Sommartipset – Innlandet fylke i Norge

Den 10 juli, 202510 juli, 2025 Av Helena Wijki Innlandet fylke i Norge, Norge, skogsfinnarLämna en kommentar

Atnsjøen vid Rondane fjäll, är en insjö i Stor-Elvdals och Sør-Frons kommuner i Innlandet fylke. Foto: Cato Edvardsen

Om man uppskattar vidsträckta skogsområden, bördiga jordbrukslandskap, slingrande vandringsleder, berg, dalar, älvar och sjöar så kan jag varmt rekommendera en vistelse i norska Solør (Innlandet fylke). Min farfars släkt bodde där i många generationer, bland annat på Åsnes finnskog, så jag har en del av mitt hjärta där i östra Norge.

Område med en rik historia

Landskapet Solør i östra Norge (tidigare Hedmark fylke) omfattar kommunerna Våler, Grue, Åsnes, Brandval i Kongsvinger samt finnskogen och svenska gränsen i öst. Enligt myten var det Solve Solvesson (Solve den gamle) som först röjde mark i Solør. Gamle Solve nämns bland annat i Snorre Sturlassons ”Hemskringla”, som skrevs på 1200-talet. Solves barnbarnsbarn ska sedan ha gift bort sin dotter Solveig med Olav Tretelgja (Olof Trätälja), varpå Ynglingaätten hamnade i Norge.

I Solør finns en rik skogsfinsk historia då många östfinska nybyggare slog sig ned i området i början av 1600-talet. Det skogsfinska arvet värdesätts och lyfts fram av människorna i området, bland annat genom ”Finnskogdagene” som arrangeras varje sommar. Man är stolta över sitt skogsfinska arv och arbetar för att levandegöra sina förfäder- och mödrars kultur och traditioner. I oktober 2025 slår Norsk skogfinsk museum på Grue Finnskog upp sina portar i det nybyggda museet.

Vandra i naturen

Vackra Kongsvinger erbjuder bland annat fantastiska vandringsmöjligheter. Här finns något för alla smaker – kortare dagsturer som klaras av på ett par timmar och längre leder om man hellre vill fotvandra i flera dagar. Här finns något för alla som älskar att vara i vacker natur.

För den som känner för att vandra riktigt långt finns bland annat den 24 mil långa Finnskogleden som sträcker sig mellan Eidskog och Eda i söder, till Trysil i norr. Här vandrar man både i Sverige och i Norge då leden passerar den norska och svenska gränsen. Man vandrar i en hisnande vacker natur och det finns många möjligheter till bad, fiske och övernattning. Turen Elgklinten är 5, 1 kilometer lång och tar ungefär 1 – 2 timmar i anspråk. Fjället Elgklinten är Åsnes högsta punkt, så denna vandringsled avslutas på svindlande höjder, alldeles vid den norsksvenska gränsen.

Mer information om vandringsleder i området hittar du på Naturkartan och AllTrails.

Ett gammalt finnetorp på Grue finnskog. Foto: Helena W

Kongsvinger fästning

Kongsvingers fästning uppfördes år 1680 av danskarna, som gränsförsvar mot Sverige efter freden i Roskilde. Fästningen, som ligger vackert på en kulle väster och norr om Glomma å, kan besökas året runt. Mer information finns på Visit Norways hemsida.

Finnskogsdagarna 11–13 juli

I Solør finns en rik skogsfinsk historia då många östfinska nybyggare slog sig ned i området i början av 1600-talet. Det skogsfinska arvet värdesätts och lyfts fram av människorna i området, bland annat genom ”Finnskogdagene” som arrangeras varje sommar. Man är stolta över sitt skogsfinska arv och arbetar för att levandegöra förfäderna- och mödrarnas kultur och traditioner. I oktober 2025 slår Norsk skogfinsk museum i Grue Finnskog upp portarna i det nybyggda museet.

Grue Finnskog sträcker sig från sjön Skasen i Grue socken i Hedmark och österut mot gränsen mellan Sverige och Norge. Norr om Grue finnskog finns Hof Finnskog i Åsnes kommun. Åsnes finnskog är ett vidsträckt område som omfattar Gjesåsen i väst, Våler i norr, Värmland i Sverige samt Hof finnskog i söder.

Finnskogdagarna arrangeras varje år i Svullrya, på Grue finnskog under den andra helgen i juli. I år hålls Finnskogdagene 11–13 juli. För den som vill ta del av den skogsfinska kulturen i en härlig miljö och gemenskap är Finnskogdagene ett måste.
Man kan bland annat strosa runt på marknad, äta traditionell skogsfinsk mat, eller varför inte följa med på guidade bussturer på finnskogen.
På lördag 12 juli, klockan 14 – 15 kan barnen följa med på en finnevandring längs en naturstig vid Svullrya-tjärnen.

Hela programmet finns på Finnskogsdagarna.no som du kommer till om du klickar här.

I Finnskogmagasinet finns massor av information, bland annat tips om hotell och andra övernattningsmöjligheter i området (sid. 33 – 45):

Gör gärna ett besök på Torsby finnskogscentrum i vackra Värmland. Här finns alltid fantastiska utställningar, bibliotek och värdefull information om det skogsfinska kulturarvet och finngårdarna i Värmland och Norge. I databasen Digitalt Museum finns massor av foton samt ett gårdsarkiv med 1300 finngårdar.

I oktober 2025 slår Norsk skogfinsk museum upp portarna i det nybyggda museet. På museets hemsida finns bra information.

Min farfar Gustaf hade sina rötter på Åsnes finnskog. Foto: Privat

Bomärket, ett forntida personligt sigill

Den 9 april, 202529 april, 2025 Av Helena Wijki Ångermanland, Norge, Okategoriserade, släktforskning, Släktforskningsverktyg, uppland9 kommentarer

Bomärken har genom tiderna använts istället för namnteckning. Ursprungligen användes bomärket för att märka boskap, hus och boskap, men med tiden kom det att användas som namnteckning för att underteckna viktiga avtal, exempelvis bouppteckningar. Dessa märken påminner om runor och består ofta av linjer med tillagda streck och bågar. Ofta hade gårdar sina egna märken och varje märke ärvdes inom släkten. Förr i tiden, då många människor saknade läs- och skrivkunskap var bomärket ett bekvämt sätt att pränta sitt personliga ”sigill”, men bomärken har även använts långt in i modern tid.

Redan i de gamla germanska folklagarna från 400- 800-talet kan man se att ”signa”, ”märket”, användes vid märkning av boskap och ägodelar. Även i den gamla frankiska lagsamlingen framhålls hur ägodelar märks med personliga tecken. De första skriftliga beläggen för att dessa ”ägarmärken” använts i Norden finns i de isländska lagarna från 1100-talet. Min finske anfader Jon var en av många som ristade sitt bomärke när huset stod färdigt. Jons bomärke lär ha sett ut som bokstaven ”H”. Märket föreställde nämligen två avhuggna trädstammar med en gren liggandes i mitten och symboliserade den stol han satt på när han första gången kom till natursköna Remmet i Glissjöberg. Mer om det kan du läsa här.

Morfars morfars mor Lena Christiansdotter hade högsta betyg i läs- och skrivkunskap, men valde ändå att signera sin makes bouppteckning med ett bomärke i Knutby 1805. Märket, som ser ut att vara två ”A:n” (varav en bokstav är upp- och nedvänt), kan vara ett gårdsmärke från Burviks gård, som ärvts från Lenas svärfar Anders Andersson.
lena bomärke (2)

Det har forskats mycket om bomärkenas ursprung men man har inte funnit något belägg för att tecknen härstammar direkt från de fornnordiska runorna. Kyrkohistoriker Tuve Skånberg ser i de gamla bomärkena likheter med fornkyrklig dopliturgi. Han menar att det som senare kom att bli allmogens bomärken ursprungligen var ”gudstecken” som användes vid forna kristna dopceremonier. I sin intressanta avhandling ”Glömda gudstecken: från fornkyrklig dopliturgi till allmogens bomärken” som går att läsa här, framhåller han att det som ser ut att vara bokstaven ”A”, i själva verket kan betyda detsamma som ”O Alfa” och är hämtat från Kristusbeteckningen i Uppenbarelseboken 22:13, där Kristus betecknas som Alfa och Omega, den första och den siste. Ett tecken för att avvärja ”ont”.

1517219022 (2) — Exempel på forntida tecken som kan vara glömda gudstecken. Källa: ”Glömda gudstecken: från fornkyrklig dopliturgi till allmogens bomärken” av Tuve Skånberg

I slutet av 1600-talet präntade prästen i Ytterlännäs, Ångermanland några märkliga tecken i kyrkoboken:

Magiska förkristna tecken eller fornkyrkliga gudstecken? Hittat i Ytterlännäs födelse- och dopbok 1680-

Även korset med lika långa ”armar” är ett kristet kors med ”ontavvisande” funktion menar Skånberg och andra forskare. Sådana kors har man bland annat hittat i Arnafjord, Norge och i Munktorp, Västmanland.

Huruvida de spännande bomärkena kan härröras från fornkyrklig dopliturgi eller till en tid långt före kristendomens intåg, vet jag inte, men jag vet att ”skogsfinnarna” som invandrade som nybyggare till den svenska ödemarken under slutet av 15- och början av 1600-talet, gärna blandade förkristen folktro med kristna symboler och man ristade gärna in sådana kors på hus, egendom, i marken och i stenar, till beskydd.

Inristat kors vid Juhola finngård, Värmland. Foto: Helena Bure Wijk

Fjällsjö-finnarna

Den 29 mars, 202512 juni, 2025 Av Helena Wijki Ångermanland, Jämtland, Norge, skogsfinnar, släktforskning4 kommentarer

Fjällsjö betraktades länge som en ödslig ”avkrok” långt upp i norr. Bygden fanns inte ens med på 1600-talets Ångermanland-karta. Där bosatte sig några av mina finska förfäder i början av 1600-talet. På den tiden tillhörde Jämtland Norge. Foto: Undertecknad i Fjällsjö på 1970-talet

Fjällsjö, en gång i tiden en ödslig avkrok i norr

Fjällsjö som idag tillhör Strömsund i Jämtland, var en gång i tiden en långsmal socken som sträckte sig ända fram till norska gränsen, mellan Lappland och Jämtland. Arkeologiska fynd visar att det redan under folkvandrings- och vikingatid fanns en svensk bosättning i nordvästra delen av området. Området kom senare att kallas Ångermanlands lappmark.

På besök i Tåsjön, Fjällsjö på 1970-talet

Området betraktades länge som en ödslig avkrok i norr och Fjällsjö-bygden finns inte ens med på 1600-talets kartor över Ångermanland. De få bönder som levde där under 15 – och 1600-talet hade en tuff tillvaro i det karga området. Ännu tuffare var det för de finska bönderna i Österbotten och östfinska Savolax på den tiden. Löfte om upp till sex års skattefrihet lockade många finska nybyggare till Norrland, Dalarna och Värmland. Till Fjällsjö kom flera finska nybyggarfamiljer i början av 1600-talet.

Finska nybyggare

De finska nybyggare som kom till Strömsunds-orterna Fjällsjö, Hoting, Rudsjö (Russjö), Rörström och Vängel bildade tidigt egna ”finnbyar”. I Rudsjö (Russjö) och Tåsjön bosatte sig även några av mina finska förfäder.

Till Rudsjö flyttade bland andra släkten Lauinen och till Tåsjö kom den finska släkten Hokkanen. De första generationernas ”Russjö-finnar” tycks inte ha varit så särskilt fridsamma eller laglydiga och de förekommer ofta i dåtida domböcker. Några av ”värstingarna” tycks ha varit Zackris Persson f. 1620 och hans bror, Peder, söner till Peder Smed. År 1638 stod Peder inför tinget: ”Hafver bitit ett stycke utur armen på Peder Larsson hemma uti hans egen gård”. Jag har inte hittat något släktskap med dessa ”gubar”, tack och lov 🙂

Forskarna Patricia och Erica Forssen Alonso har gjort en intressant sammanställning av domting i området mellan åren 1629 -1788. Här hittar du den.

Ortsbefolkningen upprördes över den tjuvjakt och det tjuvfiske som ”lösfinnarna” ägnade sig åt. ”Lösfinnar/drevfinnar” kallades de finnar som saknade egen stadigvarande hemvist. Genom ett tillägg i lagen försökte drottning Kristina få bukt med problemet. Alla lösfinnar skulle lagföras och bli deporterade tillbaka till Finland, eller dömas till straffarbete.

Enligt historikern Fale Burman så var ”finmärska” en inhemsk beteckning på de finska avkomlingarnas ludenhet. Foto: Sommar i Tåsjö

När historikern Fale Burman besökte bygden i slutet av 1700-talet antecknade han följande: ”Tåsjön – färsk fisk, gott folk, finsk ögonfähl”. Han beskriver hur de finska nybyggarna först hade byggt sina rökstugor och fähus (ladugårdar) när de kom till sitt nya hem. Familjerna bodde sedan i ladugården tillsammans med djuren tills man hade snickrat färdigt torpet. Om man ska tro Burman så var de finska ättlingarna hårigare än sina svenskättade grannar. I sin dagbok antecknade han nämligen: ”Finmärska är beteckningen på de finska avkomlingarnas ludenhet”.

Några väderförutsägelser från Tåsjön enligt Burmans anteckningar i slutet av 17- och början av 1800-talet: ”Då laxöringar vaka och rök stiger upp ur skogen ifrån högden, blifver duskig (mulen) väderlek” och ”brun rand med ett sken under solen bådar storm”.

Källor: Erik Modin ”Finnarna komma”, Patricia och Erica Forssen Alonso, Uno Persson, Fale Burmans dagbok, egen forskning.

Nu är det gratis att släktforska!

Den 18 juni, 20226 augusti, 2022 Av Helena Wijki Norge, Okategoriserade, släktforskning, Släktforskningsverktyg

Sedan 1 februari 2018 är materialet i Riksarkivets digitala forskarsal tillgängligt för alla, helt kostnadsfritt. Här finns över 100 miljoner digitala arkivhandlingar och för oss som släktforskar är det en riktig ”guldgruva”. I min egen släktforskning använder jag SVAR samt (ibland) Arkiv Digital, som tillsammans ger mig tillgång till allt jag behöver.

Du som är intresserad av att fördjupa dig inom speciella forskningsområden, exempelvis häxprocesserna, kan hitta mängder av intressanta handlingar via fliken ”specialsök”.

I Norge har det varit gratis att släktforska i de gamla kyrkböckerna de senaste 20 åren. Om du, liksom jag, har rötter i Norge, är Digitalarkivet en riktig skattkammare.

Finska anor i Norge

Den 28 juni, 202114 juli, 2021 Av Helena Wijki Ångermanland, Östergötland, Hedmark, Norge, skogsfinnar, släktforskningLämna en kommentar

Gammalt finnetorp i Hedmark, Norge Foto: Helena Bure Wijk

Att släktforska är fantastiskt roligt men kan ibland vara oerhört frustrerande. Speciellt, om man som jag, söker rötter till de östfinska anfäder och mödrar som en gång i tiden bosatte sig i Ångermanland.

Släktnamnet var oerhört viktigt för skogsfinnarna och visade vilken grupp man tillhörde. Namnen bildades efter klanledarens förnamn, tillnamn, yrke, utseende eller hemort, exempelvis släktnamnet Hakkarainen som betyder stenhuggare och Karjalainen som betyder karelare. Men de östfinska nybyggare från Savolax som bosatte sig i Ångermanland i slutet av 1500- och början av 1600- talen förlorade snabbt sina släktnamn och kallas endast förnamn och ”finne” i dokumenten. Spåren efter skogsfinnarna är få och har resulterat i att jag och många andra släktforskare har släktträd med många Pål, Grels, Henrik och Eskil ”finne”, som vi inte kan forska vidare på. Inte heller går det att hitta deras finska släktnamn.

De finska nybyggare som kom till finnskogarna i Värmland och norska Hedmark är lyckligtvis mycket väl dokumenterade. En stor del av dagens befolkning i Hedmark är ättlingar till de finska nybyggare som en gång i tiden slog sig ned där och man är stolta över sitt arv. Man har kartlagt sina rötter med hjälp av DNA-test och lyfter fram den skogsfinska kulturen genom att anordna årliga marknader och sammankomster där de gamla skogsfinska traditionerna, hantverk och mat står i fokus.

Liitiäinen i Hedmark

Släkten Liitiäinen (som jag härstammar från) tycks ha kommit till Hedmark, Norge via Gästrikland, Sverige, i mitten av 1600-talet. I Hedmark bosatte man sig vid Gravberget och Risberget, Våler. Släkten spred sig även till svensk sida (Aspberget och Södra Finnskoga) men många ättlingar finns i dag kvar i området vid Gravberget.

Om Ingeborg Henriksdatter Liitiäinen finns många berättelser. Ingeborg föddes 1720 i Gravberget, Våler, som dotter till Henrik Andersen Liitiäinen och Anne Mortensdatter. Hon fick flera barn utom äktenskap och kom att bli omtalad som ”Ingeborg løskone”. När hon födde sin andre son utom äktenskap 1742 antecknades följande:
”Ingeborg Henricksdaatter i Graffbberged stevnet for å forklare hvem som er far til det andre barnet hun, som ennå ikke er gått til Guds bord, nestleden høst fødte til verden. Hun skal ha utlagt ektemannen Henrik Mortensen Grafberged, som har sin hustru i live, for barnefar. Ingeborg er også stevnet for andre leiermål i sin ungdom, Utsatt”.
(Källa: Morten Nasch Sandvold)

Barnafadern(fäderna?) tycks ha varit gifta män i trakten och Ingeborg blev hatad av många, speciellt av de gifta kvinnorna som såg henne som ett hot. Det har berättats att kvinnorna i Gravberget tvingade bort henne och att hon därför bosatte sig under ett liggande stenblock, en bit ovanför bebyggelsen i Gravberget. Enligt denna vandringssägen var det också där hon födde sonen Daniel år 1741. Ingeborg dömdes sedermera att flytta därifrån och tillsammans med barnen begav hon sig till en ny sten, vid Haldammen, Gravberget.

När Ingeborg dömdes att flytta från sin bostad under stenen i Gravberget, har det berättats att hon flyttade till ett stenblock nära Haldammen. Det som i dag finns kvar av stenen kallas ”Ingeborgsteinen”, 3-400 meter från Haldammen, längs vägen mot Haltorpet. Foto: Nils Erik Iversen

Vill du också söka dina rötter i Norge?
Digitalarkivet är en fantastisk tjänst där man kan söka i kyrkböcker och andra handlingar helt gratis.

Ett DNA-test kan göra historien levande

Den 1 maj, 20201 maj, 2020 Av Helena Wijki DNA-släktforskning, Hedmark, Norge, Okategoriserade, släktforskningLämna en kommentar

IMG_5959 (2)
Sønsterud gård i Gjesåsen, Hedmark

År 1642 föddes anfadern Anders Mikkelsen Sønsterud i Hedmark, Norge. Anders gifte sig med Maren Torstensdatter Sorknes f. 1644 i Hedmark. Paret bodde på Sønsterud gård i Gjesåsen och fick tillsammans fem barn – Berte, Torsten, Kari, Mikkel och Gunhild.
Dottern Berte f. 1680, gifte sig med Gunnar Håkonsen på gården Sorknes och fick med honom flera barn. Min ana, Torsten f. 1682, gifte sig med Lisbeth Arnesdatter Holmen och fick sju barn.

Jag började släktforska i början av 1990-talet och har genom åren ”byggt” min farfars släktträd med norska anor långt, långt tillbaka i tiden. Men ett släktträd där man inte har någon kännedom om människorna, eller någon anknytning till bygden där de levde blir inte så mycket mer än ett obegripligt träd med en massa namn och årtal. Genom åren har jag så många gånger funderat över farfars släkt. Hur såg det ut där de bodde? Hur levde de?

Jag lyckades efter många års detektivarbete hitta min okände farfar och hade ett långt telefonsamtal med honom. Farfar lovade att han skulle komma och hälsa på oss sommaren därpå, men det blev aldrig så. När han gick bort 2011 så trodde jag att alla ”länkar” till hans släkt i Norge för alltid var borta eftersom vi inte kände till några andra släktingar där.

Torsten 2
Farfars morfar, Torsten Ejnarsen f. 1847 i Åsnes, Norge

Sommaren 2015 gjorde jag ett DNA-test i släktforskningssyfte och ganska snart fick jag en DNA-match i Norge och förstod att det var en släkting på farfars sida. Vi skrev till varandra och det visade sig att vi är ättlingar till syskonen Berte och Torsten Sønsterud som föddes i slutet av 1600-talet. Vi är alltså tiomänningar. Tack vare den omfattande släktforskning vi båda har gjort genom åren, så kunde vi direkt hitta vår gemensamma ana. I somras träffade jag vår nya släkting och han visade mig alla platser och gårdar där våra släktingar en gång bott. Det var så fantastiskt.

IMG_5955 (1)
Sorknes gård, Hedmark

Pappa har seglat på de sju haven

Den 8 november, 201829 september, 2020 Av Helena Wijki Östergötland, Härjedalen, Ingarö, Irland, Jämtland, Läsvärda texter, Norge, Sjömän, släktforskningLämna en kommentar

Pappa Björn Wijk, författare till ”Med sjösäck och penna” Foto: Privat

Min fantastiska pappa, Björn Wijk, har seglat jorden runt och arbetat som sjöman ombord på många fartyg. Sedan han blev ”landkrabba” i slutet av 1960-talet har han arbetat som journalist. Besök gärna hans spännande blogg Med sjösäck och penna där pappa berättar om sina sjömansminnen, åren som journalist och om livet idag, med styrketräning, golf och allt annat som berikar livet.

Pappa och jag på 1970-talet Foto: Privat

Skankesläkten i Hackås

Den 12 december, 20178 mars, 2023 Av Helena Wijki Irland, Isle of Man, Jämtland, Norge, Okategoriserade, skottland, släktforskning, vikingar1 kommentar

1024px-Sound_IOM — Calf of Man, strax intill ön Isle of Man i irländska sjön Foto: Eric Bobson -05

Den norska släkten Skanke har sina rötter på ön Isle of Man i irländska sjön som ligger mellan Storbritannien och Irland. På medeltiden var Isle of Man centrum för ett kungarike som på den tiden lydde under Norge. Anfadern Halstein Torleifson var kronprins och föddes på ön år 1270.

Några år innan Halstein föddes förlorade fadern Isle of Man till Skottland och sonen och hans mamma valde att emigrera till Norge. Med Halstein kom släkten att etablera sig i Hackås, Jämtland. Han blev med tiden syssloman och avled ca år 1345 i Trondheim.

Namnet Skanke, som har olika stavningsvarianter – exempelvis Skanke, Skanche, Skuncke och Skunk, kommer av det norska ordet ”skanke” som betyder ”ben” och det har berättats att en anfader räddade livet på sin kung men fick i striden sitt ena ben avhugget. Kungen adlade honom med namnet Skanke och än idag finns detta symboliska, sporrförsedda ben med på släktens vapensköld.

Coat-of-arms_Skancke_Roros — Skankeättens vapen, som det förs av den norska Rørosgrenen. Foto: Wikipedia

Skankesläktens äldsta rötter har varit omtvistade och man brukar räkna Halstein Torleifsons sons sons son, Karl Pedersson Skanke f. 1360 i Hov, Hackås som släktens anfader. Karl var min fm mm mm fm mf ff mf ff ff ff.