Undermåliga människor och samhällsodugliga avkommor – tvångssterilisering i Sverige 1934 – 1975

Docent Herman Lundborg, Statens institut för rasbiologi, 1922. Bild från veckotidningen ”Hvar 8 dag”.

I början av 1900-talet sågs Sverige som ett föregångsland vad gäller rasbiologisk forskning. I vårt land, liksom i flera andra europeiska länder, bekymrade man sig för att ”folkstammen” höll på att utarmas. Man ville att barnafödandet skulle öka i önskvärda samhällsgrupper, samtidigt som det var av största vikt att den minskade bland de ”samhällsodugliga och undermåliga” individerna.

De värnlösa människor som man borde ha skyddat sågs som en belastning i samhället och sterilisering blev den ultimata lösningen.  Tvångssterilisering möjliggjorde att de ”oönskade elementen” kunde få leva i samhället och bidra till dess uppbyggnad genom arbete, men de kunde inte föröka sig. 

Mellan åren 1934 – 1975 tvångssteriliserades omkring 20 000 personer i Sverige. Det var främst kvinnor från arbetarklassen som steriliserades och det kunde räcka med att man ansågs vara promiskuös, asocial eller förde ett leverne som ansågs vara ”fel” på annat sätt. Under denna period steriliserades även många män och kvinnor som var av resandesläkt.

Rasbiologi som vetenskap

I början av 1900-talet växte intresset för den pseudovetenskapliga disciplinen, rasbiologi, bland engelska, tyska, amerikanska och även svenska forskare och politiker. Under åren som följde kom rasbiologin och dess tillämpning, eugenik, att drabba många människor.

Här i Sverige oroade man sig för att den ”nordiska folkstammen”, med sitt tidigare så goda virke, var på väg att helt utarmas. ”Ett önskningsmål är, att i främsta rummet de friska och starka fortplanta sig, och att individer, som av en eller annan anledning äro svaga eller behäftade med något lyte, som kan förmodas komma att gå i arv avstår från att sätta barn till världen”. (Professorn och socialdemokraten Bengt Lidforss, från föreläsningen ”Socialdemokrati och rasbiologi”, 1911)

Sverige var ett land med utbredd fattigdom i början på 1900-talet.
Bild: Kalmar läns museum

Undermåliga individer och främmande folkslag

Docenten Herman Lundborg gick i spetsen för rasbiologin i vårt land. Lundborg, som hade studerat ärftliga sjukdomar inom svenska släkter, speciellt bondesläkten Lister från Blekinge, var förtjust över det intresse man i Amerika visat för hans rön. Han hade redan 1903 publicerat en vetenskaplig avhandling om sin forskning – ”Die progressive Myoklonus- Epilepsie”, där han lyfte fram sambandet mellan släktforskning och ärftlighetshygien (rasbiologi). Enligt Lundborg handlade denna vetenskaps uppgift om att ”undervisa folket om de åtgärder som bör vidtagas för att undvika degeneration och istället åstadkomma släkt- och rasförbättring. Allt för undermåliga individer måste på ett eller annat sätt förhindras att fortplanta släktet”. (Göteborgs handels- och sjöfartstidning 1917-02-06)

Herman Lundborg reste runt i Sverige och fotograferade svenska människotyper och dess olika rasblandningar där bland annat finländare, samer, valloner och romer ingick. Han gjorde även gipsavgjutningar av människorna. Dessa avgjutningar kallade han ”bröstbilder”. Lundborgs avgjutningar samt fotografier visades på en utställning som invigdes nyåret 1918/1919 i Uppsala.

Bildtext: ”Ur utställningens bildmaterial. Lappkvinnor (lärarinnor). Från vänster en finsk, en svensk och en ren lapsk typ”.


I USA var man vid den här tiden redan i full gång med att organisera arbetet kring en central rasbiologisk institution, men här hemma i Sverige gick arbetet lite långsammare. Den entusiastiske Lundborg hade dock redan bedrivit större studier i Lappland och Värmland, för att studera vad som händer om man korsar samer, finnar och svenskar. Lundborg blev snabbt hyllad i världen för sin vetenskapliga forskning och 1916 meddelade Sydsvenska dagbladet att hans namn står i allra första ledet bland de internationella rasbiologerna. (Sydsvenska dagbladet 1916-02-20)

Lundberg, liksom hans kumpaner inom det rasbiologiska fältet, ansåg att all ”rasblandning” var förkastligt och skadligt. Han hävdade att folkgrupper med mycket rasblandning befann sig på en ”låg kulturnivå”. ”Åt invandringen bör vi ägna stor uppmärksamhet, så att ej undermåliga individer av främmande folkslag få obehindrat inflytta och bosätta sig i landet. Blandning mellan rasbiologiskt högt stående folk, som de skandinaviska, och andra sämre kvalificerade folkelement, exempelvis zigenare, galizier, vissa ryska folkslag m. fl. är avgjort förkastligt”.  (Göteborgs dagblad 1919-19-11)

Skrämmande människosyn

I dag är det oerhört svårt att förstå hur en sådan människosyn kunde få genomslag i vetenskapliga och politiska kretsar, men på den tiden var Lundborg sedd som en klok vetenskapsman och han hyllades av många. ”Tyskarna se upp till oss såsom ett föregångsfolk bland germaner” skrev exempelvis tidningen Aftonbladet 1913. I artikeln lovsjunger man Herman Lundborg, med orden: ”Vi svenskar kunna med själ vara stolta över att äga en sådan vetenskapsman, vars energi och uppoffrande av tid och krafter utfört ett så betydelsefullt arbete. Må vi hoppas att han får röna allt erkännande och bliva i stånd att framgent i sitt viktiga forskningsarbete gagna Sverige, som han tydligen älskar så högt”. (Aftonbladet 1913-02-25)

Även Max von Gruber, en österrikisk läkare och rashygieniker hyllade Lundborgs studier: ”Doktor Lundborgs undersökning är den omfångsrikaste, grundligaste familjeundersökning, som någonsin företagits. Den uthålliga flit och den offervilliga handlingskraft, med vilken Dr. Lundborg har övervunnit de oändliga svårigheterna att utröna släktskapen och beskaffenheten av tusentals individer ända till 200 år tillbaka, äro beundransvärda och utgöra i och för sig ett vackert vittnesbörd om den starka idealismen hos det svenska folket”. (Göteborgs handels- och sjöfartstidning 1917-02-06)

1923 utnämndes Max von Gruber till president i Bayerska vetenskapsakademin, av Adolf Hitler.

Försämrat folkmaterial

Många svenskar hade emigrerat till Amerika på grund av fattigdom och Herman Lundborg varnade för att just utvandringen var en farlig faktor då ”de goda elementen ersättas med invandrade, ofta sämre. Genom dessa dåliga inblandningar försämras folkmaterialet”. Han varnade dessutom för att den förbättrade levnadsstandarden bidrog till att människor inte var lika villiga att gifta sig längre ”varigenom en del gott blod går förlorat till ingen nytta”.

Nu blev det viktigt att befrämja barnafödslar inom ”rätt” befolkningsgrupper och att sålla bort de sämre individerna för att hålla ”raskraften” uppe: ”Ett verkligt gott folkmaterial är ett lands dyrbaraste klenod, som det under inga omständigheter får avhända sig. Goda hem måste grundas i tillräckligt stort antal för att hålla raskraften uppe”. (Herman Lundborg, 1922)

Statens institut för rasbiologi startade sin verksamhet 1922 och var, fram till 1937 förlagt till Gamla folkskoleseminariet i Uppsala (Dekanhuset). Foto: Riggwelter


Rasbiologiska institutet 1922 – 1959

1922 inrättades vid Uppsala universitet ett rasbiologiskt institut som skulle komma att vara verksamt fram till 1959. Herman Lundborg och hans vänner inledde sitt arbete på rasbiologiska institutet med att planera ett omfattande forskningsprojekt där man skulle studera befolkningen. Framför allt ville man ta reda på vad rasblandningen mellan samer, finnar och svenskar hade åstadkommit. Man ville därtill studera ”orsakerna till den gamla bondeklassens tillbakagång” på Gotland, där man misstänkte att ingifte var en betydande orsak. (Dagens Nyheter 1921-12-06)

Sterilisering av undermåliga människor

Sterilisering av ”undermåliga” människor kom snart på tapeten och den svenske professorn Ivar Broman menade att ”Den tid torde vara i annalkande då vi i vårt land på allvar måste taga upp tanken att införa en av humanitet och skonsamhet dikterad sterilisering”. Man tänkte sig att sterilisering skulle ge den undermåliga individen ett fritt liv i samhället där hon kunde fylla sin plats i samhällsarbetet, utan att sprida de dåliga anlagen vidare.

I broschyren ”Om befruktningen samt om fruktsamhet och sterilisering från rassynpunkt” (1921) skriver Broman, som var medlem i ”Svenska sällskapet för rashygien”, att det krävs bestämmelser för att ”stävja de sämsta människoelementens ohejdade fortplantning”. Kriminella, idioter, människor med ärftliga sjukdomar eller personer som tillhörde sämre raser skulle tvångssteriliseras. Epileptiker var en sådan grupp och Sydsvenska dagbladet skriver. ”Det är nämligen ett faktum att det i Sverige finns omkring 7000 fallandesjuka. Sterilisering är den enda effektiva åtgärden”.  (Sydsvenska dagbladet 1921-07-04)

Året därpå inlämnades en skrivelse för utredning och riktlinjer om hur sinnesslöa, sinnessjuka och fallandesjuka (epileptiker) kunde steriliseras.

Samhällsodugliga avkommor

Rasbiologi och dess tillämpning, rashygien (eugenik), handlade om rasförbättring, men ordet var lite problematiskt, ansåg somliga. Det förde nämligen tankarna till förädling av en viss ras, något som nästan var ouppnåeligt. Man föreslog att det istället skulle kallas ”släkthygien”, för det var ju den ursprungliga tanken med det hela – att vissa ärftliga sjukdomar skulle förhindras att föras vidare till kommande generationer.

1922 lade den socialdemokratiske psykiatrikern Alfred Petrén en motion i riksdagen som begärde utredning av steriliseringsfrågan. Han hävdade att de sinnessjuka- och sinnesslöa i landet hade ökat. Nu var det av största vikt att begränsa dessa människors barnalstrande, men ett äktenskapsförbud skulle inte ha någon verkan. Man måste därför direkt hindra dem att skaffa barn.

De så kallade ”idioterna”, de lägre stående sinnesslöa som på den tiden kallades ”obildbara idioter”, behövde man inte oroa sig så mycket över. Deras sexualdrift ”lärer vara mer eller mindre utslocknad”, menade Petrén. Värre var det med de ”bildbara sinnesslöa”, de som kallades imbecilla. ”Sådana begagna gärna varje tillfälle till sexuellt umgänge, som bjuder sig”, hävdade han. Nu blev det således viktigt att inrikta sig på de människor som ansågs föra ett ”otuktigt levnadssätt”, särskilt kvinnorna, eftersom ”risken för förförelse till sexuellt umgänge beträffande kvinnliga sinnesslöa är mera framträdande”.

Nu var alla människor som befarades ge upphov till ”samhällsodugliga avkommor” och ”själsligt abnorma individer” i riskzonen för tvångssterilisering.

”Sinnessjuka böra icke få fortplanta sig” menade Alfred Petrén. Bild: Artikel i tidningen ”Arbetaren”, 1923.

Resande och romer, de människor som kallades ”tattare”, ansågs utgöra en belastningsfaktor i samhället, såväl biologiskt som socialt. Denna grupp kom att bli föremål för debatt på 1920-talet och många ansåg att sterilisering vore ”bästa bot på tattarplågan”.

Lagutrymmet för vilka människor som skulle omfattas av steriliseringslagen borde vidgas, menade man. ”Den borde inte inskränkas blott till dessa kategorier utan jämväl till några närbesläktade, att särskilt nämna de så kallade tattare och personer, vilka genom upprepade återfall i brott eller lösdriveri dokumenterat sig som otvivelaktigt till släktets fortplantning olämpliga individer”. (Göteborgs handels- och sjöfartstidning 1922-02-01 & Arbetaren 1923-07-31)

Resandefamilj på gården Skistad i Fjällbacka, Bohuslän på 1920-talet. Bild: Johan Johansson/Bohusläns museum


Det europeiska ”rasproblemet”

Den tyske läkaren Herrman Rohleder besökte Sverige 1924 för att föreläsa om ”det europeiska rasproblemet”. Under föredraget, som hölls för ”Svenska läkaresällskapet” i Stockholm, hävdade han att ”blomman av den manliga befolkningen skördats av kriget och åldringar, defekta individer och invalider blevo kvar”.

Han tänkte sig att kriget i Europa hade gjort att den ”den europeiska stammen” hade utarmats. Medelklassens förutsättningar hade också försämrats, vilket gjorde att många familjer nu tvekade att sätta många barn till världen. De lägre samhällsklasserna märkte inte av samma ekonomiska försämring och födde fortfarande många barn. Rohleder fruktade därför att den bildade medelklassen skulle dö ut, medan de fattiga, de som hade sämre anlag och lägre bildning, skulle fortsätta att fortplanta sig. Detta skulle få katastrofala följder, då arbetarklassen helt saknade medelklassens kulturtradition och bildning. ”Den bildade medelklassen dör ut och ingenting kommer istället”, som Rohleder uttryckte det under sitt föredrag. (Jämtlandsposten 1924-01-10)

Sterilisering med röntgenstrålning

Under föredraget 1924 lovsjöng Herrman Rohleder Sverige som ett föregångsland inom det sexuella och sexualpatologiska området. Han berättade för den stora åhörarskaran att man i Tyskland redan var i full gång med att tvångssterilisera förbrytare och sinnessjuka och man hade för detta ändamål funnit ”den enklaste och bästa lösningen”, nämligen att sterilisera individerna med röntgenstrålning istället för kirurgisk operation. Sterilisering med röntgenljus var en väldigt bra metod, menade Rohleder, eftersom metoden gjorde det möjligt att bestämma hur länge patienten skulle vara infertil – några månader eller för en längre tid.

Användes även i Sverige

Röntgenbestrålning för sterilisering (och kastrering) omnämndes i den svenska statliga steriliseringsutredningen 1929. De svenska läkarna kände tveksamhet inför att använda metoden då det var svårt att avgöra hur länge patientens sterilitet skulle vara. Man rekommenderade därför istället operation.

Men dokument visar att röntgensterilisering utfördes i Sverige redan 1926, två år efter Rohleders föredrag för ”Svenska läkaresällskapet”. Bland annat steriliserades en kvinna som var intagen på Västra Marks mentalsjukhus med röntgenbestrålning. Behandlingen tycks dock inte ha fungerat då kvinnan blev gravid några år därefter.

1923 skrev Göteborgs aftonblad att svenskar huvudsakligen kan komma att steriliseras genom röntgenbehandling.

Röntgensterilisering var en uppfinning av tysken Manfred Fraenkel. 1936 kom röntgensterilisering att inkluderas i den tyska lagen och användes sedan flitigt. Sterilisering med ”röntgenljus” blev för de tyska läkarna också ett sätt att sterilisera utan patienternas vetskap. Metoden var dock inte utan biverkningar.

Förintelselägret Auschwitz.
Bild: Bundesarchiv


Fruktansvärda övergrepp i Auschwitz-Birkenau

Åren 1933 – 1945 tvångssteriliserade omkring 200 000 personer i Nazityskland. SS-mannen Heinrich Himmler valde koncentrations- och förintelselägret Auschwitz som plats för diverse fruktansvärda experiment på människor. Tanken var att vissa människor skulle förhindras att fortplanta sig men under sin livstid skulle de fortfarande kunna bidra, genom att arbeta i lägren.

Läkaren och nazisten Horst Schumann utförde tvångssteriliseringar med den experimentella metoden där man använde sig av ”röntgenljus”, i koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau från år 1942. Man experimenterade med olika doser av röntgenstrålning för att på så sätt åstadkomma mer eller mindre permanent sterilisering/kastrering med förödande konsekvenser för de som utsattes.

Enligt vittnesmål från överlevande (från Nürnbergrättegångarna), kallades de ovetande fångarna, både kvinnor och män, till en barack där Schumann och hans röntgenapparater väntade. Fångarna tvingades att klä av sig och sedan ställa sig i olika positioner mellan de båda maskinerna för att bestrålas. Behandlingen tog endast några minuter, varför man varje dag hann sterilisera många judiska kvinnor och män.

Syftet med röntgenbehandlingen var att förstöra personernas reproduktionsorgan (äggstockar/sädesceller), men allt skedde under största hemlighetsmakeri och ingen visste något om den behandling man hade utsatts för. Efteråt började många att kräkas och både män och kvinnor fick brännskador, framför allt på nedre delen av buken, som hade utsatts för höga strålningsdoser. Huden kring det strålade området svartnade och det uppträdde snart vätskande och varande sår. De utsatta hade svårt att gå på grund av den svåra smärtan men tvingades ändå att arbeta. De som inte klarade av att arbeta skickades till gaskammaren.

En tid efter röntgenbestrålningen valdes ett antal överlevande fångar ut, som fick återvända till Schumanns klinik som låg i Block 20. Där avlägsnades deras testiklar och äggstockar genom operation, eftersom man ville studera hur röntgenbestrålningen påverkat organen. I bevarade anteckningar kan man läsa hur de arma människorna mådde efter bestrålning och operation:
”Kvinnlig patient, ogift: Bestrålades med röntgen, opererades tre månader senare. Nuvarande tillstånd: Ingen mens, yrselanfall, överdriven svettning, hjärtklappning, onormala urineringsbehov, nervsmärtor”.
”Man, 20 år: Bilateral (tvåsidig) kastrering. Första testikeln borttagen i juli 1943. Andra testikeln borttagen i september 1943. Nuvarande tillstånd: Inget hår i ansiktet, något förstorade bröst, sexuell neuros.”

Många avled efter dessa ”röntgensteriliseringar” och många av de som överlevde fick svåra men och klarade inte längre av det tunga arbetet i lägren varför de avrättades. Somliga tog också sina egna liv. Några få överlevde och kunde senare berätta om de fasansfulla experiment de utsatts för.

1944 kom Horst Schumann till Ravensbrück där han fortsatte sina experiment med sterilisering och kastrering, denna gång på romska barn.

Tvångssterilisering i Sverige

Mellan åren 1934 – 1975 tvångssteriliserades fler än 20 000 människor i vårt land. Det var främst kvinnor från arbetarklassen som steriliserades och det kunde räcka att man ansågs vara promiskuös, asocial eller förde ett leverne som ansågs vara ”fel”. Under denna period steriliserades även många män och kvinnor som var av resandesläkt. Det fanns ingen åldersgräns för sterilisering så i praktiken steriliserade även barn och föräldrarnas protester hörsammades sällan.

De värnlösa människor som man borde ha skyddat sågs som en belastning i samhället. Tvångssterilisering möjliggjorde att de ”oönskade elementen” kunde få leva i samhället och bidra till dess uppbyggnad genom arbete, men de kunde inte föröka sig. 

Moder med barn. Målning av Gustaf Wolmar, 1918. Fotografi: Per Torgén, Örebro läns museum.

 

Källor: ”Fem uppsatser om steriliseringen i Sverige”, Broberg Gunnar, Lunds universitet, (2000), artikel publicerad i ”The Evening Independent” 1944, Psykiatriska museet Gertrudsvik, Västervik, ”X-ray “sterilisation” and castration in Auschwitz: Dr Horst Schumann”, Stanisław Kłodziński (2022), Forum för levande historia samt diverse tidningsartiklar publicerade mellan 1913–1940. (Dessa artiklar finns att läsa i digitaliserad form på Kungliga bibliotekets webbsida ”Svenska tidningar”).

Vipeholmsexperimenten – ett mörkt kapitel i svensk historia

SMHS1601_000_01
Vipeholmsanstalten Foto: Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet

1935-1982 fanns i området Vipeholm i Lund en vanföreanstalt som tog emot ”sinnesslöa” personer från hela Sverige. Tanken var att kommunala sjuk- och ålderdomshem skulle avlastas om man placerade de mest vårdkrävande patienterna på några få institutioner och till Vipeholm kom många värnlösa människor. I byggnaderna som tidigare hade varit en militäranläggning bodde som mest 1000 patienter. Från början hyste anstalten endast en mansavdelning för ”svårskötta obildbara sinnesslöa män” men man öppnade snart även avdelningar för kvinnor och barn. Hugo Fröderberg som var läkare och kursledare i psykiatri blev Vipeholmsanstaltens sjukhuschef år 1935 och han kom att stanna där i många år, ända fram till 1963.

Dålig tandhälsa hos befolkningen

Vipeholm har gått till historien för de grymma experiment som utfördes där på värnlösa patienter, både vuxna och barn, mellan åren 1945-1955. Svenska folkets tandhälsa var väldigt dålig i början av 1900-talet och många hade karies redan i unga år. Under en period hade hela 83% av alla barn i treårsåldern hål i sina tänder. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen ville gärna införa folktandvård för landets alla medborgare men det skulle innebära väldigt stora kostnader. Man lade fram förslag på ett antal reformer som skulle främja befolkningens tandhälsa. 1942 upptäcktes att tandhälsan hos värnpliktiga unga män var usel. Hela 99,9% av 19-åringarna hade allvarlig karies i sina tänder, ofta ända ned till tandroten vilket ledde till flera veckors sjukskrivning. Man insåg att reformerna skulle bli långt mer kostsamma än man först trott. Det vore därför bäst att hitta vägar för att förebygga karies uppkomst, i stället för att behandla problemen när de uppstått.

Man inledde därför ett forskningsprojekt med Riksdagens godkännande. Gunnar Dahlberg, som också var chef för statens institut för rasbiologi, tillsattes som ansvarig statistiker för projektet. För studien krävdes en större grupp deltagare om minst 1000 personer som kunde medverka under en längre tid och där deltagarna hade ungefär samma kosthållning. Fler än 660 patienter på Vipeholm kom på så sätt att bli ”försöksdjur” i ett plågsamt och skamligt experiment som pågick under flera år.

SMHS1847_000_01Copp
Borstbinderiet på Vipeholms sjukhus Källa: Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet

För en god sak

De patienter som var intagna på Vipeholm ansågs vara väldigt svårhanterliga – de kallades ”svårskötta idioter”. Många hade fysiska och mentala handikapp. Hälften av patienterna var sängbundna, kunde inte äta själva och många hade även svårt att kommunicera genom tal. De flesta av dessa patienter skulle komma att bli kvar på anstalten livet ut.

I början av 1900-talet fanns en stor oro över att antalet sinnesslöa tycktes öka och man ansåg denna grupp människor vara särskilt belastande för det svenska samhället. Tanken kring allas lika värde fanns inte på den här tiden och ända fram till mitten av 1970-talet genomfördes tusentals tvångssteriliseringar eftersom man ansåg att vissa människor inte skulle föra sina gener vidare genom att bli föräldrar. När undersökningarna på Vipeholmsanstalten godkändes såg man inga etiska problem med experimenten. Tvärtom ansåg man att studien gav dessa individer möjlighet att få bidra till samhället och forskningen. Det var således en god sak, både för de människor som man utförde experimenten på och till gagn för hela samhället.

33749
Tandundersökning på Vipeholm omkring 1950. Foto: Hagblom-Foto

Sockerexperiment

Forskarna, tillsammans med dåvarande Medicinalstyrelsen (nuvarande Socialstyrelsen) bestämde vilken sorts diet patienterna skulle få under studien. Man delade in deltagarna i grupper och experimenterade med olika sorters kost för att se vad som främst orsakade karies. Vissa patienter fick en näringsrik kost som kom att förbättra deras hälsa och som visade sig minska infektioner, men man kunde inte se att kosten inverkade särskilt mycket på tandhälsan.

Man övergick därför till en kariesprovocerande diet som var framtagen för att orsaka hål i tänderna. Initiativet till detta togs av forskarna själva och man tillfrågade inte regering eller riksdag innan experimenten påbörjades. Redan innan projektet inleddes visste man att socker spelade en stor roll när det gäller utvecklande av karies, men några större kontrollerade studier hade inte utförts tidigare i Sverige.

SMHS2048_000_01
Tandläkare på Vipeholm Källa: Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet

Sega kolor som inte kunde sväljas

Det var i den här fasen av experimenten som den omtalade Vipeholmstoffén/Vipeholmskolan började att användas. De stora klibbiga kolorna framställdes genom sponsring av företag som tillverkade sötsaker. Den specialtillverkade kolan var så stor att den inte kunde sväljas ned – bara tuggas och sugas på, vilket gav extra frätande ”effekt” på tandemaljen. Ingen av de hundratals patienter som ingick i studien fick använda tandborste. När studien avslutades kunde man se att varje deltagare hade fått ett tiotal nya hål i tänderna.

Sveriges Radio P1 Dokumentär har avslöjat att även barn tvingades att medverka i de fasansfulla experimenten på Vipeholm under 1940-talet. Bertil Losell som då var 12 år berättar i dokumentären hur han tvingades att äta klibbig söt och ”extra farlig” kola.

Efter dessa experiment påbörjades nya där man undersökte hur tänderna påverkas vid ”normalkonsumtion” av godis och även denna studie sponsrades av ett företag som tillverkar sötsaker. Först 1955 avslutades experimenten och många patienter hade då fått så stora skador på tänderna att de hade svårt att tugga under resten av sina liv. Många saknade tänder helt då de blivit sönderfrätta under experimentets gång och många led i åratal av fruktansvärd tandvärk. Tusentals av patienternas tänder var så skadade att de fick dras ut, men det skedde först efter att studien hade avslutats.

Cuboid_sugar
Foto: Carioc

Fluortant och lördagsgodis

Vipeholmsexperimenten ledde till att forskarna fick större kunskap om kosten och sockrets betydelse för tandhälsan. Sverige kom att ses som ledande inom odontologi. Resultaten av undersökningarna ledde till att svenska barn snart fick besök av den så kallade ”fluortanten” redan i lekskolan. Genom de grymma experimenten på Vipeholm introducerades även det reglerade godisätandet som kom att kallas ”lördagsgodis”. Det etiska dilemmat där hundratals försvarslösa människor, mot sin vilja och utan anhörigas vetskap tvingades att äta närmare 30 ton socker och fick livslånga skador under de år som studien pågick, hamnade först i skymundan. Den kritik som framfördes gällde främst att forskningsprojektet blivit sponsrat av företag som tillverkade godis. I dag ses Vipeholmsexperimenten som ett av de grymmaste övergreppen i svensk historia.

SMHS002150Copp
Minnessten för Vipeholmspatienter på Norra kyrkogården i Lund. ”Minne över patienter från Vipeholms sjukhus som här fått sitt sista vilorum 1935 – 1965. Var resan stormig, huru skön är hamnen” Foto: Ingemar Nilsson Universitetssjukhuset, Lund

Avrättningsplatser och galgbackar

Över en halv miljon svenskar bor idag nära en avrättningsplats utan att veta om det. Statistikmyndigheten SCB avslöjar nu var alla dessa galgbackar finns!

Från norr till söder i vårt avlånga land finns de platser som en gång i tiden fungerade som offentliga avrättningsplatser. I städerna placerades avrättningsplatsen ofta på en höjd. I takt med att befolkningen växte flyttades den längre ut. I Stockholm flyttades den permanenta avrättningsplatsen till området där dagens Hammarbyhöjden nu ligger.

Avrättningsplatsen låg längst norrut. Foto: Helena Bure Wijk

I Västerås hamnade galgbacken så långt norrut man kunde komma. På Djäknegatan, på Kyrkbacken i Västerås hade bödeln – även kallad skarprättare och mästerman i äldre tid – sin bostad. ”Mästermansgården” i Västerås hyste stadens bödlar från 1500 ända fram till 1830-talet. Till bödelns arbetsuppgifter hörde att prygla och avrätta brottslingar enligt en speciell prislista. Det sägs att en avrättningsplats, ”galgen”, funnits norr om Brunnsgränd, på Kyrkbacken.

På landsbygden var dessa avrättningsplatser gärna placerade utefter en väg för att uppmärksamma förbipasserande på vad som hände. Många av dessa platser finns i dag i frilufts- och motionsområden och närmare 557 000 invånare i Sverige bor närmare än en kilometer till en gammal galgbacke, utan att känna till det. Tack vare SCB, som har inhämtat information från Riksantikvarieämbetets Fornsök, kan allmänheten nu använda en sökfunktion för att hitta närmaste galgbacke eller avrättningsplats.

Här kan du söka avrättningsplatser i Sverige.
SCB skriver om sin söktjänst: ”Klicka på länken till informationspanelen så kommer du till en interaktiv karta där du kan söka på platser och se antalet boende i närheten. Därifrån kan du också länka dig vidare till Riksantikvarieämbetet och läsa mer om platsen”.

Foto: Helena Bure Wijk

Berättelsen om en gammal stad

Morgondis i Västerås Foto: Helena Bure Wijk

Min hemstad Västerås som till en början hette Västra Aros, kom att bli en välmående plats under 1200-talet, tack vare bruken och masugnen i Bergslagen. Bergslagen med sina stora mineraltillgångar lockade många privatpersoner, tillika med kyrkan och kronan att investera stora summor pengar i bergsbruken. Järn, skinn och älghorn skeppades ut till Tyskland och flera andra länder. I Västra Aros stannade man till och lastade om godset på mindre båtar. På den tiden kom skeppen glidande uppför Svartån och ankrade vid dagens Slottsgatan med den intilliggande Slottsparken som är Västerås allra äldsta område.

Skepp på besök i Västerås Foto: Helena Bure Wijk

Västerås blev biskopssäte i mitten av 1100-talet. Domkyrkan är ”biskopens säte” och fungerar som huvudkyrka inom ett kyrkligt stift. När Västmanland kristnades så placerade man biskopssätet här i Västerås. Västerås domkyrka började byggas under 1200-talet och var ursprungligen en gråstenskyrka som uppfördes till Jungfru Maria och Johannes döparens ära. Det var först långt senare, under 1500-talet, som kyrkan kläddes i rött tegel och fick sitt nuvarande kyrktorn. Förutom domkyrkan fanns även två katolska församlingskyrkor centralt i staden – S:t Nicolai kyrka som låg norr om Stora gatan och S:t Egidius (kallades även S:t Ilians kyrka) som fanns i korsningen mellan dagens Vasagatan och Hantverkargatan.

Västerås domkyrka hette ursprungligen Maria bebådelsekyrka. Foto: Helena Bure Wijk

Västerås slott började byggas under första delen av 1200-talet. Slottet byggdes ursprungligen som en borg, till skydd för staden och dess hamn. Slottet fungerade även som fängelse (ända in på 1830-talet) och som residens för den fogde som verkade som kungens ombud i staden och i länet. Martin Luther, en tysk före detta munk var en av flera som under 1500-talet ville reformera, förnya, den romersk-katolska kyrkan. Luther hade aldrig tänkt lämna kyrkan men den kritik han framförde kom att få enorma konsekvenser, både för honom själv och för stora delar av världen. Martin Luthers kritik ledde till att evangelisk lutherdom (protestantismen) uppstod och det var på Västerås slott som reformationen beseglades och banden till katolska kyrkan klipptes år 1527.  Sverige hade då varit ett katolskt land sedan 1100-talet.

Utsikt från ett rum på Västerås slott Foto: Helena Bure Wijk

Gustav Vasa tycks ha trivts bra på slottet och han tillbringade mycket tid där, men slottets historia är kantat av våldsamheter och ond bråd död. Västerås slott var ursprungligen ett fängelse och kom att så förbli, ända in på 1830-talet. I norra tornet fanns det så kallade ”tortyrfängelset” där man sänkte ned misstänkta brottslingar till en iskall och kolsvart fängelsehåla, genom en lucka i golvet.

Västerås slott Foto: Helena Bure Wijk

I samband med reformationen revs stadens båda församlingskyrkor S:t Ilians och S:t Nicolai. Även det gamla dominikanerklostret som låg vid nuvarande Munkgatan jämnades med marken och katolicismen förbjöds helt i vårt land år 1593. Dödsstraff eller utvisning väntade den som bröt mot lagen och utövade den gamla tron.

Foto: Helena Bure Wijk

Västerås växte och hus byggdes över marken där kyrkorna och dess begravningsplatser en gång funnits. Det var först år 2013, när man påbörjat markarbeten i stadens citytunnel, intill dagens Vasagatan, som de gamla glömda kyrkorna åter blev aktuella. Under arbetets gång hittade man nämligen flera människoskelett i tunneln och kontaktade därför polisen. Det visade sig snart att inget brott hade begåtts. Man hade hittat en medeltida kyrkogård där under marken. När jag arbetade som journalist för några år sedan träffade jag arkeologen Jonas Ros som arbetar på Stiftelsen Kulturmiljövård. Jonas var en av de arkeologer som fick uppdraget att undersöka de arkeologiska fynden. Han guidade mig i tunnlarna och visade platsen där man upptäckte de första skelettet, ungefär två meter under jord, där restaurang Varda nu ligger. Jonas berättade att man vid utgrävningen undersökte fem skelett – män, kvinnor och barn, som blivit begravda i olika riktningar. Att de döda begravdes i olika riktningar tyder på att det funnits två kyrkogårdar under olika tidsperioder, berättade han.

Svartån i Västerås Foto: Helena Bure Wijk

Jonas Ros är också den arkeolog som undersökt spåren efter Västerås första gymnasium som grundades av biskop Johannes Rudbeckius år 1623. Domkyrkan med omnejd var länge ett centrum för de lärda och det föll sig därför naturligt att bygga det första gymnasiet – collegium sapientiæ – i området intill kyrkan. De första eleverna var pojkar som här fick undervisning i teologi, matematik, latin, fysik och logik. Rudbeckianska gymnasiet byggdes sedan i närheten av den första katedralskolan.

Av det forna heliga kyrkoområdet finns idag endast några få spår kvar, bland annat rester av den gamla kyrkogårdsmuren och en proban. Jonas Ros har berättat att kyrkomuren markerade den övergång som skilde den världsliga och den kyrkliga världen åt. Innanför kyrkans murar upphörde världsliga lagar att gälla och man fick exempelvis inte föra bort människor mot deras vilja där. Förutom murresterna finns även en av de forna ingångarna till kyrkogården kvar. Jonas Ros visade mig nedför en stentrappa som leder till det kolsvarta, underjordiska skolfängelse (proban) där syndande elever, men även lärare och präster spärrades in ända fram till år 1809.

Här fängslades elever, lärare och präster Foto: Torgny Forslund

 

Läs gärna mer om utgrävningen av S:t Ilians kyrkogård här

 

 

 

 

 

Sätra brunn – en av Sveriges äldsta kurorter

Sätra brunn ligger naturskönt mellan Sala och Västerås och är en av Sveriges allra äldsta kurorter. Under 300 år har både fattiga och rika vistats på anläggningen för att återfå styrka och hälsa genom brunnens mineralrika vatten. 

År 1859 kostade en månads logi i förstklassigt rum med säng, bord och stolar 10 riksdaler, vilket motsvarar cirka 1100 kronor i dagens penningvärde. Om så önskades kunde man hyra tagelmadrass eller dunbolster för 2 riksdaler extra. Men dessa priser gällde för de rika. Fattiga kunde få bo på anläggningen och ”dricka brunn” utan kostnad.

Museimannaföreningen dricker vatten vid hälsobrunnen. Foto: Västmanlands läns museum

En kurort med gamla anor

Sätra brunn anlades av läkaren Samuel Skragge på 1700-talet. Doktor Skragge var mycket intresserad av källvatten med hög järn- och kolsyrehalt. När han blev verksam som provincialmedicus i Västmanland köpte han hälsokällan mellan Sala och Västerås och grundade där Sätra hälsobrunn. Sedan dess har tusentals människor vallfärdat till kurorten för att ”dricka brunn” i den välgörande och natursköna miljön. Brunnens hälsobringande vatten hämtas än idag från Trefaldighetskällan.

Förstklassigt rum för 10 riksdaler

På Sätra brunn kunde gästerna hyra in sig och stanna på anläggningen under en ”brunnstermin” som varade en hel månad. I ”Svenska Tidningen – dagligt allehanda i Stockholm” berättas det år 1859 att årets första brunnstermin skulle inledas den 10 juni och pågå fram till och med den 8 juli. Läsaren får veta att ”Sätra helsobrunn” har ett nytt badhus, försett med ångmaskin, ”lämpadt efter tidens fordringar”. Man har även elektricitet, propra sängkläder i brunnens boningshus samt möbler som är i gott skick.

Ett förstklassigt rum med säng, bord och stolar kostade 10 riksdaler, vilket motsvarar 1163 i dagens penningvärde. Om så önskades kunde man hyra tagelmadrass eller dunbolster för 2 riksdaler extra. Den som ville kunde även ta med sig sin betjänt på hälsoresan, för 2 riksdaler. Därtill tillkom kostnader för mat och brännvin.

Annons från år 1891.

För brunnsgästerna tillkom även kostnader för nyttjande av badhus och ”källans begagnande”, men mindre bemedlade människor behövde inte betala någonting: ”Fattiga få begagna brunnen och baden utan betalning: och sådane fattiga, hvilka uti socknen njuta och för sin brunnskur erhållit fattighjälp, kunna tillika få husrum och fria bad samt möjligen understöd i penningar; men endast de, som, försedde med fattigdomsintyg, till brunnens fattigkassa lemna 5 rdr rmt, helst kuverterade och adresserade till brunns kamreraren, få husrum, mat, medikamenter, bad och brunnsdrickning fritt”. (Svenska Tidningen – dagligt allehanda i Stockholm 1859-05-05)

Sätra brunn är än idag en välbesökt kurort som erbjuder brunnsbad, spa och olika behandlingar.

Brunnsgäster i parken vid Sätra brunn.
Foto: Upplandsmuseet

Sunderbyn – Kråksläktens näste

Foto: Helena Bure Wijk

Sunderbyn nordväst om Luleå är en by med anor från 1300-talet och tros ha fått sitt namn av det sund som en gång fanns på platsen. Namnet Sunderbyn betyder ungefär ”De som bor vid sundet”. Före år 1621 fanns över huvud taget inga städer i Norrbotten. Östra och västra sidorna av Bottenviken kallades rätt och slätt ”norra bottnen” och handeln i området hanterades på den tiden av besuttna bönder som kallades landsköpsmän och birkarlar. Även köpmän från Åbo och Stockholm, så kallade ”bottnekarlar” bedrev handel i området. Tidigt 1500-tal var Sunderbyn den största byn i Luleå socken och 1543 tecknas byn för hela 19 hemman samt ett kyrkohemman. På den tiden fanns den mesta bebyggelsen kring Kråkberget och Kläppen.

Anders Nilsson Kråka f.1495 var birkarl och landsköpsman i området och köpte Sunderby kyrkohemman år 1574. Några år senare blev han tvungen att låta köpet återgå och familjen kom därefter att ha sitt näste på ”Kråkhemmanet” på Kråkberget. Anders Nilsson var son till Nils Hansson Djäkne som föddes år 1450 i Lugnvik, Bjärtrå, Ångermanland.

Birkarlar med rötter i Kvänland?

Kvänland är ett historiskt område som en gång i tiden omfattade västra Ryssland, svenska och finska Lappland samt Österbotten. Området tros även ha sträckt sig fram till de samiska områdena i Norge och Sverige. I området levde människor som på olika sätt hade nära kontakt med Novgorod i nordvästra Ryssland, där skinnhandeln blomstrade. Invånarna – kvänerna (finska: kainuulainen) tros ha varit bönder och handelsmän som hade ryska eller finska som modersmål och som behärskade det samiska språket. Vissa forskare härrör deras ursprung till finska Satakunda.

Från 1320-talet nämns ”birkarlarna” i olika dokument. De tros ha varit kväner som hamnade under svenskt välde och som kom att arbeta som handelsmän i Torne, Lule och Pite lappmarker. Vilken nationalitet dessa birkarlar ursprungligen hade, vet man inte, men de behärskade både svenska och samiska.
Birkarlarna var landsköpsmän som hade ensamrätt till handeln med samerna i området och som även hanterade skatteindrivning för kronans räkning. År 1553 förlorade man sitt monopol, men fortsatte sin verksamhet som lappfogdar.

Olaus Magnus Historia om de nordiska folken. Bok 4 – Kapitel 9 – Om folkets sysselsättningar vid månljus. – Utgivningsår 1555.

Ursprunget till själva titeln birkarl (finska: pirkkalalainen) är omtvistat och vissa har velat härleda ordet till Tavastland och ”man från Pirkkala socken”, ”bäverjägare” och ”birk-karl” som betyder handelsman. Karvstocken var ett hjälpmedel när birkarlarna tog upp skatt och nyare forskning av Thomas Wallerström har föreslagit att ordet härstammar från det ryska ordet ”birka” som betyder just ”karvstock”.

Eftersom dessa landsköpsmän var så välbeställda så hade man råd att låta sönerna studera den tidens främsta vetenskap – teologi. Författaren Lars Stiernman har noterat att påfallande många svenska ärkebiskopar kommer från birkarlsfamiljer, bland andra Rhen, Grubb, Bothniensis och Bure.

Till Sunderbyn via Medelpad

Släkten Kråka bestod på sin tid av många fogdar, birkarlar, landsköpmän, storbönder och nämndemän. Kråksläkten levde en tid i Medelpad och kom sedermera till Nederluleå via Ångermanland på 1400-talet. Det var först under 1500-talet som man började kalla sig Kråka. Ångermanlands äldsta vapen var en sittande fågel och släkten Kråkas bomärke föreställde en bild av en kråkfot. Kråksläkten var under en tid en dominerande borgarsläkt i Norrbotten och Stockholm. Olle Malmsten i Luleå har berättat att alla statliga befattningshavare kom att kallas ”kråkor” och lägre befattningshavare kallades ”kråklingar” på den tiden. Anders Nilsson Kråka f.1495 var son till Nils Hansson Djäkne som föddes år 1450 i Lugnvik, Bjärtrå, Ångermanland. Den äldste kände anfadern bör vara Nils Guttormsen Djäkne som var fogde och häradshövding i Västergötland under 1400-talet. Anders Kråka f.1494 och hustrun Brita Andersdotter f.1495 fick i Sunderbyn flera barn – Per f.1530, Jakob f.1532, Hans f.1534, Anna f.1536, Margit f.1540 och Nils f.ca 1545.

Kråkas bomärke



Mer om birkarlar finns att läsa i ett tidigare inlägg som finns här.



Källor: ”Några Borgare i Stockholms Stads Tänkeböcker med anor från Luleå och Piteå socknar” av Ulf H Larsson 2009, Nils Harnesk, Kulturmiljö vid Norrbottens museum, Komplettering till kyrkoherde Albert Nordbergs utredning ” om den norrbottniska Birkarlssläkten Kråka omfattande år 1500 – 1992 ” av Olle Malmsten, Luleå, Folk i norr. ”Om samer, kväner, birkarlar och präster” av Lars Stiernman,  Richard Sunebring och egen forskning.

Yrken och livslängd genom tiderna

Skärslipare omkring 1840. Målning av Alexandre-Gabriel Decamps (1803–1860)

Vid sekelskiftet 1900 var medellivslängden i Sverige cirka 50 år. På den tiden var det dock stora skillnader i livslängd, beroende på vilket arbete man hade. Präster levde allra längst och kunde bli 60 plus redan på 1800-talet, medan gruvarbetaren och smeden kunde skatta sig lycklig om han fick uppleva sin 35-årsdag.

Sedan dess har mycket hänt och idag är medellivslängden 81,6 år för män och 84,9 år för kvinnor. Men det är fortfarande stora skillnader i livslängd mellan olika yrkesgrupper.

Många föll ifrån redan i 35-årsåldern
I slutet av 1700-talet var medellivslängden för män 34 år och 37 år för kvinnor i Sverige. Hundra år senare levde svenskar och norrmän längst i Europa, hela 50 år. Men den beräknade livslängden skiljde sig väldigt mycket åt inom olika yrkesgrupper. År 1886 skrev tidningen Aftonbladet: ”De rikas medellivslängd ligger antagligen, ja säkert, över och de fattigas under 45 år. Huru mycket kan ej sägas med bestämdhet, men sannolikt är det omkring 10 år, vadan alltså arbetarbefolkningens medellivslängd ännu idag uppgår till 35 år, eller samma siffra, som för över hundra år sedan betecknade hela befolkningens livslängd”.

Statistik över medellivslängd. Aftonbladet 1886

Långlivade präster
År 1889 meddelade tidningen Ystads allehanda, i artikeln ”De olika yrkenas inflytande på välbefinnande, hälsa och livslängd” att medellivslängden för daglönare i Europa endast var 30 år, medan präster kunde räkna med att leva till 65–68 år. ”Prästerna, som sitta lugnt på den välbelägna prästgården, utan oro av vare sig andlig eller lekamlig art och väl sällan äro underkastade några svåra ansträngningar – låt vara att de gällt klaga över statistiska byråns ohemula fordringar – kunna glädja sig åt det rymligast tilltagna levnadsmåttet. Deras livslängd belöper sig också, som synes i medeltal till 65 á 68 år”, skriver journalisten syrligt. Även Lindesposten raljerar över uppgiften om att präster lever längre och skriver ”Detta kan vara bra att veta för den studerande ungdomen i dessa prästbristens tider, Bliv präst o yngling! På det dig må väl gå och du må länge leva på jorden”.

Hjortbergstavlan, Svenska kyrkan/Släps kyrka

Tuberkulos och anemi vanliga dödsorsaker
När artikeln skrevs år 1889 var människans livslängd för samtliga yrken mellan 36–40 år i Europa. I Sverige var medellivslängden för en jordbruksarbetare cirka 50 år, medan människor som arbetade inomhus, exempelvis inom industri, levde cirka 44 år. Vid den tiden var blodbrist (anemi) och lungsot (tuberkulos) de vanligaste dödsorsakerna för industriarbetare. Luften i städerna och på fabrikerna var dålig och den smittsamma tuberkulosen spred sig i trånga utrymmen där många människor vistades. Människor som arbetade utomhus höll sig därför friskare.

Tuberkulos var en vanlig dödsorsak under 1800-talet och tidningen Svenska folket skrev 1890 att ”knappt någon sjukdom kräver så många offer som denna sjukdom”. Alla yrken där man vistades inomhus i ”osund” luft ökade risken för att drabbas, liksom yrken där man andades in farliga partiklar. Att arbeta tungt och ensidigt, i kombination med dålig ventilation innebar risk för att drabbas av lungsot. I artikeln vänder man sig avslutningsvis till svenska föräldrar med orden ”Tillse noga att era barn ej välja ett yrke, för vars utövning de kroppsliga förutsättningarna i hälsa och styrka fattas – ett tungt hantverk ger alltför ofta en klen kropp och lungsot”.

Skoldamm, blodångor och blomsterdoft
Lindesposten uppgav 1884 att de yrkesgrupper i Sverige som kunde räkna med kortast liv – endast cirka 30 år, var slipare, gruvarbetare, smeder, gjutare, glasblåsare och boktryckeriarbetare. Man förmodade att det var ”inandning av mineraliskt stoft” som var anledningen till den korta levnaden.

Inte heller de som valt skräddaryrket fick ett särskilt långt liv. Skräddarens medellivslängd var nämligen endast 44 ½ år. ”Antagligen är det den tvungna sittande ställningen med korslagda ben som inverkar på underliggande organen och därigenom gör livet ett eller annat år kortare”, skrev journalisten och funderade vidare: ”Skomakare och målare leva i medeltal 47 år. Murare som intaga en högre ställning i samhället och vistas i fria luften, leva 48 år i medeltal, och timmermän 49 år. Läkare leva 52 år i genomskärning, vilket icke är så lite, då man betänker att de måste umgås på förtrolig fot med smittosamma sjukdomar och annat som till det menliga eländet hörer, samt icke ens få nattro. Skollärare, slaktare och trädgårdsmästare leva icke mindre än 57 år i medeltal, vilket bevisar att skoldamm, blodångor och blomsterdoft icke äro så ohälsosamma att inandas”.

Basal trygghet, meningsfullhet och en viss frihet
På 1800-talet var det en fara för hälsan att tvingas anstränga kroppen till max, samtidigt som man inte hade möjlighet att tillgodose behovet av näring. Andra riskfaktorer var att inte kunna påverka sin arbetssituation (som exempelvis skräddaren, som satt stillasittande i sin ”skräddarställning” hela dagarna), att dagligen andas in farliga partiklar (som sliparen, smeden, glasblåsaren och stenarbetaren) och att tvingas trängas med andra människor i oventilerade utrymmen (som fabriksarbetarna).

Trånga och dåligt ventilerade rum var livsfarligt på den tiden, när den smittsamma tuberkulosen lurade överallt. Soldaterna var extra utsatta för lungsot då de pressade kroppen till max under de många övningarna och sedan umgicks på nära håll med ett stort antal människor, i de trånga sovsalarna.

Att kunna äta sig mätt, att känna att arbetsuppgifterna har en mening och att uppleva en viss frihet i arbetet, liksom att få möjlighet att andas frisk luft tycks ha varit betydelsefullt för hälsan på 1800-talet. Kanske var det därför som präster och trädgårdsmästare kunde räkna med ett långt liv (med dåtida mått, mätt)?

Skandinaverna leva längst i Europa då deras medellivslängd är 50 år, meddelade Ystads allehanda år 1899.

Ökad livslängd men fortfarande stora skillnader
Vid sekelskiftet 1900 hann svensken, i bästa fall, uppleva sin 50-årsdag. Sedan dess har mycket hänt och idag är medellivslängden 81,6 år för män och 84,9 år för kvinnor. Men det är fortfarande stora skillnader mellan olika yrkesgrupper.

I statistikmyndigheten SCB:s rapport ”Yrke och dödlighet 2018 – 2022” framgår det att skötare, vårdare, personliga assistenter, kundtjänstpersonal, vårdbiträden, undersköterskor, skogsarbetare och servicearbetare av olika slag (vaktmästare, tidningsdistributörer) har signifikant högre dödlighet bland både män och kvinnor i arbetsför ålder (35–64 år).

De som numera lever längst är framför allt chefer – de som arbetar inom HR, både chefer och personal, liksom ekonomi- och finanschefer, arkitekter, ingenjörer, poliser, lärare på universitets- och högskolenivå, organisationsutvecklare och försäkringsrådgivare.

 



Källor
Tidningsartiklar: ”De olika yrkenas inflytande på välbefinnande, hälsa och livslängd”, Ystads allehanda 1889-02-12, ”Industriens offerväsen”, Ystads allehanda 1889-07-10, ”Medellivslängden inom olika yrken”, Lindesposten 1884-05-07, Ystads allehanda 1899-10-04, Aftonbladet 1886-03-05 och ”Om lungsot”, tidningen Svenska folket 1890-01-18.

Statistik/rapporter:
SCB, Medellivslängden i Sverige (2023): https://www.scb.se/hitta-statistik/sverige-i-siffror/manniskorna-i-sverige/medellivslangd-i-sverige/

SCB: Yrke och dödlighet 2018-2022: https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/befolkning/befolkningsframskrivningar/demografisk-analys/pong/publikationer/yrke-och-dodlighet-20182022/

Massgrav på Frösön

Frösö hospital Foto: hembygd.se

Söder om Frösödal i Östersund öppnade man år 1910 ett sinnessjukhus med fler än 500 vårdplatser. Det var på den tiden då mentalsjukhusen poppade upp som svampar ur marken i Sverige, för att vårda och förvara de psykiskt sköra, helst i ensliga trakter, långt från familj och vänner. Tanken var att kommunala sjuk- och ålderdomshem skulle avlastas om man placerade de mest vårdkrävande patienterna på några få institutioner runt om i landet.

Frösön tog emot patienter från hela Norrland. Vintern 1915 anlände den första patienten till Frösö och inom kort var hospitalet fullbelagt med patienter från landets alla hörn. Patienterna anlände med speciella ”sinnessjuketransporter”, genom SJ:s försorg och patienterna var alla yngre än 70 år. Här fanns människor som ansågs leva i sus och dus på olika sätt – Arbetsvägran, vidskeplighet och omåttlighet fanns antecknat i patienternas journaler. 
Bland ”behandlingsmetoderna” ingick bland annat att försätta patienten i insulinchock och att framkalla epileptiska anfall. Dessa tillstånd åstadkoms genom injektioner och tortyrliknande behandlingar.

Sida upp och sida ned i dödboken för 1918 vittnar om att många patienter på Frösö mentalsjukhus avled i sviter av spanska sjukan.

När spanska sjukan slog ner som en blixt från klar himmel i Jämtland, liksom i övriga världen 1918 så blev mentalsjukhuset i Frösö snabbt en smitthärd som skördade många dödsoffer. Jämtland och Östersund drabbades hårt av pandemin. Av stadens 13 000 invånare insjuknade 6300 personer och 118 personer avled av sjukdomen, mer än hälften var patienter på Frösön. Under pandemier med luftburna virus är social distansering och skyddsutrustning A och O, men människorna som levde på mentalsjukhuset hade ingen möjlighet att skydda sig. Dödboken för år 1918 vittnar om att många patienter avled i sviter av spanska sjukan –”morbus hispanicus” och medföljande lunginflammation.

Influenza morbus hispanicus och lunginflammation var den vanligaste dödsorsaken på Frösö sinnesjukhus 1918.

Endast ett fåtal patienter begravdes på sin hemort. Majoriteten begravdes anonymt i en massgrav på Frösö västra kyrkogård som nyligen har påträffats tack vare historiker Joel Nordkvist. Enligt Nordkvists forskning kom smittan till sjukhuset via kvinnornas avdelning och inom några månader hade 58 patienter avlidit. I dödboken för Frösön 1918 kan man se att 31-åriga patienten Agda Maria Andersson från Umeå blev pandemins första offer. Hon avled 12 september 1918 och några veckor senare hade åtta kvinnliga patienter dött av spanska sjukan. Smittan spred sig sedan vidare mellan avdelningarna.

Agda Maria Andersson från Umeå avled 12 september 1918 och blev pandemins första offer på Frösön.

Anledningen till att man valde att begrava så många människor i en anonym massgrav hade förmodligen sanitära orsaker men visar även hur somliga människor inte ansågs ha samma värde som andra.

I ett tidigare inlägg berättade jag om Juliette som sändes till Sankt Lars mentalsjukhus i Lund, Skåne som 20-åring.  Till en början begravdes Sankt Lars avlidna patienter på stadens kyrkogårdar, men invånarna protesterade mot att ”sinnessjuka” gravlades på de allmänna kyrkogårdarna. En provisorisk och anonym sjukhus-kyrkogård intill Flackarps mölla fick istället bli den sista viloplatsen för de tusentals människor som avled under sin tid som patienter på hospitalet. På en enkel järnstav ristades patientnummer samt ett ”m” för man och ett ”k” för kvinna.

De fasansfulla Vipeholmsexperimenten är ett annat, väldigt mörkt kapitel i Sveriges historia. Här kan du läsa mer.

Foto: Helena Bure Wijk

 

 

Hitta utvandrarna i arkiven

Målningen ”Utvandrere” av Gustav Wetzel, 1903.

Det var hoppet om en bättre framtid som gjorde att miljoner människor valde att emigrera till Amerika på 1800-talet. Från Sverige emigrerade 1,3 miljoner människor och cirka 800 000 norrmän valde att styra kosan till det ”förlovade landet” åren 1820 – 1920.

På Riksarkivet hittar du digitaliserade arkiv och databaser som gör det möjligt att följa personer som har emigrerat. Du kommer till sidan genom att klicka här.

Riksarkivet har en sökbar databas med passagerarlistor (Göteborgs poliskammare) som du hittar här.

Här finns Riksarkivets Utvandrarelistor (poliskammaren i Malmö)

Norsk familj vid det nya huset, på prärien i North Dakota, USA. Foto: A. Milton


Solør i Hedmark, Norge är ett vidsträckt område som omfattar Elverum, Kongsvinger, finnskogen samt svenska gränsen i öst. Om du liksom jag har anor i Solør så finns en bra lista över emigranter som Våler historielag har sammanställt. I listan ”Utvandring fra Våler i Solør till Amerika m.m i perioden 1867 – 1905” hittar du här. 

Emigranter från Oslo åren 1867 – 1930 kan du söka i norska Digitalarkivet.

Passagerarlistor och mycket annat material om emigranter från Norge hittar du på websidan Norway-Heritage.

Många fler sökbara arkiv, passagerarlistor och annat material finns tillgängligt hos Arkiv digital, Ancestry och My Heritage men där krävs betalabonnemang.

Björnjakt i Västmanland på 1700-talet

Björnjakt i Västmanland på 1700-talet. Bild: Bärgslagsbladet 1899

Idag finns ingen permanent björnstam i Västmanland och vi har ingen björnjakt i länet. Annat var det på 1700-talet då stora jaktlag samlades i skogarna för varg- och björnfångst. Under sommarhalvåret hölls så kallade ”storjakter” till ”the kongligas förnöjelse” och det har berättats att kung Fredrik I dödade ”sex björnar, tolf älgar, tre vargar och tre lodjur” vid ett jakttillfälle. Metoderna som användes för att fånga de arma djuren är, tack och lov, inte tillåtna i dag.

Björnjakt i Västmanlands skogar på 1700-talet

År 1750 skrev Anders Hillerström en avhandling om den varg- och björnjakt som bedrevs i Västmanland och tack vare hans texter vi få en liten inblick i hur jakten gick till. Anders Hillerström var son till lantjägaren Hans Hillerström. Lantjägaren var anställd som tjänsteman av staten, för vård av kronans skogar och Anders hade förmodligen tillbringat en stor del av sin uppväxt i skogarna, tillsammans med sin far.

I sin avhandling berättar Hillerström att det var noggranna förberedelser inför jakterna, speciellt inför de så kallade ”storjakterna” som hölls under sommarhalvåret. Planeringen inleddes redan året innan jakten gick av stapeln genom att man märkte ut platsen.  ”Jaktplatsen utmärktes med bleckande och kvistande på träden rundt om och stora gator upphöggos tvärst öfver platsen”.

Foto: Helena Bure Wijk


Jakt till ”the kongligas förnöjelse”

Även kungligheter reste till Västmanland för att jaga i skogarna och storjakten under sommarhalvåret hölls delvis till ”the kongligas förnöjelse”. År 1737 deltog exempelvis kung Fredrik I vid en sådan jakt. Det har berättats att han på egen hand dödade sex björnar, tolv älgar, tre vargar och tre lodjur.

Djuren omringades

Inför jakten kallade länsmännen in de män som skulle ingå i drevet och man tillbringade flera dygn i skogen. Djuren omringades med hjälp av stockeldar som skrämde dem från att ta sig ut ur ”ringen” som bildats. Ibland hände det att de vilda och skrämda djuren lyckades smita och anföll jägarna: ”Drefvet inrättades i form av en kägla, bred uti bakskallet och smal vid försåtet. Då ringen sedermera sammandrogs och djuren skrämdes, hände det ej sällan, att de bröto sig ut genom drefvet, änskönt att folket gick man vid man. Då var det fara å färde och många voro de, som därvid fingo sätta livet till”.

Kung Fredrik I.
Målning av Georg Eberhard Schröder


Hemska jaktmetoder

Metoderna som användes för att fånga de arma djuren skulle, tack och lov, inte vara tillåtna i dag. En metod var att spetsa björnar med spjut som var fästa vid en så kallad gillerstång av järn. När björnen råkade vidröra anordningen blev den spetsad av spjutet. ”Lurbössa” var en annan populär jaktmetod i Västmanland. Anders Hillerström och förklarar hur det gick till: ”Ett par skarpt laddade bössor uppsattes å stolpar och trycket sattes genom genom mässingstrådar i förbindelse med kvarlefvorna af något rivet djur, som man var viss om att björnen skulle uppsöka”. När björnen närmade sig och försökte ta en tugga av maten, avlossades gevären.

Foto: Gary Kramer


Gjorde sitt bästa för att utrota ”gråben” 

Vargen var inte populär på 1700-talet och Hillerström berättar att man gjorde sitt bästa för att utrota ”gråben”. Bönderna i Västmanland kunde exempelvis bege sig till platser där man visste att varg uppehöll sig. Med sig hade man en stackars gris i en säck, som nöps och plågades för att grisens skrik skulle locka fram vargarna, som ”därvid hälsades med en hagelsvärm ur muskedundret”. I Västmanland var det även populärt att använda giller och gropar, dit vargarna lurades med hjälp av levande djur.  Anders Hillerström berättar att man kunde använda hundar som lockbete vid jakt: ”Till bete användes ofta små hundar som gärna skällde, då de sålunda utsattes, eller också ankor, hvarvid även rävar ofta gingo i gropen”.







Källor: Anders Hillerstöm 1750, Artikel i Bärgslagsbladet 1899-12-22, Svenska dagstidningar

Lösdrivare

Statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona på 1930-talet. Foto från boken Svenska folket genom tiderna av E. Wrangel


Att inte ha en ordnad försörjning var länge ett brott som man straffades för i Sverige. Lagen infördes på 1500-talet men genom den moderniserade ”lösdriverilagen” som infördes 1885, skulle man inte längre straffas utan i stället dömas till tvångsarbete, som ansågs vara en rehabiliterande insats.

Lösdrivare kallades de personer som saknade fast arbete eller bostad och som sågs ”stryka omkring” på allmän plats. Ofta reste dessa människor från ort till ort och försörjde sig genom tillfälliga arbeten. Samhället såg med oblida ögon på de som levde ett kringflackande liv och som vägrade att inordna sig under rådande normer. En person som ”sysslolös stryker omkring från ort till annan” eller ”undviker att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt, att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning och sedlighet”, kallades lösdrivare och kunde, efter varning, dömas till tvångsarbete, mellan en månad upp till tre år.

Landskrona fästning var en tvångsarbetsanstalt för kvinnor fram till 1940. Bild: L.G foto


Tvångsarbetsanstalter fanns på flera orter – i Norrköping, Karlskrona, Färingsö (Ekerö) och i Landskrona. Till anstalten på fästningen i Svartsjö, Färingsö, kom manliga tvångsarbetare som där främst arbetade med sysslor som var knutna till jordbruk. Kvinnorna sändes till Landskrona citadell (Landskrona slott). Fram till 1940 användes fästningen som tvångsarbetsanstalt för kvinnor. Kvinnorna, som ofta hade dömts till tvångsarbete för prostitution, arbetade här främst med sömnad och odling av medicinalväxter.

Människoöden som berör

Lösdrivarprotokoll upprättades när man hade förhört personer som var misstänkta för lösdriveri. På Riksarkivet finns många handlingar som berör lösdriveri där man kan få ta del av många intressanta och sorgliga berättelser.

Du kommer till protokollen genom att ”klicka” här
I sökresultaten väljer du den person som du vill läsa mer om genom att klicka på namnet (blå länktext) och sedan den gröna rutan där det står ”bild”, så öppnas de handskrivna dokumenten som berättar mer om personen.

Ett strävsamt liv på landet

Mormor Elsa, morfar Ivar och fem av barnen – Sven, Åke, Stig, Gunbritt och Maylis vid huset Elsabo i Sunnersta, Uppsala.


I början på 1930-talet arbetade min morfar Ivar på byggföretaget Diös i Uppsala. Han byggde ett hus, ”Elsabo”, i Sunnersta, Uppland, där han och familjen hade några lyckliga år. 1930-talet var en tid präglad av ekonomisk kris och hög arbetslöshet. När morfar förlorade sitt arbete blev han tvungen att hitta annan inkomstkälla. En tid arbetade han som rallare men för att kunna försörja den växande familjen behövdes en säkrare inkomst.

Morfar Ivar tillsammans med andra rallare i Uppland år 1936.

I mitten av 1930-talet var man tvungna att lämna huset och bege sig ut på landsbygden. Det var där storbönderna och försörjningen fanns…

Mamma Gunbritt i Sunnersta.


”Staten” var ett slavliknande system där hela familjer tvingades arbeta hårt för brödfödan. Lönen, som till en början betalades in natura kallades ”helstat”. Man fick inga pengar för sin möda, endast matproviant i form av potatis, sill, rovor och mjölk. I lönen, ”staten”, ingick även en bostad som oftast bestod av ett dragigt rum i någon undermålig byggnad som var full av ohyra och råttor. I slutet av 1930-talet betalades den största delen av lönen fortfarande in natura men stataren fick en liten summa pengar att röra sig med.

Mormor Elsa vägrade att mjölka böndernas kor.


Stataren var en gift man som arbetade för bönder vid större gårdar, på kontrakt som omfattade ett år i taget. Det var bara i oktober månad under ”slankveckan” som stataren kunde bryta sitt kontrakt och byta arbetsgivare. Man arbetade hårt, ofta 14 timmar per dag, alla veckans dagar.

Mamma Gunbritt i Rytterne, Västmanland.

I statarens arbetskontrakt ingick även hustrun som måste arbeta på gården med att mjölka bondens kor flera gånger varje dag med början klockan 3 på natten. Hon tvingades därmed att lämna sina egna barn. Det var den ”vita piskan” som ven över kvinnornas ryggar, menade författaren Ivar Lo Johansson som själv växte upp i ett statarhem.

Mamma Gunbritt i Bäddarö.

Det var också Ivar Lo som myntade ordet ”statarlänga”. Längan var en avlång byggnad i två våningsplan som rymde flera statarfamiljer samt daglönare. Statarfamiljerna var ofta stora med många barn men fick trängas i ett rum, som var kallt, dragigt och fyllt av ohyra. Statarbostäderna låg alltid på behörigt avstånd från mangårdsbyggnaden där bonden bodde, så att besökare skulle slippa se både huset och de människor som bodde där. Statarfamiljerna befann sig långt ned på den sociala stegen.

Mina morföräldrar och döttrarna Gunbritt och May-Lis vid statarlängan i Uppland.


Mormor Elsa vägrade att mjölka bondens kor eftersom hon kände ett stort ansvar för sina barn. För mormor var det oerhört viktigt att barnen var väluppfostrade, hela och rena, för, trots att man var fattiga så skulle det inte märkas utanpå.

Mamma i Bäddarö 1939.

Att mormor vägrade mjölka gjorde att bönderna rev upp anställningskontrakten i förtid och familjen tvingades flytta… fyra, fem, ibland sex gånger per år. Barnen hann aldrig rota sig någonstans.

Man skulle vara hel och ren, hur fattig man än var, ansåg mormor Elsa.

Familjen flyttade kors och tvärs över Uppland och Västmanland och bodde och arbetade bland annat i Bäddarö, Uppland, Vallby och Nyckelön i Rytterne socken, i Tillberga, Västmanland, Eneby gård i Simtuna, Uppland, Löt, Uppsala, Springsta säteri i Kärrbo Västmanland, Ängsö slott i Västmanland, Hjulsta säteri, Enköpingsnäs och på Näs gård, Runby, Upplands Väsby.

Mamma och hennes syster, Nyckelön, Rytterne 1943.
Familjen bodde bland annat i den här stugan vid Näs gård, Runby (Upplands väsby)…
…och i den här, vid Springsta säteri, Kärrbo…
…och här, i Frösåker, Västmanland.

1945 avvecklades statarsystemet men det skulle dröja länge innan lantarbetarfamiljernas status höjdes. I slutet av 1940-talet var det på vissa platser fortfarande förbjudet för statarnas barn och deras husdjur att beträda herrskapets mark. Det blev min mamma varse en dag, när hennes älskade katt råkade springa över den välkrattade grusplanen framför Ängsö slott. Grevinnan gick då helt sonika ut på trappan och sköt katten med sitt gevär.

Morfar vid Ängsö slott i början på 1950-talet.

Mormor och morfar fick åtta barn tillsammans och mormor Elsa var 48 år när hon födde sonen Rolf. På 1960-talet hade mina morföräldrar fått nog av livet på landet – och av varandra. De tog ut skilsmässa och flyttade till Västerås, för en bekvämare tillvaro i sta´n, på varsitt håll.

Mormor var 48 år när hon födde sitt sista barn, sonen Rolf. Fotot är taget vid torpet där de bodde då, Hjulsta säteri, Enköpingsnäs.
…Mormor Elsa vid diskbaljan på torpets veranda. Springsta säteri på 1950-talet.
Mamma Gunbritt konfirmerades 1942 i Simtuna, Uppland.

 

Koleraepidemier på 1800-talet

Under 1800-talet drabbades Europa av flera koleraepidemier och miljoner människor miste sina liv. Även Sverige och Västmanland drabbades hårt av kolerans framfart, det vittnar bland annat de många kolerakyrkogårdarna i länet om. Man tänkte sig att det kanske var brännvin, utsvävningar och omogna frukter som låg bakom utbrotten och det dröjde till 1800-talets slut innan man förstod vad som orsakade sjukdomen.

Foto: Helena Bure Wijk



Sprids via dricksvatten

Sjukdomen kolera kom till Sverige och Västmanland på 1830-talet och återkom sedan i flera vågor under hela 1800-talet. Det dröjde till slutet av 1800-talet innan man visste vad som orsakade sjukdomen. Bakterien fick namnet Vibrio cholerae.

Kolerabakterien utsöndras med avföringen och sprids på så sätt till dricksvatten, via avloppsvatten. Förr i tiden hade man inga avloppssystem, man tömde latriner och pottor direkt på marken, varför det infekterade vattnet hamnade i brunnar där man hämtade sitt dricksvatten.

Många barn insjuknade också av infekterad mjölk. Det var först 1884 som forskare lyckades identifiera den bakterie som orsakade sjukdomen och 1914 infördes pastörisering (upphettning) av mjölk för att döda eventuella bakterier.

Begravdes på speciella kyrkogårdar

Kolera är en sjukdom med hög dödlighet. På 1800-talet avled många inom något dygn och begravdes på de speciella kolerakyrkogårdar som anordnats i städer och på landsbygden. Kyrkogårdarna fick inte placeras i närheten av bebyggelse. Man visste inte hur smittan spreds, men antog att den spreds via luften, varför de döda måste begravas direkt i gravar som var minst tre alnar djupa. De döda skulle helst gravsättas ”om aftonen en söckendag”.

I Västerås fanns en sådan kyrkogård i Humlegården som låg söder om den numera nedgrävda Lillån, vid nuvarande Kopparbergsvägen/Munkgatan.

Västerås, Centrallasarettet.
Koleraamuletter.

Utsvävningar och omogna frukter

Koleran var en farlig och väldigt lurig sjukdom som kunde slå till var som helst, när som helst. ”Anledningen till sjukdomens uppkomst har ännu icke med säkerhet kunnat utrönas” rapporterade Svenska Tidningen i september 1853.

Man misstänkte att vatten hade något med spridningen att göra och gav därför allmänheten rådet att inte dricka för mycket kallt vatten. Att dricka te med en skvätt vin eller brännvin ansågs vara bra, men större mängder alkohol troddes kunna orsaka sjukdomen. För att slippa insjukna i kolera var det därför bäst att undvika ”varje utsvävning och utmattning”. Dessutom skulle man undvika förkylning och omogna frukter.

För säkerhets skull skulle man undvika omogna frukter.



En ny våg drabbade Västmanland 1853

Den 8 september 1853 avled en västeråsare av kolera, men man trodde då inte att en ny epidemi skulle drabba Västmanland eftersom den avlidne mannen var ”känd såsom stark brännvinssupare”. ”Läkarna hafva enstämmigt intygat, att ingen anledning förefinnes, att bemälte person genom smitta ådragit sig sjukdomen”, berättade Svenska Tidningen. Man insåg inte att en ny våg av smitta hade drabbat Västmanland.

I Kolbäck insjuknade i september 22 personer och 11 avled inom kort av sjukdomen. Man inrättade sjukhus och epidemikliniker men antalet insjuknade ökade, liksom dödstalen. Sjukdomen slog till mot många gårdar i Västmanland. Besättning och passagerare på de båtar som färdades på Strömsholms kanal drabbades hårt och många människor insjuknade och dog. De många kolerakyrkogårdar längs Strömsholms kanal vittnar om sjukdomens framfart i området under 1800-talet.

Strömsholms kanal ca 1900. Järnvägsmuseet/Digitalt museum



Kolerakyrkogårdar i länet

Kolerakyrkogårdar har bland annat funnits vid det gamla slussvaktarbostället i Strömsholm, Norrby, Hallstahammar, Sörstafors, Trångfors och Ålsätra, Svedvi. Avlidna Surahammarsbor begravdes på kolerakyrkogården i Magforsen. I Fagersta och Västervåla finns tre bevarade kolerakyrkogårdar – vid Semla dammsjö, Onsjö och Sundbyberg.

Kolerakyrkogårdar har även funnits vid Kolerastugan i Lillhärad, Västerås, Kolerafallet i Västanfors, Fagersta, Himmeta, Köping och på Kolerabacken i Västerås och Västerlövsta, Heby.










Källor: Svenska dagstidningar (kungliga biblioteket), Oscarshamnsposten 1892, Svenska Tidningen 1853, Kolerakyrkogårdar utmed Strömsholms kanal av Krister Ström.

 

Jättar i svenska dagstidningar

Norske jätten Henrik tillsammans med brodern Anders. Foto: Foto: Erik Olsen / Anno Domkirkeodden

Vi var kortare förr i tiden. En studie som genomfördes 2016 visar att medellängden hos världens män och kvinnor var 162 centimeter, respektive 151 centimeter år 1914. På den tiden var dock svenska män längst i världen – hela 171 centimeter. Även svenska fruntimmer var resliga för sin tid och mätte då 160 centimeter i genomsnitt.  I dag ligger medellängden på 180 cm för män och 166 cm för kvinnor i vårt land.

På 1800-talet och början av 1900-talet var det inte ovanligt att långa människor ”af jätteväxt” reste land och rike runt och visade upp sig som ”attraktion”. De extra långa figurerade ofta i pressen och ansågs vara något av en sensation. I Sörby, Hälsingland fanns exempelvis en volontärskorpral som var 2 meter lång vilket ledde till en tidningsartikel med rubriken ”En by af jättar”. Den norske ”jätten” Henrik påstods ha så stor fingerring att en tvåkrona kunde passera igenom den. Han visades upp på diverse museum i Europa och Amerika, liksom den värmländske ”jätten” Hugo som med sina 2,5 m var världens längste man år 1903.

Jag har gjort några nedslag i svenska dagstidningar från den tiden då jättarna var på tapeten.

Jätten Henrik kunde lyfta hästar

Under sin livstid var norrmannen Henrik Brustad (f. 1844) från Trøndelag känd som världens största och starkaste man. Han var 2,22 meter lång och sägs ha lyft björnar, hästar och människor med stor lätthet.

Henrik Brustad tillsammans med en man av normallängd. Foto: Erik Olsen/NTNU Universitetsbiblioteket


År 1887 besökte Henrik Brustad Gävle och man annonserade i Gefle Posten om den stundande ”attraktionen”: ”Kom och se! Jätten Henrik Brustad. Bekant som den störste man i verlden. En nutidens Goliat och en stor attraktion. Han är den största af alla hittills sedda jättar. Han utsträckta armar räcka 8 fot, hans händer äro af stor dimension, men dock välformade som en qvinnas. En tvåkrona passerar genom hans fingerring. Han har besökt Europas och Amerikas största städer, och är beundrad av flere millioner menniskor. Förevisar sig första gången Fredagen den 21 oktober och följande dagar från kl. 1-10 e.m. Lokal å Stadshuset, rummet n:o 1. Entré: 50 öre, barn och tjenstefolk 25 öre.” 

Gefle Posten 1887-10-20

Jätteskelett i Blötebågen, Strömstad 1892

I Blötebågen, Strömstad, Västra Götaland hittades ett jätteskelett år 1892. ”Möjligen härrör det från någon af de vid Tordenskjolds anfall på Strömstad stupade danskarna, hvaraf några skola jordats på holmarna i närheten af hans ankarplats på Salomonsholmen, säger Strömstads tidning.” 

Aftonbladet 1892-07-28

En hälsingeby af jättar 1897

1897 meddelade Tidning för Wernersborgs Stad och län att Sörby vid Vålasjön i Hälsingland är ”en by af jättar”. I denna by fanns nämligen ”ett flertal långa, välväxta och starka personer”, bland andra den före detta volontärkorpralen A. Ljung som var 2 meter lång, hemmansägare Pripp, 1,90, hans son som var 1,93 cm, skomakaren Olof Nord 1,90 och torpardottern Kerstin Olsson som både var stark och lång – ,184 cm. I artikeln framgår att det även fanns två atleter i Sörby vid den tiden; kolarsonen Per Ljungberg och drängen A.Ljung. 

Tidning för Wernersborgs Stad och län 1897-03-19


Kanadensisk jätte med kortvuxna föräldrar 1902

I januari 1902 berättar Göteborgs Aftonblad om den kanadensiske jätten Eduardo Beaupré ”ehuru endast 18 år gammal är han 2,34 cm lång”. I artikeln kan man läsa att jättens far är 1,72 cm och modern blott 1,57, men hans farfar var ansenligt lång – 2,01 cm. I artikeln avslöjas även att staden Rouen genom ett testamente ”erhållit flere millioner för att utdela ett årligt pris till de personer af jätteväxt som skulle vara hågade att gifta sig med varandra.” Artikelförfattaren menar att detta pris möjligen kan erövras av jätten Beaupré, den dag han väljer att gifta sig. I artikeln berättas att Beaupré har tillbringat hela sin uppväxt på landet ”där han oavbrutet idkat kroppsarbete. Måhända kan detta kan detta vara en orsak till hans märkvärdiga kroppsutveckling”. (Göteborgs aftonblad 1902-01-30)

Jätten Eduardo på bild i Aftonbladet 1902-02-01

 

Värmländske Hugo – världens längsta man 1903

I en artikel i tidningen Social-Demokraten berättas om 28-årige Hugo Andersson från Älgå socken i Värmland som med sina 8,3 fot (cirka 2,5 meter) var världens längsta man. Den långe mannen Andersson turnerade omkring och i maj 1903 hade han anlänt till Amerika ”där han skall komma att förevisas på ett tiocentsmuseum i New York.” (Social-Demokraten 1903-05-08)

Hugo fick dock inte behålla sin ledande ställning som världens längste särskilt länge. Några dagar senare rapporterade nämligen tidningen Aftonbladet om jätten Fedor, som med sina 2,68 centimeter ”öfverträffar alla hittills förevisade jättar”.

Social-Demokraten 1903-05-08


Jätten Fedor 1903

1903 rapporterade Aftonbladet om den 22-årige ryske jätten Fedor Machnow som var 2,68 m lång ”hvadan han i storlek överträffar alla hittills förevisade jättar, af vilka den störste mätte icke mer än 2,27 meter”.
Fedor, som passerade 2-metersträcket redan i 12-årsåldern, brukade sova 24 timmar i sträck när han växte som mest, berättar Aftonbladet. Hans fötter var 42 centimeter långa och händerna 30 centimeter, men ”hufvudet är af normal storlek”. 

Jätten Fedor.
Aftonbladet 1903-05-16


Världens längste man 1940 – 1963

Med sina 251 centimeter var finländske Väinö Myllyrinne världens längste man åren 1940 – 1963.

Väinö Myllyrinne tillsammans med en man av medellängd. Foto: Okänd












Källor: Svenska dagstidningar, Studien ”A century of trends in adult human height” (2016


En ödesdiger nyårshelg år 1719

Storsnasen, väster om Handöl. Foto: Måns Ullman

Den unge soldaten Pål Eriksson Stark från Fors i Jämtland såg fram emot att snart få komma hem till sin hustru och sin 4-åriga dotter. Men nyåret 1719 kom att bli en fasansfull och ödesdiger helg för de tusentals soldater som deltog i kung Karl XII:s andra norska fälttåg. Av de cirka 6000 soldater som deltog i den norra armén miste fler än 4000 sina liv. Den jämtländska armén bestod till två tredjedelar av soldater med finska släktrötter. Pål Stark var en av dem. 

Efter slaget vid Poltava 1709 förlorade Sverige besittningen över stora landområden. Den svenske kungen valde nu att inta grannlandet Norge och hoppades därmed kunna påverka den dansk-norske kung Fredrik IV till eftergifter. Hösten 1718 sände Karl XII ut sin 10 000-hövdade armé att marschera mot Norge. 

Carl Gustaf Armfeldt 1666-1736


Efter konungens död den 30 november 1718 blev alla svenska trupper i Norge beordrade till återtåg till Sverige. När generallöjtnant Carl Gustaf Armfeldt fick kännedom om att kungen hade gått bort under mellandagarna så befann man sig i Haltdalen i Gauldalen med cirka 6000 man. På något sätt måste man nu komma hem, snabbt och säkert. Det var sent i december 1718 som man påbörjade den långa marschen hemåt. Denna vinter var det iskyla, men snöfattigt så man kunde gå till fots utan att använda skidor och man valde den allra kortaste vägen hem, över Tydalsfjällen tillbaka till Hjerpe skans.

 

Karl XII:s likfärd Målning: Gustaf Cederström

Både människor och kreatur stelnade och föllo neder döde

Man påbörjade vandringen på nyårsdagen men redan samma eftermiddag drog en hemsk snöstorm in och armén tvingades att slå läger vid Öjfjällets norra sida för att undkomma stormen. ”Utur havet, västnordan efter, oppstiga förfärliga svarta moln, vilka strax efter bredde sig över allt med snö och isbark och hade i följe en så bitter brännande köld, att både människor och kreatur stelnade och föllo neder döde”, skrev författaren och prästen Jöran Nordberg (f. 1677 – d. 1744).

Pål Stark från Fors var en av de soldater som inte lyckades ta sig ned från fjället i den iskalla stormen. Nyårsafton hade nyss varit och i almanackan skrev man nu förväntansfullt det nya året, 1719. Hemma i den varma stugan väntade hustru Ursilla och lilla dottern Brita. Men Pål lyckades inte bemästra den hårda kylan och stormen och avled den 3 januari 1719. Enligt kyrkboken ”dödfrusen på fjället”. Pål, tillsammans med tusentals andra soldater blev kvar på fjället tillsammans med sina hästar och utrustning. Ovädret fortsatte men snart nådde de första trupperna med Armfeldt i spetsen fram till byn Handöl, som låg nedanför fjället.

De som överlevde

De som överlevde kylan och stormen på fjället var säkert oerhört lyckliga då de till sist lyckades ta sig ned till byn Handöl, men då det saknades möjlighet att inhysa de behövande i den lilla byn – som bestod av endast 3 gårdar – så avled hundratals soldater de kommande dagarna. De arma soldaterna försökte värma sina kroppar vid eldar alltmedan en kirurg (fältskär) amputerade förfrusna lemmar i hopp om att rädda liv.

Man hade snart lyckats ordna inkvartering i byn Duved för soldaterna, men många stupade på vägen. I byn Vallan, tolv kilometer från Handöl, fanns endast två hus. Enligt sägnen fylldes stugorna där från golv till tak med dödströtta och frusna soldater. De som inte fick plats inomhus, lutade sig mot stugans väggar och på morgonen fann man dem ihjälfrusna.

Ungefär 2100 soldater överlevde marschen, men cirka 600 fick bestående köldskador. Rektorn Olof Broman i Hudiksvall var förfärad och antecknade: ”Vid början av detta år anlände hit hos mig över 250 personer av finska kavalleriregementet och general De la Barres folk. Liksom nästan alle de andre, som gått över fjällen ifrån Norge, voro de förfrusne till händer och fötter och så illa medfarne, att sådan händelse aldrig skett ifrån världens begynnelse. Hela vintern över och jämväl sommaren voro hos mig sjuke, förkylde nästan oräkneliga, av åtskilliga regementen, så väl officerare som gemene, av vilka nog månge jag avsåga, hugga och skära måste dels bägge benen, dels ettdera, fötterna, händerna, fingrerna etc. – ett sådant uselt tillstånd, att ock de döde måtte gråta däröver!”
(Olof Broman f. 1676– d.1750)
År 1936 upptäcktes en massgrav i byn Handöl med 600 stupade soldater.  

I Duved restes senare ett monument i form av en obelisk över de arma karolinernas dödsmarsch. Initiativtagare var Major J. G. Björlin och Major G. Leksell.

Minnesstenen är en obelisk, skapad av Ferdinand Boberg, med inskriptionerna: ”1719 års Caroliner” och ”Af fosterlandet”. Foto: Petey21

Lappudden i Nordingrå

Foto: Babiarne

Ångermanland med vackra Nordingrå började att skönjas för cirka 10 000 år sedan när inlandsisen sakta drog sig undan och bildade ett hav av den smältande isen. Där på Lappudden i Nordingrå bodde mina anfäder- och mödrar en gång i tiden.

Lappudden i Nordingrå, Ångermanland har sedan urminnes tider varit en viktig plats för de samer som färdades tillsammans med sina renar efter den flyttled som gick via Lappkåteberget, förbi Lappudden och ut mot havet. Sápmi, samernas land, delas in i nio områden. Även om Nordingrå har placerats utanför detta område på kartan så har det under hundratals år tillhört Sápmi, och tillhör fortfarande området, menar forskaren och författaren Mats Lundin. Han lyfter bland annat fram Frostvikensamerna som ofta anlände till Nordingrå via Ström, Tåsjön, Flåsjön eller Ormsjön.

Foto: Bengt A Lundberg/Riksantikvarieämbetet



Redan på 1200-talet kategoriserade man människor från de östersjöfinska områdena genom att benämna dem som ”loppis” och ”lappie”. Samerna vandrade till sina viktiga vintervistesplatser i Graninge, Ramsele, Backe, Rossön och Junsele, bland andra platser. Fjällsamerna använde sig gärna av sjö-och älvsystemen och påbörjade vinterförflyttningen först när snön hade lagt sig och isar och myrar frusit till is. Man kan påvisa tidigare samisk närvaro i många ångermanländska byar.

Samisk man med sin lille son i Frostviken, Jämtland i slutet av 1800-talet.
Foto: Nordiska museet


Under senare delen av 1600-talet blev flera samiska familjer bofasta i Nordingrå och antecknades i kyrkböckerna som sockensamer eller ”sockenlappar”. Familjerna, som tidigare hade levt en nomadiserande tillvaro och som strövat omkring fritt i området och livnärt sig på jakt, fångst och renar blev härmed bofasta, fick en bit jord där de kunde hålla några djur och tilldelades arbetsuppgifter som ingen annan ville ha.

Sockensamer, (liksom romer och resande), befann sig allra längst ned på den så kallade samhällsstegen och tvingades ofta att arbeta som ”rackare” där arbetsuppgifterna handlade om att avliva, kastrera och flå djur. Författaren Maria Blomster berättar att samerna fick behålla de avlivade djuren, även hästarna, då bönderna inte åt hästkött. De bofasta samerna ägnade sig även åt hantverk, som korgmakeri, att skapa viktiga hushållsredskap, rep och mjärdar som man sålde i bygden. De var skickliga jägare men det uppstod ofta konflikter med majoritetsbefolkningens representanter om man utövade jakt.

Bild: Wikipedia


Mina rötter enligt DNA test och Gedmatch



Källor: Mats Lundin (Samer i Nordingrå), Maria Blomster (Nordingra.nu), Kulturmiljövårdens rapporter 2000:8 (Länsmuseet Västernorrland), Lars Ivar Hansen (Om finnar och lappar), egen forskning.

Ärvda privilegier

Ronneby brunnspark
Foto: Helena Simonsson

Ronneby i Blekinge har gamla anor och har varit boplats för människor ända sedan järnåldern, men det var upptäckten av källan med det kolsyrehaltiga vattnet med högt järninnehåll som gjorde orten så populär under 1700-talet. Att ”dricka brunn” ansågs kunna bota de flesta krämpor förr i tiden och människor vallfärdade till kurorten Ronneby brunn.

Ronneby fick stadsprivilegier på 1200-talet. På den tiden tillhörde Blekinge Danmark och kom så att göra ända fram till år 1658. ”Ronnebyälven flyter omkring den västra och södra sidan av staden. Där är vattnet farbart och tämligen stora skutor kan navigera där, men även om hamnen är säker nog när man väl befinner sig där inne, sa har ån ett farligt in- och utlopp, eftersom det finns många skär och klippor i hamnen samt vid dess utlopp. Man kan varken komma in eller ut där, utan att ha kunskap om leden samt en gynnsam vind.” Ungefär så skrev riksrådet Carl Bonde i sin berättelse 1659 om Skånes, Hallands och Blekinges tillstånd och förbättring.

Johannes Meijers karta över Ronneby cirka 1650.


Min gamle anfader Magnus Dunbar anlände från Skottland till Ronneby med båt på 1630-talet. Han var handelsman och kom egentligen till Ronneby i affärer men familjen och deras ättlingar kom att stanna kvar i Blekinge. Magnus var gift med Elsebe (Elisabeth) och tillsammans fick de barnen Magnus, Anne och Casten. Sonen Magnus gifte sig med Maria Schmidt från Köpenhamn, Anne gifte sig med Olof Nielsen Schmidt från Ronneby. Sonen Casten blev prost och kyrkoherde och tog namnet Rönnow, av födelseorten Ronneby.



Tuffa tider i Blekinge

Blekinge hade länge en väldigt utsatt position som gränsland. År 1564 intog svenskarna Ronneby under det nordiska sjuårskriget. Många Ronnebyinvånare dödades brutalt och stora delar av staden brändes ned vilket har gjort att massakern kallas ”Ronneby blodbad”.

Det skånska kriget 1675–1679 som utkämpades både till land och till sjöss stod mellan Danmark (med stöd från Brandenburg och Nederländerna) och Sverige, och utkämpades främst på skånsk och bohuslänsk mark. Kyrkoherden Casten Rönnow tycks ha stått på Sveriges sida under kriget och det sägs att hans ättlingar fick privilegier av kung Karl XI, bland annat adliga privilegier, en guldkedja och säterifrihet (då en vanlig frälseman fick rätt till ett säteri, en större herrgård). Enligt sägnen räddade Casten Rönnow den svenske kungen från danskarna genom att be honom att gömma sig i en skorsten. Men det finns inga belägg för detta. I själva verket verkar det som om Casten kanske spionerade för den danska sidan och på så sätt stödde han båda sidor i konflikten.

Ärvda privilegier

Huruvida Castens familj erhöll Åhus pastorat med mer av dåvarande kungen kan inte beläggas, men att familjen fick vissa privilegier märks tydligt. Skotske Magnus Dunbars son Otto flyttade hem till sin farbror, prosten Casten Rönnow som barn och blev sedermera sjötullsvisitör i Karlshamn. Otto gifte sig med Vendela Reuterman från Östergötland på 1690-talet. Han avled i pesten år 1710.

Paret fick tillsammans en son som också fick heta Casten år 1700. Casten junior blev livmedikus hos kung Stanisław II av Polen. Om honom finns idel lovord nedtecknade. Vid föräldrarnas tidiga död blev hans farbroder, Johan Rönnow som då var stadsfältskär (läkare) i Göteborg den som företrädde hans rätt. Farbrodern ”drog försorg om hans uppfostran och tillstyrkte honom att såsom framtidsbana välja läkarevägen”, vilket han också gjorde.

Casten Rönnow junior

Casten deltog som fältkirurg i krigstågen mot Norge 1716 och fortsatte sedan sina medicinska studier i Uppsala ”med understöd af ett dubbelt stipendium” som möjliggjorde resor till Danmark, Tyskland och Paris där han, förutom genom sin flit i de medicinska vetenskaperna, utmärkte sig för sina teckningar till de förträffliga tabellerna i Le Draas arbete om stenoperationen och sin förmåga som miniatyrmålare.”

1730 blev Casten medicine doktor i Reims, Frankrike och erhöll 1734 ”de mest lysande anbud från Österrike och England men föredrog kallelsen att blifva lifmedikus hos konung Stanislaus Leczinsky af Polen och utnämndes 1735 till arkiater.” Arkiater är en gammal beteckning för överläkare/livmedikus.

Stanislaw II August av Polen (f.1732 d.1798) Målning: Per Krafft d.ä


Han följde kungen till Lothringen (Lorraine, Frankrike) där han år 1737 utnämndes till konungens närmaste rådgivare – ”conseiller intime”. Inte nog med det – Casten hade, förutom sin befattning hos kungen även ”överinseendet över hela medicinalväsendet i de båda hertigdömerna”. I den sistnämnda befattningen, som han innehade i trettio år, upprättade han ett medicinskt kollegium i Nancy (Frankrike), tog initiativ till flera praktiskt-kirurgiska skolor, moderniserade de allmänna sjukhusen och så vidare. År 1755 blev han utländsk ledamot i Vetenskapsakademien i Stockholm och förlänades adelskap av kung Adolf Fredrik år 1759. Allt enligt Nordisk familjebok.

Casten Rönnow junior avled barnlös och ogift 1787 och slöt därmed sin egen ätt. Han donerade en stor del av sin förmögenhet ”till vetenskapens tjänst och till det allmännas bästa”.

Kung Adolf Fredrik f. 1710



Sveriges rikaste man

Donerade pengar gjorde även Castens släkting, Johan Vilhelm Schmidt som också hade sina rötter i Ronneby som ättling till den skotske handelsmannen Magnus Dunbar. Johan Vilhelm föddes år 1827 i Ronneby och donerade under sin livstid cirka 400 000 kronor bara till Stockholms högskola. Schmidt kom från ett enkelt hem men gjorde sig en hastig förmögenhet i Argentina och återvände till Sverige som välbärgad diplomat och generalkonsul.  Johan Vilhelm grundade Nitroglycerinbolaget tillsammans med Alfred Nobel, Stockholms enskilda bank, Graningeverken och Stockholms bryggeriindustri. Han ägnade sig även åt diverse tomtaffärer på Kungsholmen där han gick under namnet ”Kungsholmskungen”.

Johan Vilhelm Schmidt

”Han är till längden något över medelmåttan, smärt och senfullt byggd. Hans ansikte, bränt av en varmare sol än vår, är skarpt markerat, prytt av ett kastanjebrunt helskägg, och hans ögon äro vassa och genomträngande. Hans tal är kort, distinkt och vittnar om en mogen tankegång”. (Projekt Runeberg)

Tillsammans med sin familj bodde Johan Vilhelm i ”Smittens palats” på Scheelegatan 13 B i Stockholm, en ombyggd malmgård och var under 1800-talet Sveriges rikaste man. Han avled i Stockholm 1904 och testamenterade hela sin stora förmögenhet till släktingar, anställda och före detta anställda. Han skänkte även pengar till Stockholms högskola, Stockholms barnkrubba, Stockholms sjukhem, stiftelsen i Stockholm för gamla tjänarinnor samt många andra projekt. Dessutom ett stort belopp till Ronneby hälsobrunn, som låg honom varmt om hjärtat.

Ronneby brunn 1867

Vallonen

Vallonsmedja i Österbybruk
Foto: Zejo

 

Den förste kände anfadern i vallonsläkten Dewall var Johan som kom till Sverige på 1620-talet. Johan städslades som snidverkssmed på myntverket i Säter, Dalarna och kom med tiden att få många ättlingar och den talrika ”Gålsjö-grenen” har idag många levande ättlingar. Namnet de Waal har anor från 1400-talet och betyder kort och gott ”vallonen” på flamländska. Namnet uttalades med ett kort a-ljud varför man tidigt började stava namnet Dewall/Devall i kyrkböckerna. Myntsmeden Johans efternamn skrevs de Waal (Dewaal) med den ursprungliga nederländska/tyska stavningen.


Säters myntverk

Säters myntverk anlades på 1620-talet då kung Gustav II Adolf hade lyckats rekrytera den tyskfödda Govert Silentz som kunde konsten att raffinera råkoppar till smidbart så kallat ”garkoppar”, som användes till beklädnad på kyrkors och slotts tak. Kungshyttan i Säter kom att bli garmakeri och även myntverk 1624 och strax därpå anställdes Johan de Waal. Namnet de Waal har anor från 1400-talet och betyder kort och gott ”vallonen” på flamländska. 

Johan de Waal avled år 1666 i Avesta, dit myntverket i Säter då hade flyttat sin verksamhet. Genom kyrkböckerna kan man se att Johans barnbarn och hustru avled något/några år före honom. I december 1660 skänkte han nämligen testamentespengar till kyrkan efter sitt sonbarn, och några år därefter, våren 1665, gav han testamentespengar efter sin hustru.

Smedssläkt med många grenar

Johan de Waal hade flera barn. Den äldsta sonen Olof Dewall f. 1624 blev smed, liksom sin far och bosatte sig i Romfartuna, Västmanland. Även sonen Erik Dewall som föddes 1633 blev smed. Han gifte sig med Karin Matsdotter. Erik är nämnd i mantalslängder för Avesta åren 1663–86 då han var snidverkssmed, ”snewärkssmed”. Erik flyttade sedermera till Färna Bruk i Gunnilbo i Västmanland där han kom att arbeta som spiksmed.

Gålsjöbruk
Foto: Y-mannen

Eriks son Johan f. 1662 blev hammarsmed i Karbenning (Högfors bruk) och hans son Erik f. 1692, liksom hans söner, var verksamma vid Gålsjö bruk i Västernorrland. Gålsjögrenen av släkten Dewall kom att bli stor med tiden. Det finns även en gren genom Eriks son Abraham f. 1708, som stannade kvar i Karbenning. Namnen Fahlén, Kallin och Löfgren, liksom det norska släktnamnet de Wahl är alla sprungna ur ”Gålsjö-grenen”.



Vet du mer om släkten de Waal/Dewall?
Kontakta mig gärna: forskningwijk (at) gmail.com

 

 

 

 

 

 

Källor: Egen forskning, de Valska släktföreningen, Svenska numismatiska föreningen (Säters myntverk 1624- 1642) och Conny Ulf Ingelsson

Att dämpa oro under svåra tider

När en allvarlig epidemi hotar landets befolkning så borde smittskyddsåtgärder stå i fokus, för att förhindra sjukdom, lidande och död hos befolkningen kan man tycka, men om och om igen har det visat sig att det viktigaste tycks vara att dämpa oro.

Målning av Caspar David Friedrich

När pesten drabbade Stockholm år 1710 så var den första reaktionen från de styrande att förringa allvaret och faran som var på väg genom det pestsmittade fartyg som anlände från andra sidan Östersjön. Fartyget sattes inte i karantän, det medel som sedan länge hade visat sig vara effektivt för att mota farsoter ”i grind”. Man vill helst att de ekonomiska hjulen skulle fortsätta att rulla och man ville dämpa befolkningens oro. Urban Hjärne som var kunglig livläkare försökte att tona ned det hela, även när smittan hade fått fäste i staden och menade att ”även om det finns pestsmitta i Stockholm så är det nog bara litegrand”.

När smittan väl hade fått fäste i staden och dödstalen steg så valde de rika att lämna Stockholm och bosätta sig på landsbygden. När pestbakterien yersinia pestis var färdig för denna gång hade nästan hälften av Stockholms befolkning avlidit.

Foto: Helena Bure Wijk


När koleran drabbade Göteborg hårt år 1834 och dödade närmare tio procent av befolkningen så tycks man mest ha riktat in sig på att dämpa oro hos befolkningen. Epidemin återkom fram till år 1866 då 435 av stadens invånare avled i en sista ”våg”. För att försöka hindra smittan från att nå Göteborg höjdes röster om karantän för de skepp som anlände till hamnen, men förslaget mötte motstånd i Stadsfullmäktige där man menade att ”Sådant skulle fastmer kunna inverka menligt, i det erfarenheten visat, att sjukdomen tagit mesta fart just på de orter, der man som ifrigast sökt afspärra sig mot densamma. Göteborgs befolkning har vid föregående tillfällen mycket lugnt mött sjukdomen, som och uppträdt ganska mildt”.


Även journalisterna verkar ha trott att deras uppdrag handlade om att dämpa oro i befolkningen i första hand och tidningarna skrev i juli 1866: ”Då det ingalunda kan vara lämpligt att rädslan, pratsjukan och beställsamheten fortfarande skola tillåtas framkalla spöken midt på ljusa dagen, så ha vi ansett oss pligtige att upplysa våra läsare om huru det för närvarande förhåller sig med koleran härstädes.”

Sommaren 1918 kom Spanska sjukan till Sverige och man tror att den kom hit med båtresenärer som anlänt till Göteborgs hamn, från England. Inom några få veckor hade människor över hela landet insjuknat i den farliga influensasjukdomen. De konservativa i landet menade på den tiden att öppenhet gentemot allmänheten kunde få oönskade effekter som kunde resultera i en slags ”kollektiv rädsla” under pandemin.

Professor Oskar Medin som då var barnläkare och ordförande i hälsovårdsnämnden i Stockholm uppmanade allmänheten att inte låta ”paniken lamslå umgänge och verksamhet”. Han påstod att alla åtgärder som att stänga skolor, biografer och teatrar helt saknade evidens. Det är inte farligare där än vid annat umgänge med människor, menade han. Hans uppmaning till svenska folket var i stället ”Trotsa aldrig fara, men visa ej feg fruktan”.

Läkarkåren var på den tiden överens om att allmänheten måste lugnas, då rädsla ansågs öka mottagligheten för sjukdomen och oro påverkade ju även människors vilja att hjälpa sina smittade medmänniskor.

Dagens Nyheter skrev en notis om ”Spanska influensan” 1918: ”Den är inte farlig men den är obehaglig nog med feber under några dagar och kraftnedsättning under flera veckor. Sjukdomsförloppet är ganska karaktäristiskt. Febern kommer plötsligt och patientens allmänna tillstånd försvagas. Det värker i korsryggen och rister i leder och muskler. Man känner strävhet i svalg och strupe och stark hostretning. Ofta uppträder snuva och ibland höra kräkningar och diarré till de tidigare symtomen. Sjukdomen går ganska snabbt över. Men man får vara lite grand försiktig, inte minst under rekonvalescensen, så att inga komplikationer tillstöta. Särskilt bör man akta sig att för snart ta itu med intellektuellt arbete”.

Cirka 40 000 människor avled av Spanska sjukan i Sverige 1918-1920 och tusentals levde med svåra och långvariga sviter efter sjukdomen.

 

 

 

 

 

 

 

Källor: Pestens år. Döden i Stockholm 1710 av Magnus Västerbro (2020), Delsjöområdets historia, egen forskning

Strövtåg i hembygden – Badelunda

Mina föräldrar kommer från Jämtland och Uppland så jag saknar helt släktanknytning till Västerås, där jag är född och uppvuxen. Ärligt talat har jag aldrig känt mig riktigt hemma i den här gamla industristaden. Här finns i alla fall några väldigt vackra platser och så snart våren kommer hoppar jag på cykeln och beger mig ut till Badelunda, strax utanför sta´n…

Anundshög Foto: Helena Bure Wijk

Stenyxor och gamla bosättningar

I Badelunda har arkeologer funnit fler än tusen gravar på många bevarade gravfält vilket visar att platsen har varit betydelsefull både som boplats och kultplats genom tiderna. Man har bland annat funnit åtskilliga stenyxor i området. Under stenåldern stod vattnet ca 40 centimeter högre än idag och större delen av Badelunda låg då ännu under vatten. Men lämningar efter tidiga boplatser har hittats vid Fågelbacken, nära gränsen till Badelunda samt i närliggande Romfartuna, på Äsåsen.

I området har man bland annat hittat stenyxor (den äldsta formen kallades trindyxa), båtyxor och skafthålsyxor. Att Badelunda var bebott under bronsåldern har man bland annat sett genom de skärvstenshögar och den hällkista som har hittats där, men det var under järnåldern (500 f.v.t -1070 e.v.t) som Badelunda var ett blomstrande samhälle.

Anundshögen (Anundshög) i Badelunda är en av de största gravhögarna i Sverige och det stora gravfält som finns i anslutning till högen skvallrar om att området en gång var ett viktigt centrum. Andra storhögar i Badelunda-området är Gryta hög, några kilometer från Anundshög och Furbyhögen, som verkar ha blivit jämnad med marken för flera hundra år sedan. I Sveriges första fornminnesinventering från år 1682 beskrivs Furbyhögen som ”en storhögh i Ingeberga” men det finns idag inga spår kvar efter denna gravhög.

Jag stortrivs på Anundshög, en vacker plats som har en intressant historia

Spännande kvinnogravar

På 1950-talet upptäcktes ett 90-tal järnåldersgravar i Tuna, nära Anundshög. De flesta gravarna är brandgravar, där de avlidna har kremerats, men åtta av gravarna är så kallade båtgravar där de döda har begravts med sina smycken och husgeråd utan att ha kremerats. De åtta båtgravarna är kvinnogravar som ligger centralt på gravfältet, i närheten av en äldre grav från 200-talet f.Kr. som är placerad i mitten. I den centrala kammargraven fann arkeologerna en halsring, armringar och fingerringar av rent guld. I graven fanns även spännen som kvinnan använt för att hålla ihop sina kläder, liksom romerska silverskedar och andra föremål av brons och glas – sammanlagt 337 gram rent guld.

Placeringen av båtgravarna i förhållande till den äldsta kvinnograven, som vid utgrävningen fick namnet X, samt DNA-analys som visar att kvinnorna i båtgravarna var mor/dotter eller systrar gör att man nu tänker sig att kvinnan i grav X kan vara en anmoder till de övriga. En kvinna per generation tycks därmed ha blivit begravd i båt på fältet.

Foto: Helena Bure Wijk

Tunakvinna med make från Danmark?

När jag arbetade som journalist intervjuade jag Stefan Elgh som är chef på stiftelsen kulturmiljövård och han påpekade då att flera av ”Tunakvinnans” föremål visar på någon slags koppling till Danmark. Kanske var hon gift med en man från Danmark? Ingen vet. Gravarnas placering och de föremål som kvinnorna begravts tillsammans med gör att man numera tror att de döda kvinnorna kan ha varit völvor och att det på den tiden kan ha utövats en Freja-kult här i området.

I en båtgrav som gravsattes flera hundra år senare, troligen på 800-talet e.v.t. vilar en kvinnlig ättling till ”Moder X”. Vid sin sida hade hon sin sierskestav och amuletter, hängen, spännbucklor och mynt när hon gravsattes. Båten hon begravdes i är hela sju meter lång och är tillverkad med en teknik som använts i Finland och nordvästra Ryssland. Det är en urholkad stockbåt med sydda kanter och hon begravdes på en bädd av mossa och fräken. En sådan bädd kallades ”Frejagräs” enligt religionshistoriker Britt-Mari Näsström.

Tunakvinnan i båtgrav 75 begravdes på Frejagräs någon gång på 800-talet. Bild: Spaning nr 22 23/2014



Som barn besökte jag ofta Västmanlands Läns Museum och Tunabåten var det mest intressanta föremålet. Jag kunde stå där i timmar och betrakta båten och skelettet efter järnålderskvinnan, hennes vackra, färgglada pärlor och de fina föremålen. Det fanns dock aldrig något skelett i båten, endast några pärlor och en liten, liten bit av hennes käke men genom ett barns fantasiförmåga kan saker förvandlas till helt andra ting. Det blev jag varse när jag i vuxen ålder besökte museet tillsammans med min dotter och fick då veta att det aldrig hade funnits något skelett i ”Tunabåten”. Det var bara en båt, en bit av en käke och några pärlor som hade fängslat mig så mycket som barn…

Arkeologer tror att det fanns en Freja-kult här i området under järnåldern och att Tunakvinnan och de sju kvinnliga släktingar som finns begravda intill henne, var spåkvinnor, så kallade völvor. Völvan var den kvinnliga schamanen och nåjden den manliga i det fornnordiska religiösa samhället. De ansågs vara mångkunniga och hade förmågan till botande. Man trodde att de kunde se framtiden, bota sjukdomar och troddes kunna skänka fiske- och jaktlycka.

Gudinnan Freja var den främsta av alla völvor

Den kvinnliga völvan var ofta äldre och sällan bofast. Ordet völva kommer av det fornnordiska völr sombetyder stav och hon betraktades som en ”vandrande stavbärerska”. Det finns mycket som man forfarande inte vet om Badelunda och dess starka kvinnor men man tydligt se att området inte var en isolerad plats under järnåldern. Människor hade kontakt med andra områden och länder.

I den isländska berättelsen, ”Erik den rödes saga” som präntades under 1300-talet, beskrivs en völva som var klädd i en blå mantel, täckt av stenar. På huvudet hade hon en hätta, fodrad med vitt kattskinn. Hennes vantar var fodrade med samma vita skinn. Kring midjan hade hon ett bälte av fnöske där det hängde en stor skinnpåse med trolldomssaker.

Staven begravdes tillsammans med sina ägarinnor. Rekonstruktion av völvans stav och klädedräkt finns på Västmanlands läns museum. Foto: Helena Bure Wijk

En gång i tiden var den trollkunniga kvinnan, völvan, en vördad schaman här i Norden. Völvornas stavar har hittats i ett fyrtiotal skandinaviska gravar, intill sina ägarinnor. Stavarna är av trä eller järn och har ibland en liten ”korgliknande” anordning upptill. Staven tros ha varit ett symboliskt spinnredskap. Med sin stav och sången, ”vårdlocken” troddes völvan ha makt över liv och död, lycka och olycka.

Föreställningen om att somliga kvinnor hade makt över liv och död genom sin spinnutrustning är väldigt gammal. I den förkristna nordiska mytologin satt de tre nornorna, Urd, Skuld och Verdandi vid världsträdets fot och spann människornas livs- och ödestrådar med sina sländtrissor. Man trodde också att dödsgudinnor, så kallade valkyrior kunde väva utgången i strider på sina vävstolar.

Nornorna satt vid Yggdrasils fot

 

 

 

Källor: ”En historisk vandring i Badelundabygden”(Badelunda hembygdsförening 1989), Stefan Elgh, John Kraft, Britt-Mari Näsström och egen forskning

”Knarr å skodon” och Hoffmans droppar

”Populär kokbok och rådgifvare” för alla hem är en bok som gavs ut i slutet av 1800-talet. I boken varvas tips om diverse fina menyer, serveringsförslag och tips på hur man viker servetter på bästa sätt med hälsoråd och barnuppfostringstips.

Elda i spisen och städa i ottan

En husmoders dag började alltid i ottan med vedeldning, kaffekokning och städning, långt innan övriga familjemedlemmar vaknat, enligt boken. Husmodern var också den som sist fick gå till sängs. Timmarna fram till läggdags skulle ägnas åt att stoppa och laga familjemedlemmarnas kläder. Hon skulle dessutom alltid ha ett gott humör.

När kokboken skrevs var medellivslängden för män 45 år och 49 år för kvinnor. Influensa var en ny företeelse i Europa, som skördade många tusentals människoliv. En sjukdom som det saknades bot för och som kunde ge stora men hos dem som drabbades.

Osnygg frukt under gröna blad

Foto: Evan-Amos

Boken är ett intressant tidsdokument. Moraliska pekpinnar och hälsoråd varvas med tips om hur man serverar frukter vid finare tillställningar. När boken skrevs var det få människor i arbetarklassen som ens hade sett en banan, men i boken går man igenom hur den ”osnygga” frukten helst bör serveras – dold under diverse grönt: ”Aprikoser behöva på grund av sin vackra färg ingen vidare ordning vid servering. Detta gäller även gröna fikon, persikor och plommon, men bananen är som man vet ej någon vacker frukt, varför till den vid uppläggningen fordras något grönt underst och runt omkring i skålen.

Knarr å skodon och Hoffmans droppar

I bokens familjedel tipsas läsaren om hur man kan tillverka billig hushållstvål av kokade djurtarmar, hur man får bort ”knarr å skodon” och enklast får bort liklukt i rummen. I bokens hälsodel tycks ”Hoffmans droppar” vara något av en universalkur som botade det mesta. Dropparna, bestående av eter och sprit kallades även Aether spirituosus och ansågs ha en upplivande och krampstillande verkan. ”Dropparna” var säkert hälsovådliga, liksom många av de ”huskurer” som presenteras i boken. Att lägga strumporna i blöt är en återkommande ”huskur” som sägs bota både huvudvärk och sömnlöshet.

Här nedan följer ett urval ”huskurer” från boken, anno 1890.

Tre gamla huskurer mot huvudvärk
”Lägg rå, riven potatis i en näsduk, vilken bindes om pannan”.

”Lägg ett par strumpor i uppvärmd ättika. Drag dessa på fötterna så varma som möjligt och gå så att vila en stund. Hufvudvärken brukar försvinna helt hastigt”.

”Lägg er utsträckt på ryggen med litet rifven pepparrot placerad i nacken. Skulle stark sveda uppstå kan ni linda in pepparroten i en tunn linnelapp”.

Ålskinn runt halsen för att lindra tandvärk
”Ett i det fria torkat ålskinn insys i siden som sedan lägges om halsen. Hjälper äfven mot hufvudvärk”, enligt boken.

Halsbränna
”Denna sjukdom botas i tidigare stadium genom att varje morgon dricka duktigt med vatten och därefter taga en promenad i friska luften”.

Huskur mot sömnlöshet
”Innan ni lägger er på kvällen, drag ett par bomullsstrumpor på fötterna och sätt fötterna i en balja med kallt vatten tills strumporna äro genomvåta. Drag sedan utanpå dessa ett par torra, tjocka ullstrumpor. Låt båda strumpparen sitta på under natten. På morgonen böra fötterna gnidas väl torra och varma”.

Illustrationer: Helena Bure Wijk

Finska familjer utan släktnamn

Anundsjö i Ångermanland Foto: Y-näsmannen

Anfadern Pål Henriksson Tenhuinen föddes omkring år 1575 i Jorois, Savolax och var den förste nybyggaren som slog ned sina bopålar i Grundtjärn, Anundsjö i Ångermanland. Pål slog följe på vägen med en annan finsk nybyggare, Olof Larsson Oittinen som kommit från finska Kainuu. Man kom först till Hermansjö, som på den tiden kallades ”fjället”. Snart fick man sällskap på fjället av den finske nybyggaren Anders Andersson från Omsjön. Anders var son till Antti Tarvainen Antinpoika som tillsammans med sin familj först hade bosatt sig i Hassela, Hälsingland.

Gudmundrå finnmark lockade många finska nybyggare på grund av det goda träskfisket. Man slog sig först ned i Viksjö finnmark, Graninge, Gudmundrå och Sidensjö. Historikern Richard Gothe som under sin livstid ägnade mycket tid till att kartlägga den finska bosättningen i Sverige, såg ett mönster vad gäller nybyggarnas flyttvägar. Han lade märke till att någon eller några i varje generation valde att söka sig cirka fem, tio mil längre norrut för att på så sätt hitta obrukad mark. I min släkt flyttade många från Ångermanland upp till Lycksele lappmark i Västerbotten.

Tenhuinen, Tarvainen och Juvonen

Tillsammans flyttade familjerna Tenhuinen och Tarvainen sju kilometer norrut, från Hermansjö, till Grundtjärn i Anundsjö socken i Ångermanland. Pål och hustrun Ella Pålsdotter hade där en häst, några kor och åtta får. Paret fick i Grundtjärn sex barn – Henrik, Pål, Barbro, Anders, Sofia och Olof.

Sonen Henrik Pålsson Tenhuinen f.1600 (min ana) bodde en tid i Åsele, Västerbotten. Hans son Michael f.1622 blev bonde i Tunsjön, Dals socken i Ångermanland där han gifte sig med Märit och fick tillsammans med henne sju barn. Märit avrättades för trolldom i Torsåker år 1675. Henrik var också gift med Elin Eskilsdotter f.1635 i Knäsjön, dotter till finske nybyggaren Eskil Göransson f.ca 1600. Elin hade tidigare varit gift med med Daniel Jonsson f.1630 i Mjövattnet, Gudmundrå, en sonson till Henrik ”Långe” Jonsson, som jag kommer att berätta mer om i det här inlägget. Tillsammans med Daniel i Mjövattnet fick Elin barnen Jon f.1650, Sofia f.1662 och Eskil f.1663.

Det finns en intressant koppling mellan släktnamnet Tenhuinen och trolldom. Historiker Niclas Persson Tenhuinen har lyft fram att det finska ordet ”Tenho” betyder just trollkonst/häxkonst.

Sonen Pål Pålsson Tenhuinen f.1620 gifte sig med Elisabeth Olofsdotter som kom från Hoting i Tåsjö, Jämtland. Hon var dotter till nybyggaren Olof Matsson Juvonen som bosatte sig i Mullsjö, Nordmaling i Ångermanland. Dottern Barbro Pålsdotter Tenhuinen f.1627 gifte sig med Olof Andersson, ättling till Omsjöfinnen Anders som hade det finska släktnamnet Tarvainen.

De östfinska nybyggarnas ättlingar gifte sig gärna med andra finska ättlingar, långt in i tiden. Förutom familjerna Tarvainen och Juvonen var det två andra finska släkter som följde familjen Tenhuinen på deras väg genom många ingiften. Dessa två familjer förlorade tyvärr sina finska släktnamn när de inkom till Sverige och trots många försök och mycket ”grävande” i arkiven är det omöjligt för mig att hitta deras finska ursprung. Kanske någon som läser detta inlägg vet mer om familjerna?

Agnäs, Viksjö Foto: Havsfrun



Pål finne


Anfadern Pål ”finne” utan släktnamn föddes omkring 1555 i Savolax och kom till Agnäs från Viksjö finnmark i Ångermanland tillsammans med okänd hustru år 1638. Om han tillhörde släkten Tenhuinen, Tarvainen, Juvonen, Oittinen eller någon annan finsk släkt är svårt att veta. Som många andra östfinska nybyggare förlorade han sitt släktnamn direkt när han inkom till Ångermanland. Pål är min anfader på fyra släktgrenar.

År 1640 fick Pål ”finne” lagfart på ett hemman på 7 1/2 seland i Agnäs, som han köpte av Per Perssons änka Kerstin. Pål måste ha varit gift två gånger. Han var far till barnen Pål (Påvel) f.1590, Mats f.1615, Pål f.1618, Anders f.1620, Beata f.1625, Olof och Ella. Dottern Ella gifte sig med Pål Henriksson Tenhuinen f.1575, som jag skrivit om tidigare i inlägget. Mats gifte sig med Beata Persdotter från Agnäs, Pål gifte sig med Anna från Brattsbacka i Nordmaling, sonen Anders gifte sig med Cecilia i Nordmaling och dottern Beata f.1625 gifte sig med Mårten Henriksson från Nästvattnet i Gudmundrå.

Henrik ”Långe” Jonsson

Mårten Henriksson föddes år 1625 i Nästvattnet, Gudmundrå som son till ”fjällfinnen” Henrik ”Långe” Jonsson f.ca 1575 i Savolax. Henrik på fjället hade tillsammans med okänd hustru barnen Jon, Mats, Göran, Daniel, Nils, Mårten och Karin.

Henrik ”Långe” var son till Jon Henriksson f. 1555 i Savolax. DNA-test som har gjorts på den raka fädernelinjen har visat att Jon kom från Savolax-området. Henrik ”Långe” Jonssons ättlingar går in i min släkt på många ställen genom ingifte men jag har inte lyckats klura ut till vilken släkt ”Långe” tillhörde. Mina misstankar har länge varit att han tillhörde familjen Tenhuinen, men jag kan ingenting bevisa.

Barnen bosatte sig bland annat i Lycksele, Sidensjö och Gudmundrå. Sonen Mats f.1610 var gift med Helena Larsdotter som ansågs vara trollkunnig. Hon lärde sitt barnbarn Henrik finska trollramsor för att bota sjuka. Med hjälp av ramsan han lärt sig av sin mormor och diverse salvor och dekokter reste Henrik runt för att bota sjuka. Det verkar inte ha gått så bra med sjukdomsbotandet. Ramsan och smörjelserna ansågs vara helt värdelösa och Henrik ställdes inför tinget, men friades. Den finska ramsan Helena Larsdotter i Knaften lärde sitt barnbarn finns bevarad och översatt: ”Värk och sveda skall bortgå – där den känner värken stå – Din Fader, Han sörjer över det – att du så länge är, – Modren tycker alltsammans illa vara – Du har mat nog hemma – med mindre du icke här vill bo – gör god om natten – så att det är allt gott innan som dagen blir – och bättre än det varit före.”

Trälar under penningen av Eero Järnefelt


Källor: Egen forskning, ”Byarnas historia i Anundsjö” av Erik Jonsson (Anundsjö hembygdsförening 1969, Tyko Lundkvists bok: ”Olåt och munbruk”, 1977, Niclas Persson Tenhuinen.

En spännande gammal anteckningsbok

Foto: Helena Bure Wijk

År 2005 hittade arkivarie Göran Gullbro på länsmuseet Murberget i Härnösand en spännande gammal anteckningsbok som var märkt med titeln ”Trolldom”.  Anteckningsboken innehåller protokoll samt en berättande text kring häxprocessen i Torsåker 1674. Det här är otroligt värdefullt material, inte minst för alla oss som släktforskar i Torsåker, Ångermanland. Den kungliga kommissionens protokoll har nämligen varit förlorat i över 300 år.

Originalprotokoll som varit försvunna i mer än 300 år

Det forskare har haft att luta sig mot är Teo Sundins fina avskrift av ”Rannsakningar i oktober 1674 ang trolldomsväsendet i Ångermanland; Dals, Torsåkers och Ytterlännäs socknar”. Teo Sundins avskrift är ett väldigt värdefullt material, men visst skulle det vara fantastiskt att få studera originalprotokollet. Och nu finns det möjlighet till det! Historiker Jessica Johansson översatte texterna som hittades i arkivet 2005 och presenterade dem i en C-uppsats år 2009.

Hur kan man veta att anteckningsboken faktiskt innehåller originalhandlingar som har varit förlorade i hundratals år?

Ville försöka förklara det hemska som hänt

Prästen Jöns Hornaeus (1715 -1778) var barnbarn till Torsåkers Kaplan Laurentius Hornaeus som på sin tid var en nitisk häxjägare. Sonsonen Jöns ville i sin avhandling år 1771 försöka avtäcka sanningen kring ”trollkäringväsendet” och förfädernas gärningar. I sin avhandling påpekade han att han återgivit uppgifter som hämtats från de försvunna kungliga protokollen. Uppgifterna fick Jöns Hornaeus enligt egen utsago, av en person vid namn Eurenius.  

Även historikern Bengt Ankarloo har belyst att den kungliga kommissionens protokoll har legat till grund för Jöns Hornaeus avhandling, och att ”samtliga kommissionsrättens protokoll är förlorade. De har av allt att döma redan tidigt varit på avvägar”. Ankarloo påpekar att delar av de omfattande förhandlingarna under 1730-talet ägdes av kyrkoherden i Torsåker, Jöns Eurenius. Denne hade i sin tur fått dokumenten av dåvarande häradshövdingen i Medelpad, C. M. Björner. Ankarloo skriver att ”[d]en då teologistuderanden Jöns Hornaeus gjorde en avskrift av dem [d.v.s. kommissionens protokoll], som han trettio år senare begagnade för en relation, som har blivit en av våra viktigaste källor till händelserna i Ångermanland”.

Värdefull källa för forskare

Jessica Johanssons studie av de båda protokollen visar att det troligtvis är Jöns Hornaeus som författat avskriftens tredje del, då författaren exempelvis hänvisar till ”Herr Hans Wattrang” som sin morfar och till kaplan Laurentius Hornaeus hustru Brita som sin mormor. Hon anser också att de båda inledande protokollen är avskrifter från kommissionsprotokoll. I texterna hänvisas till rannsakningarna och den kungliga kommissionens arbete i presens. Årtal saknas, men datumen sträcker sig mellan 16 mars och 16 april och mellan dessa datum ska kommissionsrätten ha besökt socknen.

Jessica Johanssons avskrift av anteckningsboken är värdefull för alla som forskar kring häxprocesserna i Ångermanland.

I anteckningsboken listas alla de anklagade, deras hemvist och familjeförhållande, namn på vittnen. Här framgår även vad de arma människorna anklagades för. Här kan du hitta Jessica Johanssons ”Avskrift från år 2009 av anteckningsbok funnen i Länsmuseet Murbergets arkiv i Härnösand 2005 – Rörande trolldom i Torsåkers socken i Ångermanland under 1670 – talet”.

Jultomten

Både ljusgestalten Lucia och jultomten har ganska mörka historiska rötter och ansågs förr i tiden inte vara de goda, givmilda figurer som de har kommit att bli med tiden.

Tomten från Bladåker i Uppland har mer än hundra år på nacken. Visserligen bär tomtegubben en säck på ryggen, men han ser lite lurig ut 🙂

Lussegubben och Lussekärringen

”Lusse”, som vi nu förknippar med ljusbäraren Lucia från den katolska helgonberättelsen var längre tillbaka densamme som Lucifer, djävulen och det var långt ifrån alla som ville fira Lucia eftersom man inte ville fira ”den onde”. Den ljusskygga Luciavarelsen ansågs till och med kunna ta skepnad av en rovfågel för att förgöra små barn.

Under lucianatten skulle man helst stanna inomhus eftersom allehanda illasinnande väsen flög omkring i luften just denna natt. I den så kallade ”lussefärden” trodde man att de dödas själar for omkring, liksom de läskiga varelserna Lussegubben, Horn-Per och självaste Lussekärringen.

Vår nuvarande Luciatradition då vi firar den vitklädda Sancta Lucia med ljus i håret, där ljuskronan representerar Jesu gloria tros vara importerad från Tyskland. Traditionen etablerade sig först bland de högre stånden i västra Sverige under 1700-talet. Med tiden kom Luciatraditionen, som vi nu känner den att spridas över hela Sverige.

Luciafirande år 1848 i Västergötland. Målning av Fritz von Dardel.

Tomte med förkristna anor

Tomten har gamla rötter i svensk folktro och fanns här långt före kristendomens intåg. Tomtevätte, Puke, Nisse – kärt barn har många namn. Tomten var i den gamla folktron för många en osynlig figur som skötte och vaktade gårdarna. Han visade sig sällan men de som fick en skymt av honom har beskrivit tomten som en äldre, kortväxt man med grå luva. Det gällde att hålla sig väl med tomten som hade ett ganska hetsigt humör. Som tack för att han vaktade stall och ladugård kunde man i äldre tider ställa fram en skål med söt gröt till tomten, vilket fick honom på gott humör.

Gårdstomten var för många familjer en viktig, övernaturlig figur som levde sida vid sida med människorna, men han skulle aldrig få för sig att knacka dörr och fråga efter snälla barn, som hans efterföljare gjorde…

Gårdstomte av Andreas Flinch 1842

Tomten och den elake getabocken i Europa

St Nicolaus, jultomten, var ursprungligen ett helgon inom den katolska kyrkan i 300-talets Turkiet, som var omtalad för sin givmildhet och godhet. I Tyskland fanns under medeltiden en tradition då man i början av december månad brukade hålla mysteriespel på torgen i vissa städer. Under spelen som symboliserade kampen mellan godhet och ondska, höll St Nicolaus en getabock i ett rep.  I en europeisk tradition brukade tomten dyka upp lagom till jul tillsammans med den otäcke Krampus, som framställdes som getabock och den onde själv. Det hände att Krampus stoppade ned elaka barn i sin korg där han sparade dem en tid för att sedan äta upp dem. Det är detta som ligger bakom jultomtens fråga ”Finns det några snälla barn här?”.

St Nicolaus och Krampus besöker ett litet barn.

Julbocken kom på besök

Krampusmyten fanns främst i mellersta Europa. Här i Norden förekom främst julbocken, även detta djävulen i gestalt av en getabock. Under 17- och 1800-talet brukade man på vissa håll klä ut sig och tåga genom byarna. En person var utklädd till julbock, bräkte som en get och bultade på husens dörrar tills någon öppnade. Man kastade sedan in enkla julgåvor-trädockor, träbitar, kritor och liknande, genom dörrarna. Under 1800-talet försvann julbocken ur den svenska jultraditionen och istället blev den givmilde och fryntlige jultomten en central figur. Den moderna tomten med vitt skägg som vi känner idag är en 1800-tals produkt, en sammanblandning av den amerikanska jultomten Sankta Claus och gårdsvätten i svensk folktro.

Tomten dröjde på vissa håll

På många håll kom dock jultomten att dröja en tid och delar av julbockstraditionen levde kvar. I Ångermanland, där min farmors mamma växte upp i slutet av 1800-talet fanns ingen jultomte. Farmors mamma har berättat om julen år 1894: ”Julgranen kläddes med papperskarameller och hängdes i taket då det var trångt i stugan. Vi hade ej jultomte. Istället kom någon på julkvällen och kastade in små paket till barnen – en griffeltavla eller en Abc-bok”.

Den svenska jultomten som vi känner honom tog form, mycket tack vare Jenny Nyström (f.1854 d.1946).

Pandemi 1918-1920

Insjuknade i spanska sjukan vid regemente i Boden 1918. Foto: A. Andersson

Bortglömd plågoande

”Spanska sjukan är i Sverige en närmast bortglömd plågoande. Vilket är märkligt eftersom dess offer inte behövdes sättas i förhållanden till de stora döds- och sårade talen från första världskriget. Spanska sjukan krävde trots allt mellan 35 – 40. 000 dödsoffer i Sverige som under perioden hade en befolkning vilken började närma sig sex miljoner” skriver författaren Berndt Tallerud i sin bok ”Skräckens tid: farsoternas kulturhistoria” (Prisma, 1999). Pandemin som kom att kallas ”spanskan” skördade mellan 50 – 100 miljoner dödsoffer över hela världen mellan åren 1918 – 1920.

Spanska sjukan slog ned som en blixt från klar himmel i Sverige sommaren år 1918 men inledningsvis var dödstalen låga så man trodde inte att sjukdomen kunde vara så farlig som den kom att bli. Det var först i september samma år som människor började avlida i spanska sjukans följdsjukdomar där dubbelsidig lunginflammation var den vanligaste dödsorsaken. Det som till en början verkade vara en ganska harmlös influensa förvandlades snabbt till en pandemi som skördade mellan femtio och hundra miljoner människoliv i världen.

Provisoriska ”spanska sjukhuset” i Östersund 1918


Första världskriget fick bära skulden till de stora dödstalen under pandemin menar Margareta Åman i sin avhandling ”Spanska sjukan: den svenska epidemin 1918 – 1920 och dess internationella bakgrund” (Uppsala universitet 1990). Pandemin sågs som en oundviklig produkt av kriget och administrationen i Sverige fick därmed en enkel och mycket tillgänglig syndabock menar hon. ”Detta kan förklara den långlivade myten om att det var det utsatta försörjningsläget som bar huvudansvaret för de många dödsoffren. Redan utmattade och undernärda personer hade inte immunförsvaret nog för att stå emot den oerhörda påfrestning som spanska sjukan innebar. Det verkar inte som att samhället i stort ifrågasatte denna förklaring och var beredda att lägga allt detta bakom sig så fort man genomgått ”stålbadet”.

Någonstans på Inlandsbanan, foto P. Östner

Smittan spreds över landet

Sommaren 1918 kom smittan till Sverige och man tror att den kom med båtresenärer som anlänt till Göteborgs hamn, från England. Inom några få veckor hade människor över hela landet insjuknat i den farliga influensasjukdomen.

I Sverige drabbades länen i söder mildare av spanska sjukan än de i norr. Till Sveriges regementen kom stora grupper med yngre och starka individer, ofta från landsbygden och man vistades under samma tak under längre tid. Smittan spreds sedan vidare när man reste hem till familjerna ute i landet. Till skillnad från många andra sjukdomar var det främst de unga och starka som insjuknade i spanska sjukan. Viruset hade en förmåga att aktivera immunförsvaret och orsaka svåra skador på lungvävnaden, vilket hos många drabbade ledde till bakteriell lunginflammation.

Västerås förvandlades till bårhus

I september 1918 inkallades tre årskullar till repövningar på Västmanlands infanteriregemente i Västerås. Sammanlagt 2357 personer vistades på området tillsammans och en person, en soldat från Krokom i Värmland, insjuknade i spanska sjukan. Efter några dagar var regementets sjukhus överfullt och 80 personer avled inom kort. Svenska tidningar skrev om Västerås, ”staden som har förvandlats till bårhus”.

Västerås regemente

Jämtlands län drabbades hårdast

I Östersund, Jämtland, som var ett stationssamhälle med två regementen, sköt dödstalen i höjden under spanska sjukan. Jämtland blev det hårdast drabbade länet i Sverige med 800 avlidna per 100 000 invånare år 1918. Av Östersunds 13 000 invånare insjuknade 6300 personer och 118 personer avled av sjukdomen.

Arjeplog och Arvidsjaur miste flest

De orter som drabbades värst under spanska sjukan var Arjeplog och Arvidsjaur i Norrbotten. Av Arjeplogs cirka 3000 invånare avled 90 personer i spanska sjukan våren 1920. En julmarknad vintern 1919 sägs ha varit startskottet för virusspridningen.  Man tror att smittan kom in och spreds vidare via resenärer från Jörn som kommit till Arjeplog med tåg.

I Arvidsjaur insjuknade 75% av ortens invånare och 159 personer avled. Provinsialläkaren i Arjeplog, Sixten Hemmingson menade att ”stark kyla i förening med vårdslöst leverne och trångboddhet får anses som bidragande moment”. Nöden var så stor i området då många barn blev föräldralösa och det saknades läkarvård.

Storgatan i Glommersträsk tidigt 1900-tal Foto: Glommersträsk Hembygdsförening

Kunde inte stänga samhället

I Sverige omfattades inte influensa av dåtida epidemilagstiftning så det var svårt att införa skolstängningar och förbud för stora folksamlingar etc. Vid pandemins utbrott fanns 6000 vårdplatser för epidemisjukvård i landet och det fanns stort behov av att snabbt bygga sjukhus för ändamålet. Det gick trögt, framför allt på landsbygden men allt eftersom pandemin framskred kom provisoriska sjukhus att uppföras. I många länder infördes social distansering och restriktioner tidigt i pandemin, men i vårt land skedde inga större förändringar. I Sverige och även i New York, USA, valde man att hålla skolorna öppna.

Hoppades att många skulle smittas, snabbt

Inom den svenska läkarkåren 1918 fanns två läger som ställdes emot varandra, där den ena sidan förordade handling för att motverka spridning av sjukdomen medan den andra menade att förhindrande av smittspridning redan tidigt var dömt att misslyckas, på grund av sjukdomens enorma smittsamhet och spridningshastighet. Istället hoppades man på att så många som möjligt skulle bli smittade snabbt i denna epidemi, då man trodde att sjukdomsförloppet för dem som smittades tidigt skulle bli lindrigare. Trots olika uppfattningar var båda sidor eniga om att smittade personer måste isoleras på grund av smittorisk. I Sverige avled ca 40 000 människor i spanska sjukan och många av de som överlevde fick livslånga skador.

Panik skulle undvikas

Oskar Medin f.1847 d.1927
Foto: Riksarkivet

De konservativa ansåg att öppenhet gentemot allmänheten kunde få oönskade effekter som kunde resultera i en slags ”kollektiv rädsla” under pandemin. Professor Oskar Medin som då var barnläkare och ordförande i hälsovårdsnämnden i Stockholm uppmanade allmänheten att inte låta ”paniken lamslå umgänge och verksamhet”. Medin menade att alla åtgärder som att stänga skolor, biografer och teatrar saknade evidens. Det är inte farligare där än vid annat umgänge med människor, menade han. Hans uppmaning till svenska folket var istället ”Trotsa aldrig fara, men visa ej feg fruktan”.

Läkarkåren var på den tiden överens om att allmänheten måste lugnas, då rädsla ansågs öka mottagligheten för sjukdomen och även medmänniskors vilja att hjälpa smittade.

Läkare mot strömmen

Men överläkare Arnold Josefson i Stockholm gick emot dem och hävdade att det i själva verket var medicinalstyrelsens handlingsförlamning och ett tvivel för myndigheterna som låg bakom folkets ”panik” under pandemin. Han införde ”gasmask” för vårdpersonalen på provisoriska sjukhuset i Stockholm 1918 för att skydda personal och patienter mot ”spanska sjukans millionarméer”. Alla sjuksköterskor, som inte redan hade haft spanska sjukan, utrustades med näs-munbindor av gastyg som fick användas under två timmars tid, innan de avlägsnades, desinfekterades och ersattes av nya. ”Dylika bindor ha med utmärkt resultat nu införts, så gott som vid alla sjukhus i hufvudstaden, där influensapatienter vårdas”, skrev Veckojournalen 1918.

Arnold Josefson f.1870 d. 1946

Komplikationer

Många av de som överlevde spanska sjukan drabbades av komplikationer och ibland livslångt lidande i form av demensliknande sjukdom och psykiskt lidande där Parkinson-liknande symtom, kronisk trötthet, ångest, dövhet och symtom som liknade schizofreni var framträdande. I Norge ökade antalet intagningar sexfaldigt på mentalsjukhusen från år 1919.