I början på 1900-talet reste min farmors mamma, Dora, omkring på marknader där hon arbetade som ”skjutbanefröken”. Dora var gravid i fjärde månaden när hon rymde från sin make för att leva ett kringflackande liv i Ådalen under flera år. Hon var antecknad som ”obefintlig” (utan fast adress) fram till 1917 och jag har försökt att följa ”gammelfarmor” med hjälp av kyrkböcker och andra källor.

En trygg barndom i Ångermanland

Min farmors mamma, Dora Emerentia, föddes år 1888 i en liten by i Ångermanland där hon växte upp i en stor syskonskara. Familjen hade ett litet jordbruk med några djur. Man hade bland annat en häst som kallades ”Blacken”. Under sin livstid skrev Dora många dikter och texter där hon beskriver den lyckliga, kärleksfulla barndomen i Ångermanland: ”Mitt barndomshem var en röd liten stuga som låg vid skogsbrynet en kilometer från närmsta gård. Byn heter Ed, Ytterlännes, Ångermanland. Föräldrarna hade ett litet jordbruk med en häst, ett par kor och några smådjur, där vi barn fick den bästa omvårdnad.” (text av Dora Emerentia).

Modern insjuknade i TBC

När Dora var nio år avled modern, Olivia, i TBC och barnen blev utackorderade till olika familjer, till högstbjudande, såsom ofta skedde förr i tiden. Moderns död var ett hårt slag för den lilla flickan och som vuxen skrev Dora följande: ”Mina lyckliga barnaår tog snart slut. Mor blev sjuk i en på den tiden obotlig lungtuberkulos. Hon dog när jag var nio år. Min äldsta syster var elva år, sedan fem yngre syskon. Min yngsta syster var ej fyllda två år. Vi hade då bott i Hjärtnäs, i Torsåkers socken ett år, när mor dog. Då hade vårt första hem i Ed gått ifrån oss. Pappa hade blivit satt i konkurs så både Blacken och de övriga djuren fick vi ej behålla. Far och vi barn försökte hålla ihop hemmet efter mors död. Vi skaffade två kor men då det blev för mycket med korna och de små syskonen att sköta, upplöstes hemmet. Vi barn blev bortackorderade till olika hem. Far tog sig ett arbete och hemmet såldes. Sedan dess har vi fått klara oss själva. Men det blir ett hårt liv många gånger när man inte har en mor att vända sig till med sina bekymmer. Därför känner jag jämt medlidande med alla barn som blir föräldralösa. Ingen som fått ha sina föräldrar kvar, åtminstone i barnaåren, kan förstå hur det är att bli föräldralös.”

Familjen och syskonen betydde mycket för Dora genom hela livet och hon försökte behålla kontakten med de syskon som bodde i närheten. Fadern, Petrus Rödlund, gifte snart om sig med en yngre kvinna och fick med henne en stor barnaskara. Dora försökte genom åren att hjälpa sin far och de nya syskonen ekonomiskt, så gott hon kunde och efter några tuffa år kunde man köpa ett eget hus i Hammar, Ytterlännäs.

Otryggt äktenskap

Det var tuffa tider i vårt land och för syskonen Rödlund, som för så många andra, gällde det att snabbt bli vuxna och tjäna sitt levebröd. För döttrarna blev det viktigt att gifta sig tidigt och få det tryggt. Dora förlovade sig på julaftonen 1906 med den sjutton år äldre posttjänstemannen Alphonzo Söderman. Paret gifte sig i Ytterlännäs två år senare, 1908 och 1910 föddes parets första barn, min farmor Margit Alice i Nyland.  Alphonzo verkade till en början vara en bra karl och Dora hoppades på en trygg och bra framtid med ett eget hem och många barn. Men i kyrkböcker och gamla tidningar kan man se att Alphonzo tyvärr inte var så mycket att ”hänga i julgranen”. I alla fall inte om man önskade ett tryggt liv och en fast boplats. Alphonzo var ständigt på resande fot. Han for och flackade över hela Norrland – en tid som postvaktmästare, en annan som ”handelsagent” och slutligen som ölutkörare och gårdfarihandlare. Redan 1905 dömdes han för fylleri, misshandel och ärekränkning efter att ha överfallit en annan postvaktmästare på mannens kontor. Åren 1912 och 1913 hamnade han i finkan igen, dömd för stöld.

Tivoli-liv

Farmor Margit föddes i december 1910. Familjen bodde då på ”allmänningen” i Nyland. Några månader senare var Dora gravid igen. Äktenskapet mellan Alphonzo och Dora verkar inte ha varit särskilt bra, eftersom hustrun plötsligt rymmer fältet våren 1911. Mor och barn flyttar plötsligt till Gudmundrå där de antecknas som ”obefintliga” (utan stadigvarande adress). Anteckningen ”obefintlig” kommer att följa dem ända fram till 1917 då de skrivs in i Svegs församlingsbok.

Det är förstås svårt att veta exakt vad som hände och vad som var den egentliga orsaken till att familjen upplöstes. Dora var gravid i fjärde månaden när hon och dottern ”försvann” och enligt vad vi vet arbetade hon som ”skjutbanefröken” på omkringresande marknader i bland annat Gudmundrå, Sollefteå, Nyland, Bollnäs och Strömsund.

På 1910-talet blev folkparkerna ett kärt nöje för många svenskar och ambulerande tivolin och marknader besökte de många parkerna runt om i landet. I dagstidningar annonserade man efter personal, gärna unga, söta flickor som skulle sköta skjutbaneattraktionen och vara ”ansiktet utåt”. Som ”skjutbanefröken” laddade man luftgevären, tog betalt, delade ut priser och lockade publik till ståndet. Denna miljö var präglad av fest, musik och flärd. Det var ett yrke som ofta förknippades med en viss ”showbusiness”-aura och var ett sätt för unga kvinnor att få arbeta i en spännande, rörlig miljö. I de många platsannonserna från den tiden, lockade man gärna med ”uppfriskande havsbad”, resor och betald ledighet under sommarmånaderna. Dora var en parant och välsvarvad dam som i sin ungdom kallades ”vackra Dora”.

Från och med hösten 1910 hade man återkommande marknader med tivoli och skjutbana på hamnplanen i Gudmundrå. Det fanns många skogsarbetare på orten som gärna ville roa sig i slutet av månaden när lönen kom. Där arbetade farmors mamma, åtminstone till en början. Under en tid befann hon sig även i Sollefteå, för att sedan hamna i Strömsund med det resande ”tivolisällskapet”. Doras andra dotter, Laila Esmeralda, föddes i Ström, Jämtland i december 1911. Strax dessförinnan hade hon mött mannen som kom att bli hennes andra make, snickaren Oskar Norling från Bollnäs.

En trygg framtid

Oskar Norling föddes 1887 i Bollnäs och var en duktig möbelsnickare under sin livstid. När han mötte Dora Emerentia var hon höggravid och av någon anledning valde han att axla ansvaret, som barnets far. I födelse- och dopboken har han erkänt faderskapet trots att han inte var flickans far. Måhända slöt de båda tu en slags ”pakt” när de möttes. Dora behövde en hjälpande hand och en trygg framtid för sina barn. Oskar behövde, även han, en bra framtid där han kunde utöva sitt yrke. Det har berättats att Dora fick 10 000 kronor av sin svärfar, som var präst i Nordmaling. Prästen gav henne pengarna för barnens framtid, eftersom hans son inte uppfyllde sina åtagande som make och far.

Dora, Oskar och flickorna reste sedan vidare tillsammans och man bestämde sig för att köpa en fastighet i Sveg (gamla Londonmagasinet) där man skulle öppna ett café samt rum för resande (ett enklare hotell).

Första världskriget stod för dörren och Oskar kallades in till beväringen, varför planerna fick vänta en tid. Dora har skrivit litegrann om den tiden i sina memoarer: ”Åren 1910 – 1911 födde jag två flickor, ej tvillingar och jag minns att det redan då var oroligt ute i stora världen. Vi var bosatta i Bollnäs till 1914 men hade då så gott som bestämt oss för att köpa en fastighet i Sveg med ”Rum för resande” samt kaffeservering. Då blev min make inkallad till militärtjänstgöring och det blev därmed lite besvärligt att ordna allt, enär jag väntade en pojke som kom i juni 1915. Men när allt detta var överstökat blev det allvar med köpet i Sveg. Maken var fortfarande inkallad varför jag tog barnen med och ordnade gårdsköpet.”

I sina texter beskriver Dora Oskar som ”maken”, men det skulle dröja ända till 1924 innan paret kunde gifta sig. Äktenskapet kom till stånd först efter att den första maken, Alphonzo avlidit. Han var gårdfarihandlare i Lappträsk när han hastigt gick bort år 1921, efter att ha drabbats av blodförgiftning.

Från vintern 1915 står Oskar Norling antecknad som ”kaféidkare” i Sveg men det skulle dröja ända tills 1917 innan Dora antecknades på samma adress. Hon fortsatte att resa omkring som ”skjutbanefröken” och min farmor bodde på fosterhem under de åren.

Ett strävsamt par

Dora var en tuff och ganska hård kvinna, men familjen betydde mycket för henne och hon värnade om sina syskon. När den yngre, ogifta systern Aina Olivia blev gravid 1914, tog hon henne och barnet under sina vingar och erbjöd arbete och tak över huvudet i Sveg. Systern arbetade i caféet under några år, gifte sig sedan i Sveg och de båda systrarna följdes åt genom livet.

Dora och Oskar fick flera gemensamma barn och man byggde upp en fin framtid tillsammans. Efter att ha drivit ”rum för resande” ett antal år, bestämde man sig för att öppna blomsteraffär, begravningsbyrå och snickeri. Verksamheten drevs tillsammans med barnen fram till mitten av 1970-talet.

Man var ett strävsamt par som arbetade bra tillsammans och det verkar som om Dora verkligen älskade Oskar. I en dikt beskriver hon hur de möttes i Ådalen: ” Jag en hyllning vill dig giva som skall i hjärtat jämt förbliva. Genom denna blomsterkorg vi glömma vardagens sorg.
Tack för åren som förrunnit, Allt känns som en dröm i dag
att så många dagar svunnit, sen vi möttes du och jag.
Vid Ådalens ljuva stränder och vid nipors djupa fall sågos vi den första gången, jag tror det var en dag i maj. Där vi knöto kärleksbanden vid de blåa bergens rand och vi skrevo våra namn i en nu bortfluten sand.”

Vad Oskar kände för sin hustru är lite svårt att veta, men förhoppningsvis var kärleken ömsesidig, trots att tonen dem emellan ofta var lite hård. Oskar brukade ibland säga att Dora var en ”skjutbanekärring” när de träffades. Och när de var hembjudna till kyrkoherden i Sollefteå, pekade han plötsligt på sin fru vid middagsbordet och utbrast, ”Det var här i Sollefteå som jag träffade det här aset.”