Värmland – Helena Wijk – Släktforskning & historia

När jag började följa min farfars fars släkt bakåt i tiden ledde spåren till familjen Suhoinen i de djupa värmländska skogarna. Det är en släktgren som är ny för mig och jag håller nu på att lära känna människorna, deras liv och de platser där de levde. Ju mer jag läser, desto tydligare blir det att deras historia inte handlar om en enda by, utan om en lång vandring genom de stora skogarna – från Savolax till Värmland och vidare mot Bergslagen.

Solberg i Ekshärad, Värmland
Under slutet av 1500-talet och början av 1600-talet lämnade många familjer Savolax i östra Finland för att söka ett nytt liv i de svenska skogarna. Här fanns vidsträckta granskogar som lämpade sig väl för det svedjebruk som skogsfinnarna behärskade så väl. Samtidigt uppmuntrade den svenska kronan de finska nybyggarna att slå sig ned i de glest befolkade skogsbygderna genom att erbjuda dem några års skattefrihet. Solberg i Ekshärad var ett av de tidigaste skogsfinska nybyggena i Värmland. Hit kom också mina anfäder med släktnamnet Suhoinen.
Här föddes Olof Simonsson Suhoinen år 1622. Han gifte sig med Marit Matsdotter och bildade familj i Solberg, men för Olof och Marit, liksom för många andra, blev detta inte deras slutliga hem.

När nästa generation växte upp fortsatte vandringen österut, där nya möjligheter väntade i Bergslagens vidsträckta skogar. Familjen flyttade så småningom till Skilån i Skinnskattebergs socken, där ett nytt kapitel i berättelsen tog sin början.

Korpimäki, Orsa finnmark i Dalarna. Foto: Enfore

Vidare till Skinnskatteberg
Min farfars mm fm ff far, Pål Olofsson Suhoinen f. 1655 i Solberg, Ekshärad var ett av de barn som kom till Skinnskatteberg med sina föräldrar. Området kring Skinnskatteberg och Riddarhyttan i Västmanlands län koloniserades under sent 1500-tal och tidigt 1600-tal av skogsfinnar från Savolax. Skilån i Skinnskatteberg var en av de platser där finska familjer slog sig ner för att arbeta med bergsbruk och kolning. Så gjorde även familjen Suhoinen.

Pål gifte sig med Kerstin Tomasdotter f. 1655 i Långvattnet, Söderbärke i Dalarna och paret fick tio barn tillsammans. Påls föräldrar ansågs inte vara särskilt ”kristliga”, men Pål och hans hustru verkar ha varit lite mer populära hos prästen. När Pål avled av rödsot i juli 1742 skrev prästen: ”…Den som kristligt levt, Pål Olofsson ifrån Schila (Skila) är född i Värmland vid Ekshärads socken, Solberga by år 1655. Fadren var Olof Simsson och Modern Marit Mattsdotter, dessa kunde enfaldeligen förstå sin kristendom. Kom ifrån Värmland med sina föräldrar till denna församling. Gift på sitt 19 år med sin salig hustru Kerstin Tomasdotter med vilken han levt 42 år, avlat 4 söner 6 döttrar. 2 söner och 4 döttrar leva. Varit sjuklig i 16 år, sjuknade i bröstvärk. Den 19 juni besöktes Herrans Nattvard…”

Kerstin Tomasdotter från Långvattnet i Söderbärke
Anmodern Kerstin Tomasdotter föddes år 1665 i Långvattnet, i Söderbärke, Dalarna. Hennes föräldrar, Tomas Tomasson (Hakkarainen?) och Brita Jakobsdotter var båda födda i Skinnskatteberg men som många andra familjer rörde man sig mellan nybyggen, bruk och skogsmarker beroende på arbete och tillgång till jord. Familjen bodde bland annat i Haraldstorp i Malingsbo och i Sandtjärn i Ramsberg innan man bosatte sig i västra Långvattnet i Söderbärke. Senare kom man till Skräppbo i Skinnskatteberg. Brita Jakobsdotter föddes år 1644 och Tomas Tomasson år 1640. Britas pappa, Jakob, kom förmodligen från någon av släkterna Kurroinen/Korhonen/Kuronen då han i dokumenten kallas ”Kurr-Jakob” och ”Jakob Kurri”.

Kerstin Tomasdotter fick 10 barn med maken Pål Olofsson och sex av barnen levde till vuxen ålder. Hon gick bort år 1726 i Skinnskatteberg och i dödboken har prästen präntat: ”Kerstin Tomasdotter ifrån Skräppbo, född år 1665 i september i Söderbärke och Långvattnet. Fadern var Tomas Tomasson, modern Brita Jakobsdotter. Blifvit döpt och väl upplärd till sin kristendom, som hon ock gjort gott uti. Kom till sin fader i församlingen hit år 1667. Här kom i äktenskap med efterlämnade man Pål Olsson uti Skräppbo, med vilken hon levt uti 38 år och sammanavlat 10 barn, 4 söner 6 döttrar, varav 2 söner och 4 döttrar leva. Sjuknat av stark feber, död den 28 februari. Begravd den 13 mars, 60 år gammal.”

Kerstin Tomasdotters dödsruna 1726. Foto från Arkiv digital

Kerstin och Påls dotter, Kersti f. 1692, gifte sig med Olof Andersson från Linshyttan i Skinnskatteberg. Han hade djupa släktrötter i Skinnskattebergs hyttor och parets son, Olof f. 1723 bytte namn till Smedberg. Ättlingarna arbetade sedan som hammarsmedsmästare och smeder vid bruken i Västmanland långt in i tiden.

Bomärken har genom tiderna använts istället för namnteckning. Ursprungligen användes bomärket för att märka boskap, hus och boskap, men med tiden kom det att användas som namnteckning för att underteckna viktiga avtal, exempelvis bouppteckningar. Dessa märken påminner om runor och består ofta av linjer med tillagda streck och bågar. Ofta hade gårdar sina egna märken och varje märke ärvdes inom släkten. Förr i tiden, då många människor saknade läs- och skrivkunskap var bomärket ett bekvämt sätt att pränta sitt personliga ”sigill”, men bomärken har även använts långt in i modern tid.

Redan i de gamla germanska folklagarna från 400- 800-talet kan man se att ”signa”, ”märket”, användes vid märkning av boskap och ägodelar. Även i den gamla frankiska lagsamlingen framhålls hur ägodelar märks med personliga tecken. De första skriftliga beläggen för att dessa ”ägarmärken” använts i Norden finns i de isländska lagarna från 1100-talet. Min finske anfader Jon var en av många som ristade sitt bomärke när huset stod färdigt. Jons bomärke lär ha sett ut som bokstaven ”H”. Märket föreställde nämligen två avhuggna trädstammar med en gren liggandes i mitten och symboliserade den stol han satt på när han första gången kom till natursköna Remmet i Glissjöberg. Mer om det kan du läsa här.

Morfars morfars mor Lena Christiansdotter hade högsta betyg i läs- och skrivkunskap, men valde ändå att signera sin makes bouppteckning med ett bomärke i Knutby 1805. Märket, som ser ut att vara två ”A:n” (varav en bokstav är upp- och nedvänt), kan vara ett gårdsmärke från Burviks gård, som ärvts från Lenas svärfar Anders Andersson.
lena bomärke (2)

Det har forskats mycket om bomärkenas ursprung men man har inte funnit något belägg för att tecknen härstammar direkt från de fornnordiska runorna. Kyrkohistoriker Tuve Skånberg ser i de gamla bomärkena likheter med fornkyrklig dopliturgi. Han menar att det som senare kom att bli allmogens bomärken ursprungligen var ”gudstecken” som användes vid forna kristna dopceremonier. I sin intressanta avhandling ”Glömda gudstecken: från fornkyrklig dopliturgi till allmogens bomärken” som går att läsa här, framhåller han att det som ser ut att vara bokstaven ”A”, i själva verket kan betyda detsamma som ”O Alfa” och är hämtat från Kristusbeteckningen i Uppenbarelseboken 22:13, där Kristus betecknas som Alfa och Omega, den första och den siste. Ett tecken för att avvärja ”ont”.

1517219022 (2) — Exempel på forntida tecken som kan vara glömda gudstecken. Källa: ”Glömda gudstecken: från fornkyrklig dopliturgi till allmogens bomärken” av Tuve Skånberg

I slutet av 1600-talet präntade prästen i Ytterlännäs, Ångermanland några märkliga tecken i kyrkoboken:

Magiska förkristna tecken eller fornkyrkliga gudstecken? Hittat i Ytterlännäs födelse- och dopbok 1680-

Även korset med lika långa ”armar” är ett kristet kors med ”ontavvisande” funktion menar Skånberg och andra forskare. Sådana kors har man bland annat hittat i Arnafjord, Norge och i Munktorp, Västmanland.

Huruvida de spännande bomärkena kan härröras från fornkyrklig dopliturgi eller till en tid långt före kristendomens intåg, vet jag inte, men jag vet att ”skogsfinnarna” som invandrade som nybyggare till den svenska ödemarken under slutet av 15- och början av 1600-talet, gärna blandade förkristen folktro med kristna symboler och man ristade gärna in sådana kors på hus, egendom, i marken och i stenar, till beskydd.