Hälsingland – Helena Wijk – Släktforskning & historia

Vi människor, liksom våra föremål bär på en spännande historia. Ibland lyckas man följa dess väg genom historien men ofta kvarstår många frågor och gåtorna förblir olösta. På baksidan av denna vackra, förgyllda rokokospegel finns anteckningen: ”Jon Jonsson Rhen Bollnäs”. Eftersom spegelns nuvarande ägare gärna vill veta mer om dess historia satte jag igång att ”gräva” i kyrkböcker, mantalslängder och bouppteckningar från Bollnäs. Jag upptäckte att spegelglaset bär på en familjetragedi fylld av stolthet, ekonomiska svårigheter och ett mysterium som kanske, kanske leder till lagmansgården Renshammar…

Välbärgad gård utan speglar
Bondsonen Jon Jonsson föddes år 1790 på gården Ren nummer 5 i Bollnäs. Gården drevs av föräldrarna, bonden Jon Mårtensson (f. 1747) och modern Kerstin Jonsdotter (f.1763). Samma år som Jon (Jonas) föds, avlider fadern Jon. Kerstin står då ensam med gården och flera små barn. För att klara försörjningen gifter hon om sig 1794 med bonden Anders Andersson (f. 1756 i Växbo). Tillsammans får de dottern Kerstin år 1795.

När jag läser föräldrarnas bouppteckningar möts jag av en stor rikedom – här finns sida upp och sida ned med saker – vackra skåp, sängar, bord, böcker, porslin och textilier. Men en sak saknas helt i listorna: rokokospegeln. År 1813 dör modern Kerstin. Vid myndigheternas ekonomiska sammanställning visar det sig att gården Ren nr 5 i hemlighet är en skuldtyngd ruin. Pappan Anders Andersson ärver 31 riksdaler i kontanter. Myndigheterna slår fast att barnen juridiskt sett ärver pengar – sönerna ska ha ca 21 riksdaler var och döttrarna hälften.Men det fanns inga pengar. Arvet existerade således bara på papperet, fastlåst i den belånade gården. För att barnen överhuvudtaget skulle få något, och för att rädda den dyrbara spegeln undan skattmasens framtida utmätning, kan den ha strukits helt från protokollet. Spegeln kan istället ha givits som en gåva i hemlighet, som morsarv till Jon.

Fick kämpa för sitt levebröd
Det fanns ingen framtid på Ren nr 5 för barnen från det första äktenskapet. Redan som 8-åring tvingas lille Jon ut i kylan och tjänar sitt uppehälle som dräng i Görtsbo. Han kämpar för sitt levebröd, flyttar runt som dräng, men återvänder en kort period till Ren nr 7 som torpare där han och hustrun Carin tar sig an fosterbarn. Men skuggan från den kraschade ekonomin hinner ikapp. Mellan 1819 och 1825 listas familjen som ”utanvidsfolk” – de äger ingenting och bor på marginalen. Familjen bosätter sig sedermera i Rönjebo men en anteckning i församlingsboken antyder att ”familjen skall vara skriven i Ockelbo”.
När familjen under 1820-talet förlorade Ren nr 5 och betecknades som ”utanvidsfolk”, belyser det en stor historisk förändring i Hälsingland. Gårdarna i Ren började vid denna tid att köpas upp, slås ihop eller styckas av. De gamla bondesläkterna som inte klarade nödåren förvandlades till en ny underklass av egendomslösa arbetare som bodde ”på byns mark” men utan del i själva jorden.

Runt 1836 har bondsonen Jon sjunkit flera pinnhål på den sociala stegen och försörjer sig som vallvaktare i Rönjebo. När Jon avlider efterlämnar han inte ens en bouppteckning då han betraktades som ”medellös”. Men någonstans i hans enkla bohag fanns den förgyllda rokokospegeln, bevarad.

Stadsdelen Ren, Bollnäs. Länsmuseet Gävleborg.

Ett par skinntofflor och några kistor
Under samma tidsperiod var styvfadern Anders Andersson kvar på Ren nr 5, utan biologiska söner och med en ekonomi i fritt fall. År 1818 fattar han ett till synes obegripligt beslut. Han tar ett utomäktenskapligt barn, en nyfödd pojke, Anders Wiklund från Nianfors under sina vingar. Sockenmännen i Bollnäs är stenhårda. De tvingar den fattiga bonden att skriva under ett kontrakt där han ensam tar på sig det ekonomiska ansvaret om pojken faller socknen till last på ålderdomen. ”Vid mantalsskrivningen 1818 blev av …förklarat att bonden Anders Andersson ensam kommer att anföra för att inhysemannen Anders Wiklund, i händelse han faller socknen till last på ålderdomen, emedan Wiklund blivit av honom emottagen utan sockens hörande”. Var det ett desperat försök av en åldrande man att få en manlig ”arvinge” som kunde rädda gården? Eller var gården redan så förlorad att han inte hade något kvar att förlora?

Gården Ren nr 5 försvinner ur släkten. När Anders dör 1832 äger han ingenting. Hans biologiska dotter Kerstin (f. 1795) får ärva ett par skinntofflor, en gammal hatt, ett bord och några kistor till ett värde av 14 kronor. Kerstin, som föddes på en storgård, avlider år 1874 utan stadig hemvist. De 11 kronorna hon ärvde av sin mor fick hon aldrig se.

Mangårdsbyggnaden, Renshammar. Foto: Bengt A Lundberg / Riksantikvarieämbetet

Förgyllda speglar på granngården Renshammar
Ursprunget till Jon Jonsson Rhens vackra spegel är fortfarande okänt men det är intressant att spegeln är utförd i en praktfull rokokostil som mer för tankarna till herrgårdsmiljö än till ett bondehem. Och alldeles intill gården Ren nr. 5 låg lagmansgården Renshammar där Samuel Dahlman under slutet av 1700-talet lät inreda delar av gården i den tidens rokoko-mode. Något bevis för att spegeln kommer från Renshammar finns inte, men närheten i tid, plats och stil gör att möjligheten är värd att lyftas fram. Kanske fick Jon Jonsson Rehn f. 1790 någon gång denna vackra segel som betalning för väl utfört arbete på gården?

Den anrika gården Renshammar uppfördes ursprungligen som en envåningsbyggnad av kommissionslantmätaren Gabriel Esping år 1764. När häradshövdingen Samuel Dahlman (f. 1753 i Uppsala) tog över Renshammar 1884 fick gården ytterligare en våning. Familjen Dahlman lät bygga till en representativ övervåning på Renshammar samt flygelbyggnaderna under sin tid där. Man inredde i rokoko och gustaviansk stil. 1809 avled både Samuel och sonen Carl Samuel hastigt, med några timmars mellanrum. I Samuel Dahlmans bouppteckning finns mängder av saker listade, bland annat diverse förgyllda speglar: ”1 stor med slipat glas och förgylld ram, 1 st mindre, slipat glas, ram af glas med förgyllning, 2 lampettespeglar, stora, ovala med dubbla ljusarmar, förgyllda ramar, 12 st dito, små, slipat glas, enkla ljusarmar, 2 större Toilette Speglar med låser, 1 st dito mindre, 1 st dito sämre”.

Diverse förgyllda speglar på granngården 1809.

Vet du mer om Jons familj eller den vackra spegelns historia?
Kontakta mig gärna: forskningwijk(at)gmail.com

Undersvik, Hälsingland cirka 1900. Fotograf okänd

I början av 1600-talet kom flera finska familjer till Järvsö och Undersvik i vackra Hälsingland. Det har berättats att familjerna gick till fots hela vägen från Rautalampi i Savolax, till Hälsingland. I Undersvik blev de sedermera gästgivare och bönder.

Björnjägare och fiolspelmän
Anna Andersdotter föddes 1808 i Undersvik och kom att gifta sig med torparen och björnjägaren Olof Andersson f. 1798. Paret fick flera barn och bosatte sig i Järvsö. Det har berättats att Olof var en duktig fiolspelman under sin livstid.

Olof Andersson lyckades fälla 43 björnar under sin livstid och omnämndes bland annat i tidningen ”Ljusnan” 1851: ”Då jordestämma med Järvsö församling den 2 mars uppvisades skinnen av icke mindre än 9 fullvuxna björnar och 3 ungar, fällda på Järvsö skogar nu i vinter. Sedermera hava ytterligare 3 blivit fångade, ehuru ännu icke angivna på sockenstämma, och de väldiga jägarna hoppas att flera av dessa skogs brottar skola innan fort dela sina fallna kamraters öde. Den som i denna björnfejd varit anföraren, är torparen Olof Andersson i Hästberg, vilken dels med och dels utan biträde dödat 43 av dessa skadedjur.

Som Olof Andersson, vilken har god frägd och befinner sig vid nu inbrytande ålderdom i ganska knappa omständigheter, allt sedan 1833 sysselsatt sig med detta yrke, mången gång mer farligt och modbeprövande än krigarens, ännu icke erhållit någon offentlig belöning, hyser man det välgrundade hoppet, att hans nyttiga mödor – honom själv till heder och andra till uppmuntran – skola vinna höga vederbörandes uppmärksamhet då han därtill skall snarligen anmälas”.

År 1851 blev Olof belönad av dåvarande kungen för ”mod och skicklighet i björnjakt”. Tyvärr hann Olof inte njuta av sin berömmelse särskilt länge. Han avled av förkylning året därpå.

Faster Åsa
Anna Andersdotter och Olof Andersson fick flera barn i Järvsö, bland andra sonen Olof Olofsson Schöning f. 1843. Olof var gift med Brita Ersdotter från Alfta och fick tillsammans med henne sonen Hjalmar Fredrik f. 1886 i Hanebo.

Helmer Hjalmarsson och farmor Margit Alice. Bild från lysningsboken, Sveg, 1939.

Deras son, Helmer Hjalmarsson föddes 1915 och tillsammans med min farmor fick han dottern Åsa Ing-Marie, min faster.

Finska gästgivare och vismän
Olofs hustru, Anna Andersdotter föddes i skogsbyn Fluren, Undersvik år 1808 som dotter till bonden Anders Ersson och hans hustru Brita. Till Fluren, som tillhör Bollnäs finnmark, kom den finske gästgivaren Anders Jöransson på 1600-talet och han byggde där ett enkelt gästgiveri för resande år 1647. År 1677 övergick gästgiveriverksamheten till Hästbergsfinnarna. Man byggde bland annat en ny krog och stall där vid den västra sidan av ån. På 1740-talet övertogs gästgiveriverksamheten av Annas farfars far, Anders Pålsson. I Fluren bröt Anders ny mark och byggde flera bostadshus. Anders Pålsson hade finska rötter och föddes i Stormörtsjön, Medelpad.

Skogsbyn Fluren 1926. Foto: Undersviks hembygdsförening

Anders farfars far var vismannen Pål Andersson Laininen f. 1600 i Stormörtsjön, Torp, Medelpad som jag har skrivit om i ett tidigare blogginlägg.
Pål (Påvel) Andersson var på sin tid en omtalad tietäjä (shaman/visman) som reste runt i Norrland och botade sjuka, pekade ut tjuvar och ”trollade” tillbaka stöldgods. Han ansågs även ha förmågan att tillintetgöra ”trollskott” som var en form av svart magi.

Anteckningar om vismannen Pål Anderssons mediala förmågor har bland annat hittats i Långskogs finnby och Hampura finnby i Orsa. Han hjälpte en bonddotter från Järvsö med en speciell ”kärleksmedicin” som hade förmågan att väcka kärlek. Pål Andersson var populär bland allmogen men prästerna var rädda för hans övernaturliga förmågor och kallade honom ”diabolicum instrumentum” (djävulens instrument). Pål var vän med min anfader, Christian Göransson ”finne” som också var en tietäjä på sin tid. Tillsammans reste de runt och ”trollade” och fick några mark här och där för besväret.

När min ana Christian Göransson ställdes inför rätta för trolldom år 1655 berättade han att han hade kontaktat sin vismanskollega Pål Andersson i Stormörtsjön, för att få hjälp att ”trolla tillbaka” en bondes stulna tobak. Bild från Sollefteå dombok 1655.

Källor: Arkiv Digital, Svenska tidningar, Maud Wedin/FINNSAM, Fluren skog, Undersviks hembygdsförening, Wallenberg&Bondesson, Richard Gothe och egen forskning.