Velgunaho – Berättelsen om en kärleksfull och strävsam familj

Den 28 september, 202529 september, 2025 Av Helena Wijki övernaturligt, Historiska byggnader, Människoöden, Mystiska platser, Södra Finnskoga, Spännande historiska platser, SpökerierLämna en kommentar

Huset Velgunaho. Målning av Allan Englund efter beskrivning av August Andersson i Sanla, som han mindes huset från sin ungdom när han ofta var där och hjälpte familjen. Foto: Privat

Jag besökte Röjden och den mytomspunna ”spökplatsen” Velgunaho 2017. Bostället ligger så vackert, djupt inne i den värmländska granskogen, nära norska gränsen. Det var på Velgunaho som extrema poltergeistfenomen härjade under sent 1800- och i början av 1900-talet, som gjorde platsen så känd. Husgeråd, stenar, psalmböcker och tunga möbler flög genom luften, som vore det en osynlig kraft som kastade omkring föremålen. Familjens kor släpptes ut från sina trygga bås och irrade omkring på måfå i skogen om morgnarna, trots att ladugårdsdörren varit låst kvällen innan.

Det har berättats att gamla hustru Marit, som bodde i huset tillsammans med sin man och hans syster, kunde känna på sig när de märkliga fenomenen var på väg att ske. Marit var blind men hon kunde ana de osynliga väsendena genom sitt sjätte sinne och varnade då familjen med orden ”Nu kommer de små grå!”

Den ljusa bråten –Valea aho

Familjen Halinen och Saastainen flyttade in i Valea aho – ”ljusa bråten” på 1800-talet. När de flyttade ut hade deras hem förvandlats till Velguna ho – ”spökbråten” och de arma människorna tvingades att lämna allt.

Det fanns inte mycket kvar av det gamla huset när jag var där, endast några fragmentariska minnen från svunna tider i form av ett stenröse, delar av husgrunden och några gamla föremål, som en rostig kopparkittel. Saker som den lilla familjen förmodligen fick lämna i all hast när de tvingades fly sitt hem vid 1900-talets början. Man skulle helst inte röra vid några föremål på platsen, fick jag veta. Det skulle föra otur med sig. Solens strålar silades ned genom trädens vackra, täta grenar när jag stod där i skogen den dagen. Det var så grönt och vackert.

Att försöka förklara vad som egentligen hände där i Velgunaho så här, flera hundra år efteråt är omöjligt, men den bild som växer fram när man forskar om familjen genom kyrkböckerna, är en bild av en väldigt kärleksfull, stark och strävsam familj som verkligen värnade om varandra i tuffa tider. Man tog aldrig avstånd från släktingar som var mindre bemedlade eller sköra – tvärtom. Man värnade om de svaga och tog hand om dem livet igenom och såg till att de hade det tryggt och gott.

Halinens ättlingar

Vackra Röjden i södra finnmarken, Värmland blev ursprungligen upptaget av den finske nybyggaren Philippus Halinen år 1648. Många år senare – år 1809 – föddes hans ättling Olof Olofsson Halinen där. Olof bosatte sig i Kindsjön, Röjden och gifte sig med Valborg Thomasdotter som var född i Kringsbergen, Dalby.

Något år innan Olof gifte sig med Valborg fick han ett barn tillsammans med pigan Anna. Anna var dotter till Anders Hämäläinen och hans hustru Kerstin Henriksdotter Turpeinen. Olof och Anna fick tillsammans sonen Anders Olsson Halinen år 1831. Anders hade en nära och fin kontakt med sina halvsyskon och hjälpte dem under hela livet.

Ärftligt anlag

Olof Halinen och hustrun Valborg fick flera barn tillsammans. I kyrkböckerna är sonen Olof f. 1833 antecknad som ”döf och dumb”. År 1848 blev Olof ”fri elev å Institutet för blinda och dövstumma i Stockholm”. Han konfirmerades där 1855 men han blev förmodligen inte så bra bemött på institutet. Olof ”hemkom samma höst men bortvandrade genast”, enligt prästens anteckning. Senare kom Olof tillbaka till Röjden och bodde då hos brodern Henrik Olsson i Velguna.

Hörselnedsättning tycks ha varit ett ärftligt anlag inom familjen Halinen. Även dottern Brita f. 1844 hade hörselnedsättning. Om henne har prästen antecknat ”Kan ej tala, hör litet”. I familjen bodde även Olof Halinens bror, Pål, som också var döv. Pål föddes 1818 i Röjden. Även Pål har av prästen fått anteckningen ”döv och dumb”. Pål flyttade till Rotberget i närbelägna Hedmarks finnskog i Norge 1846 och avled där året efter.

I hushållet bodde även Olof Olssons Halinens far, som då var änkling. Fadern hette Olof Olofsson Halinen, (som sin son) och var född år 1766 i Röjden. Han bodde i Pohjoskylä, Röjden och avled år 1844. Olofs hustru, Anna Samuelsdotter Raatikainen, var född 1775 i Djäkneliden. Olof och Anna fick 1815 sonen Henrik som antecknades vara ”döf och dumb”, liksom sonen Pål som föddes tre år senare.

Ansvarsfulla med goda hjärtan

Parets son Henrik Olofsson Halinen f. 1838 var ansvarsfull och hade ett gott hjärta. Han tog hand om sin familj och syskonen genom hela livet. Genom en tillfällig romans i ungdomen blev Henrik far till en pojke och trots att han inte var gift med barnets mor tog han hand om sonen.

År 1866 firades bröllop i Röjden då Henrik gifte sig med den arton år äldre Marit Olsdotter Saastainen som några år tidigare hade kommit till familjen som piga. Marit hade stora problem med sin syn och skulle med tiden komma att bli helt blind. Liksom Henrik var hon väldigt mån om sin familj.

Hustru Marit

Marit Olsdotter Saastainen föddes 1820 i Röjden, som dotter till Olof Andersson Saastainen och hans hustru Karin Thomasdotter.

Enligt kyrkböckerna födde Marit ett dödfött gossebarn år 1857. Hon var då 37 år och ogift. Det finns ingen uppgift om barnafadern. Den lille pojken föddes död den 8 juni och bara några veckor senare, den 30 juni, flyttade Marit till Grue i Norge. Hon återvände dock snart till föräldrahemmet i Röjden.

Marit var 37 år när hon födde sitt enda barn som sorgligt nog inte levde vid födseln. Dödfödda barn kunde på den tiden inte begravas i den vigda jorden på kyrkogården. De begravdes ofta utanför kyrkogårdsmuren men ingen vet var Marits lille son begravdes. Men barnet fanns säkert i hennes tankar under hela livet.

Från ”lånehus” till spökhus

Marit hade hunnit fylla 46 när hon gifte sig med den 18 år yngre Henrik Olsson Halinen. Han var en fin make och värnade ömt om Marit och släktingarna, men paret fick aldrig några gemensamma barn.

Huset Saunala/Sanla är själva ”huvudgården” till det hus som senare kom att kallas Velgunaho (eldbråten) , med ryktet om sig att vara ett ”spökhus”. Det var Henriks halvbror, Anders Olsson Halinen f. 1831 i Röjden som byggde Saunala. Marits make Henrik hade inte riktigt råd att bygga ett eget boställe, men tack vare halvbrodern kunde han, hustrun Marit och syskonen Tomas, Olof och Brita bo fint och tryggt i huset Valea aho, som var en tillbyggnad till brodern Anders närliggande gård Saunala (Sanla). En tid bodde även Henriks son Martin, som han fått före giftet med Marit, hos familjen.

”Han”

Marits synproblem försämrades med tiden och hon blev helt blind. Henriks bror Olof var dövstum och systern Brita är antecknad i kyrkboken som ”nästan dövstum”. Familjemedlemmarna förmedlade sig till varandra på olika sätt och man hjälptes åt med vardagens bestyr.

Det finns ingen dokumentation om exakt när de omtalade spökerierna började. De första påtagliga händelserna skedde under en påskhelg då familjens kor en morgon sprang omkring i skogen, i stället för att stå trygga i sina låsta bås. Någon/något hade släppt djuren fria och de rusade nu omkring, skrämda och förvirrade. Gossen August Andersson som bodde i granngården Saunala var en nära släkting till familjen i Velguna och han minns hur oron i familjen blev alltmer påtaglig då de spöklika aktiviteterna ökade med tiden.

När Marit och Brita mjölkade korna kunde det plötsligt komma stora stenar flygande i luften, som om de var avsedda att skada de båda kvinnorna. Mjölkspannarna kastades bryskt omkull och det skedde så många negativa och oförklarliga händelser, som upplevdes som ilskna attacker riktade direkt mot familjemedlemmarna, att familjen valde att kalla fenomenen ”han”. Ängslan och oron växte sig allt allt starkare i den lilla familjen och de mystiska fenomenen tycktes eskalera med tiden. Snart hade ”han” förflyttat sig in i stugvärmen och spökade även inomhus…

En lugnande hand

August Andersson var under sin livstid känd för att vara en väldigt fin och ärlig man, som alltid hjälpte människor i nöd och han tillbringade en stor del av sin ungdomtid hos familjen i Valea aho – Velgunaho. När spökerierna tilltog i huset kallade familjen ofta på August, som kom dit och alltid lyckades lugna ned den otäcka stämningen i stugan.

Jarl Ericson har skrivit den intressanta boken ”Finnar i Östmark, Vitsand, Nyskoga, Södra och Norra Finnskoga” (1996) och han lyfter fram hur den spöklike ”han” lyckades skapa oreda, rädsla och skräck i familjens hem, men ingen människa kom, tack och lov, till skada trots att möbler och husgeråd flög omkring huller om buller.

August Andersson var ung när spökerierna pågick men han vågade ändå vistas i Velgunaho. Han har berättat att man ofta var tvungen att använda fysisk styrka för att tallrikarna skulle vara kvar på bordet: ”Man fick med all kraft hålla tag i matkärlen, assietter och pannor med mer som prompt ville vända sig då man satt till bords och åt.”

Spökerierna tilltog

Kyrkböckerna förtäljer inte något om spökerier, men man kan följa familjen hela vägen och ser att familjemedlemmarna var ”kristliga” och regelbundet gick till nattvard, såsom det var påbjudet på den tiden. År 1888 finns en anteckning om att Henriks bror Tomas insjuknat och prästen har då antecknat att man hållit förbön för honom 8 april år 1888. Thomas avled 1889-06-08 av ”plötslig död”. 8 juni var samma datum som Marit födde sin dödfödde son många år tidigare.

Efter Tomas död bestod den lilla familjen av Henrik, hustrun Marit och systern Brita. Marit hade nu helt förlorat sin synförmåga och Brita kunde inte höra eller tala. Henrik var den enda i familjen som hade dessa sinnen och fick förmedla det som hände i omvärlden till sina familjemedlemmar. Det var säkert en ganska tyst tillvaro för Marit, med många tankar och minnen som gjorde sig påminda.

Jarl Ericson berättar i sin bok vad som hände i Velgunaho: ”Stenar ur rökstugmuren slets lös och företog seglatser genom rummet, spannar vändes upp och ned, kaffebrännaren seglade som en fågel genom rökstugan, en bänk rämnade, ett fönster trycktes ut med karmar och allt.”
Släkt, grannar och vänner fick uppleva många besynnerliga ting när de besökte Velgunaho under 1800-talets slut och fram till 1900-talets början. Bland annat kunde man se husgeråd, porslin och tunga möbler förflyttas i luften, som vore de burna av en osynlig hand. Flera personer bevittnade när tunga möbler plötsligt restes upp och ställdes på ända. Det har berättats att när prästen besökte huset, i hopp om att ställa allting till rätta, istället fick uppleva hur husgeråd och tunga kopparföremål kastades omkring i luften, som av osynliga händer.

Familjens släktingar och grannar var väl medvetna om de märkliga saker som hände i Velgunaho, men man var även måna om att försvara Henrik, Marit och Brita som var utsatta för dessa spöklika fenomen. Efteråt ville man helst inte tala om det som hände i Velgunaho. När människor berättade om spökerierna, så avbröt August från Sanala och sa: ”Lägg inte till. Det räcker mer än väl med vad som hände.” August hade ett gott hjärta och talade aldrig illa om någon människa.

Tvingades fly sitt hem

Enligt många muntliga och nedskrivna berättelser plågades familjen i Velgunaho av så hemska och påträngande spökerier i början av 1900-talet att man till slut blev tvungna att flytta för att undkomma sina plågoandar. Det har berättats att möbler och husgeråd flög omkring. Tallrikar vändes upp och ned i luften och for runt som projektiler. Tunga sängar och bänkar ställdes på ända, rakt upp i luften och psalmböcker kastades omkring. Hustru Marit, som då var blind och sängliggande, kunde känna på sig när de otrevliga fenomenen var på väg och det måste ha inneburit en enorm rädsla för henne. De osynliga väsendena tycktes ha familjemedlemmarna och även de personer som besökte familjen som måltavla. Det sägs att Marit, från sin säng, försökte blidka de osynliga väsendena som hon kallade ”de små grå”, genom att ”mata” dem med små brödsmulor som hon lirkade ned i golvspringorna. Men det tycks inte ha hjälpt.

Husgrunden i Velgunaho som den såg ut förut. Foto från Jarl Ericsons bok.

Lugn och ro efter en orolig tid

Henrik, Marit och Henriks syster Brita blev till slut tvungna att flytta från Velgunaho till Andinadobba (Andersstugan), på södra sidan av vägen. Flyttlasset gick i all hast år 1900. Huset Velgunaho revs och delar av virket/husets stommar användes till andra hus som uppfördes, bland annat till uthuset vid Andersstugan. Nu fick familjen äntligen lugn och ro på ålderns höst och man höll ihop och värnade om varandra ända fram till livets slut.

Henrik Halinen gick bort den 15 juni 1903 och hustru Marit Saastainen avled fem dagar senare. Efter Henriks och Marits död bodde Henriks syster Brita som inhyses på Röjden. Enligt en anteckning skickades prästbetyg för ansökan om pension för Brita år 1918. Hon avled år 1929.

När huset Velgunaho revs tycks spökerierna ha upphört lika hastigt som de en gång uppkommit. Enligt berättelser förflyttades de spöklika fenomenen nu istället rakt österut, till Rikkenberget i södra finnskoga.

Källor: Ättlingar till familjen i Velgunaho, ”Finnar i Östmark, Vitsand, Nyskoga, Södra och Norra Finnskoga” (Arvika 1996) av Jarl Ericson, Nils Erik Iversen, Margareta Gullström-Linder, egen forskning

Det spökar på brunnen

Den 17 september, 202513 oktober, 2025 Av Helena Wijki övernaturligt, Historiska byggnader, Mystiska platser, Spännande historiska platser, Spökerier, Västmanland, Västmanland historiaLämna en kommentar

Sätra brunn är en av Sveriges äldsta kurorter.
Foto: satrabrunn.se

Kurort med gamla anor

Sätra brunn ligger naturskönt mellan Sala och Västerås och är en av Sveriges allra äldsta kurorter. Under 300 år har både fattiga och rika vistats på anläggningen för att återfå styrka och hälsa genom brunnens mineralrika vatten.

Sätra brunn anlades av läkaren Samuel Skragge på 1700-talet. Doktor Skragge var mycket intresserad av källvatten med hög järn- och kolsyrehalt. När han blev verksam som provincialmedicus i Västmanland köpte han hälsokällan mellan Sala och Västerås och grundade där Sätra hälsobrunn. Sedan dess har tusentals människor vallfärdat till kurorten för att ”dricka brunn” i den välgörande och natursköna miljön. Brunnens hälsobringande vatten hämtas än idag från Trefaldighetskällan.

Tusentals människor har genom åren vallfärdat till kurorten för att ”dricka brunn”.
Foto: satrabrunn.se

Inte bara de levande stortrivs på Sätra brunn

Men det är inte endast de levande som genom tiderna har sökt sig till Sätra brunn. Kurorten är även välbesökt av spöken, som liksom brunnens nu levande gäster, verkar stortrivas där. Ett av de spöken som ofta kan förnimmas på platsen är Den Röda damen som huserar i en av festlokalerna. Hon tros ha varit gäst på kurorten under 1800-talet. För röda damens del blev vistelsen tyvärr inte särskilt hälsosam. Hon blev strypmördad och hennes kvarlevor kom att bli kvar i husgrunden. Trots att huset en gång brann ned, försvann inte hennes vålnad. Än idag går hon omkring på Sätra brunn, sökandes efter sin mördare.

En ganska otrevlig närvaro har många fått uppleva på övervåningen och man tror att det kan vara konditor Ofvandal som stökar runt där uppe. Konditorn som under sin livstid blev hela 102 år tycks trivas i huset än idag. På senare tid har stämningen på övervåningen blivit lättare.

Det spökar i Bergabo, Sätra brunn.
Foto: Gustav Lundin

Biskopinnan Kalsenius bodde i Biskopsgården och var under sin livstid en ganska kontrollerande och snål människa. Hon donerade Sätra brunn till Uppsala universitet och skrev i donationsbrevet att hon tänkte återvända till Sätra brunn under alla sina levnadsdagar, vilket hon också gjorde.

Badaren August Andersson är ett av de ”husspöken” som finns på Sätra brunn. Under sin livstid hade August en ganska barsk framtoning och den personligheten tycks han ha behållit. Han brukar nämligen köra ut obehöriga från Sätra brunn.

Badaren August Andersson spökar i badhuset. Foto: Gustav Lundin

I trappan upp till övervåningen och i köket kan man förnimma en äldre kvinnogestalt som bär en sjal på huvudet. Man tror att hon är en av badaren Augusts döttrar – Maria eller Emma. Besökare och personal har genom åren upplevt hur lampor tänds och släcks och ibland kan man känna kalla vindilar som går genom huset. Ibland trilskas låsen och det är omöjligt att låsa, och att låsa upp, vissa dörrar.

I Bergabo kan vissa gäster uppleva en dunkel närvaro, men i de olika husen på området finns även ljusare krafter. I torpet Fristaden kan man exempelvis förnimma ”den goda häxan” Stina Gunnarsson. Under många år skötte Stina om brunnens matförråd och verkar nu stortrivas i iskällaren.

Positiva energier lär finnas i Fristaden på Sätra brunn. Foto: satrabrunn.se

Sätra brunn är än idag en välbesökt kurort som erbjuder brunnsbad, spa och olika behandlingar. Genom århundradena har man erbjudit gästerna logi och behandlingar som passar allas plånböcker och denna filosofi har man än idag. Till kurorten kan man komma över en dag, eller övernatta i boende som passar plånbok, tycke och smak. På satrabrunn.se kan du läsa mer.

Berättelsen om en gammal stad

Den 1 augusti, 20256 augusti, 2025 Av Helena Wijki Okategoriserade, Spännande historiska platser, Svensk historia, VästmanlandLämna en kommentar

Morgondis i Västerås Foto: Helena Bure Wijk

Min hemstad Västerås som till en början hette Västra Aros, kom att bli en välmående plats under 1200-talet, tack vare bruken och masugnen i Bergslagen. Bergslagen med sina stora mineraltillgångar lockade många privatpersoner, tillika med kyrkan och kronan att investera stora summor pengar i bergsbruken. Järn, skinn och älghorn skeppades ut till Tyskland och flera andra länder. I Västra Aros stannade man till och lastade om godset på mindre båtar. På den tiden kom skeppen glidande uppför Svartån och ankrade vid dagens Slottsgatan med den intilliggande Slottsparken som är Västerås allra äldsta område.

Skepp på besök i Västerås Foto: Helena Bure Wijk

Västerås blev biskopssäte i mitten av 1100-talet. Domkyrkan är ”biskopens säte” och fungerar som huvudkyrka inom ett kyrkligt stift. När Västmanland kristnades så placerade man biskopssätet här i Västerås. Västerås domkyrka började byggas under 1200-talet och var ursprungligen en gråstenskyrka som uppfördes till Jungfru Maria och Johannes döparens ära. Det var först långt senare, under 1500-talet, som kyrkan kläddes i rött tegel och fick sitt nuvarande kyrktorn. Förutom domkyrkan fanns även två katolska församlingskyrkor centralt i staden – S:t Nicolai kyrka som låg norr om Stora gatan och S:t Egidius (kallades även S:t Ilians kyrka) som fanns i korsningen mellan dagens Vasagatan och Hantverkargatan.

Västerås domkyrka hette ursprungligen Maria bebådelsekyrka. Foto: Helena Bure Wijk

Västerås slott började byggas under första delen av 1200-talet. Slottet byggdes ursprungligen som en borg, till skydd för staden och dess hamn. Slottet fungerade även som fängelse (ända in på 1830-talet) och som residens för den fogde som verkade som kungens ombud i staden och i länet. Martin Luther, en tysk före detta munk var en av flera som under 1500-talet ville reformera, förnya, den romersk-katolska kyrkan. Luther hade aldrig tänkt lämna kyrkan men den kritik han framförde kom att få enorma konsekvenser, både för honom själv och för stora delar av världen. Martin Luthers kritik ledde till att evangelisk lutherdom (protestantismen) uppstod och det var på Västerås slott som reformationen beseglades och banden till katolska kyrkan klipptes år 1527. Sverige hade då varit ett katolskt land sedan 1100-talet.

Utsikt från ett rum på Västerås slott Foto: Helena Bure Wijk

Gustav Vasa tycks ha trivts bra på slottet och han tillbringade mycket tid där, men slottets historia är kantat av våldsamheter och ond bråd död. Västerås slott var ursprungligen ett fängelse och kom att så förbli, ända in på 1830-talet. I norra tornet fanns det så kallade ”tortyrfängelset” där man sänkte ned misstänkta brottslingar till en iskall och kolsvart fängelsehåla, genom en lucka i golvet.

I samband med reformationen revs stadens båda församlingskyrkor S:t Ilians och S:t Nicolai. Även det gamla dominikanerklostret som låg vid nuvarande Munkgatan jämnades med marken och katolicismen förbjöds helt i vårt land år 1593. Dödsstraff eller utvisning väntade den som bröt mot lagen och utövade den gamla tron.

Västerås växte och hus byggdes över marken där kyrkorna och dess begravningsplatser en gång funnits. Det var först år 2013, när man påbörjat markarbeten i stadens citytunnel, intill dagens Vasagatan, som de gamla glömda kyrkorna åter blev aktuella. Under arbetets gång hittade man nämligen flera människoskelett i tunneln och kontaktade därför polisen. Det visade sig snart att inget brott hade begåtts. Man hade hittat en medeltida kyrkogård där under marken. När jag arbetade som journalist för några år sedan träffade jag arkeologen Jonas Ros som arbetar på Stiftelsen Kulturmiljövård. Jonas var en av de arkeologer som fick uppdraget att undersöka de arkeologiska fynden. Han guidade mig i tunnlarna och visade platsen där man upptäckte de första skelettet, ungefär två meter under jord, där restaurang Varda nu ligger. Jonas berättade att man vid utgrävningen undersökte fem skelett – män, kvinnor och barn, som blivit begravda i olika riktningar. Att de döda begravdes i olika riktningar tyder på att det funnits två kyrkogårdar under olika tidsperioder, berättade han.

Svartån i Västerås Foto: Helena Bure Wijk

Jonas Ros är också den arkeolog som undersökt spåren efter Västerås första gymnasium som grundades av biskop Johannes Rudbeckius år 1623. Domkyrkan med omnejd var länge ett centrum för de lärda och det föll sig därför naturligt att bygga det första gymnasiet – collegium sapientiæ – i området intill kyrkan. De första eleverna var pojkar som här fick undervisning i teologi, matematik, latin, fysik och logik. Rudbeckianska gymnasiet byggdes sedan i närheten av den första katedralskolan.

Av det forna heliga kyrkoområdet finns idag endast några få spår kvar, bland annat rester av den gamla kyrkogårdsmuren och en proban. Jonas Ros har berättat att kyrkomuren markerade den övergång som skilde den världsliga och den kyrkliga världen åt. Innanför kyrkans murar upphörde världsliga lagar att gälla och man fick exempelvis inte föra bort människor mot deras vilja där. Förutom murresterna finns även en av de forna ingångarna till kyrkogården kvar. Jonas Ros visade mig nedför en stentrappa som leder till det kolsvarta, underjordiska skolfängelse (proban) där syndande elever, men även lärare och präster spärrades in ända fram till år 1809.

Här fängslades elever, lärare och präster Foto: Torgny Forslund

Läs gärna mer om utgrävningen av S:t Ilians kyrkogård här

Sommartips – en liten bit av Värmland

Den 26 juni, 2025 Av Helena Wijki Spännande historiska platserLämna en kommentar

Värmland har en speciell plats i mitt hjärta. Här finns allt man kan önska och mer därtill – härliga människor, vacker natur och massor att se och göra. Och om du, liksom jag, är intresserad av skogsfinsk historia så är Värmland ett måste!

Karlstad, en pärla vid Vänerns norra strand
Min dotter Sandra och jag bodde några år i Karlstad och vi stortrivdes. Karlstad, som ligger vid Vänerns norra strand, är en riktig pärla. Det är (i mitt tycke) en lagom stor stad med närhet till vatten och en rik natur. Att strosa omkring i city och promenera längs vattnet är en lisa för själen. Karlstad har flera bra hotell med centralt läge, liksom stugbyar och camping, bland annat på Bomstadbaden.

Vackra Mariebergsskogen är Karlstads stadspark och här finns något för både stora och små. Bland annat finns djurpark, Naturrum och café. Man håller öppet varje dag, året runt och det är gratis entré. För den badsugne finns härliga Mariebergsbadet där man även kan hyra elbåt, spela bangolf, gå en tipspromenad eller åka rundturståget Conrad Höök. Mer information om öppettider och annat hittar du på Mariebergsskogens hemsida.

Sandra stortrivdes i vackra Karlstad. Foto: Helena

I Karlstad finns inte mindre än 19 badplatser. Jag har bara hunnit prova några av dem – Kroppkärrsbadet, Mariebergsbadet och Bomstadbaden. Väldigt fina bad med sandstrand och bra tillgänglighet. Information om badplatserna, vattentemperaturer med mer finns på Karlstads kommuns hemsida som du hittar här.

Värmlands museum, som ligger centralt i Karlstad, har alltid intressanta utställningar. Man erbjuder även skapandeaktiviteter för barn och medföljande vuxen i Museiparken, hela sommaren (v. 26 – 32)
För mer information kan du kika på museets hemsida som du hittar här.

På Kronoparksskolan i Karlstad fick Sandra besök av sina idoler i rockabillybandet Top Cats från Torsby.

Skogsfinsk historia
Värmland har en rik historia och den skogsfinska har en central plats. Sedan 2018 arbetar man aktivt för att finnskogen ska bli världsarv. Skogsfinnarna kom i stort antal till Värmland på 1600-talet och bosatte sig i de områden som har kommit att kallas finnskog/finnmark. Många värmlänningar har finska rötter och det finska språket levde kvar där länge. Jag har själv finska anor som blev nybyggare i Aspberget (dåvarande Höljesberget) i Norra Finnskoga i Värmland på 1600-talet.

På Rantala, vid sjön Röjden finns en minnessten med 431 finska släktnamn.

Velgunaho
Gården Velgunaho, ”spökbråten”, har blivit känd för de poltergeistfenomen som tog sin början där i slutet av 1800-talet. Ursprungligen hette gården ”Valea aho”, den ljusa bråten och beboddes från 1800-talet av den finska familjen Halinen/Saastainen. Familjen var väldigt kärleksfull och man månade om varandra, men inför de övernaturliga fenomenen var man hjälplösa och tvingades sedermera att fly hemmet.

Det har berättats att husgeråd, stenar, psalmböcker och tunga möbler flög genom luften, som vore det en osynlig kraft som kastade omkring föremålen. Familjens kor släpptes ut från sina trygga bås om nätterna och irrade omkring på måfå i skogen om morgnarna, trots att ladugårdsdörren varit låst kvällen innan.

Gamla hustru Marit Saastainen, som bodde i huset tillsammans med sin man och hans syster, kunde känna på sig när de märkliga fenomenen var på väg att ske. Marit var blind men hon kunde ana de osynliga väsendena genom sitt sjätte sinne och varnade då familjen med orden ”Nu kommer de små grå!” Det sägs även att hon försökte blidka familjens plågoandar genom att mata väsendena med små brödsmulor som hon stoppade ned i golvspringorna. Det var en förfärlig tid för familjen och i början av 1900-talet tvingades man att fly från sitt hem för att undkomma dessa skrämmande fenomen.

Gården Velgunaho är numera riven men resterna finns kvar och kan besökas. Platsen ligger cirka 500 meter norr om byn Röjden, mellan Bjurberget och Falltorp i Värmland.

Huset Velgunaho hette ursprungligen Valea aho, ”den ljusa bråten”. Målning av Allan Englund efter beskrivning av August Andersson i Sanla, som han mindes huset från sin ungdom då han ofta var på besök där och hjälpte familjen. Foto: Privat

Röjden
Röjden blev ursprungligen upptaget av den finske nybyggaren Philippus Halinen år 1648. Många år senare – år 1809 – föddes hans ättling Olof Olofsson Halinen där. Olof bosatte sig i Kindsjön, Röjden och gifte sig med Valborg Thomasdotter som var född i Kringsbergen, Dalby, Värmland.

Den lilla finnskogsbyn Röjden i norra Värmland besöks varje år av många turister som kommer för att se det mystiska kors som finns inristat i marken vid Mikkola. Korset är cirka en meter långt och ristades för över hundra år sedan men ingenting växer i korset. Området runt omkring korset har normal och frodig växtlighet, men ingenting växer i själva korset som är inristat på cirka en decimeters djup i marken.

Röjden är en by i Södra Finnskoga socken i Torsby kommun i norra Värmland. Byn ligger mellan Bjurberget och Falltorp, nära den norska gränsen.

Korset i Röjden är mystiskt. Ingenting växer i detta kors, som ristades i jorden för över 100 år sedan. Foto: Värmlands museum

Juhola finngård
Juhola finngård är ett kulturreservat som ligger 4 mil nordväst om Torsby i Östmarks kommun. Gården byggdes år 1740 av den finska familjen Oininen som kom till Juholaberget som nybyggare på 1640-talet. Gårdens byggnader är bevarade och här finns bland annat Sveriges största rökstuga, som står på ursprunglig plats. Man kan besöka området men gårdens byggnader är inte tillgängliga för allmänheten.

Ett inristat kors till beskydd? vid Juhola.
Foto: undertecknad

Torsby finnskogscentrum
Torsby finnskogscentrum håller öppet varje dag, hela sommaren har erbjuder bland annat guidade visningar varje dag klockan 14.
På onsdagar kan man följa med på vandring längs naturstigen Karmenpolku till hembygdsgården Karmenkynna. Vandringen, som är ca 1 km tar omkring 1 timme. Biljetter måste förbokas. Läs mer på hemsidan som du hittar här.

Mer information om Värmlands finngårdar hittar du också på Värmlands Museums webbsida.

Solnedgång vid sjön Foxen i västra Värmland.
Foto: Mtthshe

Djäkneberget – en oas mitt i stan

Den 5 juni, 20257 juli, 2025 Av Helena Wijki Spännande historiska platser, VästmanlandLämna en kommentar

Djäkneberget i Västerås reste sig ur havet för 4500 år sedan och var under lång tid en ganska ogästvänlig och kal plats. Tack vare eldsjälen Sam Lidman förvandlades berget till den grönskande oas det är idag. Djäkneberget är välbesökt av människor i alla åldrar för rekreation, lek och samvaro. Därtill är det ett hem för många fridlysta grodor, paddor och vattensalamandrar.

*Djäkneberget är i dag hem för små fridlysta grodor, paddor och vattensalamandrar. Foto: Christer Johansson*

*Västerås med Djäkneberget i förgrunden år 1700. Från Erik dahlbergs ”Suecia antiqua et hodierna”.*

Åren 1862 – 1895 förvandlades Djäkneberget till en lummig, vacker oas och Sam Lidman uppgav senare att han hade brutit och grusat 1800 famnar väg samt planterat 1100 parkträd på egen bekostnad. Han lät plantera bok, ek, björk, al, pil, lönn, rönn och många andra träd på berget. Han anlade terrasser, stigar och små paviljonger. Lidman kallade dessa paviljonger för ”tempel, holkar och fluster”. Den språkbegåvade eldsjälen lät även rista in mer än 500 inskriptioner på berget som västeråsarna kan njuta av än i dag. Sam Lidman avled 1897 och begravdes i familjegraven i Linköping med inskriptionen ”47 lyckliga år uppå träben”.

*Vi som föddes på 1960-talet minns de vackra påfåglarna som strövade omkring på Djäkneberget*

Viskle som gammel-remsen

Den 11 maj, 202528 maj, 2025 Av Helena Wijki Härjedalen, Historiska byggnader, Okategoriserade, skogsfinnar, släktforskning, Spännande historiska platser8 kommentarer

Min gamle anfader, bonden Jon Jonsson var den förste i den så kallade ”Rems-släkten”. Det har berättats att han kom vandrande till Glissjöberg, Härjedalen i slutet av 1500-talet tillsammans med sin hustru Annika. Paret flydde oroligheter i finska Österbotten där klubbekriget, bestående av en rad bondeuppror, pågick åren 1596 – 1597. De finska bönderna levde i svår fattigdom och svält på grund av flera missväxtår, men adeln krävde dem ändå på skatt. När bönderna reste sig upp mot adeln i protest slogs upproret ned brutalt av kung Sigismund. Många bönder tog till flykten, undan krig och misär. Så gjorde också Jon och hans Annika, tillsammans med fem andra finska familjer.

albert edelfelt - den brända byn — Bild: Albert Edelfelt ”Den brända byn”

Bomärket

Flykten till en tryggare plats gick via Bottenviken. De familjer som flydde tillsammans med Jon och Annika valde att sätta bo i Stöde, Medelpad. Jon och Annika fortsatte sin vandring inåt landet och kom så till Överbergs fäbodland vid Glissjöbergsremmet i Härjedalen. Jon byggde där ett hus och hans bomärke föreställde två avhuggna träd med en bräda emellan, som en symbol för den stol han suttit på första gången han kom till Remshöjden och blickade ut över den natursköna höjden.

Viskle som gammel-remsen

Jon, Annika och deras ättlingar kom att stanna på platsen i 300 år. Deras sonson Olof, ”Stor-Remsen” eller ”Gammel-Remsen” som han också kallades, tog över efter sina föräldrar år 1704 och byggde ut familjegården med flera tillbyggnader. Det finns nedtecknat om Rems-sönerna att de var storväxta och arbetsamma. ”Gammel-Remsen” ansågs vara framgångsrik och det har sagts att allt han tog sig för, gick väl. ”Viskle (viska) som Gammel-Remsen” var ett talesätt i trakten som syftade på att avslöja dolda hemligheter, förmodligen på intuitiv väg.

Tillsammans med sin hustru fick ”Gammel-Remsen” två söner, Olof och Mårten. Mårten var till skillnad från sin äldre bror väldigt ansvarsfull vad gäller sysslorna på gården. Min anfader, Olof, vistades mest i skog och mark i yngre år och verkade inte bry sig om arbetet på gården. Efter fadern ”Gammel-Remsens” bortgång föll ändå arvslotten på den bekymmerslöse Olof, som var äldst, medan Mårten fick flytta till nybygget Skogarvallen.

Gråt int du mor

Modern var väldigt bekymrad och oroade sig för att släktgården skulle förfalla när den nu hade kommit i Olofs vård. Men Olof tröstade henne: ”Gråt int du Mor. Han drä int á maten för oss´n hann kärn. Dä bli föll någa rå”.

Efter denna händelse fick Olof fart vad gäller arbetet på gården. Så till den milda grad att han enligt sägen ”for fram som Lucifer”. Det har sagts att Olof kunde bygga sju lador under en dag. En lördagsmorgon gick han en mil till en myrslått (där man slog hö på myrarna) och timrade där en slåtterstuga under dagen tillsammans med sin dräng. Stugan kallades ”Stor-Störese”. Efter att ha byggt huset gick han så hem den långa vägen, tog på sig sina kyrkkläder, slängde yxan över axeln och promenerade till kyrkan i Överberg, som ligger 1 1/2 mil därifrån. På vägen passade Olof på att ”hugga kloppa” och ”spånga” vägen. ”Nästan vidunderliga äro sägnerna om hans arbetskraft” står det att läsa.

En hyllning till hustrun

Olof gifte sig med Annika Hammar och paret fick flera barn. Olof byggde ut familjegården med nya byggnader så att Remsgården förvandlades till en fyrbyggd gård med gammelstuga, parstuga och portloftbod. Från år 1748 fanns där även ett dubbelhärbre med ett mindre härbre bredvid, en kornlada, bagarstuga, loftbod, torkbastu och torrdass. De vackra målningarna som än idag kan beskådas i helgdagsstugan kom till på 1770-talet som en hyllning till hustrun Annika. ”Lill-Remsen” har där låtit skriva till sin fru: ”En dägelig Qvinna gläder sin Man och en Man hafwer ingenting kiärare: thå hon thertil är wänlig och from”.

Gruvarbetare i Dannemora

Den 3 maj, 20257 juli, 2025 Av Helena Wijki Bergsmän, Gruvarbetare, kvinnor förr, Okategoriserade, släktforskning, Spännande historiska platser, uppland, valloner6 kommentarer

Dannemora_Elias_Martin_1700 — Dagbrottet Storrymningen, Dannemora. Akvarell av Elias Martin ca 1780-1800

Öregrundsjärn av högsta kvalitet

I Dannemora gruvor i Uppland bröt man järnmalm från 1400-talet och fram till våra dagar. Genom bergsprivilegium reglerades från medeltiden bergsmäns och bergsfrälses rättigheter och skyldigheter. Bergslagen hade rättighet att framställa tackjärn (tackor av järn som framställdes av malm i speciella masugnar) och Gästriklands bergslag fick även privilegiet att förädla tackjärnet till stångjärn, då kolhalten i järnet sänktes så att det blev smidbart.

Det var Joachim Piper från Tyskland som år 1532 fick förnyelse av gruvprivilegierna i Dannemora, för järn och andra mineraler. Ett hundratal år senare bildades i Dannemora ett svensk-tyskt bolag – det första bolaget i Sverige för brytning och smältning av malm. Bolaget övertogs ganska snart av dåvarande kungen Gustav Vasa f. 1496 och man producerade vid 1500-talets mitt cirka 15 ton per år. Många av de skickliga yrkesmän som kom att arbeta i Dannemora var valloner och tyskar. Järn av den ovanligt rena Dannemoramalmen, som även kallades ”Öregrundsjärn” höll högsta kvalitet och var omtalat runt om i världen.

Gryttjom_7097.tif — Gruvarbetartorpet under Dannemora Foto: Tussan

Gruvdrängar- och pigor i Dannemora

Mycket har skrivits om de skickliga vallonsmederna som städslades vid svenska järnbruk men det finns inte mycket dokumenterat om de människor som arbetade och slet i gruvorna, med själva malmbrytningen. På 1650-talet fanns i Dannemora fyra större gruvor där den djupaste var cirka 60 meter. Arbetet var smutsigt och livsfarligt. Man arbetade med primitiva verktyg. Vid 1700-talets början arbetade ett sextiotal gruvarbetare med brytningen och man levde i ett slumliknande samhälle, i hus som man själva hade byggt, som låg i en oregelbunden klunga intill arbetsplatsen. På 1800-talet arbetade cirka 400 personer i Dannemora och man producerade då 40.000 ton Dannemoramalm per år som exporterades från Österby.

Johan Boman f. 1794 i Film, Östhammar var en av de många duktiga gruvarbetare som levde och arbetade i ”Grufroten”, Dannemora. Johan, liksom hans söner Anders f. 1842, Gustaf f. 1843, och Erik Adolf f. 1845 arbetade hårt i gruvan men tycks även haft tid och vilja att delta i kyrkliga aktiviteter. Samtliga familjemedlemmar har av sockenprästen fått anteckningen ”god frejd” i husförhörslängden, vilket var ett gott betyg. Vid gruvorna fanns, förutom fast anställda familjer även många säsongsarbetare som levde sina liv i sus och dus, men Bomans var skötsamma, kristliga och plikttrogna.

Fler kvinnor än män arbetade i gruvorna

Hur tillvaron i gruvan tedde sig för de som arbetade där får vi veta genom de ögonvittnen som har berättat om sina upplevelser. I början av 1700-talet beskriver den franske besökaren A. de la Motraye hur nedstigningen i gruvan gjordes i en lädersäck som var fäst vid en kedja, som i sin tur var fäst vid en tross. Han fortsätter: ”I detta mörka och rökiga Plutos rike, som upplyses blott av en eld, som man där tänder för att lättare kunna spränga klippan, möter man fler kvinnor än män, sysselsatta med att bränna och sönderslå malmen och lasta den i uppfordringsverkets korgar”.

Kvinnor som var gifta med gruvarbetare anställdes ofta som gruvpigor. De kvinnliga gruvarbetarna arbetade bland annat med borrning, att krossa järnmalm och att transportera bort malmen. Även barn och gamla arbetade med bokning, att krossa malm. I början av 1800-talet var det faktiskt fler kvinnor än män som arbetade som gruvarbetare och det var först år 1900 som det blev förbjudet att anställa kvinnliga gruvarbetare. Kanske arbetade även Johan Bomans hustru, Lovisa Smedberg f. 1802 i Dannemoras gruva? De hårt arbetande gruvpigorna är bortglömda i historien och kyrkböckerna förtäljer ingenting om Lovisas liv.

Farlig arbetsplats

Den brittiske besökaren N. Wraxal noterade att ”malmen inte grävs fram som i tenn- eller kolgruvorna som vi har i England utan slits loss med hjälp av krut. Detta sker varje dag vid middagstid och är det våldsammaste och förskräckligaste skådespel man kan tänka sig”. Wraxal förvånades även av gruvarbetarnas ”obekymrade säkerhet på så livsfarliga arbetsplatser med endast djupa hål och kantiga klippor att ta emot dem om de skulle tappa fotfästet”. Nedstigningen i gruvan tog cirka tio minuter och där nere i gruvhålet var det kolsvart. Trots avsaknaden av dagsljus i dessa underjordiska grottor var arbetarna fullt sysselsatta med att borra i bergsväggen, sittande på utskjutande stockar utan säkerhetsanordningar. Trots att det var sommarvärme ovan jord, var grottans klippavsatser täckta av is och det rådde bistra köldgrader där nere i gruvan.

På 1800-talet arbetade cirka 400 personer i Dannemoras gruvor, både kvinnor och män. En besökare noterade att de kvinnliga arbetarna använde tiden för nedfärd i gruvan till ”flitigt stickande, lika tryggt som om de suttit i hemmets lugna vrå”. Men arbetet i gruvan var allt annat än tryggt. Det fick den 19-årige gruvarbetaren Gustaf Boman f. 1843 erfara när han en dag störtade ned från sin oskyddade avsats och avled på grund av ”fall i gruvan” år 1857.

Källor: ”Dannemora genom 500 år” av Sven Rydberg och egen släktforskning

Velgunaho – en mystisk plats

Den 23 april, 202512 juni, 2025 Av Helena Wijki Spännande historiska platser, VelgunahoLämna en kommentar

Poltergeistfenomen och väsen som bodde under golvet

Röjden i södra finnskoga, Värmland har länge varit omtalat för mystiska fenomen och även spökerier. Gården Velgunaho drabbades av säregna poltergeist-spökerier i början av seklet 1900 och det har berättats att väggfasta bänkar och möbler förflyttade sig som av en osynlig hand, liksom porslin och husgeråd som flög omkring i luften. Stenar kastades mot besökare och alla djuren släpptes ut från ladugård och hagar, som av osynlig kraft.

På gården Velgunaho bodde vid denna tid en familj bestående av Marit, Henrik och Brita. Marit var blind och det har berättats att hon kände på sig när spökerierna startade och hon varnade omgivningen med orden: ”Nu kommer de små igen”. Marit brukade mata dessa väsenden, som tydligen bodde under golvet, med brödmulor, som hon petade ned från sängkanten.

Tvingades att riva huset

På hösten 1900 blev de spökliga fenomenen så påträngande att familjen bestämde sig för att riva huset. Det finns många äldre (och även nutida) ögonvittnesskildringar vad gäller Velgunahos spökerier. Det berättas bland annat om en man från missonsförbundet som försökte välsigna platsen då bibeln plötsligt slogs ur hans hand, en tullare som som såg hur en trebent kaffekokare flög iväg så att kaffesumpen yrde. Strax därpå såg han en stor säng flyttas omkring för att slutligen ställas på ända.

Här kan du läsa Margareta Gullström-Linders och min berättelse om människorna som bodde på gården Velgunaho en gång i tiden.

Hitta till Velgunaho: Resterna av gården ligger cirka 500 meter norr om byn Röjden, mellan Bjurberget och Falltorp nära den norska gränsen.

Arkeologidagen på Anundshög den 27 augusti

Den 21 augusti, 202321 augusti, 2023 Av Helena Wijki Arkeologiska fynd, Spännande historiska platser, Västerås historia, vikingarLämna en kommentar

Söndagen den 27 augusti klockan 10–16 är det åter igen dags för den spännande Arkeologidagen på Anundshög!

Två av skeppssättningarna vid Anundshög. Foto: Gunnar Creutz

Anundshög, strax utanför Västerås, var en gång i tiden ett viktigt centrum i det historiska området Fjädrundaland. Platsen är vacker och väldigt rik på historia.
Till Arkeologidagen som är en nationell temadag är alla välkomna – stora som små och evenemanget är kostnadsfritt. Under dagen bjuds det bland annat på föreläsning med den duktiga arkeologen Jonas Ros som kommer att berätta om ”Äldsta Västerås och Anundshög – järnålder, vikingatid och medeltid”. Här finns en spännande föreläsning med Jonas Ros där han berättar om vikingatid och medeltid i Västerås.

Besökarna kan även följa med på guidade visningar på Anundshög, bevittna en vikingatida svärdskamp och lära sig mer om växtfärgning, brickbandsvävning, nålbindning och andra hantverk.

Barnen har möjlighet att prova på forntida lekar, pyssla och gå i runskola, eller varför inte delta i arkeologiskola med arkeolog Emily Becker? I sandlådan finns spännande artefakter och barnen får bland annat lära sig mer om hur man gör för att gräva upp skatterna, såsom arkeologer gör.

Mat och fika finns att köpa på Café Anund som håller öppet under dagen.

För mer information och exakta tider, kika på Anundshögs webbsida!

Arrangör för Arkeologidagen är Anundshög (Västerås muséer)

Hitta till Anundshög:
Med bil: Anundshög ligger cirka 9 kilometer öster om Västerås centrum. Ta av från E18 vid avfart 139. Bruna sevärdhetsskyltar leder fram till Anundshög. Fri parkering.
Med buss: Busslinje 1 mot Bjurhovda eller busslinhe 24 mot Orresta. Länk till VL (Västmanlands lokaltrafik) hittar du här

Tillgänglighet:
Det går bra att använda rullstol och rullator på hela området, med undantag för Anundshögen där endast trappa finns. Stigen som leder till Badelundaåsen är branta. Café Anund har full tillgänglighet, liksom alla toaletter.

Bland fattiga och bödlar på Kyrkbacken i Västerås

Den 28 juli, 202216 oktober, 2022 Av Helena Wijki Brott och straff, Okategoriserade, Spännande historiska platser, VästmanlandLämna en kommentar

Kyrkbacken – förr ett område för de fattiga och förskjutna

Västerås är en stad med anor från 1000-talet. Staden, som ursprungligen hette Westra Aros blev biskopsstift på 1100-talet och domkyrkan, som från början kallades ”Maria bebådelsekyrka”, invigdes år 1271. I dag är Kyrkbacken, berget bakom domkyrkan ett väldigt attraktivt bostadsområde men under lång tid var det ett område där de fattiga och förskjutna invånarna bodde. När pesten kom till Västerås på 1620-talet var det just Kyrkbacken som drabbades först.

1024px-Västerås-IMG_0570 — Foto: Domkyrkan sedd från Kyrkbacken, Wikipedia

Kyrkbacken kallades av västeråsarna kort och gott för ”backarna”. Där i ”norra qvarteret”, bodde stadens sämre bemedlade invånare. Ju längre norrut man bodde, desto lägre tycks människors status ha varit. På, vid och intill ”Kiörkbacken” bodde år 1697 skräddare, smeder, målare, snickare, skomakare och soldater. Här bodde även fattiga änkor, som exempelvis västeråsarna Malin Andersdotter, änka efter Olof Phillip, och Anna, Anders Schwarz änka. På 1740-talet inrättades en fattiggård på Kyrkbacken som skulle hysa de fattigaste invånarna.

Bödlarna på Kyrkbacken

På Djäknegatan, längst norrut, bland de fattigaste av fattiga, hade bödeln (även kallad skarprättare och mästerman i äldre tid) sin bostad. ”Mästermansgården” hyste stadens bödlar från 1500 till 1830-talet. Till bödelns arbetsuppgifter hörde att prygla och avrätta brottslingar enligt en speciell prislista. Det sägs att en avrättningsplats, ”galgen”, funnits norr om Brunnsgränd, på Kyrkbacken.

Några av Västerås bödlar var Erik Brant, Erik Simonson, Eric Frumerie och Fredrik Strandberg. Den sistnämnde mördades på Kyrkbacken av sin hustru Anna Stina, som lagt gift i hans hönssoppa. Anna Stina flydde efter mordet, men greps och dömdes ”att halshuggas och i bålet brännas”. Men bödelns hustru vägrade att låta sig avrättas och rätten antecknade: ”hon detta ej undergå vill”. Anna Stina fick behålla livet och dömdes istället till landsförvisning och höga böter.

I det här huset mördades bödeln Fredrik Strandberg av sin hustru 1766. Foto: Helena Bure Wijk (från artikel i Västerås tidning 2015

Bödeln – hatad och fruktad, med egen brunn

Bödelsyrket hörde till de mest avskydda av alla yrken. Ofta ärvdes sysslan från far till son i generationer. Efter mordet på Fredrik Strandberg, tog sonen Carl Fredrik över faderns arbete. Västerås bästa vattenbrunn fanns på Kyrkbacken, men då bödeln inte var välkommen att dricka ur stadens gemensamma brunn, fick han ha källan för sig själv. Med tiden kom den att kallas ”Mästermans källa” och den finns fortfarande kvar i den lilla parken vid Vasagatan-Norra Ringvägen.

Avrättningsplatsen låg längst norrut på Kyrkbacken Foto: Helena Bure Wijk

Skarprättare Eric Frumerie

I Svt:s programserie ”Vem tror du att du är” fick komikern och TV-personligheten Petra Mede veta att hon är ättling till skarprättare Eric Frumerie som under sin livstid var verksam i Örebro-, Värmlands- och Västmanlands län. Eric var född 1777 (1779 enligt Svt) i Svennevad, Örebro län och levde sina sista år på Kyrkbacken i Västerås. En del av avsnittet där Petra medverkar kan du se här

Det spökar på ”backarna”

När jag arbetade som reporter på Västerås Tidning gjorde jag ett reportage om en familj som bor granne med bödelns gamla gård på Kyrkbacken. Husgrunden samt vissa delar av familjens hus har anor från 1600- talet då en linvävare och hans familj bodde där. Det spökar i huset, men familjen är inte rädda. Familjen hade precis flyttat in i huset när ljudet plötsligt höjdes kraftigt på stereon och man såg hur volymratten rörde sig, av sig själv.

Ljudet av okända fotsteg och spring i trappan är familjen sedan länge vana vid. En dag såg den då 4-årige sonen en man som tittade in genom fönstret till hans rum. De vuxna i familjen blev konfunderade eftersom rummet ligger på övervåningen, flera meter ovanför marken, men sonen var säker på sin sak.

Familjen bor granne med den gamla Mästermansgården på Kyrkbacken. Foto: Helena Bure Wijk, artikel i Västerås Tidning 2015-06

Källor: Texten är delvis hämtad från min artikel i Västerås tidning 2015-06, Husförhörslängd Västerås 1697-1707, boken ”Skarprättare, bödel och mästerman” av Jan G Ljungström, Visit Västerås och ”Vem tror du att du är” säsong 5 (2012)

Vid Jättabergets fot

Den 27 juni, 202210 juli, 2022 Av Helena Wijki Släktforskning Hallsberg, Spännande historiska platserLämna en kommentar

Jättaberget Foto: Ingrid Andrén/Länsstyrelsen Örebro

Vid sjön Tisaren mellan Skåle och Skogaholm i Hallsberg arbetade man förr i tiden främst med skogsdrift, gruvnäring och kolning. Järnmalmen användes vid masugnarna och ett tjugotal gruvhål i området vittnar om den sjudande verksamhet som pågick i området mellan 1500-talet och 1800-talet.

På Jättaberget huserade enligt myten jätten ”Skalle” och på berget finns en märklig fornborg med rötter från järnåldern. Där, vid Jättabergets fot låg en gång gården Kållslätt där mina anfäder- och mödrar bodde. Anfadern Måns föddes 1573 på gården, som sedan övertogs av sonen Halfvard f.1601 och därefter hans son, Måns f. 1639. Måns son Olof f. 1664 tog därefter över i sin tur. Om gården Kållslätt och området visste jag ingenting när jag för några veckor sedan skrev en text här i bloggen med en liten efterlysning.

I dag när jag kom hem låg ett brev i brevlådan, från en släkting som är sons sons sons sons sons sons sons sons sons sons son till gamle anfadern Måns f.1573. Han hade sett min efterlysning. Så fantastiskt att få brev från livs levande släktingar! ❤ Min nyfunna släkting har berättat att gården Kållslätt på sin tid omfattade cirka 500 hektar och att släkten bodde där i åtminstone sju generationer. Man försörjde sig främst genom skogsbruk, kolning och gruvdrift. Kol, ved och malm såldes till Godegårds bruk och det närliggande Skogaholms bruk. Den märkliga fornborgen med rötter från järnåldern låg förmodligen på ägorna. Under 1800-talet köptes gården av Skogaholms bruk.

Skogaholms bruk, eller Skogaholms stångjärnssmedja som var det ursprungliga namnet, grundades i början av 1640-talet och strax anlades på samma plats även en masugn. Malmen hämtades från Skåleklintsgruvan.

Skogaholms bruk i bakgrunden. Foto: Gustaf Ferdinand Hallberg

Det har berättats att jätten ”Skalle” upprördes när gruvdriften blev alltför intensiv i området. När det slamrade som mest kände han sig tvungen att flytta. Han låste berget där han bodde och kastade nyckeln med våldsam kraft över skogen. Nyckeln landade med ett plask i Tisaren och har inte setts till sedan dess…

Röjden i norra Värmland

Den 23 maj, 202224 juni, 2022 Av Helena Wijki magi, Mystiska platser, skogsfinnar, Spännande historiska platser, VärmlandLämna en kommentar

För de skogsfinnar som bosatte sig i våra otillgängliga skogsområden för hundratals år sedan, var magin ständigt närvarande i vardagen. I den tuffa tillvaron försökte man på olika sätt beskydda sig mot olycka och ohälsa. I skogarna fanns björn och varg och vid det lilla torpet låg frosten ständigt på lur, med hot om missväxt och svält som följd. När den finske bonden sådde sin råg på våren så beskyddade han gärna sådden med magiska läsningar. Ibland lät han en droppe ”beskyddande” kvicksilver falla i jorden, från en medhavd vingpenna.

Att beskydda familj, hälsa, lycka och revir var oerhört viktigt i den otrygga tillvaro där de finska nybyggarna levde. När torpet väl stod färdigtimrat såg man till att rista in sitt bomärke, samt en och annan magisk symbol till beskydd – gärna på ytterdörren eller i stenar som fanns i närheten. Pentagrammet, den femuddiga stjärnan, liksom korset, var populära symboler som ansågs ha stor magisk kraft och förmåga att beskydda mot det som var ovälkommet.

Korset med tre lika långa ”armar” var en symbol som ristades till beskydd, men även för att markera revir. Här ett kors inristat i en sten vid Juhola finngård i Torsby, Värmland. Foto. Helena Bure Wijk

Korset i Röjden

Hitta till Röjden:
Röjden är en by i Södra Finnskoga socken i Torsby kommun i norra Värmland. Byn ligger mellan Bjurberget och Falltorp, nära den norska gränsen.

Kolmårdens marmorbruk

Den 15 maj, 202216 oktober, 2022 Av Helena Wijki Östergötland, släktforskning, Spännande historiska platserLämna en kommentar

1280px-Bravikenkolmarden — Bråviken i Östergötland Foto: Zoostar

I Kolmårdens marmorbruk i Östergötland har man brutit marmor i hundratals år. Man fick sitt första privilegiebrev år 1663 och har genom åren exporterat den speciella och vackra gröna stenen till många länder. Den har även använts inom Sverige – exempelvis har Drottningholms slott, Stockholms slott och Kungliga operan utsmyckats med Kolmården-marmor.

1280px-Marmobruket-storabrottet — Det största brottet är Verkstadsbrottet i det gamla gruvområdet som är hela 190 meter djupt. Foto: Andreas Göransson

Det var ett farofyllt arbete för de människor som arbetade med att bryta marmor i gruvan och min mormors mormors morfar, bergsbrytaren Nils Gustaf Dahlberg f. 1798 i Dagsberg, var en av de arbetare som fick sätta livet till. Nils Gustaf var 35 år när han avled i ett ”fallande stenras” i Kolmården-gruvan.

Marmorbruket ligger i vacker natur och där finns även ett museum.

Så här hittar du till Marmorbruket i Kolmården:

Åk E4 mot Nyköping. Följ skyltar mot Kolmårdens djurpark. Strax utanför Krokek, sväng höger vid skylt till Marmorbruket. Parkering finns vid museet.

Buss 432 eller 433 stannar vid hållplats Marmorbruksvägen och därifrån kan du promenera ca 1 kilometer till marmormuseet. Aktuell tidtabell hittar du på Östgötatrafikens webbsida. (källa: Norrköpings kommun)

Strövtåg i hembygden – Badelunda

Den 11 februari, 202217 mars, 2022 Av Helena Wijki Kvinnohistoria, Spännande historiska platser, Svensk historia, VästmanlandLämna en kommentar

Mina föräldrar kommer från Jämtland och Uppland så jag saknar helt släktanknytning till Västerås, där jag är född och uppvuxen. Ärligt talat har jag aldrig känt mig riktigt hemma i den här gamla industristaden. Här finns i alla fall några väldigt vackra platser och så snart våren kommer hoppar jag på cykeln och beger mig ut till Badelunda, strax utanför sta´n…

Stenyxor och gamla bosättningar

I Badelunda har arkeologer funnit fler än tusen gravar på många bevarade gravfält vilket visar att platsen har varit betydelsefull både som boplats och kultplats genom tiderna. Man har bland annat funnit åtskilliga stenyxor i området. Under stenåldern stod vattnet ca 40 centimeter högre än idag och större delen av Badelunda låg då ännu under vatten. Men lämningar efter tidiga boplatser har hittats vid Fågelbacken, nära gränsen till Badelunda samt i närliggande Romfartuna, på Äsåsen.

I området har man bland annat hittat stenyxor (den äldsta formen kallades trindyxa), båtyxor och skafthålsyxor. Att Badelunda var bebott under bronsåldern har man bland annat sett genom de skärvstenshögar och den hällkista som har hittats där, men det var under järnåldern (500 f.v.t -1070 e.v.t) som Badelunda var ett blomstrande samhälle.

Anundshögen (Anundshög) i Badelunda är en av de största gravhögarna i Sverige och det stora gravfält som finns i anslutning till högen skvallrar om att området en gång var ett viktigt centrum. Andra storhögar i Badelunda-området är Gryta hög, några kilometer från Anundshög och Furbyhögen, som verkar ha blivit jämnad med marken för flera hundra år sedan. I Sveriges första fornminnesinventering från år 1682 beskrivs Furbyhögen som ”en storhögh i Ingeberga” men det finns idag inga spår kvar efter denna gravhög.

Jag stortrivs på Anundshög, en vacker plats som har en intressant historia

Spännande kvinnogravar

På 1950-talet upptäcktes ett 90-tal järnåldersgravar i Tuna, nära Anundshög. De flesta gravarna är brandgravar, där de avlidna har kremerats, men åtta av gravarna är så kallade båtgravar där de döda har begravts med sina smycken och husgeråd utan att ha kremerats. De åtta båtgravarna är kvinnogravar som ligger centralt på gravfältet, i närheten av en äldre grav från 200-talet f.Kr. som är placerad i mitten. I den centrala kammargraven fann arkeologerna en halsring, armringar och fingerringar av rent guld. I graven fanns även spännen som kvinnan använt för att hålla ihop sina kläder, liksom romerska silverskedar och andra föremål av brons och glas – sammanlagt 337 gram rent guld.

Placeringen av båtgravarna i förhållande till den äldsta kvinnograven, som vid utgrävningen fick namnet X, samt DNA-analys som visar att kvinnorna i båtgravarna var mor/dotter eller systrar gör att man nu tänker sig att kvinnan i grav X kan vara en anmoder till de övriga. En kvinna per generation tycks därmed ha blivit begravd i båt på fältet.

Tunakvinna med make från Danmark?

När jag arbetade som journalist intervjuade jag Stefan Elgh som är chef på stiftelsen kulturmiljövård och han påpekade då att flera av ”Tunakvinnans” föremål visar på någon slags koppling till Danmark. Kanske var hon gift med en man från Danmark? Ingen vet. Gravarnas placering och de föremål som kvinnorna begravts tillsammans med gör att man numera tror att de döda kvinnorna kan ha varit völvor och att det på den tiden kan ha utövats en Freja-kult här i området.

I en båtgrav som gravsattes flera hundra år senare, troligen på 800-talet e.v.t. vilar en kvinnlig ättling till ”Moder X”. Vid sin sida hade hon sin sierskestav och amuletter, hängen, spännbucklor och mynt när hon gravsattes. Båten hon begravdes i är hela sju meter lång och är tillverkad med en teknik som använts i Finland och nordvästra Ryssland. Det är en urholkad stockbåt med sydda kanter och hon begravdes på en bädd av mossa och fräken. En sådan bädd kallades ”Frejagräs” enligt religionshistoriker Britt-Mari Näsström.

Tunakvinnan i båtgrav 75 begravdes på Frejagräs någon gång på 800-talet. Bild: Spaning nr 22 23/2014

Som barn besökte jag ofta Västmanlands Läns Museum och Tunabåten var det mest intressanta föremålet. Jag kunde stå där i timmar och betrakta båten och skelettet efter järnålderskvinnan, hennes vackra, färgglada pärlor och de fina föremålen. Det fanns dock aldrig något skelett i båten, endast några pärlor och en liten, liten bit av hennes käke men genom ett barns fantasiförmåga kan saker förvandlas till helt andra ting. Det blev jag varse när jag i vuxen ålder besökte museet tillsammans med min dotter och fick då veta att det aldrig hade funnits något skelett i ”Tunabåten”. Det var bara en båt, en bit av en käke och några pärlor som hade fängslat mig så mycket som barn…

Arkeologer tror att det fanns en Freja-kult här i området under järnåldern och att Tunakvinnan och de sju kvinnliga släktingar som finns begravda intill henne, var spåkvinnor, så kallade völvor. Völvan var den kvinnliga schamanen och nåjden den manliga i det fornnordiska religiösa samhället. De ansågs vara mångkunniga och hade förmågan till botande. Man trodde att de kunde se framtiden, bota sjukdomar och troddes kunna skänka fiske- och jaktlycka.

Gudinnan Freja var den främsta av alla völvor

Den kvinnliga völvan var ofta äldre och sällan bofast. Ordet völva kommer av det fornnordiska völr sombetyder stav och hon betraktades som en ”vandrande stavbärerska”. Det finns mycket som man forfarande inte vet om Badelunda och dess starka kvinnor men man tydligt se att området inte var en isolerad plats under järnåldern. Människor hade kontakt med andra områden och länder.

I den isländska berättelsen, ”Erik den rödes saga” som präntades under 1300-talet, beskrivs en völva som var klädd i en blå mantel, täckt av stenar. På huvudet hade hon en hätta, fodrad med vitt kattskinn. Hennes vantar var fodrade med samma vita skinn. Kring midjan hade hon ett bälte av fnöske där det hängde en stor skinnpåse med trolldomssaker.

Staven begravdes tillsammans med sina ägarinnor. Rekonstruktion av völvans stav och klädedräkt finns på Västmanlands läns museum. Foto: Helena Bure Wijk

En gång i tiden var den trollkunniga kvinnan, völvan, en vördad schaman här i Norden. Völvornas stavar har hittats i ett fyrtiotal skandinaviska gravar, intill sina ägarinnor. Stavarna är av trä eller järn och har ibland en liten ”korgliknande” anordning upptill. Staven tros ha varit ett symboliskt spinnredskap. Med sin stav och sången, ”vårdlocken” troddes völvan ha makt över liv och död, lycka och olycka.

Föreställningen om att somliga kvinnor hade makt över liv och död genom sin spinnutrustning är väldigt gammal. I den förkristna nordiska mytologin satt de tre nornorna, Urd, Skuld och Verdandi vid världsträdets fot och spann människornas livs- och ödestrådar med sina sländtrissor. Man trodde också att dödsgudinnor, så kallade valkyrior kunde väva utgången i strider på sina vävstolar.

Källor: ”En historisk vandring i Badelundabygden”(Badelunda hembygdsförening 1989), Stefan Elgh, John Kraft, Britt-Mari Näsström och egen forskning

Häxberget i Torsåker, Ångermanland

Den 5 juli, 20216 juli, 2021 Av Helena Wijki Ångermanland, Brott och straff, Häxor, Mystiska platser, Religion, släktforskning, Spännande historiska platserLämna en kommentar

*Vy över Kramfors, Ångermanland Foto: Helena Bure Wijk*

Mellan åren 1668-1675 pågick trolldomsrannsakningar i Ångermanland och på hösten 1674 och våren 1675 avrättades där cirka 71 personer.

Jorden skulle snart gå under och de trollkunniga bar skulden

Det hade varit missväxt i området under flera år och människorna svalt – allas ögon riktades då mot de människor som ansågs ha övernaturliga förmågor. Man trodde att världen stod inför en apokalyps och de gamla läkekunniga tanterna och farbröderna troddes vara skyldiga till detta.

Några pojkar berättade att de hade hört att ”trullkärringarna” förbannade ”allt som på jorden är och allt som växer däruppå”. Eftersom trolldom ansågs vara en överförbar kunskap inom familjen så fängslade man, torterade och halshögg även släktingar till de misstänkta trollpackorna. De misstänkta var dömda på förhand och fördes till en grotta i närheten där de tros ha hållits fängslade under vintern 1674 och följande vår. Jordprover som har utförts på avrättningsplatsen har visat att bål har brunnit vid tre tillfällen. ”Resultatet av gjorda undersökningar visar med full evidens att folktraditionen här har rätt. Häxberget bär med skäl sitt dystra namn” (Jan Stattin, 1952).

Tvingades att sjunga psalmer på väg till avrättningsplatsen

I juni 1675 fick de arma människorna se solens ljus för första gången efter flera månader i en fängelsehåla. De som överlevt tortyren och svälten trodde nu att de skulle få komma hem till sina barn, men istället väntade prästen, grannarna och släkten – de äkta männen, bröderna och även de äldre sönerna utanför fängelsehålan, med grepar och andra tillhyggen. De tvingade kvinnorna att gå sju kilometer till avrättningsplatsen.

Många dödsdömda svimmade under vägen av utmattning och man tvingade dem då att sjunga psalmer. Kvinnorna svimmade av utmattning och av dödsängslan enligt vittnesmål, men föstes framåt till avrättningsplatsen av sina egna anhöriga. Brita Rufinia, som var hustru till kaplan Laurentius Hornaeus och syster till min anfader Johan har berättat följande om den dagen:

”Äntligen kom de anklagades confirmerade dödsdom, varpå följde den tänkvärda blodiga executionen. De samlades alla till Torsåker, eller moderkyrkan. Där hölls fångstpredikan och meddelades dem Herrens heliga nattvard. Då först började var och en att öppna ögonen. Här ropades himmelsskriande hämnd över dem som förorsakat deras oskyldiga död, men här hjälper varken rop eller tårar. Föräldrar, män och bröder höllo spetsgård. De drevos, 71 stycken, av vilka endast tvenne kunde sjunga en psalm, som de under vägen upprepade sedan de sjungit den till ända. Många dånade under vägen, av matthet och dödsängslan, vilka av sina anhöriga släpades fram till rättesplatsen som ligger mitt i pastoratet, ½ mil från alla tre kyrkorna och kallas bålberget”. (Källa: Hornaeus, Sannfärdig berättelse om trolldomsväsendet)

Släpade de anhörigas kroppar upp till bålet och gick sedan hem, ”utan sinnesrörelse”

Väl framme vid avrättningsplatsen väntade två bödlar från Härnösand nedanför det som har kommit att kallas bålberget, eller häxberget. Allt var planerat i detalj och man halshögg kvinnorna nedanför berget för att inte allt blod skulle släcka elden. Efter att de anhöriga hade tagit hand om de dödas kläder släpade man de huvudlösa kropparna till elden som brann däruppe på berget. Enligt vittnesmål gick man sedan hem, var och en till sitt, utan sinnesrörelse.

*Sten med inskription på avrättningsplatsen ”Här brann häxbål 1675 Kvinnor dog Män dömde Tidens tro drabbar människan” Foto: Helena Bure Wijk*

Så hittar du dit:

Avrättningsplatsen ligger i Kramfors kommun, vid Lesjön, där de tre socknarna Ytterlännäs, Dal och Torsåker möts. Från Torsåkers kyrka går en stig, ”häxstigen”, till Bålberget som är ca 7,5 kilometer. Man kan även parkera bilen vid foten av berget och sedan promenera cirka 400 meter till avrättningsplatsen.

Finska nybyggare i Kolmården

Den 19 augusti, 20197 april, 2021 Av Helena Wijki Östergötland, Kolmården, Okategoriserade, skogsfinnar, släktforskning, Släktforskningstips, Spännande historiska platser4 kommentarer

Kolmården i Östergötland Foto: Helena Bure Wijk

Finska nybyggare vid Bråvikens strand

Till vackra Kolmården vid Bråvikens strand i Östergötland kom en gång i tiden en grupp finska nybyggare för att finna en ny framtid. Förmodligen kom de med båt via Östersjön och fann att de rika, täta skogarna på bergshöjden skulle bli en perfekt boplats och den närliggande Bråviken gav goda fiskemöjligheter, men tyvärr finns nästan ingenting nedtecknat om de finnar som slog sig ned i trakten. Lyckligtvis har FINNSAM påbörjat en kartläggning av finsk bosättning i området och detta är väldigt spännande för alla oss som släktforskar i Kolmården.

Min mormors släkt bodde i Kolmården och enligt rykten i släkten var de ättlingar till de finska nybyggare som kom dit en gång. Familjen hade tre ”trollstenar” utanför sin stuga till beskydd. ”Trollstenarna” sades vara en finsk sedvänja.

Trollstenarna utanför stugknuten Foto: Privat

Kartläggning av finsk bosättning i Kolmården

FINNSAM har sedan 1992 verkat för att underlätta samarbete, forskning m.m. kring finnskogsaktiviteter på många orter och nätverket är öppet för alla som är intresserade av skogsfinnarnas kultur och historia. Varje år anordnar man konferenser på finnskogen i Sverige och Norge, samt temaresor till olika platser där skogsfinnarna en gång levde. 26-27 oktober 2019 anordnar man för första gången ett helgseminarium i Kolmården för att inleda kartläggningen av finnarnas kolonisation och bosättning i området, som innefattar såväl delar av Södermanland som Östergötland.

Mer information om FINNSAM, medlemskap m.m. hittar du här

Kolmården vid Bråviken Foto: Helena Bure Wijk

Spännande historiska platser

Den 15 maj, 20197 juli, 2019 Av Helena Wijki Okategoriserade, Spännande historiska platser, SverigeLämna en kommentar

Snart är sommaren äntligen här och dagarna blir ljusa och långa. Med sommar och mer ledighet vaknar vår lust att göra utflykter och att upptäcka nya platser. Men vart ska man resa?

I kommande inlägg tipsar jag om några resmål i Sverige med mycket historia (och en hel del mystik).

Här kan du läsa mer:

Häxberget i Torsåker, Ångermanland

Röjden i norra Värmland

Kolmårdens marmorbruk

Livet på Finnskogen

Den 30 mars, 20171 juni, 2024 Av Helena Wijki magi, Människoöden, Mystiska platser, Okategoriserade, Södra Finnskoga, skogsfinnar, Spännande historiska platser, Värmland2 kommentarer

Södra Finnskoga

På gården Velgunaho bodde vid 1900-talets början Marit, Henrik och Brita. Marit var blind och det har berättats att hon kände på sig när spökerierna startade och hon varnade omgivningen med orden: ”Nu kommer de små igen”. Marit brukade mata dessa väsenden, som tydligen bodde under golvet, med brödsmulor, som hon petade ned från sängkanten.

Familjen i Velgunaho höll ihop och värnade ömt om varandra hela livet. Henrik, som blivit föräldralös som barn tog hand om, och höll ihop sin familj redan i unga år. Hans yngre syskon var dövstumma och Henrik tog dem alla under sina beskyddande vingar. När den arton år äldre Marit kom som piga till familjen uppstod kärlek mellan de båda.

På hösten 1900 blev de spökliga fenomenen så påträngande att man bestämde sig för att riva huset. Det finns många äldre (och även nutida) ögonvittnesskildringar vad gäller Velgunahos spökerier. Det berättas bland annat om en man från Missonsförbundet som försökte välsigna platsen då bibeln plötsligt slogs ur hans hand, att en tullare som besökte platsen plötsligt såg hur en trebent kaffekokare flög iväg så att kaffesumpen yrde. Strax därpå såg han även hur en stor säng flyttades omkring, för att slutligen ställas på ända. Så har det berättats, men vad som är sant och vad som är sägen är förstås omöjligt att veta.

Livet på Finnskogen

Den duktige släktforskaren Margareta Gullström-Linder har forskat om familjen i Velgunaho och dess finska härstamning. Margareta berättar i följande text så intressant och fint om familjens historia:

I Södra Finnskoga, i en by som heter Röjden, bodde en familj där pappan hette Olof Olsson Halinen och var född 1766. Livet var hårt på den tiden och kvinnorna dukade ofta under av de hårda livsbetingelserna och barnafödslar. Olof gifte sig med en kvinna som hette Anna Olofsdotter Hämäläinen född 1782 och de fick två söner, Henrik 1805 och Olof 1809. Anna Olofsdotter Hämäläinen avled dock 1810 och Olof gifte senare om sig med en kvinna som hette Lisa Olofsdotter född 1788 och hon dog 1818.

Olof och Lisa fick fyra barn tillsammans. Dottern Lisa född 1812 som dog 1817, sonen Henrik som föddes 1814 och dog 1831, dottern Ingrid född 1815 och sonen Pål född 1818. Både Henrik och Pål var dövstumma.

Tredje gången gillt gifte sig Olof med Anna Samuelsdotter Raatikainen och hon var född 1775 i Djäkneberget. Anna var ingen ungdom och det troliga är att de aldrig fick några gemensamma barn.

Sonen Olof Olofsson Halinen som var född 1809 gifte sig med en kvinna som hette Wallborg Thomasdotter som var född 1805 i Kringsberget i Dalby. Paret fick 6 barn och två av dessa barn var också dövstumma, Olof den äldste, Pål den yngste och en dotter, Britta, kunde inte tala men hörde lite. Två var utan dessa problem, Thomas och Hindrik.

Av syskonen dog 2 i späd ålder och de fyra som var kvar var Olof född 1833, Henrik född 1838, Thomas född 1841 och Britta född 1844. Olof var ju helt dövstum och Britta var stum, men hörde lite. Att födas med ett sådant handikapp på den tiden var nog väldigt utsatt. Människor har i alla tider haft det elaka sinnet att ge sig på människor som avviker från normen.

Dessvärre hände det tragiska att båda föräldrarna, Olof och Wallborg dog 1849 och 1850 och lämnade barnen föräldralösa. De hade sett till att barnen fått något i arv och i AI:5 s. 163 står antecknat att barnen ”äga tillsammans 12 1/2 skogsskatt hvarpå föräldrarna byggde en backstuga i livskraften”.

Nu var syskonen Halinen lämnade att klara sig själva och Olof, den äldsta var då 16 år och dövstum. Som föräldralös och avvikande kan man mycket väl tänka sig att det var en utsatt och svår situation. Jag kan mycket väl tänka mig att de kunde anses som ”besatta” av onda makter.

Brodern Henrik tog dock hand om sina syskon och de verkade klara sig ganska bra trots allt.

På sommaren 1865 träffade Henrik Anna Olsdotter, en kvinna i byn som blivit änka. Anna och Henrik var nog inte ämnade att leva tillsammans för de gifte sig aldrig. Men resultatet av deras möte blev en liten gosse, Martin, som föddes i april 1866. Han växte upp hos sin mor men var säkert och hälsade på hos fadern.

Annas svägerska hette Marit Olsdotter och var av den finska släkten Saastainen. Hon kom att bli gift med Henrik året därpå. Det kan hända att Henrik och Marit såg varandra första gången i och med Annas och Henriks förbindelse.

I dessa trakter vid denna tid bodde det mycket finnfolk och även över på den norska sidan. Finnarna var i likhet med Dalbyborna mycket vidskepliga skriver Bjarne Persson i sin bok ”Skogsfinnar i Hedmark, Norge”. I Norge hade även dessa syskon delar av sina anor. Bjarne skriver vidare, Finnarna ansågs av den svenska befolkningen vara trollkunniga och använda svart magi, och man var rädd för att stöta sig med dom. Finnarna levde mycket nära naturen och, som de med olika former av magi försökte kontrollera. Det kunde vara besvärjelser som ibland kunde riktas mot människor.

Henrik Olsson Halinen, brodern som var född 1838, tog liksom rollen som syskonens ledare. Det var nog en tung uppgift med syskonen som varken hörde eller kunde tala. Så småningom kunde en piga anställas som kunde hjälpa till med hushåll och syskon.

Då kom Marit Olsdotter Saastainen som var född 1820 i Röjden och hade tjänat piga någonstans i Södra Finnskoga och blivit rådd med barn. Fadern till barnet var dock inte intresserad av att ta sitt ansvar utan Marit fick gå hem till sin mor och far och födde 1857 där en liten pojke som dock sorgligt nog var dödfödd.

Marit kom alltså som piga åt barnen och Henrik. Marit fattade tycke för den trygge stabile Henrik som dragit ett tungt lass länge för att få ihop allt. Henrik föll också för Marit trots att det var en stor åldersskillnad mellan dom. Marit var 18 år äldre än Henrik, men var säkert en stor trygghet för den unge mannen.

Henrik och hans syskon har också en oäkta halvbror på bygden, Anders Olsson född 1831. Anders blir resultat av Olof Olsson (Henrik, Olof, Thomas och Brittas far) och Anna Andersdotters ”kuttrasju”.

Anders slöt sig också till syskonskaran senare i livet och blev accepterad. Då Henrik och Marit gifte sej 1866 finns brodern Anders boende hos dom. Henrik samlade sina syskon och tog hand om dom. Anders gifte sig runt 1858 med Ingrid Danielsdotter som var född 1826 och de fick sonen Andreas 1859. Döden slår till och lille Andreas dog, bara ca 1 månad gammal. Hustrun Ingrid dog året därpå 1860. Så att få komma ”hem” till sin bror och hans familj måste ha varit en mycket skön känsla. Så träffade Anders änkan Anna Olsson som var mor till Henriks son Martin och de blev kära och kunde säkert trösta varandra i sorgerna de genomgått. Tillsammans fick de 6 barn.

Henriks son Martin flyttade hem till sin far Henrik och Marit. Nu var de en riktigt stor familj. Men sorgen slog till igen mot Henrik då sonen Martin dog, endast 19 år gammal i sviterna av svullnad och vattusot 1885.

Brodern Thomas blev smed och flyttade och tog plats i Norra Råda. Men kom åter sjuklig och trots att man hade förbön för honom i hemmet, avled han 1889.

gloria-1901-by-giuseppe-mentessi-1857-1931-pastel-on-canvas-detail-of-triptych_u-l-pv7d2g0

Olof och Britta var ju dövstumma. Olof blev ”fri elev” på Blind och dövstumskolan i Stockholm 1848. Han hemkom 1855 från institutionen i Stockholm, men bortvandrade genast. Förhoppningsvis hade skolan i Stockholm gett honom självförtroende så att han vågade sig ut att på egen hand att kanske söka arbete. Men 1866 då brodern Henrik gifte sig med pigan Marit Olsdotter så bodde brodern Olof med dom.

Systern Britta var inte helt dövstum men näst intill. ”Kan ej tala men hörer lite” säger husförhörslängden. Fick uppfostringshjälp från Serafimordensgillet en tid. Vet inte riktigt vad det innebär men kanske att hon fick någon form av ekonomiskt bidrag. Britta bodde sedan hos Henrik och Marit tills de dog och då flyttades hon som ”förrådstagen” till Johannes Andersson och hans familj i Rögden, (AIIa:2 s. 227). (Hon kom då från s, 184 1912) Hon ansökte om pension 1918. Avled som inhyses hos Johannes Andersson i Röjden (AIIa:3 s. 231), 1929-03-21, 26 år efter att brodern och hans hustru gått ur tiden. Britta står som halvsyster på något ställe men jag kan inte finna henne i födelseboken så jag vet inte vad som menas.

Marit blev blind med tiden och Britta bodde kvar hos sin bror och hans hustru och var nog en stor hjälp på ålderns höst.

Av någon anledning flyttades Henrik, Marit och Britta från sitt hus men jag vet inte vart. De står kvar under Bråtetorp men Bråtetorp är struket och han har tidigare stått som Hemmansägare. Nu står han som Undantag. Henrik avled 1903 den 15 juni, av slag. Marit dog 5 dagar senare av ålderdom.

Detta är historien om en familj som trots livets stora vedermödor höll ihop och gjorde det med den äran. Det sägs att det är denna familj som bodde på vad som senare fått namnet Velgunaho. Jag har fått information från Finland om vad det ordet kan betyda. Ordet kommer förmodligen från ordet ”velho” som betyder trollkarl och ordet ”velhous” som betyder trolldom. Slutdelen av ordet – ”aho” – används som efternamn, så kanske en fri tolkning kan bli en finsktalande man med namnet Aho som var trolsk, eller sysslade med trolldom och att platsen sedan efter det har kallats för Velguanaho?

Margareta Gullström-Linder

Hitta till Velgunaho: Resterna av gården ligger cirka 500 meter norr om byn Röjden, mellan Bjurberget och Falltorp nära den norska gränsen.