Mina förfäder ägde ingenting. De hade bara sina två ”nävar” och ett litet, litet spirande hopp. Det moderna slaveriet ”staten” avskaffades 1945 och morfar blev då äntligen fri. Det är kanske svårt att föreställa sig att hela familjer tvingades att arbeta hårt, sju dagar i veckan från tidig morgon till sen kväll utan att få någon lön, men så var det. När månaden var slut fick de (kanske) en ranson med potatis, rovor, mjölk med mer så att de inte svalt ihjäl. Men om de  klagade till arbetsgivaren så måste de flytta.

I statarens slavkontrakt ingick även hustrun, som var tvungen att lämna sina barn vind för våg, för att mjölka bondens kor från klockan 3 på morgonen och fem, sex gånger under hela dagen fram till klockan 20 på kvällen. Om hon vägrade att lämna sina barn (som min mormor gjorde) så fick familjen flytta direkt och då fick man svälta.

Sverige var under lång tid ett bondesamhälle och jordbruket utgjorde den självklara grunden för människornas försörjning fram till andra halvan av 1800-talet. I det gamla bondesamhället hjälptes alla familjemedlemmar åt vid produktionen. Männen brukade jorden medan kvinnorna skötte djuren, tillverkade tyger, lagade mat och sydde kläder. Familjens barn deltog i arbetet från tidig ålder.

Mellan åren 1800 – 1870 ökade Sveriges befolkning från 2,3 till 4,2 miljoner och det fanns inte möjlighet för alla att försörja sig som jordbrukare. Enligt svensk arvslagstiftning var det den äldste sonen som skulle ta över gården, medan de övriga fick söka arbete som lönearbetare på landsbygden. För många människor återstod att bli torpare, soldater – eller att helt enkelt emigrera från Sverige.

Torpare, statare och backstugusittare

Under 1850-talet bodde var sjunde person i Sverige på ett torp. Det fanns dagsverks- stat- och jordtorp men de flesta torp var så kallade bondetorp som beboddes av torpare som själva inte ägde jord. Torparen fick nyttja en liten bit av bondens mark om han betalade i pengar eller i dagsverken (arbete).

Backstugusittare kallades de allra fattigaste människorna som levde i enkla stugor och på markägarens nåder, utan möjlighet att arrendera sin jord. De livnärde sig genom tillfälliga arbeten och var helt beroende av markägarens välvilja för att få bo kvar.

De många obesuttna, som själva inte ägde någon jord, arbetade för storbönderna för att få tak över huvudet och mat för dagen. Det förhatliga statarsystemet fick ursprungligen fäste i Stockholmstrakten och bredde ut sig över landet. Hela familjer anställdes och fick arbeta hårt för sitt uppehälle. Anställningskontrakten avslutades eller förlängdes under hösten varje år och det var endast under den så kallade ”slankveckan” i oktober som stataren hade möjlighet att byta arbetsgivare.

Statarfamiljerna fick tak över huvudet i ofta undermåliga bostäder, samt lön ”in natura” – matprodukter (mjöl, potatis, rovor, sill och mjölk) istället för pengar. Alla i familjen förväntades bidra med dagsverken på bondens gård, ”mot lindrigaste betalning”. År 1880 tillhörde 143 000 svenskar den så kallade statarklassen.

I anställningskontraktet ingick, förutom den manliga stataren, även hustrun som tvingades mjölka bondens många kor, fyra gånger per dag, sju dagar i veckan. Mjölkerskans arbetsdag började klockan fyra på morgonen och avslutades inte förrän vid 20-tiden på kvällen. Däremellan skulle hon hinna ta hand om det egna hemmet samt sina egna barn. Statarens arbetsdag styrdes av den så kallade vällingklockan som ringde och arbetsdagarna var 10-12 timmar per dag.

Längst ned på samhällsstegen

Stataren befann sig längst ned på samhällets stege och minsta kritik mot arbetsgivaren kunde leda till uppsägning och till att familjen måste flytta innan anställningskontraktet löpte ut. De kalla bostäderna som uppförts i så kallade ”statarlängor” omfattade 1 rum och kök (ca 30-35 kvadrat) och var ofta fulla av vägglöss vid byte av hyresgäster. Min morfar var statare i Uppland och Västmanland på 1930- och 40-talet och vid varje flytt ägnade min mormor minst en vecka till att städa, skura och sanera de nya statarbostäderna innan familjen kunde flytta in, på grund av smuts och ohyra. Min mamma berättar:
– Mamma skurade från golv till tak och barnen satt uppradade på kökssoffan medan arbetet pågick. De hemvävda mattorna lades på när de breda golvtiljorna blivit torra. Det var viktigt att vänta tills de torkat ty annars skulle golven inte avge den rena friska doften av såpa. Gardinerna skulle upp, släta och vita. Därefter bar vi in ved och vatten.

Bostäderna var trånga och saknade alla moderniteter men morfar tillverkade en kyl-anordning som han placerade i de närliggande bäckarna. Där förvarades maten så att den höll sig kall och fräsch. Vintertid var det så kallt inomhus att det låg is över vattnet i hinkarna när kaffet skulle kokas på morgonen.

Fattigdomen skulle inte synas utanpå

”Stataronga syns ofta i klonga” sades det föraktfullt på den tiden och sant är att statarna, de allra sämst bemedlade, ofta hade stora barnaskaror. I den fattiga tillvaron handlade familjens heder om att uppfostra skötsamma, duktiga arbetare som höll sig friska och kunde arbeta hårt. Man försökte uppfostra sina barn till goda, arbetsamma medborgare och fattigdomen skulle inte synas utanpå. Barnen skulle alltid vara ”hela och rena”.
Min mormor, som också hon växte upp som statarbarn, i en syskonskara av tretton barn har berättat:
– Mamma, som före äktenskapet arbetade som bagerska, såg till att vi alltid hade färskt rågbröd. Trots de kärva tiderna försökte man se till att maten var näringsrik och stärkande. Sill och potatis åt vi varje dag och när orken tröt fick vi suga på varsin sockerbit.

Alla i familjen fick bidra till försörjningen. Om dagarna arbetade mormors pappa som statare och på nätterna extraknäckte han som skomakare. Mormor har berättat om sin barndom:
-Vi barn plockade bär som vi sålde och rensade rovor på åkrarna vår och höst från 7 års ålder. Värst var ändå att dra upp rovorna om hösten. Då var händerna så stela av köld. Vi lärde oss tidigt att vårda våra kläder – att lappa och laga så fint att det knappt märktes. Det var viktigt att vara hel och ren, trots de svåra omständigheterna.

Ur askan, i elden

I början av 1930-talet hade min morfar sadlat om till byggnadsarbetare i Uppsala.  Han hade tidigare varit anställd inom Upplands regemente många år men valde sedan att helt byta inriktning. Morfar var en fri själ och trivdes inte så bra inom det militära då man där måste lyda order. Han var en duktig smed och hovslagare och arbetade en tid med detta men fick sedan anställning på Diös i Uppsala. Morfar byggde ett hus till familjen i Sunnersta och en lekplats, med gungor till barnen. Allt var frid och fröjd tills den stora arbetslösheten slog till.

Mamma, som var barn när detta hände berättar:
– Plötsligt en dag stod vi på bar backe och tvingades flytta från vårt paradis. Pappa var trettioåtta och mamma var trettiosex år när det hände. Fem barn fanns i familjen – den äldsta var tio år och den yngsta fyra. Vi barn fick aldrig veta att den verkliga orsaken till uppbrottet var ekonomiska svårigheter, men vi förstod det med tiden. Pappa blev statare på ett stort jordbruk.  Dit vi flyttade fanns, så långt ögat kunde se, åkerfält och åter åkerfält samt en och annan liten arbetarbostad i skogsbrynet.

Att tvingas lämna sitt hem och degraderas till statare som inte ens fick lön för sin möda, det var en tillvaro som morfar avskydde. När det här hände på 1930-talet fick stataren en mindre summa pengar men största delen av den lilla lönen betalades fortfarande ut ”in natura” – sill och potatis. Och statarhustrun ingick fortfarande i anställningskontraktet som mjölkerska. Morfar var en duktig och skötsam arbetare men han vägrade att krusa för bönderna han arbetade för. Och min mormor vägrade att mjölka böndernas kor. Hon hade vuxit upp i detta statar-elände och vägrade nu att lämna sina barn vind för våg. Allt var bäddat för katastrof.

När andra statarfamiljer flyttade en eller två gånger per år, flyttade min mormor och morfar tre, fyra – ibland sex gånger om året på grund av att de vägrade att foga sig i de slavliknande regler som fanns i anställningskontraktet. Deras många barn hann aldrig rota sig någonstans.

Morfar blev sedan rättare och traktorman. När statarsystemet äntligen avskaffades 1945 blev han anställd vid Västerås kommun där han arbetade (och fick riktig lön) tills han gick i pension.