Skogsfinnarna i Ångermanland del 1

Foto: Helena Bure Wijk

 

Nybyggare med ”bruna råttans och kackerlackans okuvliga reslust”

Prästen och släkttecknaren Bertil Hasselberg (f. 1897) beskriver sydvästra Ångermanland och norra Medelpad som öde, ända fram till mitten av 1500-talet. Inom detta område återfinns socknarna Graninge, Viksjö, delar av Sollefteå, Ytterlännäs och Gudmundrå. ”Hit kommo åtskilliga finnar och byggde hem i ödemarken under den stora finska invasionen till Sverige, som pågick i slutet av 1500-talet och hela 1600-talet”.
”De äldsta finnsocknarna innanför Ångermanälvens nedre ådal eller intill dess långsträckta mynningsfjärd är Viksjö (Stigsjö socken), Graninge (Långsele socken) och Gudmundrå, följda av Sollefteå, Torsåker, Ytterlännäs, Dal och Högsjö socknar, samtliga på västra sidan av älven. På dess östra sida påträffa vi finska spår inom Bjärtrå och Styrnäs.” förklarar historikern Richard Gothe som ägnade en stor del av sitt liv till att forska om och att kartlägga de östfinska familjerna.

I slutet av 1500-talet tillhörde Finland vårt land, så egentligen tillhörde ”skogsfinnarna” vårt eget folk. Krig och missväxt drabbade allmogen i Finland under 1500-talet, varför många kvinnor och män valde att emigrera. Den svenska staten ville vid den tiden gärna kolonisera obebodda delar av Sverige, för att få nya skattebetalande hemman. Till Ångermanland kom så 74 finska nybyggare. De erhöll ofta 6 år av skattefrihet. Villkoren i de nya hembygderna blev dock hårda för många nybyggare. I Ångermanland var det stränga vintrar med mycket snö och även somrarna kunde vara kalla, ”ej sällan besvärade av frost så att säden ofta halvmogen måste bärgas” skriver Gothe. ”Försöker man få klart för sig, från vilka trakter alla dessa tusentals kolonister kommit, påträffar man exempel från nästan alla väderstreck. Där finns folk från Kemi i norr bort till Karelen, alldeles intill ryssgränsen, från Österbotten ned till Raumo och Åbo, men först och främst folk från Tavastland – och framför allt – savolaksare, dessa genuina nybyggare med bruna råttans och kackerlackans okuvliga reslust”. (Gothe)

Bråkiga anfäder

År 1592 fanns tre finska nybyggar-familjer från Savolax bosatta i Västergraninge, i Ytterlännäs, Ångermanland. De tre var mina anfäder, Sigfrid Persson ”finne”, Hindric ”finne”, samt Måns Michelsson ”finne”. Några varmare känslor verkar man inte haft för varandra. Sigfrid och Måns var svågrar och de bråkade ständigt med varandra. Måns kände sig flera gånger tvungen att anskaffa skyddsbrev (1610 och 1620) mot svågern Sigfrid. Skyddsbrev var ett dåtida skydd eller privilegium, utfärdad av överheten.

Vid Sollefteå ting 1607 dömdes Måns för att ha skadat svågern. Domen blev 20 marks böter för ett ”fullsår” mot Sigfrid samt 3 mark för ”en blånad”. Sigfrid dömdes för två blånader mot Måns, till böter om 6 mark. Familjefriden fortsatte att lysa med sin frånvaro. Två år senare tvingades nämligen Måns att böta 6 mark för att han slagit Sigfrid och orsakat honom två blånader. Sigfrid dömdes samtidigt till 3 marks böter för att han inte inkommit med sitt kyrkotionde i tid. Några år senare, år 1612 hade våldet trappats upp ytterligare och Sigfrid dömdes till 20 marks böter, då han ”slagit Måns finne, ett knivslag och en blånad”.

Olof Månsson, son till Måns ”finne”, hamnade i bråk med bönderna i Jämtland och anklagades för att ha svedjat över ”landamäret”, samt för att vara vanvördig och ha dåligt uppförande: ”Talar med swärord och pockande”. Även hans bror, Lars, anklagades för dåligt uppförande år 1635 och dömdes ”för försmädliga ord mot lagläsare och tolvmän. Bötar 76 mark och får sitta en vecka i kistan och spisa vatten och bröd”.

En annan anfader, Per Pålsson ”finne” bodde vid sjöns östra del, i Östergraninge. Inte heller här lyckades man hålla sams särskilt väl. Per låg nämligen i fejd med finske bonden Jon Olovsson i Västergraninge och måste begära beskydd för att få stanna kvar. Han erhöll skyddsbrev av hertig Karl i februari 1600. Anfadern Matts Persson ”finne” i Forsed dömdes till böter för slagsmål 1621.

De finska nybyggare som bosatte sig i Ångermanland förlorade snabbt sina släktnamn och kallas endast ”finne” i dokumenten. Spåren efter skogsfinnarna är få och man får en känsla av att det här är något som man helst har velat glömma bort. En sockenbo i Viksjö skriver i ett brev till Richard Gothe och förklarar: ”Sedan århundraden finns en inrotad föreställning att betrakta den finska invandringen och det finska blodsförvantskapet såsom en episod, alltför ringa och intetsägande att bevara i minnet”.

Foto: Helena Bure Wijk

Skogsfinnarna i Ångermanland del 2 hittar du här