Ytterlännäs – Helena Wijk – Släktforskning & historia

Vy över Kramfors, Ångermanland Foto: Helena Bure Wijk

I det bergrika landskapet i Ytterlännäs, Kramfors, Ångermanland har man hittat boplatser och fynd från stenåldern, så man vet att det tidigt bodde människor utmed den ångermanländska kusten. Det föll sig naturligt att Ångermanlands första invånarna livnärde sig på jakt och fiske i det karga kustlandskapet. Det var endast en liten del av jorden som är odlingsbar, men odling av korn och vete förekom vid Anundsjön i norra Ångermanland under mellanneolitisk tid, cirka 2 500 år f.Kr. Man tror att det jägarfolk som på denna tid bebodde området valde att dryga ut mathushållningen genom korn- och veteodling, som ”odlande jägare”.

Finska förbindelser

Invånarna i Ytterlännäs hade tidigt kopplingar till Finland. Det kan man se genom fynd som har gjorts i området. Man har bland annat hittat en ”krummejsel” av grönsten på platsen. Sådana mejslar förekom främst i Finland. Även en tväreggad yxa som har östligt ursprung, liksom pilspetsar som förekom i Finland, har hittats i området.

I slutet av 1500-talet led den finska allmogen stor nöd efter krig, farsoter och missväxtår med svår hungersnöd som följd. Många familjer valde att utvandra från Österbotten, Savolax, Tavastland och Karelen för att söka sig en fristad i Sveriges mer obebyggda områden. I Dalarna, Värmland, Hälsingland, Medelpad och Ångermanland erbjöds man några års skattefrihet för att bosätta sig i de djupa skogarna och odla marken.

I Ångermanland bosatte man sig främst på de granskogklädda höjderna vid gränserna till Medelpad och Jämtland. De tidigaste bosättningarna tros ha funnits i Stigsjö socken (Viksjö), vid Graningesjöarna i Långsele, Högsjö och Gudmundrå. Även till Valasjöns västra sida i Ytterlännäs kom flera finska familjer och grundade där byarna Västansjö, Västertorp och Knäsjön. För att erhålla ”torpebrev”, eller nedsättningsbrev, från landshövdingen, var man ofta tvungna att vandra långa vägar, ibland ända till huvudstaden.

Sten Berglund

Folkskolläraren och kommunalpolitikern Sten Berglund ägnades en stor del av sitt liv till att forska, nedteckna gamla traditioner och samla redskap- och bruksföremål som kom att bli ett värdefullt museum i Forsed. Berglund, som var ordförande i Forseds och Ytterlännäs hembygdsföreningar i närmare 50 år, har bland annat skrivit boken ”Det gamla Ytterlännäs” (Ytterlännäs hembygdsförening 1974). Under 1970-talet gick de båda hembygdsföreningarna samman och heter numera Ytterlännäs hembygdsförening. I dag är det Sten Berglunds barnbarn, Anna-Britta de Wall, som förvaltar farfaderns arv genom sitt uppdrag som kassör i föreningen.

Tre gamla byar i Ytterlännäs

Västansjö vid Valasjöns västra sida tros vara Ytterlännäs allra äldsta finnby. År 1620 beboddes Västansjö av min gamla anfader Mats Persson ”finne” och ”Svarte Lasse” (som förmodligen hette Lars Markusson). Något år senare flyttade Mats och hans familj till Västertorp och Mårten ”finne” flyttade in på Västansjö.

Redan tidigt 1600-tal kan man följa de finska familjerna i domböckerna då de ofta råkade i luven på varandra. År 1639 klagade ”Swart-Lasse” vid Landstinget och menade att Knut ”finne”, (sonson till en annan anfader – Per Pålsson ”finne” i Östergraninge) ”har huggit svedjeland på hans skog”.

Inte heller anfadern Per Pålsson ”finne” kom särskilt bra överens med sina släktingar. Han bodde vid sjöns östra del, i Östergraninge och låg i fejd med en annan av mina anfäder, den finske bonden Jon Olovsson i Västergraninge. Per var tvungen att begära beskydd för att få stanna kvar. Han erhöll skyddsbrev av hertig Karl i februari 1600.

I Västertorp, som i dagligt tal har kallats ”Torpet” bosatte sig anfadern Pål ”finne” som sägs ha varit både stridslysten och trollkunnig. Han låg bland annat i strid med Västansjöfinnen, ”vilka stämde björn på varandra”.

Det berättas att Pål retade sig på en samisk familj som bodde i närheten av Västertorp. Han ansåg att ”Lapp-Sackes” renar förstörde hans starrhässjor och dödade några av Sackes renar som hämnd. När Sacke upptäckte de döda renarna i skogen och konfronterade Pål, uppstod en tvist männen emellan och Pål dödade Sacke. Anhöriga sökte länge efter den dödes kropp men kunde inte finna den och Pål gick således fri från efterräkningar. Sackes skelett återfanns först flera år senare, i en dalgång mellan två berg och platsen där kroppen hittades fick namnet ”Lauranko möke” – benrangelsbcken.

Den lilla byn Forsed i Ytterlännäs beboddes av finska nybyggare redan i slutet av 1500-talet då Christiern Göransson ”finne” bosatte sig där. I Forsed, eller Forsse, som platsen länge kallades, kunde snön ligga kvar långt in på sommaren vilket gjorde att Forsed år 1619 benämndes som ”en froste by som ligger upp i fjället”. Det var en avsides belägen plats och dess invånare kallades kort och gott ”fjällare”.

Anfadern Mats Persson flyttade in där i början av 1600-talet och redan 1621 dömdes han till böter för slagsmål.

Trollkunniga anfäder

Finnarna i Forsed var tidigt beryktade för trolldom. Vismannen Christiern i Västertorp var expert inom sitt område och ansågs kunna bota sjuka, hitta stulna saker och peka ut tjuvar. År 1655 ställdes han inför tinget, anklagad för trolldom. Några år tidigare, 1648, var han i fokus för ett misshandelsmål – mot sin egen mamma. Mikael Henriksson i Tunsjön vittnade då mot släktingen i Forsed: ”Christier finne i Forsse hafver nästförledne annandag jul slagit sin moder med näven och dragit henne i håret och hans hustru slagit sin svärmoder i huvudet med ett vedträd så att blodet lopp ut därefter”.

De människor som hade rykte om sig att kunna bota sjuka åtnjöt ett stort förtroende från allmogen. De var behövda, men även fruktade då man trodde att de även hade förmågan att skada.

Magiska besvärjelser och svartkonst

De botande läsningarna och besvärjelserna användes ofta tillsammans med något botemedel. Talen 9 och 3 ansågs vara magiska. Vismannen Christiern i Forsed hade bland annat botat en trumslagare som ”var illa fogad i sin mun”. Trumslagaren hade sökt vismannen för hjälp och uppmanades då att ”låta hämta watten uthur 3 källor och det sammanblanda, sedan ock qvistar af 9 stycken alderträ taga och tillsammans koka, sedan sig med den lagen tvetta och basa för elden”. I Forsedsmuséet finns en kopia av en ”svartkonstbok” med diverse besvärjelser. På bokens framsida finns texten ”Wisbok” och på baksidan står präntat: ”Wärkbok Folk och Kreatur med mer”.
Boken innehåller sammanlagt 17 olika besvärjelser, samt en varning: ”Den som denna bok öfverkom och den läser, mig ovetande. Han blir illa fast. Roswallkonsten”.

Vy från Väjaberget över Bollstafjärden. Foto: Lavallen

Källor: ”Det gamla Ytterlännäs” av Sten Berglund (Ytterlännäs hembygdsförening 1974, Evert Baudou, Richard Gothe, Kramfors kommun samt egen forskning

Nybyggare med ”bruna råttans och kackerlackans okuvliga reslust”

Prästen och släkttecknaren Bertil Hasselberg (f. 1897) beskriver sydvästra Ångermanland och norra Medelpad som öde, ända fram till mitten av 1500-talet. Inom detta område återfinns socknarna Graninge, Viksjö, delar av Sollefteå, Ytterlännäs och Gudmundrå. ”Hit kommo åtskilliga finnar och byggde hem i ödemarken under den stora finska invasionen till Sverige, som pågick i slutet av 1500-talet och hela 1600-talet”.
”De äldsta finnsocknarna innanför Ångermanälvens nedre ådal eller intill dess långsträckta mynningsfjärd är Viksjö (Stigsjö socken), Graninge (Långsele socken) och Gudmundrå, följda av Sollefteå, Torsåker, Ytterlännäs, Dal och Högsjö socknar, samtliga på västra sidan av älven. På dess östra sida påträffa vi finska spår inom Bjärtrå och Styrnäs.” förklarar historikern Richard Gothe som ägnade en stor del av sitt liv till att forska om och att kartlägga de östfinska familjerna.

I slutet av 1500-talet tillhörde Finland vårt land, så egentligen tillhörde ”skogsfinnarna” vårt eget folk. Krig och missväxt drabbade allmogen i Finland under 1500-talet, varför många kvinnor och män valde att emigrera. Den svenska staten ville vid den tiden gärna kolonisera obebodda delar av Sverige, för att få nya skattebetalande hemman. Till Ångermanland kom så 74 finska nybyggare. De erhöll ofta 6 år av skattefrihet. Villkoren i de nya hembygderna blev dock hårda för många nybyggare. I Ångermanland var det stränga vintrar med mycket snö och även somrarna kunde vara kalla, ”ej sällan besvärade av frost så att säden ofta halvmogen måste bärgas” skriver Gothe. ”Försöker man få klart för sig, från vilka trakter alla dessa tusentals kolonister kommit, påträffar man exempel från nästan alla väderstreck. Där finns folk från Kemi i norr bort till Karelen, alldeles intill ryssgränsen, från Österbotten ned till Raumo och Åbo, men först och främst folk från Tavastland – och framför allt – savolaksare, dessa genuina nybyggare med bruna råttans och kackerlackans okuvliga reslust”. (Gothe)

Bråkiga anfäder

År 1592 fanns tre finska nybyggar-familjer från Savolax bosatta i Västergraninge, i Ytterlännäs, Ångermanland. De tre var mina anfäder, Sigfrid Persson ”finne”, Hindric ”finne”, samt Måns Michelsson ”finne”. Några varmare känslor verkar man inte haft för varandra. Sigfrid och Måns var svågrar och de bråkade ständigt med varandra. Måns kände sig flera gånger tvungen att anskaffa skyddsbrev (1610 och 1620) mot svågern Sigfrid. Skyddsbrev var ett dåtida skydd eller privilegium, utfärdad av överheten.

Vid Sollefteå ting 1607 dömdes Måns för att ha skadat svågern. Domen blev 20 marks böter för ett ”fullsår” mot Sigfrid samt 3 mark för ”en blånad”. Sigfrid dömdes för två blånader mot Måns, till böter om 6 mark. Familjefriden fortsatte att lysa med sin frånvaro. Två år senare tvingades nämligen Måns att böta 6 mark för att han slagit Sigfrid och orsakat honom två blånader. Sigfrid dömdes samtidigt till 3 marks böter för att han inte inkommit med sitt kyrkotionde i tid. Några år senare, år 1612 hade våldet trappats upp ytterligare och Sigfrid dömdes till 20 marks böter, då han ”slagit Måns finne, ett knivslag och en blånad”.

Olof Månsson, son till Måns ”finne”, hamnade i bråk med bönderna i Jämtland och anklagades för att ha svedjat över ”landamäret”, samt för att vara vanvördig och ha dåligt uppförande: ”Talar med swärord och pockande”. Även hans bror, Lars, anklagades för dåligt uppförande år 1635 och dömdes ”för försmädliga ord mot lagläsare och tolvmän. Bötar 76 mark och får sitta en vecka i kistan och spisa vatten och bröd”.

En annan anfader, Per Pålsson ”finne” bodde vid sjöns östra del, i Östergraninge. Inte heller här lyckades man hålla sams särskilt väl. Per låg nämligen i fejd med finske bonden Jon Olovsson i Västergraninge och måste begära beskydd för att få stanna kvar. Han erhöll skyddsbrev av hertig Karl i februari 1600. Anfadern Matts Persson ”finne” i Forsed dömdes till böter för slagsmål 1621.

De finska nybyggare som bosatte sig i Ångermanland förlorade snabbt sina släktnamn och kallas endast ”finne” i dokumenten. Spåren efter skogsfinnarna är få och man får en känsla av att det här är något som man helst har velat glömma bort. En sockenbo i Viksjö skriver i ett brev till Richard Gothe och förklarar: ”Sedan århundraden finns en inrotad föreställning att betrakta den finska invandringen och det finska blodsförvantskapet såsom en episod, alltför ringa och intetsägande att bevara i minnet”.