Familjen Jämsäläinen i Orsa finnmark

Rosentorps gamla kyrkogård.

Finnmarksbyn Rosentorp är den allra äldsta i Orsa finnmark. Dit kom Anders Mårtensson Jämsäläinen och hans hustru Margareta Matsdotter i början av 1600-talet. Familjen, som hade utvandrat från Tavastland i Finland, slog sig ned som nybyggare i Orsa finnmark och år 1627 utfärdade kung Gustaf II Adolf ett kungabrev. Genom detta viktiga brev fick Anders Mårtensson Jämsäläinen och hans familj tillåtelse att bosätta sig som nybyggare i Rosentorp. ”Den 22 mars 1627 utfärdades kungabrev för Rosentorp, där en Anders Mårtensson ska ha kommit från Jämsä by i Finland och kallade sig och nybygget för Jämsä. Anders Mårtensson i Rossundeberg, född i Laukas sn i Sepalesby hafwer s.k. bref, dat. Kopparberget 22 martij 1627.” (avskrift av kungabrev)

Många ättlingar
Anders och Margareta Jämsäläinen fick flera barn tillsammans och har i dag många ättlingar. De barn jag hittills har hittat är Mats f. 1609 (gift med Karin Henriksdotter f. 1620), Margareta f. 1620 (gift med Göran Olofsson Makkoinen) och Urban f. 1624. Ättlingarna bosatte sig bland annat i Dalarna, Hälsingland, Härjedalen och Södermanland. Grenar av släkten finns fortfarande kvar i området kring Rosentorp.

Okokta ärtor och salt
Skogsfinnarna blev snabbt beryktade för att vara trolldomskunniga och familjen Jämsäläinen var tyvärr inget undantag. Enligt uppgift avrättades Margareta Matsdotter i Rosentorp för trolldom år 1668 eller 1669 (men jag har inte lyckats hitta någon källa för det).

Trolldomsryktena kring familjen Jämsäläinen tycks ha varit seglivade. År 1725 ställdes även parets barnbarn, Staffan Matsson inför tinget, anklagad för trolldom. Staffan var son till Margareta och Anders son Mats f. 1609 (gift med Karin Henriksdotter). Han var då 90 år gammal och uppgav att han fått sina övernaturliga krafter av sin farmor, Margareta. Inför rätten berättar Staffan att han blivit kallad till en familj i byn för att bota svartsjuka mellan mannen och hans hustru. Det var hustrun som hade bett Staffan att komma dit eftersom hennes avlidna föräldrar varit goda vänner till Staffan och hans familj.

När Staffan besökte familjen hade han med sig ett fat med okokta ärtor och väl på plats bad han om att få lite salt. I den finska kulturen var lyckan central och man trodde att illasinnade människor och väsen kunde stjäla lyckan och kraften. När det hände blev man modstulen och förlorade sin äktenskapslycka och livskraft, men genom att läsa välsignelser och trolldomsramsor över salt – och sedan ge den drabbade samma salt att äta, så trodde man att kraften och lyckan skulle återvända.

Staffan Matsson rådde kvinnan i svartsjukedramat att skrapa lite svett från sin vänstra armhåla när hon var i badstugan. Denna svett skulle hon sedan blanda med salt och brännvin.  Därefter skulle hon sedan ge sin make denna ”brygd” till frukost, men hon fick absolut inte dricka av trolldomsdrycken själv. Staffan Matsson hade, tack och lov, fina rekommendationer från högt uppsatta män i bygden och han var inte straffad tidigare. Han undslapp därför straff. Värre gick det för hans bror, Mats, som redan 1682 dömdes och avrättades för blodskam (incest).

Orsa finnmark. Foto: Helena Wijk

Avrättad sonson
Anders Mårtensson Jämsäläinen och Margareta Matsdotters son Mats f. 1609 i Rosentorp gifte sig med Karin f. 1620 och fick med henne barnen Mats f. 1645, Staffan f. 1647, Per f. 1652 och Henrik f. 1664. Sonen Staffan var den som anklagades för trolldom år 1725 och som friades från anklagelser. Men redan på 1680-talet hade parets äldste son, Mats f. 1645 i Rosentorp, varit föremål för anklagelser och han avrättades omkring 1682 för blodskam (incest) mot sin dotter, Karin. Blodskam var ett vedervärdigt och grovt brott som var belagt med dödsstraff, både för förövare och offer. Både Staffan och dottern Karin dömdes till döden. Karins dom tycks dock ha mildrats för hon flydde sedan till Sveg i Härjedalen, där hon gifte sig och fick flera barn.

Fadern avrättades däremot omkring år 1682 genom halshuggning. Han stod även anklagad för att ha haft utomäktenskapliga förbindelser samt för misshandel mot sin hustru: ”För fordoms laster med lappkonan blev Mats Matsson på egen bekännelse efter kongl maj.ts. straffordning 1 puncht dömd till 320 d.k.m. Såsom och för idkat hor med sin dåvarande lege piga Sigrid Jonsdotter, som nu är Sigfrid Markussons hustru i Tandsjö efter samma punkt till dubbel bot 640 d.k.m. Jämväl för blodsår och hårdrag på sin hustru till 24 d.k.m.” ”Mats Matsson i Hambra dömdes för begången blodskam efter guds lag och för det heliga sakramentets lifliga missbruk efter högl. i åminnelse Hr. Johans och Hr. Gustaf Adolph articlar de anno 1599 och 1621 under lifs straff: Dhen högl. kungl. hofrätt sådant ödmiukast hemställt”. (Källa: dombok/Torbjörn Näs)

Mats hustru fick det väldigt svårt efter makens död då hon blev lämnad med flera små barn. Det finns en anteckning från 1685 då änkan trädde fram inför tinget i Orsa: ”Finnen Mats Matssons i Hambra som för några år sedan vart avrättad, änka beklagade sig ynkligen över sitt fattiga tillstånd eftersom hon omsöriande är och hafer 4 stycken små barn att föda…” (Källa: dombok/Torbjörn Näs)

Orsa finnmark i Dalarna. Foto: Enfore

 

 

Elisabeth Målares

 



Mamma till två präster

Elisabeth ”Målares” föddes ca år 1614 i Säbrå, Ångermanland och var en av de hundratals kvinnor som avrättades för trolldom i vårt land. Elisabeth var mamma till två söner som båda blev präster – Laurentius Hornaeus f.1645 i Härnösand, den präst som har gått till historien som ”den onde kaplanen” och Petrus f.1646. Elisabeth och hennes make Christopher Larsson Målare har idag många ättlingar. Under mina föreläsningar om häxprocesserna har jag träffat fem personer som härstammar från Laurentius och Petrus i rakt nedstigande led.

Hustru Elisabeth var i 60-årsåldern när hon ställdes inför rätta den 5 oktober år 1674, anklagad av ”en hoper barn”. Barnen anklagade Elisabeth för att föra dem till Blåkulla men Elisabeth nekade. Hon menade sig vara helt oskyldig och om barnen hade blivit förda till Blåkulla så måste någon annan göra det ”efter den ondes spökeri”. Elisabeth menade även att hon hade två söner som båda hade blivit präster, en i Säbrå och en i Torsåker. Om hon vore så ond som man nu påstod så hade hon inte kunnat uppfostra sönerna till ett sådant ”Gudi behageligt ämbete”. Men rätten svarade att även onda föräldrar kan få goda barn.

Foto: Wikipedia

Tjugoåtta barn vittnade

Barnen, sammanlagt tjugoåtta stycken, går en efter en fram och vittnar mot hustru Elisabeth. Jonas Gene, 12 år, påstår att Elisabeth har fört honom till Blåkulla på en röd ko och lärt honom farliga förbannelser. Genom dessa läsningar har hon förtrollat pojken och givit honom en skål för att han skulle peka ut några förnämliga människor i staden. Jonas hävdar att Elisabeth under natten givit honom tre örfilar på utedasset för att han hade vittnat mot henne. Han hävdar vidare att Elisabeth kysser och klappar den onde och hennes arbetsuppgift i Blåkulla är att skära sönder kläder.
Efter Jonas trädde pojken Jöns fram, sedan Mats, Jons, Britta och många andra barn. De vuxna hävdade att Elisabeths mamma hade varit beryktad för trolldom under sin livstid. Erik Clementsson berättade att Målar-Elisabeth för fyra år sedan hade bränt trollkärringa-smör eller en bjäresgarn på hällen. Sedan hade hon sopat ihop askan, lagt den i en kruka som hon bar bort. Smeden Erik Ersson instämde med föregående talare och även Johan Andersson Luut påstod sig veta att Elisabeth och hennes syster ”Mosis-Brita” hade ärvt trolldomsförmågan från modern. En bjära var ett slags trollväsen som de trollkunniga tillverkade av garn och annat. Bjäran troddes kunna sändas ut för att stjäla mjölk.

Domen föll

Den 12 november 1674 föll domen i Härnösand:
”Såsom Hustru Elisabeth Christopher Larssons Målares med kraftiga skäl är övertygat fallet från Gudh sin Skapare, dehr emot medh den ledne defwulen sigh förbundet och beblandelse haft, fört honom åtta och tjugo stycken barn stora och små tillhanda hwilka hon till hans tienst och dyrkan tillijka medh sig hafwer wellat bedrage och förföhre, i ty hon them i Blåkulla lärdt dhe förskräckelige förbannelseböhnerne, tagit blodh af them, den onde till tienst, märcht och för dhet dhe sigh bekiänt, slagit item är härkommen af en sådan Modher som för trolldomb berychtadt var. Hon sielf och samme rychte öfver sigh samkandt medh trollsmör på hwilken hon sedhan thet hos annat folk förbränt wae, spåttadt och med sig bårtburit hafver. Och ehuru wäll hon icke till bekiännelse som in actis der om finns henne skylldigh och dömer henne, både efter Gudh och werdsligh lag skolle halshuggas och å båhle brännas”.

Mer om Elisabeth och de andra anklagade kan du läsa på Riksarkivets webbsida. Trolldomskommissionens handlingar som rör Västernorrland, Bohuslän, Dalarna, Hälsingland, Uppsala och Stockholm finns nu att läsa i digital form, helt gratis. Här finns länken till handlingarna.

Måns Michelsson ”finne”

 

Foto: Helena Bure Wijk

Prästen och släkttecknaren Bertil Hasselberg beskrev sydvästra Ångermanland och norra Medelpad som öde, ända fram till mitten av 1500-talet. Inom detta område återfinns socknarna Graninge, Viksjö, delar av Sollefteå, Ytterlännäs och Gudmundrå. Hasselberg skrev: ”Hit kommo åtskilliga finnar och byggde hem i ödemarken under den stora finska invasionen till Sverige, som pågick i slutet av 1500-talet och hela 1600-talet”.

Hasselberg har antecknat att det år 1592 fanns tre finska nybyggar-familjer bosatta i Västergraninge, i Ytterlännäs, Ångermanland – Henrik Henriksson ”finne”, Sigfrid Persson ”finne” samt Måns Michelsson ”finne”. Familjerna bebodde gårdarna Gammelgården, Böle och Wojen, men jorden var inte så noga skiftad och namnen på gårdarna växlar på ett förbryllande sätt. Hasselberg tänkte därför att det ursprungligen kan ha kommit en grupp finnar till platsen, som slog sig ned och arbetade där och som var ägare till en och samma gård.

Bråk och stridigheter

Hur det var med ägarförhållandena vet vi inte riktigt, men inbördes stridigheter tycks ha uppstått ganska snart inom den finska gruppen. Redan år 1610 var Måns ”finne” tvungen att skaffa skyddsbrev från kungen, mot sin svåger Sigfrid ”finne”, för att över huvud taget kunna bo kvar på gården. Att släktingarna Sigfrid och Måns avskydde varandra framgår med all tydlighet av domböckerna. Vid Sollefteå ting år 1607 dömdes Måns för att ha skadat sin svåger. Domen blev 20 marks böter för ett ”fullsår” mot Sigfrid samt 3 mark för ”en blånad”. Sigfrid dömdes för ”två blånader mot Måns, till böter om 6 mark”.

Tiden gick och familjefriden fortsatte att lysa med sin frånvaro. Två år senare tvingades nämligen Måns att böta 6 mark för att han slagit Sigfrid och orsakat honom två blånader. Sigfrid dömdes samtidigt till 3 marks böter för att han inte inkommit med sitt kyrkotionde i tid. Några år senare, år 1612 hade våldet trappats upp ytterligare och Sigfrid dömdes till 20 marks böter, då han ”slagit Måns finne, ett knivslag och en blånad”.

Vanvördig och talar med swärord

Inte heller nybyggarnas söner tycks ha kommit så särskilt bra överens med släkt och grannar. Olof Månsson f.1597 (min ana), son till Måns ”finne”, hamnade i bråk med bönderna i Jämtland och anklagades för att ha svedjat över ”landamäret”, samt för att vara vanvördig och ha dåligt uppförande. Rätten antecknade: ”Talar med swärord och pockande”. Även Olofs bror, Lars, anklagades för dåligt uppförande år 1635 och dömdes ”för försmädliga ord mot lagläsare och tolvmän. Bötar 76 mark och får sitta en vecka i kistan och spisa vatten och bröd”.

Olof Månsson anklagades flera gånger för att ha ”huggit och sått rågsvedjor” på annans mark men han blev med tiden landstingsman och flyttade till Nordsjö i Långsele där han bland annat var nämndeman. Olof tycks ha levt ett fridsamt liv på äldre dagar men han trätade  en del med kyrkoherden Laurentius Noraeus i Sollefteå angående ”förmenta präststommar” i Långsele.

Trolldomsanklagelser 

Olof Månsson f. 1597 gifte sig två gånger – första äktenskapen med okänd hustru som avled i ung ålder. Olofs andra hustru, Dordi Michelsdotter var född 1614 och var dotter till Michel Kristoffersson Brase (”Bras-Mickel”), en finsk fjärdingsman och bonde i Långsele. Dordi anklagades för trolldom och Blåkullafärd 1674 och dömdes till kyrkoplikt under fyra söndagar: ”Hustru Dordi, Olof Månssons, i Nordsjö, 50 åhr gammall, förehades hwilken af flickan Maria är angifwen rijdite på een koo till Blåkulla och tillspordes derom”. Även parets dotter Anna f. 1646 anklagades för trolldom men friades. Dordi Michelsdotters syster, ”Bras-Anna” anklagades också för trolldom och dömdes till 120 piskrapp.

Vittnade för de döda

År 1654 blev tre finnar mördade av en man som hette Jon Olofsson och dennes båda söner i Ragunda, Jämtland. Jon dömdes och halshöggs för morden år 1655. Anfadern Olof Månsson uppträdde under rättegången som målsägare för Mats Matsson från Östergraninge, en av de tre mördade finnarna. Målsägarna medgav inför rätten att ”de döda sig själva förränt och gåvo sig till freds med 90 riksdaler i förlikning, varjämte de förklarade sig icke stå efter mördarnas liv”. Man menade således att de mördade personerna själva meddelat att de var nöjda om gärningsmännen betalade 90 riksdaler i förlikning. Man skulle därmed inte kräva hämnd och döda dem.

Foto: Helena Bure Wijk


Finska nybyggare från Savolax och Österbotten

Många av de finska nybyggare som kom till Ångermanland under 15- och 1600-talet härstammade från östfinska Savolax, men det kom även nybyggare från andra områden. Somliga nybyggare hade flytt oroligheter i finska Österbotten där klubbekriget, bestående av en rad bondeuppror, pågick åren 1596 – 1597. De finska bönderna levde i svår fattigdom och svält på grund av flera missväxtår, men adeln krävde dem ändå på skatt. När bönderna reste sig upp mot adeln i protest slogs upproret ned brutalt av kung Sigismund.  Många bönder tog till flykten, undan krig och misär. Det verkar som om anfadern Måns Michelsson ”finne” hade sina rötter i finska Österbotten.

Från finska Österbotten kom även anfadern Jon Jonsson som slog sig ned i Härjedalen med sin familj och gav upphov till den släktgren som kallades ”Rems-släkten”. Här kan du läsa mer om honom.

Genom det DNA-test jag har gjort i släktforskningssyfte fick jag nyligen kontakt med en släkting som också härstammar från anfadern Måns Michelsson ”finne”. Det är så fantastiskt att vi idag, tack vare DNA kan få kontakt med nu levande släktingar och hitta det gemensamma släktskapet till anfäder- och mödrar som levde nio generationer (och ännu längre) tillbaka.

 

Källor: Bertil Hasselberg, Graningesläkter, Björn Espell, Richard Gothe, Fornvårdaren I, Thord Bylund och egen forskning