I 34 års tid har jag sökt med ljus och lykta efter min morfars okände far. Nu är sökandet äntligen över. Det visade sig att den ”okände” var en gift ladugårdskarl som hette Alfred och svaret låg, under alla år, i en kartong med släktforskningsanteckningar.

Inte lätt att vara en ”oäkting”

Min morfar Ivar föddes 1901 som oäkta son till Charlotta Bure (Svensson) som arbetade som mjölkerska på Norrgarns gård i Bladåker, Uppland. Det var inte lätt att vara barn till en ogift mor förr i tiden och morfar lärde sig tidigt att använda knytnävarna när barnen retade honom i skolan. Han grubblade mycket över sin okände far, men lyckades aldrig få några konkreta svar. Han hade hört ryktas att hans pappa hette Düring och kom från Belgien, men han lyckades aldrig riktigt få ihop det där och hans mamma var inte särskilt pratsam.

När morfar fick frågor om sina föräldrar i militärtjänsten, uppgav han att pappan var en jordbruksarbetare som hette Karl Svensson. När han föddes bytte hans mamma plötsligt namn och lade bort sitt födelsenamn, Bure, för att istället kalla sig Svensson. Ingen förstod varför…eller varför hon valde just Svensson, men för den unge Ivar verkade det logiskt att hon hade bytt namn på grund av att hon var trolovad med hans okände far.

I samma veva passade han även på att berätta för officeraren att han själv hette Sven Ulrik Ivar Svensson. Man strök ganska omgående över namnet ”Sven” i de militära rullorna, eftersom det inte var sant.
Inte heller de andra uppgifterna stämde, skulle det visa sig…

Sökandet efter Düring

Ivar var en väldigt sträng man och hans barn vågade aldrig ställa några frågor om släkten. På ålderns höst blev morfar en ganska trevlig och skämtsam filur, så en dag, 1990, tog min mamma och jag mod till oss och frågade om han visste något om sin pappa. Morfar svarade direkt ”Min mamma hette Bure och min pappa hette Düring. Han kom från Belgien”. När jag frågade om hans föräldrar levde tillsammans svarade han att pappan bodde hos familjen ”ibland”. Enligt morfar var föräldrarna trolovade.

Flera rykten florerade sedan länge bland Ivars söner, mina morbröder. Någon påstod att den okände fadern var murare. En annan sa att han var byggmästare i Uppsala. Någon sa att han arbetat som trädgårdsmästare och enligt någon annan var han befallningsman vid något slott i Uppland…
Alla var överens om att den okände fadern hette Düring eller Düringer, för det hade Ivar sagt.

Mamma och jag började släktforska och vi trodde att vi snart skulle hitta den belgiske mannen med det ovanliga namnet. Det borde ju inte ha funnits så många Düring/Düringer i Uppland vid den tiden, tänkte vi. Men vi hittade ingen person med det namnet som hade haft någon anknytning till Bladåker i kyrkböckerna. Morfar gick bort året därpå och det fanns inte längre möjlighet att ställa fler frågor om hans släkt.

Reste runt och ställde frågor

Vi bestämde oss för att resa runt i Bladåker och prata med de människor som hade bott där länge. Om gåtans svar fanns någonstans, så var det där i bygden! Morfars mamma bodde hela livet i samma stuga där på Norrgarns ägor och hon födde sex barn utan att gifta sig. Någon borde minnas denna kvinna och ha mycket att berätta om henne, tänkte vi.

Vi blev ganska snopna när vi mötte en massiv tystnad. Ingen sade sig veta något om Charlotta och ”Düring”. Någon sa att man brukade se Charlotta när hon tvättade kläder i en närliggande damm. Någon annan sa att man såg henne gå till och från ladugården varje dag, alltid klädd i höghalsad klänning. Ingen visste något om fadern till hennes barn. Ingen hade sett någon karl hälsa på hos henne. Det kändes konstigt. I en sådan liten bygd borde det ha tisslats och tasslats en hel del, men vi möttes av en mur av tystnad.

Rev upp gamla sår

På mindre orter kan rykten ställa till med så mycket, som människor tvingas leva med länge, länge. Tiden kan vara en välsignelse, när åren går och gamla svåra minnen får täckas av helande glömska.

I början av 1990-talet var jag så övertygad om att morfars okände far var en utsocknes karl som hette Düring, som inte ens hade bott i Bladåker (han fanns inte i församlingsböckerna). Hos mig fanns inte någon misstanke om att barnafadern faktiskt kunde ha varit en gift man från Bladåkers socken. Och att jag nu, med alla mina ivriga frågor, klampade in i det lilla samhället och rev upp gamla sår hos hans ättlingar.

”Jag vet vem det är”

Mamma fick några år senare kontakt med en kvinna som sa att hon visste vem pappan till Charlottas barn var. Kvinnan var väldigt upprörd och även arg. Efter samtalet var även min mamma alldeles uppriven och kände sig ledsen. Det var inte vår mening att skapa osämja och upprörda känslor. Mamma försökte sammanfatta samtalet hon nyss haft: ”Hon sa att hon vet att det är någon i Trädgårdstorp, där Charlotta arbetade, som är pappa till barnen…hon sa att hon tror att det var hennes morfar”.

Jag tyckte att det var ledsamt att det hade blivit så upprörda känslor. I en så liten bygd hade det säkert tisslats och tasslats en hel del och det var så tråkigt att denna kvinnas morfar hade blivit misstänkt – något som hade påverkat hela hans familj och även hans ättlingar.

Jag gjorde ett litet släktträd över damens mors släkt och det fanns ingen manlig person i hennes grenar som hade någon anknytning till morfars mammas familj. De bodde inte ens i samma socken. Jag kände mig så lättad. Jag ringde till henne och berättade vad jag hittat och passade även på att berätta vad morfar hade sagt till oss om sin far. Samtalet blev väldigt fint och även hon kände sig säkert lättad över att slippa fler frågor från oss.

Som att jaga efter en hägring

Åren gick och jag började till slut inse att sökandet efter Düring var som att jaga en hägring, men jag gav aldrig riktigt upp sökandet efter honom. Den belgiske mannen var möjligen en fantasi hos en ung pojke som förtvivlat ville lära känna sin far? Eller så var han far till morfars mamma (som också föddes med anteckningen ”fader okänd”?)

När jag genom släktforskningen beställde morfars militära handlingar och där upptäckte att Ivar som 20-åring hade uppgivit att pappan hette Karl Svensson, satte jag genast igång att söka efter en man med det namnet. Jag sökte i Upplands alla kyrkböcker men fick till slut ge upp.

DNA-test

Morfars mamma fick sex barn men förblev ogift. Hennes första barn, Elin Maria föddes 1896. Sedan kom min morfar 1901 och ytterligare en dotter, Lilly 1904. Nästa barn, Agnes, föddes 1912, samt två söner som föddes 1914 och 1916. Det var således ett ”hopp” på hela åtta år. Det var nog ingen i släkten som trodde att det var samme far till alla barnen, men i början av 2000-talet gjorde vi jämförande DNA-test mellan Charlottas äldste sons son och den yngstes och det visade sig att de båda, till 99,9 % har samme farfar.

2016 gjorde min mamma, hennes bror, deras kusin och jag DNA-test (Family Finder) i hopp om att hitta den okände fadern. Så många år hade förflutit sedan vi började släktforska men karlen lyste fortfarande med sin frånvaro. Kanske skulle vi kunna hitta honom genom DNA?

Genom åren har jag suttit och ”knåpat” ihop släktträd för alla DNA-matcher som tillhör okända grenar på morfars sida. Det har varit svårt eftersom det är två fäder som är okända där – morfars far och hans mammas far, men till slut började jag ana ett mönster. Någon av dessa okända fäder var ättling till en skomakare i Bladåker som hette Anders Eklöf. Jag har skrivit om det i ett tidigare inlägg, ”Alla vägar bär till Anders” som du hittar här.

Jag visste inte om skomakaren Eklöf tillhörde morfars mammas fars släkt eller morfars fars släkt och inte heller vem av skomakarens alla söner jag skulle koncentrera mig på. Jag forskade framåt i tiden på dem alla, men hittade ingenting som gav något svar. Det kunde i princip vara vem som helst. Jag sneglade lite extra på en av skomakaren ättlingar som föddes 1862 och som arbetade som ladugårdskarl på Norrgarns gård, där även min morfars mamma arbetade. Denna man, som hette Alfred, skulle kunna vara, antingen min morfars far, eller en bror till Charlotta, tänkte jag.

Svaret har funnit här under alla år

I går satt jag och bläddrade på måfå bland mammas släktforskningsanteckningar. Det är flera kartonger med forskning och hundratals lösa blad med anteckningar. Min blick föll på en kluddig anteckning från 90-talet och dagen då mamma pratade i telefon med den upprörda damen från Bladåker, hon som sa att hon visste vem barnafadern var. På lappen har mamma skrivit ”Farfar: Alfred Pettersson”.



Jag blev konfunderad. Jag minns ju att mamma sa att damen trodde att det var hennes morfar som var far till Charlottas far och jag forskade på hennes mammas släktgrenar men hittade ingenting gemensamt. När jag igår sökte i kyrkböckerna på damens fars sida så såg jag att hon är sondotter till Alfred, som arbetade i ladugården tillsammans med morfars mamma Charlotta. Hon hade således helt rätt i sina farhågor. Jag hade forskat på fel sida av hennes släkt!

Träffades i ladugården

Alfred Pettersson föddes 1862 och var en av sönerna till skomakaren Petter Eklöf som bodde i Lågbol, Bladåker. Alfred gifte sig 1885 med Inga Lovisa Matsdotter som var dotter till torparen i Trädgårdstorp, Bladåker. Inga Lovisa, hennes make och deras två söner flyttade till Norrgarn, Bladåker 1894. Min morfars mamma arbetade då som piga i Trädgårdstorp men när hon föddes sitt första barn, Elin Maria 1896, fick hon sluta sin tjänst. Hon fick istället arbeta i ladugården på Norrgarn som mjölkerska, ett arbete hon kom att ha under hela sitt liv. Alfred blev snart anställd som ladugårdskarl på Norrgarn.

Alfred och hans hustru fick fem barn tillsammans. Det sista gemensamma barnet föddes 1897, året efter att Charlotta fått sin oäkta dotter. Det måste ha känts fruktansvärt för Inga Lovisa att veta att maken ”vänstrade” med mjölkerskan, som dessutom bodde granne med hennes familj.

När Inga Lovisas bror, Gustaf Vilhelm Matsson, blev soldat och fjärdingsman på Norrgarn kom han och hans familj att bo i samma hus som Charlotta och barnen (ett soldattorp med två bostäder) där de alla bodde in på 1950-talet. Som soldat ärvde Gustaf Vilhelm soldatnamnet efter Charlottas morfar, soldat Jan Petter Bure. Jag har undrat varför Charlotta plötsligt valde att kalla sig Svensson, men även den gåtan har nog fått sitt svar nu. Familjen Matsson ville markera avstånd till henne, så hon blev tvungen att byta namn.

Val som kommit att prägla många människor

Jag är naturligtvis glad att äntligen veta vem min morfars pappa var, men det känns samtidigt ledsamt att de val två (?) människor gjorde en gång i tiden har kommit att påverka flera familjer, i generationer.

Den sociala kontrollen var stor förr i tiden, särskilt på landsbygden och om man gjorde något fel så drabbade det hela familjen hårt. För barnens del måste det ha varit förfärligt att bo grannar och inte förstå varför de vuxna tittade snett på varandra.

Jag har väldigt svårt att tro att morfars mamma skulle välja detta öde. Hon hade ett eget hem, som hon fått efter sina morföräldrar och hon hade ett arbete. Hon var plikttrogen och skötte sitt arbete. Förmodligen blev hon utnyttjad av den gifte ”guben” där i ladugården och det var hon och hennes barn som sedan fick bära skammen.

Tack vare att jag nu äntligen har funnit morfars far, har jag nu lyckats hitta kopplingen till många mystiska DNA-matcher som jag grubblat över genom åren, bland annat ättlingar till den glade dragonen Carl Nässel f. 1806 i Gottröra, Uppland. Nässel, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg, visade sig vara en bror till morfars fars fars mor 🙂 (Uppdatering 2 juni 2024)