Synen på kvinnan inom kristendomen

Under lång tid förhärligade kyrkan den rena jungfrudomen, samtidigt som man idealiserade äktenskapet och barnafödandet. Äktenskapet var stiftat i himmelen och ansågs därför vara omöjligt att upplösa. En möjlighet till en viss frihet hade änkorna som, trots att de saknade social status, ändå kunde driva jordbruk.

Under 1300-talet kunde änkor som endast varit gifta en gång och som var över 50-60 år bli medlemmar i speciella grupper med funktionen att hålla böner för givare eller för hela kyrkan. Man trodde att Gud lyssnade lite extra till en änkas böner.

Under 1400-talet utvecklades en idealiserad bild av kyskhet och jungfrudom. En asketisk livsföring var en god förberedelse för martyrskapet och var i Guds ögon den ideala livsföringen. Klosterordnarna innebar också en väg till större frihet, genom studier och utbildning för kvinnor. Klostren hade kvinnliga ledare och där kunde kvinnor verka som abbedissor och nunnor.

Foto: Jungfrun i bön, Sassoferratto

Under 1500-talet hade den katolska kyrkan stor makt. Den tyske prästen och teologen Martin Luther f. 1483 var starkt kritisk till bland annat de avlatsbrev som möjliggjorde ombyggnad av Peterskyrkan i Rom. Han spikade upp sina kritiska tester på slottskyrkans port i Wittenberg, Tyskland år 1517, vilket blev inledningen till reformationen. Luther var inte den ende som ansåg sig ha det som krävdes för att reformera kyrkan. Lite senare etablerades den kalvinistiska och reformerta tron. Prästen Huldrych Zwingli f.1484 ansåg i Schweiz att det var han som upptäckt att tron var det enda som kunde rädda människan. Zwingli menade att nattvardens bröd och vin skulle ses som symboler. Fransmannen Jean Calvin, f. 1509 var också radikal och lade grunden för den kalvinistiska läran.

I mitten av 1530-talet hade den lutherska och den kalvinistiska tron etablerats i västra Europa. Ur den asketiska protestantismen kom sedan pietismen, metodismen och baptismen. Enligt protestantismen kan människan själv inte påverka sin frälsning. Denna sker endast genom Guds nåd och för Luther, liksom för Calvin är det endast den troende människan som kan erhålla Guds frälsning. Frälsning vilade således helt på Guds nåd.

Martin Luther förnekade den fria viljans existens. Endast av Guds nåd kan frälsning ske. Rättfärdiggörelsen är inte en process utan ett beslut som Gud tar. Rättfärdigheten sitter inte inom människan själv och är inte en helande-process. Rättfärdiggörelsen, var enligt Luther något mellan människan och Gud. På så sätt lades en grund för en individualistisk tro. Individens relation till Gud är direkt och baseras på ett beslut genom tron på Guds löften och frälsning genom Kristi död och uppståndelse. I den dynamiska frälsningsprocessen har inte heller kyrkan någon nödvändig roll, i form av sakrament eller präster.

Med protestantismen kom en slags kristen arbetsmoral där det ansågs vara människans plikt att arbeta hårt, sällan vila och att hålla sig kvar i den ”fålla” som man av Gud hade blivit tilldelad – vilken den än må vara. Martin Luthers hustru, Katharina von Bora ansågs vara en idealisk kvinna och hustru. Hon började sina arbetsdagar redan klockan fyra på morgonen och kom därför att kallas ”Morgonstjärnan i Wittenberg”.

Tidigare hade Jungfru Maria haft en stor plats då man hade själamässor för de avlidna, men inom protestantismen var det individens tro som helt avgjorde var man hamnade efter livet och förbön, allmosor och späkning av kroppen förlorade sin mening. Familjen blev den nya gemenskapen, kärnfamiljen genom vilken individerna var sammanlänkade genom blodsband. Ett liv som kysk jungfru var inte längre idealet. Istället vördades kvinnan som hustru och moder.

Efter reformationen fanns ingen behov av förböner till jungfru Maria eller helgonen. Foto: Helena Bure Wijk

Någon möjlighet för kvinnor att predika gavs inte då Luther, med stöd av Bibeln menade att för att predika krävdes en god röst, ett kraftfullt tal, ett gott minne och andra naturliga gåvor. Förmågor som kvinnor inte ägde. Då idealet inte längre var kyskhet, fanns plötsligt hela kvinnans värde i äktenskapet, i att tillhöra en man. Då Luther även trodde att kvinnor var mer benägna än män att utöva trolldom, att de var påverkbara för falska irrläror och moraliskt svagare och att straffet för detta måste vara döden, blev resultatet att många kvinnor oskyldiga kvinnor avrättades i protestantiska länder.

Majoriteten av de kvinnor som anklagades och avrättades som ”häxor, var äldre kvinnor i icke-fertil ålder. I boken ”Her story: women in Christian tradition” (2006) beskriver Barbara MacHaffie hur trollkonan under 1600-talet beskrivs som gammal, rynkig, ful, sjuk och med lyten. MacHaffie menar att den äldre ensamma kvinnan redan var socialt utsatt i sin position och lätt kunde bli ett offer i jakten på ”häxor”.  Hon var också den som med sin erfarenhet visste hur man kunde tillreda örter för att hjälpa sjuka. I äldre tid var det till de gamla erfarna kvinnorna man vände sig för att få hjälp.

Med reformationen förändrades synen på äktenskapet, som nu inte längre var ett sakrament utan istället ett ideal, en högsta form av kärlek som rekommenderades av Gud. Därmed blev det möjligt att upphäva äktenskap genom skilsmässa. För kvinnan blev detta en positiv förändring. Hon räknades med, som en del i Guds skapelseplan. Hennes uppgift var dock alltjämt att vara en god och gudfruktig hustru och att föda barn. Genom reformationen blev hon inte mer självständig och jämbördig. Istället flyttades makten från kvinnans far till hennes make. Då idealet inte längre var kyskhet, fanns plötsligt hela kvinnans värde i äktenskapet, i att tillhöra en man.

Foto: Helena Bure Wijk

Trolldomsramsor och förkristen folktro

Foto: Helena Bure Wijk

Under 1600-talet var Sverige ett mycket religiöst land. Människan förväntades leva sitt liv som en god kristen medborgare och kyrkan hade en stor betydelse i varje människas liv. I kyrkan döptes man. Man konfirmerades, deltog i mässan varje söndag och tog nattvard regelbundet. Man vigdes i kyrkan, döpte sina barn där och slutligen begravdes man i kyrkan. En god kristen medborgare levde enligt Guds bud och sysslade inte med ”övernaturliga” saker såsom magiska läsningar, healing, spådom etcetera.

Hednisk folktro och kristendom levde sida vid sida
Men sida vid sida med den dogmatiska tron existerade en folklig religiös föreställning som skilde sig mycket från den kristna. Många människor hade svårt att förstå prästernas förklaring av treenigheten och man hade en tveksam inställning till den jungfruliga Maria, där man hade svårt att tro att hon verkligen var jungfru, liksom att Kristus var Guds son – detta eftersom alla visste att han var timmermannen Josefs son. Därtill var det svårt att se altarets sakrament som Jesu kropp, eftersom brödet var gjort av korn och format av människohänder.

Kyrkan framhöll gärna djävulens ondska, men i den folkliga föreställningen var han inte alls lika mäktig och otäck som prästerna framställde honom. I den ångermanländska Blåkulla-myten framställdes han av allmogen som ”den fule” under bordet, eller som ”en svart karl med vita strumpor”

Tillvaron var skör och man visste aldrig när man skulle drabbas av missväxt och hungersnöd. I skogen lurade rovdjur som björn och varg. Dessutom fanns alla de osynliga varelserna som man måste hålla sig väl med. För de fattiga fanns varken läkarvård eller medicin om hälsan sviktade, så många förlitade sig på förkristen magi, magiska läsningar och på de kloka gummorna och gubbarnas kunskap om botande. De kloka kvinnorna och männen var behövda eftersom deras läkekonst ofta var den enda som fanns att tillgå, men de var även fruktade eftersom man trodde att de övernaturliga förmågorna även kunde användas till att skada.

Folklig läkekonst hade många magiska inslag och då man trodde att sjukdomar orsakades av övernaturliga väsen, måste dessa väsen avvärjas och blidkas genom amuletter, offer, besvärjelser och böner. Om detta inte hjälpte, sökte man hjälp hos kloka kvinnor och män, som med sin kunskap om magiska medel, signeri och lövjeri troddes kunna fördriva sjukdomsandarna. Många av de medeltida signerier och böner som användes hade hämtats från katolska kyrkan, genom kringresande munkar som fördrivits från klostren under reformationen. Bönerna innehöll åkallan till jungfru Maria och helgonen, vilket i sig var förbjudet i 1600-talets Sverige, då man strävade efter att hålla religionen fri från religiös magi och ”mellanhänder”.

Foto: Helena Bure Wijk

Trolldomsbrottet och de magiska ramsorna
Genom magisk läsning, signeri, trodde man sig kunna avvärja ont. Specifikt för signeri är att det är verbal magi, uttalade ord för att åstadkomma det önskade tillståndet och avvärja det ”onda”. Lövjeri är dess operativa motsvarighet där man använder magiska tillbehör. Tack vare de bevarade protokollen från häxprocesserna i Ångermanland kan vi få en liten inblick i dåtida föreställningsvärld och de magiska läsningar man använde sig av.

Det medeltida svenska rättssystemet vilade på Kristoffers landslag som hade legat till grund för domar sedan 1400-talet. År 1608 lade den dåvarande kungen, Karl XI, till bibliska mosaiska lagar i landslagen, vilket innebar att domstolarna därmed dömde efter måttot ”själ för själ, öga för öga, tand för tand och fot för fot”. Detta innebar att människor kunde dömas till döden för brott som inte var särskilt grova och detta gällde framför allt sedlighetsbrott och ocker, men även dråp. Sedan lång tid tillbaka hade magi och trolldom av kyrkan betraktats som djävulens verksamhet och en kvinna kunde endast ”hängas eller huggas” om hon gjort sig skyldig till detta brott. Kyrkan och de världsliga domstolarna samarbetade för att avvärja den onde och hans anhang.

Förgörningen, maleficium, var länge det värsta och viktigaste inslaget i trolldomsbrottet. Trollkonorna ansågs genom djävulen ha makt att skada boskap, grödor och träd. De kunde mjölka kvastar och pinnar genom att suga ut mjölken och forsla den i sina speciella bjäror som de framställde av garn och impregnerade med exempelvis blod, vigd oblat och boskapshår. Även signeri (att läsa besvärjelser i syfte att bota genom att avvärja ont) var ett grovt brott och tecken på förbund med djävulen, eftersom även detta krävde att man gav sig till djävulen.
Mellan åren 1668-1676 avrättades ca 240 personer, mestadels kvinnor för trolldom i Sverige .

En av de många kvinnor som stod anklagade för trolldom var gamla pigan ”Stöt-Margareta” som inför sittande rätt tvingades avslöja de ”läsningar” hon använt för att bota sjukdomar. I en av de magiska ramsorna uppgav hon sig ha läst: ”Vår Herre Jesus Christus satt på en högan röst, han shiente sig en grena, satte sig ner och välsignade sitt sår”.
Rätten fann ramsan högst märklig och frågade ”huadh hon menar tå hon säger att Christus satt på en högan röst?”. Margareta förklarade att Jesus satt och timrade ovanpå ett högt hus. Han högg sig där ett sår som han kallade ”grena” etc. Man ber henne därefter läsa ett antal besvärjelser som nogsamt nedtecknas i protokollen:

”Jungfru Maria gick sig ut på en grönan löt, mötte hon sin son så söt. Vad letar ni efter välsignade mor? Jag letar efter min mjödhumle ty min ko har blivit mjölkstulen och modstulen, leverstulen, lungstulen, hjärtstulen och har på all illa farin. Vi Maria mille mor gingo båda efter råd, vill vi bota henne båda två, vill vi taga dit malt och salt och låta i hennes mun, det skall bli bot i samma stund. I namn Gud faders, sons och den helige andes”.

När Margareta uppmanades att avslöja sin läromästare, svarade hon att hon lärt sig dessa läsningar av kyrkoherden, salig Herr Mats, på den tiden då hon tjänade hos honom. De äldre i häradsrätten protesterar högljutt och menar att kyrkoherden aldrig använt sig av sådana ”stygga” läsningar. Salig Herr Mats var nämligen en ”nytänkande man, uti Guds ord lärande och predikande”. Inga barn påstod sig ha sett Margareta i Blåkulla så hon friades från trolldomsbrott och fick leva.

Sämre gick det för änkan ”gamla Brita”, 70 år, som anklagades för att vara ”fullkomligt en trollpacka” och som använt sig av signeri. Brita hade ”läst i saltet” över en sjuk man, i faderns, sonens och den helige andes namn: ”Styng staat stilla som sielfue Jesus wille, lika som floo stodh mädhan Christus öfr wogh, I nampn Faders, Sons och den helige Andes”. Sedan har Brita givit den sjuke samma salt.
Hon avrättades tillsammans med ett sjuttiotal andra dödsdömda i Torsåker 1675.

 

Foto: Helena Bure Wijk

Folktro med starka och envisa rötter
Denna gamla trolldomsramsa mot bölder, ”queesan” är hämtad från de ångermanländska trolldomsprotokollen från 1674: ”Queesan gick åt vägen fram. Mötte hon en gammal man. Vart ska du gå åt? Sade hon. Jag ska gå i bondens gård. Blanda blod och bryta ben. Jag skall dig återvända och mina ord framsända. Jag stämmer dig uti det berg som ingen bor, i den sjö som ingen ror, under en sten och ingen till men. I namn, faderns, sonens och den helige andes”.

Men folktro och magiska föreställningar levde kvar i området och så sent som 1912 nedtecknades följande (snarlika) ramsa av Levi Johansson i Västernorrland:
”Jesus gick sig vägen fram. Då mötte han en ”brofors” – Vart skall du gå? – Jag skall piska en tjuv. – Gå en annan väg, på en skog, där ingen bor, på en sjö, där ingen man ror. Jag visar dig nordanflod dit Jesus Kristus är döpt. I Guds faders, sonens och den helige andes namn”

I början av 1900-talet nedtecknades följande som visar att den gamla folktron och tilltron till magi aldrig riktigt försvann från Ångermanland, trots kyrkans idoga försök att ”rensa bort” de ovälkomna elementen, häxorna. Även min farmor Margit som föddes där 1910 genomgick ”jorddragning” som barn, som bot mot spanska sjukan:
”Man tror möjligen att vidskepelse och skrock är något, som hör en förgången generation till – farfar och farfars fars tid, att trolldom och vad därtill hörer för länge sedan är avskaffad och att vi i varande stund är ett synnerligen högtstående och upplyst folk.
Men vidskepelsen har djupa och starka rötter. Ett träd så gammalt, omhuldat och bevattnat, ett så kärt och dyrt träd rycks ej opp så lätt. Det ligger i vårt folks kynne ett särdrag, en kärlek för mystik och hedendom, som ännu ej släppt sitt tag trots allt arbete från herrar folkupplysare. Så sent som för ett tiotal år sedan var undertecknad vittne till, hur man i den östjämtska skogsbygden ”blåste i vattnet” för ”iråkat”, och den dag i dag är lär i den ångermanländska ådalen ”jorddragning” begagnas som botemedel för engelska sjukan hos barn”. (Josephson, F. (u.d.). Murberget – Länsmuséet Västernorrland).

Den gamla folktron levde kvar länge i Ångermanland. Kanske lever den kvar än idag?