När Sverige behövde skicklig arbetskraft under 1600-talet invandrade många vallonsmeder till Sverige. Tanken var att man skulle arbeta här i några år och sedan återvända till hemlandet, men många familjer valde att stanna kvar. Idag är vi fler än 100 000 vallonättlingar i Sverige. Genom släktforskningen har jag lärt känna flera släktingar, som liksom jag är ättlingar till Per Persson som en gång i tiden var masmästare i Bennebols masugn i Uppland.
Morfars mamma Charlotta f.1876 i Bladåker
Vallonerna
Under slutet av 1500- och första delen av 1600-talet kom vallonsmeder till Sverige för att arbeta. Vallonernas speciella teknik att framställa smidesjärn gjorde dem väldigt efterfrågade. Liège i Belgien var den europeiska järnhanteringens nav under 1500-talet och det var naturtillgångarna i området samt järngruvor, skogstillgångar och vattenkraft från Ardennerna som gjorde den blomstrande utvecklingen möjlig. I området uppstod nya innovationer och produktionsmetoder, exempelvis ”resmilan” som förbättrade kolets kvalitet. Vallonsmidet gav ett smidbart och segt järn av extra hög kvalitet som gjorde att materialet kunde användas i helt annan omfattning.
Vallonerna invandrade till Sverige från sydöstra Belgien och norra Frankrike på initiativ av arrendatorn Welam de Besche och hertig Karl. De svenska bruken var vid den tiden i stort behov av skicklig arbetskraft och kunde erbjuda bra löner. Den tidiga valloninvandringen skedde främst till bruken i Östergötland och Värmland men under 1600-talets första del inflyttade många vallonfamiljer även till de uppländska bruken, som på den tiden arrenderades av köpmannen Louis de Geer.
Bennebols masugn
Bennebols bruk ligger naturskönt i de djupa uppländska skogarna strax utanför Knutby. Gården Bennebol med omgivande skogar ägdes ursprungligen av den välbärgade Görel Fadersdotter Sparre. I slutet av 1600-talet övertogs Bennebol av riksamiralen Gustav Otto Stenbock och det var han som beslutade sig för att uppföra ett järnbruk på platsen.
I masugnen tillverkades tackjärn mellan åren 1683 och 1884. När verksamheten blomstrade som mest tillverkade man årligen cirka 400 ton tackjärn i bruket. Bruket var ett litet miniatyrsamhälle, där några hundra personer levde. Längs Bruksgatan fanns arbetarbostäder, ladugårdar, skolhus, smedja och stall. De flesta familjer stannade och arbetade i bruket i generation efter generation. Vid Bennebols masugn var de flesta bruksarbetare svenska men där fanns även några vallonfamiljer.
Bennebols bruk Foto: Riggweter
Den 29 april år 1625 tecknade smältaren Bertrand Sporrong kontrakt i Liége, Belgien, för fyra års arbete som smältare vid Finspångs Bruk i Östergötland. Hans hustru Jacqueline Martelleur kom inflyttande flera år senare och familjen bodde en tid vid Österby bruk och sedan i Forsmark. Namnet Sporrong (le sporon) betyder ”sporre” och det sägs att man hade en sporre som sitt bomärke.
Sonen Francois Sporrong f.1605 fick ett tvåårigt kontrakt som malmslagare i Löfsta bruk i Uppland år 1627. Francois blev sedermera masmästare och valde att stanna kvar i Sverige tillsammans med sin familj. Sonen Pierre Sporrong f. 1677 blev masmästare, liksom sin far. Han arbetade en tid vid Vällnora bruk i Knutby, Uppland och bosatte sig sedan i Bennebols masugn i Bladåker, Uppland. Flera av Pierres söner blev masmästare och familjen kom att arbeta flera hundra år i Bennebols bruk.
Per Persson f.1717 blev masmästare liksom sin far och gifte sig med Margareta Gottfridsdotter Dubois f.1721 i Almunge. Paret fick tillsammans sex barn – Margareta, Per, Anders, Johan, Maria och Gottfrid. Ättlingarna kom att kalla sig Bladlund och Åkerlind, namn som har sitt ursprung i ortsnamnet Bladåker. Jag härstammar från Per och Margaretas son Johan Bladlund som föddes 1755 i Bennebols masugn. Tack vare släktforskningen har jag på senare tid fått kontakt med flera fina släktingar som också är ättlingar till masmästaren Per. De har bland annat berättat om spännande sedvänjor som har levt kvar inom familjen i hundratals år.
Morfar Ivar och hans bröder
Behöll sina sedvänjor
Vid bruken levde vallonfamiljerna sina liv och behöll sina kulturella sedvänjor och det franska språket, långt in i tiden. Bruken var som små samhällen i miniatyr och när man forskar i de gamla arkiven kan man se att några familjer ofta hade en mer framträdande position än andra. För arbetsgivaren var det viktigt att upprätthålla en monopolställning inom produktionen och för vallonfamiljerna var det viktigt att uppnå en sådan ställning vad gäller arbetstillfällen. Arbetslagen utgjorde för de anställda och familjerna den sociala tryggheten. Mästaren hade den högsta sociala positionen på bruket och hans söner bereddes ofta plats i faderns arbetslag där de fick börja sin bana som dräng eller kolpojke, goujar.
Ett socialt mönster formades på bruken där vissa familjer hade mer framträdande poster inom arbetslagen och svarade för ett utbyte av giftemålspartner. På så sätt såg man till att arbetstillfällena på bruket hölls inom familjen. Som utomstående var det väldigt svårt att komma in i dessa slutna sociala sammanhang, men det kunde i vissa fall ske, genom ingifte eller om en släkt saknade en manlig medlem i lämplig ålder i sitt arbetslag. Det här mönstret levde kvar på vallonbruken länge, ända in på 1900-talet på vissa orter.
Morfar
Masmästarens ättlingar
Masmästaren Per Persson och Margareta Dubois dotter Maria Bladlund f. 1758 i Bennebols masugn gifte sig med Hans Jansson från Burvik i Knutby. Tillsammans fick de sex barn – Anders, Hans, Jan, Greta Maja, Petrus och Brita Kristina. Genom Petrus Hansson f.1792 i Bennebols masugn uppkom släktnamnet Åkerlind.
Familjen Åkerlind levde i Bennebols masugn i generation efter generation i flera hundra år. Per Johan Åkerlind som föddes där år 1869 var ättling till masmästaren Per Persson som var verksam där under 1700-talet. Per Johan var gift med Augusta Emilia Schedin f.1870 i Edsbro, Stockholms län. Tillsammans med de sex barnen bodde de på västra gaveln i den vita arbetarlängan Karl Karls. Även Per Johans mamma, Anna Maria Norström f.1835 i Knutby, bodde tillsammans med familjen. Från baronen i Harg erhöll Anna Maria en gratial som bestod av fri bostad, fri ved samt en liten summa som skulle räcka till livets nödtorft.
På bilden här ovan är hela familjen Åkerlind i Bennebol. I den främre raden sitter Anna Maria, dottern Margit och Per Johan. På den mellersta raden står f.v. döttrarna Sigrid, Astrid och Edit. I Bakre raden f.v. står sönerna Johan Helmer och Per Georg Åkerlind som är fäder till kusinerna May-Lise och Bertil Åkerlind.
Tack vare släktforskningen har jag fått den stora glädjen att lära känna flera släktingar som liksom jag är ättlingar till masmästaren i Bennebols masugn. Bertil och May-Lise Åkerlind är kusiner och ättlingar till Per Johan Åkerlind f.1869. Båda är hängivna släktforskare sedan många år. May-Lise Åkerlind har genom åren sammanställt sin släktforskning hundratals år tillbaka och hon använder sig av släktforskningsprogrammet Disgen2019 för att dokumentera släkten: ”Det är så roligt att den yngre generationen fortsätter med släktforskning. Jag har släktforskat för mina fyra barnbarn, så att de vet varifrån de härstammar. De får en varsin utskrift när de fyller 20 år, som de kan ha när de blir äldre, som ett minne av mig och deras släkt” berättar May-Lise.
Även May-Lises kusin, Bertil Åkerlind, som är sonson till Per Johan Åkerlind och Augusta Emilias son, Per Georg, är en hängiven släktforskare med stor kunskap. Bertil berättar att det endast var ett 15-tal personer som var fast anställda vid Bennebols bruk – masmästare, hyttdräng, uppsättare, bokare, malmdraghare och slaggskjutare. Därtill fanns många dagsverkskarlar som hyrdes in per dag när de behövdes.
Genom forskningen har jag även lärt känna släktingen Henrik Eriksson, som, liksom Bertil och May-Lise, är ättling till masmästarens dotter Maria Bladlund f.1858. Henrik är också en duktig släktforskare som har påbörjat sin spännande släktresa på senare år. Masmästaren Per Persson f.1717 var Henriks farfars mormors farmors far. Som många andra har han genom åren hört hur det pratats om valloner i släkten: ”Det har berättats att farfars mor, Charlotta Bladlund var av vallonsläkt och det verkar stämma. Jag ser att hon också var det på sin fars sida så det finns flera trådar att undersöka”.
Livet i masugnen
Under vinterhalvåret hämtades järnmalmen från Dannemora gruva och fördes till masugnen på slädar berättar Bertil Åkerlind: ”Under sommartid forslades materialet med häst och båt till Harg, där det sedan hämtades till masugnen. För bönderna i Alunda, som skötte malmtransporterna blev det ett välkommet bidrag till hushållskassan. Koltransporterna till Bennebols masugn sköttes av kolbönderna i trakten. Han beskriver hur det hårda arbetet gick till: ”Under de perioder då man smälte tackjärn, det kallades att blåsa masugnen, arbetade man i skift, en vecka i taget. Masugnsarbetarna övernattade i en stuga, alldeles intill masugnen, som kallades ”labbe”. Efter en vecka bytte man besättning och de som gick av skiftet badades rena från topp till tå och befriades från allt sot och annat”, berättar Bertil Åkerlind.
En gammal fiskemetod som gått i arv
Vallonerna behöll ofta språk och traditioner långt in i tiden. Vid somliga bruk hade man egna skolor med undervisning på franska och man samlades ibland för hemliga gudstjänster. Många valloner var kalvinister och de bekände sig till reformert tro, som det var förbjudet att utöva på den tiden. För många vallonfamiljer tog det hundratals år att assimileras in i det svenska samhället och man behöll sina seder och bruk genom generationer.
Att fiska med ”fork” var en fiskemetod som vallonerna förde med sig till bruket i Bennebol, en metod som har bevarats i släkten. Bertil Åkerlind minns hur hans farfar Per Johan ofta gav sig ut på Norrsjön med sin fork för att fiska. Han berättar: ”Man använde en stör som kallades ”fork” för att skjuta ut fiskenäten och för att mana på fiskarna, så att de hamnade i näten. I fiskenäten fanns en strut som var gjord av näver, där man stack in forken. Intressant i sammanhanget är att ”fourche” är det franska ordet för grep/gaffel”. Även Henrik Eriksson känner till forken som tradition i sin släkt: ”Farfar Nils gjorde sådana när min pappa var barn. Pappa berättar att forken fungerade bättre med en klump i botten och järnbeslag som höll fast den. Pappa gjorde en sådan till oss barn när vi skulle ro till en badplats. Stören användes då för att skjuta iväg båten genom vass och dy m.m. tills vi kunde komma loss och ro”.
Bertil och May-Lise Åkerlinds farfar Per Johan fiskar med fork i Norrsjön
Källor: Bertil Åkerlind, May-Lise Åkerlind, Inger Ärlemalm, Henrik Eriksson, Fataburen 1981, Nordiska museets och Skansens årsbok och egen forskning
Dagbrottet Storrymningen, Dannemora. Akvarell av Elias Martin ca 1780-1800
Öregrundsjärn av högsta kvalitet
I Dannemora gruvor i Uppland bröt man järnmalm från 1400-talet och fram till våra dagar. Genom bergsprivilegium reglerades från medeltiden bergsmäns och bergsfrälses rättigheter och skyldigheter. Bergslagen hade rättighet att framställa tackjärn (tackor av järn som framställdes av malm i speciella masugnar) och Gästriklands bergslag fick även privilegiet att förädla tackjärnet till stångjärn, då kolhalten i järnet sänktes så att det blev smidbart.
Det var Joachim Piper från Tyskland som år 1532 fick förnyelse av gruvprivilegierna i Dannemora, för järn och andra mineraler. Ett hundratal år senare bildades i Dannemora ett svensk-tyskt bolag – det första bolaget i Sverige för brytning och smältning av malm. Bolaget övertogs ganska snart av dåvarande kungen Gustav Vasa f. 1496 och man producerade vid 1500-talets mitt cirka 15 ton per år. Många av de skickliga yrkesmän som kom att arbeta i Dannemora var valloner och tyskar. Järn av den ovanligt rena Dannemoramalmen, som även kallades ”Öregrundsjärn” höll högsta kvalitet och var omtalat runt om i världen.
Gruvarbetartorpet under Dannemora Foto: Tussan
Gruvdrängar- och pigor i Dannemora
Mycket har skrivits om de skickliga vallonsmederna som städslades vid svenska järnbruk men det finns inte mycket dokumenterat om de människor som arbetade och slet i gruvorna, med själva malmbrytningen. På 1650-talet fanns i Dannemora fyra större gruvor där den djupaste var cirka 60 meter. Arbetet var smutsigt och livsfarligt. Man arbetade med primitiva verktyg. Vid 1700-talets början arbetade ett sextiotal gruvarbetare med brytningen och man levde i ett slumliknande samhälle, i hus som man själva hade byggt, som låg i en oregelbunden klunga intill arbetsplatsen. På 1800-talet arbetade cirka 400 personer i Dannemora och man producerade då 40.000 ton Dannemoramalm per år som exporterades från Österby.
Johan Boman f. 1794 i Film, Östhammar var en av de många duktiga gruvarbetare som levde och arbetade i ”Grufroten”, Dannemora. Johan, liksom hans söner Anders f. 1842, Gustaff. 1843, och Erik Adolf f. 1845 arbetade hårt i gruvan men tycks även haft tid och vilja att delta i kyrkliga aktiviteter. Samtliga familjemedlemmar har av sockenprästen fått anteckningen ”god frejd” i husförhörslängden, vilket var ett gott betyg. Vid gruvorna fanns, förutom fast anställda familjer även många säsongsarbetare som levde sina liv i sus och dus, men Bomans var skötsamma, kristliga och plikttrogna.
Fler kvinnor än män arbetade i gruvorna
Hur tillvaron i gruvan tedde sig för de som arbetade där får vi veta genom de ögonvittnen som har berättat om sina upplevelser. I början av 1700-talet beskriver den franske besökaren A. de la Motraye hur nedstigningen i gruvan gjordes i en lädersäck som var fäst vid en kedja, som i sin tur var fäst vid en tross. Han fortsätter: ”I detta mörka och rökiga Plutos rike, som upplyses blott av en eld, som man där tänder för att lättare kunna spränga klippan, möter man fler kvinnor än män, sysselsatta med att bränna och sönderslå malmen och lasta den i uppfordringsverkets korgar”.
Kvinnor som var gifta med gruvarbetare anställdes ofta som gruvpigor. De kvinnliga gruvarbetarna arbetade bland annat med borrning, att krossa järnmalm och att transportera bort malmen. Även barn och gamla arbetade med bokning, att krossa malm. I början av 1800-talet var det faktiskt fler kvinnor än män som arbetade som gruvarbetare och det var först år 1900 som det blev förbjudet att anställa kvinnliga gruvarbetare. Kanske arbetade även Johan Bomans hustru, Lovisa Smedberg f. 1802 i Dannemoras gruva? De hårt arbetande gruvpigorna är bortglömda i historien och kyrkböckerna förtäljer ingenting om Lovisas liv.
Farlig arbetsplats
Den brittiske besökaren N. Wraxal noterade att ”malmen inte grävs fram som i tenn- eller kolgruvorna som vi har i England utan slits loss med hjälp av krut. Detta sker varje dag vid middagstid och är det våldsammaste och förskräckligaste skådespel man kan tänka sig”. Wraxal förvånades även av gruvarbetarnas ”obekymrade säkerhet på så livsfarliga arbetsplatser med endast djupa hål och kantiga klippor att ta emot dem om de skulle tappa fotfästet”. Nedstigningen i gruvan tog cirka tio minuter och där nere i gruvhålet var det kolsvart. Trots avsaknaden av dagsljus i dessa underjordiska grottor var arbetarna fullt sysselsatta med att borra i bergsväggen, sittande på utskjutande stockar utan säkerhetsanordningar. Trots att det var sommarvärme ovan jord, var grottans klippavsatser täckta av is och det rådde bistra köldgrader där nere i gruvan.
På 1800-talet arbetade cirka 400 personer i Dannemoras gruvor, både kvinnor och män. En besökare noterade att de kvinnliga arbetarna använde tiden för nedfärd i gruvan till ”flitigt stickande, lika tryggt som om de suttit i hemmets lugna vrå”. Men arbetet i gruvan var allt annat än tryggt. Det fick den 19-årige gruvarbetaren Gustaf Boman f. 1843 erfara när han en dag störtade ned från sin oskyddade avsats och avled på grund av ”fall i gruvan” år 1857.
Källor: ”Dannemora genom 500 år” av Sven Rydberg och egen släktforskning
Ett hundratal franska hugenotter kom till Sverige under 1600-talets början, bland andra mina anfäder med namnen Dubois, Pousette, Vincent och Poulain. De kallades ”fransoser” på bruken, men varifrån kom de från början? Var de verkligen fransoser, eller var de kanske ättlingar till de morer och judar som levde på iberiska öarna? Finns spåren efter vallonerna/hugenotterna kvar i vårt DNA efter hundratals år?
Tvingades fly Den protestantiska reformationen startade med Martin Luther i Tyskland år 1517 och fick snabbt stor spridning i Frankrike, särskilt i de grupper som sedan tidigare var missnöjda med den etablerade regeringsordningen. Med tiden övergavs den lutherska formen för den ”nya reformerade religionen” – kalvinismen. Denna lära, som utövades av medlemmar inom den franska medelklassen och även adeln, baserades på en tro på frälsning genom individuell tro – en direktkontakt med Gud – utan behov av förbön från en kyrklig hierarki. Kalvinismen betonade även individens rätt att tolka skrifterna själv. Denna utmanande föreställning gjorde att de franska protestanterna hamnade i konflikt, både den katolska kyrkan och Frankrikes kung. Anhängare av denna nya protestantism kom snart att anklagas för kätteri mot den katolska regeringen och den etablerade religionen i Frankrike. Ett generaledikt som uppmanade till utrotning av dessa kättare (hugenotter) utfärdades 1536.
Ett hundratal kom till Sverige Man beräknar att ett hundratal av de franska hugenotterna kom till Sverige under 1600-talets början. Inte heller här fanns religionsfrihet på den tiden, men man tilläts i alla fall att utöva sin religion privat, om man lovade att inte sprida läran utanför hemmets väggar. Detta skärptes 1647 då det bestämdes att alla som bodde i Sverige skulle döpa sina barn i Svenska kyrkan. De människor som hade annan trosbekännare hade inte rätt att verka inom några högre ämbeten i samhället, fick inte heller vara dopvittnen och kunde inte begravas med några högtidligare ceremonier. Varken reformerta eller katolska konventiklar skulle tillåtas i Sverige.
Ytterligare skärpningar i lagen infördes senare. Varje utländsk person som avsåg att stanna någon längre tid i Sverige, var från år 1667 tvungen att redogöra för kyrkoherden vilken konfession han bekände sig till. Detta skulle anmälas efter åtta dagar i landet. Därefter rapporterade kyrkoherden till landshövding och biskop. Den utlänning som underlät att göra detta, miste alla de rättigheter som han hade fått. Lagen skärptes med tiden än mer. Nu gällde att den som avföll från landets religion skulle mista sitt ämbete, landsförvisas och aldrig njuta arv, rätt eller rättighet i Sverige. Ingen fick öppet ha en främmande religionsutövning.
Vallonsmeder vid Lövsta bruk, Uppland på 1870-talet
Mina anfäder- och anmödrar med namnen Pousette, Vincent -Rafflier, Poulain och Barre var några av de fransktalande hugenotter som bekände sig till den reformerta kalvinismen och somliga kom att behålla sin tro länge. Trots de skärpta bestämmelserna deltog familjerna i reformerta sammankomster, långt in på 1700-talet. Somliga vallonsläkter tycks ha varit mer motsträviga mot att assimileras och man behöll sin religion, sitt språk och kultur långt in i tiden. Vid Lövsta bruk och Österbybruk i Uppland hade man bland annat egen skolundervisning på franska. Det var främst bland hantverkarna – kolare, smeder- och hyttpersonal, skogshuggare och körare som ”försvenskningen” och även acceptansen gentemot lutherdomen, dröjde längre.
Fransoser på de uppländska bruken 1655 År 1655 bodde det 43 personer i Gimo Bruk, Skäfthammar. Av dessa var 17 personer valloner. Familjerna Anthoine, Dandenel, Hubinet, Magnette och Pousette tillhörde smides- och hyttpersonalen. Le Chotton och Vincent var kolare och skogshuggare. Till ”övrig personal” hörde skrivaren François och mjölnare Magnette.
Vid Österbybruk i Uppland fanns samma år 190 mantalsskrivna personer. Av dessa var 66 personer valloner, eller ”fransoser”, som de också kallades. Bland smides- och hyttpersonalen fanns familjerna Bastin, Baudou, Bayard, le Blanc, le Brun, Chevet, Goffin, Nonnet, Pira, Poulain och Pousette. Till kolar och skogshuggarpersonal samt körare hörde familjerna Anjou, Anthoine, Baudou, Carlier, du Clou, Dubois, Hubinet, de Marte, Martin, Michot, Mineur och Philip. Hantverkspersonalen bestod av familjerna Bailli (hovslagare), Hubinet (hjulmakardräng) och Tissier (hjulmakare). Övrig personal bestod av två mjölnare – Boudry och Pousette.
På bruket fanns en reformert verksamhet långt in i tiden. Skolläraren Jacques Potheuck anställdes vid bruket år 1636 och i hans arbetsuppgifter ingick barnundervisning, läsning på söndagarna, dels på förmiddagen, dels på eftermiddagen, ur Bibeln och ur någon reformert författares postilla. Läsningen skulle omges av bön och av psalmsång. Dessutom skulle han trösta de sjuka. Flera präster rapporterade från mitten av 1600-talet att den reformerta verksamheten tilltog alltmer i Österbybruk, i stället för att minska. Man krävde att alla invånare skulle gå till sockenkyrkan om söndagen, men det verkar inte ha skett. Först 1735 invigdes en svensk kyrka på bruket. (Hållander, 1999)
De Geer – hugenott med blomstrande affärer Louis De Geer (f. 1587 d. 1652) var protestantisk hugenott och född i Belgien. Han flydde till Holland på grund av religionsförföljelser och kom sedermera till Sverige som affärsman. Han anställde gärna landsmän som delade samma religiösa övertygelse och snart flyttade flera vallonfamiljer till Sverige och bruken här, bland andra mina anfäder som också var hugenotter. Till de uppländska järnbruken kom bland andra medlemmar av släkten Le Chotton (Cotton/Cottoun) som arbetade som skogshuggare, kolare och körare vid Gimo bruk. Le Chotton kom från spanska Nederländerna och var hugenotter liksom familjerna Dandenel, Francois, Magnette, Vincent och Pousette.
Louis De Geer. Målning av David Beck
Redan tidigt 1600-tal anlades hyttor i Gimo i Skäfthammar. Bruket drevs av köpmannen De Geer, som snart anlade ett större järnbruk på platsen.
Bruken var små miniatyrsamhällen där människor ofta levde sina liv, i generation efter generation. Vid Österbybruk, liksom flera andra uppländska bruk hade man egen skolundervisning på franska och man tror att detta, tillsammans med att man nästan uteslutande gifte sig med landsmän, fördröjde assimileringen in i det svenska samhället.
Svårstavade släktnamn Vallonerna talade en fransk dialekt som hade starka inslag av det tyska språket och svenskarna hade svårt att återge deras släktnamn och även deras förnamn i skrift. Namnet ”Pousette” skrevs ”Poncet” och ”Le Chotton” blev till ”Kotton” i kyrkböckerna. De franska förnamnen ”Jean” och ”Jeanne” präntades gärna som ”Johan” och ”Johanna”. Förnamnet ”Jaqueline” blev gärna ”Jenne” när de svenska prästerna präntade ned namnen i sina böcker.
Anna Le Chotton/Cottoun levde i Gimo bruk och var först gift med Gottfrid Pousette. Paret gifte sig på bruket 1692. Efter hans död gifte hon sig med en dragon och kallas då ”dragonihustrun Anna Johansdotter Kotton”. Hennes far bör därför haft namnet Jean Le Chotton.
Slavhandel
Tillsammans med drottning Kristina tog Louis De Geer initiativ till svensk slavhandel år 1650. Bland annat köpte man 260 slavar i Nigeria som sändes till Barbados. Bara 150 slavar levde när skeppet anlände till Västindien.
Från huset de Hamal?
Släkten De Geer härstammade från furstbiskopsdömet Liége men enligt en tradition ska familjen ha sina rötter i den högadliga familjen de Hamal. Bland annat finns stora likheter mellan de båda familjernas vapensköldar. ”Detta urgamla och vidtfräjdade adeliga hus från Brabant räknar som stamfar Florent, sir och baron de Hamal († 1191). Hans ättling i 7:nde led antog namnet De Geer, och dennes afkomling i 9:nde led, den berömde bruksherren och patrioten Louis De Geer († 1652), som inflyttat till Sverige från holländska staterna, blef ånyo adlad eller naturaliserad 1641, samt följande år under N:o 291 bland svenske adelsmän introducerad. Ätten immatrikulerades 1818 på Finlands riddarhus.” (Källa: Europeana Heraldica)
Ursprunget till namnet ”de geer” är lite oklart. Nederländskans ”geer” betyder ungefär ”triangelformat landområde”. ”Hamal” är ett arabiskt ord som syftar på olika saker, exempelvis bärare/tjänare, men kan också betyda renhet, oskuldsfullhet.
Mauritz Pousette var son till juveleraren Carl Anders Pousette (1792–1873) och Carolina Sophia Sundberg (1794–1859). Han var verksam som teaterdirektör. Bild från 1863. (Helledaysamlingen)
Pousette
Man beräknar att ett par tusen valloner invandrade till Sverige mellan åren 1626 – 1655. Av dessa personer bosatte sig en tredjedel vid de uppländska bruken. För många var det hoppet om en bättre ekonomi som lockade dem hit, men många flyttade också av religiösa skäl. De var kalvinister som lämnade sitt land efter en tid av förföljelse, för att bosätta sig i bland annat Belgien, Irland, Tyskland och Sverige. Till den reformerta tron bekände sig exempelvis min anfader, smältarmästaren Godefroid Pousette. Familjerna Vincent, Pousette, Le Chotton (Cotton), Dandenel, Francois och Magnette har sitt ursprung i spanska Nederländerna.
Vävarsläkt Namnet Pousette skrevs ursprungligen Poncet och har kommit att bli en av Sveriges största vallonsläkter. Namnet har medeltida ursprung och har franskt eller flamländskt ursprung. Man tror att namnet förekom på de brittiska öarna redan på 1300-talet genom de berömda flamländska vävare som levde där och som bar namnet. Senare blev namnet ett ”hugenottnamn”. Det förekommer med en mängd olika stavningar – Poncet, Ponnsett, Poinsett, Pounsett, Point, Points, Pointer, Poynter och Poyntz. Under medeltiden var ”points” en slags spets eller snöre av tvinnat garn, av siden eller läder, som användes för att fästa strumporna som bars på den tiden.
Kom till Uppland på 1600-talet Inledningsvis var släkten verksam vid bruken i norra Uppland. Stamfäder för släkten Pousette var bröderna Gottfrid och Martin, som skrev kontrakt i Liège i östra Belgien 1627 och från 1629 arbetade vid Lövsta bruk. Gottfrid Pousette verkade vid Forsmarks bruk 1640–1649 och var några år senare vid Gimo bruk medan Martin Pousette verkade vid Österby bruk och bruket i Nora innan han 1644–1651 anställdes vid bruket i Hillebola. Här nedan är inledningen av det kontrakt som skrevs när Godefroid (Gottfrid) och hans bror Martin anställdes i Sverige 1627. Översättning av Bertil Lidman, 2013: ”År 1627 i månaden april den 13 dagen, inställde sig inför mig, undertecknad notarie, och i närvaro av nedan nämnda vittnen, som ena part Herr Louis de Geer, köpman och borgare i Liège, ombud för sin kusin Herr Louis de Geer, köpman och borgare i Amsterdam. Och som andra part Godefroid Poncet från Liègeområdet, smältarmästare till yrket, som åtagit sig att föra talan för sin bror Martin Poncet, smältardräng. Nämnde Godefroid skall såväl för sin egen del som för sin nämnde bror, vars talan han för, ingå en frivillig överenskommelse med Herr Louis att bege sig till landet och kungariket Sverige och tjäna honom där. Och när de väl kommit dit, skall de tjäna hos nämnde Louis eller hans förvaltare, d.v.s. nämnde Godefroid som smältarmästare och nämnde Martin skall arbeta vid ett järnbruk med att framställa järn och smälta det enligt smältningskonstens regler, och det för ett helt års tid…” Kontraktet undertecknades av Herman De Lamotte.
Min morfar Ivar och hans bröder.
Poulaine/Poulain Anfadern Michel Poulaine f. 1610, var också han hugenott och kom till Sverige tillsammans med sin hustru, Jeanne Barre. Familjen Poulain levde i Luneray, Seine-Maritime i norra Frankrike och grenar av släkten kom bland annat att emigrera till Storbritannien Sverige och Nordamerika. Namnet, som på franska anknyter till ett ungt djur (föl), har många stavningar – Poulain, Poullain, Pouloun, Pullien, Pullein, De Poullain, De Poulien, Polin, Poulin och Poullin.
Höll förbjudna sammankomster Michel Poulaine var hammarsmed och skrivare i Uppland. I Forsmark antecknades år 1679 att familjen Poulaine håller reformerta konventiklar, som då var en förbjuden verksamhet. De fransktalande kalvinisterna höll sig gärna till familjer med samma trosuppfattning och man gifte sig med dessa släkter.
I Forsmark nämns 1679 att hammarsmeden Pierre Poulain och hans hustru Catherine deltog i reformerta konventiklar. En bror till Pierre, Michel Poulain i Öregrund, var gift med Margareta François från Gimo och en dotter till Pierre och Catherine, Margareta Poulain, gift med Michel Hubinet. Det fanns ytterligare släktförbindelser med vallonsläkter under 1600-talet. De två redovisade exemplen belyser klarast att reformerta släkter fortsatt hade nära förbindelser med varandra. (Källa: Vägen in i sockenkyrkan, T Hållander)
Michel och Jeanne fick bland andra dottern Cathleen Poulaine f. 1627 (min ana) som gifte sig med Gottfrid Pousette f. 1626.
Barre Anmodern Jeanne Barre (de la Barre) kom från en fransk adelssläkt som var franska hugenotter. 1746 blev Jean-François de la Barre torterad, halshuggen och bränd på bål i Frankrike. Hans brott var att han i sin ägo haft tre förbjudna böcker, bland annat Voltaires ”Filosofisk uppslagsbok”. Boken slängdes på bålet tillsammans med Jean-François.
Grenar av släkten De la Barre finns på många platser, bland annat i USA, Tyskland, Frankrike, Skottland och Sverige. Namnet har många stavningsvarianter, bland andra De la Barre, Delebar, Delabere, Delaber och De la Bere.
François Poullain de La Barre f. 1647 var filosof, katolsk präst och kvinnokämpe. Han konverterade senare till kalvinismen och emigrerade till Genève.
Vincent Anfadern Henri Vincent f. 1650, var hugenott och kom till Sverige från Belgien. Grenar av släkten Vincent finns över hela världen och stavningen varierar – Vincent, Vincenzo, Vince, Vicenzo, Vicente, Vicenza, Vincintz, Winchen, Finton, Ffynwent, Vincentâ, Wising, Winsingh, Wincing.
Släkten Vincent sägs vara av judisk börd, men konverterade till kristendomen. Man var en av många familjer som lärde sig ”att kyssa korset”. Delar av familjen Vincent levde i Aachen, på gränsen mellan Belgien och Nederländerna men flydde senare vidare över världen, bland annat till USA och Sverige. Medlemmar av släkten har burit hebreiska förnamn, som Moyse, Levi, Judith och Susannah.
Min anfader Henri föddes i Fanzel, Belgien (Vallonien). Han anlände till Sverige i augusti 1626 tillsammans med Mathieu de Geer: ”Sonen till Jean Vincent från Fanzel har rest med Mathieu de Geer till Sverige.” (Fadern Jean Vincent försvann 1617 med kapten Trouillets trupper). (Källa: Robert Edlund)
Åren 1629–1630 arbetade Henri på Österby bruk i Uppland. 1631–1632 var han på Lövsta bruk. På tinget i Norrbo och Vagnsbro härad 1642 7/3 antecknas följande: ”War tillstädes een kolare Hendrich Vejnsang fransos, men Daniel Matzson uthi Fällingsbro, eller hans fullmechtig war icke än ankommen, som honom tiltala skulle. Dherföre Nicolas Lemoin stälte borgen för honom, att Hindrich skall swara när han will honom anfordra. Sedan kom Daniel Matzson twå timar efter efter middagh, sedan Hendrich war afrest”. Henri var gift med en ännu okänd hustru och kom att arbeta som kolare i Österbybruk och Gimo bruk fram till sin död 1679. Han arbetade 1655–1665 vid Gimo bruk men saknas sedan. Han avlider troligen 1679 i Skäfthammar som ”Per Hinderson kolares fader vid Gimo”. (Källa: Robert Edlund)
Jag härstammar från Henri Vincents dotter Margareta f. 1634, som var gift med kolaren Mårten Dubois f. 1629.
Morfar Ivars förfäder levde och arbetade i Uppland, bland annat i Bennebols masugn.
Dubois Anfadern Mårten (Martin) Dubois och hustrun Margareta Vincent var franska hugenotter som kom till Uppland i början på 1600-talet. Namnet Du Bois betyder ”från skogen”. Mina anfäder i Uppland arbetade som kolare vid bruken och släktnamnet kan antyda att man haft kopplingar till träd och skog sedan tidigare. Grenar av släkten finns på många platser i världen. Louis Du Bois f. 1626 var hugenott och flydde till Amerika. Han grundade där New Paltz, New York tillsammans med två av sina söner och nio andra flyktingar.
Somliga menar att Dubois härstammar från den frankiska släkten Baudouinides/Baldwins men det har jag inte lyckats styrka.
Spåren efter hugenotterna Hugenotterna var en sammanslutning av människor med skilda rötter, som delade samma tro och en historia, präglad av förföljelse. Här fanns bland annat ättlingar till sefarder och morer som hade nära kontakt med reformerta trosfränder från bland annat Vallonien, Nederländerna, Tyskland och brittiska öarna.
Hugenotterna var människor från skilda kulturer och rötter, vars öde genom tiderna kom att flätas samman. De morer (berber) som kom till iberiska öarna på 700-talet, tillhör den nordafrikanska ursprungsbefolkningen. De har ofta svart hår och en hudfärg som varierar från ljus till mörkbrun. Många berber har gröna eller blå ögon. De judar som levde i området har sina rötter i Portugal, Nordafrika, Mellanöstern och Spanien. De talar ladino, som är en blandning mellan spanska och hebreiska och många har mörkare hud än den judiska grupp som kallas Ashkenazi (med ursprung i Central- och Östeuropa).
Vallonerna och de andra hugenotterna var, en ”mix” av olika genetiska rötter. Vissa hade svart hår och mörka ögon medan andra hade en blondare fenotyp. Somliga hade mörkare hudton, svart hår och blå ögon.
Jag var mörkare i min glada ungdom, men numera har det mesta bleknat bort 🙂
Finns spåren efter hugenotterna kvar i vårt DNA? Varifrån kom mina förfäder, hugenotterna, från början? Och finns spåren efter dem kvar i vårt DNA?
Professor Elisabeth Caldwell Hirschman har studerat Skottlands judiska historia och menar att det alls inte är konstigt att den skotska befolkningen har ärvt gener och utseende från den relativt stora grupp som kallades morer, som flydde till Skottland från iberiska öarna en gång i tiden. Arkeologiska och genetiska bevis stärker detta då många av dagens skottar har judiskt påbrå, liksom DNA från iberiska öarna.
Morfar Ivar hade svart hår och grå ögon.
DNA studier som gjorts hos den belgiska befolkningen visar en mix med bland annat keltiska, romerska, frankiska och andra kontinentaleuropeiska komponenter. I den belgiska populationen finns en genetisk variation från nordväst till sydost, med vissa skillnader mellan dem som lever i Flandern och Vallonien. De människor som bor i regionen Vallonien, som ligger närmare Frankrike och Sydeuropa, uppvisar en högre andel icke-belgiska rötter. Det finns exempelvis inslag av iberiska rötter i vallonskt DNA, som man tror är kopplat till Romarrikets inflytande och senare folkförflyttningar över Europa.
Hugenotterna hade rykte om sig att vara flitiga och företagsamma. Många var verksamma inom textilindustrin och tillverkade finare tyger som taft, siden och sammet. Man ägnade sig även åt framställning och export av papper, järn, läder, järn- och stål. Elisabeth Caldwell Hirschman menar att de som kom dit från Iberiska öarna under 1400- och 1500-talen (och senare) bar med sig ett rikt förråd av vad sociologer kallar ”kulturellt kapital”. De hade värdefulla kunskaper och färdigheter som var stora tillgångar för de länder där de bosatte sig, särskilt expertis inom medicinska, metallurgiska, gruv, sjöfart-, läderbearbetnings-, glastillverknings- och handelsområden. (Hirschman & Yates, 2015)
Forskning tyder också på en möjlig överlappning mellan sefardiska judar (från den iberiska halvön) och hugenotter, särskilt i södra Frankrike, där vissa individer upprätthöll judiska sedvänjor i hemlighet. Vissa individer eller familjer som utåt identifierade sig som hugenotter kan ha varit kryptojudar och i hemlighet utövat judendom.
Några få procent Mina hugenottanfäder levde 11 generationer tillbaka, så det genetiska arvet från dem har blivit rejält ”urvattnat” med tiden. Det är sällan våra vallonrötter syns i den ”etnicitetsmix” man får när man har gjort ett DNA-test. Dessa beräkningar visar endast var förfäderna har levt de närmaste 300 åren bakåt i tiden. När resultatet på mitt DNA-test kom 2016 så hade jag 17% av mina rötter i Väst- och Centraleuropa, men dessa procent är nu spårlöst försvunna, genom de uppdateringar som Family Tree DNA gjort genom åren. Jag är numera i stället 10% östslav och balt.
Mitt DNA-resultat på Family Tree DNA
För att kunna se de djupa DNA-rötter, längre tillbaka kan vi studera vårt forntida DNA. Gedmatch har bra, gratis verktyg för det. Även My Heritage erbjuder numera sina abonnenter att se forntida DNA.
Enligt My Heritages forntida DNA-analys har min mamma och hennes nära släktingar, som alla är ättlingar till hugenotterna i Uppland, mellan 5, 8 – 9, 2 % Frankrike i sitt DNA. My Heritage förklarar att ”denna genetiska grupp representerades av individer från gallo-romerska perioden och medeltiden”.
DNA-resultat, My Heritage
De har även mellan 2, 8 – 8, 2 % iberiskt DNA som enligt My Heritage kommer ”från både sydeuropeiska och nordafrikanska populationer, såväl som ytterligare levantinskt relaterade härkomster som kan återspegla judiska bidrag.Genflödet från Nordafrika fortsatte in i den muslimska perioden, vilket framgår av muslimska begravningar med förhöjda nordafrikanska och afrikanska anor söder om Sahara, och uniparentala markörer som är typiska för Nordafrika som inte finns bland pre-islamiska individer.” Något tycks således finnas kvar, genetiskt, efter hugenotterna men några spår efter sefardiska judar finns det inte i vårt DNA.
Källor: ”History of the conquest of Spain by the Arab-Moors”, Coppeè, H. (1892), ”El proceso de expulsión de los moriscos de España (1609-1614)”, Lomas Cortés, M. (2011), ”Visions of Deliverance: Moriscos and the Politics of Prophecy in the Early Modern Mediterranean”, Green-Mercado. M, 2020, ”The Moriscos in France after the Expulsion: Notes for the History of a Minority”, El Alaoui. Y, (2020), Online Etymology Dictionary, ”When Scotland Was Jewish: DNA Evidence, Archeology, Analysis of Migrations, and Public and Family Records Show Twelfth Century Semitic Roots”, Hirschman & Yates (2015), ”The Huguenots: Their Settlements, Churches and Industries in England and Ireland”, Smiles, S. (1867), ”Vägen in i sockenkyrkan – De uppländska vallonernas religiösa assimilation 1636–1693”, Hållander. T. (1999)
I Bennebols masugn, som ligger i de djupa skogarna strax utanför Knutby i Uppland, tillverkades tackjärn mellan åren 1683 och 1884. När verksamheten blomstrade som mest tillverkade man årligen cirka 400 ton tackjärn i bruket. Bruket var ett litet miniatyrsamhälle där några hundra personer levde. Längs Bruksgatan fanns arbetarbostäder, ladugårdar, skolhus, smedja och stall. De flesta familjer stannade och arbetade i bruket i generation efter generation.
Vallonerna i Bennebols masugn
Under slutet av 1500- och första delen av 1600-talet kom några tusen vallonsmeder till Sverige för att arbeta. Det var deras speciella teknik att framställa smidesjärn som gjorde dem så efterfrågade. Vallonerna kom från sydöstra Belgien och norra Frankrike på initiativ av arrendatorn Welam de Besche och hertig Karl. De svenska bruken var vid den tiden i stort behov av skicklig arbetskraft och kunde erbjuda bra löner. Den tidiga valloninvandringen skedde främst till bruken i Östergötland och Värmland men under 1600-talets första del inflyttade många vallonfamiljer även till de uppländska bruken, som på den tiden arrenderades av köpmannen Louis de Geer. Vid Bennebols masugn var de flesta bruksarbetare svenska men där fanns även några vallonfamiljer.
Masmästaren Per Persson f.1717 var gift med Margareta Gottfridsdotter Dubois f.1721 i Almunge. Paret fick tillsammans sex barn – Margareta, Per, Anders, Johan, Maria och Gottfrid. Ättlingarna kom att kalla sig Bladlund och Åkerlind, namn som har sitt ursprung i ortsnamnet Bladåker. Jag härstammar från sonen Johan Bladlund som föddes 1755 i Bennebols masugn.
Familjen Åkerlind i Bennebols masugn
Masmästaren Per Persson och Margareta Dubois dotter Maria Bladlund f. 1758 i Bennebols masugn gifte sig med Hans Jansson från Burvik i Knutby. Tillsammans fick de sex barn – Anders, Hans, Jan, Greta Maja, Petrus och Brita Kristina. Genom Petrus Hansson f.1792 i Bennebols masugn uppkom släktnamnet Åkerlind.
Familjen Åkerlind levde i Bennebols masugn i generation efter generation i flera hundra år. Per Johan Åkerlind som föddes där år 1869 var ättling till masmästaren Per Persson som var verksam där under 1700-talet. Per Johan var gift med Augusta Emilia Schedin f.1870 i Edsbro, Stockholms län. Tillsammans med de sex barnen bodde de på västra gaveln i den vita arbetarlängan Karl Karls. Tillsammans med familjen bodde även Per Johans mamma Anna Maria Norström f.1835 i Knutby. Från baronen i Harg erhöll Anna Maria en gratial som bestod av fri bostad, fri ved samt en liten summa som skulle räcka till livets nödtorft. På bilden här ovan är hela familjen Åkerlind i Bennebol. I den främre raden sitter Anna Maria, dottern Margit och Per Johan. På den mellersta raden står f.v. döttrarna Sigrid, Astrid och Edit. I Bakre raden f.v. står sönerna Johan Helmer och Per Georg Åkerlind som är fäder till kusinerna May-Lise och Bertil Åkerlind.
Tack vare släktforskningen har jag fått den stora glädjen att lära känna två ättlingar till Per Johan Åkerlind, Bertil och May-Lise Åkerlind som är kusiner. – Jag är barnbarn till Per Johan Åkerlind genom sonen Johan Helmer, berättar May-Lis Åkerlind som är en duktig och hängiven släktforskare. May-Lise har genom åren sammanställt sin släktforskning hundratals år tillbaka och hon använder sig av släktforskningsprogrammet Disgen2019 för att dokumentera släkten: -Det är så roligt att den yngre generationen fortsätter med släktforskning. Jag har släktforskat för mina fyra barnbarn, så att de vet varifrån de härstammar. De får en varsin utskrift när de fyller 20 år, som de kan ha när de blir äldre, som ett minne av mig och deras släkt, säger May-Lise Åkerlind.
Även May-Lises kusin, Bertil Åkerlind, som är sonson till Per Johan Åkerlund och Augusta Emilias son Per Georg Åkerlind är en hängiven släktforskare med mycket kunskap. Bertil berättar att det endast var ett 15-tal personer som var fast anställda vid Bennebols bruk – masmästare, hyttdräng, uppsättare, bokare, malmdraghare och slaggskjutare. Därtill fanns många dagsverkskarlar som hyrdes in per dag när de behövdes.
Anna Maria Åkerlind f. Norström tillsammans med fyra av barnbarnen i Bennebols masugn. Fotot har tidigare publicerats av journalisten Inger Ärlemalm som har berättat om familjerna som arbetade och levde i bruket.
Livet i masugnen
Under vinterhalvåret hämtades järnmalmen från Dannemora gruva och fördes till masugnen på slädar. Under sommartid forslades materialet med häst och båt till Harg, där det sedan hämtades till masugnen. -För bönderna i Alunda, som skötte malmtransporterna blev det ett välkommet bidrag till hushållskassan. Koltransporterna till Bennebols masugn sköttes av kolbönderna i trakten, berättar Bertil Åkerlind och beskriver vidare hur arbetet gick till:
-Under de perioder då man smälte tackjärn – Det kallades att blåsa masugnen-arbetade man i skift, en vecka i taget. Masugnsarbetarna övernattade i en stuga alldeles intill masugnen som kallades ”labbe”. Efter en vecka bytte man besättning och de som gick av skiftet badades rena från topp till tå och befriades från allt sot och annat, berättar Bertil Åkerlind.
En speciell fiskemetod
Vallonerna behöll ofta språk och traditioner långt in i tiden. Vid somliga bruk hade man egna skolor med undervisning på franska och man samlades ibland för hemliga gudstjänster. Vallonerna, som ofta var kalvinister, bekände sig till den reformerta tron som det var förbjudet att utöva i Sverige på den tiden.
En speciell fiskemetod kan vara en tradition som vallonerna förde med sig och som levde kvar länge vid Bennebols masugn. Man fiskade med en metod där man använde en stör som kallades ”fork”, för att skjuta ut fiskenäten och för att mana fiskarna så att de hamnade i näten. I fiskenäten fanns en strut som var gjord av näver, där man stack in forken. Bertil minns hur farfar Per Johan Åkerlind ofta gav sig ut på Norrsjön med sin fork för att fiska. -Intressant i sammanhanget är att ”fourche” är det franska ordet för grep/gaffel, avslutar han.
Bertil och May-Lise Åkerlinds farfar Per Johan fiskar med fork i Norrsjön.
Källor: Bertil Åkerlind, May-Lise Åkerlind, Inger Ärlemalm och egen forskning
Collégiale Sainte-Croix de Liège Foto:Emmanuel Brunner
I början av 1600-talet föddes anfadern Jean Drouguet/Drougge i Belgien och som många andra valloner valde han att emigrera till Sverige när duktig arbetskraft efterfrågades här. Flera krig pågick vid den tiden i Europa och genom investeringar av affärsmannen Louis De Geer från Liège i östra Belgien kom järnbruken att bli en blomstrande industri i Sverige, där stångjärns- och kanontillverkning blev själva navet i verksamheten.
De Geer – protestantisk hugenott med blomstrande affärer
Louis De Geer var protestantisk hugenott och född i Belgien. Han flydde till Holland på grund av religionsförföljelser och kom sedermera till Sverige som affärsman. Han anställde gärna landsmän som delade samma religiösa övertygelse och snart flyttade flera vallonfamiljer till Sverige och bruken här.
Här har jag skrivit lite mer om den religiösa övertygelse som många valloner delade på den tiden.
Till bruken i Uppland kom mina förfäder med släktnamnen Dubois och Pousette. Till Finspångs bruk i Östergötland kom anfäderna Qvarfordt och Köhler. Anders Qvarfordt var smältare och fick anställning där han bland annat hade som arbetsuppgift att ”utfodra och logera de Geers valloner” enligt kontraktet.
Louis De Geer 1587-1657
Vallonerna talade en fransk dialekt som hade starka inslag av det tyska språket och svenskarna hade svårt att återge deras släktnamn i skrift. Namnet Dubois (de bois) betyder ”från skogen” och det namnet lyckades prästerna tyda ganska väl, men namnet ”Pousette” förvandlades gärna till ”Poncet” och släktnamnet ”Le Chotton” blev till ”Kotton”. Släktnamnet ”Drouguet” blev till ”Drogge/Drugge/Drygge” i kyrkböckerna.
Jean Drougge – anfader till stor släkt med många grenar
Anfadern Jean Drouguet var en duktig smältare och kolare. Han var gift med Marie Gauchet född i Liege, Belgien och paret fick tillsammans sonen Jean f. 1617. Jean Drouguet kom till Sverige på kontrakt för Louis de Geer och kom att arbeta vid smedjorna här under hela sitt liv. Han fick i sin tur en son, Louis f.1640 vid Forsviks bruk, Undenäs, som blev hammarsmedsmästare. Louis Drougge arbetade bland annat vid Forsviks bruk, Laxå bruk i Örebro län (Lassåna bruk) och Dömle bruk i Forshaga, Värmland. (Obs! Uppgifterna om de första anorna i släkten måste dubbelkollas)
Drougge är en smedssläkt som har många släktgrenar. Via Örebro och Värmland kom släktgrenar till Söderfors i Tierp, Uppland och det finns även många ättlingar i Norrbotten. Släkten har även grenar i Finland, Norge och USA.
Den förste kände anfadern i vallonsläkten Dewall var Johan som kom till Sverige på 1620-talet. Johan städslades som snidverkssmed på myntverket i Säter, Dalarna och kom med tiden att få många ättlingar och den talrika ”Gålsjö-grenen” har idag många levande ättlingar. Namnet de Waal har anor från 1400-talet och betyder kort och gott ”vallonen” på flamländska. Namnet uttalades med ett kort a-ljud varför man tidigt började stava namnet Dewall/Devall i kyrkböckerna. Myntsmeden Johans efternamn skrevs de Waal (Dewaal) med den ursprungliga nederländska/tyska stavningen.
Säters myntverk
Säters myntverk anlades på 1620-talet då kung Gustav II Adolf hade lyckats rekrytera den tyskfödda Govert Silentz som kunde konsten att raffinera råkoppar till smidbart så kallat ”garkoppar”, som användes till beklädnad på kyrkors och slotts tak. Kungshyttan i Säter kom att bli garmakeri och även myntverk 1624 och strax därpå anställdes Johan de Waal. Namnet de Waal har anor från 1400-talet och betyder kort och gott ”vallonen” på flamländska.
Johan de Waal avled år 1666 i Avesta, dit myntverket i Säter då hade flyttat sin verksamhet. Genom kyrkböckerna kan man se att Johans barnbarn och hustru avled något/några år före honom. I december 1660 skänkte han nämligen testamentespengar till kyrkan efter sitt sonbarn, och några år därefter, våren 1665, gav han testamentespengar efter sin hustru.
Smedssläkt med många grenar
Johan de Waal hade flera barn. Den äldsta sonen Olof Dewall f. 1624 blev smed, liksom sin far och bosatte sig i Romfartuna, Västmanland. Även sonen Erik Dewall som föddes 1633 blev smed. Han gifte sig med Karin Matsdotter. Erik är nämnd i mantalslängder för Avesta åren 1663–86 då han var snidverkssmed, ”snewärkssmed”. Erik flyttade sedermera till Färna Bruk i Gunnilbo i Västmanland där han kom att arbeta som spiksmed.
Gålsjöbruk Foto: Y-mannen
Eriks son Johan f. 1662 blev hammarsmed i Karbenning (Högfors bruk) och hans son Erik f. 1692, liksom hans söner, var verksamma vid Gålsjö bruk i Västernorrland. Gålsjögrenen av släkten Dewall kom att bli stor med tiden. Det finns även en gren genom Eriks son Abraham f. 1708, som stannade kvar i Karbenning. Namnen Fahlén, Kallin och Löfgren, liksom det norska släktnamnet de Wahl är alla sprungna ur ”Gålsjö-grenen”.
Vet du mer om släkten de Waal/Dewall? Kontakta mig gärna: forskningwijk (at) gmail.com
Källor: Egen forskning, de Valska släktföreningen, Svenska numismatiska föreningen (Säters myntverk 1624- 1642) och Conny Ulf Ingelsson
Pierre Couchois föddes år 1550 i Vallonien. Han kom att bli anfader till släkten Couchois Grandpré vars ättlingar idag bildar ett stort, yvigt släktträd med många spretande grenar. Trädet grenar bland annat ut sig i släkterna Anckarswärd, Adlersparre, Gripenstedt, von Essen och Gevert på vissa håll.
Pierre föddes ca 1550, blev kolare och gifte sig med Jeanne Thiery. Paret fick tillsammans många barn. Jag trodde att paret endast fick barnen Jean, Ron och Nicolaes, men jag hade fel och uppdaterar därför detta blogginlägg (2023-07-31).
Många barn
Pierre Grandpierre Cochois avled 1634 i Finspång. Den duktige forskaren Kjell Lindblom presenterar familjen i boken Nordisk Vallongenealogi, del I och II. Arvskiftet efter Pierre år 1634 visar en behållning i boet på 1877 livre och 12 sous. Hans hustru ärver hälften av summan och den andra hälften delas mellan de efterlevande barnen (eller barnbarnen) som är 8 till antalet. En av parets söner, Francois, är försvunnen och hustrun får därmed ärva hans andel. De övriga sju befinner sig i Sverige och får sin andel av arvet.
Släkt med rötter i Normandie
Namnet skrivs omväxlande Couchois – Caussoy – Coussoy – Cochois och Cosswa i de gamla handlingarna så det är lätt att bli lite yr i huvudet när man forskar. Det finns uppgifter om att släkten kan ha sina rötter i Caux, Normandie men det är svårt att hitta källor som kan verifiera detta.
Corne de Turenne du château-fort et pont sur la Semois. Foto: Jean-Pol Grandmat
Kolarfamilj med adliga grenar
Sonen Jean f.1575 tecknade först kontrakt som kolare i Amsterdam, Nederländerna men kom sedan till Sverige och Finspångs bruk i Östergötland. Sonen Nicolaes f.1580 blev kolare i Finspång, Östergötland och gifte sig med Florens le Moine och fick flera barn. Parets sonsons sonsons son, lantmarskalk Michael Cosswa f.1742 adlades med namnet Anckarswärd år 1772.
Michael Cosswa Anckarswärd f.1742 Bild: Mikko Laakso
Källor: Nordisk Vallongenealogi, del I och II, av Kjell Lindblom, Bertil IW Kjelldorff, Smedsskivan, Riddarhuset, Järnrötter/Bitte Wikinskiöld och egen forskning
Bild: Massakern på hugenotter under Bartolomeinatten 1572. Målning av François Dubois (1529 – 1584)
Det var några tusen valloner som kom till Sverige mellan åren 1626 – 1655. För många var det hoppet om en bättre ekonomi som lockade dem hit, men många flyttade också av religiösa skäl. De fransktalande vallonerna var ofta reformerta kalvinister – så kallade hugenotter – som valde att fly hemlandet efter tider av förföljelse från stat och katolska kyrkan. Det som är mest utmärkande för kalvinismen är den dubbla predestinationsläran – tron att Gud redan på förhand har utvalt somliga människor för evigt liv, medan andra är dömda till evig förtappelse. De reformerta vallonerna hade även en annan uppfattning om nattvarden.
Jean Calvin
Man beräknar att ett hundratal av de franska hugenotterna kom till Sverige under 1600-talets början. Inte heller här fanns religionsfrihet på den tiden, men man tilläts i alla fall att utöva sin religion privat, om man lovade att inte sprida läran utanför hemmets väggar. Detta skärptes 1647 då det bestämdes att alla som bodde i Sverige skulle döpa sina barn i Svenska kyrkan. De människor som hade annan trosbekännare hade inte rätt att verka inom några högre ämbeten i samhället, fick inte heller vara dopvittnen och kunde inte begravas med några högtidligare ceremonier. Varken reformerta eller katolska konventiklar skulle tillåtas i Sverige.
Ytterligare skärpningar i lagen infördes senare. Varje utländsk person som avsåg att stanna någon längre tid i Sverige, var från år 1667 tvungen att redogöra
för kyrkoherden vilken konfession han bekände sig till. Detta skulle anmälas efter åtta dagar i landet. Därefter rapporterade kyrkoherden till landshövding och biskop. Den utlänning som underlät att göra detta, miste alla de rättigheter som han hade fått. Lagen skärptes med tiden än mer. Nu gällde att den som avföll från landets religion skulle mista sitt ämbete, landsförvisas och aldrig njuta arv, rätt eller rättighet i Sverige. Ingen fick öppet ha en främmande religionsutövning.
Mina anfäder- och anmödrar med namnen Pousette, Vincent -Rafflier, Poulain och Barre var några av de fransktalande valloner som bekände sig till den reformerta kalvinismen och somliga kom att behålla sin tro länge. Trots de skärpta bestämmelserna deltog familjerna i reformerta sammankomster in på 1700-talet. Somliga vallonsläkter tycks ha varit mer motsträviga mot att assimileras och man behöll sin religion, sitt språk och kultur långt in i tiden. Vid Lövsta bruk och Österbybruk i Uppland hade man bland annat egen skolundervisning på franska. Det var främst bland hantverkarna – kolare, smeder- och hyttpersonal, skogshuggare och körare som ”försvenskningen” och även acceptansen gentemot lutherdomen, dröjde längre.
Anfadern Henri Vincent-Rafflier kom till Sverige 1626 från Fanzel i Belgien: ”Sonen till Jean Vincent från Fanzel har rest med Mathieu de Geer till Sverige”. Hans far, Jean Vincent-Rafflier, hade några år tidigare försvunnit tillsammans med kapten Trouillets trupper. Henri var gift med en ännu okänd hustru och kom att arbeta som kolare i Österbybruk och Gimo bruk fram till sin död 1679. Jag härstammar från hans dotter Margareta Vincent f.1634 som var gift med kolaren Mårten Dubois f. 1629.
Anfadern Michel Poulaine f. 1610 flyttade också till Sverige tillsammans med sin hustru, Jeanne Barre. I Forsmark antecknar man år 1679 att familjen Poulaine håller reformerta konventiklar, som då var en förbjuden verksamhet. De fransktalande kalvinisterna höll sig gärna till familjer med samma trosuppfattning och man gifte sig med dessa släkter. Michel Poulaine var hammarsmed och skrivare i Uppland. Han fick tillsammans med hustrun Jeanne Barre bland andra dottern Cathleen Poulaine f.1627 (min ana) som gifte sig med Gottfrid Pousette f. 1626. Även släkten Pousette höll sig till den reformerta tron till en början. Familjerna Vincent, Pousette, Le Chotton (Cotton), Dandenel, Francois och Magnette har sitt ursprung i Spanska Nederländerna.
År 1655 bodde det 43 personer i Gimo Bruk, Skäfthammar. Av dessa var 17 personer valloner. Familjerna Anthoine, Dandenel, Hubinet, Magnette och Pousette tillhörde smides- och hyttpersonalen. Le Chotton och Vincent var kolare och skogshuggare. Till ”övrig personal” hörde skrivaren François och mjölnare Magnette.
Vallonsmide. Hasse Gille, vallonsmed i 14:e generationen.
Vid Österbybruk i Uppland fanns samma år 190 mantalsskrivna personer. Av dessa var 66 personer valloner, eller ”fransoser”, som de också kallades. Bland smides- och hyttpersonalen fanns familjerna Bastin, Baudou, Bayard, le Blanc, le Brun, Chevet, Goffin, Nonnet, Pira, Poulain och Pousette. Till kolar och skogshuggarpersonal samt körare hörde familjerna Anjou, Anthoine, Baudou, Carlier, du Clou, Dubois, Hubinet, de Marte, Martin, Michot, Mineur och Philip. Hantverkspersonalen bestod av familjerna Bailli (hovslagare), Hubinet (hjulmakardräng) och Tissier (hjulmakare). Övrig personal bestod av två mjölnare – Boudry och Pousette.
På bruket fanns en reformert verksamhet långt in i tiden. Skolläraren Jacques Potheuck anställdes vid bruket år 1636 och i hans arbetsuppgifter ingick barnundervisning, läsning på söndagarna, dels på förmiddagen, dels på eftermiddagen, ur Bibeln och ur någon reformert författares postilla. Läsningen skulle omges av bön och av psalmsång. Dessutom skulle han trösta de sjuka. Flera präster rapporterade från mitten av 1600-talet att den reformerta verksamheten tilltog alltmer i Österbybruk, istället för att minska. Man krävde att alla invånare skulle gå till sockenkyrkan om söndagen, men det verkar inte ha skett. Först 1735 invigdes en svensk kyrka på bruket.
Bruken var små miniatyrsamhällen där människor ofta levde sina liv, i generation efter generation. Vid Österbybruk, liksom flera andra uppländska bruk hade man egen skolundervisning på franska och man tror att detta, tillsammans med att man nästan uteslutande gifte sig med landsmän, fördröjde assimileringen in i det svenska samhället.
Vallonerna invandrade till Sverige Under slutet av 1500- och första delen av 1600-talet kom många vallonsmeder till Sverige för att arbeta. Det var deras speciella teknik att framställa smidesjärn som gjorde dem så efterfrågade. Vallonerna kom till vårt land från sydöstra Belgien och norra Frankrike, på initiativ av arrendatorn Welam de Besche och hertig Karl. De svenska bruken var vid den tiden i stort behov av skicklig arbetskraft och kunde erbjuda bra löner. Den tidiga valloninvandringen skedde främst till bruken i Östergötland och Värmland men under 1600-talets första del inflyttade många vallonfamiljer till de uppländska bruken, som arrenderades av köpmannen Louis De Geer.
Louis De Geer var protestantisk hugenott, född i Belgien. Han flydde till Holland på grund av religionsförföljelser och kom sedermera till Sverige som affärsman. De Geer anställde gärna vänner och landsmän som delade den religiösa övertygelsen, bland andra familjen Gävert som kom till Sverige i början av 1600-talet.
Av religiösa skäl För många smedsfamiljer var det arbete och bättre ekonomi som lockade dem hit, men många valde att emigrera av religiösa skäl. De fransktalande vallonerna var ofta reformerta kalvinister – så kallade hugenotter – som valde att fly hemlandet efter tider av förföljelse från stat och katolska kyrkan. Det som är mest utmärkande för kalvinismen är den dubbla predestinationsläran – tron att Gud redan på förhand har utvalt somliga människor för evigt liv, medan andra är dömda till evig förtappelse. De reformerta vallonerna hade även en annan uppfattning om nattvarden.
Man beräknar att ett hundratal av de franska hugenotterna kom till Sverige under 1600-talets början. Inte heller här fanns religionsfrihet på den tiden, men man tilläts i alla fall att utöva sin religion privat, om man lovade att inte sprida läran utanför hemmets väggar. Detta skärptes 1647 då det bestämdes att alla som bodde i Sverige skulle döpa sina barn i Svenska kyrkan. De människor som hade annan trosbekännare hade inte rätt att verka inom några högre ämbeten i samhället, fick inte heller vara dopvittnen och kunde inte begravas med några högtidligare ceremonier. Varken reformerta eller katolska konventiklar skulle tillåtas i Sverige.
Ytterligare skärpningar i lagen infördes senare. Varje utländsk person som avsåg att stanna någon längre tid i Sverige, var från år 1667 tvungen att redogöra för kyrkoherden vilken konfession han bekände sig till. Detta skulle anmälas efter åtta dagar i landet. Därefter rapporterade kyrkoherden till landshövding och biskop. Den utlänning som underlät att göra detta, miste alla de rättigheter som han hade fått. Lagen skärptes med tiden än mer. Nu gällde att den som avföll från landets religion skulle mista sitt ämbete, landsförvisas och aldrig njuta arv, rätt eller rättighet i Sverige. Ingen fick öppet ha en främmande religionsutövning.
Många kom med Louis De Geer Redan tidigt 1600-tal anlades hyttor i Gimo i Skäfthammar. Bruket drevs av köpmannen Louis De Geer, som snart anlade ett större järnbruk på platsen. Louis var protestantisk hugenott och född i Belgien. Han flydde till Holland på grund av religionsförföljelser och kom sedermera till Sverige som affärsman. De Geer anställde gärna landsmän som delade samma religiösa övertygelse och snart flyttade flera vallonfamiljer till Sverige och bruket
Till Finspångs bruk i Östergötland kom mina anfäder med släktnamnen Qvarfordt och Köhler under 1600-talet. Flera krig pågick vid den tiden i Europa och genom investeringar av affärsmannen Louis De Geer, som hade sina rötter i Liège, i östra Belgien, kom Finspång snart att bli en blomstrande industri där stångjärns- och kanontillverkning blev själva navet i verksamheten. De Geer erbjöd snart landsmannen Willem De Besche att arrendera bruket och man anställde främst smeder från hemtrakterna. Genom Louis De Geers fina affärssinne kom Norrköping att blomstra när han grundade pappersbruk, textilfabrik, skeppsvarv och vapenfaktori i staden.
Några av de vallonsläkter som etablerade sig i Sverige under 1600-talet är Gävert, Qvarfordt, Dubois, Drougge och Pousette. Jag är ättling till smederna Pousette, Qvarfordt, Drougge och Dubois och man beräknar att vi i dag är cirka 100 000 ättlingar till de valloner som en gång flyttade in till Sverige med Louis De Geer och Willem De Besche.
Vallonsläkten Gävert Vallonsläkten Gävert kom till Sverige i början av 1600-talet med den stora invandringen av smeder från nuvarande Belgien. Vallonerna talade en fransk dialekt som hade starka inslag av det tyska språket och svenskarna hade svårt att återge namnen i skrift. Släktnamnet Pousette förvandlades gärna till ”Poncet” och Gevaerts blev ”Kiefwert/Gävert/Gefvert”. Forskaren Göran Hedenberg belyser hur stavningen Kiefwert, som var vanlig i de äldsta svenska källorna kan ha varit ett försök att återge det holländska sche-ljudet som ligger ganska långt bak i halsen.
Enligt ättlingen Walter S. Gefvert som forskade om släkten under 1930 – 1940-talen, kom släkten Gävert från Liége och värvades av familjevännen Louis De Geer. Han menar att släkten ursprungligen kom från provinsen Brabant, vallonernas hemtrakt och att ”aerts”-delen i släktnamnet knyter släkten till trakten kring Antwerpen. Släkten Gevaerts har gamla rötter och har bland annat tjänstgjort för Godefroid III på 1100-talet.
Walter Gefverthar gått på djupet i sökandet efter släkten Gäverts ursprung och belyser i sin forskning att släktens förste kände anfader var Wallem Gevarts, gift med Matilda av Ouwen. Wallem var krigare och avled i en drabbning år 1377. Sonen Jean Gevarts gifte sig enligt dokumenten år 1405 och avled 1429. Släkten Gevarts hade höga ämbeten hos hertigarna i flera generationer. Det var först i sjätte generationen som namnet ändrades, från det vallonska Gevarts, till det flamländska Gevaerts. I denna generation finns två grenar som båda använder flamländsk stavning och har anknytning till Antwerpen, menar Walter S. Gefwert och förklarar: ”Antwerpen låg i Brabant nära gränsen till Flandern, och hörde efter 1356 till grevskapet Flandern. Efter 1470 kom habsburgarna i besittning av Burgund. Under Karl (1510 – 1558) hade Brabants adel liten makt. Karl var 1517 hertig av Burgund och blev senare kung av Spanien. 1520 blev han som Karl V kejsare i det heliga romerska riket. Mycket lite är känt om den femte generationen, då uppdelningen i två grenar ägde rum. Att grenarna är besläktade visas av att de stavar sitt namn på samma sätt och att de använder samma vapensköld (rött grund med 6 fält i guld eller silver). Det är tydligt att femte generationens Gevaerts var bröder”.
Den första kända medlemmen av släkten i Sverige är Andreas Gäfvert, som var verksam vid Västlands bruk i Uppland. Släkten Gävert kom därifrån till Västmanland och under andra hälften av 1600-talet går det att urskilja tre släktgrenar – en gren som utgår från Jacob Andersson Gävert i Dalarna (Västanfors/Söderbärke/Malingsbo), en gren som utgår från Adam Gävert (Nora/Näsby/Skagershult/Amnehärad). Adams ättlingar levde främst i Värmland. Det finns även en tredje släktgren som utgår från Henrik Gäfvert som var verksam i Ramnäs, Västmanland.
Källor: Walter S. Gefvert, Örjan Hedenberg, Svenska Smedsläkter nr 6 och nr8 (Föreningen för Smedsläktsforskning) och egen forskning
Bild: Interiör av vallonsmedja vid Gimo bruk. Fritz von Dardel, 1838 – Nordiska Museet
Redan tidigt 1600-tal anlades hyttor i Gimo i Skäfthammar. Bruket drevs av köpmannen Louis De Geer, som snart anlade ett större järnbruk på platsen. Louis var protestantisk hugenott och född i Belgien. Han flydde till Holland på grund av religionsförföljelser och kom sedermera till Sverige som affärsman.
De Geer anställde gärna landsmän som delade samma religiösa övertygelse och snart flyttade flera vallonfamiljer till Sverige och bruket i Skäfthammar, bland andra medlemmar av släkten Le Chotton (Cotton/Cottoun) som arbetade som skogshuggare, kolare och körare vid Gimo bruk. Le Chotton kom från Spanska Nederländerna, liksom familjerna Dandenel, Francois, Magnette, Vincent och Pousette.
Vallonerna talade en fransk dialekt som hade starka inslag av det tyska språket och svenskarna hade svårt att återge deras släktnamn och även deras förnamn i skrift. Namnet ”Pousette” förvandlades gärna till ”Poncet” och ”Le Chotton” blev till ”Kotton” i kyrkböckerna. De franska förnamnen ”Jean” och ”Jeanne” präntades gärna som ”Johan” och ”Johanna”. Förnamnet ”Jaqueline” blev gärna ”Jenne” när de svenska prästerna präntade ned namnen i sina böcker.
Anna Le Chotton/Cottoun levde i Gimo bruk och var först gift med Gottfrid Pousette. Paret gifte sig i bruket 1692. Efter hans död gifte hon sig med en dragon och kallas då ”dragonihustrun Anna Johansdotter Kotton”. Hennes far bör därför haft namnet Jean Le Chotton.
Vet du mer om Anna och släkten Le Chotton/Cottoun?
Hör gärna av dig till mig: forskningbw(at)telia.com
Dubois, Vincent-Rafflier, Pousette, Barre, Banart, (Le Chotton?) Mantrain, Besnier och Poulain är några av de franskklingande namn mina anfäder och anmödrar bar en gång i tiden.
Under 1500-talet kom Liège i Belgien att bli den europeiska järnhanteringens nav. Det var naturtillgångarna i området samt järngruvor, skogstillgångar och vattenkraft från Ardennerna som gjorde den blomstrande utvecklingen möjlig. I området uppstod snart nya innovationer och produktionsmetoder, exempelvis ”resmilan” som förbättrade kolets kvalitet avsevärt. Vallonsmidet gav ett smidbart och segt järn av extra hög kvalitet som gjorde att materialet kunde användas i helt annan omfattning. När Sverige behövde skicklig arbetskraft kom många valloner hit. Tanken var att man skulle arbeta här i några år och sedan återvända till hemlandet, men många familjer valde att stanna kvar. Idag är vi fler än 100 000 vallonättlingar i Sverige.
Morfar och hans bröder
Många stannade
Det var vallonernas speciella teknik att framställa smidesjärn som gjorde dem så efterfrågade. Några tusen valloner kom till vårt land från sydöstra Belgien och norra Frankrike, på initiativ av arrendatorn Welam de Besche och hertig Karl i början av 1600-talet. De svenska bruken var vid den tiden i stort behov av skicklig arbetskraft och kunde erbjuda bra löner.
Den tidiga valloninvandringen skedde främst till bruken i Östergötland och Värmland men under 1600-talets första del inflyttade många vallonfamiljer till de uppländska bruken, som arrenderades av köpmannen Louis de Geer. Man beräknar att ett par tusen valloner invandrade till Sverige mellan åren 1626 – 1655. Av dessa bosatte sig en tredjedel vid de uppländska bruken. För många familjer var det hoppet om en bättre ekonomi som lockade dem hit. Tanken var att man skulle arbeta här en tid för att sedan återvända till hemlandet, men många familjer kom att stanna kvar. Endast cirka 20 procent av vallonerna återvände.
Hallberg var den siste masmästaren vid Ankarsrums bruk (med vit mössa på fotot).
Behöll sina sedvänjor
Vid bruken levde vallonfamiljerna sina liv och behöll sina kulturella sedvänjor och ibland även sitt språk långt in i tiden. Bruken var som små samhällen i miniatyr och när man forskar i de gamla arkiven kan man se att några vallonfamiljer ofta hade en mer framträdande position än andra. För arbetsgivaren var det viktigt att upprätthålla en monopolställning inom produktionen och för vallonfamiljerna var det viktigt att uppnå en sådan ställning vad gäller arbetstillfällen. Arbetslagen utgjorde för de anställda och familjerna den sociala tryggheten. Mästaren hade den högsta sociala positionen på bruket och hans söner bereddes ofta plats i faderns arbetslag där de fick börja sin bana som dräng eller kolpojke, goujar.
Ett slags socialt mönster formades på bruken där vissa familjer hade framskjutna poster inom arbetslagen och svarade för ett utbyte av giftemålspartner. På så sätt såg man till att arbetstillfällena på bruket hölls inom familjen. Som utomstående var det oerhört svårt att komma in i dessa slutna sociala sammanhang men det kunde i vissa fall ske genom ingifte eller om en släkt saknade en manlig medlem i lämplig ålder i sitt arbetslag. Det här mönstret levde kvar på vallonbruken länge, ända in på 1900-talet på vissa orter.
Morfar Ivar
Familjen Sporrong
Den 29 april år 1625 tecknade smältaren Bertrand Sporrong kontrakt i Liége för fyra års arbete som smältare vid Finspångs Bruk i Östergötland. Hans hustru Jacqueline Martelleur kom inflyttande långt senare, år 1638 och familjen bodde en tid vid Österby bruk och sedan i Forsmark. Namnet Sporrong (le sporon) betyder ”sporre” och det sägs att man hade en sporre som sitt bomärke.
Sonen Francois Sporrong f.1605 fick ett tvåårigt kontrakt som malmslagare i Löfsta bruk i Uppland år 1627. Francois blev sedermera masmästare och valde att stanna kvar i Sverige tillsammans med sin familj. Sonen Pierre Sporrong f. 1677 blev masmästare, liksom sin far. Han arbetade en tid vid Vällnora bruk i Knutby, Uppland och bosatte sig sedan i Bennebols masugn i Bladåker, Uppland. Flera av Pierres söner blev masmästare och familjen kom att arbeta flera hundra år i Bennebols bruk.
Jag har skrivit mer om släkten i Bennebols masugn i ett tidigare inlägg som du hittar här
Källor: Fataburen 1981, Nordiska museets och Skansens årsbok, egen forskning
Under slutet av 1500- och början av 1600-talet kom några tusen vallonsmeder till Sverige för att arbeta. Det var deras speciella teknik att framställa smidesjärn som gjorde dem så efterfrågade. Vallonerna kom till vårt land från sydöstra Belgien och norra Frankrike, på initiativ av arrendatorn Welam de Besche och hertig Karl. De svenska bruken var vid den tiden i stort behov av skicklig arbetskraft och kunde erbjuda bra löner. Den tidiga valloninvandringen skedde främst till bruken i Östergötland och Värmland men under 1600-talets första del inflyttade många vallonfamiljer till de Uppländska bruken, som arrenderades av köpmannen Louis de Geer.
Bennebols bruk
I Bennebols bruk, som ligger i de djupa uppländska skogarna strax utanför Knutby, Uppland, tillverkades tackjärn mellan åren 1683 och 1884. När verksamheten blomstrade som mest tillverkade man årligen cirka 400 ton tackjärn i bruket.
Bennebols masugn i Uppland. Foto: Riggwelter
Längs bruksgatan fanns arbetarbostäder, ladugårdar, skolhus, smedja och stall. De flesta familjer kom att arbeta i Bennebols bruk i generation efter generation. I arbetarlängorna bodde bokhållare, bruksarbetare, kolare, skogshuggare och masmästare med sina familjer. Det tycks ha funnits en rangordning bland de anställda. Masmästaren, som hade allra högst status, bodde i hus nr.1 tillsammans med sin familj och i intilliggande hus bodde smeder, uppsättare och bruksarbetare. Längst bort, i husen nummer 7- 10 levde dagsverkare, bokare, gratialister och de som inte hade möjlighet att försörja sig själva.
Min morfars förfäder levde och arbetade i Bennebols bruk under de två hundra år som masugnen var i bruk. De arbetade som masmästare, masugnsarbetare, smeder, uppsättare och malmdragare. Barn, kvinnor och de äldre arbetade som ”bokare” vilket innebar att de sönderhackade den hårda malmen. Varje person arbetade i bruket i närmare 60 år av sina liv.
Inte bara valloner
Morfar Ivars förfäder levde och arbetade i Bennebols masugn i flera hundra år.
Det var långt ifrån alla som arbetade i masugnen som var valloner. Många anställda var svenska, som morfars farmors morfars far Per Persson f. 1717 som arbetade som masmästare i Bennebols bruk och är anfader till släkten Bladlund. I de tidigaste husförhörslängderna för Bladåker och Bennebols masugn finns endast några få familjer där, bland andra masmästaren Pierre Sporrong med familj, Per Ingelsson med hustru och en dotter samt Per Persson f. 1717 och hans hustru Margareta Gottfridsdotter Dubois f. 1721 i Almunge. Familjerna Sporrong och Dubois var fransktalande valloner men övriga namn tycks vara svenska. Ingelsson är ett namn man gärna förknippar med bergsmanssläkter i Dalarna, men jag har tyvärr inte lyckats hitta information om Per Ingelssons anor. Även anfadern Per Perssons släktrötter är ett ännu olöst mysterium.
I de tidigaste husförhörslängderna över Bladåker finns bland andra Per Ingelsson f. 1690 med hustru och dottern Margita i Bennebols masugn
Släkten Bladlund
Masmästaren Per Persson föddes år 1717 på okänd ort och det enda vi kan vara säkra på är att hans far hette Per, Petter, Petrus eller Pierre i förnamn. Per hade två syskon, Anders Persson Sandberg f.1719 som var trädgårdsmästare i Bladåker, samt systern Margareta Persdotter f. 1720. Jag har tyvärr inte lyckats hitta mer information om syskonen.
Per Persson och hans hustru Margareta Gottfridsdotter Dubois fick tillsammans barnen Per f. 1744, som också blev masmästare, Margareta f. 1745, Anders f. 1749, Johan f. 1755, Maria f. 1758 och Gottfrid f. 1760, som också blev masmästare som sin far. Alla barnen föddes i Bennebols masugn och tog namnet Bladlund efter hemorten Bladåker. Ättlingarna levde och arbetade i Bennebols bruk långt in i tiden.
Pers Perssons son Johan Bladlund född 1755 i Bennebols masugn gifte sig med Brita Lydman från Tuna, Uppland. Mina släktrötter vid de uppländska bruken hittar du här.
Flera av masmästaren Per Perssons ättlingar hade ”målade dalkarlsskåp med nyckel” enligt deras bouppteckningar. Jag har genom åren funderat om Per Persson hade sina rötter i Dalarna, men har tyvärr inte lyckats hitta några bevis för det. Allmogemöbler från Dalarna och speciellt ”dalkarlsskåp” var väldigt populära förr i tiden och såldes av kringresande försäljare, även i Uppland.
Vet du mer om masmästaren Per Perssons släktrötter?
Kontakta mig gärna forskningwijk@gmail.com
Tidningen Släkthistoria är en fantastisk och läsvärd tidning för alla som släktforskar och som är intresserade av historia. Min mamma GunBritt Bure har släktforskat i många år och i nummer 7 som kommer i juni, medverkar hon i tidningen med sin släkthistoria.
Helena Wijk - Släktforskning & historia 