men det här skulle jag säkert klara av, tänkte jag. Maskarna var visserligen ett orosmoln men man kan klara av det mesta, bara man ger sig katten på det, tänkte jag. Det som oroade mig mest av allt var vädret. I Sverige var det höst men i Flateyri hade vintern redan kommit.
Uddahus låg intill fjorden och på stranden hittade vi många fisk-skelett. Foto: Helena Bure Wijk
Hem till jul
Livet i ”Uddahus” var trist och monotont. Vi spelade kort i väntan på fiskebåten. Dagarna förflöt i ett grått töcken och utanför fönstren var det ständigt grått och trist. Landskapet var trädlöst och kalt – endast berg så långt ögat nådde. Jag och min reskamrat bestämde oss för att resa hem till Sverige till julen…några månader borde vi väl klara! Det kändes skönt att ha ett mål.
Jag väntade otåligt på fiskebåten i Flateyri.
Vädret blev allt kallare och snön föll över Flateyri. Ingen fiskebåt syntes till och allt började kännas hopplöst. Vi hade bestämt att vi skulle jobba en tid och sedan resa hem till jul men plötsligt en dag sa en kille som bodde i huset: ”Ni kan glömma att åka hem till jul. Det finns inga vägar då, bara snö, snö, snö”. Jag och min väninna tittade på varandra i samförstånd, sedan sprang vi in på rummet, packade ihop våra saker i en hast och sprang efter postbilen, som var på besök just denna dag.
Vy från vårt rum i Uddahus, Flateyri. Foto: Helena Bure Wijk
Sprang efter postbilen
Postbilen var på väg att lämna byn när vi kom springande, desperat viftandes med armar och väskor för att chauffören skulle se oss och stanna. Vi fick lifta med postbilen några mil och sedan stod vi åter igen på ödsliga, isiga vägar bland blånande berg. Vi höll på att frysa ihjäl. Det som höll mitt hopp uppe var att för varje kilometer vi tog oss närmare Reykjavik, desto varmare skulle det bli (med tanke på golfströmmen).
En positiv inställning till lakan
Efter flera dagars vandring längs ödsliga vägar anlände vi till Reykjavik, frusna, trötta och hungriga. Där fick vi möjlighet att sova på ett litet hotell under två nätter. Att mötas av den ombonade värmen kändes som en dröm. När jag såg hotellsängen med de prydliga lakanen av bomullssatin, sådana där som jag brukade hänga på tork på min före detta arbetsplats, brast jag ut i gråt, av glädje. Har nog aldrig sovit så gott som jag gjorde den natten… Väl hemma i Sverige återgick jag till mitt arbete som mangelbiträde. Min inställning till de trassliga lakanen var nu betydligt mer positiv, tack vare den mödosamma Islandsresan. Jag arbetade kvar på tvätteriet en tid men valde sedan att ”sadla om” och gick en utbildning till undersköterska.
Lavindrabbad by
1995 drabbades Flateyri av en stor lavin som tog 20 människors liv och förstörde ett trettiotal hus i byn. 2020 var det dags igen när två stora laviner kom farande nedför bergssidan och sänkte 6 båtar som låg förtöjda i hamnen. Vid detta tillfälle var det endast ett hus som drabbades av lavinen och familjen som bodde där klarade sig tack och lov helskinnad.
Jag blev inte rik men fick i alla fall en lite mer positiv inställning till det mesta 🙂
Den här gamla tomten kommer från den lilla orten Bladåker i Uppland och har tillhört min morfars mamma som föddes där 1876. Vi vet inte när, eller var, den mystiske tomten tillverkades men förmodligen är den från 1800-talet.
Tomten är 13 centimeter hög och klädd i träskor, grå kortbyxor och röd luva. Han har ett illmarigt leende och bär en säck på ryggen och en käpp i ena handen. Tomtens huvud är tillverkat av en flirtkula och skorna är av trä. Kläderna är gjorda av filt. Kanske var det någon i Bladåker som tillverkade tomten, eller så köptes den av en kringresande gårdfarihandlare?
Den gamla tomten är klädd i träskor och kortbyxor. Han har en käpp i ena handen och en säck på ryggen.
Vallonsmeder vid Lövsta bruk, Uppland på 1870-talet.
Michel Poulaine, Godefroid Pousette (Poncet), Henri Vincent och Mårten Dubois hette några av de anfäder som var franska hugenotter en gång i tiden. De kom till Sverige och Uppland i början av 1600-talet, på flykt undan religionsförföljelse. Men vilka var de egentligen, hugenotterna?
Al-Andalus Al-Andalus är det arabiska namnet för de områden på den iberiska halvön, som år 711 erövrades av nordafrikanska berber, så kallade morer. Al-Andalus kom att vara under muslimskt styre fram till 1492 och omfattade större delen av dagens Spanien, Portugal samt delar av södra Frankrike. Den grupp som av romarna kallades ”morer” och som bebodde området bestod av araber, berber, konverterade, judar och kristna, så kallade ”mozaraber” (som levde under muslimskt styre). Området var en smältdegel för olika etniciteter, kulturer och religiös tro. Kristna och judar var välkomna att leva där som ”dhimmi”, mot att de betalade en särskild skatt. De olika grupperna levde sida vid sida men det var inte alltid någon dans på rosor. Många tvingades att tvångskonvertera till islam, eller fly.
Min morfar Ivar och hans bröder.
Inbördeskrig utbröt i Spanien och området, som 711 – 1492 kallades Al-Andalus, försvagades och återtogs med tiden av kristna styrkor. Granada i Spanien var det sista moriska fästet som föll i januari år 1492 då den spanske kungen Ferdinand och drottning Isabella tågade in i staden. Kungaparet inrättade 1478 den spanska inkvisitionen, som hade till uppgift att övervaka den romersk-katolska kyrkans doktrin och utrota kätteriet, som var all sådan tro som ansågs vara villoläror. Kyrkan förföljde och straffade sådana människor på de mest brutala sätt. Många brändes levande på bål, torterades till döds eller fängslades under många år. Ett annat straff var att man fick leva, men tvingades bli rorsman tills man stupade och avled. Judendom och islam var exempel på villoläror som man med alla medel ville utrota och man förföljde människor som hade dessa religiösa trosuppfattningar.
1492 utlovades religionsfrihet i Spanien, men snart tvingades invånarna att konvertera till katolicismen, eller att lämna landet. Många valde att konvertera och dessa konvertiter kallades ”morisker” av spanjorerna. Man fortsatte att klä sig som tidigare och utöva sin forna religion, vilket ledde till hårdare lagar och slutligen tvingades samtliga morisker ut ur landet år 1609.
Moriska konvertiter, Granada, 1500. Målning av Edwin Long 1829 – 1891.
Behöll sin tro i hemlighet Somliga morisker och judar valde att konvertera till kristendomen och katolicismen, som var den enda accepterade religionen. Man bytte till spanskklingande efternamn men fortsatte att utöva sin religiösa tro, i hemlighet. Sådana individer gick under benämningen ”kryptomuslimer” och ”kryptojudar”. De muslimska och judiska konvertiterna och deras ättlingar övervakades hårt av den spanska och den portugisiska inkvisitionen, så att de höll sig på den rätta, ”smala” vägen och straffen var hårda för dem som fortsatte att utöva sin forna tro.
Drevs på flykt När den iberiska halvön återerövrades fördrevs den judiska och muslimska befolkningen. Man räknar med att omkring 3 miljoner morisker fördrevs i omgångar mellan åren 1492 – 1619. Många flydde till Nordafrika och Frankrike. Cirka 200 000 judar lämnade Spanien och tog sin flykt till andra delar av Europa – Frankrike, Schweiz, Tyskland, Holland, England och Skottland. Många flydde även till Nordafrika, Amerika och Mellanöstern.
Sefardisk familj ca 1900
En politisk och religiös sammanslutning Hugenotterna var en sammanslutning av människor som hade olika bakgrund, men som delade samma tro och en historia, präglad av förföljelse. Här fanns bland annat ättlingar till sefarder och morer som hade nära kontakt med andra reformerta trosfränder från bland annat Vallonien, Nederländerna, Tyskland och brittiska öarna. Man tror att det som mest kan ha funnits omkring 2 miljoner hugenotter i Frankrike. Flera reformerta församlingar bildades där under reformationen på 1500-talet och det allra första kalvinistiska kyrkomötet hölls i Paris år 1559.
Morfar Ivar
Det franska ordet ”huguenot” förekom redan på 1520-talet som en benämning på motståndsmän inom den schweiziska konfederationen (edsförbundet) som bildades i slutet på 1200-talet i det heliga romerska riket. ”Huguenot” tros vara en fransk översättning av det tyska ordet ”Eidgenoss” som betyder ungefär ”edsvuren frände”, ”kamratskap”, ”kompanjonskap”. Andra menar att termen härstammar från ”huguon”, ett ord som användes för att beteckna personer som går omkring på gatorna om natten – de tidiga protestanterna, liksom de tidiga kristna, hade valt den tiden för sina religiösa sammankomster.” (Smiles, 1867)
Hugenottfamilj i England
De människor som kallades hugenotter var reformerta kristna (kalvinister) som flydde undan religionsförföljelser men benämningen ”huguenot” var ursprungligen en politisk, inte en religiös term. ”Huguenot” var en federation, en slags motståndsrörelse som bestod av kristna, judar och muslimer, som hade en gemensam fiende – den katolska kyrkan.
Berber tillhör Nordafrikas ursprungsbefolkning och kallar sig själva ”imazighen” – ”fria män”. Bild: Wikipedia
Religionskrig Åren 1562 – 1598 utkämpades mellan hugenotter och katoliker åtta religionskrig. Hugenotterna sågs av katolska kyrkan som ett hot och man utsattes för svåra förföljelser som kulminerade i blodbadet under Bartolomeinatten (Massacre de la Saint-Barthélemy) år 1572 då tusentals hugenotter mördades.
Den skotske författaren Samuel Smiles har beskrivit det fruktansvärda som utspelades i Paris: ”Beskjutning hördes nu i varje kvarter i Paris. Man bröt sig in i hugenotternas hus, som länge varit markerade och män, kvinnor och barn höggs ihjäl med sablar, eller sköts till döds. Det var meningslöst att försöka fly. De som försökte fly, slaktades på gatorna. I tre dagar fortsatte massakern. Högar av döda kroppar blockerade dörröppningarna: stympade kroppar låg i varje gränd och passage; och tusentals kastades i floden Seine. Till slut, på den fjärde dagen, när mördarnas raseri hade mättats och de flesta hugenotter var döda, föll en dödstystnad över Paris gator. Dessa fruktansvärda händelser i huvudstaden följdes nästan omedelbart av liknande dåd över hela Frankrike. Cirka 1800 personer dödades i Lyon, och invånarna på Phone nedanför staden blev förskräckta när de såg alla döda kroppar som flöt nedför floden. Sexhundra dödades i Eouen: och många fler i Dieppe och Havre. Antalet dödade under massakern i hela Frankrike har uppskattats till 70–100 000”. (Smiles, 1867)
Efter Bartolomeusnatten 1572 lyckades hundratusentals hugenotter fly och kom på så vis till Nordamerika, Nederländerna, Schweiz, Tyskland, England, Sydafrika, Danmark och Sverige och många andra länder. Omkring 2000 hugenotter utvandrade till Skandinavien, främst till Danmark. Ett hundratal kom till Sverige där deras yrkeskunskaper var efterfrågade.
”Protestanternas flykt från Nederländerna fortsatte i många år. Alla som var starka nog att fly flydde; endast de svaga, de hjälplösa blev kvar. Flyktingarna vände Flandern ryggen och vände sig mot Holland, Tyskland och England; och flydde dit med sina fruar och barn, och de varor de kunde bära med sig, för att söka sig nya hem. Flera hundratusentals av dess bästa hantverkare – skräddare, färgare, vävare, garvare, knivsmeder och järnarbetare av alla de slag – lämnade Flandern och tog med sig sin skicklighet, sin intelligens och sin frihetsanda till de länder dit de hade anlänt. Majoriteten sökte sig till Holland och kämpade sedan tappert mot Spanien för dess oberoende existens.” (Smiles, 1867)
”Bristen på religiös tolerans ledde till att reformerta församlingsmedlemmar flyttade från spanska Nederländerna och Liège. Målet var i de flesta fall Holland och där kom det att på en del ställen finnas franskspråkiga vallonförsamlingar vid sidan av de holländska reformerta församlingarna. Här hade alltså konfessionen betydelse för valet av bostadsort. Valet dikterades inte endast av ekonomiska skäl.” (Hållander, 1999)
Morfar Ivar
Kastades ut ”Ediktet i Nantes” år 1598 gav hugenotterna vissa fristäder och en viss religionsfrihet, men under kung Ludvig XIV inleddes en ny våg av förföljelser mot hugenotterna. Den 22 oktober 1685 registrerade parlamentet i Paris ett kungligt påbud som helt upphävde ediktet i Nantes. I det nya ediktet förbjöd de reformerta helt att fira gudstjänst. Deras kyrkor skulle förstöras och de förbjöds även att hålla religiösa sammankomster i sina hem. De reformerta predikanterna landsförvisades, men övriga förbjöds att lämna landet och man spärrade gränserna med militär.
En historia präglad av förföljelse De franska hugenotterna var ingen etnisk grupp, utan en sammanslutning av människor som delade samma tro och en historia, präglad av förföljelse. Man hade nära kontakt med andra reformerta trosfränder från bland annat Vallonien, Nederländerna, Tyskland och brittiska öarna. Många hugenotter var ursprungligen morer och sefardiska judar som flytt från den iberiska halvön under inkvisitionen. I denna grupp fanns många skickliga hantverkare, sjöfarare, entreprenörer, affärsmän och även adelsmän. För dem blev Jean Calvin och hans rörelse en välsignelse eftersom kalvinismen uppmuntrade världslig framgång genom arbete.
Hugenotterna hade rykte om sig att vara flitiga och företagsamma. Många var verksamma inom textilindustrin och tillverkade finare tyger som taft, siden och sammet. Morerna hade en lång tradition inom vävnad och textilframställning. Man ägnade sig även åt framställning och export av papper, järn, läder, järn- och stål.
Professor Elisabeth Caldwell Hirschman har studerat Skottlands judiska historia och menar att de judar som kom dit från Iberiska öarna under 1400- och 1500-talen (och senare) bar med sig ett rikt förråd av vad sociologer kallar ”kulturellt kapital”. De hade värdefulla kunskaper och färdigheter som var stora tillgångar för de länder där de bosatte sig, särskilt expertis inom medicinska, metallurgiska, gruv, sjöfart-, läderbearbetnings-, glastillverknings- och handelsområden. (Hirschman & Yates, 2015)
Många framgångsrika företag har genom tiderna etablerats av hugenotternas ättlingar, bland andra Peugeot och General Motors.
Ett hundratal franska hugenotter kom till Sverige under 1600-talets början, bland andra mina anfäder med släktnamnen Dubois, Pousette, Vincent och Poulain. De kallades ”fransoser” på bruken, men varifrån kom de från början? Var de fransoser eller kanske ättlingar till morer och sefardiska judar? Finns spåren efter vallonerna/hugenotterna kvar i vårt DNA efter hundratals år?
Morfar Ivar, 90 år.
Källor: ”History of the conquest of Spain by the Arab-Moors”, Coppeè, H. (1892), ”El proceso de expulsión de los moriscos de España (1609-1614)”, Lomas Cortés, M. (2011), ”Visions of Deliverance: Moriscos and the Politics of Prophecy in the Early Modern Mediterranean”, Green-Mercado. M, 2020, ”The Moriscos in France after the Expulsion: Notes for the History of a Minority”, El Alaoui. Y, (2020), Online Etymology Dictionary, ”When Scotland Was Jewish: DNA Evidence, Archeology, Analysis of Migrations, and Public and Family Records Show Twelfth Century Semitic Roots”, Hirschman & Yates (2015), ”The Huguenots: Their Settlements, Churches and Industries in England and Ireland”, Smiles, S. (1867), ”Vägen in i sockenkyrkan – De uppländska vallonernas religiösa assimilation 1636–1693”, Hållander. T. (1999)
Min pappa, Björn, är en fantastisk person. Han är varm, humoristisk och allmänbildad och är dessutom en väldigt duktig skribent och tecknare. I bloggen ”Med sjösäck och penna” berättar han om uppväxten i Härjedalen, livet till sjöss och hur det var att bli ”landkrabba” och journalist i slutet på 1960-talet.
”Med sjösäck och penna” är en härlig och läsvärd blogg som passar perfekt för lediga sommardagar i hängmattan. Jag berättar mer om pappa och bloggen i videon här nedan 😊
När min mamma gick bort i januari så var hennes sista önskan att jag skulle ordna en konstutställning med hennes alster och jag lovade henne att jag skulle greja det. Sedan dess har jag försökt, men då jag själv inte är bevandrad inom den konstnärliga världen så är det inte lätt.
Idag kom jag på att jag kanske kan ha en liten konstutställning med mammas alster här i min blogg, så länge ❤
Sommaren är här och nu försöker jag skynda mig att njuta utan att för den skull stressa ihjäl mig. Korta svenska somrar är inte att leka med, om man som jag, tillhör den lite mer nervösa personlighetstypen.
Jag har sprungit omkring som ett torrt skinn mest hela dagen och luktat på blommorna, doppat tårna, ätit glass och försökt att insupa alla somriga intryck, för nu dröjer det inte alls länge innan det är dags att baka saffranskringlor igen medan flingorna faller utanför fönstret…
Nehej, nu måste jag sluta upp med att stressa och gå allt i förväg!
Jag ska njuta av livet här och nu. Jag har gått en kurs i stresshantering och har förstått vikten av att leva här och nu.
Sommaren är här och jag ska inte ha bråttom, trots att jag har livserfarenhet och är väl medveten om att redan nu är vi på väg med stormsteg mot adventsmys, granbarr och girlanger. Nu gäller det att tänka positivt och skynda sig att få lite färg på de här gråvita benen innan snöflingorna…
Nu var jag där igen…
Sommaren är här nu. Ja det är den!
Visserligen är det snart höst men det ska jag inte alls bry mig om just nu. Jag ska bara njuta av mitt nya och mycket mer avspända liv. Jag ska skynda mig som bara den att njuta av den här härliga – visserligen korta, men underbara sommaren som bara flyger förbi och innan man vet ordet av står man där i höstrusket och ångrar sig att man inte njöt ordentligt av de sköna sommardagarna som…
När man har gjort ett DNA-test och resultatet äntligen har kommit kan det kännas lite förvirrande. Det är nämligen sida upp och sida ned med DNA-matchningar – nu levande släktingar – som man delar DNA med, av varierande mängd. De olika siffrorna anger på vilket avstånd man är släkt med personerna. DNA-sekvensers längd mäts i centimorgan (cM) och de DNA-matcher som man är närmast släkt med, har de högsta siffrorna.
Om jag tar mitt eget DNA-resultat som exempel kan jag se att föräldrar och barn delar cirka 3384 cM, halvsyskon/mor farföräldrar/barnbarn/moster/morbror/faster/farbror cirka 1693 cM, föräldrars kusiner cirka 422 cM (1th-2th cousin), mor/farföräldrars syskons barnbarn cirka 100–110 cM (2th – 4th cousin).
Teckning: Helena Bure Wijk
De närmaste DNA-matcherna, de personer som man delar de längsta DNA-sekvenserna med, är ofta relativt lätta att klura ut släktskapet till, men när det kommer till kusiner, ”halvkusiner”, sysslingar, pysslingar och bryllingar blir det genast lite knepigare.
Tack och lov finns det bra och kostnadsfria verktyg som kan hjälpa till att beräkna släktskapet. När man skriver in de siffror (centimorgan) som är angivna vid DNA-matchens namn, i kalkylatorn, så ges förslag på släktskap. Här nedan är länkar till några av de kostnadsfria verktygen som beräknar släktskap:
Huggormar har kanske inte så mycket med släktforskning att göra, men en vacker vårdag i maj var det faktiskt en liten sprallig orm som höll på att sätta stopp för den här tantens brinnande intresse för släktforskning…och min släktlinje.
Vill passa på att varna för ormar nu efter den kalla våren och ge några små tips samt berätta hur man absolut inte ska göra om man råkar bli biten av en huggorm.
Glad fiskare 🙂
En solig varm dag
Det var en solig vårdag i början på maj i början på 90-talet. Våren var ovanligt kall det året, precis som nu. Jag arbetade på ortopedkliniken, på Västerås sjukhus och hade lyckats få några lediga dagar. Nu såg jag fram emot att fiska, sola och bada. Tillsammans med några vänner styrde jag därför kosan mot klipporna vid Ängsö, några mil utanför Västerås. Solen gassade och det var en underbar försommardag. Från bilparkeringen på Ängsö får man promenera ett par kilometer på en slingrande vacker stig, genom ett skogsparti, ned till klipporna.
Även huggormar älskar sol
När våren har varit kall är det inte bara människor som längtar efter att få slappna av i solen. Även huggormarna och deras små ”youngsters”, som kallas ”äspingar”, älskar sol och värme. Och precis som vi människor blir de loja och avslappnade när de solar. När huggormarna har lämnat sitt vinteride i mars – april så tillbringar de någon månad i solen, för att få upp kroppsvärmen, innan de påbörjar sin fortplantning. Denna tid infaller när huggormshanen är cirka 3–4 år medan honorna är 4–6 år gamla när de blir könsmogna.
Huggorm. Foto: Jesper Ahlin
Ormen bet mig i lilltån
Mina vänner packade upp sina saker vid klipporna och såg fram emot en härlig dag i solen. Själv bestämde jag mig för att gå i väg och fiska på en stenhäll i närheten. Det var 23 grader varmt, så jag beslutade mig för att fiska i bikini. Jag satte på mig mina ”flip-flop-sandaler” för säkerhets skull. Tänkte att det kanske kunde finnas kottar på skogsstigen…
Jag hade bara hunnit gå några meter på stigen när jag kände ett sting av smärta i foten. När jag tittade ner såg jag ett öppet ormgap med två tänder…den hade just bitit i min lilltå! Ormen slingrade därefter iväg genom snåren, snabb som blixten. På min lilltå fanns två märken efter ormens tänder där det rann blod. Jag befann mig i något slags chocktillstånd någon sekund…stirrade på min tå. Ja, det var sant. Ormen hade bitit mig. Jag måste till sjukhus.
Injicerar gift för att döda och för att ”lösa upp” bytet
Äspingars gift anses vara mer giftigt än den vuxne ormens, men hur farligt giftet är handlar mest om hur stor dos gift som utdelas vid bettet, som beror på hur lång tid det har förflutit sedan ormen bet senast. Ormen som bet mig i foten var en vuxen orm. Huggormen injicerar sitt gift i bytet med ett snabbt hugg för att döda, men även för att snabbt smälta maten. Giftet orsakar blödningar och vävnadsskador i bytet vilket löser upp ”musen” eller vad det nu kan vara som är bytet, inom något dygn.
Foto: Cornelius Poppe/TT
Hamnade på hjärtintensiven
Jag ropade på mina vänner att jag hade blivit ormbiten och måste till sjukhus, snabbt. Ingen trodde mig, så jag började springa mot bilparkeringen för att ta mig till någon slags ”säkerhet”. Jag hade en otäck smak av metall i munnen och för varje steg jag tog svullnade benet upp. När jag till slut kom fram till parkeringsplatsen var benet fem gånger så tjockt som vanligt, helt blått och det värkte. Stora blodkärl hade gått sönder från låret och ned längs med benet. Det såg väldigt skrämmande ut. Ormgiftet hade gått upp längs benet och lymfkörtlarna hade försökt att stoppa giftets framfart upp mot hjärtat…
Om man blir ormbiten ska man aldrig springa! På 1177 finns bra råd om man blivit huggormsbiten.
Väl framme vid sjukhusets akutmottagning kunde jag inte gå och hamnade på hjärtintensiven där jag fick tillbringa flera dygn. Sjukhuset hade slut på ormserum så man gav mig istället höga doser kortison. Jag hade blivit biten i lilltån och det var tur det, sa läkaren. Annars hade jag blivit tvungen att amputera. När man blir huggormsbiten så får man ödem i den bitna kroppsdelen och uppåt. Att bli biten i en tå gör att ödem uppstår i benet, men om man exempelvis plockar hallon och blir biten i en hand så kan det vara väldigt farligt då svullnaden kan spridas till hjärnan.
Jag tillfrisknade men kunde inte gå på flera månader. Det första jag fick göra när jag blev utskriven från sjukhuset var att låna en rullstol från ortopeden, där jag jobbade. Rullade omkring mest hela sommaren och kände mig tacksam över livet. Jag har inga bestående men, men ett minne från ormen har jag kvar – en grop där muskeln på mitt ben förut fanns. Huggormars gift är väldigt starka saker och giftet är främst ett matspjälkningsenzym med syfte att ”lösa upp” bytet.
Ormens gift frätte bort en bit av muskeln i benet.
Råd om någon blivit ormbiten
Ring 112 direkt!
Lägg personen ned så att han/hon vilar
Lämna bettet helt ifred
Håll den bitna kroppsdelen stilla och i högläge
Ta av åtsittande saker som skor, ringar och klocka
Ge allergimediciner om du har (betapred, antihistamin, adrenalinspruta)
Råd för att inte bli ormbiten
Bär alltid stövlar i skog och mark!
”Stampa” i marken där du går fram, då flyr ormarna (om de inte är omtöcknade av solen)
Var väldigt försiktig när du plockar bär i buskar och snår.
Obs! Alla svenska ormar är fridlysta och får absolut inte dödas, skadas eller fångas. Om man hittar en huggorm på egen tomtmark så har man rätt att flytta den till annan plats.
Sommarkoloni för barn är en uppfinning från Schweiz, med anor från 1800-talet. Den ursprungliga tanken var att förbättra folkhälsan genom att ge fattiga barn från städerna möjlighet att andas den friska luften på landet och samtidigt lära sig att göra nytta. Barnkolonierna var på så sätt skolor i fysisk och psykisk fostran. Jag tillbringade tre av barndomens somrar på ”kollo” och jag måste erkänna att jag avskydde det.
I Sverige organiserades den första barnkolonin år 1883. Det var Tyska skolan i Stockholm som stod bakom initiativet att erbjuda ett 20-tal undernärda barn som led av tuberkulos en stärkande sommarvistelse på landet. Två år senare bildades Föreningen för Stockholms skollovskolonier. ”Sommarkollo” blev väldigt populärt i vårt land och hade sina glansdagar under 1930- och 1950-talen. Den ursprungliga tanken med ”kollo” var att de fattiga stadsbarnens uppfostran skulle förbättras genom punktlighet, renlighet och artighet. Därtill skulle barnen erbjudas lek och stärkande aktiviteter på fasta tider så att de ”få njuta av landtlifvets behag och nöjen, medan deras eljest sannolika öde blivit att i stadens kvalm se feriedagarna gå förbi utan att lämna något stänk av rosors färg på deras bleka kinder.”
”Edakoloniens barn utan hemlängtan i sommarparadis”. Foto: Upplandsmuseet
Ett härdande friluftsliv under övervakning
Barnkolonier med en huvudbyggnad samt sovsalar i enplansbyggnad var alltid placerade i lantliga miljöer nära skog och hav/sjö. Den ensliga naturen i kombination med utomhusvistelse ansågs vara speciellt stärkande, enligt tanken om ”en sund själ i en frisk kropp”. Barnen sov i separata pojk- och flicksalar och sängarna var placerade på ett avstånd som skulle förhindra smittspridning mellan barnen vid eventuell epidemi. På kolonin rådde stränga regler och långt in i tiden var det exempelvis förbjudet för barnen att ringa telefonsamtal hem till familjen.
Att barackerna var byggda som enplansbyggnader handlade om att man ville underlätta arbete och övervakning, enligt Statens fattigvårds- och barnavårdsinspektion. De fattiga barnen som vistades på ”kollo” genomgick noggranna läkarundersökningar före och under kolonivistelsen där man hade stort fokus på barnens vikt. Även den personliga hygienen iakttogs noga och om morgnarna avsattes särskild tid för tvättning i separata utrymmen där toalett och handfat fanns. I kolonins gryningstid hörde avlusning med sabadillättika till själva ferievistelsen, liksom att pojkarnas hår snaggades, men denna tradition kom tack och lov att försvinna med tiden. Jag tillbringade min barndoms somrar åren 1973, 1974 och 1975 på barnkoloni och jag måste erkänna att jag avskydde det.
”Under vistelsen vid kolonierna erhålla barnen icke blott god omvårdnad i förening med en genomförd och noga övervakad kroppshygien; de komma även i åtnjutande av sund och närande föda, regelbunden vila och ett friskt härdande friluftsliv med bad i sol och vatten. Under förutsättning av ett rätt handhavande av verksamheten torde kolonierna därför icke utan skäl kunna betecknas som verkliga skolor i fysisk och psykisk fostran.” (Statens fattigvårds- och barnavårdsinspektion)
Barnkoloni i Sandika, Harg, Uppland Foto: Skötsner-Edhlund
Åt alla sorger, säg adjö!
Min första erfarenhet av ”kollo” var när jag var 6 år och min mamma sa att jag skulle få en jätterolig sommar tillsammans med nya vänner. Det lät väldigt trevligt och jag kände mig ganska förväntansfull när hon skjutsade mig till bussen på sin cykel. Hon vinkade glatt när jag klev på bussen, men hade glömt berätta att jag skulle resa 10 mil och inte komma hem förrän flera veckor senare. När bussen började rulla var jag panikslagen. Någonting hade blivit väldigt fel! Bussen var fylld av glada barn som påstod att vi skulle resa till Västeråsgården som låg i Dalarna, cirka 10 mil hemifrån. Jag förstod ingenting och började gråta.
Under den långa resan stirrade jag förtvivlat ut genom bussens bakruta, i ett barnsligt hopp om att kunna memorera vägen. Jag hade nämligen beslutat mig för att gå hela vägen hem när bussen stannade.
Jag som sexåring
Västeråsgården i Söderbärke, Dalarna, ligger på en udde vid sjön Svetens strand och har varit koloni sedan 1954. Från början var tanken att Sveta gård skulle bli barnkoloni, men planerna ändrades. När jag som 6-åring klev av bussen vid de gula tegelbyggnaderna som ligger placerade mitt ute i tomma intet i Bergslagen, kunde jag inte begripa varför de andra barnen verkade vara så glada. De rusade nämligen ut från bussen och sprang jublande fram till en gammal rostig flaggstång där de alla stämde upp i en fånig sång, under ledning av koloniledaren: ”Här vi leva flott och här vi trivas så gott, ingen annanstans på jorden finns så fin koloni som här i Söderbärke! Här har vi glittrande sjö, åt alla sorger säg adjö!”
I mitten av 70-talet hade man tack och lov slutat att avlusa barnen med sabadillättika men många av de gamla strikta reglerna levde fortfarande kvar. Jag fick exempelvis inte ringa till mina föräldrar. Istället fick jag veta att efter en och en halv vecka skulle alla kolonibarnen få fotvandra till en kiosk som låg en mil därifrån och då kunde vi få köpa vykort och frimärken, så att vi kunde skicka hälsningar hem till familjen.
Dagarna på ”kollo” var evighetslånga och började i gryningen då man vaknade av doften av ruttnande frukt. Varje kolonibarn hade ett varsitt nattduksbord vid sängen, där vi förvarade våra bananer, päron och äpplen, som vi hade fått med oss hemifrån. Efter en tid började en tung doft av övermogna frukter att lägra sovsalen.
När vi vaknat skulle vi bädda sängen och tvätta oss i ett iskallt rum i en separat byggnad. För att komma dit där toaletten också låg måste man gå runt huset på utsidan och nedför en cementerad trappa. Jag var mörkrädd och fick förstoppning redan under den första veckan.
Stirrade på granar och sjöng kolonivisan
Efter frukosten stod ”aktiviteter” på schemat. För de lite mer företagsamma barnen var det säkert jättekul – man spelade fotboll, paddlade kanot och aktiverade sig på alla möjliga sätt. För oss blyga barn fanns inte så mycket mer att göra än att sitta och stirra på de stora granarna som vajade i den eviga snålblåsten där i skogsbrynet. Det var så många barn och så få vuxna på kolonin. Jag kände mig bortkommen, frusen och vilsen hela tiden. Jag minns att jag på min födelsedag lade mig i sängen och väntade på att någon skulle upptäcka att jag inte fanns med i gruppen – i ett desperat hopp om att jag kanske inte var så obetydlig och anonym som jag kände mig, men hela dagen gick och ingen saknade mig. När klockan blev fem på eftermiddagen insåg jag att det var lika bra att gå upp och gå ut till de andra barnen.
Klockan två varje eftermiddag samlades alla barn och koloniledare vid flaggstången, drack saft och sjöng kolonisången om och om igen: ”…När vi till Aros återvända igen vår längtan hit tillbaka står. Vi tackar för i år och hoppas min vän får komma åter nästa år! Ty här vi leeeva flott och här vi triiivas så gott. Ingen annanstans på jorden finns så fin koloni som är i Söderbääärke…”
Jag har nog aldrig frusit så mycket som under mina somrar i Söderbärke. Det var kallt hela tiden men alla barn skulle ta stärkande dopp både morgon och kväll i den svinkalla sjön Sveten. Om kvällarna kom en sträng sköterska och inspekterade våra fötter för att se om vi hade fotvårtor. Jag minns den ettriga doften av medlet hon penslade på vårtorna, som hängde kvar, långt efter att hon gått.
Blev kontrollmänniska efter kollo
Någonting positivt måste det väl ändå ha funnits med sommarkollo i på 70-talet? Jag har verkligen letat i minnet men kan tyvärr inte komma på en enda positiv händelse. Syftet med ”kollo” var ju att de fattiga stadsbarnens uppfostran skulle förbättras genom punktlighet, renlighet och artighet och det genomsyrade hela verksamheten. Ingen såg oss som individer och det spelade ingen roll att jag redan hade fått en god uppfostran, för i sammanhanget där jag befann mig, var jag bara en av många mindre bemedlade barn.
Jag blev individualist och dessutom kontrollmänniska tack vare åren på ”kollo”. När jag var 10 år var det meningen att jag skulle tillbringa sommaren i ett så kallat feriehem hos en familj, men den gången hade jag stenkoll på vart bussen åkte och hur jag skulle ta mig hem, så jag rymde och promenerade hem efter en vecka. Frihet och att känna att jag själv har kontroll blev oerhört viktigt för mig efter somrarna på ”kollo”.
Jag, 10 år. Foto: Björn Wijk
Obs! Min mening med det här blogginlägget är absolut inte att svartmåla barnkoloni och andra fina sociala insatser som görs för barn i vårt samhälle. För många barn kan ”kollo” säkert vara otroligt viktigt och ger barnen en fin möjlighet att få utvecklas och knyta sociala kontakter i en trygg, sund miljö. Jag är övertygad om att ”kollo” anno 1973 och ”kollo” 2023 inte har några likheter. 😊
Källor: Riksarkivet, KVS Museet Vejbystrand och mina egna erfarenheter.
I 34 års tid har jag sökt med ljus och lykta efter min morfars okände far. Nu är sökandet äntligen över. Det visade sig att den ”okände” var en gift ladugårdskarl som hette Alfred och svaret låg, under alla år, i en kartong med släktforskningsanteckningar.
Inte lätt att vara en ”oäkting”
Min morfar Ivar föddes 1901 som oäkta son till Charlotta Bure (Svensson) som arbetade som mjölkerska på Norrgarns gård i Bladåker, Uppland. Det var inte lätt att vara barn till en ogift mor förr i tiden och morfar lärde sig tidigt att använda knytnävarna när barnen retade honom i skolan. Han grubblade mycket över sin okände far, men lyckades aldrig få några konkreta svar. Han hade hört ryktas att hans pappa hette Düring och kom från Belgien, men han lyckades aldrig riktigt få ihop det där och hans mamma var inte särskilt pratsam.
Morfars mamma Charlotta syns på bakre raden, näst längst till vänster.
När morfar fick frågor om sina föräldrar i militärtjänsten, uppgav han att pappan var en jordbruksarbetare som hette Karl Svensson. När han föddes bytte hans mamma plötsligt namn och lade bort sitt födelsenamn, Bure, för att istället kalla sig Svensson. Ingen förstod varför…eller varför hon valde just Svensson, men för den unge Ivar verkade det logiskt att hon hade bytt namn på grund av att hon var trolovad med hans okände far.
”Fader: Karl Svensson, jordbruksarbetare, död”
I samma veva passade han även på att berätta för officeraren att han själv hette Sven Ulrik Ivar Svensson. Man strök ganska omgående över namnet ”Sven” i de militära rullorna, eftersom det inte var sant. Inte heller de andra uppgifterna stämde, skulle det visa sig…
Morfar Ivar
Sökandet efter Düring
Ivar var en väldigt sträng man och hans barn vågade aldrig ställa några frågor om släkten. På ålderns höst blev morfar en ganska trevlig och skämtsam filur, så en dag, 1990, tog min mamma och jag mod till oss och frågade om han visste något om sin pappa. Morfar svarade direkt ”Min mamma hette Bure och min pappa hette Düring. Han kom från Belgien”. När jag frågade om hans föräldrar levde tillsammans svarade han att pappan bodde hos familjen ”ibland”. Enligt morfar var föräldrarna trolovade.
Flera rykten florerade sedan länge bland Ivars söner, mina morbröder. Någon påstod att den okände fadern var murare. En annan sa att han var byggmästare i Uppsala. Någon sa att han arbetat som trädgårdsmästare och enligt någon annan var han befallningsman vid något slott i Uppland… Alla var överens om att den okände fadern hette Düring eller Düringer, för det hade Ivar sagt.
Morfar Ivar
Mamma och jag började släktforska och vi trodde att vi snart skulle hitta den belgiske mannen med det ovanliga namnet. Det borde ju inte ha funnits så många Düring/Düringer i Uppland vid den tiden, tänkte vi. Men vi hittade ingen person med det namnet som hade haft någon anknytning till Bladåker i kyrkböckerna. Morfar gick bort året därpå och det fanns inte längre möjlighet att ställa fler frågor om hans släkt.
Reste runt och ställde frågor
Vi bestämde oss för att resa runt i Bladåker och prata med de människor som hade bott där länge. Om gåtans svar fanns någonstans, så var det där i bygden! Morfars mamma bodde hela livet i samma stuga där på Norrgarns ägor och hon födde sex barn utan att gifta sig. Någon borde minnas denna kvinna och ha mycket att berätta om henne, tänkte vi.
Charlotta
Vi blev ganska snopna när vi mötte en massiv tystnad. Ingen sade sig veta något om Charlotta och ”Düring”. Någon sa att man brukade se Charlotta när hon tvättade kläder i en närliggande damm. Någon annan sa att man såg henne gå till och från ladugården varje dag, alltid klädd i höghalsad klänning. Ingen visste något om fadern till hennes barn. Ingen hade sett någon karl hälsa på hos henne. Det kändes konstigt. I en sådan liten bygd borde det ha tisslats och tasslats en hel del, men vi möttes av en mur av tystnad.
Charlotta
Rev upp gamla sår
På mindre orter kan rykten ställa till med så mycket, som människor tvingas leva med länge, länge. Tiden kan vara en välsignelse, när åren går och gamla svåra minnen får täckas av helande glömska.
I början av 1990-talet var jag så övertygad om att morfars okände far var en utsocknes karl som hette Düring, som inte ens hade bott i Bladåker (han fanns inte i församlingsböckerna). Hos mig fanns inte någon misstanke om att barnafadern faktiskt kunde ha varit en gift man från Bladåkers socken. Och att jag nu, med alla mina ivriga frågor, klampade in i det lilla samhället och rev upp gamla sår hos hans ättlingar.
”Jag vet vem det är”
Mamma fick några år senare kontakt med en kvinna som sa att hon visste vem pappan till Charlottas barn var. Kvinnan var väldigt upprörd och även arg. Efter samtalet var även min mamma alldeles uppriven och kände sig ledsen. Det var inte vår mening att skapa osämja och upprörda känslor. Mamma försökte sammanfatta samtalet hon nyss haft: ”Hon sa att hon vet att det är någon i Trädgårdstorp, där Charlotta arbetade, som är pappa till barnen…hon sa att hon tror att det var hennes morfar”.
Mamma GunBritt
Jag tyckte att det var ledsamt att det hade blivit så upprörda känslor. I en så liten bygd hade det säkert tisslats och tasslats en hel del och det var så tråkigt att denna kvinnas morfar hade blivit misstänkt – något som hade påverkat hela hans familj och även hans ättlingar.
Jag gjorde ett litet släktträd över damens mors släkt och det fanns ingen manlig person i hennes grenar som hade någon anknytning till morfars mammas familj. De bodde inte ens i samma socken. Jag kände mig så lättad. Jag ringde till henne och berättade vad jag hittat och passade även på att berätta vad morfar hade sagt till oss om sin far. Samtalet blev väldigt fint och även hon kände sig säkert lättad över att slippa fler frågor från oss.
Charlottas stuga i Bladåker
Som att jaga efter en hägring
Åren gick och jag började till slut inse att sökandet efter Düring var som att jaga en hägring, men jag gav aldrig riktigt upp sökandet efter honom. Den belgiske mannen var möjligen en fantasi hos en ung pojke som förtvivlat ville lära känna sin far? Eller så var han far till morfars mamma (som också föddes med anteckningen ”fader okänd”?)
När jag genom släktforskningen beställde morfars militära handlingar och där upptäckte att Ivar som 20-åring hade uppgivit att pappan hette Karl Svensson, satte jag genast igång att söka efter en man med det namnet. Jag sökte i Upplands alla kyrkböcker men fick till slut ge upp.
DNA-test
Morfars mamma fick sex barn men förblev ogift. Hennes första barn, Elin Maria föddes 1896. Sedan kom min morfar 1901 och ytterligare en dotter, Lilly 1904. Nästa barn, Agnes, föddes 1912, samt två söner som föddes 1914 och 1916. Det var således ett ”hopp” på hela åtta år. Det var nog ingen i släkten som trodde att det var samme far till alla barnen, men i början av 2000-talet gjorde vi jämförande DNA-test mellan Charlottas äldste sons son och den yngstes och det visade sig att de båda, till 99,9 % har samme farfar.
Morfar Ivar föddes 1901 i Bladåker, Uppland
2016 gjorde min mamma, hennes bror, deras kusin och jag DNA-test (Family Finder) i hopp om att hitta den okände fadern. Så många år hade förflutit sedan vi började släktforska men karlen lyste fortfarande med sin frånvaro. Kanske skulle vi kunna hitta honom genom DNA?
Genom åren har jag suttit och ”knåpat” ihop släktträd för alla DNA-matcher som tillhör okända grenar på morfars sida. Det har varit svårt eftersom det är två fäder som är okända där – morfars far och hans mammas far, men till slut började jag ana ett mönster. Någon av dessa okända fäder var ättling till en skomakare i Bladåker som hette Anders Eklöf. Jag har skrivit om det i ett tidigare inlägg, ”Alla vägar bär till Anders” som du hittar här.
Fem DNA-matchningar är ättlingar till skomakaren Anders.
Jag visste inte om skomakaren Eklöf tillhörde morfars mammas fars släkt eller morfars fars släkt och inte heller vem av skomakarens alla söner jag skulle koncentrera mig på. Jag forskade framåt i tiden på dem alla, men hittade ingenting som gav något svar. Det kunde i princip vara vem som helst. Jag sneglade lite extra på en av skomakaren ättlingar som föddes 1862 och som arbetade som ladugårdskarl på Norrgarns gård, där även min morfars mamma arbetade. Denna man, som hette Alfred, skulle kunna vara, antingen min morfars far, eller en bror till Charlotta, tänkte jag.
Svaret har funnit här under alla år
I går satt jag och bläddrade på måfå bland mammas släktforskningsanteckningar. Det är flera kartonger med forskning och hundratals lösa blad med anteckningar. Min blick föll på en kluddig anteckning från 90-talet och dagen då mamma pratade i telefon med den upprörda damen från Bladåker, hon som sa att hon visste vem barnafadern var. På lappen har mamma skrivit ”Farfar: Alfred Pettersson”.
Jag blev konfunderad. Jag minns ju att mamma sa att damen trodde att det var hennes morfar som var far till Charlottas far och jag forskade på hennes mammas släktgrenar men hittade ingenting gemensamt. När jag igår sökte i kyrkböckerna på damens fars sida så såg jag att hon är sondotter till Alfred, som arbetade i ladugården tillsammans med morfars mamma Charlotta. Hon hade således helt rätt i sina farhågor. Jag hade forskat på fel sida av hennes släkt!
Träffades i ladugården
Alfred Pettersson föddes 1862 och var en av sönerna till skomakaren Petter Eklöf som bodde i Lågbol, Bladåker. Alfred gifte sig 1885 med Inga Lovisa Matsdotter som var dotter till torparen i Trädgårdstorp, Bladåker. Inga Lovisa, hennes make och deras två söner flyttade till Norrgarn, Bladåker 1894. Min morfars mamma arbetade då som piga i Trädgårdstorp men när hon föddes sitt första barn, Elin Maria 1896, fick hon sluta sin tjänst. Hon fick istället arbeta i ladugården på Norrgarn som mjölkerska, ett arbete hon kom att ha under hela sitt liv. Alfred blev snart anställd som ladugårdskarl på Norrgarn.
Alfred och hans hustru fick fem barn tillsammans. Det sista gemensamma barnet föddes 1897, året efter att Charlotta fått sin oäkta dotter. Det måste ha känts fruktansvärt för Inga Lovisa att veta att maken ”vänstrade” med mjölkerskan, som dessutom bodde granne med hennes familj.
Torpet i Bladåker
När Inga Lovisas bror, Gustaf Vilhelm Matsson, blev soldat och fjärdingsman på Norrgarn kom han och hans familj att bo i samma hus som Charlotta och barnen (ett soldattorp med två bostäder) där de alla bodde in på 1950-talet. Som soldat ärvde Gustaf Vilhelm soldatnamnet efter Charlottas morfar, soldat Jan Petter Bure. Jag har undrat varför Charlotta plötsligt valde att kalla sig Svensson, men även den gåtan har nog fått sitt svar nu. Familjen Matsson ville markera avstånd till henne, så hon blev tvungen att byta namn. Val som kommit att prägla många människor
Jag är naturligtvis glad att äntligen veta vem min morfars pappa var, men det känns samtidigt ledsamt att de val två (?) människor gjorde en gång i tiden har kommit att påverka flera familjer, i generationer.
Den sociala kontrollen var stor förr i tiden, särskilt på landsbygden och om man gjorde något fel så drabbade det hela familjen hårt. För barnens del måste det ha varit förfärligt att bo grannar och inte förstå varför de vuxna tittade snett på varandra.
Jag har väldigt svårt att tro att morfars mamma skulle välja detta öde. Hon hade ett eget hem, som hon fått efter sina morföräldrar och hon hade ett arbete. Hon var plikttrogen och skötte sitt arbete. Förmodligen blev hon utnyttjad av den gifte ”guben” där i ladugården och det var hon och hennes barn som sedan fick bära skammen.
Tack vare att jag nu äntligen har funnit morfars far, har jag nu lyckats hitta kopplingen till många mystiska DNA-matcher som jag grubblat över genom åren, bland annat ättlingar till den glade dragonen Carl Nässel f. 1806 i Gottröra, Uppland. Nässel, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg, visade sig vara en bror till morfars fars fars mor 🙂 (Uppdatering 2 juni 2024)
Ballonguppstigning 1783. Bild: Claude-Louis Desrais – Bibliothèque nationale de France
Den första bemannade färden i en varmluftsballong gjordes 1783 i Paris, Frankrike. 200 år senare blev det dags för mig att ta en liten flygtur och den här gången skedde uppstigningen i metropolen Hallstahammar i Västmanland.
Det är tack och lov väldigt sällan som det sker olyckor med luftballonger. Men med min vanliga otur så inträffade det förstås ett missöde, just den där dagen. Min höjdrädsla blev än värre efter incidenten och på senare tid har jag faktiskt börjat fundera på att hoppa…
Det hände inte så mycket i Hallsta
Jag var 16 år och jobbade som reporter på länstidningen VLT:s lokalredaktion i Hallstahammar. Det hände inte så mycket på den lilla sömniga orten, på den tiden. Jag skrev mest om bortsprungna hundar och om diverse pensionärsträffar. När vi fick besök av den välrenommerade ballongklubben i Göteborg, så fick jag en fin möjlighet att skriva om någonting helt annat, för en gångs skull. Dessutom skulle jag få möjligheten att se Hallstahammar från ovan.
Höjdrädd
Jag är extremt höjdrädd och det var jag även på den tiden, men jag hade tydligen även lite ungdomligt mod och nyfikenhet, eftersom jag anmälde mig frivilligt för uppdraget att skriva ett reportage om ballongfärden.
Luftballongen var en enorm skapelse, tillverkad av specialbehandlad nylon. Det var väldigt blåsigt den dagen och man hade stora svårigheter att få ballongen att stanna kvar på marken, tills det var dags för uppstigning. Det var på darrande ben jag närmade mig ballongen och gjorde mig redo att kliva in i korgen.
En hisnande färd över Hallstahammar 1983.
Jag var nästan på vippen att tacka nej till ballongfärden när några journalister från andra tidningar kom springande och påstod att de också hade blivit lovade en flygtur. Då endast två personer rymdes i ballongen – ”piloten” och en resenär- blev jag nästan tvungen att slåss för att få åka med. I stundens hetta glömde jag helt bort min höjdrädsla. Allt förlöpte väl till slut och ballong-piloten, Lasse, lovade de andra reportrarna att de skulle få flyga dagen därpå, då man skulle göra flera uppstigningar…
Jag hade legat sömnlös flera nätter inför ballongfärden. Teckning: Helena Bure Wijk
Landade med en duns
Allt förlöpte väl till en början och vi flög iväg. Förutom det susande ljudet av gasolkranen när ballongen fylldes med varmluft då och då, var färden alldeles ljudlös…och magisk. Ballongen gled fram över åkrar och ängar och jag kände mig smått euforisk. Så larvig jag hade varit som grubblat mig sömnlös över det här! Att färdas, högt över marken i en ljudlös luftballong var ju helt underbart. Inte alls hemskt, eller det minsta farligt. Jag hade kunnat stanna där uppe hur länge som helst, men snart blev det dags att landa.
Eldslågor
Marken närmade sig med rasande fart och jag ropade till piloten att han måste dra i nödbromsen (om det nu fanns någon sådan), men han svarade skrattande ”Att landa är inte farligare än att hoppa från köksbordet!”. Vi landade med en duns på en stubbåker och jag började genast krypa ur korgen för att ta mig i säkerhet.
Plötsligt hördes det oväntade ljudet från gasolkranen och stora eldslågor slog upp när den liggande ballongen på nytt fylldes med varmluft och flög iväg, med rasande fart. En vajer hade fastnat i gasolkranen. Jag hade nästan krupit ur korgen, men slungades tillbaka och vi släpades efter den brinnande ballongen en bra stund. När piloten hade lyckats stänga av gasolkranen och ballongen äntligen stannade upp satt vi utmattade på den stubbiga åkern och pustade ut. Av den tjusiga ballongen återstod nu endast förkolnade tygrester.
Ballongpiloten suckade och sa ”Det är nog bäst att du inte skriver om det här i artikeln”. Jag tittade på honom och nickade men kunde inte låta bli att bli full i skratt. Situationen kändes så dråplig. Av hans tjusiga mustasch återstod nu endast några krokiga, svedda strån. Själv hade jag blivit av med luggen i eldsvådan, men vi hade i alla fall klarat livhanken.
Funderar på att hoppa
Jag har inte flugit luftballong sedan 1983. Min höjdskräck är sedan dess av det lite svårare slaget och jag får svindel, yrsel och myrkrypningar bara av att åka rulltrappa. När min dotter var liten klarade jag inte ens av att promenera upp till leoparderna i Orsa Rovdjurspark på grund av svindel. Jag blev sittande nedanför berget och missade det mesta i den där djurparken. Men men på senare tid har jag blivit lite nyfiken på konceptet att hoppa bungyjump från luftballong.
Från mitt fönster i Västerås ser jag nämligen då och då stora luftballonger sväva omkring här över Mälaren och en stund senare är det någon som hoppar, handlöst, från korgens kant för att sedan hänga där och sväva i luften en stund. En lång stege släpps sedan ned och personen klättrar tillbaka upp till korgen. Allt verkar väldigt läskigt och hisnande, men kul.
Foto: BUNGY STHLM/Visit Västmanland
Kanske är det dags att jag äntligen utmanar min rädsla för höjder och beställer en tur med ballongen och gör ett bungyjump-hopp från 250–600 meter? Med BUNGY STHLM kan man göra världens högsta bungy jump från en friflygande ballong och de verkar ju hålla till här, strax utanför mitt fönster. Om något skulle gå snett den här gången också, så kan jag förhoppningsvis simma hem. 😊
Häxhysterin gick som en löpeld över norra Sverige sedan 11-årige Gertrud Svensdotter pekat ut häxor i Lillhärdal år 1668. Sju år senare hade galenskapen kommit till Ångermanland. Det här är berättelsen om vad som hände under häxprocessen i Torsåker, Ångermanland åren 1674 – 1675.
I Bennebols masugn, som ligger i de djupa skogarna strax utanför Knutby i Uppland, tillverkades tackjärn mellan åren 1683 och 1884. När verksamheten blomstrade som mest tillverkade man årligen cirka 400 ton tackjärn i bruket. Bruket var ett litet miniatyrsamhälle där några hundra personer levde. Längs Bruksgatan fanns arbetarbostäder, ladugårdar, skolhus, smedja och stall. De flesta familjer stannade och arbetade i bruket i generation efter generation.
Vallonerna i Bennebols masugn
Under slutet av 1500- och första delen av 1600-talet kom några tusen vallonsmeder till Sverige för att arbeta. Det var deras speciella teknik att framställa smidesjärn som gjorde dem så efterfrågade. Vallonerna kom från sydöstra Belgien och norra Frankrike på initiativ av arrendatorn Welam de Besche och hertig Karl. De svenska bruken var vid den tiden i stort behov av skicklig arbetskraft och kunde erbjuda bra löner. Den tidiga valloninvandringen skedde främst till bruken i Östergötland och Värmland men under 1600-talets första del inflyttade många vallonfamiljer även till de uppländska bruken, som på den tiden arrenderades av köpmannen Louis de Geer. Vid Bennebols masugn var de flesta bruksarbetare svenska men där fanns även några vallonfamiljer.
Masmästaren Per Persson f.1717 var gift med Margareta Gottfridsdotter Dubois f.1721 i Almunge. Paret fick tillsammans sex barn – Margareta, Per, Anders, Johan, Maria och Gottfrid. Ättlingarna kom att kalla sig Bladlund och Åkerlind, namn som har sitt ursprung i ortsnamnet Bladåker. Jag härstammar från sonen Johan Bladlund som föddes 1755 i Bennebols masugn.
Familjen Åkerlind i Bennebols masugn
Masmästaren Per Persson och Margareta Dubois dotter Maria Bladlund f. 1758 i Bennebols masugn gifte sig med Hans Jansson från Burvik i Knutby. Tillsammans fick de sex barn – Anders, Hans, Jan, Greta Maja, Petrus och Brita Kristina. Genom Petrus Hansson f.1792 i Bennebols masugn uppkom släktnamnet Åkerlind.
Familjen Åkerlind levde i Bennebols masugn i generation efter generation i flera hundra år. Per Johan Åkerlind som föddes där år 1869 var ättling till masmästaren Per Persson som var verksam där under 1700-talet. Per Johan var gift med Augusta Emilia Schedin f.1870 i Edsbro, Stockholms län. Tillsammans med de sex barnen bodde de på västra gaveln i den vita arbetarlängan Karl Karls. Tillsammans med familjen bodde även Per Johans mamma Anna Maria Norström f.1835 i Knutby. Från baronen i Harg erhöll Anna Maria en gratial som bestod av fri bostad, fri ved samt en liten summa som skulle räcka till livets nödtorft. På bilden här ovan är hela familjen Åkerlind i Bennebol. I den främre raden sitter Anna Maria, dottern Margit och Per Johan. På den mellersta raden står f.v. döttrarna Sigrid, Astrid och Edit. I Bakre raden f.v. står sönerna Johan Helmer och Per Georg Åkerlind som är fäder till kusinerna May-Lise och Bertil Åkerlind.
Tack vare släktforskningen har jag fått den stora glädjen att lära känna två ättlingar till Per Johan Åkerlind, Bertil och May-Lise Åkerlind som är kusiner. – Jag är barnbarn till Per Johan Åkerlind genom sonen Johan Helmer, berättar May-Lis Åkerlind som är en duktig och hängiven släktforskare. May-Lise har genom åren sammanställt sin släktforskning hundratals år tillbaka och hon använder sig av släktforskningsprogrammet Disgen2019 för att dokumentera släkten: -Det är så roligt att den yngre generationen fortsätter med släktforskning. Jag har släktforskat för mina fyra barnbarn, så att de vet varifrån de härstammar. De får en varsin utskrift när de fyller 20 år, som de kan ha när de blir äldre, som ett minne av mig och deras släkt, säger May-Lise Åkerlind.
Även May-Lises kusin, Bertil Åkerlind, som är sonson till Per Johan Åkerlund och Augusta Emilias son Per Georg Åkerlind är en hängiven släktforskare med mycket kunskap. Bertil berättar att det endast var ett 15-tal personer som var fast anställda vid Bennebols bruk – masmästare, hyttdräng, uppsättare, bokare, malmdraghare och slaggskjutare. Därtill fanns många dagsverkskarlar som hyrdes in per dag när de behövdes.
Anna Maria Åkerlind f. Norström tillsammans med fyra av barnbarnen i Bennebols masugn. Fotot har tidigare publicerats av journalisten Inger Ärlemalm som har berättat om familjerna som arbetade och levde i bruket.
Livet i masugnen
Under vinterhalvåret hämtades järnmalmen från Dannemora gruva och fördes till masugnen på slädar. Under sommartid forslades materialet med häst och båt till Harg, där det sedan hämtades till masugnen. -För bönderna i Alunda, som skötte malmtransporterna blev det ett välkommet bidrag till hushållskassan. Koltransporterna till Bennebols masugn sköttes av kolbönderna i trakten, berättar Bertil Åkerlind och beskriver vidare hur arbetet gick till:
-Under de perioder då man smälte tackjärn – Det kallades att blåsa masugnen-arbetade man i skift, en vecka i taget. Masugnsarbetarna övernattade i en stuga alldeles intill masugnen som kallades ”labbe”. Efter en vecka bytte man besättning och de som gick av skiftet badades rena från topp till tå och befriades från allt sot och annat, berättar Bertil Åkerlind.
En speciell fiskemetod
Vallonerna behöll ofta språk och traditioner långt in i tiden. Vid somliga bruk hade man egna skolor med undervisning på franska och man samlades ibland för hemliga gudstjänster. Vallonerna, som ofta var kalvinister, bekände sig till den reformerta tron som det var förbjudet att utöva i Sverige på den tiden.
En speciell fiskemetod kan vara en tradition som vallonerna förde med sig och som levde kvar länge vid Bennebols masugn. Man fiskade med en metod där man använde en stör som kallades ”fork”, för att skjuta ut fiskenäten och för att mana fiskarna så att de hamnade i näten. I fiskenäten fanns en strut som var gjord av näver, där man stack in forken. Bertil minns hur farfar Per Johan Åkerlind ofta gav sig ut på Norrsjön med sin fork för att fiska. -Intressant i sammanhanget är att ”fourche” är det franska ordet för grep/gaffel, avslutar han.
Bertil och May-Lise Åkerlinds farfar Per Johan fiskar med fork i Norrsjön.
Källor: Bertil Åkerlind, May-Lise Åkerlind, Inger Ärlemalm och egen forskning
Det var hoppet om en bättre framtid som gjorde att miljoner människor valde att emigrera till Amerika på 1800-talet. Från Sverige emigrerade 1,3 miljoner människor och cirka 800 000 norrmän valde att styra kosan till det ”förlovade landet” åren 1820 – 1920.
På Riksarkivet hittar du digitaliserade arkiv och databaser som gör det möjligt att följa personer som har emigrerat. Du kommer till sidan genom att klicka här.
Riksarkivet har en sökbar databas med passagerarlistor (Göteborgs poliskammare) som du hittar här.
Här finns Riksarkivets Utvandrarelistor (poliskammaren i Malmö)
Norsk familj vid det nya huset, på prärien i North Dakota, USA. Foto: A. Milton
Solør i Hedmark, Norge är ett vidsträckt område som omfattar Elverum, Kongsvinger, finnskogen samt svenska gränsen i öst. Om du liksom jag har anor i Solør så finns en bra lista över emigranter som Våler historielag har sammanställt. I listan ”Utvandring fra Våler i Solør till Amerika m.m i perioden 1867 – 1905” hittar du här.
Emigranter från Oslo åren 1867 – 1930 kan du söka i norska Digitalarkivet.
Passagerarlistor och mycket annat material om emigranter från Norge hittar du på websidan Norway-Heritage.
Många fler sökbara arkiv, passagerarlistor och annat material finns tillgängligt hos Arkiv digital, Ancestry och My Heritage men där krävs betalabonnemang.
Min farmors mamma Dora Emerentia föddes 1888 i en liten by i Ångermanland. Hon växte upp i Hjärtnäs, Torsåker och flyttade i vuxen ålder till Sveg, Härjedalen. 1915 köpte hon där ett café med ”rum för resande”. Tillsammans med sin make, Oscar, drev hon senare en begravningsbyrå med blomsteraffär, glasmästeri och snickeri på Härjedalsgatan i Sveg.
Som släktforskare blir man så glad när man hittar gamla, ofta repiga, foton på släktingar och att hitta gamla rispiga ljudinspelningar är som att hitta en liten skatt! Dora föddes för 136 år sedan och det är så roligt att få höra hennes röst och dialekt.
Den här inspelningen, där farmors mamma talar med sin dotterson om ”väder och vind”, gjordes 1968 när hon var 80 år.
Vintern har varit evighetslång och våren ovanligt kylslagen. Vi befinner oss nu mitt emellan vårdagjämning och sommarsolstånd och värmen sägs vara på väg. Nu är det hög tid att fira! 😊
Valborgsfirandet och dess eld har urgamla rötter. Natten mellan den 30 april och 1 maj har länge ansetts vara magisk, fruktbar och även lite farlig. I Finland och Sverige har vi firat denna högtid, såsom vi känner den idag, sedan medeltiden. Sankta Walpurgi (Valborg) blev helgonförklarad i Tyskland den 1 maj, varför firandet sker i anslutning just till det datumet, men vårfesten med dess eldar har förkristna anor.
Valborg är, liksom lucianatten en övergång till något nytt och förr ansåg man att det var viktigt att vara lite extra försiktig just vid sådana ”passager”. Det var nämligen då som allehanda övernaturliga väsen var som mest aktiva. När djuren lämnade ladugården för att gå ut på sommarbete kunde de passera mellan stora valborgsmässoeldar, för att få lite extra beskydd. Eldarna tändes på berg och kullar. För att skrämma troll och andra illasinnade väsen på flykten var det viktigt att man förde oväsen på olika sätt.
I kyrkans ögon var de gamla hedniska vårfesterna ”häxsabbater”, där de trollkunniga red på kvastar till gamla offerplatser under valborgsnatten. Under natten, som kom att kallas Walpurgisnacht, troddes häxorna festa loss tillsammans med djävulen på höga berg och kullar.
Foto: Helena Bure Wijk
Även de gamla kelterna firade denna fruktbarhetsfest genom att tända stora eldar till guden Bels (Belenus) ära. Eldarna ansågs även skydda boskapen som skulle ut på sommarbete mot sjukdom, häxkonster och allehanda demoner, precis som man trodde här hemma. Eldfesten Beltane, som markerar övergången till sommaren, firas traditionsenligt 1 maj varje år, bland annat på Calton Hill i Edinburg, Skottland.
Den senaste veckan har jag provat DNA-företaget Living DNA´s kostnadsfria tjänster. När jag började känna mig lite mer hemmastadd på sidan, beslutade jag mig för att köpa en uppgradering för 25 pund för att få veta lite mer om min genetiska härkomst. Det visade sig att jag har 17 % av mina rötter i den brittiska myllan, närmare bestämt på Irland, i södra Yorkshire och engelska östangeln.
Så värst många DNA-matcher har jag dock inte fått då företaget är relativt nytt och inte har lika många personer i sin databas som exempelvis Ancestry och My Heritage. Men de ”DNA-kusiner” som har dykt upp är intressanta och finns inte med på de släktforskningssidor där jag tidigare har laddat upp mitt DNA.
Nu börjar jag fundera på om jag kanske, kanske ska köpa en uppgradering som berättar lite mer om eventuella neandertalare i familjen 😊
Möjligen en släkting.
DNA-tester och uppgraderingar i olika prisklasser DNA-företaget Living DNA grundades av David Nicholson och Hannah Morden och är stationerat i Storbritannien. Företaget erbjuder DNA-tester i olika prisklasser, bland annat ett autosomalt DNA-test som kostar 70 pund (cirka 850 kronor), samt detaljerat hälsotest för cirka 1253 kronor (105 pund).
När man väl har gjort ett test och skapat ett personligt konto på sidan (eller laddat upp DNA-rådata från annat företag) så kan man köpa olika uppdateringar för varierande summor – bland annat kan man få veta mer om sin härkomst för 25 pund (cirka 300 kronor), eventuella vikingarötter, neandertal- och/eller denisovanrötter för cirka 350 kronor (25 – 30 pund). Med en uppgradering kan man även få veta om man har forntida rötter i Egypten, Grekland eller romarriket för 30 pund (cirka 360 kronor). Vill man veta mer om sin hälsa så kan man även köpa en uppgradering inom detta område för 15 pund (cirka 182 kronor).
Observera att samtliga uppdateringar köps separat, så vill man fördjupa sig ordentligt i sina rötter så kan det bli en dyr historia. Man kan ladda upp och administrera DNA för flera personer på samma konto, men eventuella uppdateringar gäller bara för vald person.
Ladda upp DNA kostnadsfritt från andra företag Om man har gjort ett DNA-test på ett annat företag så kan man kostnadsfritt ladda upp rådatan till Living DNA och ta del av det basala utbudet. Bland annat får man veta ungefär varifrån i världen man härstammar (men man får inte veta specifika regioner) och man får ta del av DNA-matchningar som presenteras i en lista med namn. En bra ”grej” är kalkylatorn som beräknar släktskapet.
Living DNA accepterar uppladdning av rådata från Ancestry, My Heritage, Family Tree DNA (Family Finder), 23AndMe, Illumina, Gene by Gene och National Geographic (Geno 2.0).
Beräkning av släktskap med DNA-match på Living DNA.
Liten databas Living DNA är ett relativt nytt företag med cirka 300 000 personer i sin databas. Att jämföras med Ancestry som idag har 18 miljoner personer i sin. Living DNA kör sina ”matching pipelines” en gång per vecka så det kan dröja lite innan några DNA-släktingar dyker upp. Efter att ha varit medlem i en vecka har jag nu 234 DNA-matcher på sidan. På Ancestry, My Heritage och Family Tree DNA har jag tusentals…
Då antalet personer är relativt få så skulle jag personligen inte välja att göra ett första (och kanske enda DNA-test) på My Living DNA, men det kan vara ett väldigt bra komplement om man vill fördjupa sig i sina rötter, eller om man som jag söker med ljus & lykta efter okända fäder i släkten. Det är toppen att man kan ladda upp rådata från andra DNA-företag och använda Living DNA´s lite mer basala tjänster helt gratis.
Sedan jag laddade upp mitt DNA på sidan har jag fått nya och spännande DNA-matcher som inte har dykt upp på de andra släktforskningssidorna. Om man väljer att betala för en uppgradering (25 pund) så får man en detaljerad karta och ingående information om sin härkomst (recent DNA). Man får då även se var i världen man är sammankopplad med sina DNA-matcher.
Bra om man har rötter i Afrika och Storbritannien Om man har förfäder- och mödrar i Afrika eller Storbritannien så kan Living DNA vara ett bra val. Under fliken ”Recent DNA” kan man få väldigt specifik information om härkomst i just dessa regioner.
Från att ha haft cirka 2 % genetiska rötter i Storbritannien och Irland hos andra släktforskningsföretag, har jag på Living DNA plötsligt 17,2 % i dessa områden! Det verkar nästan som om de rötter jag på andra DNA-sidor har haft i området kring dagens Ukraina teleporterades till Storbritannien på något mystiskt sätt. Det är förmodligen de gamla vikingarna i släkten som ”spökar”…
Mina rötter enligt Living DNA.
Bra komplement när man söker sina rötter Om man ska göra ett första (och kanske enda) DNA-test så kan jag inte riktigt rekommendera Living DNA i dagsläget, beroende på att man har en relativt liten databas. Men den kommer säkerligen att växa sig större med tiden. Som komplement kan jag dock varmt rekommendera tjänsten och det är jättebra att man enkelt kan ladda upp DNA-resultat till Living DNA, om man redan har gjort ett DNA-test någon annanstans.
För personer med rötter i Afrika eller Storbritannien kan det vara väldigt värdefullt. Jag fick exempelvis veta att jag har rötter i södra Yorkshire och engelska östangeln. Det hade jag inte en aning om. Living DNA är även toppen om man specifikt vill veta mer om sin hälsa, gamla vikingar, romare eller neandertalare i släkten.
En gammal viking i släkten 🙂
Efter att ha provat My Living DNA den senaste veckan så börjar jag känna mig alltmer hemmastadd på sidan, som är trevlig och relativt lättnavigerad. Jag har fått nya, spännande DNA-matcher och DNA-släktingar kan man ju aldrig få för många av. Nu börjar jag fundera på om jag kanske, kanske ska köpa den där uppgraderingen som berättar lite mer om eventuella neandertalare i familjen…
Ladda upp DNA på Living DNA
Innan du kan ladda upp ditt DNA (din rådatafil) på Living DNA så måste du först hämta den och ladda ned den från det företag där du har gjort DNA-test. Living DNA accepterar uppladdning av rådata från Ancestry, My Heritage, Family Tree DNA (Family Finder), 23AndMe, Illumina, Gene by Gene och National Geographic (Geno 2.0).
Så här gör du för att hämta DNA-filen från Ancestry, My Heritage och Family Tree DNA:
Hämta rådata från Ancestry: Logga in på ditt konto. Gå till fliken ”DNA”, välj sedan ”DNA-inställningar och scrolla ned en bit på sidan och klicka på ”Ladda ned DNA-data”.
Hämta din rådatafil från Family Tree DNA: Logga in på ditt konto och välj sedan ”Results & Tools” överst på sidan. När du håller muspekaren där, dyker fliken ”Autosomal DNA” och en lista upp. Klicka på ”Downoad Rawdata”. En ny sida öppnas, där du, längst ned på sidan väljer ”Build 37 Concatenated Raw Data”.
Hämta från My Heritage: Logga in på ditt konto. Rör muspekaren över rubriken ”DNA” överst på sidan. Välj ”Hantera DNA-kit” och klicka sedan på de tre prickarna på höger sida (vid DNA-kitet) och välj ”ladda ned DNA”. Obs! Detta är My Heritages instruktioner för att hämta rådatafilen, men det fungerar inte här hos mig. Jag får inte upp något alternativ där jag kan välja att ladda ned DNA. Om du lyckas ladda ned din rådatafil från MH, berätta gärna hur du gjorde.
Filen med rådata kan sedan sparas på din dator eller hämtas från ”hämtade filer” när den ska laddas upp.
Skapa ett konto på My Living DNA. Det är helt kostnadsfritt. Det är även gratis att ladda upp ditt egen och andras DNA (om du administrerar flera DNA-kit), på sidan. Ladda sedan upp din rådatafil där.
Björnjakt i Västmanland på 1700-talet. Bild: Bärgslagsbladet 1899
Idag finns ingen permanent björnstam i Västmanland och vi har ingen björnjakt i länet. Annat var det på 1700-talet då stora jaktlag samlades i skogarna för varg- och björnfångst. Under sommarhalvåret hölls så kallade ”storjakter” till ”the kongligas förnöjelse” och det har berättats att kung Fredrik I dödade ”sex björnar, tolf älgar, tre vargar och tre lodjur” vid ett jakttillfälle. Metoderna som användes för att fånga de arma djuren är, tack och lov, inte tillåtna i dag.
Björnjakt i Västmanlands skogar på 1700-talet
År 1750 skrev Anders Hillerström en avhandling om den varg- och björnjakt som bedrevs i Västmanland och tack vare hans texter vi få en liten inblick i hur jakten gick till. Anders Hillerström var son till lantjägaren Hans Hillerström. Lantjägaren var anställd som tjänsteman av staten, för vård av kronans skogar och Anders hade förmodligen tillbringat en stor del av sin uppväxt i skogarna, tillsammans med sin far.
I sin avhandling berättar Hillerström att det var noggranna förberedelser inför jakterna, speciellt inför de så kallade ”storjakterna” som hölls under sommarhalvåret. Planeringen inleddes redan året innan jakten gick av stapeln genom att man märkte ut platsen. ”Jaktplatsen utmärktes med bleckande och kvistande på träden rundt om och stora gator upphöggos tvärst öfver platsen”.
Foto: Helena Bure Wijk
Jakt till ”the kongligas förnöjelse”
Även kungligheter reste till Västmanland för att jaga i skogarna och storjakten under sommarhalvåret hölls delvis till ”the kongligas förnöjelse”. År 1737 deltog exempelvis kung Fredrik I vid en sådan jakt. Det har berättats att han på egen hand dödade sex björnar, tolv älgar, tre vargar och tre lodjur.
Djuren omringades
Inför jakten kallade länsmännen in de män som skulle ingå i drevet och man tillbringade flera dygn i skogen. Djuren omringades med hjälp av stockeldar som skrämde dem från att ta sig ut ur ”ringen” som bildats. Ibland hände det att de vilda och skrämda djuren lyckades smita och anföll jägarna: ”Drefvet inrättades i form av en kägla, bred uti bakskallet och smal vid försåtet. Då ringen sedermera sammandrogs och djuren skrämdes, hände det ej sällan, att de bröto sig ut genom drefvet, änskönt att folket gick man vid man. Då var det fara å färde och många voro de, som därvid fingo sätta livet till”.
Kung Fredrik I. Målning av Georg Eberhard Schröder
Hemska jaktmetoder
Metoderna som användes för att fånga de arma djuren skulle, tack och lov, inte vara tillåtna i dag. En metod var att spetsa björnar med spjut som var fästa vid en så kallad gillerstång av järn. När björnen råkade vidröra anordningen blev den spetsad av spjutet. ”Lurbössa” var en annan populär jaktmetod i Västmanland. Anders Hillerström och förklarar hur det gick till: ”Ett par skarpt laddade bössor uppsattes å stolpar och trycket sattes genom genom mässingstrådar i förbindelse med kvarlefvorna af något rivet djur, som man var viss om att björnen skulle uppsöka”. När björnen närmade sig och försökte ta en tugga av maten, avlossades gevären.
Foto: Gary Kramer
Gjorde sitt bästa för att utrota ”gråben”
Vargen var inte populär på 1700-talet och Hillerström berättar att man gjorde sitt bästa för att utrota ”gråben”. Bönderna i Västmanland kunde exempelvis bege sig till platser där man visste att varg uppehöll sig. Med sig hade man en stackars gris i en säck, som nöps och plågades för att grisens skrik skulle locka fram vargarna, som ”därvid hälsades med en hagelsvärm ur muskedundret”. I Västmanland var det även populärt att använda giller och gropar, dit vargarna lurades med hjälp av levande djur. Anders Hillerström berättar att man kunde använda hundar som lockbete vid jakt: ”Till bete användes ofta små hundar som gärna skällde, då de sålunda utsattes, eller också ankor, hvarvid även rävar ofta gingo i gropen”.
Källor: Anders Hillerstöm 1750, Artikel i Bärgslagsbladet 1899-12-22, Svenska dagstidningar
Statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona på 1930-talet. Foto från boken Svenska folket genom tiderna av E. Wrangel
Att inte ha en ordnad försörjning var länge ett brott som man straffades för i Sverige. Lagen infördes på 1500-talet men genom den moderniserade ”lösdriverilagen” som infördes 1885, skulle man inte längre straffas utan i stället dömas till tvångsarbete, som ansågs vara en rehabiliterande insats.
Lösdrivare kallades de personer som saknade fast arbete eller bostad och som sågs ”stryka omkring” på allmän plats. Ofta reste dessa människor från ort till ort och försörjde sig genom tillfälliga arbeten. Samhället såg med oblida ögon på de som levde ett kringflackande liv och som vägrade att inordna sig under rådande normer. En person som ”sysslolös stryker omkring från ort till annan” eller ”undviker att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt, att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning och sedlighet”, kallades lösdrivare och kunde, efter varning, dömas till tvångsarbete, mellan en månad upp till tre år.
Landskrona fästning var en tvångsarbetsanstalt för kvinnor fram till 1940. Bild: L.G foto
Tvångsarbetsanstalter fanns på flera orter – i Norrköping, Karlskrona, Färingsö (Ekerö) och i Landskrona. Till anstalten på fästningen i Svartsjö, Färingsö, kom manliga tvångsarbetare som där främst arbetade med sysslor som var knutna till jordbruk. Kvinnorna sändes till Landskrona citadell (Landskrona slott). Fram till 1940 användes fästningen som tvångsarbetsanstalt för kvinnor. Kvinnorna, som ofta hade dömts till tvångsarbete för prostitution, arbetade här främst med sömnad och odling av medicinalväxter.
Människoöden som berör
Lösdrivarprotokoll upprättades när man hade förhört personer som var misstänkta för lösdriveri. På Riksarkivet finns många handlingar som berör lösdriveri där man kan få ta del av många intressanta och sorgliga berättelser.
Du kommer till protokollen genom att ”klicka” här I sökresultaten väljer du den person som du vill läsa mer om genom att klicka på namnet (blå länktext) och sedan den gröna rutan där det står ”bild”, så öppnas de handskrivna dokumenten som berättar mer om personen.
Völvan var i forna tider en stark kvinna som åtnjöt en stor frihet som ”frilansande” spåkvinna (sejdkvinna). Völvans kännetecken var hennes stav – den hon utförde sejd med. Hon kallades till gårdar och byar när någon behövde hjälp, utförde sitt uppdrag och reste sedan vidare.
Kristnandet av Norden var en process som pågick under flera hundra år. När allt var ”klart” hade den förkristna tron och dess forna seder förpassats till skuggorna och blivit demoniserade.
Har länge velat göra en liten ”föreläsningsserie” med kortare videofilmer som handlar om 1600-talets häxprocesser. På grund av ryggproblem har jag tyvärr inte lyckats göra så många, men här nedan är i alla fall tre små filmer. Fler kommer snart 🙂
Sverige och Finland har en lång gemensam historia. Redan i förkristen tid skedde in- och utflyttning till respektive länder och vi hade stort utbyte genom handel bland annat. Strax utanför Västerås, i Tuna har man hittat kvinnogravar med båtar från 300-talet som är tillverkade med en teknik som på den tiden endast fanns i Finland och nordvästra Ryssland.
Tunakvinnans båt är tillverkad med en teknik som på den tiden endast användes i Finland och Ryssland. Foto: Helena Bure Wijk för Västerås Tidning
Under medeltiden hade Stockholm, i likhet med de flesta europeiska huvudstäder ett stort födelseunderskott på grund av hög dödlighet och man tog tacksamt emot de tusentals finska arbetskraftinvandrare som kom att arbeta inom många olika yrkesområden i staden. Många bosatte sig även i Uppland, Södermanland, Närke, Västmanland och i Bergslagen där man kom att arbeta inom gruvnäringen, som lantarbetare och torpare.
Kulturella skillnader
Från östfinska Savolax kom de människor som behärskade den speciella odlingsmetod som kallades svedjebruk (huuhta) och man bosatte sig bland annat i Medelpad, Dalarna, Värmland, Gästrikland, Ångermanland och Hälsingland, hitlockade av några års skattefrihet. I slutet av 1500-talet tillhörde Finland vårt land, så egentligen tillhörde skogsfinnarna vårt eget folk, trots att det fanns många olikheter. Den statliga svenska migrationspolitiken under 1600-talet handlade i mångt och mycket om att stimulera inflyttning från utlandet, reglera omflyttning inom riket samt att minimera utflyttning från Sverige. Myndigheterna ville gärna kontrollera och stimulera inflyttning till vissa områden och de östfinska nybyggarna erbjöds flera års skattefrihet när de upptog obebyggd mark i snårskogarna.
Trälar under penningen av Eero Järnefelt
Finnar – från sydvästra Finland, Bottenhavskusterna och östra Sverige – och svenskar hade för det mesta inte några större anpassningsproblem men för de grupper som inflyttade från östra Finland blev det lite svårare. Skogsfinnarna som idkade svedjebruk härrörde från ett klansamhälle och språkliga olikheter, de långa avstånden till samhälle och kyrka och kulturella och även religiösa skillnader bidrog till att assimilering in i det samhället dröjde.
Somliga östfinnar flydde hemlandet för att slippa knekttjänst. Dessa personer saknade egna torp och sökte sig gärna till de landsmän som kommit hit före dem. Det fanns många som föredrog att leva fritt ”på skogarna”, vilket, enligt forskaren Rickard Gothe, ”var enklare och bekvämare än att arbeta upp åker och äng”. För att ”stävja de lösa elementens framfart på skogarna, mot dem som flyttia och omfärda” antog regeringen ett särskilt plakat år 1636. Från och med nu fick man böta 40 mark för varje lösfinne som man hyste i sitt hem. Målet var att samtliga skulle avlägsnas från landet och transporteras tillbaka till Finland.
Kesäyön Kuu – Sommarnattens måne. Målning av Eero Järnefelt år 1889.
Många män
Skogsfinnarna var arbetsamma och många blev bofasta. Utöver svedjandet ägnade man sig åt jakt och fiske, men till de bofasta finnarna sökte sig ibland mer rörliga ”lösfinnar”som inte hade egna torp och som tycktes trivas med ett mer rörligt och kringflackande liv i frihet. Somliga drog sig inte heller för att begå brott. Till Värmland kom ett stort antal finnar utan egna torp i början av 1600-talet och allmogen klagade att ”de finnar som här kring och med oss bo och sittia utöva all skalck- och bofvestycken, i det de till sig taga och hysa en hop landstrykare som komma från Norge, Hälsingland, Gästrikland, Österdalarna och Bergslagen”.
Svedjebruk krävde stora skogsarealer och en stor arbetsstyrka så, trots att det enligt lag var förbjudet att hysa ”lösfinnar” så betalade många bönder ändå hellre böter än att göra sig av med den nödvändiga arbetskraften. Det blev ett stort mansöverskott på vissa orter och sexuella brott som mökränkningar ökade.
Med heder i fokus
För människorna som levde på skogen var tillvaron skör och osäker. Det handlade om att försöka skydda och behålla liv, hälsa och lycka i en tuff tillvaro. Att kränka någon genom att överträda personens tomtgräns och egendom kunde i vissa fall få väldigt ödesdigra konsekvenser. Det fick stackars ”Sacke” erfara en dag när hans renar råkade norpa några grässtrån på Pål finnes mark.
Bild: Wikipedia
Min anfader Pål finne i Västertorp, Ytterlännäs uppges ha varit både stridslysten och trollkunnig. Han låg bland annat i ständiga bråk med Västansjöfinnen, och de båda trollkunniga männen ”stämde björn” på varandra. Det har berättats att Pål retade sig på en samisk familj som bodde i närheten av Västertorp. Han ansåg nämligen att ”Lapp-Sackes” renar förstörde hans starrhässjor och dödade några av Sackes renar som hämnd. När Sacke upptäckte de döda renarna i skogen och konfronterade Pål, uppstod en tvist männen emellan och Pål dödade Sacke. Anhöriga sökte länge efter den dödes kropp men kunde inte finna den och Pål gick fri från efterräkningar. Sackes skelett återfanns först långt senare, i en dalgång mellan två berg och platsen där kroppen hittades fick namnet ”Lauranko möke” – benrangelsbacken.
Foto: Helena Bure Wijk
Richard Gothe, som under sin livstid bedrev forskning om skogsfinnarna, ansåg att det skogsfinska folklivet var präglat av råhet, hårdhet och stor primitivitet. Östfinnarna var ett naturfolk, vana att bo i enslighet på stora ödesskogar. ”Folk som bosätter sig så, har naturligtvis svårare att följa med i den kulturella utvecklingen”. Men, menade Gothe – ”även om livet avspeglade sig efter ytterst enkla och grova linjer, så är det inte rätt att påstå att det bara fanns grovt och styggt där”.
Källor: Finnarnas historia i Sverige 1 av Kari Tarkiainen, Richard Gothe, Bertil Hasselberg samt egen forskning
Mumien ”Montserrat” har en platta av guld inopererad i pannan.
I dag den 4 april, hölls en presskonferens i Lima, Peru, angående de mumier som har gäckat forskarvärlden sedan de först hittades år 2017. Sedan dess har man funnit ett 100-tal av dessa märkliga kvarlevor som alla har tre fingrar och tre tår, i grottor och i underjordiska system runtom i Nazcaområdet, Peru.
Stormade in i lokalen
Presskonferensen som initierats av de undersökande journalisterna Jaime Maussan, från Mexiko och Jois Mantilla från Peru, hann knappt gå av stapeln innan polis och tjänstemän från de peruanska myndigheterna kom inrusande i lokalen och försökte avbryta eventet. Efter en stund kunde dock konferensen fortsätta…
Maussan, som har en mångårig bakgrund som undersökande journalist har blivit hånad och fått något av en ”foliehatts-stämpel” sedan han tog initiativet, att undersöka de mystiska mumierna. Hans rykte som journalist har blivit skamfilat genom detta, men han ger inte upp.
Sedan fynden gjordes 2017 har han på alla sätt försökt få de peruanska myndigheterna intresserade, utan resultat. I stället tycks man från myndighetshåll göra allt för att försöka dölja och förminska dessa fynd, som enligt Maussan och hans team kan vara de viktigaste fynden i vår mänskliga historia.
Mumie med implantat i pannan.
Vill väcka forskarvärldens intresse
De presskonferenser man har haft den senaste tiden syftar till att väcka omvärldens intresse och man bjuder härmed in världens ledande forskare att studera det biologiska materialet (mumierna). Nu har det fastställts att detta är biologiskt material, från varelser som en gång har levt här på jorden och det är absolut inte ”fake”, eller ”dockor” som har skapats av människohänder.
Mumien ”Luisa” har metallimplantat som består av osmium och silver.
På plats i Peru finns i detta nu många duktiga läkare och forskare, redo att fortsätta de ingående studierna av dessa mumier, bland andra Dr. James Caruso, William Rodriguez och John McDowell. Under presskonferensen förtydligade man att dessa studier görs ideellt och inte för vinnings skull. Samtliga forskare slår fast att man behöver få mer kunskap om dessa mystiska individer, som har många olikheter men även vissa likheter med människa. Fynden omfattar vuxna individer, barn och även foster, så det finns gott om ”biologiskt material” att studera. Samtliga forskare är överens om att dessa fynd måste offentliggöras eftersom detta är en oerhört viktig upptäckt för mänskligheten.
Tretåiga varelser som är täckta av ett vitt puder
När dessa individer levde för cirka 1000 år sedan, gick de upprätt, liksom människa men de har endast tre fingrar och tre tår. I gruppen tretåiga varelser – som vi hittills känner till – återfinns reptiler, vissa fåglar, sengångare samt noshörning. Den stora fågeln Emu (Dromaius novaehollandiae) har liksom reptiler tre tår.
Emu har tre tår. Foto: FunkMonk
Dessa mystiska ”hybridvarelser” med tre fingrar och tre tår som har hittats i Nazcaområdet verkar inte ha några likheter alls med dagens moderna befolkning i Peru. Man har funnit ett hundratal mumier, i olika storlekar och med olika utseenden. Vissa mumier har en mer människoliknande framtoning, andra liknar mest små grå ”rymdisar” i science fictionfilmer.
Mytiska varelser med tre fingrar återkommer inom konst och kultur i Peru.
Alla mumier är täckta av ett vitt puder som består av pulvriserade snäckskal, som påskyndade mumifieringsprocessen när de begravdes för cirka 1000 år sedan.
Mumien som har fått namnet Santiago beräknas ha varit ca 7–9 år när han avled. Skallen påminner om en nutida människas men näsan skiljer sig helt då den har två små smala springor till näsborrar. Dessutom har mumien endast tre fingrar och tre tår. Santiago har en stor metallplatta i nacken och två mindre som sitter på varsin sida vid nyckelbenen.
Osmium upptäcktes år 1804
Osmium är ett dyrbart metalliskt grundämne som bland annat används som katalysator, samt i legeringar. Ämnet upptäcktes av vår nuvarande civilisation först år 1804, men för cirka 1000 år sedan fick dessa mystiska mumier implantat som består av Osmium, silver och guld inopererade i kroppen. Analyser har visat att benvävnad har vuxit kring implantaten av metall, vilket visar att individerna levde när de fick dessa inopererade. Vissa mumier har även metallplattor med märkliga inskriptioner.
Denna mumie har metallplattor och ägg som blev synliga genom röntgen.
Montserrat och Rafael
Mumien ”Montserrat” beräknas ha varit en vuxen individ, mellan 16 – 30 år när hon avled. Liksom de andra mumierna är hon tridactyl, en tretåig varelse. Hon har ett implantat av guld inopererat i pannan. När hon avled väntade hon barn och hennes foster, som är ca 12 cm, har fått namnet ”Rafael”.
Den här glade släktingen levde för 6400 år sedan i Donkalnis, Litauen. Han begravdes tillsammans med sina verktyg av flinta. Foto: MyTrueAncestry
När man har gjort ett DNA-test hos något av de olika släktforskningsföretagen, exempelvis Ancestry, Family Tree DNA och My Heritage, så ligger fokus främst på att matcha vårt DNA med nu levande släktingar och förmedla genetisk information några hundra år tillbaka i tiden. Om man är intresserad av att utforska sitt forntida DNA så finns flera företag som erbjuder fördjupade analyser av DNA-resultatet, bland andra Gedmatch (gratis), Genomelink och MyTrueAncestry. En ny funktion hos My True Ancestry är ”DNA-faces” där man med hjälp av AI-teknik ger de gamla arkeologiska kvarlämningarna ansikten.
Gedmatch – kostnadsfri databas
Om man redan har gjort ett DNA-test så finns möjligheter att gå på djupet med DNA-resultatet, helt gratis. Gedmatch är en kostnadsfri och oberoende databas där man kan ladda upp sitt DNA-resultat, oavsett vilket företag man har låtit testa sig hos. Gedmatch har bland annat verktyget ”Archaic DNA matches”, där vårt DNA jämförs med DNA-prov från arkeologiska utgrävningar som har gjorts på olika platser runtom i världen.
I tyska Benzingerode-Heimburg hittades kvarlevorna efter den här bronsåldersmannen som jag delar DNA med.
Family Tree DNA– Ancient Origins
När man gör DNA-testet Family Finder hos företaget Family Tree DNA så ingår en beräkning av den personliga genetiska ”mixen” där DNA:t jämförs med olika moderna populationer. ”Ancient Origins” erbjuds endast av företaget Family Tree DNA och ingår i priset. Här jämförs vårt DNA med arkeologiska fynd (mänskliga benfynd) som har återfunnits.
My True Ancestry
Företaget My True Ancestry fokuserar på riktigt, riktigt långväga släktingar, tusentals år tillbaka i tiden och när man har skapat ett konto och laddat upp sitt DNA-resultat så får man efter cirka 10 minuter många nya DNA-matcher, i form av gamla skelett. Företaget erbjuder inga DNA-tester utan man laddar upp befintligt DNA-resultat på den personliga sidan.
DNA-resultatet jämförs med genetiskt material som hittats på tusentals arkeologiska utgrävningsplatser och DNA:t jämförs med 150 forntida civilisationer. Materialet som används för analys kommer bland annat från NCBI, National Center for Biotechnology Information.
Den gamla släktingen som har fått namnet ”urm160” hittades på en vikingatida gravplats vid St. Gertruds kyrkogård i Sigtuna.
Medlemsnivåer i olika prisklasser
MyTrueAncestry erbjuder 10 olika medlemsnivåer till varierande pris – från 0 kronor till cirka 430 kronor. På gratisnivån (Commoner level 0) kan man ladda upp ett DNA-kit och får tillgång till 10 DNA-matcher samt kartor, befolkningsgrupper och PCR-diagram. Om man väljer att använda sig av gratis-modellen kommer resultatet dock att försvinna efter 48 timmar. Men man kan alltid ladda upp det igen, så många gånger man önskar.
Om man önskar att DNA-resultatet inte ska försvinna sin kos behöver man betala för medlemsnivå 1 (Footman level 1) som förnärvarande (4 april 2024) kostar 37 dollar (ca 392 kronor). Då får man fördjupade analyser och fler matchningar med individer och populationer. För att kunna ladda upp flera DNA-kit på samma konto behöver man gå ett eller flera ”snäpp” vidare på medlemsstegen, beroende på om man vill ladda upp två eller fler DNA-kit. Man behöver inte uppge någon personlig information när man skapar konto och kan vara helt anonym om man vill. Allt som behövs är ett e-postkonto och själva DNA-resultatet (rådatan) som man sedan laddar upp på sidan.
En gammal släkting från Fatayanovokulturen under tidig bronsålder. Skelettet hittades i Moskva, Ryssland.
AI-genererade bilder och annat smått och gott
Om man tycker att det är spännande att fördjupa sig i forntida civilisationer och arkeologi så är MyTrueAncestry en bra grej. ”Sample match” indikerar att man delar genetiska markörer med individen (de arkeologiska fynden) och ”deep dive match” är en individ som man delar DNA-segment och en gemensam förfader med.
Det här är inte en AI-genererad bild på Jesus 🙂 Bilden sägs föreställa en av mina DNA-släktingar som levde för cirka 3500 år sedan i nuvarande Tjeckien.
En ny funktion är ”DNA-faces” där man med hjälp av AI-teknik ger de gamla arkeologiska kvarlämningarna ansikten. När man laddat upp sitt DNA på kontot får man även sin ”personliga DNA-historia” i form av en filmsnutt (DNA-saga). Nytt är även filmsnutten ”Saga-Faces” där man får se hur de gamla skelettsläktingarna förmodas ha sett ut, på den tiden när det begav sig…
På min farfars sida finns många norska rötter. Att släktforska i andra länder där man inte känner till släktnamn, orter och gårdar är lite klurigt, men till slut hade jag äntligen lyckats knåpa ihop alla släktgrenarna (trodde jag). Och DNA-testet visade att allt verkade stämma. Jag kände mig så glad!
I mina svenska släktgrenar finns flera okända fäder som har orsakat mycket nattgrubbel genom åren, men de norska ”guttarna och pigorna” verkar det ha varit lite mer ordning på. De gifte sig, flyttade ihop, fick barn och bodde för det mesta kvar vid sina gamla släkttorp där i Hedmark. För första gången hade jag äntligen ett släktträd utan en massa brutna grenar och tomma rutor där det står ”okänd far”…
Nya nattgrubbel
Men det dröjde inte alls länge innan det började dyka upp mystiska DNA-matchningar som var helt omöjliga att placera. Alla har de sina rötter i Norge så jag förstod att de var kopplade till farfars släkt, på något märkligt sätt.
Jag var på väg att ge upp när jag för några månader sedan upptäckte att det var Torsten, farfars morfar som var ”boven i dramat”. Äntligen kunde alla de mystiska DNA-matcherna få sina platser i släktträdet och jag kan nu äntligen sova lugnt.
Torsten Enarsen Kornberg, farfars morfar
Torsten reste till och från
Min farfars morfar Torsten, var en glad gutt som föddes 1848 på finnskogen i Åsnes, Norge. Han var sten- och vägarbetare och jobbade både i Norge och på andra sidan gränsen, i Jämtland, i slutet på 1800-talet. I Glissjöberg, Sveg, träffade han Sigrid och fick tillsammans med henne flera barn trots att paret ännu inte var gifta. Den första sonen, Johannes, föddes 1876. Torsten verkar ha varit något av en ”till-och-frånare” som bodde och arbetade på olika håll. Det var först 1884 som han gifte sig med Sigrid och bosatte sig i Glissjöberg mer permanent.
Anna Matilda, farfars mamma f. 1886
År 1888 fick familjen möjlighet att köpa en bit inrösningsjord i Glissjöberg. Man rustade då upp en befintlig lada och använde den till boningshus, men byggde senare ett nytt hus (Västbyn nr.4) i närheten. Torsten var nu hemmansägare men fortsatte att arbeta som stenarbetare i Norge. Han förblev ”norsk undersåte” (norsk medborgare) under hela sitt liv. Torsten Enarsen Kornberg och Sigrid Jonsdotter fick tio barn tillsammans och min farfars mamma, Anna Matilda föddes 1886, som nummer sex i syskonskaran.
Västbyn 4, Glissjöberg
DNA ljuger aldrig
Ju mer jag ”nystade”, desto mer stod det klart att mina mystiska norska DNA-matchningar har ett nära släktskap med Torsten Kornberg, farfars morfar. Men jag kunde inte begripa hur de kunde vara släkt med honom. Jag hade ju kartlagt hela hans liv genom kyrkböckerna och trodde att jag visste det mesta. Jag trodde att han var bofast i Glissjöberg från år 1876, när han fick sonen Johannes tillsammans med Sigrid…men tji fick jag.
DNA ljuger aldrig men som amatör-DNA-forskare är det inte alltid så lätt att hitta ”trådarna” som visar hur man är släkt med DNA-matchningarna. Men så upptäckte jag till slut att Torsten hade ännu ett barn, en flicka som föddes i Norge. Äntligen fick gåtan sina svar och ett mysterium kunde nystas upp.
Karen och dottern Kaja
Karen Knudsdatter föddes på Østaberget i Åsnes, Norge. Hon var dotter till hemmansägaren Knud och hans hustru Hermana och växte upp i en syskonskara med åtta barn. Någon gång på våren år 1876 träffade hon min farfars morfar och deras möte resulterade i att ett litet barn föddes året därpå.
Dottern Kaja Torstensdatter föddes i mars 1877 och i kyrkboken står det att modern Karen är hemmadotter. Barnafaderns namn saknas i födelseboken men det står att han är son till en ”selvejer” (hemmansägare/bonde) och hemmahörande på Kornstadsberget. (Faderns namn dyker upp senare i kyrkböckerna.)
Karen var 27 år när hon blev gravid och Torsten var jämngammal med henne. Kanske hade de varit ett par under en längre tid? Kanske hade de planerat att gifta sig? Kyrkböckerna berättar tyvärr ingenting. Där finns endast sparsmakade uppgifter.
Det enda jag med säkerhet kan veta är att Torsten, vårvintern samma år, besökte Glissjöberg i Sverige och där hade ett romantiskt möte med min farfars mormors Sigrid Jonsdotter. Nio månader senare föddes deras son Johannes.
Sigrid Jonsdotter, farfars mormor
Det är svårt att veta om Sigrid kände till att hennes make hade en dotter i Norge. Förmodligen visste hon ingenting om detta. Och när Karen Knudsdatter födde lilla Kaja hade hon säkert inte en aning om att flickan hade en halvbror som fötts i Sverige några månader tidigare. Det måste ha varit förfärligt svårt för henne att bli lämnad ensam med ett litet barn.
Kajas barnbarn
Det är så frustrerande när man så gärna vill, men inte lyckas klura ut hur man är släkt med sina DNA-matchningar. Det gäller att vara kreativ, tänka utanför boxen och att forska på bredden och tvären i släkten. Jag trodde att jag visste allt om farfars morfar eftersom han finns väldokumenterad i de svenska kyrkböckerna. Det var ett stort misstag. Jag hade aldrig en tanke på att han kanske hade fler barn, utom äktenskapet.
Det är sorgligt att veta att Torsten lämnade Karen och den lilla dottern när han flyttade till Sverige. Jag hoppas att de båda fick ett gott liv, trots allt.
Karen Knudsdatter förblev ogift och avled av lungsjukdom 1918. Hon bodde då på Rotaberget, Grue finnskog.
Rotberget, Grue finnskog Foto: Gräsmark
Dottern Kaja gifte sig med Theodor Torstensen Digermandhaugen. Paret fick tillsammans sju barn – Oline, Thora, Kristine, Oddfrid, Hulda, Kåre och Tarald. Alla mina ”mystiska” DNA-matcher är barnbarn och barnbarnsbarn till dem.
Norska Arkivverket har publicerat alla norska kyrkböcker i Digitalarkivet, som är helt kostnadsfritt och öppet för alla att forska i. Länken till arkivet finnshär.
Målning: Elisabeth Jerichau Baumann, Sjöjungfru (1873)
En mystisk havslevande ”jätte” har hittats i Mexiko. Den har många likheter med människa, men tycks ha varit skapad för ett liv i havet. I stället för händer och fötter har den nämligen benutskott i form av fenor som hjälpte den att ta sig fram under vatten, snabbt som blixten. Man tror att den kunde springa/simma med en hastighet av 50 km/h under vatten. Hittades vid en uttorkad sjö
Dr. Pablo Enrique Garcia Sanchez har en gedigen bakgrund som läkare inom militären i Mexiko och ägnar numera en stor del av sin tid till att lyfta fram det mesoamerikanska kulturarvet. Föreningen ”Aztlan Paraiso Perdido” där Dr. Pablo är verksam, fick en dag en gåva – ett mystiskt skelett som blivit illa medfaret då det hade legat utomhus och exponerats för väder och vind under många år.
Jätteskelett med ”fenor” istället för händer och fötter. Bild: Plano-ceroHänder och fötter består av benutskott som liknar fenor.
Mannen som skänkte kvarlevorna berättade att skelettet hade hittats i en grotta intill en uttorkad sjö i Mexiko. Platsen beboddes tidigare av azteker, men har varit övergiven i närmare 1000 år. Sedan en längre tid hade kvarlevorna haft en visningsplats, utomhus, dit människor kunnat komma och betrakta de mystiska benknotorna. Gamla skelettfynd och artefakter är en stor ”business” i Mexiko. Varelsens huvud verkar ha sålts för högstbjudande på den svarta marknaden.
Jätteskelett med fenor
Benen som Dr. Pablo och andra forskare har studerat tillhör en ung person, cirka 15–16 år gammal. Individen var skapad för ett liv i vatten och hade en enorm lungkapacitet. Man tror att han/hon kunde hålla andan under vattnet i 15 – 20 minuter och de kraftfulla benen, ”med en hästs styrka”, ger en vink om att denna varelse under sin livstid kunde hålla en hastighet på 50 km/h under vatten.
Denna individ hade en hästs styrka och kunde springa 50 km/h under vatten.
Denna varelse har många likheter med människa, men var skapad för ett liv i havet. I stället för händer och fötter har den benutskott i form av fenor, som fungerade som åror och hjälpte den att ta sig fram, snabbt under vatten…
Benknotorna har genom tidens tand och väder & vind blivit mineraliserade (fossiliserade) men man hoppas kunna genomföra DNA-tester.
Röntgen av kvarlevorna visar att de är biologiskt material.Röntgenbild av fenorna. Bild: Plano-cero
Vallonsmide. Hasse Gille, vallonsmed i 14:e generationen.
Redan i slutet av 1500-talet invandrade valloner till Sverige från sydöstra Belgien och norra Frankrike, på initiativ av arrendatorn Welam de Besche och hertig Karl. De svenska bruken var i behov av skicklig arbetskraft och kunde erbjuda bra löner. Det var vallonernas kunnighet och speciella teknik att framställa smidesjärn som gjorde dem så efterfrågade. Den tidiga invandringen skedde främst till bruken i Östergötland och Värmland men under 1600-talets första del inflyttade många vallonfamiljer till de Uppländska bruken, som arrenderades av köpmannen Louis de Geer.
Man beräknar att ett par tusen valloner invandrade till Sverige mellan åren 1626 – 1655. Av dessa personer bosatte sig en tredjedel vid de Uppländska bruken. För många var det hoppet om en bättre ekonomi som lockade dem hit, men många flyttade också av religiösa skäl. De var kalvinister som lämnade sitt land efter en tid av förföljelse, för att bosätta sig i bland annat Belgien, Irland, Tyskland och Sverige. Till den reformerta tron bekände sig exempelvis smältarmästaren Godefroid Pousette som var min anfader.
Inte heller i Sverige fanns religionsfrihet på den tiden, men man tilläts att utöva sin religion privat om man lovade att inte sprida läran utanför hemmets väggar. Den dubbla predestinationsläran är kanske det mest utmärkande för kalvinismen, tron att Gud redan på förhand har utvalt somliga människor för evigt liv, medan andra är dömda till förtappelse. De reformerta vallonerna hade även en annan uppfattning om nattvarden. ”Vid riksdagen 1647 behandlades villkoren för Stockholms reformerta trosbekännare. Alla som bodde i Sverige skulle gå till Svenska kyrkan och döpa sina barn där. Främmande trosbekännare skulle inte ha rätt till högre ämbeten. De fick inte vara dopvittnen och skulle inte begravas med några högtidligare ceremonier. Varken reformerta eller katolska konventiklar skulle tillåtas”. (Källa: T Hållander/Vägen in i sockenkyrkan)
För många av de valloner som bosatte sig i Sverige, gick assimileringen snabbt och man smälte in i det nya samhället. Namnen försvenskades, man gifte sig med svenskar och anammade den lutherska tron. Somliga släkter tycks ha varit mer motsträviga och vägrade smälta in. Vallonsläkten Poulain kom till Sverige i början av 1600-talet och höll länge fast vid sin reformerta tro, varför man assimilerades ganska sent till lutherdomen. Flera släktingar antecknas ha deltagit i reformerta sammankomster vid bruken sent 1600-tal.
Flera invandrade vallonsläkter behöll sin religion, språk och kultur och gifte sig nästan uteslutande med landsmän, långt in i tiden. Vid Lövsta och Österbybruk i Uppland hade man egen undervisning på franska och man tror att detta, tillsammans med att man uteslutande gifte sig med landsmän, försenade assimileringen. I kyrkböckerna kan man se att många inte kunde redogöra för sina kristendomskunskaper på svenska under 1700-talet.
Vallonättlingar. Morfar och hans bröder Foto: privat
Av de fransktalande valloner som bosatte sig och sedan valde att stanna i Sverige finns idag fler än 100.000 ättlingar. Det är naturligtvis inte mycket av anfädernas- och mödrarnas ursprungliga ”vallon DNA” som finns kvar hos ättlingarna efter flera hundra år, men genom DNA-test har jag fått ett tjugotal släktmatcher med personer som också härstammar från samma anfäder, Dubois och Pousette.
Många är de skrönor som florerar kring vallonättlingarnas speciella fysiska ”kännetecken”, exempelvis bruna ögon, solbränd hud, långa stortår, knölar i nacken, små öronsnibbar, överrörliga tummar och så kallade ”vallonveck” eller ”streck” på armar och ben. Man bör ta allt sådant med en jättestor nypa salt, men visst kan jag hålla med om att ”vallonstrecken”, är något även jag har ärvt. Min mamma och hennes syskon har tydliga ”streck” på båda armarna, medan jag bara har ett tydligt streck/veck på höger arm.
Streck/veck på underarmens insida, några centimeter nedanför armbågen, påstås av många vara ett arv från vallonförfäderna. Foto: Privat
Föreställningen om den onda förgörningen, maleficium, var central i 1600-talets Sverige då kyrka och stat gjorde sitt yttersta för att hitta och straffa de häxor som hade ingått förbund med djävulen. Men övertygelsen om att vissa människor kunde flyga och orsaka stor skada har urgamla anor…
For runt i luften
Redan under förkristen tid trodde man här i Norden att vissa människor kunde alliera sig med trollen och flyga omkring i luften om natten. De trollkunniga ansågs ha så stor makt över själen, hugen, att den genom deras viljestyrka kunde frigöra sig från kroppen. Jag har skrivit om de hamnstarka i ett tidigare inlägg som du kan läsa här. En människa som var fylld av hat och avund hade en extra farlig hug som det gällde att skydda sig ifrån, med alla medel.
Trollskott och älvablåst
I dag vet vi en hel del om bakterier, virus och mikrober men förr i tiden trodde man att sjukdom uppstod på grund av att onda andar och diverse sjukdomsdemoner ”tog över” kropp och själ. På den tiden var det inte ovanligt att man drabbades av ”trollskott, ”näckbett” eller ”älvablåst” när man minst av allt anade det.
Teckning: Helena Bure Wijk
Blev sjuka av avundsjuka
Man kunde även insjukna i svårmod och kraftlöshet om avundsjuka grannar och ovänner som hade den där mystiska kraften, ville en illa. Avundsjuka var en extra ”ond” känsla som man helst ville slippa drabbas av. Man undvek därför att skryta om saker som man hade lyckats med, för att slippa bli föremål för omgivningens avund. Men ibland blev man ändå utsatt för avundsjukans hemska krafter och kunde då bli modstulen. Det var inte bara människor som kunde bli modstulna. Även djur drabbades.
Man försökte med alla medel att värja sig och skydda sig från avundsjukans starka kraft. Man kunde exempelvis droppa lite kvicksilver i jorden innan man sådde sin råg om våren. Man kunde även gå till grannens hus och utföra en ”magisk sopning” där man symboliskt tog tillbaka den lycka man trodde att grannen hade stulit, eller var på väg att stjäla. Men ibland hjälpte varken ramsor eller magiska ritualer.
Modstulen
Att bestjälas på sin livskraft och hälsa innebar sjukdom och död. För den som blivit modstulen hjälpte (i bästa fall) endast kraftfulla böner, ramsor samt intagande av malt och salt. Den här ramsan läste en av mina förmödrar år 1674:
”Jungfru Maria gick sig ut på en grönan löt, mötte hon sin son så söt. Vad letar ni efter välsignade mor? Jag letar efter min mjödhumle ty min ko har blivit mjölkstulen och modstulen, leverstulen, lungstulen, hjärtstulen och har på all illa farin. Vi, Maria lille mor går båda efter råd, vill vi bota henne båda två, vill vi taga dit malt och salt och låta i hennes mun, det skall bli bot i samma stund. I namn Gudfaders, Sons och den helige Andes”.
Foto: Helena Bure Wijk
Maran & häxan I den förkristna tron stod hugens förmåga i centrum och människor som hade ett riktigt avundsjukt och elakt sinnelag troddes kunna förgöra, bara genom sin tankes kraft. Man trodde att vissa människor kunde skada sina ovänner bara genom att titta på dem, eller tänka på dem. Genom att ”hugsa” kunde sådana människor genom en ”stinn blick” få dem att bli sjuka, eller påverka dem på annat sätt så att de plötsligt började göra konstiga saker.
Enligt gammal folktro är maran en kvinna som blivit både ”förhamnad” och ”förgjord”, så att hon nattetid inte får någon ro och vila. Hon är dömd att gå sömnlös, att utan vila fara omkring och plåga människor. Innan hon far i väg om natten placerar hon ett föremål i sin säng, som ”blir till en hamn, så att ingen kan skönja annat än att qvinnan sjelf är tillstädes”. (Hyltén-Cavallius, 1972)
Maran i den gamla folktron är en produkt av avundsjuka och onda önskningar och tankar, liksom hennes yngre syster, häxan. Dessa dunkla kvinnovarelser hade samma egenskaper som den onde själv och var motsatsen till en god kristen människa. Förhamning till Mara skedde alltid på inverkan av onda krafter och Hyltén-Cavallius hävdar att det kunde räcka att en katt gick under en likkista och sedan under ett odöpt barn, för att det lilla barnet skulle förvandlas till en Mara. (Hyltén-Cavallius, 1972)
Hon färdas alltid nattetid
Maran flög nattetid till sina utvalda offer, som hon sedan satte sig på och försökte kväva. Hon flög hemifrån genom kvisthål i väggen och innan hon gav sig av så lade hon en vedklabbe eller något annat i sängen, så att ingen i familjen skulle ana att hon inte låg där. ”Hon färdas alltid nattetid och är då osynlig. Minsta lilla öppning, som ett litet kvisthål i väggen är tillräcklig för att Maran ska kunna tränga sig in.” (Hyltén-Cavallius, 1972)
Samma metod använde häxorna i Ångermanland, enligt 1670-talets trolldomsprotokoll. Vid tiden för rättegången i Torsåker 1674 var min anmoder Margareta 54 år. Hon var hustru till bonden Erik Olssons i Ålsta, Dal och ansågs ha en framträdande roll i Blåkulla. Hon påstods kunna ”stämma björn” och var dessutom beryktad för att vara ”en trollkärringsdotter”. Hustru Margareta anklagades för att ha stulit kornsäckar från grannars lador, kastat kornet i elden och sedan dansat. När hon förde de oskyldiga barnen till Blåkulla la hon i dess ställe, antingen en vedklabb eller ett vedstycke, och skanderade: ”Jag skapar kroppen och faen giver anden”. När hon hade smort sin kvast med flygsalva och satt sig och barnen uppå färdmedlet, sa hon ”Upp, Upp till helvetis!”.
Foto: Helena Bure Wijk
Kvinnans onda vilja
Flera forskare, bland andra Raudvere och Carlsson Werle, lyfter fram att de gamla maratraditionerna förmedlar föreställningar om förgörning och den onda tankens makt – föreställningar som var allmänt rådande under förkristen tid.I den isländska sagolitteraturen skildras kvinnor som nattetid sänder sin ande i ett trolls eller demons hamn och rider oskyldiga människor. ”I föreställningen kring häxa och mara finns en gemensam nämnare, nämligen att det är kvinnans onda vilja eller önskan som är den bakomliggande kraften” skriver Carlsson Werle (2012) och det är så sant.
Linda maestra av Francisco de Goya
Både maran och häxan är flygkunniga och har en ond, inneboende önskan att plåga och utöva makt. 1600-talets häxa använde kvastar, grindar till djurinhägnader och spisrakor, men även kreatur och människor, som färdmedel när hon skulle flyga till Blåkulla.
Nattlig tortyr
I dag kallar vi det mardrömmar, men förr i tiden tänkte man sig att det var någon slags övernaturlig tortyrmetod som maran, gasten och häxan använde för att plåga sina utvalda offer om nätterna. Gamla föreställningar om ridande troll, som både kunde ”rida och vrida”, kom med tiden att appliceras på föreställningarna om maran och häxan menar Eva Carlsson Werle och lyfter fram den isländska sagolitteraturen som ibland skildrar kvinnliga nattfarerskor, som genom trolldom skickar sin ande i ett trolls eller demons namn och ”rider” oskyldiga människor. Även gasten ansågs kunna rida sina offer i plågosyfte. De människor som utsattes för dessa ”onda väsen” upplevde sig bli nedtryckta och kvävda under nattens sömn.
Mormor Elsa, morfar Ivar och fem av barnen – Sven, Åke, Stig, Gunbritt och Maylis vid huset Elsabo i Sunnersta, Uppsala.
I början på 1930-talet arbetade min morfar Ivar på byggföretaget Diös i Uppsala. Han byggde ett hus, ”Elsabo”, i Sunnersta, Uppland, där han och familjen hade några lyckliga år. 1930-talet var en tid präglad av ekonomisk kris och hög arbetslöshet. När morfar förlorade sitt arbete blev han tvungen att hitta annan inkomstkälla. En tid arbetade han som rallare men för att kunna försörja den växande familjen behövdes en säkrare inkomst.
Morfar Ivar tillsammans med andra rallare i Uppland år 1936.
I mitten av 1930-talet var man tvungna att lämna huset och bege sig ut på landsbygden. Det var där storbönderna och försörjningen fanns…
Mamma Gunbritt i Sunnersta.
”Staten” var ett slavliknande system där hela familjer tvingades arbeta hårt för brödfödan. Lönen, som till en början betalades in natura kallades ”helstat”. Man fick inga pengar för sin möda, endast matproviant i form av potatis, sill, rovor och mjölk. I lönen, ”staten”, ingick även en bostad som oftast bestod av ett dragigt rum i någon undermålig byggnad som var full av ohyra och råttor. I slutet av 1930-talet betalades den största delen av lönen fortfarande in natura men stataren fick en liten summa pengar att röra sig med.
Mormor Elsa vägrade att mjölka böndernas kor.
Stataren var en gift man som arbetade för bönder vid större gårdar, på kontrakt som omfattade ett år i taget. Det var bara i oktober månad under ”slankveckan” som stataren kunde bryta sitt kontrakt och byta arbetsgivare. Man arbetade hårt, ofta 14 timmar per dag, alla veckans dagar.
Mamma Gunbritt i Rytterne, Västmanland.
I statarens arbetskontrakt ingick även hustrun som måste arbeta på gården med att mjölka bondens kor flera gånger varje dag med början klockan 3 på natten. Hon tvingades därmed att lämna sina egna barn. Det var den ”vita piskan” som ven över kvinnornas ryggar, menade författaren Ivar Lo Johansson som själv växte upp i ett statarhem.
Mamma Gunbritt i Bäddarö.
Det var också Ivar Lo som myntade ordet ”statarlänga”. Längan var en avlång byggnad i två våningsplan som rymde flera statarfamiljer samt daglönare. Statarfamiljerna var ofta stora med många barn men fick trängas i ett rum, som var kallt, dragigt och fyllt av ohyra. Statarbostäderna låg alltid på behörigt avstånd från mangårdsbyggnaden där bonden bodde, så att besökare skulle slippa se både huset och de människor som bodde där. Statarfamiljerna befann sig långt ned på den sociala stegen.
Mina morföräldrar och döttrarna Gunbritt och May-Lis vid statarlängan i Uppland.
Mormor Elsa vägrade att mjölka bondens kor eftersom hon kände ett stort ansvar för sina barn. För mormor var det oerhört viktigt att barnen var väluppfostrade, hela och rena, för, trots att man var fattiga så skulle det inte märkas utanpå.
Mamma i Bäddarö 1939.
Att mormor vägrade mjölka gjorde att bönderna rev upp anställningskontrakten i förtid och familjen tvingades flytta… fyra, fem, ibland sex gånger per år. Barnen hann aldrig rota sig någonstans.
Man skulle vara hel och ren, hur fattig man än var, ansåg mormor Elsa.
Familjen flyttade kors och tvärs över Uppland och Västmanland och bodde och arbetade bland annat i Bäddarö, Uppland, Vallby och Nyckelön i Rytterne socken, i Tillberga, Västmanland, Eneby gård i Simtuna, Uppland, Löt, Uppsala, Springsta säteri i Kärrbo Västmanland, Ängsö slott i Västmanland, Hjulsta säteri, Enköpingsnäs och på Näs gård, Runby, Upplands Väsby.
Mamma och hennes syster, Nyckelön, Rytterne 1943.Familjen bodde bland annat i den här stugan vid Näs gård, Runby (Upplands väsby)……och i den här, vid Springsta säteri, Kärrbo……och här, i Frösåker, Västmanland.
1945 avvecklades statarsystemet men det skulle dröja länge innan lantarbetarfamiljernas status höjdes. I slutet av 1940-talet var det på vissa platser fortfarande förbjudet för statarnas barn och deras husdjur att beträda herrskapets mark. Det blev min mamma varse en dag, när hennes älskade katt råkade springa över den välkrattade grusplanen framför Ängsö slott. Grevinnan gick då helt sonika ut på trappan och sköt katten med sitt gevär.
Morfar vid Ängsö slott i början på 1950-talet.
Mormor och morfar fick åtta barn tillsammans och mormor Elsa var 48 år när hon födde sonen Rolf. På 1960-talet hade mina morföräldrar fått nog av livet på landet – och av varandra. De tog ut skilsmässa och flyttade till Västerås, för en bekvämare tillvaro i sta´n, på varsitt håll.
Mormor var 48 år när hon födde sitt sista barn, sonen Rolf. Fotot är taget vid torpet där de bodde då, Hjulsta säteri, Enköpingsnäs.…Mormor Elsa vid diskbaljan på torpets veranda. Springsta säteri på 1950-talet.Mamma Gunbritt konfirmerades 1942 i Simtuna, Uppland.
Det här gamla repiga och illa medfarna fotot föreställer min mormors morföräldrar, Per August Persson f. 1847 och hans hustru Kristina Lovisa f. 1848 som under sin livstid bodde i Kolmården, Östergötland.
När togs fotot?
Fotot är monterat på papp och med guldskrift står fotografens namn, ”Didrik Jansson Hospitalsgatan 8”. Fotografen Didrik Jansson föddes i Västerås 1857 och flyttade sedermera till Norrköping där han övertog Sohlbergs ateljé på Hospitalsgatan 8 i oktober 1897. År 1903 ändrade ateljén namn till ”Didrik Janssons Eftr.” Mitt repiga gamla släktfoto måste därmed vara taget någon gång mellan åren 1898 och 1903.
Mormors morfar Per-August Persson.
Kunde ha levt livets glada dagar
Per August, som hade sina rötter i Simonstorp, fick ett stort arv som 11-åring när hans pappa hastigt gick bort. Bland annat ärvde han två hus – Strålsund och Nytorp. Per August hade kunnat leva livets glada dagar tillsammans med sin familj, men istället blev han religiös och skänkte bort sina jordiska tillgångar.
Per August och Kristina Lovisa fick nio barn tillsammans. De första barnen döptes i Svenska kyrkan men plötsligt slutade man att döpa sina barn och prästen antecknade att familjen ”tillhör en nattvardsförsamling”. Även Per Augusts mamma Margareta blev frälst och beslutade sig för att gå med i den baptistiska församlingen.
Prästens anteckning om familjen Persson: ”Anmält sig hafva omfattat baptistiska åsigter”.
Bibelkvinnor i slutet av 1800-talet
Att vara baptist på 1800-talet, när det var olagligt att utöva annan tro än den lutherska, kunde vara riktigt tufft. Baptismens grundare, Fredrik Olaus Nilsson blev landsförvisad för sitt brott. I slutet av 1800-talet hade rörelsen vuxit sig stark och det fanns hundratals baptistiska församlingar runt om i Sverige.
Baptistkyrkan gav kvinnor mer framträdande roller än vad som erbjöds inom Svenska kyrkan på den tiden. En av de allra första så kallade ”bibelkvinnorna” var Alma Andersson som var blev evangelist inom svensk baptism i slutet av 1800-talet. Det finns inga skrivna källor som berättar vad min mormors morföräldrar pysslade med där i Krokek, men på det gamla familjefotot ser det nästan ut som om Kristina Lovisa bär någon slags ”prästkrage”. Kanske var det modernt med sådana stärkta kragar på 1800-talet?
Mormors mormor verkar ha varit en lite surmulen typ.
Inte ens huset fanns kvar
När Kristina Lovisa avled i februari 1914 fanns inga tillgångar kvar, inte ens huset. De vuxna barnen, som alla bodde i närheten, borde ha sett till att deras far fick en fin och trygg tillvaro på ålderns höst kan man tycka. Men istället sändes han direkt till Krokeks ålderdomshem där han kom att tillbringa de återstående tretton åren av sitt liv. Sveriges ålderdomshem var inga trevliga platser att vistas på, förr i tiden. På hemmen bodde, förutom fattiga och äldre, även många personer som fått diagnosen ”sinnessjuk” och ”vansinnig”. Per August avled där i juli 1927 och hade då tillbringat 13 år ”på hemmet”.
Per Augusts rumskamrater var både vansinniga och sinnessjuka, enligt församlingsboken från 1920-talet.
Inga muntergökar
Några muntergökar verkar de inte ha varit, Kristina Lovisa och Per August. De var djupt religiösa och väldigt stränga. Religiositeten och den lite mer surmulna inställningen tycks sedan ha ärvts vidare till barnen. Även min mormors mamma, Hedvig Kristina, var sträng och djupt religiös.
Den surmulna inställningen tycks även min mormors mamma ha ärvt. Fotot är taget på Järlåsa ålderdomshem 1930.
På baksidan av fotot med Per August och Hedvig Lovisa har min mormor skrivit: ”Fru Anderssons älskade Föräldrar. Vår mormor och morfar”. ”Fru Andersson” dvs mormors mamma, Hedvig Kristina, var väldigt rädd för sina stränga föräldrar. Hon blev dock lika sträng själv…
Obs! Detta inlägg innehåller bilder på mumier och även röntgenbilder av forntida varelser.
Presskonferens om mumier
I måndags hölls en presskonferens i USA med anledning av de mystiska ”hybridmumier” med tre fingrar och tår som har hittats i Nazca, Peru. Man presenterade två nya mumier som har fått namnen Sebástian och Santiago men lyfte även fram fynd som tidigare har undersökt av flera forskarteam – Maria, Josefina och Alberto.
Sebastián hittades i Peru. Foto lånat från X/Nazca mummies
Jaime Maussan har en mångårig bakgrund som undersökande journalist men har blivit ifrågasatt sedan han ville gå till botten med de mystiska mumierna i Peru och hans rykte som journalist har blivit skamfilat genom detta. Han sa under presskonferensen att man öppnar upp för forskare från hela världen att studera dessa mumier. Man kommer således att bistå med forskningsmaterial för alla som vill studera dessa kvarlevor. Han sa: ”Vi ska glädja oss över denna upptäckt. Den kommer nämligen att förändra hela vår historia. Dessa varelser levde sida vid sida med människor för tusen år sedan!”
Omfattande gravplundring
De mystiska ”hybridmumierna” med tre fingrar och tre tår har gäckat forskare sedan de hittades år 2017. Det pågår sedan länge en omfattande handel med forntida mänskliga kvarlevor och artefakter i Sydamerika, något myndigheterna försöker stävja, med näbbar och klor. Det är förståeligt. Gravplundrare har genom tiderna plundrat tusentals gravar och sålt fynden till rika människor över hela världen. Eftersom det finns så mycket pengar att hämta inom ”gravplundrarbranschen” har många även försökt att förfalska artefakter och andra gravfynd.
Att de peruanska myndigheterna inte har velat prioritera forskning om ”mystiska mumier med tre fingrar och tår” är inte alls konstigt. Man har genom åren sett hur landets kulturarv har sålts till högstbjudande och sedan försvunnit spårlöst. Man gör nu allt man kan för att värna om landets kultur och även om de skelettfynd som grävs upp, eftersom dessa anses vara förfäder- och förmödrar till befolkningen som nu lever i området. Om det sistnämnda stämmer är jag väldigt tveksam till…
Denna mumie som saknar lungor och andra organ som vi ”moderna människor” har, har flera metallplattor inopererade i bröstkorgen och har ägg i sin buk. Äggen liknar reptilers.
Okända hybridvarelser med tre fingrar
De mystiska ”hybridvarelser” med tre fingrar och tre tår som har hittats i Nazcaområdet verkar dock inte ha några likheter med dagens moderna befolkning i Peru. Man har funnit ett hundratal mumier, i olika storlekar och med olika utseenden. Vissa, som mumien Maria, har en mer människoliknande framtoning, andra liknar mest små grå ”rymdisar” i science fictionfilmer. Alla mumier är täckta av ett vitt puder som består av pulvriserade snäckskal, som påskyndade mumifieringsprocessen när de begravdes för cirka 1000 år sedan.
En av mumiernas trefingrade hand.
Framstående läkare och forskare menar att dessa mumier är biologiska varelser och inte på något sätt ”fejk”. De har en gång i tiden levt och gått omkring här på jorden. Det är en hisnande tanke, om det skulle visa sig stämma, att dessa mystiska varelser levde på jorden en gång i tiden, samtidigt som ”vanliga” människor befolkade Nazcaområdet i Peru.
DNA-tester har visat att Marias DNA överensstämmer med Homo Sapiens (nutida människa) till 33, 7% men övriga cirka 70% tillhör en ännu okänd varelse.
Den trefingrade mumie som beräknas ha varit 3 meter lång fick vi inte veta så mycket om på presskonferensen, tyvärr.
Fingeravtryck som inte liknar människas
De läkare som har analyserat mumien Maria har kommit fram till att hon till utseendet påminde om den moderna människan men hon hade 30% större skalle och väldigt stora ögonhålor, vilket tyder på att hon hade stora, utstående ögon. Hon har tre fingrar och tre tår. När hon gick omkring här på jorden, gick hon upprätt, som en människa, men fötternas utseende med de tre långa tårna tyder på att hon gick omkring på tå. Hennes fingrar har mönster, precis som en människa har, men Marias liknar inte alls en människas fingeravtryck. Hennes mönster är horisontella, i stället för cirkulära, som människa och andra primater har.
Implantat av metall
Varelserna tycks ha haft en reptilliknande hud och man har även funnit ägg med embryon i vissa av dessa mumier, som pekar på att de kan ha varit reptil- eller fågelliknande när de levde.
Flera av dessa mumier har fått inplantat av metall inopererade när de levde. Benvävnad har bildats kring implantaten vilket visar på att operationerna gjordes när varelserna levde. Vissa har implantat på bröstet (Josefina), andra i nacken (Santiago) och i pannan.
Den mumiefierade pojken har ett implantat av metall i nacken samt två vid nyckelbenen.
Mumien som har fått namnet Santiago beräknas ha varit ca 7–9 år när h*n avled. Skallen påminner om en nutida människas men näsan skiljer sig helt då den har två små smala springor till näsborrar. Dessutom har mumien endast tre fingrar och tre tår. Alla läkare som har undersökt mumien är överens om att detta en gång i tiden var en varelse som levde på jorden, som hade tre fingrar och tre tår.
Santiago har en stor metallplatta i nacken och två mindre som sitter på varsin sida vid nyckelbenen.
Mumie med implantat i pannan.
Presskonferensen ”Conferencia Criaturas biológicas tridáctilas de Nazca” kan ses här.
Den 4:e april kommer Jaime Maussan och hans team att sända en presskonferens direkt från Lima i Peru (där mumierna finns), tillsammans med forskare och läkare.
I Sydamerika har man funnit många märkliga mumier som har orsakat en hel del bryderier i forskarvärlden genom åren, bland annat trefingrade jättevarelser och små mystiska ”rymdisar” med märkliga implantat. Tack vare omfattande undersökningar och DNA-analys har man kunnat se att dessa varelser en gång gick omkring här på jorden, även om deras DNA inte riktigt överensstämmer med vårt. Tisdagen den 12 mars 2024 kommer nya fynd att avslöjas.
Mumien Maria
2015 hittades en mumie av en kvinna som begravts i en sittande position. Mumien, som fått namnet Maria beräknas ha varit mellan 165 – 170 centimeter lång när hon levde för cirka 1800 år sedan. Hennes kranium är 25% större än nutida människors och hon har endast tre fingrar och tre tår. DNA-tester har visat att hennes DNA överensstämmer med Homo Sapiens (nutida människa) till 33, 7% men övriga cirka 70% tillhör en ännu okänd varelse.
Maria Foto: Gaia
Små ”rymdisar” med implantat
I grottor har man funnit mumifierade varelser med varierande längd och utseende. Bland annat har man hittat små, tunna varelser, 30–40 centimeter långa, med droppformade huvuden och ett utseende som för tankarna till små grå ”rymdisar” i science fictionfilmer. Men ingenting påvisar att detta handlar om ”utomjordingar”…det här kan vara någon okänd jordisk art som vi helt har missat.
Foto: reddit
Varelserna tycks ha haft en reptilliknande hud och man har även funnit ägg med embryon i vissa av dessa mumier, som pekar på att de kan ha varit reptil- eller fågelliknande när de levde. Många av skeletten har implantat. När de levde har man således försökt att stötta upp och ”laga” skeletten med metallimplantat. Vissa mumier har inga käkar och bara ett litet hål till mun, vilket tyder på att de levde av flytande kost när de gick omkring här på jorden.
DNA-tester har visat att alla dessa mumier har en liten del mänskligt DNA (Homo sapiens) men en stor del är ännu okänt och överensstämmer inte med någon nu levande varelse på jorden.
Nya fynd avslöjas
På tisdag 12 mars kommer man att avslöja nya fynd på en presskonferens som äger rum i Kalifornien, USA. Ett av de fynd som kommer att presenteras är en mumie med tre fingrar och tre tår som har fått namnet Sebastián.
Sebastián hittades i Peru. Foto lånat från X/Nazca mummies
Elov Perssons ”Kronblom” i Gunnar Perssons tappning. Bild: Serie-Persson AB.
Jag trodde att jag kände min mamma Gunbritt utan och innan och att jag visste det mesta om henne, men det har visat sig att delar av hennes liv har gått mig helt förbi. Älskade mamma gick bort i januari -24 och när jag kikade igenom hennes album med foton och andra dokument, hittade jag ett gulnat kuvert där mamma har skrivit ”Brev från min älskade”. Min nyfikenhet väcktes och jag insåg snart att mamma haft ett förhållande som ingen känt till…
Mamma Gunbritt
I kuvertet finns brev från seriefiguren Kronbloms ”pappa”, tecknaren Gunnar Persson och i tillhörande mappar har mamma sparat artiklar om honom genom åren. Relationen dem emellan verkar ha inletts omkring 1958 och varade fram till mitten av 1960-talet. Även om de inte hade någon kontakt på senare år så följde mamma sin gamla kärlek på avstånd genom hela livet…
”Brev från min älskade”
Möttes i Stockholm Mamma Gunbritt och Gunnar möttes första gången i Stockholm i mitten av 1950-talet och en relation inleddes några år därefter. Gunnar var jämngammal med mamma. Han föddes strax utanför Sandviken 1933 och kom till Stockholm 1952 där han påbörjade en tecknarutbildning på Berghs. Efter utbildningen frilansade han som tecknare för många tidningar, bland andra Dagens Nyheter och han skapade de egna serierna ”Gus” och ”Herr Larsson”. 1967 axlade han rollen som tecknare för Kronblom som sedan 1927 hade tecknats av Gunnars far, Elov Persson.
Herr Larsson av Gunnar Persson. Bild: 91:ans jubileumskavalkad 2002
Fadern, Elov Persson (1894–1970) växte upp på gården Höstbo i Torsåker, Gävleborgs län och skapade bland andra serierna Kronblom och Agust och Lotta.
Teckning av Gunnar Persson 1959, från mammas album.
Bergsby i Spanien När mamma träffade Gunnar var han ogift, så ingen skugga faller på honom. Mamma var, formellt sett, gift när relationen inleddes men hennes äktenskap hade varit på upphällningen under lång tid. Maken, som var konstnär, var notoriskt otrogen.
Familjen flyttade till Batet Olot, en bergsby i norra Spanien.
I ett sista desperat försök att lappa ihop det trasiga äktenskapet flyttade familjen till en liten bergsby i norra Spanien 1960, men det hela resulterade i att mamma och mina halvsystrar fick resa hem till Sverige på egen hand. Maken hade nämligen blivit förälskad i en spanjorska och gjort sig hemmastadd i det nya landet.
Äktenskapet hade varit på upphällningen sedan 1956
Väl hemma i Sverige flyttade mamma och döttrarna till Vanadislunden i Stockholm och relationen med Gunnar fortsatte.
Brev från Gunnar, skrivet på baksidan av en tipslapp: ”Älskling! Otur att inte få träffa dig ty jag måste åka hem över helgen. Åker därför att jag är tvungen då vi får främmande i Torsåker, min syster med fam. kommer från England. Denna vecka har jag haft mycket omkring mig. Min mamma har varit här. Får åka bil hem nu kl. 3 och därför mycket brådska. Jag kommer tillbaka snart och då måste vi träffas. Kramar pussar G.”
Relationen mellan Kronbloms pappa och min mamma tycks ha avslutats någon gång i mitten på 60-talet (det sista brevet från Gunnar är daterat 1963) men mammas varma känslor för honom tycks ha bestått livet ut. Även om de aldrig träffades mer så följde hon honom på avstånd och sparade tidningsartiklar.
Gunnar fick ett fint liv. Han blev lyckligt gift, fick barn och gick bort 2018, 84 år gammal. ”Torsåker torsdag Älskling! Några rader i all hast för att meddela dig att jag blir kvar hemma över midsommar men att jag kommer till dig tisdag. Jag antar att du är ensam nu och att vi kan träffas mer ogenerat än tidigare. Hoppas du mår bra och att du inte är alltför förbaskad över mitt uppträdande mot dig. Men det har varit besvärligt en tid men jag hoppas allt blir bättre. Det är mycket jag skulle vilja säga men tiden är knapp och jag är inte någon brevskrivare. Hej så länge. Kramar från Gunnar”.
Kronbloms pappa, Gunnar Persson. Foto: Örebro Kuriren 1967/Örebro Läns museum.
Några av tidningsartiklarna mamma har sparat i sitt album
Närheten till naturen har alltid varit viktigt för mig, så det föll sig naturligt att slå till då jag fick möjlighet att hyra det lilla torpet. Ganska snart insåg jag dock att livet i skogen kan vara riktigt påfrestande, inte alls så fridfullt som jag hade hoppats.
Takdropp och fågelsång
Det lilla torpet med anor från 1700-talet ligger väldigt ensligt, djupt inne i de mörka Upplandsskogarna, men att vistas i skog och mark har alltid varit min ”grej”. Som barn brukade jag ligga i den mjuka mossan och betrakta grantopparna som sakta vajade i vinden. Att vara i skogen och lyssna till vindens sus i trädtopparna fyllde mig med lugn och lycka. Jag insåg att stillheten i skogen var precis vad jag behövde.
Visserligen var det vårvinter när jag hyrde torpet och beslutade mig för att flytta dit. Kanske inte den bästa tiden på året när man vill prova på att leva torparliv, men jag såg framför mig hur jag snart skulle sitta på den lilla verandan i den ljuvliga vårsolen. Takdropp och fågelsång skulle fylla mina dagar. Jag var förväntansfull när jag packade bilen och styrde kosan mot Uppland och mitt nya, mycket mer fridfulla liv.
Skomakare Åhman och hans hustru Lovisa utanför torpet omkring 1925. Foto: Knutby-Faringe-Bladåkers Hembygdsförening
Snön låg meterdjup
Vårvintrar kan vara lite luriga och man vet aldrig riktigt var man har dem. Ena dagen är det blidväder och fågelsång. Nästa dag kan det vara tio minusgrader, snöstorm och höga snödrivor överallt. Så var det även det här året. Snön var meterdjup när jag kom fram till Upplandsskogen, körde fast i en snödriva och tvingades att pulsa några kilometer in i skogen för att komma till mitt nya hem.
Målning: Gustaf Fjæstad
Det lilla torpet låg så fridfullt där i en skogsglänta och jag fylldes av lycka och förväntan. Snart skulle jag få sitta i vårsolen och dricka mitt morgonkaffe medan lärkorna drillade i trädtopparna! Det fanns varken elektricitet eller rinnande vatten i stugan, men ska man leva torparliv så är det väl lika bra att göra det fullt ut, tänkte jag.
Minimal stuga
Stugan var inte stor. Den bestod av ett kombinerat kök och vardagsrum med en gammal vedspis samt en mindre kammare där en säng stod. Jag klappade den fina, gamla vedspisen och kände plötsligt historiens vingslag. Till det här lilla torpet flyttade min mammas farmor när hon hade fött ett oäkta barn år 1896. Torparhustrun var en släkting och fadder till morfars mamma, så det föll sig naturligt att hon och barnet flyttade till familjen. Jag gick runt en stund och inspekterade stugan och kunde inte begripa hur i hela friden skomakare Åhman med hustru, deras tre barn och två pigor kunde rymmas i det minimala torpet, då på 1800-talet. Och sedan flyttade mammas farmor och hennes dotter in. Det var ett mysterium hur de kunde rymmas under samma tak, allihop.
År 1896 bodde mammas farmor Charlotta och hennes dotter i det lilla torpet tillsammans med skomakare Åhman, hans hustru, deras tre barn och två pigor. Hur i hela friden fick de plats allihop?
Egen härd är guld värd
Torpet var iskallt och jag insåg att det var dags att elda i vedspisen, torpets enda värmekälla. Jag hittade några vedklabbar och gammalt gulnat tidningspapper i en korg och började glatt att göra upp eld. ”Egen härd är guld värd” lyder ju det gamla ordspråket och jag sände en innerlig tanke av tacksamhet till författaren. Så rätt han eller hon hade! Det finns ju ingenting så härligt som att sitta vid sin härd och känna den ljuvliga värmen som sprider sig i rummet och även inombords. Tyvärr insåg jag snart att det inte är det lättaste att få fyr i den egna härden när både tidningspapper och vedträn är fuktiga.
Det hade redan hunnit bli mörkt utanför fönstret när jag äntligen fick fart på brasan. Jag förstod med ens hur Robinson Crusoe måste ha känt, där på den öde ön när han lyckades bemästra de svåra omständigheterna. Glad i hågen dansade jag omkring i torpet, rusig av lycka. Jag hade lyckats göra upp eld!
Efter några timmar var det plusgrader i stugan
Efter några timmars eldande i spisen kom det inte längre rökmoln från munnen när jag andades, så jag förstod att det kanske var plusgrader i stugan. Jag bestämde mig för att ta av mig stövlarna och göra mig lite hemmastadd. Jag pysslade och donade i mitt nya hem en bra stund.
Allt kändes så mysigt och vedspisen spred sin ljuvliga värme. Jag lade på vedträ efter vedträ i spisen och framåt sjutiden på kvällen var det så varmt att jag blev tvungen att öppna dörren på vid gavel för att få lite svalka. Det var becksvart där utanför och jag kunde inte ens ana trädstammarna i skogen. Bäst att hålla sig inomhus i värmen, tänkte jag.
Foto: Wikipedia
När elden falnade
Några timmar senare insåg jag att spisen hade slocknat och vedkorgen var tom, men den mysiga värmen spred fortfarande sin härliga värme i stugan. Jag bestämde mig för att gå till sängs, sopade bort lite musspillring som låg på madrassen och lade mig ned. Att leva torparliv tar på krafterna och morgonen därpå hoppades jag kunna sitta på verandan och dricka morgonkaffe i den värmande vårsolen. Apropå morgonkaffe…var i hela friden fanns brunnen där jag skulle hämta vatten? Det hade jag glömt att ta reda på. Utedasset hade jag i alla fall koll på. Det lilla rucklet stod en bit in i skogen, öster om torpet om jag mindes rätt…
Det var lite svårt att somna. Jag kunde inte låta bli att känna ett visst obehag nu när jag visste att råttor och möss tydligen besökte huset och även sängen. Livet på landet hade sina baksidor, men de många fördelarna övervägde, tänkte jag. Tänk så lugn och fridfull jag skulle känna mig inom bara ett par dagar här i stillheten, i skogen. Jag skulle sitta på verandan och skriva böcker i vårsolen mest hela dagarna, alldeles fridfull och glad.
Monster under sängen och i skogen
Jag vaknade med ett ryck vid midnatt. Hela torpet skakade när någonting rörde sig under golvet. Det var iskallt i rummet och jag blev tvungen att sätta på mig stövlar och vinterjacka igen. Någonting for runt under golvet, i husgrunden och jag kände mig med ens inte ett dugg fridfull. Livet på landet kändes väldigt skrämmande. Jag tog min ficklampa och stapplade ut i den mörka skogen med yxan, sökandes efter en huggkubbe där jag kunde hugga lite ved för att elda i vedspisen.
Det var becksvart där ute och väldigt skrämmande i det totala mörkret. Jag insåg snart att det är omöjligt att hugga ved samtidigt som man håller i en ficklampa. Jag tyckte att jag såg gula ögon lysa i mörkret mellan trädstammarna och rusade skräckslagen in i den kyliga tryggheten i torpet. Det var säkert en varg eller någonting ännu farligare. Jag sov med stövlar, mössa och jacka på den natten.
Bara en sprallig grävling!
Framåt morgonen vaknade jag av att det var full fart på monstret under sängen igen. Den knakade och skälvde under golvet. Jag kände mig alldeles panikslagen. Plötsligt mindes jag att någon hade berättat att det bodde en grävling under stugan. Jag skrattade åt min löjliga rädsla och kände mig med ens väldigt lättad. Det var bara en liten sprallig grävling som bodde under huset, som just höll på att vakna ur sin vintersömn! Det var absolut inget monster! Så larvig man kan bli när man inbillar sig saker och skrämmer upp sig själv i onödan, tänkte jag, tog yxan igen och begav mig åter till vedkubben.
Monstret under sängen visade sig vara en sprallig grävling Foto: BadgerHero
Lyckades klyva några vedträn
Snön låg fortfarande meterdjup och det var minusgrader, men skogen tedde sig alls inte lika hotfull i det disiga morgonljuset. Jag lyckades klyva några vedträn och gick med ett segervisst leende mot stugan. Nu skulle jag minsann få fart på brasan i vedspisen och sedan försöka hitta brunnen där jag kunde hämta vatten till morgonkaffet. Allt skulle bli så bra! Och jag var ju inte alls alldeles ensam i skogen. Jag hade en liten vän under huset. En liten trevlig grävling som höll på att vakna ur sin vinterdvala. Jag funderade på vad jag skulle kalla min nya vän. ”Grävlis” kändes ganska rätt. ”God morgon lilla söta Grävlis”, kunde jag säga om morgnarna när jag gick till brunnen för att hämta vatten…
Yrvaken och livsfarlig grävling under golvet?
Men så insåg jag att jag hade läst något väldigt skrämmande om just grävlingar! De kanske ser söta och beskedliga ut men kan vara lika opålitliga som vårvintervädret. Man vet aldrig riktigt var man har dem heller – och de kan vara särskilt aggressiva när de vaknar ur sin vintersömn. Kalla kårar löpte åter utmed ryggraden och jag vågade knappt ta steget upp på farstubron till torpet. Tänk om han fick för sig att vakna just nu och alldeles yrvaken rusa fram och bita mig i benet?
Rusade runt i stugan och letade efter träkol
Jag hade läst om de där lite mer aggressiva grävlingarna som plötsligt kan rusa fram och bita sig fast i benen. Då gäller det att ha någonting som prasslar eller knakar, instoppat i stövlarna. Att ha träkol eller knäckebröd i stövelskaftet var ett välbeprövat knep på 1800-talet. Grävlingar släpper nämligen inte taget förrän det knakar, det har jag läst någonstans. Jag rusade runt i stugan och letade efter träkol eller något annat som prasslar, alldeles panikslagen.
När jag varken hittade kol eller knäckebröd bestämde jag mig för att stoppa in tidningspapper i stövlarna. Prasslande tidningspapper kan säkert skrämma en yrvaken grävling som har råkat bita sig fast i benet, hoppades jag.
Grävling Foto: Wikipedia
Stressigt liv i skogen
Jag tittade ut genom fönstret och såg brunnslocket skymta där borta i fjärran. Målet för dagen var att tända eld i vedspisen och koka det där ljuvliga morgonkaffet. Irrationella rädslor skulle inte få hindra mina planer! Jag tog några djupa andetag och rusade ut i snödrivorna med andan i halsen.
När jag till slut hade lyckats springa fram till brunnen råkade jag halka på brunnslocket och låg där i snön en stund och kippade efter andan. Brunnslocket var fastfruset och först framåt 16-tiden på eftermiddagen hade jag fått fart på elden, vattnet och allt det andra och kunde äntligen dricka morgonkaffet.
Torparlivet var ett påfrestande liv
Den kommande tiden i skogen förflöt som i ett töcken. Om nätterna härjade min nya, skrämmande ”vän” där under golvplankorna och höll mig klarvaken. Om dagarna högg jag ved mest hela tiden, eldade i spisen och kämpade med att få vatten från den frusna brunnen. Jag började ganska snart inse att torparlivet kan vara riktigt påfrestande och är inte alls så fridfullt som jag hade hoppats på. Om jag hade lämnat torpet i ottan för att göra dagsverken, som man gjorde förr i tiden, så vet jag inte hur i hela friden jag hade hunnit få värme i huset innan det var dags att sova. Eller morgonkaffe. Jag beundrar alla de människor som genom tiderna har klarat av att leva så. Dagarna var så fyllda av arbete och göromål men de lyckades ändå få tiden att räcka till.
Foto:Pixabay
Sprang genom skogen med stora skutt
Tiden i skogen fick mig att inse att jag har blivit en inbiten stadsbo genom åren, bortskämd med moderna bekvämligheter som el, rinnande vatten och toalett. Jag sitter gärna vid strandkanten och metar på sommaren, tar långa promenader i någon närliggande skogsdunge och njuter av vindens sus i grantopparna, men håller mig helst i närheten av det som jag uppfattar som trygghet. Det förvånade mig att jag blev så skrämd av ensamheten i naturen och av djuren som lever där. Som barn var jag inte alls så här fånig.
När snödrivorna hade smält undan litegrann den vintern och den härliga vårsolen äntligen tittade fram, packade jag snabbt mina pinaler, lämnade torpet och sprang med stora skutt hela vägen genom skogen till bilen för att återvända till stan, fortfarande med prasslande tidningspapper i stövelskaften, för säkerhets skull…
Jag metar gärna på sommaren men håller mig helst vid strandkanten 🙂
Obs! Det är en gammal myt att grävlingen biter tills de hör ett krasande ljud och att man därför bör ha kol eller knäckebröd i stövlarna. Grävlingen är en social och fredlig varelse som hellre flyr än går till attack. Grävlingen är aktiv på nätterna så det kan bli lite störande om man har en grävling i hemmet (eller under golvet) 🙂
Man har länge tänkt sig att det är vårt genetiska arv, tillsammans med vår uppväxtmiljö som ligger till grund för hur vi människor är och fungerar. Men ny forskning visar att det är våra gener och slumpen (!) som avgör hur vår personlighet blir. Se den intressanta Tv-produktionen ”Din personlighet” som sänds i SVT på tisdagar! Kan även ses i SVT Play. Du hittar avsnitten här.
Att jag är så knasig beror på slumpen…och mitt DNA.
Om man vill utforska sin personlighet finns ett personlighetstest med 120 frågor i Sveriges televisions ”DUO-appen”, som kan laddas ned gratis.
Enligt SVT:s personlighetstest har jag en tendens att uppskatta äventyr och ovanliga idéer. Det stämmer väldigt bra, i alla fall när jag var ung. När den här bilden togs hade jag liftat över hela Island och till slut hamnat i den lilla byn Flateyri.
Triangulering är en värdefull metod när man försöker klura ut släktskapet med sina DNA-matchningar. My Heritage har ett väldigt bra DNA-verktyg som kan hjälpa till att hitta den gemensamme förfadern.
Kromosomläsare
Släktforskningsföretaget My Heritage har ett bra och användbart verktyg för triangulering som du kan använda om du har gjort, eller laddat upp, ett DNA-test på My Heritage, (eller förvaltar någon annans DNA-kit). Verktyget ingår i Komplett-abonnemanget men är även tillgängligt om man har valt att betala en engångssumma (324 kronor) för att ”låsa upp” DNA-funktioner. Mer om det kan du läsa här.
Så fungerar det
Genom att lägga in DNA-matchningar i kromosomläsaren får du veta vilka DNA-segment som du och de valda DNA-matchningar. Triangulerade segment visar på att ni delar en gemensam förfader. Med hjälp av verktyget kan man även ta reda på exakt från vilken ana det gemensamma DNA´t kommer.
Gör så här
Logga in på My Heritage, välj fliken ”DNA-verktyg” och klicka sedan på verktyget ”Kromosomläsare”. Där kan du sedan lägga till och ta bort DNA-matchningar. Klicka sedan på den lilafärgade ”knappen” där det står ”Jämför”.
DNA-matcherna Claes-Björn, Elisabeth och jag saknar helt triangulerade segment och har därför ingen gemensam förfader. Claes-Björn är nämligen min fasters son, medan Elisabeth är ett barnbarn till min mormors syster.
Carina, Magnus och jag delar däremot hela 11 triangulerade segment. Det beror på att Magnus och Carina är barn till två av mina morbröder, Rolf och Stig.
Mystiska arktiska rötter När jag gjorde DNA-testet 2016 så trodde jag att jag visste det mesta om mina rötter. Jag härstammar från Jämtland och Uppland genom mina föräldrar, men våra gener består ju av så mycket mer än våra föräldrars DNA. Vi utgör alla en ”väv”, en spännande ”mix” som består av olika populationer och kulturella sammanhang, tack vare alla våra förfäder- och mödrar som genom tiderna har färdats över jorden och på vägen blandat DNA med andra grupper. När jag gjorde testet kunde jag inte gissa att jag är 10 % östslav, 20 % finsk eller 4 % samojed.
För att försöka klura ut mina mystiska arktiska rötter har jag tagit hjälp av gratisverktyget Gedmatch. Jag har skrivit om Gedmatch i flera tidigare inlägg som du hittar här.
Ursprungsbefolkning Samojeder är en språklig befolkningsgrupp som utgör ursprungsbefolkningen i taigan, tundran samt i de sibiriska bergstrakterna. Den samojediska språkgruppen har nära släktskap med finsk-ugriska och genom tiderna har man haft nära relationer med Khanty, Samer och Komi i området. Benämningen ”samojed” betraktas numera som föråldrat och nedsättande, eftersom det ryska ordet samo-yed betyder ”kannibal” (självätare). Jag har sökt, men hittar tyvärr ingen annan, bättre benämning att använda.
Foto: Helena Bure Wijk
I den samojediska religiösa föreställningsvärlden har naturen en central plats. Man vördar vissa djur, bland andra gäddan och björnen. Shamanen har en viktig roll som medlare mellan den andliga och fysiska världen. I shamanens uppgifter ingår bland annat att bota sjuka, påkalla skydd vid jakt, hitta försvunna föremål och förutspå framtiden. Shamanism och björndyrkan fanns också i skogsfinnarnas religiösa föreställningsvärld, som jag skrivit om tidigare.
Gedmatch MDLP World-22
Begreppet samojed avser en stor språklig folkgrupp i Sibirien. För att få veta lite mer om den lilla ”dutt” av samojediskt DNA som jag har ärvt väljer jag fliken ”Free tools” och därefter ”Admixture/Oracle” när jag loggat in på Gedmatch.
Jag väljer sedan ”MDLP World-22” i menyn. Med det här verktyget kan man söka efter, och få matchningar efter den referenspopulation man uppger. I sökfältet skriver jag ”samoedic”, eftersom det är den populationen jag vill jämföra mitt DNA med.
Med hjälp av Gedmatch program ”bryts” den uppgivna referensgruppen ”samoedic” ned till mer exakt matchningar och jag får veta att den samojediska befolkningsgrupp som mitt DNA närmast överensstämmer med är Komi-folket.
Komifolket i nordvästra Ryssland
Komifolket är ett finsk-ugriskt folk som har sina rötter i nordvästra Ryssland. Namnet ”komi” kommer av det finsk-ugriska ordet för ”man” eller ”människa”.
Jakt och fiske, liksom jordbruk har länge utgjort huvudnäringen för komifolket och många är verksamma inom rennäringen. Från 1100-talet idkade man även pälshandel med handlare i Novgorod, vilket för mina tankar till birkarlarna i släkten som också sysslade med handel av päls. Kanske är det hos birkarlarna/kvänerna som den ”samojediska kopplingen” finns? Här kan du läsa ett inlägg om birkarlarna.
Komifolket Foto: Irina Kazanshaya
Idag tillhör majoriteten av Komifolket den rysk-ortodoxa kyrkan men i äldre tider praktiserade man en shamanistisk form av religion där naturen stod i fokus. Man vördade naturen, speciellt vissa heliga träd där man trodde att de dödas andar stannade kvar. Även djuren ansågs vara heliga. Komijägare bar amuletter med björntassar och björntänder, i hopp om beskydd från det heliga djuret. Även andfåglar, liksom gäddan vördades högt inom denna kultur.
Foto: Helena Bure Wijk
Liksom de flesta andra folkgrupper här på jorden har Komifolkets DNA blandats genom tiderna och är idag en spännande ”mix” av genetisk mångfald. Nyligen gjorda DNA-studier har visat att dagens Komi delar ungefär 20 % av sitt DNA med Nganasan-folket (kallades tidigare tavgisamojeder) som har rötter i norra Sibirien.
Nganasan shaman Foto: Ninara/ The Krasnoyarsk regional museum
Som ägare till ett äldre hus kan det vara värdefullt att få veta lite mer om huset/gården och om de människor som har bott där tidigare. Om man vill kan man sedan spara forskningen i en mapp som får följa med huset in i framtiden. Med hjälp av kyrkböcker kan man få veta mer om människorna som en gång levde i de gamla torpen och gårdarna.
Jag är främst intresserad av att få veta mer om de människor som har bebott husen förr i tiden och använder mig därför av kyrkböcker för att få veta mer om de tidigare ägarna. Genom husförhörslängder och församlingsböcker kan man söka på byar, torp och gårdar och kan därmed följa människorna som levde där via födelse-, vigsel- och dödböcker. Om bouppteckningar finns att tillgå kan man få mer detaljerade uppgifter om möbler, husgeråd och vilka kläder familjen ägde. Här finns även uppgifter om familjens djur och man kan ibland få veta namnen på familjens kor. Det kan rymmas så mycket historia i ett hus och jag tycker att det är så roligt att få förmedla den.
Berättelsen om ett hus – kyrkböckerna berättar Vid sjön Gunnerns norra ände ligger Gunnarskog, inbäddat i de värmländska, trolska skogarna. Gården Tavelbacken dyker upp i kyrkböckerna i slutet av 1700-talet och kallas då ”Träskog södra”. På gården bodde då Nils Larsson f.1764, hans hustru Stina Jansdotter f.1769 och deras fyra barn. Alla familjemedlemmar uppges vara födda i Träskog. År 1800 avled dottern Marja, endast fem år gammal. På gården bodde vid den här tiden även drängarna Elias, Olof och Daniel samt pigorna Sophia, Karin, Cajsa och Lisa.
Vid 1800-talets början bodde Nils och Stina fortfarande på gården tillsammans med barnen Olof, Märta, Lars och Nils. Nu hade även Nils mor Britta Gunnarsson flyttat in. Hon avled där år 1808.
Hos familjen på gården bodde även pigan Märta, Olof Pettersson Brännberg, hans hustru Lisa och döttrarna Maria och Märta. Även Brännbergs föräldrar Petter Arenberg och Brita Jansdotter bodde på gården som inhyses. På den tiden var det vanligt att äldre föräldrar bodde hos sina släktingar på ”undantag”. De fick tak över huvudet och en bit mat. I husförhörslängden har prästen antecknat att gamla Brita ”dödde” i februari 1809 samt att maken Petter ”går på kryckor”.
Storbonden Anders Matsson flyttar in
På 1880-talet beboddes gården av bruksägaren Anders Matsson f.1820 i Gunnarskog och hans hustru Marta Andersdotter f. 1829 i Mangskog. Paret hade barnen Johan Alfred och Oskar Romanus. Anders Matsson växte upp på norra Bortan i Gunnarskog som son till bonden Mats Karlsson f.1787 och Ingeborg Persdotter f.1777 i Treskog. Storbonden Anders Matsson avled på Tavelbacken 1896-04-05.
”Norra flygeln uppges vara äldst. Den byggdes av Anders Mattsson strax efter det han förvärvat fastigheten. Därefter uppförde han stora manbyggnaden och sist södra flygeln. Av norra flygeln användes de två östra rummen till drängstuga, det västra rummet blev Anders Mattssons kontor. Källare under husets båda ändar. I södra flygeln hade han snickeriverkstad i östra änden, medan det stora rummet åt väster var kvinnornas slöjdstuga. Här torde åtskilliga tusental meter ha vävts…” (Källa Anders Olsson, Gunnarskogs hembygdsförening)
Foto: Klas Holm
Förutom ägarfamiljen bodde flera anställda på Tavelbacken på 1800-talet: Arbetaren August Larsson från Lekvattnet med hustru Emma och sonen Albert. Familjen är antecknade som ”hyresgäster” i församlingsboken. Vid denna tid bodde även Anders Matssons son, Magnus Matsson f.1856 på gården och är antecknad som ”ägare”.
På gården bodde även rättaren Johan Olsson f.1865, hustru Maria f.1870 samt parets tre barn. Här bodde också Sven Öster f.1856 i Gräsmark, hans hustru Kajsa och två söner. Som tjänstefolk boende på gården fanns vid den här tiden tre drängar, en timmerman med hustru och två barn, fem pigor, en mejerska, hyresgästen Mats Olsson, hyresgästen poststationsföreståndaren Rolén, hans syster Emma samt en brorsdotter. Här bodde även två garvare, en handelsföreståndare samt ytterligare två hyresgäster med sina familjer om sammanlagt åtta personer.
Efter att Anders Matsson avlidit 1896 flyttade hans hustru Marta och sonen Magnus Matsson till Grafås i Gunnarskog. Anders Matssons äldsta son köpte gården Stora Årbotten i Gunnarskog.
1900-talet och framåt
År 1913 till 1919 bodde på Tavelbacken Rättaren Hans Olsson f.1866 i Järnskog och hans hustru Stina Olsdotter f.1874 i Köla. I hushållet fanns även sonen Olof Ragnar som föddes i Köla år 1899. På gården bodde även mejerskan Emma Sofia Lindberg från Norrbärke i Kopparberg. Två andra familjer som också bodde på gården var stalldrängen Anders Danielsson Wikström med hustrun Signe Elisabeth Sundin samt deras åtta barn. Alla familjemedlemmar var födda i Gunnarskog.
I samma hus bodde också ladugårdskarlen Karl Henrik Holm från Grums och hans hustru Lovisa Andersdotter från Ölme, samt deras barn. Även hustruns son (som hon fick som ogift) bodde hos familjen och en anteckning berättar att hans fader var J. Hultgren från Arvika.
1920 – 1929 bor rättaren Hans Olsson och hans hustru kvar i huset men nya rättare har flyttat in: Rättaren Anders Gustaf Andersson, hans hustru Hildur Maria Johansson samt deras tre barn. Även rättaren Karl Fredrik Pettersson från Grums och hans hustru Edit Charlotta Magnusson bodde på Tavelbacken.
Stalldrängen Anders Wikström och hans hustru bodde och arbetade kvar på gården och vid den här tiden hade barnaskaran utökats till tolv barn, åtta döttrar och fyra söner. Dottern Signe Ingeborg uppges vara ”sinnesslö”. Även stalldrängen Karl Henrik Holm, hans hustru och två söner bodde kvar på gården. Sonen Karl hade vid den här tiden gift sig med Hulda Kristina Hellberg från Gräsmark och paret bodde hos föräldrarna på Tavelbacken.
1930 – 1939 bor rättaren Karl Fredrik Pettersson från Grums och hans hustru Edit Charlotta samt deras två fosterbarn Nisse Johan Bertil Högström och fosterdottern Astrid Rose f.1928 på Tavelbacken. Fosterbarnen har kommit till familjen från Glava och Stockholm. Prästen har antecknat i församlingsboken att Johan Bertil är ”avlad av Johan August Högström och hans hustru Anna Kristina Nilsson”. Lilla Astrid Rose uppges vara ”avlad av Astrid Margareta Andersson och Bernhard Jansson”.
Stalldrängen Anders Wikström och hans familj bor och arbetar kvar på Tavelbacken. Dottern Signe Ingeborg f.1918 har vid den här tiden avlidit. Hon dog 1930. Stalldrängen Karl Holm gick bort 1935 men hans hustru och två söner bor kvar. Sonen Karl som nu är anställd som jordbruksarbetare, hans hustru och deras dotter Anna Greta f.1930 bor kvar, liksom sonen Knut Hilding som är antecknad som skogsarbetare. Hos Knut bor även en pojke, Ivar Reinhold, som uppges vara hans son.
I en artikel (Arvika Nyheter, 1977-04-05) berättar Karl Henrik Holms barn hur det var att arbeta på Tavelbacken i början av 1900-talet. Det var ingen dans på rosor. När intervjun gjordes var de båda barnen i 90-årsåldern och bodde på Gunnebo vårdhem i Gunnarskog.
I början av 1900-talet var Tavelbacken i sina blomstringsdagar, berättade sonen Klas Holm i intervjun. Det var en stor gård med en åkerareal av 150 tunnland, ett 40-tal mjölkkor, 11 hästar och 40 grisar. Det mesta arbetet utfördes med hjälp av parhästar. Tavelbacken hade eget mejeri där man tillverkade ost. En gång i veckan hämtades varorna och transporterades vidare till Jössefors där disponent Benich ordnade med vidare transport, oftast till Arvika. Den fasta personalen på gården var inte så stor men dagsverkarna var desto fler, berättar Klas Holm för reportern. Han blev anställd på gården 1906 eftersom hans far arbetade som stalldräng där. Som anställd vid gården arbetade man ofta 15 timmar per dag för 20 öre i timmen.
Arvika Nyheter, 1977-04-05
Så kan du själv forska forska på hus och gårdar med hjälp av arkiven– en liten guide
Sedan några år tillbaka finns alla svenska kyrkböcker på nätet, helt kostnadsfritt. Du hittar alla kyrkböcker och mycket mer på Riksarkivets webbsida.
Det är i de gamla husförhörslängderna och församlingsböckerna som du lättast kan hitta torpen och gårdarna. Välj därför ”kyrkoarkiv” på startsidan…
Skriv sedan in den ort där ditt hus finns i sökrutan. Som exempel väljer jag här att söka på Gunnarskog i Värmland…
En lista med husförhörslängder och församlingsböcker, från de äldsta till de yngsta, kommer nu upp…
För att slippa läsa de gamla kyrkböckerna från pärm till pärm i sökandet efter torpet/gården är böckernas register en värdefull hjälp. Du hittar ortregister på någon av de första sidorna när du ”bläddrar” i husförhörslängder och församlingsböcker. (Om det finns flera böcker för samma tidsperiod så brukar register finnas i den allra sista boken). Här finns en lista med alla torp och gårdar, samt sidnummer…
Husförhörslängder och församlingsböcker är intressanta tidsdokument och berättar vem eller vilka som bodde på en viss plats under en viss tid, men uppgifterna om människorna som levde där är ofta sparsamma. Genom födelse/dop, vigsel och dödböcker kan man få veta lite mer om personerna. Alla böcker finns att söka i, helt kostnadsfritt i Riksarkivets digitala forskarsal.
Bouppteckningar kan berätta mer om människorna som levde på platsen. Här kan man få veta mer om familjens möbler, husgeråd, kläder och mycket mer. Bouppteckningarna berättar även mer om familjens försörjning och intressen. Om husägaren ägde diverse hyvelbänkar och många verktyg, fiskebåtar samt nät, bikupor så berättar det lite mer om vad man hade som bisyssla. Läsglasögon och bokhyllor med böcker berättar att man var läskunniga. I bouppteckningarna får man även veta om familjen ägde djur. Allt är detaljerat antecknat. På Riksarkivets startsida (digitala forskarsalen) kan man välja att söka bland bouppteckningar.
Gamla soldattorp genomgick förr i tiden regelbundna besiktningar och dessa dokument finns bevarade hos Krigsarkivet. Ritningar av gamla hus har i de flesta fall endast bevarats när det gäller slott och herrgårdar men i dessa fall kan även ritningar över gamla arbetarbostäder finnas. Större gårdar kan ha blivit brandförsäkrade och kan då finnas i brandstodsbolagens arkiv. Läs gärna mer här: ” Hur hittar jag mitt torp i arkiven?”
Genom mitt DNA-test har jag nu fått möjlighet att lära känna mig själv lite mer på djupet och inser att jag är en ovanligt trist typ. Jag varken dansar eller spelar musik. Jag är kräsen och överdrivet försiktig med det mesta. Jag gillar inte kryddstark mat eller sötsaker. Unnar mig inte ens en liten tupplur då och då. Jag dricker bara kaffe, mest hela tiden. Dessutom blir jag väldigt sur och grinig när jag är hungrig. För mitt eget bästa bör jag nog undvika att berätta det här i min kontaktannons, om jag någonsin får för mig att skriva en…
Ancestry egenskaper Om man har gjort ett DNA-test hos Ancestry kan man numera få veta mer om hur generna påverkar utseende, kondition, näringsämnen och sensoriska egenskaper. Genom Ancestry fick jag nyligen veta en massa saker om mig själv som jag tidigare inte har kopplat ihop med genetik. Det är fascinerande att ett DNA-test kan ge så mycket information. Här kan du läsa mer om Ancestry egenskaper.
Jag är en ovanligt trist och överdrivet försiktig typ, enligt mitt DNA. Illustration: Helena Bure Wijk
Röda nyanser och håravfall i släkten Jag är blond (åt det röda hållet), har blå ögon och ljus hudton. Jag har inga fräknar och saknar anlag för hakgrop. Mitt pekfinger är längre än mitt ringfinger, enligt Ancestry och det stämmer bra, alltihop.
Foto: Sandra-Li Wijk
Det är MC1R-genen (melanokortin 1-receptor) som ger upphov till rött hår och den har jag ärvt. Jag hade morotsrött hår när jag föddes och mina ättlingar har förmodligen ärvt den röda tonen från mig, gissar programmet. De röda nyanserna i håret är ett arv på min farmors sida. På bilderna här nedan syns farmor Margit, jag samt min farbror Owe.
Jag har rakt hår, med fina, dvs tunna hårstrån. Ett typiskt ”svenskt” hår med andra ord. Farfar Gustav hade nästan inget hår alls på sitt huvud i vuxen ålder. Det hade inte heller hans morfar och det här anlaget för håravfall har jag ärvt. Men enligt Ancestry kommer jag inte att överföra anlaget till mina söner (om jag hade haft några), genom inverkan av gener på mammas sida, som motverkar anlagen för håravfall. Detta beror förmodligen på att morfar Ivar och hans släkt hade rejäla kalufser och inte tappade hår.
Morfar Ivar hade en rejäl kalufs.
Bilderna här nedan föreställer farfars morfar Torsten f. 1848 och farfar Gustaf f. 1915.
Det är inte kockens fel att jag är petig med maten Jag firade min 8-årsdag i Ungern och dagen till ära bjöds jag på stekt kyckling och flamberade pannkakor på en fin restaurang. Jag hade precis börjat äta när jag upptäckte något obehagligt på min tallrik. Där låg nämligen ett öga och stirrade på mig. Kocken måste ha slarvat ordentligt när han tillredde hönan den dagen. Jag började gråta och ropade ”Pappa, det ligger ett fisköga på min tallrik!”.
Och inte blev det bättre när servitören bar in efterrätten, ”flamberad pannkaka med chokladsås”. Just när efterrätten skulle serveras, satte servitören eld på alltihop och jag föll åter i gråt. Jag har sedan dess varit lite extra noga med vad jag stoppar i mig. Jag kollar alltid datumstämplar och är noga med att maten alltid är vällagad och fräsch.
Foto: Björn Wijk
Min kräsenhet vad gäller mat härrör dock inte från ”festmåltiden” i Budapest, har jag nu fått veta. Egenskapsrapporten i Ancestry berättar att jag harärvt genersom gör att vissa av oss är lite kräsna med maten – en kvarleva från forntiden då man var tvungen att vara extra försiktig med vad man stoppade i sig, för att överhuvudtaget klara livhanken när man vandrade omkring där på stäppen och knaprade på diverse rötter och andra mystiska födoämnen. Varianter av den här ”kräsenhetsgenen”, TAS2R38, avgör också hur känslig man är för bittra smaker.
Foto: Björn Wijk
Jag har aldrig gillat sötsaker och enligt mitt DNA är jag extra känslig för söta smaker. Ancestry berättar att det är variationerna i våra gener som styr hur vi upplever smaker och därmed avgör om en chokladkaka är ”för söt” eller inte. ”Människor har en inbyggd drift att leta efter socker”, skriver man.
På grund av genetiskt arv från båda mina föräldrar så verkar jag helt sakna den där ”sockerdriften”. Jag är istället helt och hållet inställd på goda, mustiga köttgrytor med potatis. Min drift tycks innefatta samtliga maträtter där man kan tillsätta potatis och en stor skvätt vispgrädde.
Foto: Magnus Bolin
En försiktig, trist och alldaglig typ Hur vi fungerar och beter oss beror naturligtvis på många andra faktorer än vårt genetiska arv, men det är ändå väldigt intressant att få veta vad DNA kan berätta. Samtliga av de 40 egenskaper som presenteras i Ancestrys egenskapsrapport stämmer in på mig. Tyvärr är det en ganska trist och alldaglig personlighetstyp som jag får lära känna genom mitt DNA. För säkerhets skull ska jag nog undvika att räkna upp allt det här i min kontaktannons, om jag någonsin får för mig att skriva en.
Jag är en väldigt trist och försiktig typ. Det insåg jag under coronapandemin, och det har nu även bekräftats av Ancestry 🙂 Illustration av mig.
Enligt mitt DNA spelar jag inget instrument och gillar troligtvis inte heller dans. Ancestry meddelar att man har hittat drygt 1730 DNA-markörer som kan kopplas till benägenheten att uppskatta dans. Samtliga ”dansmarkörer” saknas helt i mitt DNA (!)
Jag saknar alla anlag för dans. Foto: Sandra-Li Wijk
Jag är en utpräglad morgonmänniska, tar inga tupplurar och minns nästan aldrig mina drömmar. Jag gillar inte kryddstark mat och är en väldigt försiktig typ som sällan tar risker, om jag inte måste. Jag dricker mer kaffe än genomsnittet, fem koppar eller mer och därtill blir jag sur och grinig när jag är hungrig. DNA-forskare har funnit 70 DNA-markörer som kan kopplas till det som kallas ”hungerirritation”. Jag verkar ha ärvt dem alla, både från fars- och morssidan.
Jag har anlag för sammanväxta ögonbryn och jag avskyr koriander. Därtill har jag mer ansiktsbehåring än genomsnittet.
Illustration: Helena BW
Men allt är inte bara elände, tack och lov! Jag är en ganska utåtriktad person som med lätthet kan bryta ned mjölkprodukter (laktas) och alkohol. Mitt näringsupptag borde fungera bra (enlogt DNA) och jag drabbas väldigt sällan av ”solnysningar” 🙂
Foto: Björn Wijk
Så fungerar det I våra kromosomer finns generna, som utgör delar av vårt DNA. I generna finns instruktioner för många av våra ärvda egenskaper, såsom hår- och ögonfärg, anlag för sammanväxta ögonbryn och mycket mer. Vi bär två kopior av varje gen, en som har ärvts från mamma och en som vi ärvt från pappa. Specifika platser i DNA kallas ”markörer” och dessa kan associeras till vissa egenskaper, exempelvis rött hår. Vid en speciell markör är det vår genotyp som avgör om vi har anlag för rött hår, eller inte. Som Ancestry förklarar: Genotypen visar vad generna säger. Fenotypen visar vad vi faktiskt har. Det vi ser när vi tittar i spegeln är ibland inte detsamma som visar sig i våra genotypsbaserade egenskaper eftersom genotyperna ofta påverkas av många gener och även av miljöfaktorer.
Vi ärver egenskaper av båda föräldrarna men visst DNA påverkar mer och det är dessa markörer man har kikat närmare på i Ancestryns ”egenskaps-funktion”. Här får användaren veta mer om det DNA som påverkar mest och i vissa fall får man veta från vilken förälder det specifika arvet kommer.
Jag och ett litet rådjurskid. Foto: Björn Wijk
Så här får du tillgång till Ancestry egenskaper Om man har gjort ett DNA-test hos Ancestry kan man numera få veta mer om hur generna påverkar utseende, kondition, näringsämnen och sensoriska egenskaper. Om man har Ancestry´s World deLuxe-abonnemang (kostar 1995 kr/år eller 295 kr/mån) så ingår denna tjänst i abonnemanget. Om man inte vill ha tillgång till kyrkböcker och register, men vill kunna använda alla DNA-funktioner, inklusive ”egenskapsrapporten”, så är AncestryDNA Plusett prisvärt alternativ. 6 månaders abonnemang kostar 227 kronor. Abonnemanget är fortlöpande och för att man inte ska debiteras igen måste man avbryta abonnemanget senast två dagar innan det förfaller. Detta gör man på sin personliga sida på Ancestry.
Obs! Viktigt meddelande från Ancestry: ”Dessa test saknar medicinsk betydelse. Ingenting i dessa egenskapsrapporter utgör en diagnos på ett hälsotillstånd eller en medicinsk störning. Rapporterna ska inte ersätta en läkares råd. Innan du gör några livsstils- eller kostförändringar, eller om du har några frågor om hur din genetiska profil kan relatera till din hälsa eller ditt välbefinnande, bör du kontakta din vårdgivare.”
Upptäckten av de mystiska mumierna i Nazca, Peru, har skapat bryderier för de forskare som studerar dessa kvarlevor. Mumierna har nämligen, till viss del mänskligt DNA, men har även genetiska rötter som härstammar från en art som inte finns med i våra databaser. Det här kan betyda att människan, såsom vi känner henne, inte var den enda i sitt slag för några tusen år sedan. Kanske fanns det här på jorden flera människoliknande hominider av varierande storlek och utseende i forntiden?
Sebastián hittades i Peru. Foto lånat från X/Nazca mummies
Kanske besöktes vår planet även av utomjordiska varelser? Eller kanske fanns här på jorden vid någon tidpunkt en kultur som var tekniskt avancerad och som kunde bygga flygande farkoster? Det är en svindlande tanke.
Här nedan är bilder på artefakter som har hittats i Ojuelos, i delstaten Jalisco, Mexiko.
Figur med ”rymdisutseende” och tefatsliknande inskriptioner. Foto: Arqueologia alienigenaArtefakt med DNA-sträng. Bild: Arqueologia alienigenaForntida rymdskepp? Bild: Arqueologia alienigenaMassor av små ”rymdisar”? Bild: Arqueología Extraterrestre México”Rymdis” med avlångt huvud och DNA-sträng. Bild: Las piedras de Ojuleos/Plano ceroReptilliknande figur. Bild: Las Piedras de Ojuelos/Plano ceroKranium av sten med dubbla tandrader. Bild: Las Piedras de Ojuelos/Plano cero”Rymdis”, pyramid med okänd skrift samt Horusöga (som fanns i Egypten) Bild: Arqueologia alienigenaTrefingrad ”rymdis” med DNA-sträng. Bild: Arqueologia alienigenaBevingad figur och ett rymdskepp. Bild: OvniNoticias PrimeroVarelser med mänskligt utseende som ser ut att offra något till ett flygande föremål. Bild: OvniNoticias PrimeroTvå varelser, en med reptilliknande utseende och röda ögon (t.h) och en med mer människolik framtoning (t.v) idkar sexuellt umgänge. Bild: Enigmas en la historiaEgyptiskt Anch-tecken som hittats i Mexiko. Bild: Plano ceroVarelse med avlångt huvud. Bild: Plano ceroKranium av sten. Bild: Plano cero
Jag och min mamma Gun Britt Bure började släktforska 1990. Det var sökandet efter sanningen om vår släkthistoria som gjorde att vi for land och rike runt för att söka i de gamla arkiven. Vi medverkar just nu i en artikel om släktforskning i Hemmets Veckotidning nr 5. Jag hann tyvärr aldrig visa henne artikeln då hon avled den 19 januari, nyss fyllda 90 år.
Hemmets Veckotidning nr. 5
Uppsalatjej
Mamma föddes 1933 i Uppsala som nummer tre i en syskonskara med nio barn. Föräldrarna saknade helt förmågan att visa kärlek och empati och barnen gick en tuff uppväxt till mötes. Mamma bestämde sig tidigt för att hon aldrig någonsin skulle bli som sina föräldrar. Ett löfte hon aldrig tummade en millimeter på. Hon växte upp och blev en vacker, mjuk och fin person – en frihetskämpe, rättvis och hon såg alltid det bästa i sina medmänniskor. Som förälder var hon oändligt stark och väldigt mjuk. En fantastisk person och en riktig krigarkvinna.
Mammas släkthistoria var väldigt sparsamt dokumenterad och föräldrarna visade inget som helst intresse av att dela med sig till barnen av det man visste om släkten. Mamma och jag började släktforska 1990. För mamma var det ett viktigt steg. Hon hade aldrig känt sig ”hemma” i den hårda och burdusa familj hon föddes in i. Hon tänkte att det kunde vara värdefullt att söka bakåt, i alla fall några generationer, för som hon sa: ”Kanske har det funnits någon här i släkten tidigare som var lite, lite mer som jag?”
Mamma och jag
Sökte i gamla husgrunder
Mamma och jag. Bild: Hemmets Veckotidning nr.5/2024
Mamma och jag reste land och rike runt i jakten på vår gemensamma släkthistoria. Vi besökte alla möjliga arkiv, pastorsexpeditioner och platser där släktingar en gång hade bott. På senare år har det blivit mycket enklare att släktforska och vi har kunnat sitta hemma vid datorerna och forskat, men jag har väldigt fina minnen från den tiden då det var lite svårare att forska. Mamma och jag fick möjlighet att utforska en massa gamla soldattorp, vi knackade dörr i små byar och trampade runt i gamla husgrunder, i hopp om att hitta något litet spår efter vår försvunna släkt.
Mamma i Sundsvall
Detektiver i jakten på sanningen
Forskningen ledde oss hundratals, ja, tusentals hisnande år tillbaka i släkten. Mamma hittade aldrig någon kvinna i släkten som hon kände någon större samhörighet med, men det kändes befriande för henne att våga utforska släkten. Mamma ville hitta sanningen, hur mörk och svår den än skulle visa sig vara. Allt hemlighetsmakeri hade länge känts som ett tungt ”lock”, som hon nu vågat lyfta bort. Tillsammans var vi som två detektiver som vågade ”glutta” in i de allra mörkaste skrymslen av släkten och vi fick därmed viktig kunskap, både om ärftliga fysiska sjukdomar i släkten, liksom okända psykiska åkommor. (Mer om det senare kommer i ett annat inlägg)
Morfar Ivar. Bild: Hemmets Veckotidning nr. 5/2024
Gick bort av covid
När jag insåg att coronapandemin närmade sig Sverige 2019 bestämde jag mig för att göra allt som stod i min makt för att skydda mamma från viruset. Att få covid när man är äldre och har underliggande sjukdomar är ingen bra kombination. Jag lyckades skydda henne under flera år men när hon kom till ett äldreboende blev hon smittad direkt och insjuknade. Hon klarade det hela väldigt bra då, men så kom en ny smittvåg på boendet vid jul och mamma insjuknade igen. Hon avled av lunginflammation och är därmed en av de närmare 27. 500 arma människor som avlidit av covid i Sverige, hittills.
Läkare beslutade att ta bort all medicinering samt syrgas den 18 januari. Innan mamma gick bort sa hon ”Jag skulle så gärna vilja stanna kvar här, lite till”. Jag önskar så att jag hade kunnat göra något för att rädda henne, men jag lyckades inte trots att jag vädjade till läkarna.
Mamma
Nyfikenhet och kärlek till livet
I det aktuella numret av Hemmets Veckotidning (nummer 5) medverkar mamma och jag i en artikel om släktforskning. Jag hann tyvärr aldrig visa henne artikeln då hon avled 19 januari, nyss fyllda 90 år.
Mamma och jag var väldigt olika varandra. Hon var lugn och eftertänksam. Jag är hennes motsats, men även om vi var olika så hade vi en gemensam grund som byggde på ömsesidig respekt och kärlek. Vi delade en ärlig nyfikenhet på livet och tillsammans ville vi gå till botten med allt, i förhoppning om att förstå, förlåta och att lyfta fram sanningen.
Oändlig sorg
Mamma Gun Britt såg det goda och fina i sina medmänniskor och ville alltid framhäva andras goda egenskaper, aldrig sina egna. Friheten betydde allt för henne och hon var lika mån om andra människors frihet, som sin egen. Hon kämpade för rättvisa, sanning och allas lika värde.
För oss som har fått uppleva hennes milda och kärleksfulla ljus, har jorden med ens blivit lite mörkare. Självaste solen i mitt planetsystem har försvunnit och jag sörjer som ett barn. Så är det när sorgen drabbar oss, när en älskad förälder dör. Det spelar ingen roll hur gammal man är när det sker. Sorgen är densamma och det enda som är säkert är att man inte kan hoppa över den, eller gå förbi den. Man måste gå igenom den. Jag kämpar med det just nu…
I min byrålåda hittade jag en gammal artikel som jag skrivit för kyrkan i min glada ungdomstid. Den hade jag alldeles glömt bort. Texten har många år på nacken och är i mitt tycke lite väl ”flummig”. 😊
”Inte häxa, men med gåvan att se in i andra tider Genom historien har många kvinnor fått lida under tortyr och förföljelser sedan de blivit anklagade för att vara häxor. Deras öden blev ofta blodiga och våldsamma. Helena Wijk har många kvinnliga släktingar som anklagats för att vara häxor och även torterats. Helena själv har siarförmåga som kanske skulle ha fört henne till häxbålet om hon levt under en annan tid än vår. Men Helena menar att hennes siarförmåga inte kommer från något ont svavelosande ställe. Tvärtom, den är en gåva från Gud som hon vill använda för att hjälpa människor till ett bättre liv. Helena Wijk berättar här om sig själv och om sina släktingars våldsamma öde under häxförföljelsernas tid.
Jag i min glada ungdom.
Ett redskap för Gud, men inte i kyrkan
Jag har alltid varit en kristen troende. Som sjuåring köpte jag min första bibel och jag var under en del år medlem i pingstkyrkan. Tyvärr är det idag svårt för mig att ingå i något samfund, eftersom kyrkans uppfattning och min, går isär på några punkter. Av Gud erhåller vi gåvor av olika slag. Jag bad att få arbeta som Guds redskap en gång och det har jag gjort sedan dess, men det sätt, på vilket jag arbetar, var inte vad jag bad om. Jag ville hjälpa människor. Min känslighet för andras sinnesstämning och problem har alltid varit stor.
Ser händelser i annan tid
Jag kan se händelser i förfluten tid, nutid och framtid. På så vis skulle jag alltså kunna säga att jag har en siarförmåga. Men vad ska jag med en siarförmåga till, om den inte är till hjälp? Själv tror jag att det kan vara livsfarligt att gå till en ”spå-människa”. Ingen annan människa har rätt att berätta för oss hur framtiden blir. Det finns inget fastställt öde och därmed ingen färdig framtid att lägga fram. Varje steg vi tar och varje val vi gör, formar framtiden. På så sätt är vi själva ansvariga för våra liv. Vi har alltid valet. Hur vill vi leva våra liv? Gud har givit oss friheten att välja.
Inte spåkvinna, men vägledare
Jag arbetar alltså inte som spåkvinna. Jag kallar mig själv vägledare. Med min förmåga kan jag ”överblicka” terrängen, men jag kan inte tala om hur allting blir. Jag kan berätta för en människa hur hon bäst kan ta tillvara sina gåvor, få henne att inse sina resurser och sin egen storhet. Vi behövs alla! Vi har alla så mycket att tillföra här på jorden.
Jag tror att det är farligt att söka svar i andevärlden. Gud leder oss och hjälper oss. Allt vi behöver får vi och alla svaren kan vi finna inom oss om vi rådfrågar vårt hjärta, för där finns Gud. ”Andar i glaset”, oujja-bord och annat tar jag helt avstånd från. Jag tror inte att vi kan kontrollera världen med besvärjelser och ritualer. Det vore fel att ens försöka. Däremot kan livet få en högre mening och vi själva en större känsla av kontroll och meningsfullhet om vi erkänner Guds kraft och väljer att leva i enighet med den.
Avrättad som häxa
Är jag en häxa? Ja, på så vis att jag tillhör en släkt där medialiteten finns nedärvd och där häxavrättningar har förekommit, även om blotta ordet ”häxa” ger mig kalla kårar.
Ungefär 300 kvinnor halshöggs och brändes på bål i Sverige under häxprocesserna. Ungefär 70 av dessa kvinnor var mina anmödrar och släktingar. Om man tittar lite närmare på historien finner man att det vi nu kallar ”häxa” i själva verket var vanliga kvinnor som var helt omedvetna om sin häxtitel. I hela Europa rådde en trolldomsfanatism rum i mitten av 1600-talet. Den nådde Sverige och dåvarande kungen, Karl XI, var en djupt religiös man. Han kallade samman lärda män till sin trolldomskommission, som sedan for iväg och rannsakade svenska socknar, på jakt efter trolldomsrykten.
I Norrland var det hungersnöd. Folket i Ångermanland livnärde sig av knoppar, bär och bark och med den kyrkliga verksamheten stod det illa till. Det ryktades även att vissa kvinnor förde bort barn till Blåkulla. Det var bara i Sverige man trodde på ”barnaförande”. Man trodde att trollkonorna, genom att slå en spik i väggen, kunde fara iväg om natten. De förvandlade sig själva till trästockar och lurade på så sätt sina män, att de fortfarande låg sovandes i sängen.
På väg till avrättningsplatsen i Ångermanland. Foto: Helena Wijk
Karl XI uppmanade kommissionen att ta reda på vilka dessa kvinnor var. Sockenprästerna ombads därför att upprätta listor över de misstänkta. De som inte gick i kyrkan så ofta, de äldre som inte kunde läsa och de som kom från familjer som var beryktade för trolldom, hamnade snabbt på prästens lista över misstänkta. Jag kommer från en gammal och väldokumenterad Norrlandssläkt. Många av mina anfäder var bönder och många var även präster.
Farmor Margit Alice föddes 1910 i Ytterlännäs, Ångermanland. På fotot, som är taget omkring 1969, syns farmor och jag. Foto: Pappa Björn Wijk
Tre kvinnoöden
Brita, Sara och Barbro hette några av mina anmödrar som avrättades som häxor. De var bondhustrur i Dals socken i Ångermanland och hade många barn och barnbarn när ”häxhysterin” svepte som en löpeld över Norrland på 1600-talet. Brita var 71 år när hon ställdes inför rätta, anklagad för trolldom. I oktober 1674 fängslades de 100 anklagade. De sattes i tjuvkistor och fångstarrest i väntan på världslig dom. Det har berättats att somliga lyckades rymma. Havande kvinnor blev skonade tills de hade fött sina barn. Svälten var stor och man kan föreställa sig hur dessa arma människor fick lida under de sju månader de satt fängslade, i väntan på avrättning.
Använde tortyr
Med tortyr försökte man få kvinnorna att erkänna. Prästerna avlöste varandra och hindrade, med hjälp av böner och psalmsång, de anklagade från att sova. De tvingades stå upp. Man trodde nämligen att ”häxorna” annars skulle flyga iväg och röva bort små barn då en sovande människas själ var mer lättåtkomlig för djävulen.
En häxa ansågs vara okänslig för smärta och därför gjorde det ingenting att man pressade samman armar och ben med ”block och klumpar”. En form av tortyr gick ut på att man hängde upp kvinnan, med bakbundna händer, på väggen. När man fäste tyngder i hennes ben, slets axlarna av. Denna form av tortyr kallades ”skärpning”. Varje födelsemärke kunde vara satans märke, varför man stack nålar djupt i kvinnornas hud. Man var övertygade om att dessa områden var okänsliga för smärta. Flera kvinnor erkände under förhören. De som erkände fick ta emot nattvarden som ju var det yttre tecknet på försoning med Gud, innan de halshöggs.
Vad hade dessa kvinnor gjort? Många, ingenting alls. Det räckte att man inte gick så ofta i kyrkan, kom från en ”beryktad” släkt där det kanske fanns samer eller finska förfäder/förmödrar (som troddes ha övernaturliga förmågor).
”Här brann häxbål 1675. Kvinnor dog. Män dömde. Tidens tro drabbar människan”. Foto: Helena Bure Wijk
Små barn fick vittna
Eftersom man trodde på ”barnaförande” blev det naturligt att låta barnen vittna. Fantasifulla femåringar stod därför inför rätten och berättade att de blivit förda till Blåkulla av sina mammor, mormödrar och farmödrar…
Nils, 5 år, berättade exempelvis att han hade tvingats flyga till djävulens Blåkulla tillsammans med sin mormor på en glad ko. I Blåkulla hade mormor sedan dansat och ätit god mat. Hans mormor (Barbro) blev sedan halshuggen men det visste ju inte Nils, då han stod inför rätten.
Utmattade av svält, sömnbrist och skräck stod kvinnorna och försökte försvara sig. ”Häxor kan inte gråta”, sägs det och faktiskt noterade man just frånvaron av tårar bland domskälen. ”Tjöt mycket men kunde dock inga tårar fälla…” och ”Stockar och stenar falla där, istället för tårar”.
Min anmoder, gamla Brita, 71 år, blev den äldste som avrättades den gången. Hon erkände inte något brott, bara att hon velat bota en man som hade lunginflammation. Vad hade hon gjort? Hon hade läst en ramsa i ”Faderns, Sonen och den helige Andes” namn. Men gamla Brita hade av många barn setts i Blåkulla där hon hade dansat, kärnat smör och legat hos ”den fule” (djävulen) under bordet.
I juni 1675 fick de dödsdömda gå till sin avrättning i ett långt tåg. Många svimmade av utmattning och fick släpas fram av sina anhöriga. Två bödlar var i tjänst den dagen och för att inte det myckna blodet skulle släcka elden, halshögg man dem nedanför berget. De huvudlösa kropparna släpades sedan upp till bålet av kvinnornas män och bröder.”
Om du vill läsa min magisteruppsats ”Stockar och stenar falla där, istället för tårar – en studie av häxprocesserna i Torsåker, Ångermanland 1674 – 1675” (Högskolan Dalarna, 2014) så hittar du den här.
När jag var yngre skrev jag poesi och hoppades på att bli en diktare, men så blev det inte (tack och lov) 🙂 Jag är inte så särskilt förtjust i AI men måste medge att det är en väldigt bra ”grej” om man vill skapa musik. Här nedan är några av mina gamla dikter som fått toner med hjälp av AI.
Hur många stora artister med ett fullspäckat turnéschema skulle ens komma på tanken att ringa till en ung och ”grön” radioreporter från bondvischan som glömt att ladda bandspelaren inför en intervju? Inte många skulle göra det, men det gjorde Jerry Williams.
Gatufesten i Enköping
På 1990-talet var jag en ung och grön radioreporter som jobbade på Megapol i Västerås (med täckningsområde Mälardalen). Jerry Williams var en hyllad artist med ett fullspäckat turnéschema. Alla radio, tidnings- och tv-reportrar var tvungna att boka intervjuer med hans musikbolag och manager i förväg och det är förståeligt.
Som reporter på Megapol bevakade jag Gatufesten i Enköping sommaren 1994 och intervjuade besökare och artister. Jag hade inga tankar på att intervjua Jerry Williams och hade inte heller bokat någon intervju. Mitt fokus var på besökare, arrangörer och en och annan lokal artist.
Hamnade i publikhavet
Alla jag intervjuade verkade glada och nöjda men plötsligt försvann de och jag stod plötsligt ensam med min mikrofon. Jerry Williams hade nämligen intagit scenen…
Jag följde strömmen, hamnade framförs scenen och fick uppleva en fantastisk spelning. När den var över signerade Jerry Williams skivor och jag såg plötsligt en liten, liten möjlighet till intervju med artisten. Jag ålade mig igenom publikhavet, kröp under några trailers och gick upp på scenen, knackade honom på axeln och frågade om jag kunde få en intervju. Han nickade och sa ”javisst, vänta i logen så kommer jag snart”.
Foto: Jonny Hansson
Utkastad med låga batterinivåer
Jag gick till logen och väntade, överväldigad av lycka. Jag skulle få en intervju med Jerry Williams! Men tiden gick och ingen Jerry Williams syntes till. Jag upptäckte då att batteriet i min bandspelare hade oroväckande låg nivå. Efter en lång stund kom Jerry Williams manager in i rummet och bad mig att gå. Jag hade inte bokat intervjun med artisten så det var bara att gå, direkt. Jag var så besviken men förstod. Jag hade ju kringgått reglerna…
Ropades tillbaka
Jag skämdes och lunkade i väg med min bandspelare. Jag samtalade med några andra lokalreportrar som försökte trösta mig då det är nästan omöjligt att få en intervju med artisten. Jag var på väg till mitt hotellrum när en manlig röst ropade ”Du, där! Jerry säger att han har lovat dig en intervju så du kan komma tillbaka!”. Det var Jerry Williams manager. Han viftade och gjorde tecken att jag skulle komma dit…
Ett löfte
Jag åkte med turnébussen några kilometer, till en plats utanför stadskärnan. Bussen stannade på en mörk väg och jag fick kliva ur. Strax därpå bromsade en sportbil in, intill bussen och Jerry Williams klev ur bilen, redo för en intervju. Han höll sitt löfte och tog nu av sin dyrbara tid för att bli intervjuad av en uppenbart ”grön” och ovan reporter. Jag var så tacksam och glad. Jag ”knäppte” på bandspelaren och kände mig redo att ställa mina frågor, men innan jag ens hann påbörja intervjun hade batteriet i bandspelaren slocknat.
Slut på batteri
Jag skämdes och visste inte riktigt vad jag skulle säga. För en sekund tänkte jag att jag kanske kunde fortsätta intervjun som om ingenting hade hänt, men jag kan inte ljuga. Jag kände mig tvungen att berätta som det var och Jerry Williams skrattade och sa ”det är sån´t som händer”. Han bad om mitt telefonnummer och susade sedan i väg i sin sportbil. Jag ville bara sjunka genom marken. Men dagen efter ringde han hem till mig och sa ”Tja ba! Jag heter Jerry. Det var vi som träffades i Enköping. Jag kommer snart att lira i Örebro och vi kan träffas där om du vill”.
Om jag ville! Jag fick min intervju och insåg vilken fin och stor människa Jerry Williams var. Trots ett fullspäckat schema så höll han ett löfte till en liten människa som jag.
Intervjun med Jerry Williams på Slottsfestivalen i Örebro, juli 1994:
På det glada 60-talet var Jerry Williams en av många musiker som spelade på Henrys i Stockholm. I min pappa Björn Wijk´s blogg kan du läsa om det och mycket, mycket mer.
Konstnär: Nils Alfred Larsson (1872 -1914) Foto: Bo Niklasson/Bohusläns museum
Sökande efter okända fäder
Sedan 1990 har jag lusläst gamla kyrkböcker i jakten på mina spårlöst försvunna anfäder. Sökandet efter ”fader okänd” delar jag med många andra släktforskare. Problemet i min släkt är att det här inte är endast en far som fattas – här saknas morfars far, morfars morfar, farfars far, och som jag nyligen (till min fasa) upptäckte, även farmors far.
Jag har många gånger slitit mitt hår i förtvivlan och varit på vippen att ge upp, men skam den som ger sig! 2016 gjorde jag och familjen DNA-tester med förhoppning om att hitta de försvunna den vägen. Nu börjar jag äntligen skönja ett mönster. Alla vägar verkar nämligen bära till Anders…
Mystiska skomakarrötter
DNA-släktforskning är en hel vetenskap och jag är fortfarande bara en glad amatör, men jag har lyckats klura ut ganska många släktskap genom åren genom att bygga släktträdför mina DNA-matchningar. De okända fäderna lyser dock ännu med sin frånvaro…men nu börjar jag skönja ett visst mönster. Det visar sig nämligen att flera DNA-matchningars vägar bär till en och samme man – en gammal skomakare som hette Anders!
Anders Eklöf föddes år 1782 i Ekeby, Uppland. Det var förmodligen av födelsebyn som han tog sitt namn, Eklöf. Anders blev skomakare och bodde en tid med sin familj i torpet Karlberg, Bladåker. Lustigt nog är det samma torp där jag bodde en tid i min glada ungdom, när jag provade på att leva torparliv… Det var också i skomakartorpet Karlberg som min morfars mammas dopvittnen bodde när hon föddes som ”oäkta” i Bladåker år 1876.
Augusta Charlotta Bure f. 1876
Klurigt släktmysterium
Anders Eklöf och hans hustru Eva Lena fick tillsammans fem barn – Eva Lena f. 1813, Johannes f. 1815, Petter f. 1821 och Eric f. 1824. Skomakarfamiljen bodde i Lågbol i Bladåker och sonen Eric tog över skomakaryrket och även torpet efter fadern. De andra sönerna blev torpare/nybyggare i närheten och dottern Eva Lena gifte sig med smeden Per Edberg i Björinge, Edebo, Uppland.
När man gör ett DNA-test får man DNA-matchningar med nu levande personer som också har låtit testat sig. Jag har hittills fem DNA-matchningar som alla är ättlingar till skomakaren Anders genom hans barn, Johannes f. 1815 (3 DNA-matchningar) och Petter f. 1821 (2 DNA-matchningar). DNA-släktskapet (storleken på de DNA-segment jag delar med matcherna) varierar mellan 43 – 198 centiMorgan vilket tyder på att någon av skomakaren Anders Eklöfs barnbarn var min morfars okände morfar.
Fem DNA-matchningar är ättlingar till skomakaren Anders.
DNA ljuger inte, så nu gäller det ”bara” att försöka klura vem av skomakarens söner jag härstammar ifrån…
Byskomakaren av Axel Borg. Ägare Torsten Åqvist/Örebro läns museum
Att en av mina DNA-matchningar, den person som jag delar störst mängd DNA med (198 Cm), även är en släkting på en annan släktgren, gör att det blir svårare att urskilja mönstret. Det är svårt, men absolut inte omöjligt och jag har bestämt mig för att lösa denna släktgåta.
DNA-experten Peter Sjölund är en hejare på att lösa släktgåtor. Här hittar du en jättebra genomgång för hur man använder triangulering som ett verktyg i DNA-släktforskning.
Vaccination mot smittkoppor. Målning av Constant-Joseph Desbordes, 1820.
Hösten 2022 skrev jag ett blogginlägg om en ny sjukdom som kallades apkoppor (Monkeypox). På den tiden hade vi 77 kända fall av sjukdomen i Sverige och de flesta som insjuknade verkar ha fått en relativt ”mild” sjukdom.
Sedan inlägget skrevs har mycket hänt. Apkoppan har fått ett nytt namn och kallas numera Mpox. Viruset har därtill hunnit mutera i två olika strängar som kallas ”Klad 1” och ”Klad 2”. ”Klad 1” verkar vara en riktigt elak variant och under en 14-dagarsperiod har den spridits, från republiken Kongo till sex andra länder, däribland Sverige…
Apkoppan har fått ett nytt namn och kallas numera Mpox.
Farlig variant
Den första varianten, Klad 2, spreds främst genom sexuella kontakter mellan homosexuella män och vid nära kontakt med smittade. Dödligheten för Klad 2 är cirka 1 % och kan jämföras med Covidvarianten Omicron som har en dödlighet på 0,7 %.
Den nya varianten av Mpox, Klad 1, som häromdagen upptäcktes i Sverige, tycks vara mer smittsam och även farligare. På den afrikanska kontinenten har denna variant visat sig ha en dödlighet på 10 % (en av tio). Det är främst barn som drabbas och 85 % av de som avlidit är under 15 år. Cirka 450 dödsfall i sviterna av Klad 1 har rapporterats, varav 400 under 2024.
Viruset sprids med rasande fart och har under en 14-dagarsperiod spridit sig från Kongo till sex andra länder, däribland Sverige. Klad 1 tycks vara väldigt smittsam och kan orsaka stor skada, framför allt hos barn. Det är därför WHO i veckan deklarerade internationellt hälsonödläge.
Vad i hela friden är det vi har att göra med? Hur sprids Mpox-viruset och hur ska vi skydda oss själva och våra medmänniskor på bästa sätt? Mpox är smittkoppans kusin
Ortopoxvirus kallas det virus som bland annat orsakar de smittsamma sjukdomarna vattkoppor, kokoppor, smittkoppor och Mpox. Viruset behöver värddjur – det kan vara både människa och andra djur – för att frodas och spridas vidare. Den mycket smittsamma och dödliga sjukdomen smittkoppor härjade i Sverige på 17- och 1800-talet och orsakade närmare 300 000 dödsfall. Globalt tog smittkoppor livet av cirka 60 miljoner människor. 90 % av de som avled var barn.
Utrotades med vaccin
Sjukdomen smittkoppor blossade upp i kluster gång på gång och skördade många människoliv, men utrotades slutligen, framför allt med hjälp av vaccin.
Smittkoppor var en extremt smittsam, dödlig sjukdom med svåra biverkningar som orsakade vattniga utslag som kallades ”koppor”. Sjukdomen drabbade alla samhällsklasser men slog hårdast mot barnen. Dödligheten i smittkoppor var mellan 10% och 20%. De som överlevde blev ofta döva, blinda och led av livslånga neurologiska biverkningar. De som överlevde sjukdomen kom också att bli immuna mot smittan.
Den engelske läkaren Edward Jenner (f. 1749 d. 1823) upptäckte att mjölkerskor inte kunde insjukna i smittkoppor. I diskussioner med bönderna fick Jenner veta att de människor som tidigare hade haft den ofarliga sjukdomen kokoppor inte kunde få smittkoppor. Byläkaren Edward Jenner beslutade sig då för att försöka sig på att ”ympa” en pojke med kokoppor genom att rispa hans hud och ta var från en person som var sjuk i kokoppor, som påfördes på huden för att på så sätt ge ”experimentpersonen” samma sjukdom. Efter sex veckor upprepades samma procedur med smittkoppor. Pojken, som experimentet utfördes på förblev frisk och vaccinet som metod hade uppfunnits.
Vaccination mot smittkoppor 1950. Foto: Deutsche Fotothek
År 1816 blev vaccin mot smittkoppor obligatoriskt i vårt land. Det var ofta byns barnmorska eller klockaren som ansvarade för vaccinationerna i Sverige på den tiden. Under 1870-talet blev det obligatoriskt att vaccinera alla bebisar under deras första levnadsår. Vaccinationen utfördes genom att man rispade barnets hud med ett vasst instrument och kokoppsämnet infördes därefter i såret. Ofta direkt med vätska från en annan sjuk persons utslag. Detta kallades skyddskoppsympning. Efter någon vecka skulle barnen återkomma och visa upp en rejäl koppa på platsen som tecken på att man fått kokoppor, annars förväntades man omvaccineras. Efter att koppan läkt fick man ett karaktäristiskt ärr som fortfarande många har eftersom ympningen fortsatte långt in på 1900-talet. (Källa: SCB)
Dagens nyheter 1920.
Ordet vaccination härrör förresten från latinets ”vacca” som betyder ”ko”. Även om obligatoriska vaccinationer infördes så återkom sjukdomen smittkoppor under vissa perioder och så sent som år 1874 avled fler än 4000 svenskar i sjukdomen.
Söndagen den 26 september 1920 meddelade Dagens Nyheter att ”Smittkopporna spridas vidare: tre fall i går”. I artikeln berättas att portvakterskan i Apostoliska kyrkan samt två barn till en ”antivaccinationist” insjuknat i kopporna och avförts till Epidemisjukhuset i Stockholm. På grund av smittrisk stängdes Lidingö kyrka helt för gudstjänstbesökare.
Här i Sverige vaccinerades alla barn mot kopporna fram till 1976 och tack vare vaccinationsprogrammet lyckades man till sist kväsa smittkoppsviruset helt. År 1980 deklarerade Världshälsoorganisationen WHO segervisst att sjukdomen helt hade utrotats från jordens yta. Men någonstans ”i vassen” låg tydligen smittkoppans elake kusin, Mpox, och lurade, redo att göra entré i världen…
Vi som är vaccinerade mot smittkoppor har skydd mot Mpox
Vi ”gamlingar” som blivit vaccinerade mot smittkoppor i barndomen beräknas ha hel, eller åtminstone viss immunitet mot Mpoxviruset. Ortopoxvirus, det virus som orsakar Mpox, har stora likheter med det virus som orsakade smittkoppor. Karolinska Institutet har gjort en studie som visar att personer som blivit vaccinerade mot smittkoppor har en överlappande immunitet mot Mpox.
Mpox (klad 2) har förekommit i Afrikas tropiska regnskogsområden, främst i västra och centrala Afrika sedan år 1970 då sjukdomen första gången upptäcktes hos människa i Demokratiska republiken Kongo. Namnet till trots så är det inte apor, snarare gnagare, som är det huvudsakliga värddjuret och man har genom åren upptäckt infektioner med Mpox hos sovmöss, ekorrar, gambiansk jättepåsråtta samt hos olika arter av apor. Mpox är en så kallad zoonos – en sjukdom som kan spridas mellan djur och människa. De enskilda fall som tidigare rapporterats i Europa har handlat om fall där resenärer återvänt till Europa från Västafrika, men på senare tid har sjukdomen spridits på ett nytt sätt.
Nu tycks dock spridningen främst ske människor emellan och det finns ingenting som tyder på att djur är inblandade.
Sovmusen Hasselmus. Foto: Danielle Schwarz
Smittvägar
Den vanligaste smittvägen har tidigare varit från djur till människa, men sjukdomen kan också överföras vid nära kontakt mellan människor. Viruset smittar främst via nära kontakt med infekterade djur eller människor eller via material som har kontaminerats med viruset.
Det är fortfarande mycket som är oklart om virusets nya spridning men på sin webbsida förklarar State of New Jersey Department Of Agriculture hur smittvägarna tidigare har sett ut: ”Viruset kan smitta från djur till människa genom bett av det infekterade djuret, genom aerosolsmitta (smitta via luften/andning) eller genom kontakt med blod eller kroppsvätskor från den infekterade personen eller djuret. De flesta som smittas har haft nära kontakt med ett infekterat djur men smitta människor emellan har också konstaterats, då smittan förmodligen har skett genom kroppskontakt (genom nära hudkontakt) eller genom aerosol (andning). Viruset kan även smitta via kontaminerade ytor.”
WHO informerar om att viruset kan spridas vid närkontakt med en smittad person ”hud mot hud”, genom kroppsvätskor men även genom kontaminerade ytor, kläder, sängkläder/handdukar, porslin/bestick som använts av en smittad person. Viruset kan finnas i munnen och spridas via saliv och således via luften genom andning/tal. Mödrar som bär på viruset kan smitta sina ofödda barn via moderkakan och sina spädbarn genom kontakt ”hud-mot-hud”.
Båda varianterna av Mpox (klad 1 och klad 2) kan spridas via sexuell kontakt och annan närkontakt (kramar, att dela säng eller kläder) med smittade samt genom kontaminerade material. Viruset är seglivat och överlever upp till 42 dygn på ytor (dörrhandtag, bord, ledstänger, hissknappar, porslin, bestick med mer), framför allt på mjuka material som textilier (kläder, sängkläder, kuddar etcetera). På CDC (Centers for Disease Control and Prevention) kan du läsa mer.
Viruset är större än det virus som orsakar Covid-19 så det borde inte fara omkring i luften hur lätt som helst, men man kan aldrig riktigt veta hur virus beter sig. Även om våra svenska experter manar till lugn och påstår att viruset inte är luftburet så finns Mpox, Klad 1, med på Storbritanniens informationssida Gov.uk och listan över luftburna virus, som räknas som ”high consequence infectious diseases”. Du hittar listan här.
Mpox (Klad 1) är ett luftburet virus enligt Gov.uk
Symtom på infektion
Om man insjuknar i Mpox kan man vara smittsam 1 – 4 dagarinnan de första symtomen visar sig och upp till cirka 21 dagar därefter. Inkubationstiden är vanligtvis 6–13 dagar, men kan variera mellan 5 och 21 dagar. De vanligaste symptomen är feber, huvudvärk, muskelvärk, svullna lymfkörtlar, allmän sjukdomskänsla samt hudutslag med blåsor. Utslagen liknar smittkoppor. Enligt överläkaren Leif Lakoma brukar kopporna först synas i ansiktet, i händerna och under fotsulorna för att sedan spridas till andra delar av kroppen. I flera av de fall som nu har konstaterats i Europa har smittade patienterna även haft utslag eller andra hudproblem i könsorgan, ljumskar och kring huden runt analöppningen, men detta gäller främst Mpox, Klad 2.
Hur skyddar man sig mot Mpox?
Undvik närkontakt med människor som visar symtom på infektion. Om du eller en familjemedlem insjuknat med symtom på sjukdomen, exempelvis blåsor och feber – sök läkare direkt!
I hushåll där någon är sjuk är det viktigt att undvika närkontakt så gott det går, ha god ventilation och desinficera, golv, ytor, sängbord, lysknappar, mobil med mer där den sjuke befinner sig. Undvik att dela porslin med den sjuke.
På sidan Vårdhygien Skåne finns bra information kring hygien och rengöring som är bra om någon i familjen har insjuknat i Mpox.
Desinfektionsmedlet Lysol tar kål på viruset, liksom andra produkter, exempelvis produkter med klor, liksom medlet Virkon.
När vår statsepidemiolog fick frågan om handsprit är tillräckligt för att döda Mpoxviruset, var han inte riktigt säker på det. På utländska informationssidor rekommenderas dock handtvätt med tvål och vatten, eller om den möjligheten inte finns, att använda handsprit. Det är bra att tvåla in händerna ordentligt eftersom friktionen mot huden tar kål på viruset.
Alla minns vi väl Folkhälsomyndighetens råd under coronapandemin. Tvätta händerna och sjung ”Blinka lilla stjärna”. Det rådet kan vi anamma även nu. Handtvätt hjälper förstås inte mot luftburna virus men är toppen för att skydda sig mot kontaktsmitta.
Virus ”hoppar” inte från ytor så det finns ingen risk att man kan bli smittad genom att exempelvis trycka på en hissknapp eller genom att bära en varukorg i mataffären. För att orsaka sjukdom måste viruset komma in i kroppen och det kan ske om man vidrör en kontaminerad yta och sedan petar sig i ögonen, näsan eller munnen. Om man har sår eller sprickor på händer och armar kan det vara bra att skydda händerna med handskar, speciellt om man arbetar inom vård- och omsorg.
Andningsskydd (av skyddsklass FFP2 och FFP3) kan säkert skydda om man är i nära kontakt med personer som bär infektionen, men det är förmodligen ingenting som kommer att rekommenderas av våra myndigheter.
Hög dödlighet på den afrikanska kontinenten
Den amerikanska infektionsläkaren och specialisten Judy Stone publicerade nyligen en artikel, ”Mpox And Mask Bans – A Recipe For Disaster”, där hon bland annat lyfter fram att Mpox haft en dramatisk ökning, med 160 %, på den afrikanska kontinenten sedan förra året. Under 2024 har man där haft 15 000 fall av Mpox och 400 dödsfall. Under en tiodagarsperiod har viruset nu spridits från Kongo, till sex andra länder, bland annat Sverige.
Det finns (hittills) två olika varianter av Mpox – Klad 1 och Klad 2. Den första varianten, Klad 2, anses spridas främst genom sexuella kontakter och genom fysisk närkontakt (hud mot hud). Sjukdomen kan för vissa vara svår men antalet dödsfall har varit få (cirka 1 %). Dödligheten kan jämföras med covid (Omicronvarianten) där dödligheten är 0,7 %.
Den Mpox-variant som kallas Klad 1 och som också är den vi nu har fått in i vårt land, är betydligt farligare än ”tvåan”. Här beräknas dödligheten vara cirka 10 % (en av tio) och den är mer smittsam. Den slår särskilt hårt mot barn och i Afrika är 70 % av de som insjuknar barn.
Kan utgöra en fara för barnen
Covid kan slå hårt mot oss som är äldre, eller människor som har underliggande sjukdomar. Med Mpox är det i stället barn och unga (90-talister och senare) som ligger i riskzonen för allvarlig sjukdom. Vi som är äldre har redan ett gott skydd mot sjukdomen genom vaccination mot smittkoppor som vi fick som barn.
Min största oro just nu är att den nya varianten av Mpox ska få stor spridning i barnfamiljer och på skolor/förskolor. Sjukdomen kan vara väldigt allvarlig för barn och unga (85 % av de som avlidit är under 15 år) och om föräldrar inte upptäcker barnens symtom i tid och kontaktar sjukvård, finns stor risk att barnen smittar varandra. Sjukdomen sprids främst via indirekt och direkt kroppskontakt och kan således smitta via kramar, när man sover tillsammans, hjälper sitt barn med intimhygien, lek på förskolan och så vidare.
Man kan vara smittsam 1–4 dagar innan man upplever symtom och man är smittsam under flera veckor, tills blåsorna har läkt ut helt. Mpox är ju en sjukdom som kan upplevas som stigmatiserande och som man helst kanske inte vill berätta att man har. Men det är otroligt viktigt att den upptäcks i tid och att sjuka isoleras så länge de är smittsamma. Jag kan bara hoppas att vi alla, tillsammans, hjälps åt att stoppa virusets framfart.
Med covidpandemin i färskt minne så är jag även orolig att våra myndigheter underskattar virusets smittsamhet och dess smittvägar. Vi får hoppas på det bästa!
24 januari 2020
En expert säger i en intervju med Sveriges radio att vi inte behöver oroa oss för Coronaviruset i Sverige. ”För 16 år sedan spreds ett virus som heter Sars. Det började också i Kina. Över 750 personer dog då. Det nya viruset liknar Sars, men det verkar inte vara lika farligt. Det säger Anders Tegnell till nyhetsbyrån TT”.
31 januari 2020
En patient på Länssjukhuset Ryhov i Jönköping bekräftas vara smittad med coronaviruset. Patienten hade vistats i området kring Wuhan i Kina men var symtomfri när hon anlände till Sverige. ”Det är viktigt att komma ihåg att enstaka fall inte är samma sak som att vi har en smittspridning i Sverige. Den risken bedömer vi för närvarande som mycket låg utifrån erfarenheter från andra länder. Hälso- och sjukvården har rutiner för att ta hand om fall som detta på ett bra och säkert sätt,” säger Karin Tegmark Wisell på Folkhälsomyndigheten.
3 april 2020
Vi kommer att få räkna de döda i tusental säger statsminister Stefan Löfven. Det är lika bra att vi förbereder oss på det, säger han.
Bild: Expressen 14 januari 2021
Källor: CDC – Center for Disease Control and Prevention, WHO, Expressen, Folkhälsomyndigheten, Kry, SVA – Statens veterinärmedicinska anstalt, Läkartidningen, Svenska Yle, BBC, Aftonbladet, Reuters, Dagens Medicin, Department Of Agriculture, State of New Jersey, The Washington Post, Forbes och Gov.uk.
I en forntida grotta i södra Peru hittades flera märkliga kvarlevor 2017, bland annat ”jättehänder” med endast tre fingrar. DNA-analyser visar att händerna tillhör en hittills okänd människoliknande varelse, som, när den gick omkring på jorden, var tre meter lång.
Jättehänder med tre fingrar. Foto: Cosmic Road
Vandrade på jorden för 2000 år sedan
Det var i en forntida tunnel i Nazca, Peru, som man upptäckte mystiska kvarlevor av hittills okända livsformer år 2017. Bland annat hittades händer med tre fingrar som har tillhört en apliknande varelse som var omkring tre meter lång när den levde, för cirka 2000 år sedan.
Forntida apmänniska med tre fingrar
De enorma händerna har tre fingrar med sex ben (falanger) i varje finger, samt naglar, som liknar apor- och människors. Människans fingrar utgörs dock endast av tre falanger.
Den mystiska apmänniskan hade tre fingrar som bestod av sex ben i varje finger.
Nagelbeklädda fingrar har både människan och våra kända apsläktingar, men alla kända människoapor (hominoidea) har fem fingrar och fem tår.
Den trefingrade individen hade naglar, liksom människa och andra primater. Foto: Brien Foerster/Hidden Inca Tours
I gruppen tretåiga varelser återfinns reptiler, vissa fåglar, sengångare samt noshörning.
Emu (Dromaius novaehollandiae) har, liksom reptiler tre tår. Foto: FunkMonk
DNA-analys med märkligt resultat
Man har gjort DNA-undersökningarav dessa fynd som visar att 82 procent av individernas (händernas) DNA tillhör en helt okänd art av familjen hominoidea (människoapor) och endast 30 procent av dess DNA överensstämmer med nu levande människor.
Familjen Hominoidea (människoartade apor) består av människor, schimpanser, gorillor, orangutanger och gibboner. Och nu blir det riktigt märkligt – De 30 procent DNA som tillhör människa, överensstämmer med moderna människor som nu lever i Myanmar, Sydostasien – på andra sidan jordklotet.
Hur i hela friden dessa forntida jätte-varelser med tre fingrar hamnade i Peru är en gåta som ingen kan besvara (ännu)…
Klocka i Myanmar som väger 97 ton. Foto: Ralf-André Lettau
Mamma och jag vid Ängsö slott 1969
Foto: Björn Wijk
Det är drygt sjuttio år sedan statarsystemet försvann ur den svenska historien för gott, men det är sällan vi i dag hör människor berätta om hur det var att leva på den tiden. Författare som Ivar LO har skildrat den hårda tiden, men få av de som lever idag vill, eller orkar berätta om hur det var att växa upp som ”statarbarn”. Det gör alldeles för ont, är förknippat med tunga minnen och framför allt en stor skam. Min mamma är en av många som växte upp i ett Sverige som präglades av klasstillhörighet och förtryck. Här är hennes berättelse:
”Stataren var en gift man som anställdes vid större gårdar och fick sin lön helt eller delvis ”in natura”. Istället för pengar fick familjen kost och logi, ofta i form av en undermålig bostad full av ohyra. Stataren anställdes på ettåriga kontrakt och hade bara friheten att flytta och byta arbetsgivare under den sista veckan i oktober månad, den så kallade slankveckan. Vägarna under hösten var därför fyllda av förhoppningsfulla familjer som flyttade från den ena arbetsgivaren till den andra, ofta för att inse att det var lika dåliga villkor på den nya arbetsplatsen.
I statarens kontrakt ingick inte bara att mannen skulle arbeta. För att familjen skulle få stanna måste även hustrun arbeta på gården med mjölkning och hon tvingades därmed lämna sina egna barn. Det var den ”vita piskan” som ven över kvinnornas ryggar, menade författaren Ivar Lo Johansson som själv växte upp i ett statarhem.
Min mamma Elsa vägrade att mjölka och därför måste familjen bryta upp och flytta två, tre, ibland fyra gånger per år. Mamma föddes 1903 och växte upp i Östergötland som barn till statare. Hennes far, liksom hans far, och hans far, före honom, tvingades leva under svåra förhållanden som statare. När Elsa var barn fick stataren endast lön ”i natura”, det vill säga, man fick sin inkomst i råg, vete, mjölk och så vidare. Det kallades ”helstat”. Min mormor, Hedvig Kristina, lyckades, trots de svåra omständigheterna att hålla sina barn ”hela och rena”.
Hur fattig man än var, så skulle det inte synas utåt. Barnens kläder lappades och lagades ständigt. Barnen hjälpte till med arbetet på gården från 10-årsålder och mamma har berättat hur hon och hennes syskon låg på knä och drog upp rovor under hösten, med frusna händer. Flyttlassen gick vår och sommar och mormor var alltid noga med att huskatten skulle följa med i flytten. ”Annars äter röttera öpp öss”, som hon sa på sin östgötska dialekt.
Mormor Elsa och morfar Ivar med döttrarna Majlis och GunBritt (min mamma)
De barn som växte upp i ”statarfamiljer” fick ofta en tuff uppväxt och möttes av förakt från omgivningen eftersom familjerna var fattiga och ansågs vara på samhällets ”botten”. Vi hann heller aldrig rota oss någonstans. Statarfamiljerna levde och arbetade ofta i närheten av arbetsgivarna, de välmående familjerna, men det var två skilda världar som sällan möttes. När vi bodde i en arbetarbostad alldeles intill ett västmanländskt slott där far var anställd som statare, i slutet av 1940-talet, så visste alla i familjen sin plats. Varken barn eller vuxna fick någonsin beträda herrskapets mark och det gjorde vi heller aldrig. Det var helig mark.
Grevinnan gick alltid klädd i sin jakt-uniform, med ett gevär på axeln och alla i familjen visste att man inte fick komma i närheten av hennes mark, trots att det bara var några meter mellan statarbostaden och herrgårdens ägor. Men min älskade gråspräckliga katt förstod sig inte på det här med klasstillhörighet och andra dumheter. Katten sprang en dag, tvärs över herrskapets välkrattade grusgång och grevinnan gick då ut på trappan och sköt katten med sitt gevär.
Den skadeskjutna katten lyckades på något sätt krypa hem. Katten plågades svårt så pappa var tvungen att avliva den när han kom hem från arbetet. Han gick till sin arbetsgivare med anklagelser. Varför sköt man familjens katt? Och varför, om de nu var tvungna att skjuta henne, varför såg de inte till att katten var död så att hon slapp lida? Grevinnan svarade att katten hade beträtt hennes mark, utan lov. Hon hade därför rätt att skjuta katten. Det var så det var på den tiden och vi var tvungna att acceptera det”.
Under 1800-talet drabbades Europa av flera koleraepidemier och miljoner människor miste sina liv. Även Sverige och Västmanland drabbades hårt av kolerans framfart, det vittnar bland annat de många kolerakyrkogårdarna i länet om. Man tänkte sig att det kanske var brännvin, utsvävningar och omogna frukter som låg bakom utbrotten och det dröjde till 1800-talets slut innan man förstod vad som orsakade sjukdomen.
Foto: Helena Bure Wijk
Sprids via dricksvatten
Sjukdomen kolera kom till Sverige och Västmanland på 1830-talet och återkom sedan i flera vågor under hela 1800-talet. Det dröjde till slutet av 1800-talet innan man visste vad som orsakade sjukdomen. Bakterien fick namnet Vibrio cholerae.
Kolerabakterien utsöndras med avföringen och sprids på så sätt till dricksvatten, via avloppsvatten. Förr i tiden hade man inga avloppssystem, man tömde latriner och pottor direkt på marken, varför det infekterade vattnet hamnade i brunnar där man hämtade sitt dricksvatten.
Många barn insjuknade också av infekterad mjölk. Det var först 1884 som forskare lyckades identifiera den bakterie som orsakade sjukdomen och 1914 infördes pastörisering (upphettning) av mjölk för att döda eventuella bakterier.
Begravdes på speciella kyrkogårdar
Kolera är en sjukdom med hög dödlighet. På 1800-talet avled många inom något dygn och begravdes på de speciella kolerakyrkogårdar som anordnats i städer och på landsbygden. Kyrkogårdarna fick inte placeras i närheten av bebyggelse. Man visste inte hur smittan spreds, men antog att den spreds via luften, varför de döda måste begravas direkt i gravar som var minst tre alnar djupa. De döda skulle helst gravsättas ”om aftonen en söckendag”.
I Västerås fanns en sådan kyrkogård i Humlegården som låg söder om den numera nedgrävda Lillån, vid nuvarande Kopparbergsvägen/Munkgatan.
Västerås, Centrallasarettet. Koleraamuletter.
Utsvävningar och omogna frukter
Koleran var en farlig och väldigt lurig sjukdom som kunde slå till var som helst, när som helst. ”Anledningen till sjukdomens uppkomst har ännu icke med säkerhet kunnat utrönas” rapporterade Svenska Tidningen i september 1853.
Man misstänkte att vatten hade något med spridningen att göra och gav därför allmänheten rådet att inte dricka för mycket kallt vatten. Att dricka te med en skvätt vin eller brännvin ansågs vara bra, men större mängder alkohol troddes kunna orsaka sjukdomen. För att slippa insjukna i kolera var det därför bäst att undvika ”varje utsvävning och utmattning”. Dessutom skulle man undvika förkylning och omogna frukter.
För säkerhets skull skulle man undvika omogna frukter.
En ny våg drabbade Västmanland 1853
Den 8 september 1853 avled en västeråsare av kolera, men man trodde då inte att en ny epidemi skulle drabba Västmanland eftersom den avlidne mannen var ”känd såsom stark brännvinssupare”. ”Läkarna hafva enstämmigt intygat, att ingen anledning förefinnes, att bemälte person genom smitta ådragit sig sjukdomen”, berättade Svenska Tidningen. Man insåg inte att en ny våg av smitta hade drabbat Västmanland.
I Kolbäck insjuknade i september 22 personer och 11 avled inom kort av sjukdomen. Man inrättade sjukhus och epidemikliniker men antalet insjuknade ökade, liksom dödstalen. Sjukdomen slog till mot många gårdar i Västmanland. Besättning och passagerare på de båtar som färdades på Strömsholms kanal drabbades hårt och många människor insjuknade och dog. De många kolerakyrkogårdar längs Strömsholms kanal vittnar om sjukdomens framfart i området under 1800-talet.
Strömsholms kanal ca 1900. Järnvägsmuseet/Digitalt museum
Kolerakyrkogårdar i länet
Kolerakyrkogårdar har bland annat funnits vid det gamla slussvaktarbostället i Strömsholm, Norrby, Hallstahammar, Sörstafors, Trångfors och Ålsätra, Svedvi. Avlidna Surahammarsbor begravdes på kolerakyrkogården i Magforsen. I Fagersta och Västervåla finns tre bevarade kolerakyrkogårdar – vid Semla dammsjö, Onsjö och Sundbyberg.
Kolerakyrkogårdar har även funnits vid Kolerastugan i Lillhärad, Västerås, Kolerafallet i Västanfors, Fagersta, Himmeta, Köping och på Kolerabacken i Västerås och Västerlövsta, Heby.
Källor: Svenska dagstidningar (kungliga biblioteket), Oscarshamnsposten 1892, Svenska Tidningen 1853, Kolerakyrkogårdar utmed Strömsholms kanal av Krister Ström.
Guldsmeden och borgmästaren Johan Johansson var verksam i Västerås på 1600-talet. Under sitt yrkesverksamma liv tillverkade han bland annat den vackra dopskålen som finns i Västerås domkyrka. Johan Guldsmed har många nu levande ättlingar, en av dem var ishockeyspelaren Börje Salming.
Guldsmed och borgmästare
Guldsmeden Johan Johansson föddes år 1572 i Västerås, som son till guldsmeden Johan Lennartsson och hustru Ingeborg. Familjen hade varit smeder i flera generationer och det föll sig därför naturligt att även Johan skulle den vägen vandra. Familjen bodde i Guldsmedsgården som enligt en gammal beskrivning låg ”väster om ån näst söder Torgbron i hörnet. Längden i söder från Slottsgatan ned till ån var 52 alnar 2 kvarter, utmed Slottsgatan i väster 30 alnar 1 kvarter, norrut från hörnet och ned till ån 48 ½ alnar samt utmed ån 30 alnar 1 kvarter”. Guldsmedsgården låg i kvarteret Proban, nuvarande Västra Kyrkogatan.
I ungdomen blev Johan Johansson lärling hos Mäster Nicolaus Reimers i Stockholm och efter sex år reste han till Tyskland för att förädla sina kunskaper. Han var bland annat verksam i Hamburg, Lübeck, Lepsig, Wussburg, Strassburg, och München.
Johan återvände till Västerås 1603 och gifte sig 1605 med Margareta Salomonsdotter Vallensia som var dotter till domprosten i Västerås, Johannes Salomon Birgeri Vallensis. Familjen bodde i Decanegården som enligt ett protokoll från domkapitlet år 1626 låg ”söder om Kyrkbacken, norr om Matthias Smed och Haghagården, med längd och bredd som här efter följer med gamla alnar. Nordantill vid Kyrkbacken åttio och en halv aln, östantill etthundraåtta och en halv aln, västantill nittioåtta alnar och tre kvarter, sönnantill etthundratvå alnar och en halv”.
År 1613 utsågs guldsmeden Johan till kyrkvärd i Västerås domkyrka och kom sedermera att bli rådman och borgmästare.
Utsikt över Västerås från nordväst under 1780-talet. Teckning av Elias Martin, foto Ernst Blom/Västmanlands läns museum.
En vänlig och givmild man
Johan var verksam som guldsmed under många år. På ålderns höst drabbades han av hälsoproblem och begärde år 1635 att få avträda från sitt ämbete. Han avled i Västerås i mars 1654, 82 år gammal. Johan var under sin livstid omtalad som en vänlig, hövlig och fridsam man, givmild mot sin nästa och de fattiga. Han donerade pengar och egentillverkade guldföremål till Västerås domkyrka och hospitalet i Västerås. Av hans alster finns en del bevarat, bland annat en päronformad vinkanna som finns i Romfartuna kyrka, vinkanna och dopskål som återfinns i Kärrbo samt dopskålen i Västerås domkyrka. Dopskålen har följande inskription: ”Ao 1639 förärad af Gullsmeden Iohan Iohansson och Hans Hustru Margareta Salomonsdotter Till att brukas wid dhet H:ga Dopet i Westerås Domkyrkia. Ao 1712 till något mer än Hälften förbättrad och tillökt med Domkyrkians bekostnad”.
Foto: Kalk och patén, år 1651, Västerås Domkyrka, Sven T. Kjellberg 1924/ Västmanlands läns museum.
Många ättlingar
Guldsmeden Johan och hans hustru Margareta fick ett långt och lyckligt äktenskap tillsammans. De var gifta i 49 år och fick tillsammans nio barn, tre söner och sex döttrar. Av barnen var det endast sonen Salomon och döttrarna Brita och Clara som levde till vuxen ålder. Dottern Clara föddes i Västerås år 1625, gifte sig med Arendt Grape, bruksägare i Nautapuoti, Armassaari, Övertorneå. Paret fick tio barn tillsammans och har idag många nu levande ättlingar. En av deras ättlingar var ishockeyspelaren Börje Salming som föddes 1951 i Jukkasjärvi, Kiruna, Norrbottens län.
Min mamma är den starkaste kvinna jag någonsin har lärt känna. Hon är ödmjuk och empatisk, men hon är även stark som en stålkvinna. Genom åren har hon försörjt oss barn genom att arbeta hårt som lokalvårdare, på textilfabriker och inom sjukvården och hon har aldrig varit sjuk en enda dag under sitt långa yrkesliv.
Teckning: Gun Britt Bure
Längtan efter att teckna och måla var stark redan när mamma var en liten flicka, men i en statarfamilj ansågs allt kreativt skapande som någonting negativt. Den som inte hade ambitionen och styrkan att arbeta hårt, var inte mycket värd. Dessutom ansåg hennes föräldrar att hon slösade på papper genom att förstöra dem med sina teckningar.
Mamma började yrkesarbeta i tonåren som hembiträde/servitris och sedan arbetade hon heltid som städerska, sömmerska och inom sjukvården under många år för att försörja sina tre barn.
Gun Britt Bure
VLT, Gun Britt Bure
När mamma var i 55-årsåldern tog hon en paus från arbetet inom sjukvården, packade sina väskor, reste iväg och började studera konst på heltid, långt hemifrån, som konststuderande elev på internat. Att äntligen få ägna sig åt det hon älskar öppnade många nya vägar. Vi, hennes döttrar blev överraskade men mamma sa: ”Kom ihåg att våra liv inte behöver levas i en bestämd ordning. Det är aldrig för sent att uppfylla sina drömmar”.
När mamma blev månadens kvinna var motiveringen följande: ”Gun Britt Bure visar att livet inte behöver levas i en bestämd ordning och att drömmarna inte behöver bli gråare för att man har en tuff vardag. Hon bevisar också att möjligheterna inte glesnar med åren och att det aldrig är för sent att satsa på sina drömmar. Därtill är hon en stor begåvning och har en varm, generös och ödmjuk personlighet”.
Gun Britt Bure
Mamma har skrivit boken ”Där vildrosor blomma” (Vulkan förlag) som bland annat finns på Adlibris. I mammas blogg kan du läsa berättelsen som tar sin början i 1930-talets Sverige, då en svår ekonomisk kris med stor arbetslöshet som följd, drabbade vårt land.
Juliette föddes i början av 1900-talet i Blekinge, i en syskonskara med nio barn. Hon är inte en släkting till mig men hennes öde är så gripande och jag vill gärna berätta om henne.
Vid 1900-talets början var det naturligt för en flicka att arbeta som piga hos familjer och att ha siktet inställt på äktenskap och en egen familj, men Juliette var inte som alla andra. Hon var fri för sin tid och vägrade att inordna sig. Hennes dröm var istället att få studera. Med en stor barnaskara fanns ingen ekonomisk möjlighet för föräldrarna att bekosta dotterns utbildning och med tiden ansågs Juliette vara alltför besvärlig och belastande för familjen.
Att gifta sig, få barn och kanske en egen vävstol var en dröm för många flickor. Foto: Blekinge museum
Ville studera – spärrades in på mentalsjukhus
Juliette hade ett livligt intellekt och ville gå sin egen väg. Kroppsarbete och barnafödande var inte riktigt hennes ”grej”. Hon ville studera och använda ”huvudet”. Strax före dotterns 20-årsdag tog föräldrarna ett beslut som tycktes vara förnuftigt och rätt just då. Dottern sändes till Lunds hospital för sinnessjuka och hon kom sedan att leva hela sitt vuxna liv på institution.
Lunds hospital/Sankt Lars sjukhus Foto: B. Lindgren
Lunds hospital i sydvästa Skåne invigdes 1879 och hade till en början en avdelning, ”asylen”, för de patienter som ansågs vara obotligt sjuka. I slutet av 1920-talet byggdes sjukhuset ut med flera byggnader som bland annat rymde avdelningar för barn och unga och några år senare uppkallades sjukhuset efter skyddshelgonet S:t Laurentius och fick namnet Sankt Lars sjukhus. Arbetsterapi var en central del av behandlingen på sjukhuset och patienterna skulle, i den mån de orkade, delta i produktion och självhushåll.
Lunds hospital hade till en början en avdelning, ”asylen”, för de patienter som ansågs vara obotliga. Foto: SMHS
Det var många patienter som avled på mentalsjukhuset och de begravdes till en början på kyrkogårdar i Lund, men invånarna protesterade då de inte ville att de ”sinnessjuka” skulle gravläggas på de allmänna kyrkogårdarna. En provisorisk och anonym sjukhus-kyrkogård intill Flackarps mölla fick istället bli den sista viloplatsen för tusentals människor som avled under sin tid som patienter på hospitalet. På en enkel järnstav ristades patientnummer samt ett ”m” för man och ett ”k” för kvinna.
Arbetsterapi, långbad och sängläge
Tillvaron på hospitalet förflöt bakom höga plank, stängda dörrar och låsta fönster i en väldigt sluten tillvaro, för både patienter och personal. För de sinnessjuka patienterna ordinerades gärna ”sänglägesbehandling” då de tvingades att ligga fastspända i sin säng dygnet runt . En annan behandlingsmetod som användes var ”långbad” där patienterna tvingades ligga i vattenfyllda badkar under flera veckor – ibland i flera månaders tid.
Långbad som behandlingsmetod på Sankt Lars sjukhus Foto: Sydsvenska medicinhistoriska sällskapet
Ny revolutionerande behandlingsmetod
Under 1930-talet kom en ny, revolutionerande behandlingsmetod- leukotomi (lobotomi) – som gick ut på att läkare, på kirurgisk väg, skar av viktiga nervbanor som går från pannloben, till mer djupliggande områden i hjärnan som är centrum för känslolivet. Operationen, som var snabb och relativt enkel utfördes med ett sylliknande instrument som fördes in i hjärnan via ögats tårkanaler. Målet med operationen var att lindra patienternas svåra oro och ångest till glädje för omgivningen och dem själva: ”Oroliga och bråkiga patienter blir lugna, snälla och beskedliga till stor glädje både för sig själva och för omgivningen” (Svenska dagbladet 1947-06-07). Egas Moniz som utvecklat lobotomi som behandlingsmetod fick Nobelpris i medicin 1949.
Men det var många patienter som dog till följd av ingreppet. Och de flesta som överlevde blev apatiska och personlighetsförändrade. I Sverige utfördes 4 500 sådana operationer på utvalda patienter och en av dem var Juliette från Blekinge.
Sankt lars sjukhus Foto: SMHS
”De fattigas borg”
Juliettes dröm hade en gång varit att studera. Istället blev hon inspärrad på mentalsjukhus och utsattes för lobotomi. Hennes tidigare så fria och livliga intellekt, liksom hennes drömmar var nu borta samt förmågan att ta beslut rörande sitt eget liv. Hon placerades på ”de fattigas borg”, Strandgården i Karlskrona där hon avled, ogift och utan barn i slutet av 1980-talet. De små ekonomiska tillgångar hon hade testamenterade hon till sina syskon.
Juliettes dröm var att få studera och att få ett yrke men hon levde sitt liv på ”de fattigas borg” med anteckningen ”utan yrke”.
Den sista gången jag träffade min mormor var hon 91 år och hon bodde på ett äldreboende. Mamma och jag hade städat hos henne och pysslat om henne, som vi brukade göra. Det hade hunnit bli eftermiddag innan vi skulle gå hem. Mormor började plötsligt gråta och jag satte mig ned bredvid henne i soffan för att trösta. Hon grät över lilla Greta, ett barn som hon förlorade i sin ungdom.
Ett glas punsch och katastrofen var ett faktum
Mormor började trevande berätta om barnet. Hon berättade att hon började arbeta redan i elvaårsåldern och som sextonåring gick hon ”till och från”, som det kallades på den tiden då man var anställd som piga hos familjer, men bodde kvar i föräldrahemmet. Mormor arbetade som hushållerska och en dag efter arbetspasset blev hon bjuden på ett glas söt punsch av arbetsgivaren, en äldre, herre som var änkeman. Hon mindes inte mycket mer av den ödesdigra dagen men katastrofen var snart ett faktum. Mormor blev gravid.
Mormor förstod själv inte vad som hade hänt till en början. Det här med blommor & bin var ingenting man talade högt om på den tiden. När havandeskapet inte längre kunde döljas blev hon utkastad från föräldrahemmet och fadern tvingade henne att flytta hem till barnafadern, änklingen. ”Jag försökte verkligen, men jag kunde inte vara kvar där hos den gamle mannen. Jag klarade inte av att sova i hans säng om nätterna…det gick bara inte. Jag var tvungen att ta mig därifrån” berättade mormor snyftande. Hon berättade också att det lilla barnet hastigt avled senare och att hennes pappa David året därpå snickrade en så vacker, vit kista till Greta. Familjen höll en privat begravning för det lilla barnet.
Mormor Elsa 90 år
Sökandet efter lilla Greta
Det var sista gången jag träffade min mormor. Hon avled en kort tid därefter och berättelsen om Greta hamnade i skymundan en tid. När jag senare tog upp sökandet efter mormors förstfödda dotter så visade det sig att denna berättelse har så många frågetecken och väldigt få svar, men helt klart är att förlusten av barnet och omständigheterna kring hennes död tyngde mormor under alla år, ända fram till hennes död. Med hjälp av mormors och släktingars berättelser samt kyrkböcker har jag försökt att få svar på vad som egentligen hände lilla Greta.
Mormor och morbror Rolf
Mormor Elsa Lovisa föddes år 1903 i Borg, Norrköping i en stor syskonskara. Från elvaårsåldern fick barnen hjälpa till med försörjningen. Elsa var duktig i hushållsarbetet och kyrkböckerna berättar att hon fick en tjänst som hushållerska i Sigtuna 1919 och i september 1920 föddes en dotter utom äktenskap. Mormor berättade för mig att hon blev utkastad från föräldrahemmet då graviditeten inte längre gick att dölja och det verkar stämma. Enligt kyrkböckerna flyttade hon då hem till sin äldre syster i Dingtuna, Västmanland och födde barnet där. Det lilla barnet fick namnet Ingeborg Eugenia. Mormor sade att hennes dotter hette Greta, men det stämmer inte enligt kyrkböckerna. Kanske önskade mormor att dottern skulle heta Greta? Barnet döptes aldrig så det är svårt att veta.
En av mormors yngre systrar avled hastigt då hon endast var fem år. Pappan arbetade som statare och familjen var mycket fattig. En natt hade lillasystern Greta lämnat sin säng, gått till köket och ätit upp all gröt som familjen skulle äta dagen därpå och hon avled av svåra magplågor. Minnet av den döda systern kanske följde mormor genom åren, så till den milda grad att hon på ålderns höst förväxlade systern med den lilla dottern som hon fött som ogift?
Kyrkböcker och släktberättelser
Lilla dottern Ingeborg Eugenia som föddes i Dingtuna 1920 döptes inte. I kyrkböckerna ser man att barnets födelseattest har skickats till olika församlingar då mormor och hennes dotter bodde på flera platser kommande tid. Enligt släktingars berättelser var mormor utom sig av oro och visste inte vart hon skulle ta vägen som ogift mor med ett litet barn. Hon hade ”sprungit till skogs i ren panik” enligt vad hon själv berättat för en släkting. Hon tog sig samman och återvände sedan till föräldrahemmet där mamman lovade att se till barnet medan mormor arbetade. Men enligt mormor hade modern i stället lämnat barnet ensam i huset med ytterdörren på vid gavel. Den lilla flickan som låg på golvet avled i lunginflammation vid ett års ålder, enligt släktingen. Enligt mormors egna ord hade det skett något slags ”barmhärtighetsmord” där föräldrarna ville avlasta sin dotter från ett hemskt öde.
Kyrkböckerna skvallrar om en orolig tid då mormor flyttar från ort till ort med det lilla barnet. ”Attest om födelse avsänd till pastorsämbetet i Funbo den 28/9 1920 återkom. Ny attest sänds till Skuttunge förs. 1/3 1921”
Mormors mamma kom från en familj som tillhörde en baptistförsamling och att föda barn som ogift var något av det värsta man kunde göra, i Guds ögon. Då var man förtappad för all framtid. Om mormors mors religiösa föreställningsvärld inverkade något i det lilla barnets öde är omöjligt att veta. Dödboken berättar att lilla Ingeborg Eugenia avled i slutet av oktober 1921. Dödsorten, där barnet dog, är enligt kyrkboken Rasbo i Uppland men då barnets mor (min mormor) inte bodde kvar på orten skickades utdrag ur dödboken vidare till Vidbo, Stockholms län där mormor då bodde i föräldrahemmet.
Släktryktena stämmer delvis men Ingeborg Eugenia avled inte hos mormors föräldrar enligt kyrkböckerna. Det står i dödboken att hon avled av ”slag”. ”Slag” var en ganska diffus dödsorsak när det gällde små barn förr och kan liknas med det vi idag kallar plötslig spädbarnsdöd. Mormor berättade för mig att hennes pappa snickrade en liten kista till barnet som målades vit och man höll en privat begravning. Detta tycks stämma. Enligt flera släktingar uppsöktes mormor därefter av fjärdingsmannen som ville veta mer om omständigheterna kring barnets död.
Barnet tycks ha fötts utan att ha blivit döpt, avlidit på en ort och gravsatts på en helt annan ort. Av någon anledning försökte familjen att hemlighålla det lilla barnets födelse och död och mormor flyttade från ort till ort under den korta tid det lilla barnet fick leva. Det är mycket lätt att så här i efterhand, med de berättelser som finns, dra slutsatsen att mormors föräldrar försökte ”hjälpa” sin dotter genom att ”avlägsna” det oäkta barnet. Man hoppades på så vis att allt skulle falla i glömska och om det stämmer så är det fruktansvärt. Mormor Elsa gifte sig senare och blev mor till ytterligare elva barn som alla levde till vuxen ålder, men hon upphörde aldrig att sörja lilla ”Greta”.
I min släkt finns många soldater. Soldaternas namn hade ofta ortsanknytning, som exempelvis namnet Bure från Burvik i Knutby, Wärstedt (från Värsta, Häggeby) och Lydman (från Lydinge), Kuddström (från Kuddby), Hagelberg (från Haglinge rote) och Ängel/Engel från (Ingelstad, Norrköping). Andra soldatnamn anspelade på mer personliga attribut, som exempelvis soldatnamnen Stark, Hjelm och Hugg.
Centrala soldatregistret är en ovärderlig källa för oss som släktforskar. I soldatregistret kan vi söka efter förfäder och även själva bidra till forskningen genom att skicka in uppgifter. Härkan du söka efter dina soldater.
I soldatregistret kan det finnas värdefulla uppgifter om soldaten och hans familj, bland annat släktnamn, samt betyg för soldatens insatser. Om min morfars mormors far, Johan Peter Bure f. 1823, står det: ”Avsked 1881, 32 tjänsteår. Anmäld till underhåll. Tjänt berömligt”. Även hans far, Dragon Johan Bure f. 1790 fick betyget ”berömligt” och här finns även en notering om soldatens längd: ”Dragon och ryttare vid Livregementets dragoner, Uppsala sqvad, Burvik Knutby, 31 tjänsteår, tjänt berömligt. 1.75 cm”.
En av många soldater i släkten.
Även Krigsarkivet har många värdefulla uppgifter om soldater och soldattorpen. Morfars mormors morfar, Johan Bure, bodde i dragontorpet Svanbol i Knutby, Uppland. Dragontorpet Svanbol finns ännu bevarat och är ett så kallat ”dubbeltorp” där det bodde två familjer.
År 1813 – 1840 bodde där dragon nr. 96, Johan Bure f. 1790 med familj, samt Erik Burell, dragon nr. 95, f. 1802 med familj. Torpet, som då var i mycket dåligt skick, genomgick ett antal renoveringar åren 1878 – 1900. Bland annat besvärades eldstaden ”af inrökning”. Vid besiktning ansågs fähuset vara i ”mycket bristfälligt skick, norra gafvelen fallfärdig och bör ombyggas”. År 1901 hade man lagat de trasiga fönstren och taket i huset samt lagt in nya golv. Ett nytt fähus och lada hade också byggts. Fähuset, ”hela stugan samt huf och vindskivor” rödfärgades sedan.
Dragontorpet Svanbol i Knutby Foto: Helena Bure Wijk
Nu när vi befinner oss i den allra mörkaste tiden är det nog många som längtar efter juleljus och tomtar som piggar upp lite i vintermörkret. I år har jag smygstartat lite och tände faktiskt elljusstakarna i morse. Jag stod helt enkelt inte ut med mörkret…men tomtarna, de får vänta några veckor till 😊
Jultomte med gamla rötter
Tomten har gamla rötter i svensk folktro och fanns här långt före kristendomens intåg. Tomtevätte, Puke, Nisse – kärt barn har många namn. Tomten var i den gamla folktron för många en osynlig figur som skötte och vaktade gårdarna. Han visade sig sällan men de som fick en skymt av honom har beskrivit tomten som en äldre, kortväxt man med grå luva. Det gällde att hålla sig väl med tomten som hade ett ganska hetsigt humör. Som tack för att han vaktade stall och ladugård kunde man i äldre tider ställa fram en skål med söt gröt till tomten, vilket fick honom på gott humör.
Gårdstomten var för många familjer en viktig, övernaturlig figur som levde sida vid sida med människorna, men han skulle aldrig få för sig att knacka dörr och fråga efter snälla barn, som hans efterföljare gjorde…
Den här gamla tomtegubben hade min morfars farmor i sitt hem för mer än hundra år sedan.
Den moderna tomten tar form
Den moderna tomten med vitt skägg som vi känner idag är en 1800-tals produkt, en sammanblandning av den amerikanska jultomten Sankta Claus och gårdsvätten i svensk folktro. Innan jultomten gjorde entré i svenska hem, var det julbocken som var huvudpersonen i juletid. Under 17- och 1800-talen kunde man på vissa håll klä ut sig till julbock, bräka som en get och sedan gå runt i byn och bulta på husens dörrar tills någon öppnade. Man kastade sedan in enkla julgåvor – trädockor, träbitar, kritor och liknande, genom dörrarna.
Min farmors mamma, som växte upp i en liten ångermanländsk by i slutet på 1800-talet har berättat om familjens julfirande året 1894: ”Julgranen kläddes med papperskarameller och hängdes i taket då det var trångt i stugan. Vi hade ej jultomte. Istället kom någon på julkvällen och kastade in små paket till barnen – en griffeltavla eller en Abc-bok”.
Farmors mamma, Dora f.1888, fick varken besök av julbock eller tomte under barndomens jular. Och granen hängde i taket 🙂
Amerikansk tomte 1892
I USA gjorde den moderna tomten entré tidigare än här hos oss. I artikeln ”Amerikanska julseder”, som publicerades i Aftonbladet 1892, berättar skribenten om ett ovanligt julfirande han deltagit i, i en frikyrka i Amerika: ”…Knappast var det sista barnet färdigt med sin uppläsning, innan jag hörde ett starkt larm bakom mig. En karl utklädd till julbock – det heter Sanct Claus i Amerika – kom in genom de på vid gafvel upplsagna dörrarne. Långt skägg hade han och en väldig päls med hårsidan utåt. På pälsen sutto en mängd bjällror, som pinglade väldeliga. Han gick långsamt uppåt koret och upp till julträdet. Så snart barnen fingo se honom, klingade ett väldigt jubelskri, och de små barnen skreko av rädsla. Hela menigheten var vid ett strålande humör, och detta blev ännu mer strålande, då Sanct Claus tog en ofantlig korg med äpplen, päron, konfekt med mera och utdelade åt alla, så mycket de ville hava.”
Skribenten konstaterar avslutningsvis att kyrkan inte föll ned över församlingen, ”trots allt detta skratt och jubel, denna julbock och detta smaskande i Guds hus”. (Aftonbladet 1892-12-29)
AI Time Machine är en ganska rolig funktion som My Heritage erbjuder sina användare. Med detta verktyg får man möjlighet att ”glutta” tillbaka i historien och se hur man kanske hade sett ut, om man levt i en annan tid.
Verktyget AI Time Machine skapar, med hjälp av den nya AI-tekniken (artificiell intelligens), bilder med influenser från olika tidsepoker som ger en vink om hur man kanske hade sett ut om man hade levt bland egyptiska faraoner, under renässansen, vikingatiden, romarriket och många andra tidsepoker.
AI Time Machine är enkelt att använda. Jag laddade upp några foton på mig själv och vips hade jag förvandlats till en naturnära vikingakvinna, butter sjöfarare, tjusig 50-tals brud, aztec-kvinna och mycket mer. Resultatet är väldigt varierande. På vissa bilder känner jag (nästan) igen mig själv, på andra, inte alls.
Det här är en funktion man kan roa sig med någon gång när man har en stund över. Om inte annat lär man få en trevlig stund och ett riktigt gott skratt när man ser de fantasifulla AI-bilderna.
AI Time Machine är kostnadsfritt att prova på men antalet bilder som kan genereras är begränsat. Verktyget ingår i abonnemanget om man är betalande medlem.
När bilderna är färdiga kan man enkelt ladda ned dem och spara i datorn eller mobilen. Härkan du läsa mer om hur man använder AI Time Machine.
En idealiserad bild av kyskhet men även viss frihet för nunnor och gamla änkor
Under lång tid förhärligade kyrkan den rena jungfrudomen, samtidigt som man idealiserade äktenskapet och barnafödandet. Äktenskapet var stiftat i himmelen och ansågs därför vara omöjligt att upplösa. En möjlighet till en viss frihet hade änkorna som, trots att de saknade social status, ändå kunde driva jordbruk.
Under 1300-talet kunde änkor som endast varit gifta en gång och som var över 50-60 år bli medlemmar i speciella grupper med funktionen att hålla böner för givare eller för hela kyrkan. Man trodde att Gud lyssnade lite extra till en änkas böner.
Under 1400-talet utvecklades en idealiserad bild av kyskhet och jungfrudom. En asketisk livsföring var en god förberedelse för martyrskapet och var i Guds ögon den ideala livsföringen. Klosterordnarna innebar också en väg till större frihet, genom studier och utbildning för kvinnor. Klostren hade kvinnliga ledare och där kunde kvinnor verka som abbedissor och nunnor.
Foto: Jungfrun i bön, Sassoferratto
Luther gör sitt intåg – kvinnan vördas endast som hustru och moder
Under 1500-talet hade den katolska kyrkan stor makt. Den tyske prästen och teologen Martin Luther f. 1483 var starkt kritisk till bland annat de avlatsbrev som möjliggjorde ombyggnad av Peterskyrkan i Rom. Han spikade upp sina kritiska tester på slottskyrkans port i Wittenberg, Tyskland år 1517, vilket blev inledningen till reformationen. Luther var inte den ende som ansåg sig ha det som krävdes för att reformera kyrkan. Lite senare etablerades den kalvinistiska och reformerta tron. Prästen Huldrych Zwingli f.1484 ansåg i Schweiz att det var han som upptäckt att tron var det enda som kunde rädda människan. Zwingli menade att nattvardens bröd och vin skulle ses som symboler. Fransmannen Jean Calvin, f. 1509 var också radikal och lade grunden för den kalvinistiska läran.
I mitten av 1530-talet hade den lutherska och den kalvinistiska tron etablerats i västra Europa. Ur den asketiska protestantismen kom sedan pietismen, metodismen och baptismen. Enligt protestantismen kan människan själv inte påverka sin frälsning. Denna sker endast genom Guds nåd och för Luther, liksom för Calvin är det endast den troende människan som kan erhålla Guds frälsning. Frälsning vilade således helt på Guds nåd.
Martin Luther förnekade den fria viljans existens. Endast av Guds nåd kan frälsning ske. Rättfärdiggörelsen är inte en process utan ett beslut som Gud tar. Rättfärdigheten sitter inte inom människan själv och är inte en helande-process. Rättfärdiggörelsen, var enligt Luther något mellan människan och Gud. På så sätt lades en grund för en individualistisk tro. Individens relation till Gud är direkt och baseras på ett beslut genom tron på Guds löften och frälsning genom Kristi död och uppståndelse. I den dynamiska frälsningsprocessen har inte heller kyrkan någon nödvändig roll, i form av sakrament eller präster.
Med protestantismen kom en slags kristen arbetsmoral där det ansågs vara människans plikt att arbeta hårt, sällan vila och att hålla sig kvar i den ”fålla” som man av Gud hade blivit tilldelad – vilken den än må vara. Martin Luthers hustru, Katharina von Bora ansågs vara en idealisk kvinna och hustru. Hon började sina arbetsdagar redan klockan fyra på morgonen och kom därför att kallas ”Morgonstjärnan i Wittenberg”.
Tidigare hade Jungfru Maria haft en stor plats då man hade själamässor för de avlidna, men inom protestantismen var det individens tro som helt avgjorde var man hamnade efter livet och förbön, allmosor och späkning av kroppen förlorade sin mening. Familjen blev den nya gemenskapen, kärnfamiljen genom vilken individerna var sammanlänkade genom blodsband. Ett liv som kysk jungfru var inte längre idealet. Istället vördades kvinnan som hustru och moder.
Efter reformationen fanns ingen behov av förböner till jungfru Maria eller helgonen. Foto: Helena Bure Wijk
Kvinnans värde fanns i äktenskapet, att tillhöra en man
Någon möjlighet för kvinnor att predika gavs inte då Luther, med stöd av Bibeln menade att för att predika krävdes en god röst, ett kraftfullt tal, ett gott minne och andra naturliga gåvor. Förmågor som kvinnor inte ägde. Då idealet inte längre var kyskhet, fanns plötsligt hela kvinnans värde i äktenskapet, i att tillhöra en man. Då Luther även trodde att kvinnor var mer benägna än män att utöva trolldom, att de var påverkbara för falska irrläror och moraliskt svagare och att straffet för detta måste vara döden, blev resultatet att många kvinnor oskyldiga kvinnor avrättades i protestantiska länder.
Majoriteten av de kvinnor som anklagades och avrättades som ”häxor, var äldre kvinnor i icke-fertil ålder. I boken ”Her story: women in Christian tradition” (2006) beskriver Barbara MacHaffie hur trollkonan under 1600-talet beskrivs som gammal, rynkig, ful, sjuk och med lyten. MacHaffie menar att den äldre ensamma kvinnan redan var socialt utsatt i sin position och lätt kunde bli ett offer i jakten på ”häxor”. Hon var också den som med sin erfarenhet visste hur man kunde tillreda örter för att hjälpa sjuka. I äldre tid var det till de gamla erfarna kvinnorna man vände sig för att få hjälp.
Med reformationen förändrades synen på äktenskapet, som nu inte längre var ett sakrament utan istället ett ideal, en högsta form av kärlek som rekommenderades av Gud. Därmed blev det möjligt att upphäva äktenskap genom skilsmässa. För kvinnan blev detta en positiv förändring. Hon räknades med, som en del i Guds skapelseplan. Hennes uppgift var dock alltjämt att vara en god och gudfruktig hustru och att föda barn. Genom reformationen blev hon inte mer självständig och jämbördig. Istället flyttades makten från kvinnans far till hennes make. Då idealet inte längre var kyskhet, fanns plötsligt hela kvinnans värde i äktenskapet, i att tillhöra en man.
Klockare på besök hos familj på 1800-talet. Målning av Bengt Nordenberg
Mikael föddes 1804 i en liten by i Västernorrland. Redan i unga år bestämde han sig för att följa sitt kall. Han hade en stark gudstro och valde att följa sitt hjärtas väg. Men att bryta mot rådande normer på 1800-talet, kunde få svåra följder, det fick Mikael snart erfara…
En stark gudstro
För Mikael föll det sig naturligt att söka sig till kyrkan där han kunde vara nära Gud. Han blev med tiden byns Klockare. Som klockringare var han anställd av kyrkan och hade till arbetsuppgift att sköta klockringningen och ansvara för kyrkan och dess inventarier, men inte endast det – i klockarsysslan ingick även att lära byns unga att läsa och skriva samt att leda kyrkosång om söndagarna. Mikael hade en vacker sångröst, en gåva som var högt skattad när kyrkan anställde Klockare under 1800-talet.
Mikael var väldigt skötsam och duktig i sin yrkesroll men han var inte riktigt nöjd med kyrkan och dess hierarkiska ordning. På den tiden hade kyrkan och prästerna en väldigt stor makt. Kyrkan var själva ”navet” i människornas liv, från vaggan till graven. I kyrkan döptes man, konfirmerades, vigdes och begravdes. Däremellan bevistade man husförhör, nattvard och gick i mässan varje söndag.
Han gifte sig 1830 med bonddottern Catharina och fick tillsammans med henne en liten son, Erik, fem år senare. Föräldrarnas stora lycka förvändes dock snart till djupaste sorg när deras 1-årige gosse avled i ”engelsk sjukdom” (rakitis).
Västanåfallet i Ångermanland. Foto: Erik Frohne
Baptisterna
När Svenska kyrkan plötsligt fick konkurrens av baptiströrelsen i mitten av 1800-talet så uppstod omedelbart konflikter. Baptisterna menade att alla människor skulle ha frihet att tolka bibeln på egen hand, inte bara prästerna. Den första baptistiska församlingen i Sverige bildades 1848 och grundaren, Fredrik Olaus Nilsson blev landsförvisad. Baptisterna har ingen enhetlig troslära men vilar på de båda hörnstenarna skrifts- och frihetsprincipen. Man anser att all vägledning ska sökas i Bibeln, framför allt i Nya testamentet. Innan allmän kvinnlig rösträtt existerade i vårt land så var det lite friare i de baptistiska församlingarna där kvinnor kunde ha olika uppgifter.
På 1800-talet var det förbjudet att samlas till gudstjänst utanför Svenska kyrkan och man kunde bli landsförvisad för detta brott. Baptisterna praktiserar inte barndop utan följer något man kallar ”skrifts- och frihetsprincipen” vilket innebär att varje individ själv måste ha friheten att välja. Man döps därför först i vuxen ålder. Att vägra döpa sina nyfödda barn på 1800-talet var något som verkligen upprörde kyrkan. Det hände att baptister blev landsförvisade och förvägrades att gifta sig.
Klockaren som blev ”baptistisk”
Klockaren Mikael hörde hur människor i bygden talade om en ny kristen nattvardsförsamling där man kunde vara lite mer fri. Han blev nyfiken och det föll sig naturligt att söka sig till den baptistförsamling som just hade etablerat sig i området. Medlemmarna samlades i stugorna och läste högt ur bibeln. Äntligen kände sig Mikael Berggren riktigt, riktigt nära Herren Gud! Även Mikaels gode vän, Granlöf, valde att söka sig till rörelsen. Att gå ”mot strömmen” kan vara svårt och det känns alltid lite lättare om man inte är helt ensam.
Men att bryta mot rådande normer på 1800-talet, kunde få svåra följder. Det fick Mikael Berggren snart veta. I kyrkböckerna noterade prästen att Berggren blivit ”baptistisk”. Han blev avskedad från sin tjänst i Svenska kyrkan och bannlystes av kyrkoherden. För dåtidens kyrka var ”nattvardsförsamlingarna” ett hot och de församlingsmedlemmar som valde att söka sig till dem, betraktades som fiender.
Förlorade allt men valde att följa sitt hjärta
Mikael hade alltid valt att lyssna till den inre rösten i sitt hjärta, framför auktoriteternas, och beslutade sig för att fortsätta på den vägen. Han var inte rädd för att framföra sin kritik mot prästerskapet och kyrkan och straffades därför väldigt hårt.
Att plötsligt ses som förbrytare och avfälling var inte lätt. Kyrkan hade en enorm makt och den sociala kontrollen var stark i det gamla bondesamhället. Kyrkoherden fick med sig allmogen som snart vände den före detta Klockaren ryggen. Mikaels hustru Catharina kunde inte längre leva tillsammans med sin make och 1835 var skilsmässan ett faktum. Hon gifte sedan om sig på annan ort och i vigselboken är antecknat att hon är skild från första maken och att ”hon själv ser sig som änka”.
Dömdes till två års straffarbete
Mikael hade under loppet av några år förlorat allt – sin förstfödde son, sin hustru och sitt arbete. Han var arg på kyrkan och var djupt oense med kyrkoherden. Enligt rykten bestämde han sig därför för att stjäla kyrkans silver. Han dömdes 1837 för första resan stöld och böter om 22 riksdaler och 24 skilling blanco, vilket han också betalade. Han dömdes även till ”uppenbar kyrkoplikt” som var sed på den tiden – men när det var dags att stå där inför prästen och församlingen som ”syndare” i januari 1838, så fick Mikael nog. Han sa sitt hjärtas mening och sändes därför tillbaka till fängelset i Härnösand. I fängelset antecknas: ”…men som han, för oanständigt uppförande och oljud i kyrkan, ej kunnat avföras, har han, till afbidande av rannsakning, blivit åter här införd.”
Klockaren förde oljud i kyrkan och dömdes därtill för fylleri.
Ett harmoniskt liv som torpare
Mikael avtjänade två års straffarbete och utbildade sig till snickare och smed under fängelsetiden. Han valde att bo kvar i socknen där han föddes och blev sedermera torpare. År 1842 gifte han sig med Maria som hade en liten son, Johan, med sig till boet. Maria och Mikael fick sedan flera gemensamma barn och familjen levde ett harmoniskt liv tillsammans. Mikael var en duktig snickare och tillverkade många fina spinnrockar i socknen. Mikael och hustrun förblev baptiströrelsen trogen livet ut.
Målning av Erik Werenskiold 1879. Källa: Nationalmuseum
Lapporten symboliserar entrén till Lappland Foto: Oskar Karlin
I den intressanta texten ”Glimtar från nybyggarlivet i Lappland” som trycktes i Västerbottens läns hembygdsförenings årsbok 1946 berättar Nils Eriksson om den glädje och de vedermödor som de första nybyggarna fick utstå när de slog sig ned i södra Lappland (den del som hör till Västerbottens län). År 1675 fanns i området två nybyggen – Örträsk och Gavsele. Området hade länge varit välbesökt av de samiska familjer som strövade där tillsammans med sina renhjordar, samt av fiskare som sommartid besökte de rika fiskevattnen i området. ”Det har varit en mycket mödosam väg dessa (nybyggare) ha haft att vandra. Det är många svårigheter, som de fått övervinna, innan de kunnat förvandla vildmarken till kulturbygd” skriver författaren i sin text där han väljer att lyfta fram några av dessa nybyggarfamiljer.
Allt de ägde bar de på sina ryggar
I mitten av 1700-talet kom nybyggaren Sjul och hans hustru vandrande genom skogarna för att söka efter ett lämpligt ställe där de kunde slå sig ned. Sjul gick före sin hustru genom skogen, ledandes familjens enda ko. Både man och hustru hade tunga bördor. Allt de ägde bar de på sina ryggar när de vandrade genom vildmarken. Sjul hade en yxa, några nät, en lodbössa samt några andra småsaker i sin mesbörda. Hustrun bar en gryta, ett par träskålar, några träskedar och diverse husgeråd i en skinnsäck på ryggen.
Foto: Nils Eriksson/Västerbottens läns hembygdsförenings årsbok 1946
När de kom fram till en kulle söder om Bäsksjön i Vilhelmina band Sjul kon vid ett träd och sedan gick han ned till sjön för att se efter om det fanns gott om fisk. Tillgången till fisk var en viktig förutsättning och visade om det var värt att ta upp ett nybygge. Sjul hade endast en mycket enkel metkrok med sig när han gick ned till sjön. Han gick så ut på en udde och metade med ett spö som han skar av en lång smäcker björk. Han fick ett helt knippe mörtar och flera stora abborrar. Nu var Sjul nöjd. Här gick det nog leva då det gick så bra att fiska. Här skulle han slå sig ned, tänkte han. På återvägen till den plats där han lämnat hustrun och kon tittade han efter ett lämpligt gårdsställe. Han fann den perfekta platsen på en kulle cirka en kilometer från sjön. När Sjul kom fram till gumman sade han: ”Nu har jag hittat Bäst-sjön. Här ska vi slå oss ned”. På detta sätt fick sjön namnet Bäsksjön och byn samma namn.
Nybyggarens ladugård var ibland en enkel jordkoja. Foto: Nils Eriksson/Västerbottens läns hembygdsförenings årsbok 1946
Bodde under en gran
Nu började Sjul arbetet för det nya hemmet. En enkel jordkoja gjordes för kon och paret bodde själva under en gran den första tiden, medan Sjul snickrade en enkel bostad åt sig och sin hustru. Det blev en liten låg fyrknytt stuga med torvtak och en skorsten av sten. ”Det var ett drygt arbete för dessa makar, att under sommaren bygga upp bostad åt både sig och kon, samtidigt som de från myrfläckarna omkring skaffade vinterfoder åt kon, men varje dag måste de vara nere vid sjön och lägga ut näten och vittja dem” berättar Nils Eriksson. För att få omväxling i fiskdieten satte nybyggarna ut snaror åt gråfågel (orrar och tjädrar). Trots att de endast hade snaror av lintråd som var ganska besvärlig att gillra upp, fick de nästan dagligen någon fågelstek, skriver författaren. Det gick bra för Sjul och hans hustru och de bodde kvar i Bäsksjön tillsammans med sina barn. Byn kom att växa och blev en av de största i socknen.
Johan Robert Filipsson i Bäsksjön Foto: Nils Eriksson/Nordiska museet
”Ungefär på detta sätt gick det till när alla de andra byarna upptogs i lappmarken. Under sommaren kom nybyggaren och hans hustru vandrande genom skogarna för att söka sig en lämplig plats för ett nybygge. I repet ledde han sin ko, och ett eller ett par barn var ibland med. Första sommaren fick de vanligen i likhet med Sjul bo under en gran. Det gick inte lika bra för alla att finna en bra plats där de kunde slå sig ned och trivas hela livet. Det fanns nybyggare, vilka börjat på icke mindre än femton platser, innan de slutligen funnit en plats, som de gillat” avslutar Nils Eriksson.
Källa: ”Glimtar från nybyggarlivet i Lappland” av Nils Eriksson/ Västerbottens läns hembygdsförenings årsbok 1946, årgång 27
”Trängens” uniformer 1885 och 1895. teckning av Einar von Strokirch
My Heritage har just lanserat PhotoDater, ett verktyg som med hjälp av den nya AI-tekniken analyserar gamla foton genom de föremål, frisyrer, kläder med mer som visas på bilden. Genom analysen kan man ungefärligt fastställa när fotot togs. Den här funktionen kan vara användbar om man har gamla bilder som man inte riktigt vet när de togs. Jag beslutade mig för att genast testa PhotoDater på en gammal okänd soldat.
Okänd Trängsoldat med dubbelknäppt rock
Min morfar fick en del gamla fotografier när hans mamma Charlotta gick bort 1953. Vi har genom åren lyckats identifiera alla personer på bilderna, utom en. Den okände soldaten ser ung ut på bilden där han poserar med mörkblå vapenrock och sabel. Man kan tydligt se att det är en släkting på morfars sida, men vem? Vi har många soldater i släkten men denne ”gube” passar inte in någonstans, tidsmässigt. Kanske är det i själva verket morfars okände far på bilden?
Okänd soldat på ett foto som togs omkring 1885.
Trängtrupperna (kallades Trängen) bildades år 1885 som ett självständigt truppslag på Marieberg, Kungsholmen i Stockholm. Man hade som uppdrag att utbilda tillhandahålla förnödenheter, sjukvårdspersonal samt att utbilda personal till underhållsförband.
Trängtruppernas uniformer 1885. Foto: Svenska arméns uniformer Del 3
Trängsoldatens uniform var inledningsvis av ”dragontyp” med mörkblå vapenrock som hade dubbla rader knappar samt ljusblå krage och ärmuppslag. Den okände soldaten i mitt fotoalbum har den första uniformen som kom år 1885. Tio år senare, 1895, byttes dessa uniformer ut mot enkelknäppt mörkblå vapenrock. Tack vare att det finns tillgänglig information om truppernas klädsel kan man fastställa att den okände soldaten blev fotograferad någon gång mellan 1885 och 1895.
Jag loggar in på My Heritage, väljer fliken ”mina bilder” och laddar upp fotografiet på den okände soldaten. PhotoDater föreslår genast att fotot är taget omkring år 1880 +/- 5 år och det stämmer ju ganska bra.
Nu gäller det bara att försöka klura ut vem mannen på bilden är. Någon funktion där man får veta det har släktforskningsföretagen inte lanserat ännu. 😊
Här kan du läsa mer om PhotoDater och hur du använder gratisfunktionen på My Heritage.
Källor: Svenska arméns uniformer Del 3, ”Militaria – Uniformer vid den svenska armén – 1800-tal” av Hans Högman och My Heritage.
Norske jätten Henrik tillsammans med brodern Anders. Foto: Foto: Erik Olsen / Anno Domkirkeodden
Vi var kortare förr i tiden. En studie som genomfördes 2016 visar att medellängden hos världens män och kvinnor var 162 centimeter, respektive 151 centimeter år 1914. På den tiden var dock svenska män längst i världen – hela 171 centimeter. Även svenska fruntimmer var resliga för sin tid och mätte då 160 centimeter i genomsnitt. I dag ligger medellängden på 180 cm för män och 166 cm för kvinnor i vårt land.
På 1800-talet och början av 1900-talet var det inte ovanligt att långa människor ”af jätteväxt” reste land och rike runt och visade upp sig som ”attraktion”. De extra långa figurerade ofta i pressen och ansågs vara något av en sensation. I Sörby, Hälsingland fanns exempelvis en volontärskorpral som var 2 meter lång vilket ledde till en tidningsartikel med rubriken ”En by af jättar”. Den norske ”jätten” Henrik påstods ha så stor fingerring att en tvåkrona kunde passera igenom den. Han visades upp på diverse museum i Europa och Amerika, liksom den värmländske ”jätten” Hugo som med sina 2,5 m var världens längste man år 1903.
Jag har gjort några nedslag i svenska dagstidningar från den tiden då jättarna var på tapeten.
Jätten Henrik kunde lyfta hästar
Under sin livstid var norrmannen Henrik Brustad (f. 1844) från Trøndelag känd som världens största och starkaste man. Han var 2,22 meter lång och sägs ha lyft björnar, hästar och människor med stor lätthet.
Henrik Brustad tillsammans med en man av normallängd. Foto: Erik Olsen/NTNU Universitetsbiblioteket
År 1887 besökte Henrik Brustad Gävle och man annonserade i Gefle Posten om den stundande ”attraktionen”: ”Kom och se! Jätten Henrik Brustad. Bekant som den störste man i verlden. En nutidens Goliat och en stor attraktion. Han är den största af alla hittills sedda jättar. Han utsträckta armar räcka 8 fot, hans händer äro af stor dimension, men dock välformade som en qvinnas. En tvåkrona passerar genom hans fingerring. Han har besökt Europas och Amerikas största städer, och är beundrad av flere millioner menniskor. Förevisar sig första gången Fredagen den 21 oktober och följande dagar från kl. 1-10 e.m. Lokal å Stadshuset, rummet n:o 1. Entré: 50 öre, barn och tjenstefolk 25 öre.”
Gefle Posten 1887-10-20
Jätteskelett i Blötebågen, Strömstad 1892
I Blötebågen, Strömstad, Västra Götaland hittades ett jätteskelett år 1892. ”Möjligen härrör det från någon af de vid Tordenskjolds anfall på Strömstad stupade danskarna, hvaraf några skola jordats på holmarna i närheten af hans ankarplats på Salomonsholmen, säger Strömstads tidning.”
Aftonbladet 1892-07-28
En hälsingeby af jättar 1897
1897 meddelade Tidning för Wernersborgs Stad och län att Sörby vid Vålasjön i Hälsingland är ”en by af jättar”. I denna by fanns nämligen ”ett flertal långa, välväxta och starka personer”, bland andra den före detta volontärkorpralen A. Ljung som var 2 meter lång, hemmansägare Pripp, 1,90, hans son som var 1,93 cm, skomakaren Olof Nord 1,90 och torpardottern Kerstin Olsson som både var stark och lång – ,184 cm. I artikeln framgår att det även fanns två atleter i Sörby vid den tiden; kolarsonen Per Ljungberg och drängen A.Ljung.
Tidning för Wernersborgs Stad och län 1897-03-19
Kanadensisk jätte med kortvuxna föräldrar 1902
I januari 1902 berättar Göteborgs Aftonblad om den kanadensiske jätten Eduardo Beaupré ”ehuru endast 18 år gammal är han 2,34 cm lång”. I artikeln kan man läsa att jättens far är 1,72 cm och modern blott 1,57, men hans farfar var ansenligt lång – 2,01 cm. I artikeln avslöjas även att staden Rouen genom ett testamente ”erhållit flere millioner för att utdela ett årligt pris till de personer af jätteväxt som skulle vara hågade att gifta sig med varandra.” Artikelförfattaren menar att detta pris möjligen kan erövras av jätten Beaupré, den dag han väljer att gifta sig. I artikeln berättas att Beaupré har tillbringat hela sin uppväxt på landet ”där han oavbrutet idkat kroppsarbete. Måhända kan detta kan detta vara en orsak till hans märkvärdiga kroppsutveckling”. (Göteborgs aftonblad 1902-01-30)
Jätten Eduardo på bild i Aftonbladet 1902-02-01
Värmländske Hugo – världens längsta man 1903
I en artikel i tidningen Social-Demokraten berättas om 28-årige Hugo Andersson från Älgå socken i Värmland som med sina 8,3 fot (cirka 2,5 meter) var världens längsta man. Den långe mannen Andersson turnerade omkring och i maj 1903 hade han anlänt till Amerika ”där han skall komma att förevisas på ett tiocentsmuseum i New York.” (Social-Demokraten 1903-05-08)
Hugo fick dock inte behålla sin ledande ställning som världens längste särskilt länge. Några dagar senare rapporterade nämligen tidningen Aftonbladet om jätten Fedor, som med sina 2,68 centimeter ”öfverträffar alla hittills förevisade jättar”.
Social-Demokraten 1903-05-08
Jätten Fedor 1903
1903 rapporterade Aftonbladet om den 22-årige ryske jätten Fedor Machnow som var 2,68 m lång ”hvadan han i storlek överträffar alla hittills förevisade jättar, af vilka den störste mätte icke mer än 2,27 meter”. Fedor, som passerade 2-metersträcket redan i 12-årsåldern, brukade sova 24 timmar i sträck när han växte som mest, berättar Aftonbladet. Hans fötter var 42 centimeter långa och händerna 30 centimeter, men ”hufvudet är af normal storlek”.
Jätten Fedor. Aftonbladet 1903-05-16
Världens längste man 1940 – 1963
Med sina 251 centimeter var finländske Väinö Myllyrinne världens längste man åren 1940 – 1963.
Väinö Myllyrinne tillsammans med en man av medellängd. Foto: Okänd
Källor: Svenska dagstidningar, Studien ”A century of trends in adult human height” (2016
Fåglarna kvittrade och våren hade just anlänt till Västerås när jag satte mig på tåget till Orsa i april förra året för att medverka i TV-serien ”Vem tror du att du är?”
”Vem tror du att du är?” är ett spännande koncept. Kända personer reser land och rike runt tillsammans med ett Tv-team för att lära känna sin släkthistoria. Personen vet ingenting i förväg utan reser helt på måfå. Här och där dyker det upp släktforskare och historiker som berättar mer om släkten. Vid ett litet finntorp i Orsa finnmark skulle jag träffa Agneta Sjödin för att berätta om hennes finska släktgrenar, men det hade hon inte en aning om.
Jag övernattade på Orsa järnvägshotell och i gryningen bar det av till finnmarken. Frusen som jag är hade jag tagit med mig en riktigt varm jacka, för säkerhets skull. Den fick jag användning för. I Orsa finnmark var det nämligen svinkallt och snön låg meterdjup.
Vi möttes i snön vid finntorpet Hindriksgården i Rosentorp och jag berättade för Agneta att hennes släkt, elva generationer tidigare, hade anlänt till Rosentorp från Tavastland, Finland. I ett bevarat kungabrev som utfärdades i början av 1600-talet står att läsa: ”Den 22 mars 1627 utfärdades kungabrev för Rosentorp, där en Anders Mårtensson ska ha kommit från Jämsä by i Finland och kallade sig och nybygget för Jämsä. Anders Mårtensson i Rossundeberg, född i Laukas sn i Sepalesby hafwer s.k. bref, dat. Kopparberget 22 martij 1627.”
Agneta kommer från en släkt som liksom många andra finska släkter var beryktade för trolldom under 16–1700-talet. Vi åkte skoter till Rosentorps gamla kyrkogård där jag berättade mer om det.
Agnetas anmoder Margareta Matsdotter ansågs vara trollkunnig. Det framkommer i en dom då hennes barnbarn Staffan stod anklagad för trolldom i början av 1700-talet. Staffan var 90 år gammal när han ställdes inför rätta och han hävdade då att han blivit upplärd i konsten av sin farmor Margareta.
En väldigt spännande dag för en gammal släktforskare. Hoppas att Agneta också tyckte att det var kul 🙂
Gudinnan Mielikki är i den finska (och karelska) mytologin skogens och jaktens beskyddarinna och en slags modergudinna. Namnet Mielikki kommer från finskans mielu, lycka och som skogens och djurens egen beskyddarinna och healer är hon den som räddar små fågelungar som fallit ur boet och hon läker tassarna på de djur som fångats i jägarens fällor. Gudinnan Mielikki är hustru till skogarnas konung, Tapio.
Gudinnan Mielikki är intimt förknippad med björnen i finsk och karelsk mytologi. När den heliga björnen steg ned från himlen en gång i tiden var det nämligen hon som tog hand om honom. Hon födde upp björnungen på en diet av honung och äpplen och tilldelade honom sedan hans jordiska uppdrag – att vara det högst älskade, den mest respekterade och fruktade av alla skogens djur.
Foto: John & Karen Hallingworth/ Fish and wildlife service
Björnkult
I Finland och Sibirien betraktades björnen som ett heligt, kosmiskt väsen som valt att emanera från himlen. Björnen kallades ursprungligen Oksi men kom senare att kallas Karhu (av finskans karhea som betyder ”grov”) på grund av den grova, raggiga pälsen.
Tecken på att det har utövats björnkult (arctolatri) har återfunnits på många platser över jorden. Neanderthalmänniskan tros ha dyrkat grottbjörnen på sin tid. Även samer, finnar och kelter hade björndyrkan som en gemensam nämnare. De forntida folken såg i björnen stora likheter med människan. Ett björnskelett påminner mycket om vårt och liksom människan kan björnen gå på två ben. I somliga kulturer trodde man att människan var en ättling till björnen. Även björnens långa vinterdvala ansågs vara ett bevis på dess övernaturliga krafter.
Karhunpeijaiset
Björnkult, där man dyrkade men även fruktade det heliga och mäktiga djuret tog sig olika uttryck. I det förkristna Finland var björnjakten inte en vanlig jakt – det var mer som en helig ritual. Karhunpeijaiset var en slags jaktfest, eller rättare sagt, en minnesfest som man höll för de björnar man fällde. Peijaaiset hölls alltid på våren innan björnen vaknat ur sin vintersömn. För att inte det mäktiga djurets själ skulle få för sig att hämnas på jägarna, var det tabu att uttryckligen säga, eller ens tänka tanken, att man ”dödat” en björn. Björnens själ måste nämligen invaggas i tron att den råkat ut för en olycka eller trillat i en fälla. I annat fall kunde djurets själ komma tillbaka för att hämnas. Björnen var ett ärat men fruktat djur som var omgiven av mycket ”hysch-pysch”. Man fick exempelvis aldrig uttala namnet ”björn” och det var viktigt att den betraktades som en ärad gäst, istället för ett dödat djur, under dessa jaktfester.
Vissa östfinska nybyggare (skogsfinnar) som kom till vårt land under slutet av 15- och början av 1600-talet hade en sed där man hängde björnkranium i speciella ”björnskalleträd”, på träkilar som spikats in i trädets stam. Genom denna ritual hoppades man att björnarnas själar lättare skulle kunna klättra tillbaka upp till himlen, varifrån de en gång kommit. Det fanns en stor vidskeplighet kring björnen.
Foto: Helena Bure Wijk
”Gå i björnhamn”
Björnen var inom många kulturer ett heligt djur som man fruktade. Den heliga björnen ansågs kunna återvända för att hämnas jägarna som dödat den och i vissa kulturer trodde man att människan kunde förvandlas till en björn, för att på så sätt hämnas oförrätter.
Gudinnan Mielikko och hennes make Tapio i den finska mytologin, hade denna förmåga till ”hamnskifte, liksom gudomarna Freja och Oden, i den fornnordiska tron. Enligt dåtida föreställningsvärld kunde en människas själ (hennes hugr) frigöra sig och flyga iväg under sömnen, eller om personen var i trance.
Det gamla fornnordiska ordet ”hamingja” härrör från ”hamr” som betyder ”fosterhinna” eller ”segerhuva”. En hamnstark person var en person som var född med en lyckosam ödeslott och hade en stark personlighet. Förmågan att skifta hamn och ”fara i hamnfärd” (shapeshifting) var en förmåga som endast vissa människor behärskade, framför allt de ”hamnstarka” och trollkunniga männen och kvinnorna. Föreställningen om hamnskiftare finns i flera kulturer, bland annat i den fornnordiska tron, bland skogsfinnar och hos Navajofolket i Nordamerika. Denna form av hamnskifte är en form av svart magi där utövarna sänder ut sin ande och tar ”kontroll” över ett djur, ofta björn eller varg, för att hämnas på fiender.
Jag har flera anfäder- och anmödrar som påstods kunna skifta hamn och ta makten över björnar. Det kallades att ”gå i björnhamn”/”gå i björn” eller att ”stämma björn”. De östfinska vismännen (shamanerna) var i äldre tider behövda men också fruktade. Svart magi var tabu bland skogsfinnarna, men det finns åtskilliga berättelser om att mina anfäder trots det utövade denna form av magi för att hämnas på ovänner och släktingar i Norrland under 1600-talet. Man trodde sig kunna ta mental kontroll över björn och på så sätt få den att anfalla fiendens tamboskap.
När man läser en beskrivning från 1700-talet kan man förstå att dessa vismän/shamaner måste ha ingivit en smula fruktan hos allmogen när de passerade byn: ”De äro försedda med amuletter i form av människohuvudskallar, ben, ormhuvuden och stoft från kyrkogården. I mössan har de ekorrskinn. Ingen vågar reta upp dem, ty då rasa de, bita tänderna, deras hår resa sig, de hoppar av entusiasm upp i vädret, stapplar fram några ord, stampar med fötterna och bärgar sig som fullkomligt rasande”.
Söndagen den 27 augusti klockan 10–16 är det åter igen dags för den spännande Arkeologidagen på Anundshög!
Två av skeppssättningarna vid Anundshög. Foto: Gunnar Creutz
Anundshög, strax utanför Västerås, var en gång i tiden ett viktigt centrum i det historiska området Fjädrundaland. Platsen är vacker och väldigt rik på historia. Till Arkeologidagen som är en nationell temadag är alla välkomna – stora som små och evenemanget är kostnadsfritt. Under dagen bjuds det bland annat på föreläsning med den duktiga arkeologen Jonas Ros som kommer att berätta om ”Äldsta Västerås och Anundshög – järnålder, vikingatid och medeltid”. Här finns en spännande föreläsning med Jonas Ros där han berättar om vikingatid och medeltid i Västerås.
Besökarna kan även följa med på guidade visningar på Anundshög, bevittna en vikingatida svärdskamp och lära sig mer om växtfärgning, brickbandsvävning, nålbindning och andra hantverk.
Barnen har möjlighet att prova på forntida lekar, pyssla och gå i runskola, eller varför inte delta i arkeologiskola med arkeolog Emily Becker? I sandlådan finns spännande artefakter och barnen får bland annat lära sig mer om hur man gör för att gräva upp skatterna, såsom arkeologer gör.
Mat och fika finns att köpa på Café Anund som håller öppet under dagen.
Arrangör för Arkeologidagen är Anundshög (Västerås muséer)
Hitta till Anundshög: Med bil: Anundshög ligger cirka 9 kilometer öster om Västerås centrum. Ta av från E18 vid avfart 139. Bruna sevärdhetsskyltar leder fram till Anundshög. Fri parkering. Med buss: Busslinje 1 mot Bjurhovda eller busslinhe 24 mot Orresta. Länk till VL (Västmanlands lokaltrafik) hittar du här
Tillgänglighet: Det går bra att använda rullstol och rullator på hela området, med undantag för Anundshögen där endast trappa finns. Stigen som leder till Badelundaåsen är branta. Café Anund har full tillgänglighet, liksom alla toaletter.
Just nu pågår den stora cosplay- och spelfestivalen NärCon i Linköping 27–30 juli. I dagarna fyra möts tusentals kreativa människor för att delta i aktiviteter, spel, föreläsningar, workshops och mycket mer. Min dotter Sandra-Li är där för femte året i rad och har i år förvandlats till The Mandalorian (Star Wars). Norra Europas största cosplay-festival
Sandra-Li har skapat en Mandalorian-dräkt i år
Cosplay (costume play) är ett begrepp som myntades i Japan 1984. Till en början handlade det främst om människor som klädde ut sig vid speciella science fiction-sammankomster men numera är cosplay ett mycket vidare begrepp. Utövarna skapar egna dräkter och klär ut sig för att föreställa en speciell karaktär, eller en idé, från filmens- serietidningarnas- eller dataspelens värld och sedan möts man på stora event, i Sverige och utomlands.
Sandra-Li/Mandalorian Foto: Malin
Första NärCon-eventet gick av stapeln i Örebro år 2002 och har sedan dess varit ett återkommande årligt event (på senare tid både sommar och vinter) och arrangeras numera vid Linköpings universitetsområde. NärCon besöks varje sommar av fler än 10 000 deltagare. Det är ett drogfritt evenemang med en härlig atmosfär. Här kan man vara sig själv, i en varm och inkluderande miljö tillsammans med andra ”cosplay-nördar”.
The Mandalorian blev god vän med grodan Kermit på årets NärCon-festival
Allt började med Yohio
2013 blev artisten Yohio känd genom sin medverkan i Melodifestivalen med låten ”Heartbreak Hotel”. Min dotter Sandra-Li var 10 år då och fann i Yohio en idol, som inte bara hade fin sångröst. Han hade även bra värderingar och uppmuntrade sina fans till att vara sig själva och följa sina hjärtan. Han var en ovanlig artist på sin tid och behärskade japanska. Han flyttade sedermera till Japan där han fortsatte sin musikkarriär.
Sandra-Li och YohioYohio
Tack vare Yohio väcktes ett intresse för den japanska kulturen hos min lilla tjej – japanskproducerade serier (manga), språkstudier i japanska, japansk musik…och cosplay. Hon var 14 år första gången hon reste iväg till Linköping och NärCon. Jag måste erkänna att det var en väldigt orolig mamma som vinkade av henne vid tåget den gången, men min oro var obefogad. Hon kom hem efter fyra dagar, strålande av lycka och hade fått så många fina, nya vänner. Sedan dess har hon rest till NärCon varje sommar.
Sandra-Li i Bengans skivbutik 2016
Det som är kännetecknande för NärCon är just den varma, inkluderande atmosfären. Många deltagare har arbetat på sina dräkter under hela året, vissa har lagt ned massor av pengar på kostymerna, somliga tävlar med sin utstyrsel men de allra flesta kommer dit för att umgås med likasinnade i en avslappnad atmosfär. Det finns inga krav och man kan komma dit precis som man är för att umgås med likasinnade.
The Mandalorian & Spiderman på årets cosplay
Till en början lade min flicka inte ned så mycket tid på sina dräkter, men hon gillar kreativt skapande så i år har hon valt att gestalta The Mandalorian (Star Wars). Alla detaljer på dräkten är tillverkade av skumplast (EVA-foam) som har målats i olika färger. Resultatet blev riktigt fint!
Yamnaya var ett herdefolk som förde ett ganska vilt liv på de pontisk-kaspiska stäpperna (området norr om Svarta havet och Kaspiska havet) för cirka 5000 år sedan. Man invaderade bondbyar på hästryggen, tog kvinnor till slavar i syfte att sprida sina gener, och kom därmed att dominera Europa och Asien på sin tid. Än idag är Yamnayas gener dominerande i nordeuropéers arvsmassa.
Yamnayas kultur har beskrivits som den våldsammaste som någonsin existerat, men vad som kanske är lite mindre känt är att man även ägnade sig åt forntida skallkirurgi och skalldeformering.
Yamnayaman Bild: Sovelios/X
Märkliga seder och rituell kannibalism
Yamnaya var ättlingar till Cro-Magnonmänniskan, som till utseendet liknade oss, men deras hjärnor var större än våra och de var resligare. Det var inte ovanligt att man hade en längd på över 2 meter. En av de tidiga sederna hos Cro-Magnon var att man gärna målade eller beströdde de döda med röd ockra, en sed som sedan fördes vidare genom tiderna.
Skelettfynd som gjorts, bland annat i Gough’s Cave, Cheddar Gorge, i England, visar att Cro-Magnonättlingarna som levde där (Magdalenian-kulturen) praktiserade rituell kannibalism. Man käkade helt enkelt upp sina medmänniskor och ristade sedan in konstnärliga mönster i offrens skelett. Man använde också de dödas huvudskålar som dryckesbägare.
Att använda kranium som dryckeskärl är välkänt från flera andra forntida kulturer, bland annat inom den skytiska. Det är även känt här hos oss i Norden, från vikingatiden. Inom den skogsfinska kulturen använde man ibland björnars kranium som rituella ölbägare.
Yamnaya-kranium som har hittats i Samarara, Ryssland. Den döde har målats med röd ockra. Foto: Natalia Shislina/Science Nordic
Från mammutjägare till stäppherdar
Den jägar-samlarkultur som kallas Gravetti levde på äldre stenåldern, för ungefär 35 000 år sedan. Dessa cro-magnon-ättlingar levde på stäppen där de jagade mammut och följde elefanthjordarna för att få mat och kläder. Dessa människor beräknas ha varit 180 – 190 centimeter långa och var sin tids ”jättar”.
Från Gravetti uppstod senare bronsålderskulturen Yamnaya (Yamna). Ordet Yamnaya (grop) kommer av det speciella gravskick man hade inom denna kultur. De döda placerades i gropar, så kallade kurgans, med böjda knän, beströddes med röd ockra och täcktes med jord.
Yamnaya-vagn Bild: Dan Davis History
Våldsam kultur
Yamnaya-människornas kultur kan beskrivas som halvnomadisk då man förflyttade sig över stora områden och bodde i vagnar, men man bedrev även småskaligt jordbruk och livnärde sig på kött och mejeriprodukter. Yamnaya var troligtvis den första kulturen som tämjde hästar och använde vagnar med hjul.
Bild: Rekonstruktion av en över 2 meter lång ”Yamnaya-jätte” som hittats i västra Kazakhstan, Centralasien.
Dessa människor sägs ha haft den mest våldsamma kultur som någonsin har existerat. Med hjälp av häst och vagn kunde dessa två meter långa ”barbarer” förflytta sig långa sträckor och invadera de mesolitiska byarna. Man tros ha dödat männen i de bondesamhällen man invaderade. Man tog sedan kvinnorna till sina hustrur…eller kanske rättare sagt, till sina slavar.
Rekonstruktion av Yamnayakranium. Bild: Emese Gábor/The Archeologist
Yamnaya kom att dominera Europa och Asien på sin tid och från dem har vi som bor här i norr, bland annat ärvt ett speciellt enzym som gör att vi tål mjölkprodukter. Yamnaya-generna är fortfarande dominerande i nordeuropéers arvsmassa och vi svenskar bär en stor del av våra genetiska rötter från dem.
Bild: Yamnaya phenotype från gravplats i Novooleksiivka, Ukraina. Wikimedia commons.
Forntida skallkirurgi
Yamnayafolket utförde även en form av skallkirurgi, så kallad trepanation. Vid trepanation borrades eller mejslades ett eller flera hål i kraniet, i hopp om att detta skulle bota olika sjukdomar eller frigöra diverse onda andar.
Man har hittat många kranier som bär tecken på denna forntida skallkirurgi. Människorna tycks ha överlevt operationerna och benvävnad som vuxit fram efteråt, tyder på att somliga verkar ha levt många år efter trepaneringen.
Trepanerat kranium. Bild: Nordisk familjebok
Avlånga skallar
Konformade och avlånga skallar har hittats i flera delar av världen, bland annat i Paracas, Peru, i Egypten samt i området kring Svarta havet.
Yamnayakranium. Bild: Forskning & framsteg/Plos one
Av någon anledning tyckte man inom vissa kulturer, bland andra Yamnaya, att det var lite extra tjusigt med avlånga kranium och somliga valde därför att forma barnets huvud direkt efter födseln. Barnets mjuka huvud kunde formas, exempelvis genom att det lindades eller sammanpressades med träkilar.
Konformat kranium som hittats i Kaukasus. Bild: Forskning & framsteg/Plos one
Författaren och forskaren Brien Foerster har länge studerat de avlånga kranium som hittats i Paracasområdet i Peru och DNA-analyser har visat att dessa människor hade sina rötter i området kring Svarta havet.
”New cases of trepanations from the 5th to 3rd millennia BC in Southern Russia in the context of previous research: Possible evidence for a ritually motivated tradition of cranial surgery?”: https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/27100920/
Det är nu mer än 100 år sedan dödsstraffet verkställdes i vårt land för allra sista gången och därmed försvann bödelsyrket ur tiden. Men spåren efter bödlarna – skarprättarna – finns fortfarande kvar, på platserna och genom deras ättlingar. Dokumentärserien Bödlarna som sänds onsdagar i Sveriges Radio P1 under sommaren är en rysligt spännande resa som sträcker sig från dåtid till nutid, när journalisten Gustav Asplund får kontakt med bödlarnas nu levande ättlingar. Om man gillar historia är det här en perfekt serie att lyssna på i hängmattan.
Foto: Sveriges Radio
Bödelsyrket var på sin tid ett av de allra mest avskydda. Ofta ärvdes yrket från far till son i generationer. I århundraden axlade svenskar uppdraget att göra det smutsigaste tänkbara, med konsekvensen att bli utfryst ur samhället. Men vilka var de, hur levde de och hur upplevde dem det hela själva? Sommarens bästa radioserie, Bödlarna, som sänds i Sveriges Radio P1 är en historia om skam och utanförskap – men handlar också om vad som är sanning och vad som är rena sagor. Här får vi höra de svenska bödlarnas berättelse. Det är en rysligt spännande resa som sträcker sig från dåtid till nutid, när Gustav Asplund får kontakt med bödelns nu levande ättlingar.
Västerås finaste dricksvatten fanns en gång i tiden på Kyrkbacken där bödeln bodde, men ingen ville dricka ur hans brunn. Foto: Helena Bure Wijk
I denna spännande och intressanta produktion medverkar Annika Sandén, forskare och författare till boken ”Bödlar: Liv, död och skam i svenskt 1600-tal” (2017) och Isak Lidström, författare och forskare, som skrivit ”De sista bödlarna” (2023). Håkan Sjöberg, guide vid Häxmuséet i Ångermanland, Suzanne Jonsson Lindström, ättling till bödeln Olof Häll och Darryll Steinech, ättling till bödeln Per Steinech medverkar också. Jag är också med med på ett hörn.
Serien Bödlarna sänds onsdagar klockan 14.30 i Sveriges Radio P1 och görs av den fantastiska radioproducenten Gustav Asplund, som också ligger bakom P1-serierna Häxmorden och Borta för alltid.
Ingegerd Olofsdotter föddes cirka år 1000, som dotter till Olof Skötkonung och hans hustru Estrid. Olof Skötkonung f. 980 var Sveriges kung mellan åren 995-1022. Hustrun Estrid föddes år 979 och stammade från den slaviska folkgruppen bodritje (obotriter) som på den tiden levde i området där tyska Holstein och Mecklenburg nu ligger. Olof Skötkonung och hans familj lät kristna sig någon gång i början på 1000-talet. Enligt berättelser ska dopen ha skett vid Husaby källa i Västergötland.
Husaby källa Foto: Wikipedia
Rysk furstinna
Ingegerd var bortlovad som hustru till den norske kungen Olof Haraldsson men hennes far valde att istället gifta bort henne med storfursten Jaroslav Vladimirovitj av Novgorod. Jaroslav föddes cirka 978 i Kievrus (Kievriket), ett rike som uppstod när östslaviska och finsk-ugriska stammar valde att slå sig samman under Rurikdynastin. Han kom att bli Jaroslav I av Kiev, även kallad Jaroslav den vise.
Jaroslav I Foto: Wikipedia
Hon hade knappt hunnit fylla 20 år när hon blev en rysk furstinna med det ryska namnet Ирина – Irina. Under sin livstid hade Ingegerd en central roll, bland annat som som rådgivare till sin make och som anmoder till flera europeiska kungaätter. Ingegerds och Jaroslavs döttrar gifte sig med europeiska kungar – den norske kungen Harald Hårdråde, Ungerns kung Anderas I och den franske kungen Henrik I. En av sönerna grundade den tsarrätt som kom att regera i Ryssland fram till år 1598. På så sätt kom Ingegerd att bli anmoder till flera kungaätter i Europa.
Kalkmålning från 1000-talet som föreställer Ingegerds och Jaroslavs döttrar
Heliga Anna av Novgorod
Ingegerd var hängiven kyrkan och sin tro. Hon instiftade nunnekloster under sin livstid och på äldre dagar valde hon att själv bli nunna. Hon valde då namnet Анна, Anna. Efter sin död 10 februari 1050 kom hon att bli helgonförklarad som den heliga Anna av Novgorod inom den rysk-ortodoxa kyrkan. Det var inte ovanligt att reliker efter helgon uppdelades och det sägs att hennes kvarlevor idag finns i Sofiakatedralen i Kiev, Ukraina samt i en sarkofag i Sofiakatedralen i Novgorod, Ryssland. År 2009 återbördades hennes reliker till Sverige och Heliga Anna av Novgorods ortodoxa församling.
Mamma GunBritt
Ingegerd-Irina-Anna var min mm fm ff mf fm fm mf fm mf mf mf mf ff mf mf mm mm.
Äntligen har DNA-resultatet kommit och man loggar förväntansfullt in på den personliga DNA-sidan, bara för att inse att man inte förstår någonting. Där är sida upp och sida ned med hundratals – kanske tusentals DNA-kusiner (om du har finskt påbrå), som är släkt på varierande avstånd…men man känner inte igen någon av dem. Det är som ett virrvarr av mystiska, okända ”2th -4th cousins” och dessutom lika många obegripliga ”remote cousins” som man aldrig någonsin kommer att kunna lista ut släktskapet till. Så känns det i alla fall till en början.
DNA-släktforskning är så spännande…och många gånger väldigt frustrerande, men ge inte upp! Här är några små tips som jag hoppas kan hjälpa dig vidare.
Börja med de närmaste DNA-matcherna
DNA-sekvensers längd mäts i centimorgan (cM) och de DNA-matcher som du är närmast släkt med har de högsta siffrorna. Börja med att utforska dessa och gå sedan vidare med släktingar på längre avstånd, allt eftersom. Jag har, tillsammans med flera DNA-matcher lyckats spåra de gemensamma anorna trots att vi bara delar cirka 40 cM, men då krävs det grundlig släktforskning att utgå ifrån. DNA-matcher som du delar 75-100 cM med finns det stora chanser att hitta den gemensamma länken till. Om du, liksom jag har några ”fader okänd” i på vissa grenar i ditt släktträd, så är det svårare, men det är inte alls omöjligt att hitta den gemensamme anfadern med en del detektivarbete.
När jag utgår från mitt eget DNA-test så ser det ut så här när det gäller DNA-matcher och gemensamt DNA: Föräldrar och barn cirka 3384 cM Halvsyskon/mor-farföräldrar/barnbarn/moster/morbror/faster/farbror cirka 1693 cM
Föräldrars kusiner cirka 422 cM (1th-2th cousin)
Mor/farföräldrars syskons barnbarn cirka 230-280 cM (1th-3th cousin)
Mor/farföräldrars föräldrars syskons barnbarn cirka 100-110 cM (2th-4th cousin)
Your DNA Guide har gjort ett utförligt schema över centimorgan och beräknat släktskap som du hittar här
Bygg släktträd
Hos samtliga företag som erbjuder DNA-tester har användarna möjlighet att lägga in sina släktträd men det är långt ifrån alla som gör det. Man kanske inte känner till sin släkt eller man har kanske gjort ett DNA-test i annat syfte än släktforskning.
Ett släktträd, åtminstone några generationer tillbaka, kan underlätta enormt och öka möjligheterna att hitta de gemensamma anorna. När de saknas brukar jag bygga släktträd till mina DNA-matcher. Jag har lyckats lösa många DNA-mysterier på detta sätt. När man har kommit några generationer tillbaka så brukar den ”röda tråden” synas i form av släktnamn och geografiska platser.
Att ”skissa” släktträd för de DNA-matcher som saknar egna kan hjälpa dig att lösa släktgåtorna
Riksarkivets digitala forskarsal med Sveriges kyrkböcker och andra viktiga register är gratis att använda. För att enkelt kunna strukturera och spara fynden kan man använda ett släktforskningsprogram, exempelvis Min Släkt som kan laddas ned gratis här
Blåa och röda gubbar
Om du har låtit testa dig på företaget Family Tree DNA så finns det en funktion som kan vara till stor hjälp. När du har lyckats hitta släktskapet till DNA-matcher så kan du ”länka” dem på rätt plats (till rätt ana) i ditt släktträd. Om personen är en släkting på din mammas sida så skapas då en röd ”gubbe”(maternal) och en blå ”gubbe” (paternal), om det är en släkting på pappas sida. På så sätt får du både blåa och röda ”gubar” på din DNA-sida, vilket hjälper dig att enkelt se vilken släktsida dina DNA-matcher hör hemma på.
De blåa och röda ”gubbarna” hjälper dig att se hur du är släkt med dina DNA-matcher
Släktforskningsföretaget My Heritage uppmärksammar Sveriges nationaldag genom att erbjuda fri tillgång till alla svenska historiska poster mellan 2-9 juni. I samlingarna finns bland annat de svenska husförhörslängderna åren 1611-1920, äktenskapsregister 1630-1920 och begravningsposter 1649-1920.
Här kan du redan nu söka gratis i alla svenska historiska dokument.
Den unge soldaten Pål Eriksson Stark från Fors i Jämtland såg fram emot att snart få komma hem till sin hustru och sin 4-åriga dotter. Men nyåret 1719 kom att bli en fasansfull och ödesdiger helg för de tusentals soldater som deltog i kung Karl XII:s andra norska fälttåg. Av de cirka 6000 soldater som deltog i den norra armén miste fler än 4000 sina liv. Den jämtländska armén bestod till två tredjedelar av soldater med finska släktrötter. Pål Stark var en av dem.
Efter slaget vid Poltava 1709 förlorade Sverige besittningen över stora landområden. Den svenske kungen valde nu att inta grannlandet Norge och hoppades därmed kunna påverka den dansk-norske kung Fredrik IV till eftergifter. Hösten 1718 sände Karl XII ut sin 10 000-hövdade armé att marschera mot Norge.
Carl Gustaf Armfeldt 1666-1736
Efter konungens död den 30 november 1718 blev alla svenska trupper i Norge beordrade till återtåg till Sverige. När generallöjtnant Carl Gustaf Armfeldt fick kännedom om att kungen hade gått bort under mellandagarna så befann man sig i Haltdalen i Gauldalen med cirka 6000 man. På något sätt måste man nu komma hem, snabbt och säkert. Det var sent i december 1718 som man påbörjade den långa marschen hemåt. Denna vinter var det iskyla, men snöfattigt så man kunde gå till fots utan att använda skidor och man valde den allra kortaste vägen hem, över Tydalsfjällen tillbaka till Hjerpe skans.
Karl XII:s likfärd Målning: Gustaf Cederström
Både människor och kreatur stelnade och föllo neder döde
Man påbörjade vandringen på nyårsdagen men redan samma eftermiddag drog en hemsk snöstorm in och armén tvingades att slå läger vid Öjfjällets norra sida för att undkomma stormen. ”Utur havet, västnordan efter, oppstiga förfärliga svarta moln, vilka strax efter bredde sig över allt med snö och isbark och hade i följe en så bitter brännande köld, att både människor och kreatur stelnade och föllo neder döde”, skrev författaren och prästen Jöran Nordberg (f. 1677 – d. 1744).
Pål Stark från Fors var en av de soldater som inte lyckades ta sig ned från fjället i den iskalla stormen. Nyårsafton hade nyss varit och i almanackan skrev man nu förväntansfullt det nya året, 1719. Hemma i den varma stugan väntade hustru Ursilla och lilla dottern Brita. Men Pål lyckades inte bemästra den hårda kylan och stormen och avled den 3 januari 1719. Enligt kyrkboken ”dödfrusen på fjället”. Pål, tillsammans med tusentals andra soldater blev kvar på fjället tillsammans med sina hästar och utrustning. Ovädret fortsatte men snart nådde de första trupperna med Armfeldt i spetsen fram till byn Handöl, som låg nedanför fjället.
De som överlevde
De som överlevde kylan och stormen på fjället var säkert oerhört lyckliga då de till sist lyckades ta sig ned till byn Handöl, men då det saknades möjlighet att inhysa de behövande i den lilla byn – som bestod av endast 3 gårdar – så avled hundratals soldater de kommande dagarna. De arma soldaterna försökte värma sina kroppar vid eldar alltmedan en kirurg (fältskär) amputerade förfrusna lemmar i hopp om att rädda liv.
Man hade snart lyckats ordna inkvartering i byn Duved för soldaterna, men många stupade på vägen. I byn Vallan, tolv kilometer från Handöl, fanns endast två hus. Enligt sägnen fylldes stugorna där från golv till tak med dödströtta och frusna soldater. De som inte fick plats inomhus, lutade sig mot stugans väggar och på morgonen fann man dem ihjälfrusna.
Ungefär 2100 soldater överlevde marschen, men cirka 600 fick bestående köldskador. Rektorn Olof Broman i Hudiksvall var förfärad och antecknade: ”Vid början av detta år anlände hit hos mig över 250 personer av finska kavalleriregementet och general De la Barres folk. Liksom nästan alle de andre, som gått över fjällen ifrån Norge, voro de förfrusne till händer och fötter och så illa medfarne, att sådan händelse aldrig skett ifrån världens begynnelse. Hela vintern över och jämväl sommaren voro hos mig sjuke, förkylde nästan oräkneliga, av åtskilliga regementen, så väl officerare som gemene, av vilka nog månge jag avsåga, hugga och skära måste dels bägge benen, dels ettdera, fötterna, händerna, fingrerna etc. – ett sådant uselt tillstånd, att ock de döde måtte gråta däröver!” (Olof Broman f. 1676– d.1750) År 1936 upptäcktes en massgrav i byn Handöl med 600 stupade soldater.
I Duved restes senare ett monument i form av en obelisk över de arma karolinernas dödsmarsch. Initiativtagare var Major J. G. Björlin och Major G. Leksell.
Minnesstenen är en obelisk, skapad av Ferdinand Boberg, med inskriptionerna: ”1719 års Caroliner” och ”Af fosterlandet”. Foto: Petey21
Du vet väl att du kan forska gratis i Riksarkivets digitala forskarsal på internet?
Där finns, förutom alla kyrkböcker, tusentals andra dokument såsom bouppteckningar och frigivna straffarbetsfångar.
Förutom en mormors-bror som dömdes för hembränning i början på förra seklet, har jag inte hittat några brottslingar i släkten. För oss som släktforskar är alla små upplysningar om släktingar värdefulla, även sådana som är av mindre positiv karaktär. Här kan du söka frigivna straffarbetsfångar.
I Riksarkivets digitala arkiv finns bilder på frigivna straffarbetsfångar samt information om de brott som begåtts, samt vilket straff personen dömdes till. Här finns även information om speciella kännetecken, som tatueringar, ärr och annat. Obs! ”Gubarna” på bilden är inte mina släktingar 🙂
Stark kroppsbyggnad, blå ögon, grått skägg, rak näsa och en stor mun hade den här fången
Domböcker kan vara en stor hjälp när man släktforskar. I handlingarna kan man läsa om tvister och brottsmål, men här finns även uppgifter om fastighetsköp samt bouppteckningar. Och i rådhusrätternas arkiv finns handlingar som rör styret av staden. Med andra ord – domböcker kan vara en riktig guldgruva för oss som släktforskar!
I äldre tider var domböckerna ganska knapphändiga i sina redogörelser, men med tiden blev protokollen alltmer utförliga. Om man hittar släktingar i någon av dessa böcker, är det en fin möjlighet att få veta lite mer om personerna – hur deras liv såg ut och vilka eventuella konflikter man var inblandade i. I 1800-talets domböcker kan det även finnas viktiga brev, intyg, vittnesmål, testamenten och läkarutlåtanden. Jag hittade nyligen min farmors farmors domstolshandlingar från år 1871 – sammanlagt 100 sidor. Genom handlingarna fick jag bland annat veta mycket om min släkt, var de bodde, vad de arbetade med och hur deras sociala liv såg ut vid den här tiden. Jag hittade även handskrivna brev som min farmors farmor skrivit.
Farmors farmor bodde på Drottninggatan 108 i Stockholm. Foto: Lars Larssons ateljé/Stadsmuseet i Stockholm
Här hittar du domböcker
Domböcker finns i domstolarnas arkiv hos landsarkiven, men mycket material kan även läsas på nätet, genom Riksarkivets tjänst ”Digitala forskarsalen” och Arkiv Digital. Det är helt kostnadsfritt att söka och läsa material på Riksarkivets webb men för Arkiv Digital krävs ett abonnemang. Arkiv Digital har bland annat en väldigt bra databas med gamla bouppteckningar.
Uppgifter om domar finns ofta i husförhörslängderna. Om handlingarna du söker inte är digitaliserade så går det att läsa dem på plats hos landsarkiven. Man kan även beställa kopior mot en mindre kostnad.
Hjälp att tyda skriften
Det kan vara lite knepigt att läsa gammal handskrift, men det är väl värt att försöka. Rötter har en bra sida med lektioner och läsövningar som kan hjälpa dig att tolka äldre skrift.
”Läsebok för släktforskare” av Henrik Anderö & Elisabeth Thorsell är en stor hjälp när man sitter och försöker tyda de snirkliga bokstäverna. Boken finns att köpa, bland annat i Rötterbokhandeln, men kan även lånas på många bibliotek runt om i vårt avlånga land. På Libris kan du se om boken finns på ditt bibliotek. Det finns även möjlighet att fjärrlåna boken.
Foto: Helena Bure Wijk
Farmors farmor vs familjen Posse
I ett tidigare inlägg berättade jag om min farmors farmor, Hulda Schmidt, som fick ett barn tillsammans med greven Erik Posse på 1800-talet. När sonen föddes 1865 var föräldrarna inte gifta. Man hade några år tidigare trolovat sig i Huldas föräldrahem, inför två vittnen, men ingenting om detta fanns dokumenterat. När greven avled några år senare lämnade han efter sig ett testamente som innehöll ett märkligt tillägg. Han testamenterade både pengar och gods till sin utomäktenskaplige son, Erik Gustaf Sigismund, men bara om pojkens mamma lämnade bort sonen till grevens syster för uppfostran, inom tre månader efter hans död. Om Hulda vägrade att lämna sonen så skulle grevens tillgångar i stället tillfalla Riksarkivet.
Farmors farmor vägrade att lämna bort sitt barn. Istället inledde hon en rättsprocess mot grevens familj, med krav om att hon skulle betraktas som grevens ”laggifta” hustru och att barnet skulle betraktas som grevens äkta son. Domstolsprocessen pågick under flera år. Hulda förlorade och grevens pengar skänktes till Riksarkivet.
Tack vare Riksarkivets fina hjälp har jag nu fått tillgång till domstolshandlingarna – sammanlagt 100 sidor, i digitaliserad form. Dokumenten är en fantastisk skatt!
Testamente med tillägg
Grevens testamente fanns som bilaga till domstolshandlingarna: ”9 Maj som av oss undertecknade Gustaf Erik Posses samtliga arvingar blivit godkänt, bland annat förordnat, att, sedan åtskilliga smärre legater utgått, skulle hans återstående kvarlämnade egendom tillfalla gossen Erik Gustaf Sigismund, son av bensvarvaren Smidts dotter Hulda Smidt, med villkor att Hulda Smidt, antingen före testators död eller inom tre månader därefter överlämnade gossen till vissa namngivna personer för uppfostran…”
Om Hulda inte lämnade bort sonen inom tre månader så skulle arvet tillfalla Riksarkivet, vilket det också gjorde.
Farmors farmors handskrivna brev
Farmors farmor Hulda Schmidt drog familjen Posse inför domstol och krävde ”…att jag måtte tillkännas giftorätt av den avlidnes bo och barnet arv efter sin fader, en följd varav jag yrkar att svaranden åläggas till mig och min son…(svårläst)… och överlämna all den avlidnes såväl fasta som lösa egendom och tillhörigheter av vad namn och beskaffenhet de må, samt redovisning och avkastning av egendomarna från dödsdagen. Stockholm den 4 Oktober 1871, Hulda Schmidt”.
Karaktärsmord
Hulda Schmidt kom från en enkel men skötsam familj. Hennes pappa hade arbetat som konstsvarvare på Drottninggatan i Stockholm, men avled när rättegången inleddes våren 1871. Hulda stod nu ensam i världen och kämpade för sin och sin sons rätt. Posse var en respekterad familj, med fina titlar, status och god ekonomi. Man ville naturligtvis inte att Schmidt och hennes barn skulle ärva greven.
Den enkla Hulda framställdes av familjen som en sämre sorts människa under rättegången och man gjorde allt för att misskreditera henne. Man påstod bland annat att greve Posse, som varit 52 år när sonen föddes, omöjligt hade kunnat avla ett barn – dels på grund av den höga åldern men greven hade dessutom ”hjärtproblem och andtäppa”. Man menade att Hulda Schmidt säkert hade sprungit med någon annan karl och på så sätt blivit havande.
Greven och Hulda hade inlett sitt förhållande i början av 1860-talet och genom åren hade man brevväxlat flitigt med varandra. Nu lyftes dessa brev fram av grevens syskon (och hans arvtagare), inför rätten. Man ifrågasatte om trolovning dem emellan ens hade ägt rum eftersom greven och Hulda absolut inte passade för varandra – ”och det bevisas till högre grad genom den mängd påtagligen av kärandens (Hulda Schmidt) hand skrivna brev, som funnits bland greve Posses efterlämnade papper och blivit av oss vid rätten förevisade, och vilka utvisa, bland annat, en så ringa, eller rättare sagt, så fullkomlig brist på bildning hos käranden att Greve Posse omöjligen någonsin kunnat ens tänka sig henne som sin maka.”
Som många andra sjömän fick Hans mängder av kärleksbrev från jordens alla hörn. Här är ett som sändes från Portugal: ”My Dearest Love Hans, Today I am lost eard Toyou, Because Donit forget you sorry.
När mamma blev månadens kvinna var motiveringen följande: ”Gun Britt Bure visar att livet inte behöver levas i en bestämd ordning och att drömmarna inte behöver bli gråare för att man har en tuff vardag. Hon bevisar också att möjligheterna inte glesnar med åren och att det aldrig är för sent att satsa på sina drömmar. Därtill är hon en stor begåvning och har en varm, generös och ödmjuk personlighet”.
Helena Wijk - Släktforskning & historia 