Berättelsen om Ivar

Den 29 juli, 20253 augusti, 2025 Av Helena Wijki Allmänna barnhuset, barnhusbarn, Fader okänd, Människoöden2 kommentarer

När man släktforskar händer det ibland att man fångas lite extra av ett människoöde som dyker upp. Man vill så gärna veta mer om personen. Det hände släktforskaren Tore när han hjälpte sin hustru med hennes släktträd. Plötsligt dök den lille gossen Ivar, utan efternamn upp. Barnhusbarnet med nummer 6365 väckte hans nyfikenhet, aktning och sympati.
Efter en längre tids mödosam forskning har Tore nu lyckats kartlägga Ivars liv som, trots en tuff start, blev lyckligt.
– Jag fann ut att det gick ganska bra för Ivar! Jag blev också glad när jag upptäckte att han möjligtvis fick kontakt med sin mamma och tog hennes efternamn. Men vem fadern var kom jag inte vidare i, inte hellre varför det tog så lång tid innan Ivar fick ett efternamn. För vem är man om man bara är Ivar?

Barnhusbarn nr. 6365

Det var när Tore och hans hustru släktforskade som den lille gossen dök upp i kyrkböckerna. Pojkens öde fångade Tores nyfikenhet. Och hans hjärta:
-Han dök upp i husförhörslängden som ”Ivar”, men min fru kände inte igen någon Ivar i sin fars familj. Och jag blev nyfiken. Jag hittade hans födelsedatum och hans barnhusnummer, men inget efternamn. Med hjälp av numret var det enkelt att gå vidare – i första steget.

När man forskar om barnhusbarn är Stockholms allmänna barnhus rullor en ovärderlig hjälp. Man kan söka i rullorna på det nummer varje barn som lämnades till barnhuset fick. I husförhörslängd och församlingsbok står förkortningen ”B.B” samt numret intill barnets namn. Man kan även söka på namn eller födelseår. Du hittar söktjänsten här

Genom barnhusets rullor kunde Tore följa den lille gossen under hans första år i livet och till en början verkade det som om Ivar fick en trygg barndom, trots omständigheterna. Han berättar:
– Ivar föddes i Aringsås i Kronoberg 1906 och lämnades fyra dagar gammal till Barnhuset där han fick nummer 6365. Hans mamma var Letty Wilhelmina Winqvist född 1879. Någon, kanske Letty, betalade 600 kronor, för att man skulle ta emot honom? berättar Tore och han är fundersam vad gäller den stora summa pengar som betalades till Stockholms Allmänna barnhus:
– 600 kronor var mycket pengar på den tiden och motsvarar 37 490 kronor omräknat i dagens penningvärde. Vem hade råd att betala en sådan summa år 1906? I början på 1900-talet tjänade en piga cirka 100–150 kronor per år…så vem var det som betalade för pojken?

Svaret kan möjligen finnas hos den familj där hans mamma var anställd som guvernant när hon blev gravid med Ivar. Det finns dock inga anteckningar eller dokument som bevisar något.

Födde barnet i hemlighet

Ivars mamma, Letty Vilhelmina Emerentia Winqvist föddes år 1879 i Uppsala, som dotter till vaktmästaren Per August Winqvist och hans hustru Augusta Vilhelmina. När Letty var i 20-årsåldern anställdes hon som guvernant hos greve Gustaf Emanuel Wachtmeister och hans hustru Ebba Amalie Eleonore von Knorring, som hade två söner. Familjen bodde på gården Torup i Vitaby, Kronoberg. Letty arbetade i familjen några år men återvände till föräldrarna i Uppsala i juni 1906. Hon var då havande. Samma höst reste hon så tillbaka till Kronoberg där hon födde Ivar på Påvelsgatan i Alvesta, hos barnmorskan Kristina Magnusson. Allt sköttes med stor diskretion och när pojken döptes var endast barnmorskan och hennes syster faddrar.

Lille Ivar lämnades till Allmänna barnhuset i Stockholm fyra dagar senare och hans mamma påbörjade en utbildning till lärare, ett yrke hon hade hela livet fram till sin död på 1960-talet. Kanske betalade barnafadern för utbildningen?
Ivars mamma tycks ha varit en person som ömmade om barn och måste ha känt en stor sorg över att hon inte kunde ta hand om sin son. Hon gifte sig aldrig och fick inga fler barn. Förmodligen var det bara hon själv och barnafadern som kände till lille Ivar.

Målning av John William Waterhouse f.1849 d.1917

En tuff start

Lille Ivar hade ingen kännedom om sin mamma när han växte upp. Han bodde på barnhuset de första åren och överlämnades i 2-årsåldern till statdrängen Carl Gustaf Ågren med familj. Fosterföräldrarna hade två döttrar och det verkar som om pojken hade det bra där, i alla fall en tid, men sedan hände något, berättar Tore:
– Barnhusets anställda besökte fosterhemmen för att se att barnen hade det bra och vid ett sådant tillfälle antecknar man: ”Gossen är kry och duktig och trillas som de övriga barnen”. Men plötsligt hände något. När Ivar hade fyllt tre år flyttades han till Styrsbergs gård i Tierp. Vid fyra års ålder insjuknade han i scharlakansfeber och läggs in på Uppsala epidemisjukhus. Därefter flyttas han till en gård i Hilleboda av okända skäl. Sedan flyttas Ivar ytterligare en gång till en gård i Kollringe, men inspektörerna är tveksamma: ”Ej på det klara med huruvida ff (fosterföräldrarna) äro mot gossen”. Fosterhemmet anses sedan som olämplig enligt inspektörerna och Ivar flyttas åter igen. Denna gång till en gård i Baltak.

Tore kände en stor lättnad när han upptäckte att myndigheterna i början på 1900-talet faktiskt ingrep när de upptäckte att det fanns missförhållanden i fosterhemmet:
– Fostervårdens inspektörer verkar att ha haft hjärtat på rätta stället då de griper in i en av placeringarna. Historierna om barnhusbarnen är inte alltid är de roligaste att ta del av, säger han.
Men problemen för unge Ivar är inte över. Tore fortsätter sin berättelse:
– ”Nya bekymmer kan spåras i barnhusets akt – ”Gossen har sträft humör, dålig matsmältning; svårt att hålla sig ren”. Han läggs in på sjukhus åter igen och då konstaterar man att han har tarmkatarr, möjligen ”magtuberkulos”. Sedan, i juli 1915 kommer han till Johan Enok och Hanna, men vistelsen varar bara fram till maj 1916. Varför det inte blev en längre vistelse vet jag inte.

Ett kärleksfullt fosterhem

Ju längre Tore följde den lille pojken på hans tuffa barndoms väg, genom kyrkböcker och barnhusrullor, desto mindre blev hoppet om att gossen någon gång skulle få det tryggt och bra. Men så, år 1916, får myndigheterna kontakt med ett barnlöst par, som förstår Ivars svårigheter i tidigare fosterhem och nu erbjuder honom ett tryggt hem hos dem. Han berättar:
-Sedan kommer sista fosterhemsplaceringen, hos plåtslagaren Johannes Wilhelm Johansson och Amanda Alfrida Andersson, Norra Kungsvägen 8 i Tidaholm. Så här skriver inspektörerna i oktober 1916: ”Paret barnlösa, enkla. Har fäst sig vid BB (barnhusbarnet) som hade det svårt i föregående hem. Är nu rödblommig och frisk”. Sedan fortsätter det positiva omdömena fram tills 1920 då man antecknar, ”Gossen frisk”, ”Bra hälsa och god vård i godt hem”.

Vem är man om man bara är Ivar?

Efter en längre tids mödosam forskning har Tore nu lyckats kartlägga Ivars liv som, trots en tuff start, blev lyckligt. Under hela sin barndom antecknades pojken som Ivar, utan något efternamn.
– Jag försökte ta reda på vad Ivar hette, men inget efternamn dök upp. Jag letade efter honom genom att söka på hans fosterfamiljer, men fortfarande inte något efternamn, bara Ivar. Jag fann ut att det gick ganska bra för Ivar! Jag blev också glad när jag upptäckte att han möjligtvis fick kontakt med sin mamma och tog hennes efternamn. Men vem fadern var kom jag inte vidare i, inte hellre varför det tog så lång tid innan Ivar fick ett efternamn. För vem är man om man bara är Ivar?

I vuxen ålder hade Ivar fosterföräldrarnas efternamn, Johansson. Han flyttade till Falköping där han gifte sig med Rosa Linnéa Schreider och fick två döttrar.
– Först arbetade han som grovarbetare och på 60-talet avancerade han till fastighetsskötare medan Rosa arbetade inom textilindustrin, berättar Tore.

Det dröjde många år, ända till 1960-talet, innan Ivar fick veta vem hans mamma var. En anteckning i församlingsboken förklarar att hans mor år 1963 lämnat någonting viktigt till sin son Ivar: ”Försäkran från modern på heder och samvete av år 1963 april 25. Förvaras i pärm H III nr 1 i arkivet”.
Ivar fick nu äntligen veta vem hans mamma var och valde då att anta hennes släktnamn, Winqvist.

Ivars mamma, Letty arbetade som lärare hela sitt liv. Hon gifte sig aldrig och fick inga fler barn. Hon avled på 1960-talet i Uppsala, där hon bott under många år. Det lilla barnhusbarnet Ivar fick en tuff start, men han verkar ha fått ett fint och lyckligt liv som vuxen, säger Tore med ett leende.
– Med alla förfärliga historier om barnhusbarn och barndomar präglade av ständiga flyttningar och uppbrott i bakhuvudet gick det väl ändå förhållandevis bra för Ivar. Och slutligen. I mitten på 60-talet bytte han till sin mors efternamn, Winqvist. Då måste han ha fått reda på vem hans mamma var. Kanske fick de även möjlighet att träffa varandra?

Förseglade kuvert med viktigt innehåll

Den 21 juli, 20253 augusti, 2025 Av Helena Wijki Allmänna barnhuset, Fader okänd, föräldrar okända, släktforskning6 kommentarer

Som många andra släktforskare har jag ägnat mycket tid åt att grubbla över anteckningen ”fader okänd” i födelseboken. Den där lilla anteckningen får så stora konsekvenser då den bryskt bryter ett helt släktled och gör det svårt att komma vidare. Och än värre är det när båda föräldrarna är anonyma i födelseboken. Då är det ofta svårt att komma vidare. Men det finns hopp, även om båda föräldrarna är antecknade som ”okända”. I alla fall om anorna har sina rötter i Stockholm…

Barnamordsplakatet

Genom Gustav III:s barnamordsplakat fastslog man år 1778 att ogifta mödrar kunde få sitt nyfödda barn inskrivet i födelseboken med anteckningen ”fader okänd” och ”moder okänd”. Detta för att minska det stora antalet barnamord i Sverige. Genom den nya lagen fick ingen längre tvinga kvinnan att avslöja vem barnafadern var. Dessförinnan hade barnmorskorna haft till uppgift att förmana den ogifta kvinnan att avslöja vem som var barnets far. I de fall myndigheterna begärde det, var barnmorskan även tvungen att berätta vad den ogifta modern hade berättat under förlossningen. Genom barnamordsplakatet förbjöds barnmorskan att försöka tvinga fram sådana bekännelser.

Svårt för ensamma mammor

Många ogifta kvinnor valde att behålla sitt barn, om det var möjligt, men om hon saknade möjlighet att försörja sig och inte kunde få hjälp av sina anhöriga, var hon tvungen att lämna bort barnet. Många barn fick växa upp hos sina morföräldrar, men det hände att socknen förbjöd kvinnan och hennes barn att flytta hem till föräldrarna då man ansåg att det fanns risk att familjen skulle ligga fattigvården till last. Om modern inte kunde sörja för barnets vård hände det att ansvaret för barnet övertogs av socknen. När socknen tog över ansvaret för de små, blev många barn utackorderade till lägst bjudande.

”Undertecknad moder till ett gossebarn, födt i Maria förs. den 28 Juni 1897 – Som i dopet erhållit namnet Erik Martin. Modren född i Stockholm den 19 mars 1876. Märtha Amalia Johansson”

Allmänna barnhuset

Stiftelsen Allmänna barnhuset i Stockholm var det första barnhuset i Sverige och grundades på 1600-talet. De barn som lämnades till en institution kom oftast att växa upp där och många for väldigt illa. 1785 kom en förordning om att barnen istället skulle utplaceras i fosterhem på landsbygden för att bli ”samhällsnyttiga varelser”. Fram till 1856 hade de mödrar som födde anonymt ingen möjlighet att få tillbaka sina barn om de i ett senare skede skulle ångra sig, men genom ett tillägg i barnmorskereglementet kunde den anonyme modern lämna en lapp med sitt namn och hemvist på ett papper som förseglades och lämnades till pastorsämbetet i barnets födelseförsamling. Modern behöll en kopia och kunde senare, om hon önskade, bevisa att hon var barnets biologiska mor. För många barn som föddes av anonyma föräldrar, förblev dock föräldrarna okända. Till en början kostade det 100 riksdaler att lämna sitt barn till Allmänna barnhuset och de som kunde, betalade. De mödrar som saknade ekonomiska medel kunde lämna sitt barn, och i gengäld arbeta på barnhuset under en tid.

Förseglade kuvert med viktigt innehåll

Sedan 2016 finns fyra volymer med ”Moderskapserkännande” för Maria Magdalena församling i Stockholm på Arkiv Digital. Volymerna, som innehåller fotograferade kuvert och dess innehåll, heter Maria Magdalena HIIIc:1-4 och omfattar perioden 1897-1917. För att kunna ta del av Arkiv digitals innehåll krävs antingen årsabonnemang för 1895 kronor eller månadsabonnemang för 395 kronor (Priser år 2023).

Förseglade kuvert för Maria Magdalena församling 1897–1917 samt Storkyrkoförsamlingen 1902–1914 finns även på Riksarkivet. Med ett konto (som är gratis) kan man beställa och läsa dokumenten i läsesal som bland annat finns i Stockholm, Härnösand, Lund, Uppsala, Göteborg och Malmö. Det går även att beställa uppgifter och kopior som skickas hem, eller via e-post mot en kostnad.

Det är med en känsla av aktning och ett sting av sorg i hjärtat som jag tar del av de förseglade anteckningarna. Snart upptäcker jag att det är svårt att läsa på grund av de envisa tårarna som rinner. Jag känner så starkt för de små barnen och för föräldrarna, som av olika anledningar, inte kunde få vara föräldrar till sina små, av anledningar vi inte känner. Så förfärligt svårt det måste ha varit för mödrarna! Och ändå valde de att pränta ned sitt erkännande med darrig hand, innan den lilla lyftes från deras famn och försvann.

Elin Karolina var en av många mödrar som signerade och lade sin lapp i ett förseglat kuvert: ”Undertecknad som är född en 21 juli 1866 erkänna sig vara moder till flickebarnet Margareta Elonora född den 30 juni 1897”. Detsamma gjorde Hildur Samuelsson år 1907, ”Undertecknad är moder till gossebarnet Karl Gustaf som föddes i Maria församling den 29 oktober 1907…”

Ibland finns uppgifter om båda föräldrarna konvoluten. I arkivet finns även ansökningar från vuxna barn till okända föräldrar, som önskar få ta del av innehållet i de förseglade kuverten.

Han hette Alfred…

Den 31 maj, 20242 juni, 2024 Av Helena Wijki Fader okänd, Släktforskning Uppland, SläktforskningsgåtorLämna en kommentar

I 34 års tid har jag sökt med ljus och lykta efter min morfars okände far. Nu är sökandet äntligen över. Det visade sig att den ”okände” var en gift ladugårdskarl som hette Alfred och svaret låg, under alla år, i en kartong med släktforskningsanteckningar.

Inte lätt att vara en ”oäkting”

Min morfar Ivar föddes 1901 som oäkta son till Charlotta Bure (Svensson) som arbetade som mjölkerska på Norrgarns gård i Bladåker, Uppland. Det var inte lätt att vara barn till en ogift mor förr i tiden och morfar lärde sig tidigt att använda knytnävarna när barnen retade honom i skolan. Han grubblade mycket över sin okände far, men lyckades aldrig få några konkreta svar. Han hade hört ryktas att hans pappa hette Düring och kom från Belgien, men han lyckades aldrig riktigt få ihop det där och hans mamma var inte särskilt pratsam.

Morfars mamma Charlotta syns på bakre raden, näst längst till vänster.

När morfar fick frågor om sina föräldrar i militärtjänsten, uppgav han att pappan var en jordbruksarbetare som hette Karl Svensson. När han föddes bytte hans mamma plötsligt namn och lade bort sitt födelsenamn, Bure, för att istället kalla sig Svensson. Ingen förstod varför…eller varför hon valde just Svensson, men för den unge Ivar verkade det logiskt att hon hade bytt namn på grund av att hon var trolovad med hans okände far.

”Fader: Karl Svensson, jordbruksarbetare, död”

I samma veva passade han även på att berätta för officeraren att han själv hette Sven Ulrik Ivar Svensson. Man strök ganska omgående över namnet ”Sven” i de militära rullorna, eftersom det inte var sant.
Inte heller de andra uppgifterna stämde, skulle det visa sig…

Sökandet efter Düring

Ivar var en väldigt sträng man och hans barn vågade aldrig ställa några frågor om släkten. På ålderns höst blev morfar en ganska trevlig och skämtsam filur, så en dag, 1990, tog min mamma och jag mod till oss och frågade om han visste något om sin pappa. Morfar svarade direkt ”Min mamma hette Bure och min pappa hette Düring. Han kom från Belgien”. När jag frågade om hans föräldrar levde tillsammans svarade han att pappan bodde hos familjen ”ibland”. Enligt morfar var föräldrarna trolovade.

Flera rykten florerade sedan länge bland Ivars söner, mina morbröder. Någon påstod att den okände fadern var murare. En annan sa att han var byggmästare i Uppsala. Någon sa att han arbetat som trädgårdsmästare och enligt någon annan var han befallningsman vid något slott i Uppland…
Alla var överens om att den okände fadern hette Düring eller Düringer, för det hade Ivar sagt.

Mamma och jag började släktforska och vi trodde att vi snart skulle hitta den belgiske mannen med det ovanliga namnet. Det borde ju inte ha funnits så många Düring/Düringer i Uppland vid den tiden, tänkte vi. Men vi hittade ingen person med det namnet som hade haft någon anknytning till Bladåker i kyrkböckerna. Morfar gick bort året därpå och det fanns inte längre möjlighet att ställa fler frågor om hans släkt.

Reste runt och ställde frågor

Vi bestämde oss för att resa runt i Bladåker och prata med de människor som hade bott där länge. Om gåtans svar fanns någonstans, så var det där i bygden! Morfars mamma bodde hela livet i samma stuga där på Norrgarns ägor och hon födde sex barn utan att gifta sig. Någon borde minnas denna kvinna och ha mycket att berätta om henne, tänkte vi.

Vi blev ganska snopna när vi mötte en massiv tystnad. Ingen sade sig veta något om Charlotta och ”Düring”. Någon sa att man brukade se Charlotta när hon tvättade kläder i en närliggande damm. Någon annan sa att man såg henne gå till och från ladugården varje dag, alltid klädd i höghalsad klänning. Ingen visste något om fadern till hennes barn. Ingen hade sett någon karl hälsa på hos henne. Det kändes konstigt. I en sådan liten bygd borde det ha tisslats och tasslats en hel del, men vi möttes av en mur av tystnad.

Rev upp gamla sår

På mindre orter kan rykten ställa till med så mycket, som människor tvingas leva med länge, länge. Tiden kan vara en välsignelse, när åren går och gamla svåra minnen får täckas av helande glömska.

I början av 1990-talet var jag så övertygad om att morfars okände far var en utsocknes karl som hette Düring, som inte ens hade bott i Bladåker (han fanns inte i församlingsböckerna). Hos mig fanns inte någon misstanke om att barnafadern faktiskt kunde ha varit en gift man från Bladåkers socken. Och att jag nu, med alla mina ivriga frågor, klampade in i det lilla samhället och rev upp gamla sår hos hans ättlingar.

”Jag vet vem det är”

Mamma fick några år senare kontakt med en kvinna som sa att hon visste vem pappan till Charlottas barn var. Kvinnan var väldigt upprörd och även arg. Efter samtalet var även min mamma alldeles uppriven och kände sig ledsen. Det var inte vår mening att skapa osämja och upprörda känslor. Mamma försökte sammanfatta samtalet hon nyss haft: ”Hon sa att hon vet att det är någon i Trädgårdstorp, där Charlotta arbetade, som är pappa till barnen…hon sa att hon tror att det var hennes morfar”.

Jag tyckte att det var ledsamt att det hade blivit så upprörda känslor. I en så liten bygd hade det säkert tisslats och tasslats en hel del och det var så tråkigt att denna kvinnas morfar hade blivit misstänkt – något som hade påverkat hela hans familj och även hans ättlingar.

Jag gjorde ett litet släktträd över damens mors släkt och det fanns ingen manlig person i hennes grenar som hade någon anknytning till morfars mammas familj. De bodde inte ens i samma socken. Jag kände mig så lättad. Jag ringde till henne och berättade vad jag hittat och passade även på att berätta vad morfar hade sagt till oss om sin far. Samtalet blev väldigt fint och även hon kände sig säkert lättad över att slippa fler frågor från oss.

Som att jaga efter en hägring

Åren gick och jag började till slut inse att sökandet efter Düring var som att jaga en hägring, men jag gav aldrig riktigt upp sökandet efter honom. Den belgiske mannen var möjligen en fantasi hos en ung pojke som förtvivlat ville lära känna sin far? Eller så var han far till morfars mamma (som också föddes med anteckningen ”fader okänd”?)

När jag genom släktforskningen beställde morfars militära handlingar och där upptäckte att Ivar som 20-åring hade uppgivit att pappan hette Karl Svensson, satte jag genast igång att söka efter en man med det namnet. Jag sökte i Upplands alla kyrkböcker men fick till slut ge upp.

DNA-test

Morfars mamma fick sex barn men förblev ogift. Hennes första barn, Elin Maria föddes 1896. Sedan kom min morfar 1901 och ytterligare en dotter, Lilly 1904. Nästa barn, Agnes, föddes 1912, samt två söner som föddes 1914 och 1916. Det var således ett ”hopp” på hela åtta år. Det var nog ingen i släkten som trodde att det var samme far till alla barnen, men i början av 2000-talet gjorde vi jämförande DNA-test mellan Charlottas äldste sons son och den yngstes och det visade sig att de båda, till 99,9 % har samme farfar.

Morfar Ivar föddes 1901 i Bladåker, Uppland

2016 gjorde min mamma, hennes bror, deras kusin och jag DNA-test (Family Finder) i hopp om att hitta den okände fadern. Så många år hade förflutit sedan vi började släktforska men karlen lyste fortfarande med sin frånvaro. Kanske skulle vi kunna hitta honom genom DNA?

Genom åren har jag suttit och ”knåpat” ihop släktträd för alla DNA-matcher som tillhör okända grenar på morfars sida. Det har varit svårt eftersom det är två fäder som är okända där – morfars far och hans mammas far, men till slut började jag ana ett mönster. Någon av dessa okända fäder var ättling till en skomakare i Bladåker som hette Anders Eklöf. Jag har skrivit om det i ett tidigare inlägg, ”Alla vägar bär till Anders” som du hittar här.

Fem DNA-matchningar är ättlingar till skomakaren Anders.

Jag visste inte om skomakaren Eklöf tillhörde morfars mammas fars släkt eller morfars fars släkt och inte heller vem av skomakarens alla söner jag skulle koncentrera mig på. Jag forskade framåt i tiden på dem alla, men hittade ingenting som gav något svar. Det kunde i princip vara vem som helst. Jag sneglade lite extra på en av skomakaren ättlingar som föddes 1862 och som arbetade som ladugårdskarl på Norrgarns gård, där även min morfars mamma arbetade. Denna man, som hette Alfred, skulle kunna vara, antingen min morfars far, eller en bror till Charlotta, tänkte jag.

Svaret har funnit här under alla år

I går satt jag och bläddrade på måfå bland mammas släktforskningsanteckningar. Det är flera kartonger med forskning och hundratals lösa blad med anteckningar. Min blick föll på en kluddig anteckning från 90-talet och dagen då mamma pratade i telefon med den upprörda damen från Bladåker, hon som sa att hon visste vem barnafadern var. På lappen har mamma skrivit ”Farfar: Alfred Pettersson”.

Jag blev konfunderad. Jag minns ju att mamma sa att damen trodde att det var hennes morfar som var far till Charlottas far och jag forskade på hennes mammas släktgrenar men hittade ingenting gemensamt. När jag igår sökte i kyrkböckerna på damens fars sida så såg jag att hon är sondotter till Alfred, som arbetade i ladugården tillsammans med morfars mamma Charlotta. Hon hade således helt rätt i sina farhågor. Jag hade forskat på fel sida av hennes släkt!

Träffades i ladugården

Alfred Pettersson föddes 1862 och var en av sönerna till skomakaren Petter Eklöf som bodde i Lågbol, Bladåker. Alfred gifte sig 1885 med Inga Lovisa Matsdotter som var dotter till torparen i Trädgårdstorp, Bladåker. Inga Lovisa, hennes make och deras två söner flyttade till Norrgarn, Bladåker 1894. Min morfars mamma arbetade då som piga i Trädgårdstorp men när hon föddes sitt första barn, Elin Maria 1896, fick hon sluta sin tjänst. Hon fick istället arbeta i ladugården på Norrgarn som mjölkerska, ett arbete hon kom att ha under hela sitt liv. Alfred blev snart anställd som ladugårdskarl på Norrgarn.

Alfred och hans hustru fick fem barn tillsammans. Det sista gemensamma barnet föddes 1897, året efter att Charlotta fått sin oäkta dotter. Det måste ha känts fruktansvärt för Inga Lovisa att veta att maken ”vänstrade” med mjölkerskan, som dessutom bodde granne med hennes familj.

När Inga Lovisas bror, Gustaf Vilhelm Matsson, blev soldat och fjärdingsman på Norrgarn kom han och hans familj att bo i samma hus som Charlotta och barnen (ett soldattorp med två bostäder) där de alla bodde in på 1950-talet. Som soldat ärvde Gustaf Vilhelm soldatnamnet efter Charlottas morfar, soldat Jan Petter Bure. Jag har undrat varför Charlotta plötsligt valde att kalla sig Svensson, men även den gåtan har nog fått sitt svar nu. Familjen Matsson ville markera avstånd till henne, så hon blev tvungen att byta namn.

Val som kommit att prägla många människor

Jag är naturligtvis glad att äntligen veta vem min morfars pappa var, men det känns samtidigt ledsamt att de val två (?) människor gjorde en gång i tiden har kommit att påverka flera familjer, i generationer.

Den sociala kontrollen var stor förr i tiden, särskilt på landsbygden och om man gjorde något fel så drabbade det hela familjen hårt. För barnens del måste det ha varit förfärligt att bo grannar och inte förstå varför de vuxna tittade snett på varandra.

Jag har väldigt svårt att tro att morfars mamma skulle välja detta öde. Hon hade ett eget hem, som hon fått efter sina morföräldrar och hon hade ett arbete. Hon var plikttrogen och skötte sitt arbete. Förmodligen blev hon utnyttjad av den gifte ”guben” där i ladugården och det var hon och hennes barn som sedan fick bära skammen.

Tack vare att jag nu äntligen har funnit morfars far, har jag nu lyckats hitta kopplingen till många mystiska DNA-matcher som jag grubblat över genom åren, bland annat ättlingar till den glade dragonen Carl Nässel f. 1806 i Gottröra, Uppland. Nässel, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg, visade sig vara en bror till morfars fars fars mor 🙂 (Uppdatering 2 juni 2024)

Carl Nässel från Gottröra – en okänd anfader

Den 12 juni, 202212 juni, 2022 Av Helena Wijki Allmänna barnhuset, barnhusbarn, Fader okänd, militärt, Släktforskning Uppland, SoldaterLämna en kommentar

Okänd soldat på foto, från morfars mammas fotosamling. Uniformen var vanligt förekommande under slutet av 1800-talet men vi vet inte vem soldaten är.

I hopp om att hitta de okända fäderna i släkten gör jag sedan några år tillbaka släktträd/antavlor till alla mina DNA-matcher som jag delar cirka 40 centimorgan (cM är längden av delat DNA-segment), eller mer med. Jag tog ett första DNA-test 2016 och sitter nu här med hundratals antavlor i min dator som innehåller namn, födelseort och födelseår på människor som är mina okända, nu levande släktingar.

Genom åren har jag lyckats hitta den gemensamme anfadern för många DNA-matcher, men när det gäller de okända fäderna i släkten känns det mer och mer som att leta efter en pytteliten nål i en gigantisk myrstack. Ibland har jag varit på vippen att ge upp sökandet men nyfikenheten och viljan att få svar driver mig att fortsätta. När det gäller släktforskning är tålamod och envishet bra egenskaper att ha.

Okända släktgrenar i norra Norrland och i södra Skåne

När man gör ett DNA-test i släktforskningssyfte så får man hundratals, ja, kanske rent av tusentals DNA-matcher/matchningar som är nu levande släktingar. Det är sällan man direkt vet vilka dessa släktingar är, men man kan i alla fall vara säker på en sak – någonstans i släktträdet så finns det en gemensam anfader. Det gäller bara att hitta ”guben”.

Min morfar Ivar föddes i uppländska Bladåker som ”oäkta” son till sin mamma, den ogifta mjölkerskan Charlotta Bure 1901. Det finns inga uppgifter om barnafadern i kyrkböckerna men vi vet att alla Charlottas barn (hon fick fem barn som ogift) hade samma pappa. Det fick vi bekräftat när vi gjorde ett jämförande DNA-test mellan Charlottas äldsta och yngsta sonson för några år sedan. Sannolikheten att Hans och Kenneth har samme farfar är 99,9%.

Okända fäder i flera led

Det borde således gå att finna denne okände fader men eftersom även morfars mamma, Charlotta, som föddes 1876 i Bladåker, hade en okänd far, så blir det mer komplicerat. Det är två okända släktgrenar som ska spåras och kartläggas i jakten på de okända fäderna.
Och inte blir det lättare att försöka bena ut denna trassliga släkthärva då DNA-matcherna på morfars och hans mammas okända fäders sidor befinner sig ömsom i norra Norrland och i södra Skåne – platser där vi inte har några kända släktgrenar. Även Västra Götaland med helt okända socknar ”spökar” i DNA-matchernas träd.

Svenska dragoner genom tiderna. Nordisk familjebok 1907.

Dragon Carl Nässel från Gottröra

När man har gjort ett antal släktträd för DNA-matcher börjar det (i bästa fall) att framträda ett mönster med namn, orter och gårdar som dyker upp i flera antavlor. Virrvarret av okända släkttrådar börjar äntligen att forma något som liknar en släktväv. I morfars ”väv” är Carl Nässel en figur som dyker upp, om och om igen, så han måste vara en gemensam anfader. Men hur?

Carl Nässel föddes år 1806 i Gottröra, Uppland och blev dragon och korpral i Närtuna, Uppland. Han gifte sig med Karin som kom från Garn i Uppland och fick tillsammans med henne barnen Lovisa Kristina f. 1830, Carl Peter f. 1835, Carolina f. 1840 och Johanna f. 1842. År 1847 tog Karin och Carl emot två fosterbarn – Gustaf Vilhelm och Carl Fredrik, som föddes på Allmänna barnhuset i Stockholm, som söner till den ogifta Charlotta Vilhelmina Hesse, som själv växte upp på barnhuset. Jag har skrivit om henne i ett tidigare inlägg som du hittar här.

När hustru Karin avled 1853 gifte Carl Nässel om sig med den yngre Maria Sofia som föddes 1821 i Närtuna och fick tillsammans med henne barnen Carl f. 1855, Johan f. 1857, Vilhelm f. 1858 och Emma f. 1860. Hustrun Maria Sofia avled i Närtuna 1879 och den då 73-årige Carl Nässel gifte sig för tredje gången i maj 1880 med den tjugotvå år yngre Sofia Lindros från Almunge. Några barn föddes inte i detta äktenskap. Carl avled i oktober samma år på Lindbergs ägor i Gottröra, ”utfattig och befriad”.

Carl Nässel var son till Per Jansson f. 1751 i Edebo och Brita Andersdotter f. 1764 i Estarne. Vi har inga kända släktrötter till dessa personer, så Carl Nässel är verkligen en person som orsakat en del nattgrubbel genom åren. Jag har en DNA-match som är ättling till Carl Nässels dotter Lovisa Kristina f. 1830 och en DNA-match som är ättling till dottern Carolina f. 1840. Att Carl Nässel är min anfader är därmed klarlagt, men jag vet fortfarande inte på vilken släktgren vi sammanstrålar. Har forskat på alla Nässels barn framåt i tiden, men kan inte hitta någon anknytning. Ingen av hans ättlingar befann sig i Bladåker där morfars mor och hennes mamma bodde under 18- och 1900-talets början.

Vet du mer om Carl Nässel och hans familj? Kontakta mig gärna. Alla upplysningar, stora som små, är av intresse. Min e-post: forskningwijk(at)gmail.com

Rasbo-Ulla

Den 18 april, 202210 juli, 2022 Av Helena Wijki Fader okänd, Kvinnohistoria, kvinnor förr, resande och romer, Släktforskning Uppland, SoldaterLämna en kommentar

”Kungliga Upplands Regemente Rasbo Compagnie No 76” Skylten satt tidigare på soldattorpet där Johan Peter Bure, morfars morfar och hans familj bodde. Den är numera i författaren Leif GW Perssons ägo.

Ulrica Charlotta Bure föddes våren 1854 i soldattorp nr. 76 på Norrgarns ägor i Bladåker, Uppland. Hennes pappa var soldaten Johan Peter Bure f. 1823, son till ryttaren Johan Bure från Knutby i Uppland. Familjen hade ett gott anseende i bygden och både Johan Peter och hans far avslutade sina många yrkesår inom militären med betyget ”tjänat berömligt”.

Ett felfritt och oklanderligt liv

Fadern Johan hade varit häradstjänare i Knutby (äldre benämning på vaktmästare vid tingshus) och Johan Peter och hans familj hade fosterbarn som fick en bra uppväxt och ett gott liv. Det fanns inga konstigheter i familjen. Man var kyrkliga, gick regelbundet till nattvard och hade betyget ”oklanderlig frejd”, vilket förr i tiden var det bästa betyg man kunde få som människa då kyrkan styrde det mesta i ens liv, från vagga till grav. Familjen ansågs leva ett felfritt och oklanderligt liv.

Johan Peter Bure och hans hustru Brita Catharina fick tillsammans många barn. Alla blev, liksom föräldrarna strävsamma, gifte sig tidigt, fick barn och var kyrkliga – förutom dottern Ulrica Charlotta. Som ung arbetade hon, liksom sina systrar, som piga på Norrgarns herrgård och i torpen däromkring. I november 1876 födde hon ett ”oäkta” barn, en liten dotter som fick namnet Augusta Charlotta och som skulle komma att bli min morfars mamma. Ulrica Charlottas anställning som piga upphörde direkt efter förlossningen och hon flyttade då hem till sina föräldrar med barnet som döptes i Bladåker. Den lilla flickans dopvittnen var skomakaren Åhman och hans hustru på torpet Karlberg.

Skickades bort

Tiden gick och Ulrica Charlottas föräldrar hade fortsatt betyget ”oklanderlig frejd” och gick regelbundet till nattvard – men några år senare blev dottern gravid igen och detta kunde inte accepteras. Förmodligen var barnafadern redan gift och bodde i närheten. Detta var mycket känsligt i en så liten bygd där den sociala kontrollen var stor. Familjen skickade snabbt i väg den höggravida dottern Ulrica Charlotta (och även hennes dotter Augusta Charlotta) till Söderby-Karl i Uppland där hennes bror och hans familj då bodde.

Där föddes och döptes sonen Johan Edvard 1879. På så sätt försökte familjen mildra den skada som redan var skedd och som drabbade familjens rykte. Barnet döptes av kyrkoherden Lars Wernman i Söderby-Karl, som (kanske avsiktligt?) glömde skicka attest till moderns hemförsamling. Det verkar ha varit viktigt att hålla det hela hemligt.

Rasbo-Ulla

Ulrica Charlotta kyrktogs efter sonens födelse och genomgick absolution. Genom kyrktagning, som också kallades ”en moders tacksägelse”, ”kyrkogång” och ”absolution” välkomnades modern (och barnet) åter till församlingens gudstjänstgemenskap sex veckor efter förlossningen. Kyrktagning var ursprungligen en reningsritual och rötterna återfinns i bibelns gamla testamente där en kvinna ansågs vara oren i 40 dagar efter förlossningen. Ogifta mödrar ”skriftades” i stället för att kyrktagas och var tvungna att stå på sina bara knän på kyrkgolvet. En kvinna som hade genomgått kyrktagning/absolution fick anteckningen ”abs” i församlingsbocken och de ogifta mödrar som inte genomgått detta fick anteckningen ”ej abs”.

Ulrica Charlotta Bure genomgick den kyrkliga ritualen i Söderby-Karl efter sonen Johan Edvards födelse och fick då anteckningen ”abs”. Hon försökte väl, så gott hon kunde, att ställa allt till rätta men lyckades inte riktigt få till det. Hon var aldrig välkommen att återvända hem själv, men hennes lilla dotter Augusta Charlotta flyttade tillbaka när hon var fyra år. Där blev hon fosterbarn till sina morföräldrar, Johan Peter och Brita Catharina och bodde kvar i soldattorpet fram till sin död 1953.

Ulrica Charlotta flyttade till Uppsala med sin son, fick en tjänst som hushållerska och blev snart gravid igen. Vid den här tiden tycks hon ha vänt ryggen åt kyrkan helt och struntade i vad familjen och grannarna där hemma tyckte. Hon fick flera barn som ogift och anteckningen ”ej abs” följde henne resten av livet i kyrkböckerna. Hon flyttade ofta och kallade sig ömsom Ulla Bure, Ulla Jansson och Lotten Jansson när hon skrev sig på ny adress.

Anteckningen ”ej absolution” följde henne genom hela livet.

Författaren och kriminologen Leif GW Persson arrenderade Norrgarns säteri tidigare och jag hälsade då på hemma hos honom och fotograferade skylten som en gång satt på min anfader, Johan Peter Bures soldattorp. Leif GW hade valt att hänga skylten över sin vinkällare. En anställd hos Leif GW berättade om ett gammalt rykte som länge funnits i trakten, om den lösaktiga ”Rasbo-Ulla”. Förmodligen var det ”min” Ulrica Charlotta som var denna beryktade Ulla.

Ulla Charlottas dotter Gerda Maria f. 1888 fick, liksom sin mamma, barn utom äktenskap. Hon gifte sig sedermera med Arvid Valentin Segerblad-Faltin som var resande och fick tillsammans med honom barnen Karl Olof, Hans Arvid Valentin, Anna Josefina och Otto Emanuel. När Gerda Maria träffade sin make valde hon att lämna ifrån sig de barn som fötts före äktenskapet – Maria Viktoria Bure f. 1911 och Carl Olof Bure f.1913 som fick växa upp hos mormodern Ulrica ”Ulla” och morbrodern Johan Edvard. Det blev ett hårt och slitsamt liv för dessa barn och de kunde aldrig förlåta sin mamma för det val hon en gång gjorde. De ville heller aldrig ha någon kontakt med moderns nya familj och halvsyskonen.

Ulrica ”Ulla” Charlotta Bure- Jansson avled i Bälinge på 1930-talet och var då anställd som hushållerska hos sin son Johan Edvard. Det finns tyvärr inga bevarade foton på henne i vår släkt och det är svårt att återge en rättvis bild av hur hon var som person, men hennes dotterdotter har berättat att ”när mormor kom och hälsade på, då sprang man och gömde sig”. Även sonen Johan Edvard tycks ha varit en lite ”avig” typ och enligt släktrykten kastade han ut sin mamma från hemmet gång på gång. Johan Edvard avled i Stockholm på 1940-talet och var då ogift och hade inga barn.

Barnens fäder lyser fortfarande med sin frånvaro. I nästa inlägg ska jag berätta lite mer om morfars mamma, Augusta Charlotta Bure.

Dags att ta till det tunga artilleriet!

Den 28 september, 202118 november, 2021 Av Helena Wijki DNA-släktforskning, Fader okändLämna en kommentar

Efter att ha sökt efter tre okända fäder i släkten i mer än trettio år, utan att hitta dem, börjar det hela kännas lite tröttsamt. Visserligen är jag envis men ibland känns det här projektet så hopplöst. Som att leta efter nålar i en gigantisk höstack.

Men skam den som ger sig! För att ”maxa” mina chanser att, åtminstone hitta en av de okända ”gubarna” innan jag går i pension, har jag nu skaffat ett abonnemang på My Heritage också. Nu när både DNA och abonnemang finns hos de största företagen – Family Tree DNA, Ancestry och My Heritage, så borde det väl kunna leda till svar på släktgåtorna? Åtminstone någon av gåtorna? Hoppas, hoppas!

Ni som har följt mig i den här bloggen vet att jag har varit lite ”anti” vad gäller My Heritage och Geni (Geni ägs av My Heritage). Dels tycker jag att abonnemangen är alldeles för dyra och om man har lagt upp ett släktträd på Geni så är det omöjligt att radera trädet om man skulle vilja, då andra användare har ”hakat” in i trädet. Uppgifterna i släktträdet används även på My Heritage som ”smarta matcher”. Jag har nu lovat mig själv att sluta vara så himla kritisk och i stället se alla möjligheter som en tids vistelse på My Heritage kan erbjuda. Jag tycker fortfarande att abonnemangen är på tok för dyra, men lyckades igår hitta ett presentmedlemskap med 50 % rabatt. Jag beställde och gav denna trevliga gåva till mig själv. 😊

Om de okända fäderna inte ger sig till känna nu när jag har tagit till det riktigt tunga artilleriet i form av tre av de största släktforskningstjänsterna – då får jag nog lov att erkänna för mig själv att dessa släktgåtor kommer att förbli olösta.

*Carl Wilhelmson 1866-1928/Nationalmuseum*

DNA-resultat gav svaret på släktgåtan

Den 19 september, 202129 oktober, 2021 Av Helena Wijki DNA-släktforskning, DNA-test, Fader okändLämna en kommentar

DNA-test är ett fantastiskt verktyg för oss som släktforskar. Genom ett litet salivprov kan vi numera verifiera den gamla pappersforskningen och få bevis på att forskningen verkligen stämmer. DNA är ett väldigt, väldigt pricksäkert litet verktyg som ibland, tyvärr, omkullkastar allt vi hoppades och trodde på…

Sedan 1990 har jag sökt som en galning efter min morfars okände far, utan att hitta honom. Morfar föddes 1901 i Bladåker, Uppland med anteckningen ”fader okänd” i födelse-och dopboken. Innan han gick bort berättade han att fadern hette Düring och kom från Belgien. Mamma och jag började släktforska, övertygade om att vi snart skulle kunna berätta mer för morfar om hans far. Men tji fick vi. Nu, mer än trettio år senare, sitter vi fortfarande här och grubblar.

Morfars mamma var vallonättling från Belgien från familjerna Sporrong, Dubois och Pousette men varifrån morfars far kom vet vi fortfarande inte. Genom åren har jag försökt att kartlägga en familj i Uppsala som ömsom antecknades som Düring och ömsom som Düsing i kyrkböckerna. Familjen hade sina rötter i tyska Mecklenburg-Vorpommern. Tänk om detta var morfars okände fars släkt? Genom ett inlägg här i bloggen fick jag i våras kontakt med en underbar familj som är ättlingar till familjen Düsing från Vorpommern. Det kändes redan från första början av vår kontakt att vi var släkt och de var så snälla och ville göra ett DNA-test för att hjälpa oss att få svar på den här släktgåtan.

DNA är ett fantastiskt verktyg för släktforskning men ibland är det väldigt brutalt och inte alls så roligt. När familjen Düsing/Dürings DNA-resultat äntligen kom kunde vi inte hitta varandra i listan över gemensamma DNA-matcher, vilket betyder att vi tyvärr inte är biologisk släkt. Att få nya underbara vänner är så värdefullt och jag är så tacksam för det ❤

Rykten i släkten har ofta ett litet korn av sanning och man bör absolut lyssna på dessa rykten och gärna skriva ned dem, men det här med Düring verkar morfar ha fått helt om bakfoten 😉 Sökandet efter morfars okände far går vidare…

Har tagit upp jakten igen

Den 8 augusti, 20218 augusti, 2021 Av Helena Wijki DNA-släktforskning, DNA-test, Fader okänd, släktforskningLämna en kommentar

Efter en härlig och varm sommar som jag mestadels har tillbringat på balkongen, bland gurkor, paprikor och tomater, är jag tillbaka vid datorn och har på nytt tagit upp jakten på släktens okända fäder. Visserligen har jag sökt efter de okända ”gubarna” i mer än trettio år, men skam den som ger sig. Någon gång måste jag väl hitta dem!
Det är märkligt hur karlarna bara kunde försvinna spårlöst förr i tiden…

Min morfars far var ”okänd”, liksom hans morfar och min farfars far. Kyrkböckerna ger inga ledtrådar alls om barnafäderna. I 1800-talets Uppland var det vanligt att pigor fick barn som ogifta och som släktforskare kan man ofta hitta barnafadern om man tittar lite närmare på drängarna som arbetade på samma gård. Ofta dyker fadern upp i kyrkboken något år senare och har då erkänt faderskapet. Det är också vanligt att pigan gifte sig med barnets far. Om der var bonden på gården som var barnafader, eller en annan gift man, finns det sällan några anteckningar.

Tack vare DNA-tekniken har vi släktforskare fått ett nytt värdefullt redskap när vi söker efter okända pappor i släkten. När man har gjort ett DNA-test och resultatet har kommit, får man hundratals, ofta tusentals DNA-matcher i en lista. Alla dessa personer är nu levande släktingar och nu gäller det att försöka klura ut hur man är släkt. Någonstans finns en gemensam anfader men ofta kan det kännas som att leta efter en nål i en höstack. Jag brukar bygga släktträd för mina DNA-matcher om de inte själva har lagt ut sina träd. Har skrivit lite mer om hur man kan göra i ett tidigare inlägg som du hittar här.

Med flera okända fäder i släkten så är det svårt att hitta någon ”röd tråd” att gå vidare på, men ibland visar det sig att flera DNA-matcher har samme anfader och då kan man vara säker på att denne ”gube” är värd att titta närmare på. När dragonen Carl Nässel började dyka upp i flera av mina DNA-machers släktträd blev jag nyfiken. Han föddes i Rö, Uppland år 1806 och eftersom flera av släktens okända fäder levde i samma område känns det viktigt att gå på djupet med gamle Carl och hans familj.

*Carl Nässel, en hittills okänd anfader*

Carl Nässel föddes i Rö och var under sin livstid korpral och dragon. Han var gift tre gånger – det tredje äktenskapet ingicks när Carl hade fyllt 80 år och han avled samma månad – och fick många barn. Någon av hans fyra söner kan vara min morfars okände morfar, men vem av dem? För att få reda på det sitter jag nu och forskar om Carl Nässels ättlingar. Om man ”klättrar” upp och ned i släktträdet och ser efter var de bodde och arbetade kan man med lite tur hitta den okände fadern. Eller åtminstone en liten ”röd tråd” att följa vidare…

När jag började släktforska på 1990-talet blev jag varnad av en erfaren forskare. När man väl har börjat med det här så är det nästan omöjligt att sluta, sa han. Med facit i hand ångrar jag ibland att jag inte lyssnade på varningen 🙂