Ingeborg Henriksdatter Liitiäinen f.1720 – Helena Wijk

”Ingeborgssteinen” är ett vackert och lite vemodigt besöksmål längs Finnskogleden. Det är också platsen där en mörk familjehemlighet utspelade sig i min släkt, för flera hundra år sedan, då den arma flickan Ingeborg Henriksdatter Liitiäinen fördrevs från sin by och tvingades söka skydd under ett stenblock i skogen. Enligt sägnen var det också där hon födde sonen Daniel hösten 1741.

Familjen Liitiäinen
Medlemmar av familjen Liitiäinen lämnade sin by Liitilä i Savolax i slutet av 1500-talet. Man lockades till den västra rikshalvan av svenska kronan, som erbjöd flera års skattefrihet för dem som tog upp nya hemman i skogarna. Tidigt 1600-tal slog familjen sig ner i de mellansvenska skogsbygderna, där Gästrikland och Hälsingland var de första anhalterna. I takt med att de svenska finnmarkerna mättades sökte sig nästa generation vidare västerut och i mitten på 1600-talet kom man så till nordligaste Värmland (Dalby socken), där Aspberget kom att bli en viktig plats för familjen. Under senare delen av 1600-talet rörde man sig vidare mot Solør på den norska sidan av Finnskogen. I Gravberget bodde sedan familjen Liitiäinen i flera hundra år och än idag finns många ättlingar kvar i området.

En tonårsmamma i 1700-talets kyla
Ingeborg Henriksdatter Liitiäinen föddes år 1720 i Våler, Norge. Hennes pappa dog när hon endast var 12 år gammal och familjen fick det mycket tufft. Fattigdom tvingade ut Ingeborg i hårt arbete i tidig ålder. Endast 16 år gammal blev hon gravid och födde sonen Ole strax före sin 17-årsdag. Den nyblivna modern kunde själv inte närvara vid rättsprocesserna om faderskapet då hon var svag och sjuk i ”barnekopper” (smittkoppor), och hon hade inte ett öre att betala de böter som kyrkan krävde för att hon fött barn utom äktenskapet. Den lille pojken, Ole, som föddes 1737 avled endast fyra år gammal. Hans far var troligen den gifte mannen Ole Olsen Suroinen i Flisberget.

Bygdens kvinnor greps av ett rasande ursinne. De var förmodligen rädda för att deras egna äkta män skulle besöka denna förfärliga ”löskona”. Den nyförlösta Ingeborg drevs ut ur gemenskapen och förvisades till skogs. Det var här, i de djupa skogarna, som hon tvingades söka skydd i ren desperation – en plats som under kommande år skulle bli hennes enda fasta tillflykt.

”Ingeborgssteinen”. Enligt sägnen födde Ingeborg sin son Daniel under stenblocket i Gravberget hösten 1741. Foto: Nils-Erik Iversen

En gift man
Att föda barn som ogift var inte lätt förr i tiden och Ingeborg gick en hård framtid till mötes. Under sin livstid var hon omtalad som ”Ingeborg løskone”.
Men det var hennes andra graviditet som blev droppen i bygden. Enligt sägnen föddes sonen Daniel under stenblocket i Gravberget hösten 1741. Denna gång handlade det inte ”bara” om att få barn utom äktenskap – fadern var nämligen en namngiven, gift man från Gravberget vid namn Henrik Mortensen Liitiäinen. (Henrik var min farfars morfars mormors morfar)

Detta klassades som leiermål (hor/äktenskapsbrott) och var ett mycket allvarligt lagbrott på den tiden. I domboken framgår att Ingeborg ställdes inför rätta för att berätta vem som var barnafader och hon uppgav den gifte mannen Henrik ”Mortensen Gravberget”: ”Ingeborg Henricksdaatter i Graffbberged stevnet for å forklare hvem som er far til det andre barnet hun, som ennå ikke er gått til Guds bord, nestleden høst fødte til verden. Hun skal ha utlagt ektemannen Henrik Mortensen Grafberged, som har sin hustru i live, for barnefar. Ingeborg er også stevnet for andre leiermål i sin ungdom, Utsatt”.

DNA bekräftar faderskapet
Under den bittra rättegången betalade Henrik Mortensen Liitiäinen en redan dömd man, Henrik Mickelsson Kananinen, från Järpliden (på den svenska sidan) för att denne skulle ta på sig faderskapet. På så sätt hoppades han att själv undgå straff. På senare tid har DNA-tester visat att det faktiskt var Henrik som var pappa till både Daniel och brodern Erik ”Lidjans-Erik” som föddes i Gravberget 1750.

Domen och den fortsatta utfrysningen gjorde Ingeborgs liv tufft. Hon tvingades fly ännu längre bort och gömma sig under en annan sten nära Haldammen. Under sin livstid födde hon fem barn. De barn som levde till vuxen ålder var Daniel f. 1741, Erik f. 1750 och Ingrid f. 1762. Ingeborgs spår i historien blir allt svagare, tills de till slut försvinner helt i slutet av 1700-talet.

Pojken under stenen
Man skulle kunna tro att Ingeborgs barn fick det svårt, men tack och lov verkar det ha gått bra för dem alla. De gifte sig och blev föräldrar, i sin tur. Mot alla odds överlevde den lilla bebisen den kalla vintern under stenblocket och Daniel Henriksen Liitiäinen (1741–1810) växte upp och blev en respekterad och arbetsam man. Han tog upp ett eget nybygge på den norska sidan som kallades Rådelsbråten (Rajalaturi på finska). Trots den skam som omgärdat hans födelse tycks han ha fått ett lyckligt liv. Han gifte sig med Marte Mortensdatter Käiväräinen och tillsammans byggde paret upp ett tryggt skogsfinskt hemman. När folklivsforskaren Carl Axel Gottlund vandrade genom Finnskogen sommaren 1821 besökte han just Rådelsbråten och träffade parets ättlingar. Han fascinerades djupt av att familjen, mer än två sekler efter att släkten lämnat Finland, fortfarande talade en ren och tydlig savolaxfinska hemma vid köksbordet. De bar sitt släktnamn Liitiäinen med stolthet. Från en skamfylld och iskall start under en sten lyckades Daniel skapa ett gott liv för sig och familjen.

Vill du besöka Ingeborgssteinen?
Platsen ligger norr om Gravberget i Våler kommun (Innlandet fylke, Norge), precis väster om den svenska gränsen i höjd med norra Värmland.
Med bil: Följ Riksväg 62 i Sverige norrut via Torsby. Om man svänger västerut mot Norge vid Medskogen (Fylkesvei 202) eller norrifrån via Höljes/Klarabro (Fylkesvei 26) så når man skogsbilvägarna mot Gravberget. Parkering finns vid Gravberget kirke. Vandringen till Ingeborgssteinen startar vid kyrkan. Följ den orange-markerade Finnskogleden norrut i cirka 1 timme. Terrängen är lätt till medelsvår skogsstig. Följ skyltningen fram till minnesmärket.

Skogsstigen är ojämn och är tyvärr inte anpassad för rörelsehindrade. Det är dock möjligt att köra bil via de lokala grusvägarna/skogsbilvägarna (mot Øvre Berget/Smalberget) för att komma närmare platsen. Jag vet dock inte hur det är med de mindre vägarnas status och om det finns eventuella vägbommar.