Kategori: Allmänna barnhuset

Berättelsen om Ivar

Den Av Helena Wijki Allmänna barnhuset, barnhusbarn, Fader okänd, Människoöden2 kommentarer

När man släktforskar händer det ibland att man fångas lite extra av ett människoöde som dyker upp. Man vill så gärna veta mer om personen. Det hände släktforskaren Tore när han hjälpte sin hustru med hennes släktträd. Plötsligt dök den lille gossen Ivar, utan efternamn upp. Barnhusbarnet med nummer 6365 väckte hans nyfikenhet, aktning och sympati.
Efter en längre tids mödosam forskning har Tore nu lyckats kartlägga Ivars liv som, trots en tuff start, blev lyckligt.
– Jag fann ut att det gick ganska bra för Ivar! Jag blev också glad när jag upptäckte att han möjligtvis fick kontakt med sin mamma och tog hennes efternamn. Men vem fadern var kom jag inte vidare i, inte hellre varför det tog så lång tid innan Ivar fick ett efternamn. För vem är man om man bara är Ivar?

Barnhusbarn nr. 6365

Det var när Tore och hans hustru släktforskade som den lille gossen dök upp i kyrkböckerna. Pojkens öde fångade Tores nyfikenhet. Och hans hjärta:
-Han dök upp i husförhörslängden som ”Ivar”, men min fru kände inte igen någon Ivar i sin fars familj. Och jag blev nyfiken. Jag hittade hans födelsedatum och hans barnhusnummer, men inget efternamn. Med hjälp av numret var det enkelt att gå vidare – i första steget.

När man forskar om barnhusbarn är Stockholms allmänna barnhus rullor en ovärderlig hjälp. Man kan söka i rullorna på det nummer varje barn som lämnades till barnhuset fick. I husförhörslängd och församlingsbok står förkortningen ”B.B” samt numret intill barnets namn. Man kan även söka på namn eller födelseår. Du hittar söktjänsten här

Genom barnhusets rullor kunde Tore följa den lille gossen under hans första år i livet och till en början verkade det som om Ivar fick en trygg barndom, trots omständigheterna. Han berättar:
– Ivar föddes i Aringsås i Kronoberg 1906 och lämnades fyra dagar gammal till Barnhuset där han fick nummer 6365. Hans mamma var Letty Wilhelmina Winqvist född 1879. Någon, kanske Letty, betalade 600 kronor, för att man skulle ta emot honom? berättar Tore och han är fundersam vad gäller den stora summa pengar som betalades till Stockholms Allmänna barnhus:
– 600 kronor var mycket pengar på den tiden och motsvarar 37 490 kronor omräknat i dagens penningvärde. Vem hade råd att betala en sådan summa år 1906? I början på 1900-talet tjänade en piga cirka 100–150 kronor per år…så vem var det som betalade för pojken?

Svaret kan möjligen finnas hos den familj där hans mamma var anställd som guvernant när hon blev gravid med Ivar. Det finns dock inga anteckningar eller dokument som bevisar något.



Födde barnet i hemlighet

Ivars mamma, Letty Vilhelmina Emerentia Winqvist föddes år 1879 i Uppsala, som dotter till vaktmästaren Per August Winqvist och hans hustru Augusta Vilhelmina. När Letty var i 20-årsåldern anställdes hon som guvernant hos greve Gustaf Emanuel Wachtmeister och hans hustru Ebba Amalie Eleonore von Knorring, som hade två söner. Familjen bodde på gården Torup i Vitaby, Kronoberg. Letty arbetade i familjen några år men återvände till föräldrarna i Uppsala i juni 1906. Hon var då havande. Samma höst reste hon så tillbaka till Kronoberg där hon födde Ivar på Påvelsgatan i Alvesta, hos barnmorskan Kristina Magnusson. Allt sköttes med stor diskretion och när pojken döptes var endast barnmorskan och hennes syster faddrar.

Lille Ivar lämnades till Allmänna barnhuset i Stockholm fyra dagar senare och hans mamma påbörjade en utbildning till lärare, ett yrke hon hade hela livet fram till sin död på 1960-talet. Kanske betalade barnafadern för utbildningen?
Ivars mamma tycks ha varit en person som ömmade om barn och måste ha känt en stor sorg över att hon inte kunde ta hand om sin son. Hon gifte sig aldrig och fick inga fler barn. Förmodligen var det bara hon själv och barnafadern som kände till lille Ivar.

Målning av John William Waterhouse f.1849 d.1917

En tuff start

Lille Ivar hade ingen kännedom om sin mamma när han växte upp. Han bodde på barnhuset de första åren och överlämnades i 2-årsåldern till statdrängen Carl Gustaf Ågren med familj. Fosterföräldrarna hade två döttrar och det verkar som om pojken hade det bra där, i alla fall en tid, men sedan hände något, berättar Tore:
– Barnhusets anställda besökte fosterhemmen för att se att barnen hade det bra och vid ett sådant tillfälle antecknar man: ”Gossen är kry och duktig och trillas som de övriga barnen”. Men plötsligt hände något. När Ivar hade fyllt tre år flyttades han till Styrsbergs gård i Tierp. Vid fyra års ålder insjuknade han i scharlakansfeber och läggs in på Uppsala epidemisjukhus. Därefter flyttas han till en gård i Hilleboda av okända skäl. Sedan flyttas Ivar ytterligare en gång till en gård i Kollringe, men inspektörerna är tveksamma: ”Ej på det klara med huruvida ff (fosterföräldrarna) äro mot gossen”. Fosterhemmet anses sedan som olämplig enligt inspektörerna och Ivar flyttas åter igen. Denna gång till en gård i Baltak.

Tore kände en stor lättnad när han upptäckte att myndigheterna i början på 1900-talet faktiskt ingrep när de upptäckte att det fanns missförhållanden i fosterhemmet:
– Fostervårdens inspektörer verkar att ha haft hjärtat på rätta stället då de griper in i en av placeringarna. Historierna om barnhusbarnen är inte alltid är de roligaste att ta del av, säger han. 
Men problemen för unge Ivar är inte över. Tore fortsätter sin berättelse:
– ”Nya bekymmer kan spåras i barnhusets akt – ”Gossen har sträft humör, dålig matsmältning; svårt att hålla sig ren”. Han läggs in på sjukhus åter igen och då konstaterar man att han har tarmkatarr, möjligen ”magtuberkulos”. Sedan, i juli 1915 kommer han till Johan Enok och Hanna, men vistelsen varar bara fram till maj 1916. Varför det inte blev en längre vistelse vet jag inte.

Ett kärleksfullt fosterhem

Ju längre Tore följde den lille pojken på hans tuffa barndoms väg, genom kyrkböcker och barnhusrullor, desto mindre blev hoppet om att gossen någon gång skulle få det tryggt och bra. Men så, år 1916, får myndigheterna kontakt med ett barnlöst par, som förstår Ivars svårigheter i tidigare fosterhem och nu erbjuder honom ett tryggt hem hos dem. Han berättar:
-Sedan kommer sista fosterhemsplaceringen, hos plåtslagaren Johannes Wilhelm Johansson och Amanda Alfrida Andersson, Norra Kungsvägen 8 i Tidaholm. Så här skriver inspektörerna i oktober 1916: ”Paret barnlösa, enkla. Har fäst sig vid BB (barnhusbarnet) som hade det svårt i föregående hem. Är nu rödblommig och frisk”. Sedan fortsätter det positiva omdömena fram tills 1920 då man antecknar, ”Gossen frisk”, ”Bra hälsa och god vård i godt hem”.

Vem är man om man bara är Ivar?

Efter en längre tids mödosam forskning har Tore nu lyckats kartlägga Ivars liv som, trots en tuff start, blev lyckligt. Under hela sin barndom antecknades pojken som Ivar, utan något efternamn.
– Jag försökte ta reda på vad Ivar hette, men inget efternamn dök upp. Jag letade efter honom genom att söka på hans fosterfamiljer, men fortfarande inte något efternamn, bara Ivar.  Jag fann ut att det gick ganska bra för Ivar! Jag blev också glad när jag upptäckte att han möjligtvis fick kontakt med sin mamma och tog hennes efternamn. Men vem fadern var kom jag inte vidare i, inte hellre varför det tog så lång tid innan Ivar fick ett efternamn. För vem är man om man bara är Ivar?

I vuxen ålder hade Ivar fosterföräldrarnas efternamn, Johansson. Han flyttade till Falköping där han gifte sig med Rosa Linnéa Schreider och fick två döttrar.
– Först arbetade han som grovarbetare och på 60-talet avancerade han till fastighetsskötare medan Rosa arbetade inom textilindustrin, berättar Tore.

Det dröjde många år, ända till 1960-talet, innan Ivar fick veta vem hans mamma var. En anteckning i församlingsboken förklarar att hans mor år 1963 lämnat någonting viktigt till sin son Ivar: ”Försäkran från modern på heder och samvete av år 1963 april 25. Förvaras i pärm H III nr 1 i arkivet”.
Ivar fick nu äntligen veta vem hans mamma var och valde då att anta hennes släktnamn, Winqvist.

Ivars mamma, Letty arbetade som lärare hela sitt liv. Hon gifte sig aldrig och fick inga fler barn. Hon avled på 1960-talet i Uppsala, där hon bott under många år. Det lilla barnhusbarnet Ivar fick en tuff start, men han verkar ha fått ett fint och lyckligt liv som vuxen, säger Tore med ett leende.
– Med alla förfärliga historier om barnhusbarn och barndomar präglade av ständiga flyttningar och uppbrott i bakhuvudet gick det väl ändå förhållandevis bra för Ivar. Och slutligen. I mitten på 60-talet bytte han till sin mors efternamn, Winqvist. Då måste han ha fått reda på vem hans mamma var. Kanske fick de även möjlighet att träffa varandra?

Förseglade kuvert med viktigt innehåll

Den Av Helena Wijki Allmänna barnhuset, Fader okänd, föräldrar okända, släktforskning6 kommentarer

Som många andra släktforskare har jag ägnat mycket tid åt att grubbla över anteckningen ”fader okänd” i födelseboken. Den där lilla anteckningen får så stora konsekvenser då den bryskt bryter ett helt släktled och gör det svårt att komma vidare. Och än värre är det när båda föräldrarna är anonyma i födelseboken. Då är det ofta svårt att komma vidare. Men det finns hopp, även om båda föräldrarna är antecknade som ”okända”. I alla fall om anorna har sina rötter i Stockholm…

Barnamordsplakatet

Genom Gustav III:s barnamordsplakat fastslog man år 1778 att ogifta mödrar kunde få sitt nyfödda barn inskrivet i födelseboken med anteckningen ”fader okänd” och ”moder okänd”. Detta för att minska det stora antalet barnamord i Sverige. Genom den nya lagen fick ingen längre tvinga kvinnan att avslöja vem barnafadern var. Dessförinnan hade barnmorskorna haft till uppgift att förmana den ogifta kvinnan att avslöja vem som var barnets far. I de fall myndigheterna begärde det, var barnmorskan även tvungen att berätta vad den ogifta modern hade berättat under förlossningen. Genom barnamordsplakatet förbjöds barnmorskan att försöka tvinga fram sådana bekännelser.

Svårt för ensamma mammor

Många ogifta kvinnor valde att behålla sitt barn, om det var möjligt, men om hon saknade möjlighet att försörja sig och inte kunde få hjälp av sina anhöriga, var hon tvungen att lämna bort barnet. Många barn fick växa upp hos sina morföräldrar, men det hände att socknen förbjöd kvinnan och hennes barn att flytta hem till föräldrarna då man ansåg att det fanns risk att familjen skulle ligga fattigvården till last. Om modern inte kunde sörja för barnets vård hände det att ansvaret för barnet övertogs av socknen. När socknen tog över ansvaret för de små, blev många barn utackorderade till lägst bjudande.

”Undertecknad moder till ett gossebarn, födt i Maria förs. den 28 Juni 1897 – Som i dopet erhållit namnet Erik Martin. Modren född i Stockholm den 19 mars 1876. Märtha Amalia Johansson”

Allmänna barnhuset

Stiftelsen Allmänna barnhuset i Stockholm var det första barnhuset i Sverige och grundades på 1600-talet. De barn som lämnades till en institution kom oftast att växa upp där och många for väldigt illa. 1785 kom en förordning om att barnen istället skulle utplaceras i fosterhem på landsbygden för att bli ”samhällsnyttiga varelser”. Fram till 1856 hade de mödrar som födde anonymt ingen möjlighet att få tillbaka sina barn om de i ett senare skede skulle ångra sig, men genom ett tillägg i barnmorskereglementet kunde den anonyme modern lämna en lapp med sitt namn och hemvist på ett papper som förseglades och lämnades till pastorsämbetet i barnets födelseförsamling. Modern behöll en kopia och kunde senare, om hon önskade, bevisa att hon var barnets biologiska mor. För många barn som föddes av anonyma föräldrar, förblev dock föräldrarna okända. Till en början kostade det 100 riksdaler att lämna sitt barn till Allmänna barnhuset och de som kunde, betalade. De mödrar som saknade ekonomiska medel kunde lämna sitt barn, och i gengäld arbeta på barnhuset under en tid.

Förseglade kuvert med viktigt innehåll

Sedan 2016 finns fyra volymer med ”Moderskapserkännande” för Maria Magdalena församling i Stockholm på Arkiv Digital. Volymerna, som innehåller fotograferade kuvert och dess innehåll, heter Maria Magdalena HIIIc:1-4 och omfattar perioden 1897-1917. För att kunna ta del av Arkiv digitals innehåll krävs antingen årsabonnemang för 1895 kronor eller månadsabonnemang för 395 kronor (Priser år 2023).

Förseglade kuvert för Maria Magdalena församling 1897–1917 samt Storkyrkoförsamlingen 1902–1914 finns även på Riksarkivet. Med ett konto (som är gratis) kan man beställa och läsa dokumenten i läsesal som bland annat finns i Stockholm, Härnösand, Lund, Uppsala, Göteborg och Malmö. Det går även att beställa uppgifter och kopior som skickas hem, eller via e-post mot en kostnad.

Det är med en känsla av aktning och ett sting av sorg i hjärtat som jag tar del av de förseglade anteckningarna. Snart upptäcker jag att det är svårt att läsa på grund av de envisa tårarna som rinner. Jag känner så starkt för de små barnen och för föräldrarna, som av olika anledningar, inte kunde få vara föräldrar till sina små, av anledningar vi inte känner. Så förfärligt svårt det måste ha varit för mödrarna! Och ändå valde de att pränta ned sitt erkännande med darrig hand, innan den lilla lyftes från deras famn och försvann.

Elin Karolina var en av många mödrar som signerade och lade sin lapp i ett förseglat kuvert: ”Undertecknad som är född en 21 juli 1866 erkänna sig vara moder till flickebarnet Margareta Elonora född den 30 juni 1897”. Detsamma gjorde Hildur Samuelsson år 1907, ”Undertecknad är moder till gossebarnet Karl Gustaf som föddes i Maria församling den 29 oktober 1907…”



Ibland finns uppgifter om båda föräldrarna konvoluten. I arkivet finns även ansökningar från vuxna barn till okända föräldrar, som önskar få ta del av innehållet i de förseglade kuverten.

Barnhusbarnens resa från Stockholm till Hälsingland 1787

Den Av Helena Wijki Allmänna barnhuset, barnhusbarnLämna en kommentar




Stiftelsen Allmänna barnhuset i Stockholm var det första barnhuset i Sverige och grundades på 1600-talet. De barn som lämnades till en institution kom oftast att växa upp där och många for väldigt illa. 1785 kom en förordning om att barnen istället skulle utplaceras i fosterhem på landsbygden för att bli ”samhällsnyttiga varelser”.


Transporterades till Hälsingland

På 1780-talet förflyttades cirka 300 barnhusbarn, som då var inackorderade på Allmänna barnhuset i Stockholm, till fosterhem på landsbygden. Under den period då barnhuset tömdes på barn genomförde man flera större transporter av barn, bland annat till Hälsingland. Om en av dessa resor berättar prästen Anders Bergmark med egna ord i skriften ”Berättelse om en transport av 49 barn ifrån Stockholms stora barnhus till Bollnäs, Alfta och Ovanåkers församlingar i Hälsingland…” som finns att läsa i sin helhet via Stockholmskällan.

I oktober 1787 förflyttades 49 barn från Stockholm till Hälsingland, för att där placeras i olika fosterhem. Barnen placerades i fyra övertäckta vagnar tillsammans de vuxna ledsagare som skulle se till att barnen kom fram tryggt och säkert till sina nya hem. Förutom prästen Anders fanns även två sköterskor med på resan. Man startade resan på förmiddagen den 11 oktober och skulle komma att tillbringa en hel vecka på vägarna. Höstvädret var tufft det året och färden gick på leriga vägar i regn och blåst. Den 14 oktober kom man, våta och frusna, fram till Älvkarleby i Uppland där man blev väl omhändertagna av ”den hederlige länsman Lenström”, skriver Anders Bergmark och tillägger ”Men härmed slutas ock våra glada dagar”.

Den tredje dagen, vid kvällstid, nådde man fram till Gävle men här tycktes det inte finnas någon vänlig själ som ville hjälpa de blöta och frusna resenärerna. Med hjälp av mutor lyckades man till slut ordna övernattning i en by utanför Gävle, med problemen fortsatte resten av vägen. Det blev en hemsk och kall resa för de arma barnen. På den sjunde dagen nådde man till slut fram till Bollnäs och prästen Anders utbrister i sin berättelse: ”Den allsmäktige Guden vare lov!”. Han berättar att alla barnen, utom gossen Gustaf Österberg höll sig friska under den långa resan. Man samlade barnen i olika hus i de olika församlingarna där de sedan blev hämtade av sina nya fosterföräldrar.

Källa: Stockholmskällan

Hela den spännande resan, från Stockholm till Hälsinglands mörka skogar och vilda älvar, i storm och spöregn, finns att läsa här

Med tårar i ögonen

Några av de 49 barn som utplacerades till fosterhem i Hälsingland år 1787 var Gustaf Österberg, Abraham Sjöberg, Gustaf Martin Maron, Anders Östberg, Vendela Christina Björn och Elisabeth Wattman. Prästen Anders Bergmark hade ansvaret att se till att barnen hade det bra i sina nya fosterhem, varför han snart reste tillbaka till Hälsingland och besökte barnen i Arbrå, Ljusdal, Färila och Bollnäs. Enligt Anders Bergmark hade de flesta barnen kommit tillrätta och stortrivdes. Flickan Vendela Christina Björn var, enligt Bergmark ”den enda utav alla barnhusbarnen i Hälsingland, som med tårar i ögonen bad mig att få följa med till Stockholm”. Vendela Christina hade sin moster i huvudstaden och menade att hon skulle få en bättre uppfostran hos henne. ”Förgäves föreläste jag henne följderna utaf denna dårskapen och hur hon nu var mycket lyckligare, hon ville likaledes till Stockholm”, skriver Anders Bergmark i sin berättelse.

Hur blev framtiden för fosterbarnen som kom till Hälsingland? I nästa blogginlägg följer jag Vendela Christina Björn, Elisabeth Wattman, Abraham Sjöberg och de andra barnen genom kyrkböckerna, framåt i tiden, för att få veta hur det gick för dem.

Fleminggatan i Stockholm. Oljemålning av Carl Petter Hallberg (1809-1878), Stockholms Stadsmuseum

Här kan du söka i Allmänna barnhusets rullor 1798-1916

Barnhusbarnen i Hälsingland

Den Av Helena Wijki Allmänna barnhuset, barnhusbarn, föräldrar okändaLämna en kommentar
Fleminggatan i Stockholm. Oljemålning av Carl Petter Hallberg (1809-1878), Stockholms Stadsmuseum

 

I oktober 1787 transporterades 49 barn från Stockholms allmänna barnhus till Hälsingland för att placeras i fosterhem där. Förutom prästen Anders Bergmark följde två sköterskor med på den mödosamma resan då man färdades på leriga vägar i det ovanligt ruskiga höstvädret. Några av de barnhusbarn som följde med på resan var Abraham Sjöberg, Gustaf Martin Maron, Anders Östberg, Gustaf Österberg, Wendela Christina Björn och Elisabeth Wattman.

Jag berättade om resan i ett tidigare blogginlägg och har nu försökt att följa barnhusbarnen genom kyrkböckerna, från födelsen och framåt i tiden för att ta reda på hur det gick för dem alla. Det visade sig bli svårare än jag trodde. Allmänna barnhusets rullor är en fantastisk källa att ”gräva” i när man forskar om barnhusbarn i Stockholm, men de rullor som finns tillgängliga gäller för åren 1798 – 1916. Gustaf Martin Maron, Elisabeth Wattman och de andra barnen som reste till Hälsingland 1787 var alla födda långt innan dess, varför jag inte kunde få någon hjälp av barnhusrullorna, denna gång.

Två barn från Trasskolan 1870, ett skolhem för fattiga barn och vanartade pojkar. Foto: Alfred Jansson/Nordiska museet



Försvunna pojkar

Stockholm är en stor stad med många församlingar och det är oerhört svårt när man söker efter personer där uppgift om födelseår och/eller födelseförsamling saknas. För att försöka hitta dessa uppgifter har jag sökt efter pojkarna längre fram i tiden men har inte lyckats hitta dem någonstans. Hur det gick för Abraham Sjöberg, Anders Östberg, Gustaf Martin Maron och Gustaf Österberg sedan de kommit till Hälsingland förblir därför en gåta. Jag vet är att Abraham Sjöberg föddes utom äktenskapet cirka 1776 i Stockholm. Han var son till änkan och bryggeriarbetaren Anna Christina Lundin och bodde hos sin mamma som nyfödd. 

Barn vid Jeppetorps fattiggård. Foto: Nordiska museet



De båda flickorna Elisabeth Wattman och Vendela Christina Björn har jag i alla fall lyckats följa genom deras korta och tyvärr ganska sorgliga liv.

Flickornas berättelser

Den långa resan från Stockholm till Hälsingland startade den 11 oktober vid Allmänna barnhuset där barnen placerades i övertäckta vagnar. Höstvädret var tufft det året och färden gick på leriga vägar i regn och storm under en hel veckas tid. När man till slut nådde fram till Bollnäs skrev prästen Anders Bergmark i sin anteckningsbok: ”Den allsmäktige Guden vare lov!” Han berättar att alla barnen, utom gossen Gustaf Österberg, hållit sig friska under den långa resan. Barnen placerades i församlingshus på orterna där de sedan hämtades av sina nya fosterföräldrar.

Vendela Christina Björn 10 år och Elisabeth Wattman 11 år var två av de barn som transporterades till Hälsingland i oktober 1787. När prästen Bergmark en tid senare reste tillbaka för att följa upp barnhusbarnen i deras nya fosterhem, antecknade han att alla verkade nöjda, utom flickan Vendela Christina Björn som, enligt Bergmark var ”den enda utav alla barnhusbarnen i Hälsingland, som med tårar i ögonen bad mig att få följa med till Stockholm”. Vendela Christina som hade sin moster i Stockholm, menade att hon skulle få en bättre uppfostran hos henne. ”Förgäves föreläste jag henne följderna utaf denna dårskapen och hur hon nu var mycket lyckligare, hon ville likaledes till Stockholm” skriver Anders Bergmark i sin berättelse. Vendela Christina kom aldrig att återse sin familj i Stockholm.



Vendela Christina Björn

Hon föddes år 1777 i Stockholm med anteckningen ”föräldrar okända” och placerades på Allmänna barnhuset. Hon var 10 år när hon transporterades till Hälsingland där hon fick ett nytt hem hos bonden Mattias Bergrot och hans hustru Anna på gården Skale i Söderala, Söderhamn. Det nya fosterhemmet blev dock en kortvarig boplats för henne. Redan året därpå arbetade hon som piga hos familjen Bergner i Söderala.

De följande åren är hon antecknad som piga på gårdarna Bers, Ina, Sund, Ellnö, Renskalla och Sunnanhed. En märklig anteckning i husförhörslängden fångade min uppmärksamhet lite extra. Det står nämligen att Vendela Christina genomgick absolution år 1790. Absolution (förkortades ”abs.”) var en kyrklig ritual som den ogifta modern genomgick när hon fått barn, då hon blev förlåten för sina synder. Den arma flickan Vendela Christina var endast 13 år gammal när hon genomgick absolution. Hennes barn finns inte i födelse- och dopboken och måste ha avlidit före förlossningen.

Vendela Christinas liv blev slitsamt och kort. Hon avled i lungsot (TBC) 1811, endast 34 år gammal. Hon var ogift och hade inga barn. I dödboken kallas hon ”barnhusflickan Wendela Christina Björn” och i den tunna bouppteckningen står hon antecknad som ”gamla pigan Wendla Stina Björn”. Förutom några klädesplagg ägde hon endast en psalmbok.

Elisabeth Wattman

Elisabeth föddes i Stockholm 1776 och precis som sin olyckssyster Vendela Christina, lämnades hon som nyfödd till barnhuset av ”okända” föräldrar. När hon kom till Hälsingland 1787 var hon 11 år och hamnade på gården Orsta i Söderala som fosterbarn. Kommande år tjänade hon som piga på gårdarna Vedtjära, Söderala och Siggesta.

Elisabeth och de andra barnhusbarnen fick en väldigt tuff barndom men det verkade som om denna flicka gick en ljus och fin framtid till mötes. År 1800 gifte hon sig med båtsmannen Hans Hjort. Elisabeth hade då fyllt 24 och flyttade tillsammans med maken in i en stuga vid gården Bers, Söderala. Äntligen kunde hon bilda en egen familj och hon hade ett hem, som hon kunde kalla sitt eget.

Historien blir så levande när man får följa människorna genom kyrkböcker och gamla källor. Varje liten anteckning hjälper till att ”måla bilden”, berättelsen, om personernas liv. Jag kände mig så glad för Elisabeths skull!

När jag hittade henne i kyrkboken, två år senare, var hon nybliven mor. Och död. I dödboken berättas att Elisabeth föddes i Stockholm av okända föräldrar. Hon ”fritogs” från barnhuset som 11-åring och blev fosterbarn hos Olof Jonsson på gården Orsta i Söderala. ”Gift 1800 med kronobåtsman Hans Hjort och afvlat med honom en son”. I prästens gripande text framkommer att den lille sonen, Eric, som föddes 21 november avled samma dag som sin mor. Prästen skriver om Elisabeth: ”Insjuknade i barnsäng 8 dagar från döden. Blev lyckligen förlöst men…(svårläst)…fann dock att för gott kalla hennes händer”.

I Elisabeths bouppteckning kan man läsa att hon förutom diverse kläder ägde en sotpanna (kaffepanna), en spinnrock, ett par ljusstakar, ett bord och lite porslin.

Carl Nässel från Gottröra – en okänd anfader

Den Av Helena Wijki Allmänna barnhuset, barnhusbarn, Fader okänd, militärt, Släktforskning Uppland, SoldaterLämna en kommentar
Okänd soldat på foto, från morfars mammas fotosamling. Uniformen var vanligt förekommande under slutet av 1800-talet men vi vet inte vem soldaten är.

 

I hopp om att hitta de okända fäderna i släkten gör jag sedan några år tillbaka släktträd/antavlor till alla mina DNA-matcher som jag delar cirka 40 centimorgan (cM är längden av delat DNA-segment), eller mer med. Jag tog ett första DNA-test 2016 och sitter nu här med hundratals antavlor i min dator som innehåller namn, födelseort och födelseår på människor som är mina okända, nu levande släktingar.

Genom åren har jag lyckats hitta den gemensamme anfadern för många DNA-matcher, men när det gäller de okända fäderna i släkten känns det mer och mer som att leta efter en pytteliten nål i en gigantisk myrstack. Ibland har jag varit på vippen att ge upp sökandet men nyfikenheten och viljan att få svar driver mig att fortsätta. När det gäller släktforskning är tålamod och envishet bra egenskaper att ha.


Okända släktgrenar i norra Norrland och i södra Skåne

När man gör ett DNA-test i släktforskningssyfte så får man hundratals, ja, kanske rent av tusentals DNA-matcher/matchningar som är nu levande släktingar. Det är sällan man direkt vet vilka dessa släktingar är, men man kan i alla fall vara säker på en sak – någonstans i släktträdet så finns det en gemensam anfader. Det gäller bara att hitta ”guben”.

Min morfar Ivar föddes i uppländska Bladåker som ”oäkta” son till sin mamma, den ogifta mjölkerskan Charlotta Bure 1901. Det finns inga uppgifter om barnafadern i kyrkböckerna men vi vet att alla Charlottas barn (hon fick fem barn som ogift) hade samma pappa. Det fick vi bekräftat när vi gjorde ett jämförande DNA-test mellan Charlottas äldsta och yngsta sonson för några år sedan. Sannolikheten att Hans och Kenneth har samme farfar är 99,9%.

Okända fäder i flera led

Det borde således gå att finna denne okände fader men eftersom även morfars mamma, Charlotta, som föddes 1876 i Bladåker, hade en okänd far, så blir det mer komplicerat. Det är två okända släktgrenar som ska spåras och kartläggas i jakten på de okända fäderna.
Och inte blir det lättare att försöka bena ut denna trassliga släkthärva då DNA-matcherna på morfars och hans mammas okända fäders sidor befinner sig ömsom i norra Norrland och i södra Skåne – platser där vi inte har några kända släktgrenar. Även Västra Götaland med helt okända socknar ”spökar” i DNA-matchernas träd.

Svenska dragoner genom tiderna. Nordisk familjebok 1907.

 

Dragon Carl Nässel från Gottröra

När man har gjort ett antal släktträd för DNA-matcher börjar det (i bästa fall) att framträda ett mönster med namn, orter och gårdar som dyker upp i flera antavlor. Virrvarret av okända släkttrådar börjar äntligen att forma något som liknar en släktväv. I morfars ”väv” är Carl Nässel en figur som dyker upp, om och om igen, så han måste vara en gemensam anfader. Men hur?

Carl Nässel föddes år 1806 i Gottröra, Uppland och blev dragon och korpral i Närtuna, Uppland. Han gifte sig med Karin som kom från Garn i Uppland och fick tillsammans med henne barnen Lovisa Kristina f. 1830, Carl Peter f. 1835, Carolina f. 1840 och Johanna f. 1842. År 1847 tog Karin och Carl emot två fosterbarn – Gustaf Vilhelm och Carl Fredrik, som föddes på Allmänna barnhuset i Stockholm, som söner till den ogifta Charlotta Vilhelmina Hesse, som själv växte upp på barnhuset. Jag har skrivit om henne i ett tidigare inlägg som du hittar här.

När hustru Karin avled 1853 gifte Carl Nässel om sig med den yngre Maria Sofia som föddes 1821 i Närtuna och fick tillsammans med henne barnen Carl f. 1855, Johan f. 1857, Vilhelm f. 1858 och Emma f. 1860. Hustrun Maria Sofia avled i Närtuna 1879 och den då 73-årige Carl Nässel gifte sig för tredje gången i maj 1880 med den tjugotvå år yngre Sofia Lindros från Almunge. Några barn föddes inte i detta äktenskap. Carl avled i oktober samma år på Lindbergs ägor i Gottröra, ”utfattig och befriad”.

Carl Nässel var son till Per Jansson f. 1751 i Edebo och Brita Andersdotter f. 1764 i Estarne. Vi har inga kända släktrötter till dessa personer, så Carl Nässel är verkligen en person som orsakat en del nattgrubbel genom åren. Jag har en DNA-match som är ättling till Carl Nässels dotter Lovisa Kristina f. 1830 och en DNA-match som är ättling till dottern Carolina f. 1840. Att Carl Nässel är min anfader är därmed klarlagt, men jag vet fortfarande inte på vilken släktgren vi sammanstrålar. Har forskat på alla Nässels barn framåt i tiden, men kan inte hitta någon anknytning. Ingen av hans ättlingar befann sig i Bladåker där morfars mor och hennes mamma bodde under 18- och 1900-talets början.

Vet du mer om Carl Nässel och hans familj? Kontakta mig gärna. Alla upplysningar, stora som små, är av intresse. Min e-post: forskningwijk(at)gmail.com