Vallonsmide. Hasse Gille, vallonsmed i 14:e generationen.
Redan i slutet av 1500-talet invandrade valloner till Sverige från sydöstra Belgien och norra Frankrike, på initiativ av arrendatorn Welam de Besche och hertig Karl. De svenska bruken var i behov av skicklig arbetskraft och kunde erbjuda bra löner. Det var vallonernas kunnighet och speciella teknik att framställa smidesjärn som gjorde dem så efterfrågade. Den tidiga invandringen skedde främst till bruken i Östergötland och Värmland men under 1600-talets första del inflyttade många vallonfamiljer till de Uppländska bruken, som arrenderades av köpmannen Louis de Geer.
Man beräknar att ett par tusen valloner invandrade till Sverige mellan åren 1626 – 1655. Av dessa personer bosatte sig en tredjedel vid de Uppländska bruken. För många var det hoppet om en bättre ekonomi som lockade dem hit, men många flyttade också av religiösa skäl. De var kalvinister som lämnade sitt land efter en tid av förföljelse, för att bosätta sig i bland annat Belgien, Irland, Tyskland och Sverige. Till den reformerta tron bekände sig exempelvis smältarmästaren Godefroid Pousette som var min anfader.
Inte heller i Sverige fanns religionsfrihet på den tiden, men man tilläts att utöva sin religion privat om man lovade att inte sprida läran utanför hemmets väggar. Den dubbla predestinationsläran är kanske det mest utmärkande för kalvinismen, tron att Gud redan på förhand har utvalt somliga människor för evigt liv, medan andra är dömda till förtappelse. De reformerta vallonerna hade även en annan uppfattning om nattvarden. ”Vid riksdagen 1647 behandlades villkoren för Stockholms reformerta trosbekännare. Alla som bodde i Sverige skulle gå till Svenska kyrkan och döpa sina barn där. Främmande trosbekännare skulle inte ha rätt till högre ämbeten. De fick inte vara dopvittnen och skulle inte begravas med några högtidligare ceremonier. Varken reformerta eller katolska konventiklar skulle tillåtas”. (Källa: T Hållander/Vägen in i sockenkyrkan)
För många av de valloner som bosatte sig i Sverige, gick assimileringen snabbt och man smälte in i det nya samhället. Namnen försvenskades, man gifte sig med svenskar och anammade den lutherska tron. Somliga släkter tycks ha varit mer motsträviga och vägrade smälta in. Vallonsläkten Poulain kom till Sverige i början av 1600-talet och höll länge fast vid sin reformerta tro, varför man assimilerades ganska sent till lutherdomen. Flera släktingar antecknas ha deltagit i reformerta sammankomster vid bruken sent 1600-tal.
Flera invandrade vallonsläkter behöll sin religion, språk och kultur och gifte sig nästan uteslutande med landsmän, långt in i tiden. Vid Lövsta och Österbybruk i Uppland hade man egen undervisning på franska och man tror att detta, tillsammans med att man uteslutande gifte sig med landsmän, försenade assimileringen. I kyrkböckerna kan man se att många inte kunde redogöra för sina kristendomskunskaper på svenska under 1700-talet.
Vallonättlingar. Morfar och hans bröder Foto: privat
Av de fransktalande valloner som bosatte sig och sedan valde att stanna i Sverige finns idag fler än 100.000 ättlingar. Det är naturligtvis inte mycket av anfädernas- och mödrarnas ursprungliga ”vallon DNA” som finns kvar hos ättlingarna efter flera hundra år, men genom DNA-test har jag fått ett tjugotal släktmatcher med personer som också härstammar från samma anfäder, Dubois och Pousette.
Många är de skrönor som florerar kring vallonättlingarnas speciella fysiska ”kännetecken”, exempelvis bruna ögon, solbränd hud, långa stortår, knölar i nacken, små öronsnibbar, överrörliga tummar och så kallade ”vallonveck” eller ”streck” på armar och ben. Man bör ta allt sådant med en jättestor nypa salt, men visst kan jag hålla med om att ”vallonstrecken”, är något även jag har ärvt. Min mamma och hennes syskon har tydliga ”streck” på båda armarna, medan jag bara har ett tydligt streck/veck på höger arm.
Streck/veck på underarmens insida, några centimeter nedanför armbågen, påstås av många vara ett arv från vallonförfäderna. Foto: Privat
Genom mitt DNA-test har jag nu fått möjlighet att lära känna mig själv lite mer på djupet och inser att jag är en ovanligt trist typ. Jag varken dansar eller spelar musik. Jag är kräsen och överdrivet försiktig med det mesta. Jag gillar inte kryddstark mat eller sötsaker. Unnar mig inte ens en liten tupplur då och då. Jag dricker bara kaffe, mest hela tiden. Dessutom blir jag väldigt sur och grinig när jag är hungrig. För mitt eget bästa bör jag nog undvika att berätta det här i min kontaktannons, om jag någonsin får för mig att skriva en…
Ancestry egenskaper Om man har gjort ett DNA-test hos Ancestry kan man numera få veta mer om hur generna påverkar utseende, kondition, näringsämnen och sensoriska egenskaper. Genom Ancestry fick jag nyligen veta en massa saker om mig själv som jag tidigare inte har kopplat ihop med genetik. Det är fascinerande att ett DNA-test kan ge så mycket information. Här kan du läsa mer om Ancestry egenskaper.
Jag är en ovanligt trist och överdrivet försiktig typ, enligt mitt DNA. Illustration: Helena Bure Wijk
Röda nyanser och håravfall i släkten Jag är blond (åt det röda hållet), har blå ögon och ljus hudton. Jag har inga fräknar och saknar anlag för hakgrop. Mitt pekfinger är längre än mitt ringfinger, enligt Ancestry och det stämmer bra, alltihop.
Foto: Sandra-Li Wijk
Det är MC1R-genen (melanokortin 1-receptor) som ger upphov till rött hår och den har jag ärvt. Jag hade morotsrött hår när jag föddes och mina ättlingar har förmodligen ärvt den röda tonen från mig, gissar programmet. De röda nyanserna i håret är ett arv på min farmors sida. På bilderna här nedan syns farmor Margit, jag samt min farbror Owe.
Jag har rakt hår, med fina, dvs tunna hårstrån. Ett typiskt ”svenskt” hår med andra ord. Farfar Gustav hade nästan inget hår alls på sitt huvud i vuxen ålder. Det hade inte heller hans morfar och det här anlaget för håravfall har jag ärvt. Men enligt Ancestry kommer jag inte att överföra anlaget till mina söner (om jag hade haft några), genom inverkan av gener på mammas sida, som motverkar anlagen för håravfall. Detta beror förmodligen på att morfar Ivar och hans släkt hade rejäla kalufser och inte tappade hår.
Morfar Ivar hade en rejäl kalufs.
Bilderna här nedan föreställer farfars morfar Torsten f. 1848 och farfar Gustaf f. 1915.
Det är inte kockens fel att jag är petig med maten Jag firade min 8-årsdag i Ungern och dagen till ära bjöds jag på stekt kyckling och flamberade pannkakor på en fin restaurang. Jag hade precis börjat äta när jag upptäckte något obehagligt på min tallrik. Där låg nämligen ett öga och stirrade på mig. Kocken måste ha slarvat ordentligt när han tillredde hönan den dagen. Jag började gråta och ropade ”Pappa, det ligger ett fisköga på min tallrik!”.
Och inte blev det bättre när servitören bar in efterrätten, ”flamberad pannkaka med chokladsås”. Just när efterrätten skulle serveras, satte servitören eld på alltihop och jag föll åter i gråt. Jag har sedan dess varit lite extra noga med vad jag stoppar i mig. Jag kollar alltid datumstämplar och är noga med att maten alltid är vällagad och fräsch.
Foto: Björn Wijk
Min kräsenhet vad gäller mat härrör dock inte från ”festmåltiden” i Budapest, har jag nu fått veta. Egenskapsrapporten i Ancestry berättar att jag harärvt genersom gör att vissa av oss är lite kräsna med maten – en kvarleva från forntiden då man var tvungen att vara extra försiktig med vad man stoppade i sig, för att överhuvudtaget klara livhanken när man vandrade omkring där på stäppen och knaprade på diverse rötter och andra mystiska födoämnen. Varianter av den här ”kräsenhetsgenen”, TAS2R38, avgör också hur känslig man är för bittra smaker.
Foto: Björn Wijk
Jag har aldrig gillat sötsaker och enligt mitt DNA är jag extra känslig för söta smaker. Ancestry berättar att det är variationerna i våra gener som styr hur vi upplever smaker och därmed avgör om en chokladkaka är ”för söt” eller inte. ”Människor har en inbyggd drift att leta efter socker”, skriver man.
På grund av genetiskt arv från båda mina föräldrar så verkar jag helt sakna den där ”sockerdriften”. Jag är istället helt och hållet inställd på goda, mustiga köttgrytor med potatis. Min drift tycks innefatta samtliga maträtter där man kan tillsätta potatis och en stor skvätt vispgrädde.
Foto: Magnus Bolin
En försiktig, trist och alldaglig typ Hur vi fungerar och beter oss beror naturligtvis på många andra faktorer än vårt genetiska arv, men det är ändå väldigt intressant att få veta vad DNA kan berätta. Samtliga av de 40 egenskaper som presenteras i Ancestrys egenskapsrapport stämmer in på mig. Tyvärr är det en ganska trist och alldaglig personlighetstyp som jag får lära känna genom mitt DNA. För säkerhets skull ska jag nog undvika att räkna upp allt det här i min kontaktannons, om jag någonsin får för mig att skriva en.
Jag är en väldigt trist och försiktig typ. Det insåg jag under coronapandemin, och det har nu även bekräftats av Ancestry 🙂 Illustration av mig.
Enligt mitt DNA spelar jag inget instrument och gillar troligtvis inte heller dans. Ancestry meddelar att man har hittat drygt 1730 DNA-markörer som kan kopplas till benägenheten att uppskatta dans. Samtliga ”dansmarkörer” saknas helt i mitt DNA (!)
Jag saknar alla anlag för dans. Foto: Sandra-Li Wijk
Jag är en utpräglad morgonmänniska, tar inga tupplurar och minns nästan aldrig mina drömmar. Jag gillar inte kryddstark mat och är en väldigt försiktig typ som sällan tar risker, om jag inte måste. Jag dricker mer kaffe än genomsnittet, fem koppar eller mer och därtill blir jag sur och grinig när jag är hungrig. DNA-forskare har funnit 70 DNA-markörer som kan kopplas till det som kallas ”hungerirritation”. Jag verkar ha ärvt dem alla, både från fars- och morssidan.
Jag har anlag för sammanväxta ögonbryn och jag avskyr koriander. Därtill har jag mer ansiktsbehåring än genomsnittet.
Illustration: Helena BW
Men allt är inte bara elände, tack och lov! Jag är en ganska utåtriktad person som med lätthet kan bryta ned mjölkprodukter (laktas) och alkohol. Mitt näringsupptag borde fungera bra (enlogt DNA) och jag drabbas väldigt sällan av ”solnysningar” 🙂
Foto: Björn Wijk
Så fungerar det I våra kromosomer finns generna, som utgör delar av vårt DNA. I generna finns instruktioner för många av våra ärvda egenskaper, såsom hår- och ögonfärg, anlag för sammanväxta ögonbryn och mycket mer. Vi bär två kopior av varje gen, en som har ärvts från mamma och en som vi ärvt från pappa. Specifika platser i DNA kallas ”markörer” och dessa kan associeras till vissa egenskaper, exempelvis rött hår. Vid en speciell markör är det vår genotyp som avgör om vi har anlag för rött hår, eller inte. Som Ancestry förklarar: Genotypen visar vad generna säger. Fenotypen visar vad vi faktiskt har. Det vi ser när vi tittar i spegeln är ibland inte detsamma som visar sig i våra genotypsbaserade egenskaper eftersom genotyperna ofta påverkas av många gener och även av miljöfaktorer.
Vi ärver egenskaper av båda föräldrarna men visst DNA påverkar mer och det är dessa markörer man har kikat närmare på i Ancestryns ”egenskaps-funktion”. Här får användaren veta mer om det DNA som påverkar mest och i vissa fall får man veta från vilken förälder det specifika arvet kommer.
Jag och ett litet rådjurskid. Foto: Björn Wijk
Så här får du tillgång till Ancestry egenskaper Om man har gjort ett DNA-test hos Ancestry kan man numera få veta mer om hur generna påverkar utseende, kondition, näringsämnen och sensoriska egenskaper. Om man har Ancestry´s World deLuxe-abonnemang (kostar 1995 kr/år eller 295 kr/mån) så ingår denna tjänst i abonnemanget. Om man inte vill ha tillgång till kyrkböcker och register, men vill kunna använda alla DNA-funktioner, inklusive ”egenskapsrapporten”, så är AncestryDNA Plusett prisvärt alternativ. 6 månaders abonnemang kostar 227 kronor. Abonnemanget är fortlöpande och för att man inte ska debiteras igen måste man avbryta abonnemanget senast två dagar innan det förfaller. Detta gör man på sin personliga sida på Ancestry.
Obs! Viktigt meddelande från Ancestry: ”Dessa test saknar medicinsk betydelse. Ingenting i dessa egenskapsrapporter utgör en diagnos på ett hälsotillstånd eller en medicinsk störning. Rapporterna ska inte ersätta en läkares råd. Innan du gör några livsstils- eller kostförändringar, eller om du har några frågor om hur din genetiska profil kan relatera till din hälsa eller ditt välbefinnande, bör du kontakta din vårdgivare.”
DNA-test är ett fantastiskt verktyg för oss som släktforskar. Genom ett litet salivprov kan vi numera verifiera den gamla pappersforskningen och få bevis på att forskningen verkligen stämmer. DNA är ett väldigt, väldigt pricksäkert litet verktyg som ibland, tyvärr, omkullkastar allt vi hoppades och trodde på…
Sedan 1990 har jag sökt som en galning efter min morfars okände far, utan att hitta honom. Morfar föddes 1901 i Bladåker, Uppland med anteckningen ”fader okänd” i födelse-och dopboken. Innan han gick bort berättade han att fadern hette Düring och kom från Belgien. Mamma och jag började släktforska, övertygade om att vi snart skulle kunna berätta mer för morfar om hans far. Men tji fick vi. Nu, mer än trettio år senare, sitter vi fortfarande här och grubblar.
Morfars mamma var vallonättling från Belgien från familjerna Sporrong, Dubois och Pousette men varifrån morfars far kom vet vi fortfarande inte. Genom åren har jag försökt att kartlägga en familj i Uppsala som ömsom antecknades som Düring och ömsom som Düsing i kyrkböckerna. Familjen hade sina rötter i tyska Mecklenburg-Vorpommern. Tänk om detta var morfars okände fars släkt? Genom ett inlägg här i bloggen fick jag i våras kontakt med en underbar familj som är ättlingar till familjen Düsing från Vorpommern. Det kändes redan från första början av vår kontakt att vi var släkt och de var så snälla och ville göra ett DNA-test för att hjälpa oss att få svar på den här släktgåtan.
Foto: Helena BW
DNA är ett fantastiskt verktyg för släktforskning men ibland är det väldigt brutalt och inte alls så roligt. När familjen Düsing/Dürings DNA-resultat äntligen kom kunde vi inte hitta varandra i listan över gemensamma DNA-matcher, vilket betyder att vi tyvärr inte är biologisk släkt. Att få nya underbara vänner är så värdefullt och jag är så tacksam för det ❤
Rykten i släkten har ofta ett litet korn av sanning och man bör absolut lyssna på dessa rykten och gärna skriva ned dem, men det här med Düring verkar morfar ha fått helt om bakfoten 😉 Sökandet efter morfars okände far går vidare…
Det finns idag flera företag som erbjuder DNA-test i släktforskningssyfte. Family Tree DNA, My Heritage och Ancestry är de största och jag ska nu testa AncestryDNA för att, förhoppningsvis, få veta lite mer om min släkt och mig själv. Vem vet, kanske kommer jag att hitta morfars okände morfar? 🙂
Jag har tidigare gjort ett DNA-test hos företaget Family Tree DNA och har även laddat upp DNA-resultatet på My Heritage. Det kan vara väldigt bra att låta testa sig hos flera företag eftersom man då ökar möjligheterna att lösa släktgåtor när man får fler DNA-matcher – som testat sig på de olika företagen. Som DNA-släktforskare är det dumt att lägga alla äggen i samma korg, som släktforskaren och skribenten Gunvor Persson skriver i sin fina blogg.
Autsomalt DNA-test
Ancestry berättar på sin webbsida att man erbjuder mikromatrisbaserade autosomala DNA-tester som undersöker 700 000 platser i en persons kompletta arvsmassa. Genom det autosomala DNA-testet får man veta sina rötter, och får nya DNA-matchningar med nu levande släktingar, på både mammas och pappas släktsida, flera generationer tillbaka.
Enkla och bra instruktioner
Instruktionerna är enkla och beskrivs i tre steg. Ancestrys DNA-test skiljer sig en del från det test jag tidigare har gjort på Family Tree DNA. Istället för att ”topsa” insidan av kinderna med två pinnar ska man här lämna ett salivprov.
Obs! Detta är viktigt!
Man måste aktivera DNA-kitet med den medföljande koden som finns på behållaren. Aktiveringen görs genom att man loggar in på Ancestry (om man redan har ett konto), eller genom att skapa ett konto. Att skapa ett konto är gratis.
Behållaren med en liten ”tratt” längst upp är behållaren för salivprovet. Provet placeras sedan i det medföljande kuvertet/kartongen och postas på närmaste brevlåda. Porto behövs inte.
Enkelt test och bra sekretess
Jag tycker att Ancestrys DNA-test känns ganska smidigt och relativt enkelt att hantera och utföra. Om man har svårt att använda händerna för att skruva av, och på små lock samt om man ser dåligt så är det jättebra om det finns någon som kan vara till hjälp. Men själva testet är enkelt att göra och väldigt bra att man kan posta det direkt utan porto.
Som användare kan man känna sig trygg då Ancestry värnar om användarnas integritet. Ingen information delas till tredje part. Man kan när som helst ladda ned sin råa DNA-data och begära att Ancestry raderar DNA-testresultat. Man kan även begära att företaget förstör det fysiska salivprovet som har skickats in. Det är väldigt bra.
Om några månader kommer resultatet
Mitt DNA kommer snart att analyseras med fler än 700 000 genetiska markörer och information om mitt etniska ursprung upp till 1000 år tillbaka kommer att presenteras. Inom 6 – 8 veckor kommer ett mail med en länk där DNA-resultatet presenteras online.
Mor och dotter med rötter i olika delar av världen
När man bestämmer sig för att göra ett DNA-test så öppnar sig en ny spännande värld. Genom DNA-släktforskning får du möjlighet att verifiera ”pappersforskningen”, får många nya DNA-släktingar som ”matcher” och därmed hundratals nya släktgåtor att reda ut. Genom de ”etnicitetsuppskattningar” som de olika företagen erbjuder kan du även få en vägvisare om var i världen du har dina genetiska rötter.
När man väljer att göra DNA-testet ”Family Finder” genom företaget Family Tree DNA får man veta sin genetiska ”mix” genom det verktyg som heter ”My Origins”. ”Family Finder” är ett så kallat autosomalt DNA-test som kartlägger arvsmassan på både mammas och pappas sida och som matchar ditt DNA med nu levande släktingar på båda föräldrars sidor.
All etnicitetsuppskattning bör tas med en stor nypa salt eftersom DNA-företagen jämför ditt DNA med relativt små referensgrupper från olika populationer, men ju fler som väljer att DNA-testa sig, desto mer exakt kommer uppskattningen att bli.
Jag har alla mina anor i Europa men min dotters pappa har sina rötter i Argentina och Bolivia. Enligt DNA-testet är jag 100% europé och 82% skandinav och min dotter är 72% europé och endast 10% skandinav. Enligt DNA-testet har jag 10% av mina gener i Finland och 6% i Östra Europa (vilket stämmer väl överens med min släktforskning). Min dotter har lustigt nog hela 10% Finland enligt testet. Finskt och svensk DNA skiljer sig markant åt. Det finska härrör inte från Skandinavien utan från södra Asien.
När man väl har fått sitt DNA-resultat kan man ladda upp det helt gratis på Gedmatchsom erbjuder fantastiska verktyg, bland annat för att mer exakt se varifrån i världen man härstammar. Mitt DNA tycks vara en blandning av Norge, Ryssland och Skottland.
Jag är en finsk-norsk skotte enligt testet 🙂
Min dotters farfar hade sina genetiska rötter hos ursprungsbefolkningen som lever i Bolivia och hennes DNA påvisar detta i Gedmatch. Min flicka bär i sin arvsmassa bland annat rötter i Karitiana, en indiansk befolkning som nu lever i Brasiliens regnskogar. (En genetisk studie visade 2015 att Karitiana-folket är släkt med de människor som bor på Andamanöarna i Indiska oceanen, Australien och Papua Nya Guinea).
Hon har även rötter i den nordamerikanska folkgruppen Pima (Akimel O`odham) som själva kallar sig ”flodfolket”, Miwok-indianerna i norra Kalifornien, Wixáritari i Mexiko, Cochimi och Mixtec ”molnfolket” i Mexiko.
Mixtec, molnfolket lever i Mexico. Bild: Wikipedia
Jag är lycklig ”kattmamma” till två underbara katter, Ester, 10 år och Duna 7 år.
Dunas mamma är en ståtlig svart katt av rasen Maine Coon och har stamtavla. Dunas pappa är en ”okänd casanova” från skogarna i Ramnäs i Västmanland. Duna har ärvt sin mammas svarta pälsfärg, bortsett från en vit fläck på magen, men den långa yviga pälsen fick hon inte ärva.
Dunas far är en ”okänd casanova från trakten”. Så stod det i annonsen när vi köpte henne 2012. Foto: Helena Bure Wijk
Hur vi ärver DNA från våra föräldrar är spännande, men både svårt att förstå och förklara. Jag gör ett litet försök 🙂
DNA består av fyra nukleotider och varje DNA-sekvens (som består av tre), utgör en kodenhet- så kallad kodon. Genom aminasyrasekvens som sker genom omskrivning (transkrition) och translation blir genernas DNA-sekvens översatta till proteiner. Dessa proteiner är oerhört viktiga för den levande cellen och är skapade av långa kedjor med aminosyror. Genens information, dess innehåll, avgör hur proteinerna ska bli, beroende på DNA:s ordningsföljd.
Hur vi kommer att se ut när vi föds- om vi exempelvis har bruna, grå, gröna eller blå ögon (eller grå päls som katt), beror på de ärftliga anlag vi fått ärva. Alleler (från ordet allelomorph som betyder ”annan form” på grekiska) är en eller olika versioner av en nukleotid-sekvens.
Allelen för bruna ögon är dominant hos människa, liksom allelen för svart pälsfärg hos katt. Katter har en gen med två alleler som styr pälsfärgen. Allelen för svart är dominant över allelen för vit. Om man korsar en vit honkatt med en svart hane så avgör den vita honkattens nukleotid-sekvens kattungarnas färg på pälsen.
Det räcker om en dominant egenskap finns på en av honkattens kromosomer, antingen från modern eller fadern för att egenskapen ”svart päls” ska ärvas vidare. Svart pälsfärg dominerar över vit som är recessiv så samtliga katter kan bli svarta om även den vita katten har anlaget på någon av kromosomerna.
Ester är en blandning av kattraserna Maine Coon och Ragdoll. Ester har grå päls men hennes ungar har svart/gul pälsfärg. Foto: Helena Bure Wijk
Helena Wijk - Släktforskning & historia 