Berättelsen om Ivar

Den 29 juli, 20253 augusti, 2025 Av Helena Wijki Allmänna barnhuset, barnhusbarn, Fader okänd, Människoöden2 kommentarer

När man släktforskar händer det ibland att man fångas lite extra av ett människoöde som dyker upp. Man vill så gärna veta mer om personen. Det hände släktforskaren Tore när han hjälpte sin hustru med hennes släktträd. Plötsligt dök den lille gossen Ivar, utan efternamn upp. Barnhusbarnet med nummer 6365 väckte hans nyfikenhet, aktning och sympati.
Efter en längre tids mödosam forskning har Tore nu lyckats kartlägga Ivars liv som, trots en tuff start, blev lyckligt.
– Jag fann ut att det gick ganska bra för Ivar! Jag blev också glad när jag upptäckte att han möjligtvis fick kontakt med sin mamma och tog hennes efternamn. Men vem fadern var kom jag inte vidare i, inte hellre varför det tog så lång tid innan Ivar fick ett efternamn. För vem är man om man bara är Ivar?

Barnhusbarn nr. 6365

Det var när Tore och hans hustru släktforskade som den lille gossen dök upp i kyrkböckerna. Pojkens öde fångade Tores nyfikenhet. Och hans hjärta:
-Han dök upp i husförhörslängden som ”Ivar”, men min fru kände inte igen någon Ivar i sin fars familj. Och jag blev nyfiken. Jag hittade hans födelsedatum och hans barnhusnummer, men inget efternamn. Med hjälp av numret var det enkelt att gå vidare – i första steget.

När man forskar om barnhusbarn är Stockholms allmänna barnhus rullor en ovärderlig hjälp. Man kan söka i rullorna på det nummer varje barn som lämnades till barnhuset fick. I husförhörslängd och församlingsbok står förkortningen ”B.B” samt numret intill barnets namn. Man kan även söka på namn eller födelseår. Du hittar söktjänsten här

Genom barnhusets rullor kunde Tore följa den lille gossen under hans första år i livet och till en början verkade det som om Ivar fick en trygg barndom, trots omständigheterna. Han berättar:
– Ivar föddes i Aringsås i Kronoberg 1906 och lämnades fyra dagar gammal till Barnhuset där han fick nummer 6365. Hans mamma var Letty Wilhelmina Winqvist född 1879. Någon, kanske Letty, betalade 600 kronor, för att man skulle ta emot honom? berättar Tore och han är fundersam vad gäller den stora summa pengar som betalades till Stockholms Allmänna barnhus:
– 600 kronor var mycket pengar på den tiden och motsvarar 37 490 kronor omräknat i dagens penningvärde. Vem hade råd att betala en sådan summa år 1906? I början på 1900-talet tjänade en piga cirka 100–150 kronor per år…så vem var det som betalade för pojken?

Svaret kan möjligen finnas hos den familj där hans mamma var anställd som guvernant när hon blev gravid med Ivar. Det finns dock inga anteckningar eller dokument som bevisar något.

Födde barnet i hemlighet

Ivars mamma, Letty Vilhelmina Emerentia Winqvist föddes år 1879 i Uppsala, som dotter till vaktmästaren Per August Winqvist och hans hustru Augusta Vilhelmina. När Letty var i 20-årsåldern anställdes hon som guvernant hos greve Gustaf Emanuel Wachtmeister och hans hustru Ebba Amalie Eleonore von Knorring, som hade två söner. Familjen bodde på gården Torup i Vitaby, Kronoberg. Letty arbetade i familjen några år men återvände till föräldrarna i Uppsala i juni 1906. Hon var då havande. Samma höst reste hon så tillbaka till Kronoberg där hon födde Ivar på Påvelsgatan i Alvesta, hos barnmorskan Kristina Magnusson. Allt sköttes med stor diskretion och när pojken döptes var endast barnmorskan och hennes syster faddrar.

Lille Ivar lämnades till Allmänna barnhuset i Stockholm fyra dagar senare och hans mamma påbörjade en utbildning till lärare, ett yrke hon hade hela livet fram till sin död på 1960-talet. Kanske betalade barnafadern för utbildningen?
Ivars mamma tycks ha varit en person som ömmade om barn och måste ha känt en stor sorg över att hon inte kunde ta hand om sin son. Hon gifte sig aldrig och fick inga fler barn. Förmodligen var det bara hon själv och barnafadern som kände till lille Ivar.

Målning av John William Waterhouse f.1849 d.1917

En tuff start

Lille Ivar hade ingen kännedom om sin mamma när han växte upp. Han bodde på barnhuset de första åren och överlämnades i 2-årsåldern till statdrängen Carl Gustaf Ågren med familj. Fosterföräldrarna hade två döttrar och det verkar som om pojken hade det bra där, i alla fall en tid, men sedan hände något, berättar Tore:
– Barnhusets anställda besökte fosterhemmen för att se att barnen hade det bra och vid ett sådant tillfälle antecknar man: ”Gossen är kry och duktig och trillas som de övriga barnen”. Men plötsligt hände något. När Ivar hade fyllt tre år flyttades han till Styrsbergs gård i Tierp. Vid fyra års ålder insjuknade han i scharlakansfeber och läggs in på Uppsala epidemisjukhus. Därefter flyttas han till en gård i Hilleboda av okända skäl. Sedan flyttas Ivar ytterligare en gång till en gård i Kollringe, men inspektörerna är tveksamma: ”Ej på det klara med huruvida ff (fosterföräldrarna) äro mot gossen”. Fosterhemmet anses sedan som olämplig enligt inspektörerna och Ivar flyttas åter igen. Denna gång till en gård i Baltak.

Tore kände en stor lättnad när han upptäckte att myndigheterna i början på 1900-talet faktiskt ingrep när de upptäckte att det fanns missförhållanden i fosterhemmet:
– Fostervårdens inspektörer verkar att ha haft hjärtat på rätta stället då de griper in i en av placeringarna. Historierna om barnhusbarnen är inte alltid är de roligaste att ta del av, säger han.
Men problemen för unge Ivar är inte över. Tore fortsätter sin berättelse:
– ”Nya bekymmer kan spåras i barnhusets akt – ”Gossen har sträft humör, dålig matsmältning; svårt att hålla sig ren”. Han läggs in på sjukhus åter igen och då konstaterar man att han har tarmkatarr, möjligen ”magtuberkulos”. Sedan, i juli 1915 kommer han till Johan Enok och Hanna, men vistelsen varar bara fram till maj 1916. Varför det inte blev en längre vistelse vet jag inte.

Ett kärleksfullt fosterhem

Ju längre Tore följde den lille pojken på hans tuffa barndoms väg, genom kyrkböcker och barnhusrullor, desto mindre blev hoppet om att gossen någon gång skulle få det tryggt och bra. Men så, år 1916, får myndigheterna kontakt med ett barnlöst par, som förstår Ivars svårigheter i tidigare fosterhem och nu erbjuder honom ett tryggt hem hos dem. Han berättar:
-Sedan kommer sista fosterhemsplaceringen, hos plåtslagaren Johannes Wilhelm Johansson och Amanda Alfrida Andersson, Norra Kungsvägen 8 i Tidaholm. Så här skriver inspektörerna i oktober 1916: ”Paret barnlösa, enkla. Har fäst sig vid BB (barnhusbarnet) som hade det svårt i föregående hem. Är nu rödblommig och frisk”. Sedan fortsätter det positiva omdömena fram tills 1920 då man antecknar, ”Gossen frisk”, ”Bra hälsa och god vård i godt hem”.

Vem är man om man bara är Ivar?

Efter en längre tids mödosam forskning har Tore nu lyckats kartlägga Ivars liv som, trots en tuff start, blev lyckligt. Under hela sin barndom antecknades pojken som Ivar, utan något efternamn.
– Jag försökte ta reda på vad Ivar hette, men inget efternamn dök upp. Jag letade efter honom genom att söka på hans fosterfamiljer, men fortfarande inte något efternamn, bara Ivar. Jag fann ut att det gick ganska bra för Ivar! Jag blev också glad när jag upptäckte att han möjligtvis fick kontakt med sin mamma och tog hennes efternamn. Men vem fadern var kom jag inte vidare i, inte hellre varför det tog så lång tid innan Ivar fick ett efternamn. För vem är man om man bara är Ivar?

I vuxen ålder hade Ivar fosterföräldrarnas efternamn, Johansson. Han flyttade till Falköping där han gifte sig med Rosa Linnéa Schreider och fick två döttrar.
– Först arbetade han som grovarbetare och på 60-talet avancerade han till fastighetsskötare medan Rosa arbetade inom textilindustrin, berättar Tore.

Det dröjde många år, ända till 1960-talet, innan Ivar fick veta vem hans mamma var. En anteckning i församlingsboken förklarar att hans mor år 1963 lämnat någonting viktigt till sin son Ivar: ”Försäkran från modern på heder och samvete av år 1963 april 25. Förvaras i pärm H III nr 1 i arkivet”.
Ivar fick nu äntligen veta vem hans mamma var och valde då att anta hennes släktnamn, Winqvist.

Ivars mamma, Letty arbetade som lärare hela sitt liv. Hon gifte sig aldrig och fick inga fler barn. Hon avled på 1960-talet i Uppsala, där hon bott under många år. Det lilla barnhusbarnet Ivar fick en tuff start, men han verkar ha fått ett fint och lyckligt liv som vuxen, säger Tore med ett leende.
– Med alla förfärliga historier om barnhusbarn och barndomar präglade av ständiga flyttningar och uppbrott i bakhuvudet gick det väl ändå förhållandevis bra för Ivar. Och slutligen. I mitten på 60-talet bytte han till sin mors efternamn, Winqvist. Då måste han ha fått reda på vem hans mamma var. Kanske fick de även möjlighet att träffa varandra?

Förseglade kuvert med viktigt innehåll

Den 21 juli, 20253 augusti, 2025 Av Helena Wijki Allmänna barnhuset, Fader okänd, föräldrar okända, släktforskning6 kommentarer

Som många andra släktforskare har jag ägnat mycket tid åt att grubbla över anteckningen ”fader okänd” i födelseboken. Den där lilla anteckningen får så stora konsekvenser då den bryskt bryter ett helt släktled och gör det svårt att komma vidare. Och än värre är det när båda föräldrarna är anonyma i födelseboken. Då är det ofta svårt att komma vidare. Men det finns hopp, även om båda föräldrarna är antecknade som ”okända”. I alla fall om anorna har sina rötter i Stockholm…

Barnamordsplakatet

Genom Gustav III:s barnamordsplakat fastslog man år 1778 att ogifta mödrar kunde få sitt nyfödda barn inskrivet i födelseboken med anteckningen ”fader okänd” och ”moder okänd”. Detta för att minska det stora antalet barnamord i Sverige. Genom den nya lagen fick ingen längre tvinga kvinnan att avslöja vem barnafadern var. Dessförinnan hade barnmorskorna haft till uppgift att förmana den ogifta kvinnan att avslöja vem som var barnets far. I de fall myndigheterna begärde det, var barnmorskan även tvungen att berätta vad den ogifta modern hade berättat under förlossningen. Genom barnamordsplakatet förbjöds barnmorskan att försöka tvinga fram sådana bekännelser.

Svårt för ensamma mammor

Många ogifta kvinnor valde att behålla sitt barn, om det var möjligt, men om hon saknade möjlighet att försörja sig och inte kunde få hjälp av sina anhöriga, var hon tvungen att lämna bort barnet. Många barn fick växa upp hos sina morföräldrar, men det hände att socknen förbjöd kvinnan och hennes barn att flytta hem till föräldrarna då man ansåg att det fanns risk att familjen skulle ligga fattigvården till last. Om modern inte kunde sörja för barnets vård hände det att ansvaret för barnet övertogs av socknen. När socknen tog över ansvaret för de små, blev många barn utackorderade till lägst bjudande.

”Undertecknad moder till ett gossebarn, födt i Maria förs. den 28 Juni 1897 – Som i dopet erhållit namnet Erik Martin. Modren född i Stockholm den 19 mars 1876. Märtha Amalia Johansson”

Allmänna barnhuset

Stiftelsen Allmänna barnhuset i Stockholm var det första barnhuset i Sverige och grundades på 1600-talet. De barn som lämnades till en institution kom oftast att växa upp där och många for väldigt illa. 1785 kom en förordning om att barnen istället skulle utplaceras i fosterhem på landsbygden för att bli ”samhällsnyttiga varelser”. Fram till 1856 hade de mödrar som födde anonymt ingen möjlighet att få tillbaka sina barn om de i ett senare skede skulle ångra sig, men genom ett tillägg i barnmorskereglementet kunde den anonyme modern lämna en lapp med sitt namn och hemvist på ett papper som förseglades och lämnades till pastorsämbetet i barnets födelseförsamling. Modern behöll en kopia och kunde senare, om hon önskade, bevisa att hon var barnets biologiska mor. För många barn som föddes av anonyma föräldrar, förblev dock föräldrarna okända. Till en början kostade det 100 riksdaler att lämna sitt barn till Allmänna barnhuset och de som kunde, betalade. De mödrar som saknade ekonomiska medel kunde lämna sitt barn, och i gengäld arbeta på barnhuset under en tid.

Förseglade kuvert med viktigt innehåll

Sedan 2016 finns fyra volymer med ”Moderskapserkännande” för Maria Magdalena församling i Stockholm på Arkiv Digital. Volymerna, som innehåller fotograferade kuvert och dess innehåll, heter Maria Magdalena HIIIc:1-4 och omfattar perioden 1897-1917. För att kunna ta del av Arkiv digitals innehåll krävs antingen årsabonnemang för 1895 kronor eller månadsabonnemang för 395 kronor (Priser år 2023).

Förseglade kuvert för Maria Magdalena församling 1897–1917 samt Storkyrkoförsamlingen 1902–1914 finns även på Riksarkivet. Med ett konto (som är gratis) kan man beställa och läsa dokumenten i läsesal som bland annat finns i Stockholm, Härnösand, Lund, Uppsala, Göteborg och Malmö. Det går även att beställa uppgifter och kopior som skickas hem, eller via e-post mot en kostnad.

Det är med en känsla av aktning och ett sting av sorg i hjärtat som jag tar del av de förseglade anteckningarna. Snart upptäcker jag att det är svårt att läsa på grund av de envisa tårarna som rinner. Jag känner så starkt för de små barnen och för föräldrarna, som av olika anledningar, inte kunde få vara föräldrar till sina små, av anledningar vi inte känner. Så förfärligt svårt det måste ha varit för mödrarna! Och ändå valde de att pränta ned sitt erkännande med darrig hand, innan den lilla lyftes från deras famn och försvann.

Elin Karolina var en av många mödrar som signerade och lade sin lapp i ett förseglat kuvert: ”Undertecknad som är född en 21 juli 1866 erkänna sig vara moder till flickebarnet Margareta Elonora född den 30 juni 1897”. Detsamma gjorde Hildur Samuelsson år 1907, ”Undertecknad är moder till gossebarnet Karl Gustaf som föddes i Maria församling den 29 oktober 1907…”

Ibland finns uppgifter om båda föräldrarna konvoluten. I arkivet finns även ansökningar från vuxna barn till okända föräldrar, som önskar få ta del av innehållet i de förseglade kuverten.

Charlotta 1876 – 1953

Den 5 januari, 202528 april, 2025 Av Helena Wijki OkategoriseradeLämna en kommentar

Jag trodde på ett liv tillsammans med honom men jag ska aldrig någonsin lita på en man igen. Om jag får fler barn, ska jag fostra dem själv.

Charlotta Bure, 1896

Hon hette Charlotta Bure och föddes 1876 i Trädgårdstorp på Norrgarns ägor i Bladåker, Knutby. Under sin livstid kom hon att föda sex barn, men förblev ogift. Som ogift mor var Charlotta föraktad i bygden, trots att hon var strävsam och ordentlig. Hon förlorade sin heder, men valde trots det att gå rakryggad genom livet. När hon lämnade jordelivet saknades hennes efternamn på gravstenen, där stod endast ”Charlotta 1876–1953”.

Charlotta med söndervärkta händer
efter många år som mjölkerska.

Trädgårdstorp
Den lilla flickan Charlotta föddes en kall novemberdag 1876 i torpet Trädgårdstorp där hennes mamma, Ulrica Bure, var piga hos torparen Jan Erik Ersson och hans hustru Matilda. Det dröjde inte många dagar innan pigan fick sluta sin tjänst hos familjen. Tillsammans med dottern flyttade hon hem till sina föräldrar, soldaten Johan Peter Bure och hans hustru som bodde i soldattorp nr. 76 på Norrgarns ägor. Norrgarns herrgård var på den tiden en blomstrande gård och tjänstefolket bodde i torpen på godsets ägor. Soldatparet Bure var strävsamma och kyrkliga och fick därför anteckningen ”oklanderlig frejd” i församlingsboken.

Något oklanderligt leverne hade dock inte deras dotter Ulrica, från den dagen då hon födde sin dotter. Som ogift mor i ett litet samhälle var man ”körd”. Ingen ville ha en sköka som piga och därför förvisades de ogifta mödrarna till ladugården där de i stället fick tjäna som mjölkpigor. Att barnafadern förmodligen var gift gjorde det hela ännu värre. De ärbara, gifta fruarna visste ju inte om det kanske var deras egen make som var far till barnet.

Dopvittnen inkom skriftligen
Förr i tiden var det brukligt att fyra faddrar (dopvittnen) ställde upp vid barnets dop. Ofta var dopvittnena nära släktingar, två från moderns- och två från faderns sida. Om man inte hade släktingar i närheten, eller om de inte ville medverka så kunde även arbetsgivare, arbetskamrater eller goda grannar vara dopvittnen. När Charlotta döptes saknades dopvittnen helt. Först i februari 1877 inkom dopvittnen skriftligen, på prästens uppmaning. Arbetsgivarna i Trädgårdstorp ville inte ställa upp. Inte heller Ulricas föräldrar. Istället var barnets dopvittnen en skomakarhustru i torpet Karlberg, en statare på Norrgarn som hette Jansson samt Ulricas syster, Hilda Bure.

Flyttade från bygden
Ulrica och lilla Charlotta bodde kvar hos föräldrarna i några år, men när Ulrica åter igen födde ett oäkta barn 1879 så förvisades hon från bygden direkt efter förlossningen. Hon flyttade hem till sin bror i Söderby-Karl och den lille gossen döptes där till Carl Johan Edvard. Ulrica och sonen återvände aldrig till hembygden men när dottern Charlotta var fyra år, sändes hon tillbaka för att bli fosterdotter hos sina morföräldrar.
Ulrica styrde kosan till Uppsala där hon arbetade som hushållerska. Där födde hon ytterligare tre barn som ogift.

Åter till Trädgårdstorp
Som fosterbarn hos soldaten Johan Peter Bure fick Charlotta ett tryggt liv. Livet gick sin gilla gång i det lilla samhället och Charlotta började tidigt att arbeta som piga hos olika familjer. Därtill hjälpte hon sina morföräldrar som nu var till åren komna.

Efter att ha arbetat som piga hos flera familjer, bland annat i Ignesta och Ekorntorp i Bladåker, fick hon vintern 1894 en tjänst som piga i Trädgårdstorp, torpet där hon en gång föddes. Nu hade sonen Erik Gustaf f. 1866 tagit över som torpare efter föräldrarna Jan Erik Jansson och Matilda Ersson. Allt var frid och fröjd i ett par år, men i augusti 1896 födde Charlotta en oäkta dotter som döptes till Elin Maria. Liksom sin mamma fick hon sluta sin tjänst med omedelbar verkan och flyttade hem till sina faddrar, skomakarparet Åman i Karlberg, där hon och den lilla dottern fick en tillfällig fristad.

Tjänstefolk på Norrgarns gård. Charlotta syns i mitten på bakre raden.

Från den dagen då Charlotta föddes sin dotter, fick hon aldrig mer arbeta som piga hos familjer. Hon förvisades till Reuterskiölds ladugård på Norrgarn där hon först arbetade som mjölkpiga och sedan mjölkerska. Ett yrke hon hade fram till sin död 1953. Hon förblev ogift men födde sex barn som alla fick anteckningen ”fader okänd” i kyrkböckerna.

Tvätterskor på Norrgarn. Charlotta står på bakre raden intill mannen i keps. Här är hon 20 år och väntar sitt första barn.

Valde sin livslott
Under många år var det så ”tyst” omkring Charlotta och ingen ville berätta något. På senare tid har jag fått kontakt med underbara människor som delar med sig av sina minnen och som berättat om hur det var på den tiden och vad som sas i bygden. Det är så helande och jag är dem evigt tacksam för allt de har berättat.
Min mamma var övertygad om att hennes farmor själv valde sin ”livslott” och bestämde sig för att uppfostra barnen själv. Det har visat sig att mamma hade rätt. När Charlotta fick sitt första barn ska hon ha sagt ”Jag trodde på ett liv tillsammans med honom men jag ska aldrig någonsin lita på en man igen. Om jag får fler barn, ska jag fostra dem själv”.

Charlotta gick med högt huvud genom livet och berättade aldrig för något vem som var barnens far. Det skapade ryktesspridning och männen i bygden misstänkliggjordes. Charlotta och hennes barn försköts och fick utstå mycket spott och spe. ”Alla i bygden vände denna arma kvinna ryggen”, har mina vänliga källor berättat. Även Charlottas barn och barnbarn föraktade henne och ville helst undvika henne: ”Det kom en kvinna på stigen som var klädd i en lång, svart kjol och en svart sjal, på väg till kyrkan och då sa hon (Charlottas barnbarn) att vi måste ta en annan väg. Hon ville undvika att träffa sin mormor”.

Förlorade sitt namn
När Charlotta hade fött sin lilla dotter utom äktenskap 1896 började hon plötsligt att kalla sig Svensson. I kyrkböckerna står det ”kallar sig Svensson”, vilket var märkligt då vi inte har några ”Sven” eller ”Svensson” i släkten längre tillbaka i tiden. Charlotta hade en moster som bodde i Gottsunda. Hon var gift med en sågare som hette J.P Svensson och förmodligen var det därifrån Charlotta hämtat idén till sitt nya ”släktnamn” men vi kunde inte begripa varför hon plötsligt bestämde sig för att byta namn då hennes mor, morfar och morfars far hette Bure.

När jag studerade torparfamiljen i Trädgårdstorp lite närmare, upptäckte jag att en syster till torpare Jan Erik Ersson f. 1826 (som Ulrica Charlotta Bure var anställd hos), hade en syster, Maja Lena f. 1824 i Faringe. Hon gifte sig med torparen Mats Persson i Trädgårdstorp och paret fick dotter Inga Lovisa f. 1855 och sonen Gustaf Vilhelm f. 1862. När Charlottas morfar, Johan Peter Bure pensionerades på ålderns höst, tog Gustaf Vilhelm över som soldat nr. 76 i Bladåker. Som brukligt var, fick han då företrädarens namn och torp.

Alla i bygden vände denna arma kvinna ryggen

Det var ett rymligt torp där Charlotta och hennes morföräldrar bodde när Gustaf Vilhelm och hans hustru flyttade in. Man delade på torpet och bodde i varsin del av huset. Gustaf Vilhelm Bure blev sedermera fjärdingsman och när Charlotta födde sina oäkta barn ville man förmodligen distansera sig från henne. Hon uppmanades att byta namn så att familjerna inte skulle sammankopplas. Men varför? Mamma och jag grubblade många år över detta. Vad i hela friden var det man ville ta avstånd från?
Torpet där Charlotta, hennes barn och fjärdingsmannens familj bodde ägdes av familjen Reuterskiöld. Charlotta var en duktig arbetare och torpet var hennes, så även om ”trädgårdstorpsfamiljen” hade velat vräka henne, så kunde man inte göra det.

Sanningen uppdagades genom DNA
Det var nog ingen som hade trott att Charlottas sex barn hade samme far. Det trodde inte jag heller, men min mamma var övertygad om den saken. När möjligheterna till DNA-släktforskning öppnade sig, gjorde vi jämförande DNA-test mellan söner till Charlottas äldsta och yngsta barn. DNA-resultatet visade att det var samme far till alla barnen. Frågan vi ställde oss var, vem i hela friden var den okände fadern?

Det var först förra vintern som jag fick veta mer om min morfars och hans syskons far var, tack vare DNA. Allt pekar mot en skomakarsläkt som hette Eklöf, som bodde i Bladåker. Petter Andersson Eklöf föddes 1821 i Bladåker och fick tillsammans med sin hustru fyra söner – Alfred, Anders Petter, Johan August och Mats Viktor. Sonen Alfred f. 1862 blev ladugårdskarl på Norrgarn, Bladåker och gifte sig med torpardottern Inga Lovisa Matsdotter från Trädgårdstorp. Inga Lovisa var syster till den fjärdingsman, Gustaf Vilhelm Bure, som bodde i samma torp som ”min” Charlotta och hennes oäkta barn.

Frågan vi ställde oss var, vem i hela friden var den okände fadern?

Det är förståeligt att ladugårdskarlens hustru trodde att det var hennes egen man, Alfred, som var far till Charlottas barn. Varken Charlotta eller hennes mamma stod särskilt högt i ”trädgårdstorpsfamiljens” ögon, sedan långt tidigare och nu blev relationerna mellan familjerna ännu sämre. Att Alfred även arbetade i samma ladugård som Charlotta gjorde inte saken bättre. Det tisslades och tasslades i bygden. Ingen visste vem som var far till Charlottas barn och med tiden växte hatet och misstron.

Alfred
Charlotta berättade ingenting om sitt hemliga förhållande för någon, vilket gjorde att ryktesspridningen fortsatte. Lösa rykten blev till ”sanningar” och det verkar även som om Charlotta själv försökte skapa ”dimridåer”. Bland annat hävdade hon att barnafadern avled 1916, men Alfred var vid full vigör fram tills den dag han avled 1935.
Ladugårdskarlen Alfred arbetade tillsammans med Charlotta i ladugården varje dag. Han var gift och fick flera barn tillsammans med sin hustru – Johan Ernfrid f. 1885, Sven Emil f. 1887, Konrad Valdemar f. 1891, Gunnar Valfrid f. 1894 och Rut Linnéa f. 1897. Därefter fick paret inga fler barn. Charlotta födde sitt första barn i augusti 1896.

Det var nog ingen som hade trott att Charlottas sex barn hade samme far. Det trodde inte jag heller, men min mamma var övertygad om den saken.

Det är oerhört sorgligt att de val som två människor gjorde en gång i tiden har präglat så många människor, ända in i nutid och orsakat så mycket sorg i flera familjer.

Även kammarherren blev utpekad
Charlotta gick till sitt arbete i ladugården varje dag, men vägrade att berätta för någon om sitt hemliga förhållande. Det retade gallfeber på min morfar och han var väldigt arg på sin mamma i ungdomen. I skolan blev han mobbad på grund av att han var en ”oäkting” och det skapade en stor vrede inom honom. I bygden fortsatte tisslet och tasslet. Många var övertygade om att det i själva verket var kammarherren Lennart Reuterskiöld på Norrgarns herrgård som var barnens far. Mina källor har berättat: ”Han stack till Charlotta pengar under bordet. Han ville väl hjälpa henne. Alla trodde därför att det var kammarherren som var far till hennes barn”.

Från Lennart Reuterskiölds bouppteckning 1940.
Charlotta tjänade 10 kronor i månaden som mjölkerska.

Familjen Reuterskiöld var vänliga och måna om sina anställda och hjälpte gärna om det behövdes, utan någon baktanke. Jag vet att Lennart Reuterskiöld även erbjöd sig att betala utbildningen för en av Charlottas söner, men hon tackade nej till erbjudandet.

Skapade stigma och osämja
För min morfar och hans syskon skapade hemlighetsmakeriet ett djupt stigma. De frågade sin mamma om fadern, men fick bara korthuggna svar, eller inga svar alls. Till slut visste de inte vad de skulle tro.
Min morfar knåpade ihop en egen historia där hans okände far var en säsongsarbetande man från Belgien. En tid trodde han att hans morfar var polis, eftersom det bodde en äldre man som var fjärdingsman i samma torp. Ibland trodde han att han var ättling till någon adelsman och funderade på allvar att byta namn till ”Silverkrycka”. Vad modern Charlotta egentligen hette var höljt i dunkel och syskonen tvistade om det. Varför hette hon Svensson? Varför ryktades det om att hon egentligen hette Bure? Allt var så mystiskt.

Morfars bror bestämde sig för att byta namn till ett soldatklingande namn. Min morfar bestämde sig till slut för att behålla namnet Svensson. Han tänkte att det måste ligga någonting viktigt i det här namnet. Varför skulle de annars heta Svensson? Han knåpade ihop en ny familjehistoria där hans far i själva verket hette Karl Svensson. Och när han själv blev förälder döpte han nästan alla sina söner till Sven.

Ladugårdskarlen Alfreds son inom äktenskapet är lik min morfar
och hans syskon.

När Charlotta avled 1953 kunde syskonen inte enas om vilket namn som skulle stå på hennes gravsten – Bure eller Svensson. Osämja uppstod och till slut valde man att bara skriva ”Charlotta 1876 – 1953”. På 1990-talet bestämde sig min mamma för att återuppta farmoderns namn, Bure och idag är vi ett tjugotal släktingar som bär namnet.

Jag avslutar detta långa blogginlägg med en dikt som min mamma skrev om sin farmor 2009.

Till farmor

Ser för mitt inre att dagar blivit till år,
Några har lagts till och några dragits ifrån.
Den vanda stigen över ängen till ditt hus.
Alltid tidig morgon till dagens slut.

Från ladugården ett krus i handen med livets dryck.
Till barnens munnar att stilla hungern.
Att ej bli äktad var en skam,
han gav ringen till någon ann.

Du slet i ditt anletes svett, i ur och skur.
Aldrig ett ömt ord du hörde.
Du förblev trotjänarinnan livet ut
och vigd i den jord du ärvde.

Och nere vid dammen brukade näckrosen blomma.
Stugan där du satte din fot så mången gång,
finns ej kvar. Stenar från grunden kan skönjas ännu idag.
Grästuvan har nu tagit över.

De åldrade och knotiga träden står kvar, vittnar om tiden som en gång var.
I gläntan bland hagtorn, där mjölkört blommade om sommaren finns du ännu kvar. Med kärlek vill vi dig minnas.

GunBritt Bure

Fader okänd

Den 1 december, 20247 december, 2024 Av Helena Wijki Här kan du söka i arkiven gratis, Okategoriserade, släktforskning, Släktforskningstips, StockholmLämna en kommentar

1024px-Blomsterfönstret_av_Carl_Larsson_1894 — Blomsterfönstret, akvarell av Carl Larsson 1894

Otaliga släktforskare, inklusive jag själv, har ägnat mycket tid åt att grubbla över anteckningen ”fader okänd” i födelseboken. Den lilla anteckningen får så stora konsekvenser då den bryskt bryter ett helt släktled och gör det svårt att komma vidare. Och än värre är det när båda föräldrarna är anonyma i födelseboken. Då är det ofta svårt att komma vidare. I sin bok ”Fader okänd”(2011) ger historikern Elisabeth Reuterswärd många värdefulla tips till släktforskare som har ”kört fast”.

Sträng social kontroll

Förr rådde en väldigt sträng social kontroll i vårt samhälle och lagstiftningen var länge inriktad på att ställa både mannen och kvinnan till svars. Kyrka och domstol ansträngde sig till det yttersta för att få den ogifta modern att erkänna vem barnafadern var, eftersom utomäktenskaplig sexualitet ansågs vara ett brott mot både kyrklig och världslig lag.

Barnamordsplakatet

Många svårigheter för ensam mor

Många ogifta kvinnor valde att behålla sitt barn, om det var möjligt, men om hon saknade möjlighet att försörja sig och inte kunde få hjälp av sina anhöriga, var hon tvungen att lämna bort barnet. Många barn fick växa upp hos sina morföräldrar, men det hände att socknen förbjöd kvinnan och hennes barn att flytta hem till föräldrarna då man ansåg att det fanns risk att familjen skulle ligga fattigvården till last. Om modern inte kunde sörja för barnets vård hände det att ansvaret för barnet övertogs av socknen. När socknen tog över ansvaret för de små, blev många barn utackorderade till lägst bjudande.

Stora_barnhuset_1784 — Stora barnhuset på 1780-talet. Målning av Johan Sevenbom f.1721 d.1784

Allmänna barnhuset

Emilia Carolina Sophia Bure

Den lilla flickan Emilia Carolina Sophia lämnades till Allmänna barnhuset i Stockholm i februari 1850, när hon var två veckor gammal. Hennes föräldrar, som var antecknade som ”okända” betalade 100 riksdaler vid överlämnandet av barnet. Några månader senare, i april samma år, kom min morfars mormors far, soldaten Jan Petter Bure, till barnhuset och hämtade den lilla flickan som sedan växte upp tillsammans med hans familj i Bladåker, Uppland. Flickan växte upp som Emilia Carolina Sophia Bure och flyttade sedermera till Vitsjö i Estuna där hon fick en tjänst hos Georg Ivar Christoffer Hjalmar Leijonhielm och hans hustru Ingeborg Emma Sofia Blûm. Emilia gifte sig sedermera med bonden Erik Matsson i Estuna och fick med honom flera barn.

Att den då ogifta Georg Ivar Christoffer Hjalmar Leijonhjielm just höll på att avsluta sin militära utbildning på samma plats där min morfars morfar Johan Peter Bure gick sin utbildning – vid tidpunkten då Emilia Carolina Sophia föddes, samt att hon valde att döpa sin förstfödde son till Ivar kan inte ses som tillfälligheter…

Friherrliga ätten Leijonhielm introducerad år 1719

Sök i barnhusets rullor
Barnhusets rulla innehåller bland annat information om de barn som lämnats till barnhuset, avtal mellan barnhuset och fosterföräldrarna samt barnets uppväxt hos dem.
Här kan du söka i Stockholms Allmänna barnhus rullor 1800-1916

Några tips från boken ”Fader okänd” av Elisabeth Reuterswärd:

Barnafäder som inte har antecknats i födelseboken kan finnas i den absolutionslängd/avlösningslängd som kyrkoherden förde (Detta gäller främst 16- och 1700-talet).

Före 1741 skulle botfärdiga syndare lämna en gåva till kyrkan, varför det även kan vara värt att söka uppgifter i de kyrkoräkenskaper som finns bevarade. Fram till 1778 blev de flesta ogifta mödrar, liksom en majoritet av männen stämda inför tingsrätten.

Från 1918 måste alla ogifta mödrar ha en barnavårdsman för sitt barn. Anteckningen ”bn” intill det utomäktenskapliga barnets notis i födelseboken visar att barnet har blivit anmäld till barnavårdsnämnden och att det därmed finns handlingar rörande barnet och dess föräldrar hos kommunen.

Barnets efternamn kan ge en ledtråd om vem fadern är. Om fadern erkänt barnet som sitt var det vanligt att hans förnamn bildade barnets efternamn (patronymikon). Detta gäller även fall där fadern inte är antecknad i födelseboken, men han senare har erkänt faderskapet. Genom namnlagen som kom 1901 skulle man bära ett släktnamn som var bildat av fadern, farfaders eller morfaders förnamn med tillägg av – son, eller gårdsnamn.

När barnet första gången flyttar från födelseförsamlingen begärdes en så kallad flyttningsattest där det i vissa fall kan framgå vem barnets far är. Om fadern var underhållsskyldig kan det även finnas notering om underhållsplikt i hans flyttningsattest.

Under 1800-talet betalade många män underhåll för sina utomäktenskapliga barn. I konfirmationslängder kan det därför finnas anteckningar om fadern, trots att han inte erkänt barnet när det föddes.

Några tips för att komma vidare om barnet fötts med anteckningen ”föräldrar okända”:

Även om modern är anonym så antecknades hennes ålder då barnet föddes. Den uppgiften kan visa sig vara värdefull.

Om barnets födelseadress finns antecknad – titta närmare på den för att se vilka som bodde på adressen. Ofta är det barnmorskans adress, men viktiga ledtrådar kan finnas här.

Barnets dopvittnen/faddrar kan ge viktiga ledtrådar om föräldrarna.

Lycka till!

Lönskaläger – ett brott med gamla anor

Den 20 juni, 20226 augusti, 2022 Av Helena Wijki Brott och straff, släktforskningLämna en kommentar

I Sverige var lönskaläger ett brott från senare delen av 1200-talet fram till 1864. Sexuellt umgänge skulle endast ske inom äktenskapet varför utomäktenskapliga förbindelser straffades hårt. Lönskaläge, när två ogifta personer hade en sexuell relation, var ett brott fram till år 1864 men från och med år 1810 slapp man straff, åtminstone de första två gånger som detta brott begicks.

Det var inte så lätt att bevisa att brott hade begåtts men när den utomäktenskapliga förbindelsen resulterade i graviditet sågs detta som bevis. Straffet var oftast böter men om ekonomiska medel saknades kunde spöstraff utdömas istället. I 1734 års lag, Missgärningsbalken 53 kap. 1 § var följande inskrivet: ”Lägrar ogift man ogift qvinna böte mannen tijo daler och qvinnan fem.” Om de anklagade valde att gifta sig efter lägersmålet blev straffet endast böter för ”otidigt sängelag”.

År 1805 inställdes den ogifta pigan Christina till vintertinget, anklagad för lönskaläger. Christina hade då fött en liten dotter som avlidit, endast en månad gammal. Då den anklagade modern själv inte kunde närvara vid tinget skrev hon ett brev där hon förklarade att hon inte kunde uppge faderns namn: ”Jag tillstår mitt fel och underkastar mig derför laga böter, men kan omöjligen upgifwa namn eller hemvist på lägersmannen…”
Året därpå födde Christina ännu ett barn och inkallades till sommartinget, anklagad för lönskaläge. Åter igen skrev hon ett brev: ”Jag erkänner mitt begångna Brott för andra gången och hwilket jag i största ödmjukhet afbeder, kan således icke annat, än underkasta mig de Böter som lag förmår, men att uppgifwa namn eller hemwist på lägersmannen, den jag uti en händelse träffade uppå Rudu frälseägor är för mig aldeles omöjligt, häldst jag icke det fådt weta, eller honom någonsin sedan sedt…..”

Under många år hade Christina ett förhållande med samme man och de fick tillsammans sju barn men de gifte sig aldrig. Först när parets femte barn föddes uppgav hon faderns namn.

Har tagit upp jakten igen

Den 8 augusti, 20218 augusti, 2021 Av Helena Wijki DNA-släktforskning, DNA-test, Fader okänd, släktforskningLämna en kommentar

Efter en härlig och varm sommar som jag mestadels har tillbringat på balkongen, bland gurkor, paprikor och tomater, är jag tillbaka vid datorn och har på nytt tagit upp jakten på släktens okända fäder. Visserligen har jag sökt efter de okända ”gubarna” i mer än trettio år, men skam den som ger sig. Någon gång måste jag väl hitta dem!
Det är märkligt hur karlarna bara kunde försvinna spårlöst förr i tiden…

Min morfars far var ”okänd”, liksom hans morfar och min farfars far. Kyrkböckerna ger inga ledtrådar alls om barnafäderna. I 1800-talets Uppland var det vanligt att pigor fick barn som ogifta och som släktforskare kan man ofta hitta barnafadern om man tittar lite närmare på drängarna som arbetade på samma gård. Ofta dyker fadern upp i kyrkboken något år senare och har då erkänt faderskapet. Det är också vanligt att pigan gifte sig med barnets far. Om der var bonden på gården som var barnafader, eller en annan gift man, finns det sällan några anteckningar.

Tack vare DNA-tekniken har vi släktforskare fått ett nytt värdefullt redskap när vi söker efter okända pappor i släkten. När man har gjort ett DNA-test och resultatet har kommit, får man hundratals, ofta tusentals DNA-matcher i en lista. Alla dessa personer är nu levande släktingar och nu gäller det att försöka klura ut hur man är släkt. Någonstans finns en gemensam anfader men ofta kan det kännas som att leta efter en nål i en höstack. Jag brukar bygga släktträd för mina DNA-matcher om de inte själva har lagt ut sina träd. Har skrivit lite mer om hur man kan göra i ett tidigare inlägg som du hittar här.

Med flera okända fäder i släkten så är det svårt att hitta någon ”röd tråd” att gå vidare på, men ibland visar det sig att flera DNA-matcher har samme anfader och då kan man vara säker på att denne ”gube” är värd att titta närmare på. När dragonen Carl Nässel började dyka upp i flera av mina DNA-machers släktträd blev jag nyfiken. Han föddes i Rö, Uppland år 1806 och eftersom flera av släktens okända fäder levde i samma område känns det viktigt att gå på djupet med gamle Carl och hans familj.

*Carl Nässel, en hittills okänd anfader*

Carl Nässel föddes i Rö och var under sin livstid korpral och dragon. Han var gift tre gånger – det tredje äktenskapet ingicks när Carl hade fyllt 80 år och han avled samma månad – och fick många barn. Någon av hans fyra söner kan vara min morfars okände morfar, men vem av dem? För att få reda på det sitter jag nu och forskar om Carl Nässels ättlingar. Om man ”klättrar” upp och ned i släktträdet och ser efter var de bodde och arbetade kan man med lite tur hitta den okände fadern. Eller åtminstone en liten ”röd tråd” att följa vidare…

När jag började släktforska på 1990-talet blev jag varnad av en erfaren forskare. När man väl har börjat med det här så är det nästan omöjligt att sluta, sa han. Med facit i hand ångrar jag ibland att jag inte lyssnade på varningen 🙂

*Någonstans i trädet finns den okände fadern…*

DNA kommer att ge svaret

Den 18 maj, 202118 maj, 2021 Av Helena Wijki DNA-släktforskning, DNA-testLämna en kommentar

Mamma och jag när vi började släktforska 1990

Otaliga släktforskare, inklusive jag själv, har ägnat många år åt att grubbla över anteckningen ”fader okänd” i födelseböckerna. Den lilla anteckningen får ju så stora konsekvenser då den bryskt bryter ett helt släktled och gör det svårt, nästan omöjligt att komma vidare med släktforskningen och på så sätt få lära känna sina rötter. Men tack vare DNA-släktforskning kan vi äntligen få svar på släktgåtorna.

Fader okänd

Min morfar Ulrik Ivar föddes 1901 i Bladåker, Uppland med anteckningen ”Fader okänd”, liksom hans fem syskon. Deras mor arbetade till en början som piga hos familjerna i bygden men efter att hon hade fött sitt första barn som ogift, kunde hon inte längre arbeta hos familjerna i gårdarna. På den tiden ville man inte ha ogifta pigor som hade fött utomäktenskapliga barn i sina hem. Man tänkte sig att barnen kunde påverkas negativt av hennes blotta närvaro. Charlotta blev därför förvisad till ladugården och där kom hon att arbeta som mjölkerska under hela sitt liv.

Torpet i Bladåker där morfar och hans syskon växte upp

En svårfångad man

Charlotta födde fem barn men gifte sig aldrig. Hon bodde tillsammans med barnen i den lilla stuga hon fick ta över efter sina morföräldrar och arbetade vid Norrgarns herrgård hela sitt liv, fram till 1953 då hon avled. När morfar var 90 år berättade han att hans pappa hette Düring och kom från Belgien. Han visste inte så mycket mer om sin far men sa att han bodde tillsammans med familjen i Bladåker ”ibland” och att hans föräldrar var ”trolovade”. Mamma och jag började släktforska 1990. När morfar berättade vad fadern hette – ett ovanligt namn, så trodde vi att det skulle vara lätt att hitta honom men han skulle visa sig vara en väldigt svårfångad man. I dag, mer än trettio år senare, har vi fortfarande inte hittat honom.

Köpte läsapparat och reste runt i bygden

När vi började släktforska var kyrkböcker inte lika lättillgängliga som idag. På den tiden var man tvungen att boka tid i bibliotekets släktforskarsal för att få tillgång till en speciell läsapparat som kunde läsa mikrokort. Mikrokorten, med de avfotograferade kyrkböckerna, beställdes från SVAR och man var tvungen att veta vilken församling, tidsperiod och vilka utdrag men ville kika på från de olika böckerna – husförhörslängder, församlingsböcker, vigsel-födelse eller dödböcker. Efter beställningen måste man vänta någon vecka innan de efterlängtade mikrokorten kom med posten. Sedan rusade man till biblioteket och läsapparaten, bara för att upptäcka att man hade beställt fel mikrokort.

Vi köpte en egen läsapparat. Det underlättade en del, men det var ändå krångligt att släktforska. Mamma och jag började istället resa till Släktforskarnas hus och Landsarkiv där vi hade möjlighet att sitta hela dagar och söka i riktiga kyrkböcker. Vi reste även runt i bygden där morfar och hans familj hade bott, i hopp om att någon kunde berätta mer. Vid den tiden hade morfar tyvärr lämnat jordelivet.

Släktrykten

Morfar påstod att hans pappa hette Düring och flera släktingar menade att de också hade hört honom tala om fadern. Vissa hade hört honom säga Düring, andra sa att fadern hette Düringer. Vissa sa att fadern arbetat som murare, snickare och målare i Uppsala. Andra sa att han varit inspektor/förman på någon gård samt arbetat som trädgårdsmästare vid något slott eller herrgård i Uppland. Flera uppgifter pekar på att barnafadern avled mellan 1916 och 1918, men ingen vet säkert.
1991 hittade mamma och jag en familj som hette Düring i församlingsboken för Uppsala i början på 1900-talet, där fadern och flera söner arbetade just inom hantverk – som murare, målare, plåtslagare och snickare. Mamma och jag blev så glada, men glädjen blev kortvarig eftersom det snart visade sig att familjen hette Düsing. Vi blev tvungna att lägga bort alla förhoppningar om att detta kunde vara en familj med koppling till morfars okände far…

Inga ledtrådar

När mamma och jag reste runt i Bladåker i början av 1990-talet och pratade med de äldre invånarna som bodde där så hoppades vi på att få någon liten ledtråd till den okände barnafadern. Något litet skvaller…vad som helst…
I en liten bygd där alla känner alla så borde man ha sett eller hört någonting om en ogift kvinna födde fem barn. Kanske tisslades det och tasslades i stugorna? Kanske hade man sett någon främmande karl smyga runt? Men nix. Ingen hade sett någon man tillsammans med Charlotta.
En kvinna berättade att Charlotta ofta brukade tvätta kläder vid den lilla sjön, intill stugan. En annan berättade att hon kokade alldeles för starkt kaffe. En man sa att torpet där man bodde var jättekallt då det var byggt direkt på marken, utan husgrund. Någon sa att man alltid kunde se Charlotta gå till och från ladugården med en höghalsad klänning. Ingen visste någonting om den okände barnafadern.

Samma far till alla barnen

Charlotta fick barn åren 1896, 1901, 1904, 1912, 1914 och 1916. Det är ett ”hopp” på åtta år mellan barnen och det var för mig väldigt svårt att tro att det skulle vara samme fader till alla barnen. Vi gjorde ett jämförande DNA-test mellan Charlottas äldste sons son och hennes yngste sonson som visade att de har samma farfar till 99,9%. Att det är samme far till alla barnen tyder på att han måste ha befunnit sig i trakten (och kanske arbetat på annat håll under de åtta år då Charlotta inte fick några barn) men ingenting tyder på att han bodde i bygden. De DNA-test min mamma, hennes bror och kusin har gjort på senare år visar inte alls att han kom från Uppland. DNA pekar istället på för oss helt nya och okända släktrötter, i Skåne.

DNA kommer att ge svaret

För några år sedan bestämde jag mig för att ta upp forskningen kring familjen Düsing igen och följa dem i kyrkböckerna. Det visade sig att prästerna skrev familjen som Düring i vissa kyrkböcker och som Düsing i andra böcker. När jag följer dem tillbaka i tiden så kommer jag till Skåne och den anrika gården Bollerup.

Friederich Ludwig Düsing f. 1801 invandrade till Sverige från Mecklenburg-Vorpommern i norra Tyskland, tillsammans med hustrun Sofia Elisabeth Röse (von Röös) f. 1800 och deras barn. Familjen bodde till en början vid Bollerups gård i Tomelilla, Skåne och med tiden kom deras ättlingar att etablera sig på flera orter, i bland annat Skåne, Uppland, Södermanland och Östergötland. I kyrkböckerna skrevs man ibland som Düsing och ibland som Düring och det har berättats att släkten ursprungligen hette von Deuringer.

Genom ett blogginlägg där jag för några år sedan efterlyste information om familjen Düsing/Düring har jag fått en så fin kontakt med ättlingar till familjen. De har visat stor vänlighet och har berättat mycket om sin släkt, dess rötter och släktgrenar. För att hjälpa oss att få svar på den förbryllande släktgåtan med morfars okände far så vill man hjälpa oss genom att göra ett DNA-test, som kommer att ge svar på gåtan. Den vänlighet som mamma och jag har mött från familjen värmer våra hjärtan. DNA-testet Family Finder kommer snart att ge svaret, men även om det skulle visa sig att vi inte är biologisk släkt så vill vi gärna fortsätta att hålla kontakten. Det känns att vi är släkt i själ och hjärta.

Fortsättning följer…

Stamkort och militära handlingar kan vara en riktig skatt för oss släktforskare

Den 1 augusti, 20183 september, 2018 Av Helena Wijki DNA-släktforskning, militärt, släktforskning, Släktforskningsverktyg, upplandLämna en kommentar

Stamkort är dokument som utfärdas för personer som har gjort värnplikt och/eller tjänstgjort inom försvaret. På stamkortet finns bland annat information om tid för tjänstgöring, var den är gjord, utbildningar, befordringar, bestraffningar och mycket mer. Stamkortet finns arkiverat på den ort där personen bodde då han avslutade sin militära bana eller gick i pension. Om du har svårt att hitta stamkortet på egen hand finns möjlighet att få hjälp av Riksarkivet.

Min morfar, Ulrik Ivar föddes 1901 i Bladåker, Uppland, som ”oäkta” son till mjölkerskan Augusta Charlotta Bure. Charlotta fick fem barn men förblev ogift. Någon gång kring sekelskiftet 1900 valde hon att byta namn och kallade sig därefter Svensson. Varför vet vi inte. Någon anfader med namnet Sven finns inte i Charlottas släktträd.

Kyrkböckerna avslöjar ingenting om fadern till Charlottas barn men jämförande DNA-test som vi har gjort mellan söner till hennes yngsta och äldsta barn har visat att det är samme far till alla barn. I mer än trettio år har jag sökt efter morfars och hans syskons okände far och tack vare morfars militära handlingar, tror jag att vi äntligen har hittat honom.

Stamkortet berättar att morfar gick rekrytutbildning, hovslagarskola och vice korpral-utbildning.

Efter utbildningen blev morfar anställd som militär i Uppsala och arbetade där fram till 1927, när han fick anställning som hovslagare och valde att avsluta sin militära bana. För att trivas inom det militära bör man helst inte ha svårigheter med att lyda order. Det hade min morfar. Morfar arbetade väldigt hårt och var duktig, men han hade svårt att ta order från andra.

En dokumenterad händelse under morfars utbildningstid i början av 1922 väckte min nyfikenhet. Vid en övning befallde löjtnant E. Nilsson att morfar skulle springa, men han vägrade. Trots upprepade befallningar om språngmarsch, vägrade volontär 512 Svensson. Han gick några steg, sakta för att sedan stanna upp helt, vilket gjorde löjtnant Nilsson ursinnig. Morfar dömdes för olydnad och fick sitta åtta dagar i arrest.
När han fördes ut från arresten av furir Lagerström frågade denne om morfar inte tyckte att det hela var tråkigt, varpå morfar svarade: ”Det gör detsamma”.

Det var då jag upptäckte att stamkort och militära dokument kan vara en fantastisk skatt för oss som släktforskar. Förutom förhör, vittnesmål, erkännande, beslut m.m. från mars 1922 då morfar gjorde sig skyldig till olydnad, så har man även antecknat ”levnadsförhållanden”. Där står min morfars namn, födelsedata samt båda föräldrarnas namn!

Äntligen har vi fått veta vad barnafadern hette! ”Fader: Karl Svensson, jordbruksarbetare, död” Fadern var således död 1922.

Mycket riktigt visade det sig att det fanns en gift man som hette Karl Svensson i Bladåker vid tiden då Charlotta och hennes barn levde där. Karl bodde med sin familj på en gård, alldeles i närheten. Han utbildade sig först vid en jordbruksskola och blev sedan förvaltare på gården. Han gick bort hastigt i juli 1915. Några månader senare födde morfars mamma sitt sista barn.