Jag föddes på Västra Utanbygatan i Västerås 1967. Hyreshusen, som en gång hade byggts för Aseas anställda, var ganska skamfilade vid den här tiden och på grund av en kaminbrand blev vi tvungna att hitta en ny bostad snabbt. Flyttlasset gick till Gideonsberg. Det som idag är en lummig och ganska idyllisk stadsdel, var på den tiden präglat av misär. Det har berättats att man, långt in på 70-talet, kunde ta en taxi från Västerås city och uppge adressen ”Promille Hill”, så stannade chauffören vid telefonkiosken på Humlegatan, Gideonsberg.

Arbetarbostäder
I slutet av 1800-talet var Västerås en sömnig liten handelsstad med cirka 8000 invånare. Genom de arbetsmöjligheter som Asea och Metallverken erbjöd, skedde en explosionsartad befolkningsutveckling och på 1920-talet hade befolkningen fyrdubblats. Majoriteten av stadens invånare var inflyttade från andra städer och det rådde stor bostadsbrist.

I början på 1900-talet var Västerås en blomstrande industristad med företag som Asea och Metallverken som lockade tusentals arbetare till staden. Bostadsbristen var stor. Metallverken byggde många arbetarbostäder i anslutning till sina fabriker i Kopparlunden, bland annat på Sandgärdet. Asea koncentrerade sig i sin tur på stadsdelarna norr om Mimerkvarteren, längs Utanbygatan till dagens Generatorgatan på Gideonsberg.

Hyreshusen på Västra Utanbygatan och närliggande kvarter i centrala Västerås byggdes på 1910-talet för att Aseas anställda skulle ha någonstans att bo. Lägenheterna, oftast om 1 rum och kök, var väldigt moderna på sin tid, med rinnande vatten och torrdass i källaren. Element saknades i bostäderna, som istället värmdes upp med hjälp av kaminer.

Allt började på Västra Utanbygatan
I mitten av 1960-talet flyttade min farmor till Västerås, från Jämtland. Anledningen till att hon bosatte sig här var att hennes yngste son fått arbete i industristaden. Farmor bosatte sig på Bondegatan i centrala Västerås, i en liten enrummare med utsikt över en gruslagd innergård. Sammanhållningen i familjen var stor och snart kom även hennes äldre son inflyttande till staden, där han fick arbete och bostad på Västra Utanbygatan. Ungefär samtidigt kom min mamma och mina halvsystrar hitflyttande, från Stockholm. Mamma låg i skilsmässa och valde att flytta till Västerås eftersom hennes mamma och flera bröder hade kommit hit på grund av arbete. Mamma fick en lägenhet på Västra Utanbygatan och en dag mötte hon min pappa på innergården. Jag föddes en solig julidag året därpå.

Omoderna lägenheter i centrum
Bostäderna på Bondegatan och Västra Utanbygatan hade ansetts vara hypermoderna när de byggdes i början av seklet 1900, men i slutet av 60-talet var de omoderna och ganska skamfilade. Privata balkonger var ovanliga i hyreshus på den tiden. Istället fanns ofta en vädringsbalkong i trapphuset som hyresgästerna fick använda gemensamt. Farmors lägenhet på Bondegatan hade inget badrum. Man duschade i källaren och jag minns den märkliga spolkedjan som hängde i taket vid toaletten i hennes lägenhet. I många gamla lägenheter använde man högspolande cisterner, där vattenbehållaren satt monterad nära taket för att vattnet skulle få ordentlig fallhöjd och därmed tillräckligt med kraft (tryck) för att spola rent i porslinsstolen. Jag minns att det lät förskräckligt när man spolade i den gamla toaletten.

Min mormor Elsa bodde i en lägenhet på Nygårdsgatan i Västerås centrum. Huset var omodernt med utedass på gården. När husen revs i slutet på 60-talet flyttade hon till Bellmansgatan på Skallberget.

Kaminbrand
Inte heller vår lägenhet på Utanbygatan var särskilt modern och kaminen orsakade ofta problem. Eftersom kaminen var vår enda värmekälla eldade man hårt med koks dygnet runt under de kalla vintermånaderna. Den intensiva hettan slet oerhört hårt på det gamla gjutjärnet och en dag hände det som inte fick hända. En soteld uppstod plötsligt när gammal tjära plötsligt exploderade. ”Sotelden” skapade en tung, oljig rök som trängde sig in i de porösa papperstapeterna och lade sig över alla hemmets möbler. Lägenheten blev obeboelig över en natt, och branden tvingade oss att packa det lilla vi hade kvar och flytta därifrån för gott.

Flyttlasset gick till Gideonsberg
Vi fick en tvårummare med balkong på Svärdsliljegatan på Gideonsberg i Västerås. Hyreshusen i vit puts var uppförda i slutet av 1940-talet, som en del av Aseastaden och var betydligt modernare än bostäderna i arbetarkvarteren som vi flyttat från. Nu hade vi rinnande vatten, badrum och till och med element i bostaden. Det var således inget fel på lägenheten, men Gideonsberg, som idag är ett lummigt och populärt bostadsområde, var på den tiden ingen ”höjdare” för barnfamiljer.

Det fanns väldigt få barn i området och på många håll var det misär. Många utslagna män bodde i de mindre bostäderna på Gideonsberg. Som barn minns jag ”fullgubbarna” som låg och sov på den lilla kullen, som till vardags kallades ”glaskullen” på grund av de sönderslagna tombuteljerna. Där låg männen och sov ruset av sig i solen, milsvida ifrån den moderna folkhemsidyll som stadsplanerarna en gång hade lovat.

Svärdsliljegatan gick under namnet ”Knivskärargatan” i vissa kretsar och Gideonsberg hade öknamnet ”promille Hill”. Det har berättats att man, långt in på 70-talet, kunde ta en taxi från Västerås city och uppge adressen ”Promille Hill”, så stannade chauffören vid telefonkiosken på Humlegatan.

På 1950- och 60-talen pågick en ”rivningshysteri” i många svenska städer. De gamla trähusen ansågs vara omoderna och brandfarliga. Därtill revs de gamla uthusen och dassen när rinnande vatten och vattenklosett i bostaden blev standard. I Västerås revs ungefär 60 procent av den ursprungliga bebyggelsen och ersattes med moderna byggnader. I slutet av 60- och början av 70-talet byggdes bostadsområdena Petterberg, Råby, Bäckby och Vallby i utkanterna av Västerås, som en del av det så kallade miljonprogrammet.

Många unga barnfamiljer valde att flytta till dessa mer bekväma områden med bilfria innergårdar, moderna lekplatser och helt nybyggda skolor. Det var just denna massiva utflyttning till utkanterna som gjorde att barnfamiljer nästan helt saknades på Gideonsberg när vi kom dit. Bostadsområdet, som hade byggts redan i slutet av 40-talet, lämnades kvar i ett tomrum när generationerna skiftade. De billigare, mindre hyresrätterna på Gideonsberg blev istället en plats där kommunen placerade människor med sociala problem, och där ensamstående, utslitna fabriksarbetare hamnade.

Stentorpet på Malmaberg
Åren 1950 – 1960 växte Västerås befolkning från 30 000 till 80 000 invånare och det behövdes bra bostäder. Många hyreshus byggdes i Västerås ytterområden, bland annat på Skiljebo, Malmaberg, Skallberget och Norra Haga. Man ville att bebyggelsen skulle vara blandad, med flerbostadshus och villor, välkomnande innergårdar, lekplatser och närhet till service. Tanken var att biltrafiken skulle separeras från gång- och cykelbanor så att de boende skulle kunna röra sig tryggt, utan att behöva korsa bilvägar. Den gamla bebyggelsen på Malmabergsgatan revs och nya hus uppfördes.

Jag var fem år när vi flyttade till Stentorpsgatan på Malmaberg och en helt ny värld öppnade sig. Mamma och jag fick en solig 2: a på tredje våningen med utsikt över en grönskande innergård. Jag minns hur jag gick ut på balkongen och kikade ned på lekplatsen där många barn i min ålder var i full färd med att gunga och leka. En flicka såg upp mot vår balkong, vinkade och ropade ”Hej! Vill du komma ut och leka?”

Det kom att bli många lyckliga år på Stentorpet. Allt man behövde fanns på nära avstånd – mataffärer, bibliotek, förskolor och skolor. Uppväxten var trygg och jag hade många fina vänner. På senare år har bostadsföretaget Mimer helrenoverat alla sina lägenheter på Stentorpet och en ny generation hyresgäster har nu flyttat in.