Myten om mystiska, vilda skogsvarelser har fascinerat oss människor länge. Sasquatch, Bigfoot, Yeti och Almas – kärt barn har många namn, och den omtvistade varelsens benämning har skiftat genom tiderna och i olika kulturer. Myten om ”vildmänniskan” och vårt sökande efter henne har dock fått tragiska konsekvenser genom historien.

De vilda och lurviga

Redan i det medeltida Europa levde föreställningen om lurviga, vilda män och kvinnor som höll till i skogarna. Dessa vild- eller skogsmänniskor troddes leva djupt inne i naturen, nakna och endast iklädda sin egen pälsliknande behåring. Inom konsten framställdes de ibland med en träklubba i handen. På det danska kungavapnet har två ”vildmän” figurerat ända sedan kung Kristian I:s tid på 1400-talet, och motivet finns kvar där än idag.

Föreställningen om en oskuldsfull tillvaro i naturen har en parallell i berättelsen om Adam och Eva före syndafallet. Även Maria Magdalena, som var en av Jesu följeslagare, framställdes i dåtida konst som en ”vildkvinna” vars kropp var täckt av en gyllene päls.

”Vildmänniskor” som attraktion

Intresset för ”de vilda” var stort och kittlade människors fantasi, men det ledde också till grymheter. Det var inte ovanligt förr i tiden att man fångade in människor som såg annorlunda ut och visade upp dem inför betalande publik. De ludna ”vildmänniskorna” troddes nämligen vara Darwins felande länk mellan apa och människa.

Den 4 juli 1884 berättade tidningen Daily British Colonist i Victoria, Kanada, om något besynnerligt vid järnvägen nära Yale i British Columbia. Bland klipporna skulle en hårig varelse ha infångats. Tidningen beskrev den som aplik, omkring 140 centimeter lång och närmare 58 kilo tung, och berättade att männen hade gett den namnet Jacko. Några dagar senare hävdade en annan tidning, Mainland Guardian, att allt var påhittat och att Colonist hade låtit sig luras.

Några år senare återgav Theodore Roosevelt en vildmarkshistoria i boken The Wilderness Hunter (1893). En jägare vid namn Bauman berättade att en människoliknande varelse hade rört sig kring deras läger i vildmarken. När han senare kom tillbaka fann han sin kamrat död. Roosevelt återgav historien som en kuslig berättelse han hade hört, och funderade på om det i själva verket var ett vilt djur och Baumans egen rädsla som hade ”spökat”.

Under 1800-talet rapporterade tidningarna flitigt om fynd av så kallade ”vildmänniskor” som infångats på olika platser i världen:

Stockholm, 1877: På Drottninggatan kunde man få bevittna en ”vild man” som påstods tillhöra ”den människoätande rasen i Australien”. Spektaklet kostade 1 krona för en bra åskådarplats och 50 öre längre bak i salen. Den arma mannen, vars föda påstods ”utgöras af dufvor och kaniner”, matades inför publik med levande djur varje dag klockan 14, 16, 19 och 20.30.

London, 1894: Här kunde publiken se en ”indisk apmänniska” som upptäckts under kriget mot Birma. Enligt Jämtlands Allehanda hade engelska soldater sett starkt hårbeklädda människor fly in i skogen, och en expedition lyckades fånga ett exemplar som sändes till England. Tidningen skrev: ”Som en särskild egendomlighet med denna apmänniska må anföras att han har ett revben mer än en vanlig människa och en dubbel uppsättning tänder. Kroppen är tätt besatt med hår, men för övrigt liknar han en vanlig indier. Denna märkvärdige man som kanske icke är en apa, utan snarare en anka, skall nu ut på en turné genom Tyskland”.

Kanada, 1886: Tidningen Upsala rapporterade om att ”vilda menniskor” påträffats i Kanada. Den lilla familjen bestod av en man, hans hustru och två barn som alla påstods ha blivit skalperade och därför blivit ”vansinniga och sedermera irrat omkring i skogarna”. Tidningen beskrev dem vidare: ”Föräldrarnas, ävensom det äldsta barnet, en femårig flicka, ansikten äro bevuxna med svarta hår och mannens kropp äro överallt hårbevuxen. Deras ansiktsfärg är askgrå; de kunna ej tala utan gör sig förstådda för varandra genom tecken och några oartikulerade ljud”.

Köpenhamn, 1894: Även i Danmark kunde betalande publik se en livs levande ”skogsmänniska”. Denna gång rörde det sig om en stackars man från Himalaya som beskrevs vara ”luden som en björn över hela kroppen”. Tidningen Bärgslagsbladet skrev: ”På huvudet har han en man, som faller nedåt skuldrorna och alldeles döljer öron och ögon. Av ansiktet kan man knappt se mera än nässpetsen och den utåtstående munnen, som erinrar om en hunds. Den ludne herrn sitter för säkerhets skull i en stor järnbur, sammankrupen på ett halmläger. Han liknar mycket en orangutang, utom det att han saknar svans”.

Krao Farini – den felande länken

På ”Royal Aquarium” i Westminster kunde Londonbor beskåda ett barn som troddes vara den felande länken mellan människa och apa. Flickan hette Krao Farini och hade den genetiska sjukdomen hypertrikos, vilket gav henne ovanligt riklig hårväxt. Rykten om Krao spreds långt utanför England och det lilla barnet turnerade flitigt.

I svenska tidningsartiklar beskrevs hon som ”världens största naturfenomen”. För 25 öre kunde flickan, som var ”hårbevuxen öfver hela kroppen som en Gorilla”, beskådas på Nielsens museum på Hamngatan 38 i Stockholm. Folkets Tidning beskrev henne i maj 1883 så här: ”Darwins felande länk har nog litet var hört talas om. Nu skall en sådan verkligen vara funnen. Länken är en sjuårig flicka från Borneo, vilken bär namnet Krao. Hon är icke någon ensam stående naturlek, utan tillhör en hel stam av liknande varelser, vilka bo i Laos, på Norra Borneo och stå alldeles mitt emellan människa och apa. Fotografier av Kraos föräldrar visa mänskliga drag och ställningar, men i övrigt aplika kännetecken; fullständigt hårbevuxen hud o. s. v.

Krao är ännu för ung att håret, som täcker nästan hela kroppen, redan skulle kunna vara så långt som hennes föräldrars, men det växer fort och mäter redan en till halvannan tum, även i anletet. Anletsdragens utseende står mellan den etiopiska och kaukasiska rasen, hudfärgen är den malajiska rasens. Ögonen äro stora, djupa, svarta, glänsande och vackra. Huvudet är redan täckt med det tjockaste svarta hår vilket är mycket långt och alldeles täcker pannan. Näsan bildar icke någon upphöjning, utan är platt, och näsborrarna kunna nästan inte skönjas. Underläppen är tjock, kinderna – såsom hos aporna – påsformiga; de lämpa sig väl för att begagnas till förvarande av livsmedel. Ytterligare flera omständigheter erinra om apan, så t. ex. den att början finnes till en ryggradsförlängning d. v. s. en svans; att hennes hand-, finger- och fotleder är fullt böjliga åt alla håll, att hon lika lätt kan upplyfta föremål från golvet med fötterna o. s. v.
För övrigt är hon intelligent och förtrolig som ett människobarn. Hon har nästan alldeles förgätit sin familjs språk; i Bankok lärde hon sig några malajiska ord och satser; i London, varest hon nu varit i fem månader, har hon redan hunnit långt i det engelska språket. Hon föredrager avgjort det bekväma livet där, med många leksaker, som besökare giva henne, framför Borneos skogar.” (Folkets Tidning 1883-05-18)

Apliknande vilda skogsvarelser

Även om synen på människor med avvikande utseenden tack och lov har förändrats, lever fascinationen för mystiska skogsvarelser kvar än idag – men under olika namn beroende på var i världen vi befinner oss. I nordvästra Nordamerika har muntliga berättelser om stora, apliknande varelser funnits länge under benämningen ”Sasquatch”. År 1929 publicerade J. W. Burns artikeln ”Introducing B.C.’s Hairy Giants” i den kanadensiska tidskriften Maclean’s, där läsarna fick ta del av de berättelser han hade samlat in.

”Bigfoot” som företeelse gjorde dock entré i världen först 1958. Vid ett vägbygge nära Bluff Creek i norra Kalifornien hittade maskinföraren Jerry Crew ovanligt stora, människoliknande fotspår som var omkring 41 centimeter långa. Lokaltidningen Humboldt Times skrev om fyndet och namnet Bigfoot var uppfunnet. Den 20 oktober 1967 besökte Roger Patterson och Bob Gimlin Bluff Creek (samma trakt där fotspåren hade blivit en tidningsnyhet nio år tidigare). Männen lyckades fånga en hårig, apliknande varelse på film. I den korta 16-millimetersfilmen går en mörk, hårig figur upprätt över en öppen yta, och mitt i steget vänder den huvudet mot kameran – en filmsekvens som blivit ikonisk.

I Himalaya möter vi istället yetin. När Charles Howard-Burys expedition besökte Mount Everest 1921 uppmärksammades mystiska spår i snön. Efter expeditionen uppstod det engelska namnet ”the Abominable Snowman” (den avskyvärde snömannen), men berättelserna om väsendet har uråldriga rötter i regionen. I Mongoliet och delar av Centralasien talas det om ”almas”, medan man i Kaukasus bland annat använder namnet ”almasty”.

Vad säger DNA-testerna?

På senare år har forskare gjort flera DNA-studier av prover som påståtts tillhöra Bigfoot, Sasquatch eller yetin. Ännu finns dock inga vetenskapliga bevis för att någon okänd primat existerar:

2014 – Hårprover från Bigfoot och yeti: Bryan Sykes och hans kollegor publicerade en studie av hårprover som tillskrivits mytiska varelser. Trettio prover gav användbara sekvenser av mitokondrie-DNA. Bland de nordamerikanska proverna fann forskarna DNA från bland annat svartbjörn, tvättbjörn, häst och människa. Två asiatiska hårprover väckte särskild uppmärksamhet när en kort sekvens först kopplades till isbjörn, men andra forskare visade sedan att sekvensen var alldeles för kort för att man skulle kunna dra den slutsatsen.

2017 – Ben och hår från Himalaya: Tianying Lan, Charlotte Lindqvist och deras kollegor undersökte nio föremål som tillskrivits yetin, däribland hår och ben. Åtta visade sig komma från asiatiska björnar och ett från hund. Samma undersökning gav istället forskarna värdefull kunskap om släktskapet mellan björnarna i Himalaya och på den tibetanska högplatån. Det som samlats in som spår efter snömannen blev alltså användbart material för att förstå djuren som faktiskt lever där.

2021 – Sanningen om ”vildkvinnan” Zana: I Abchazien har DNA använts för att undersöka berättelsen om Zana, en kvinna som levde på 1800-talet, tillfångatogs och hölls som slav, och i trakten kom att beskrivas som en ”almasty”. Forskare analyserade DNA från hennes son Khwit och från kvarlevorna efter en kvinna som misstänktes vara Zana. Genomen visade en tydlig förälder–barn-relation med identiskt mitokondrie-DNA, och hennes genetiska härkomst hade närmast koppling till nutida östafrikanska befolkningar.

2026 – Ryktet i Adirondackbergen: Så sent som sommaren 2026 spreds uppgiften att ett förmodat Bigfoot-fynd i Adirondackbergen hade DNA-testats vid Cornell University. Universitetet gick dock snabbt ut och dementerade det hela – de hade varken utfört den påstådda analysen eller utfärdat någon rapport.

Myten om de mystiska, vilda skogsvarelserna har fascinerat oss människor i århundraden. Kanske beror det på människans ivriga sökande efter sin plats i skapelsen, eller kanske är det vår längtan efter sammanhang och mening som gör att vi klamrar oss fast vid berättelserna om ”vildmänniskan”? Själv vill jag gärna tro att Sasquatch finns, med tanke på de tusentals vittnesmål som finns över hela världen. Men hur det än är med den saken, visar historien på de tragiska uttryck vårt sökande efter den mytiska ”skogsmänniskan” har fått – och hur det har drabbat oskyldiga människor genom tiderna.