Mina anfäder, hugenotterna (del 2)

Hugenottfamilj i England

Ett hundratal franska hugenotter kom till Sverige under 1600-talets början, bland andra mina anfäder med namnen Dubois, Pousette, Vincent och Poulain. De kallades ”fransoser” på bruken, men varifrån kom de från början? Var de verkligen fransoser, eller var de kanske ättlingar till de morer och judar som levde på iberiska öarna? Finns spåren efter vallonerna/hugenotterna kvar i vårt DNA efter hundratals år?

Tvingades fly
Den protestantiska reformationen startade med Martin Luther i Tyskland år 1517 och fick snabbt stor spridning i Frankrike, särskilt i de grupper som sedan tidigare var missnöjda med den etablerade regeringsordningen. Med tiden övergavs den lutherska formen för den ”nya reformerade religionen” – kalvinismen. Denna lära, som utövades av medlemmar inom den franska medelklassen och även adeln, baserades på en tro på frälsning genom individuell tro – en direktkontakt med Gud – utan behov av förbön från en kyrklig hierarki. Kalvinismen betonade även individens rätt att tolka skrifterna själv.  Denna utmanande föreställning gjorde att de franska protestanterna hamnade i konflikt, både den katolska kyrkan och Frankrikes kung. Anhängare av denna nya protestantism kom snart att anklagas för kätteri mot den katolska regeringen och den etablerade religionen i Frankrike. Ett generaledikt som uppmanade till utrotning av dessa kättare (hugenotter) utfärdades 1536.

Ett hundratal kom till Sverige
Man beräknar att ett hundratal av de franska hugenotterna kom till Sverige under 1600-talets början. Inte heller här fanns religionsfrihet på den tiden, men man tilläts i alla fall att utöva sin religion privat, om man lovade att inte sprida läran utanför hemmets väggar. Detta skärptes 1647 då det bestämdes att alla som bodde i Sverige skulle döpa sina barn i Svenska kyrkan. De människor som hade annan trosbekännare hade inte rätt att verka inom några högre ämbeten i samhället, fick inte heller vara dopvittnen och kunde inte begravas med några högtidligare ceremonier. Varken reformerta eller katolska konventiklar skulle tillåtas i Sverige.

Ytterligare skärpningar i lagen infördes senare. Varje utländsk person som avsåg att stanna någon längre tid i Sverige, var från år 1667 tvungen att redogöra för kyrkoherden vilken konfession han bekände sig till. Detta skulle anmälas efter åtta dagar i landet. Därefter rapporterade kyrkoherden till landshövding och biskop. Den utlänning som underlät att göra detta, miste alla de rättigheter som han hade fått. Lagen skärptes med tiden än mer. Nu gällde att den som avföll från landets religion skulle mista sitt ämbete, landsförvisas och aldrig njuta arv, rätt eller rättighet i Sverige. Ingen fick öppet ha en främmande religionsutövning.

Vallonsmeder vid Lövsta bruk, Uppland på 1870-talet

Mina anfäder- och anmödrar med namnen Pousette, Vincent -Rafflier, Poulain och Barre var några av de fransktalande hugenotter som bekände sig till den reformerta kalvinismen och somliga kom att behålla sin tro länge. Trots de skärpta bestämmelserna deltog familjerna i reformerta sammankomster, långt in på 1700-talet. Somliga vallonsläkter tycks ha varit mer motsträviga mot att assimileras och man behöll sin religion, sitt språk och kultur långt in i tiden. Vid Lövsta bruk och Österbybruk i Uppland hade man bland annat egen skolundervisning på franska. Det var främst bland hantverkarna – kolare, smeder- och hyttpersonal, skogshuggare och körare som ”försvenskningen” och även acceptansen gentemot lutherdomen, dröjde längre.

Fransoser på de uppländska bruken 1655
År 1655 bodde det 43 personer i Gimo Bruk, Skäfthammar. Av dessa var 17 personer valloner. Familjerna Anthoine, Dandenel, Hubinet, Magnette och Pousette tillhörde smides- och hyttpersonalen. Le Chotton och Vincent var kolare och skogshuggare. Till ”övrig personal” hörde skrivaren François och mjölnare Magnette.

Vid Österbybruk i Uppland fanns samma år 190 mantalsskrivna personer. Av dessa var 66 personer valloner, eller ”fransoser”, som de också kallades. Bland smides- och hyttpersonalen fanns familjerna Bastin, Baudou, Bayard, le Blanc, le Brun, Chevet, Goffin, Nonnet, Pira, Poulain och Pousette. Till kolar och skogshuggarpersonal samt körare hörde familjerna Anjou, Anthoine, Baudou, Carlier, du Clou, Dubois, Hubinet, de Marte, Martin, Michot, Mineur och Philip. Hantverkspersonalen bestod av familjerna Bailli (hovslagare), Hubinet (hjulmakardräng) och Tissier (hjulmakare). Övrig personal bestod av två mjölnare – Boudry och Pousette.

På bruket fanns en reformert verksamhet långt in i tiden. Skolläraren Jacques Potheuck anställdes vid bruket år 1636 och i hans arbetsuppgifter ingick barnundervisning, läsning på söndagarna, dels på förmiddagen, dels på eftermiddagen, ur Bibeln och ur någon reformert författares postilla. Läsningen skulle omges av bön och av psalmsång. Dessutom skulle han trösta de sjuka. Flera präster rapporterade från mitten av 1600-talet att den reformerta verksamheten tilltog alltmer i Österbybruk, i stället för att minska. Man krävde att alla invånare skulle gå till sockenkyrkan om söndagen, men det verkar inte ha skett. Först 1735 invigdes en svensk kyrka på bruket. (Hållander, 1999)

De Geer – hugenott med blomstrande affärer
Louis De Geer (f. 1587 d. 1652) var protestantisk hugenott och född i Belgien. Han flydde till Holland på grund av religionsförföljelser och kom sedermera till Sverige som affärsman. Han anställde gärna landsmän som delade samma religiösa övertygelse och snart flyttade flera vallonfamiljer till Sverige och bruken här, bland andra mina anfäder som också var hugenotter. Till de uppländska järnbruken kom bland andra medlemmar av släkten Le Chotton (Cotton/Cottoun) som arbetade som skogshuggare, kolare och körare vid Gimo bruk. Le Chotton kom från spanska Nederländerna och var hugenotter liksom familjerna Dandenel, Francois, Magnette, Vincent och Pousette.

Louis De Geer.
Målning av David Beck

Redan tidigt 1600-tal anlades hyttor i Gimo i Skäfthammar. Bruket drevs av köpmannen De Geer, som snart anlade ett större järnbruk på platsen.
Bruken var små miniatyrsamhällen där människor ofta levde sina liv, i generation efter generation. Vid Österbybruk, liksom flera andra uppländska bruk hade man egen skolundervisning på franska och man tror att detta, tillsammans med att man nästan uteslutande gifte sig med landsmän, fördröjde assimileringen in i det svenska samhället.

Svårstavade släktnamn
Vallonerna talade en fransk dialekt som hade starka inslag av det tyska språket och svenskarna hade svårt att återge deras släktnamn och även deras förnamn i skrift. Namnet ”Pousette” skrevs ”Poncet” och ”Le Chotton” blev till ”Kotton” i kyrkböckerna. De franska förnamnen ”Jean” och ”Jeanne” präntades gärna som ”Johan” och ”Johanna”. Förnamnet ”Jaqueline” blev gärna ”Jenne” när de svenska prästerna präntade ned namnen i sina böcker.

Anna Le Chotton/Cottoun levde i Gimo bruk och var först gift med Gottfrid Pousette. Paret gifte sig på bruket 1692. Efter hans död gifte hon sig med en dragon och kallas då ”dragonihustrun Anna Johansdotter Kotton”. Hennes far bör därför haft namnet Jean Le Chotton.

Slavhandel
Tillsammans med drottning Kristina tog Louis De Geer initiativ till svensk slavhandel år 1650. Bland annat köpte man 260 slavar i Nigeria som sändes till Barbados. Bara 150 slavar levde när skeppet anlände till Västindien.

Från huset de Hamal?
Släkten De Geer härstammade från furstbiskopsdömet Liége men enligt en tradition ska familjen ha sina rötter i den högadliga familjen de Hamal. Bland annat finns stora likheter mellan de båda familjernas vapensköldar. Detta urgamla och vidtfräjdade adeliga hus från Brabant räknar som stamfar Florent, sir och baron de Hamal († 1191). Hans ättling i 7:nde led antog namnet De Geer, och dennes afkomling i 9:nde led, den berömde bruksherren och patrioten Louis De Geer († 1652), som inflyttat till Sverige från holländska staterna, blef ånyo adlad eller naturaliserad 1641, samt följande år under N:o 291 bland svenske adelsmän introducerad. Ätten immatrikulerades 1818 på Finlands riddarhus.” (Källa: Europeana Heraldica)

Ursprunget till namnet ”de geer” är lite oklart. Nederländskans ”geer” betyder ungefär ”triangelformat landområde”. ”Hamal” är ett arabiskt ord som syftar på olika saker, exempelvis bärare/tjänare, men kan också betyda renhet, oskuldsfullhet.

Mauritz Pousette var son till juveleraren Carl Anders Pousette (1792–1873) och Carolina Sophia Sundberg (1794–1859). Han var verksam som teaterdirektör. Bild från 1863. (Helledaysamlingen)

Pousette
Man beräknar att ett par tusen valloner invandrade till Sverige mellan åren 1626 – 1655. Av dessa personer bosatte sig en tredjedel vid de uppländska bruken. För många var det hoppet om en bättre ekonomi som lockade dem hit, men många flyttade också av religiösa skäl. De var kalvinister som lämnade sitt land efter en tid av förföljelse, för att bosätta sig i bland annat Belgien, Irland, Tyskland och Sverige. Till den reformerta tron bekände sig exempelvis min anfader, smältarmästaren Godefroid Pousette. Familjerna Vincent, Pousette, Le Chotton (Cotton), Dandenel, Francois och Magnette har sitt ursprung i spanska Nederländerna.

Vävarsläkt
Namnet Pousette skrevs ursprungligen Poncet och har kommit att bli en av Sveriges största vallonsläkter. Namnet har medeltida ursprung och har franskt eller flamländskt ursprung. Man tror att namnet förekom på de brittiska öarna redan på 1300-talet genom de berömda flamländska vävare som levde där och som bar namnet. Senare blev namnet ett ”hugenottnamn”. Det förekommer med en mängd olika stavningar – Poncet, Ponnsett, Poinsett, Pounsett, Point, Points, Pointer, Poynter och Poyntz. Under medeltiden var ”points” en slags spets eller snöre av tvinnat garn, av siden eller läder, som användes för att fästa strumporna som bars på den tiden.

Kom till Uppland på 1600-talet
Inledningsvis var släkten verksam vid bruken i norra Uppland. Stamfäder för släkten Pousette var bröderna Gottfrid och Martin, som skrev kontrakt i Liège i östra Belgien 1627 och från 1629 arbetade vid Lövsta bruk. Gottfrid Pousette verkade vid Forsmarks bruk 1640–1649 och var några år senare vid Gimo bruk medan Martin Pousette verkade vid Österby bruk och bruket i Nora innan han 1644–1651 anställdes vid bruket i Hillebola. Här nedan är inledningen av det kontrakt som skrevs när Godefroid (Gottfrid) och hans bror Martin anställdes i Sverige 1627. Översättning av Bertil Lidman, 2013: År 1627 i månaden april den 13 dagen, inställde sig inför mig, undertecknad notarie, och i närvaro av nedan nämnda vittnen, som ena part Herr Louis de Geer, köpman och borgare i Liège, ombud för sin kusin Herr Louis de Geer, köpman och borgare i Amsterdam. Och som andra part Godefroid Poncet från Liègeområdet, smältarmästare till yrket, som åtagit sig att föra talan för sin bror Martin Poncet, smältardräng. Nämnde Godefroid skall såväl för sin egen del som för sin nämnde bror, vars talan han för, ingå en frivillig överenskommelse med Herr Louis att bege sig till landet och kungariket Sverige och tjäna honom där. Och när de väl kommit dit, skall de tjäna hos nämnde Louis eller hans förvaltare, d.v.s. nämnde Godefroid som smältarmästare och nämnde Martin skall arbeta vid ett järnbruk med att framställa järn och smälta det enligt smältningskonstens regler, och det för ett helt års tid…”
Kontraktet undertecknades av Herman De Lamotte.

Min morfar Ivar och hans bröder.

Poulaine/Poulain
Anfadern Michel Poulaine f. 1610, var också han hugenott och kom till Sverige tillsammans med sin hustru, Jeanne Barre. Familjen Poulain levde i Luneray, Seine-Maritime i norra Frankrike och grenar av släkten kom bland annat att emigrera till Storbritannien Sverige och Nordamerika. Namnet, som på franska anknyter till ett ungt djur (föl), har många stavningar – Poulain, Poullain, Pouloun, Pullien, Pullein, De Poullain, De Poulien, Polin, Poulin och Poullin.

Höll förbjudna sammankomster
Michel Poulaine var hammarsmed och skrivare i Uppland. I Forsmark antecknades år 1679 att familjen Poulaine håller reformerta konventiklar, som då var en förbjuden verksamhet. De fransktalande kalvinisterna höll sig gärna till familjer med samma trosuppfattning och man gifte sig med dessa släkter.

I Forsmark nämns 1679 att hammarsmeden Pierre Poulain och hans hustru Catherine deltog i reformerta konventiklar. En bror till Pierre, Michel Poulain i Öregrund, var gift med Margareta François från Gimo och en dotter till Pierre och Catherine, Margareta Poulain, gift med Michel Hubinet. Det fanns ytterligare släktförbindelser med vallonsläkter under 1600-talet. De två redovisade exemplen belyser klarast att reformerta släkter fortsatt hade nära förbindelser med varandra. (Källa: Vägen in i sockenkyrkan, T Hållander)

Michel och Jeanne fick bland andra dottern Cathleen Poulaine f. 1627 (min ana) som gifte sig med Gottfrid Pousette f. 1626.

Barre
Anmodern Jeanne Barre (de la Barre) kom från en fransk adelssläkt som var franska hugenotter. 1746 blev Jean-François de la Barre torterad, halshuggen och bränd på bål i Frankrike. Hans brott var att han i sin ägo haft tre förbjudna böcker, bland annat Voltaires ”Filosofisk uppslagsbok”. Boken slängdes på bålet tillsammans med Jean-François.

Grenar av släkten De la Barre finns på många platser, bland annat i USA, Tyskland, Frankrike, Skottland och Sverige. Namnet har många stavningsvarianter, bland andra De la Barre, Delebar, Delabere, Delaber och De la Bere.

François Poullain de La Barre f. 1647 var filosof, katolsk präst och kvinnokämpe. Han konverterade senare till kalvinismen och emigrerade till Genève.

Vincent
Anfadern Henri Vincent f. 1650, var hugenott och kom till Sverige från Belgien. Grenar av släkten Vincent finns över hela världen och stavningen varierar – Vincent, Vincenzo, Vince, Vicenzo, Vicente, Vicenza, Vincintz, Winchen, Finton, Ffynwent, Vincentâ, Wising, Winsingh, Wincing.

Släkten Vincent sägs vara av judisk börd, men konverterade till kristendomen. Man var en av många familjer som lärde sig ”att kyssa korset”. Delar av familjen Vincent levde i Aachen, på gränsen mellan Belgien och Nederländerna men flydde senare vidare över världen, bland annat till USA och Sverige. Medlemmar av släkten har burit hebreiska förnamn, som Moyse, Levi, Judith och Susannah.

Min anfader Henri föddes i Fanzel, Belgien (Vallonien). Han anlände till Sverige i augusti 1626 tillsammans med Mathieu de Geer: ”Sonen till Jean Vincent från Fanzel har rest med Mathieu de Geer till Sverige.” (Fadern Jean Vincent försvann 1617 med kapten Trouillets trupper). (Källa: Robert Edlund)

Åren 1629–1630 arbetade Henri på Österby bruk i Uppland. 1631–1632 var han på Lövsta bruk. På tinget i Norrbo och Vagnsbro härad 1642 7/3 antecknas följande: ”War tillstädes een kolare Hendrich Vejnsang fransos, men Daniel Matzson uthi Fällingsbro, eller hans fullmechtig war icke än ankommen, som honom tiltala skulle. Dherföre Nicolas Lemoin stälte borgen för honom, att Hindrich skall swara när han will honom anfordra. Sedan kom Daniel Matzson twå timar efter efter middagh, sedan Hendrich war afrest”.
Henri var gift med en ännu okänd hustru och kom att arbeta som kolare i Österbybruk och Gimo bruk fram till sin död 1679. Han arbetade 1655–1665 vid Gimo bruk men saknas sedan. Han avlider troligen 1679 i Skäfthammar som ”Per Hinderson kolares fader vid Gimo”. (Källa: Robert Edlund)

Jag härstammar från Henri Vincents dotter Margareta f. 1634, som var gift med kolaren Mårten Dubois f. 1629.

Morfar Ivars förfäder levde och arbetade i Uppland, bland annat i Bennebols masugn.

Dubois
Anfadern Mårten (Martin) Dubois och hustrun Margareta Vincent var franska hugenotter som kom till Uppland i början på 1600-talet. Namnet Du Bois betyder ”från skogen”. Mina anfäder i Uppland arbetade som kolare vid bruken och släktnamnet kan antyda att man haft kopplingar till träd och skog sedan tidigare. Grenar av släkten finns på många platser i världen. Louis Du Bois f. 1626 var hugenott och flydde till Amerika. Han grundade där New Paltz, New York tillsammans med två av sina söner och nio andra flyktingar.

Somliga menar att Dubois härstammar från den frankiska släkten Baudouinides/Baldwins men det har jag inte lyckats styrka.

Spåren efter hugenotterna
Hugenotterna var en sammanslutning av människor med skilda rötter, som delade samma tro och en historia, präglad av förföljelse. Här fanns bland annat ättlingar till sefarder och morer som hade nära kontakt med reformerta trosfränder från bland annat Vallonien, Nederländerna, Tyskland och brittiska öarna.

Hugenotterna var människor från skilda kulturer och rötter, vars öde genom tiderna kom att flätas samman. De morer (berber) som kom till iberiska öarna på 700-talet, tillhör den nordafrikanska ursprungsbefolkningen. De har ofta svart hår och en hudfärg som varierar från ljus till mörkbrun. Många berber har gröna eller blå ögon. De judar som levde i området har sina rötter i Portugal, Nordafrika, Mellanöstern och Spanien. De talar ladino, som är en blandning mellan spanska och hebreiska och många har mörkare hud än den judiska grupp som kallas Ashkenazi (med ursprung i Central- och Östeuropa).

Vallonerna och de andra hugenotterna var, en ”mix” av olika genetiska rötter. Vissa hade svart hår och mörka ögon medan andra hade en blondare fenotyp. Somliga hade mörkare hudton, svart hår och blå ögon.

Jag var mörkare i min glada ungdom, men numera har det mesta bleknat bort 🙂

Finns spåren efter hugenotterna kvar i vårt DNA?
Varifrån kom mina förfäder, hugenotterna, från början? Och finns spåren efter dem kvar i vårt DNA?

Professor Elisabeth Caldwell Hirschman har studerat Skottlands judiska historia och menar att det alls inte är konstigt att den skotska befolkningen har ärvt gener och utseende från den relativt stora grupp som kallades morer, som flydde till Skottland från iberiska öarna en gång i tiden. Arkeologiska och genetiska bevis stärker detta då många av dagens skottar har judiskt påbrå, liksom DNA från iberiska öarna.

Morfar Ivar hade svart hår och grå ögon.

DNA studier som gjorts hos den belgiska befolkningen visar en mix med bland annat keltiska, romerska, frankiska och andra kontinentaleuropeiska komponenter. I den belgiska populationen finns en genetisk variation från nordväst till sydost, med vissa skillnader mellan dem som lever i Flandern och Vallonien.  De människor som bor i regionen Vallonien, som ligger närmare Frankrike och Sydeuropa, uppvisar en högre andel icke-belgiska rötter. Det finns exempelvis inslag av iberiska rötter i vallonskt DNA, som man tror är kopplat till Romarrikets inflytande och senare folkförflyttningar över Europa.

Hugenotterna hade rykte om sig att vara flitiga och företagsamma. Många var verksamma inom textilindustrin och tillverkade finare tyger som taft, siden och sammet. Man ägnade sig även åt framställning och export av papper, järn, läder, järn- och stål. Elisabeth Caldwell Hirschman menar att de som kom dit från Iberiska öarna under 1400- och 1500-talen (och senare) bar med sig ett rikt förråd av vad sociologer kallar ”kulturellt kapital”. De hade värdefulla kunskaper och färdigheter som var stora tillgångar för de länder där de bosatte sig, särskilt expertis inom medicinska, metallurgiska, gruv, sjöfart-, läderbearbetnings-, glastillverknings- och handelsområden. (Hirschman & Yates, 2015)

Forskning tyder också på en möjlig överlappning mellan sefardiska judar (från den iberiska halvön) och hugenotter, särskilt i södra Frankrike, där vissa individer upprätthöll judiska sedvänjor i hemlighet. Vissa individer eller familjer som utåt identifierade sig som hugenotter kan ha varit kryptojudar och i hemlighet utövat judendom.

Några få procent
Mina hugenottanfäder levde 11 generationer tillbaka, så det genetiska arvet från dem har blivit rejält ”urvattnat” med tiden. Det är sällan våra vallonrötter syns i den ”etnicitetsmix” man får när man har gjort ett DNA-test. Dessa beräkningar visar endast var förfäderna har levt de närmaste 300 åren bakåt i tiden. När resultatet på mitt DNA-test kom 2016 så hade jag 17% av mina rötter i Väst- och Centraleuropa, men dessa procent är nu spårlöst försvunna, genom de uppdateringar som Family Tree DNA gjort genom åren. Jag är numera i stället 10% östslav och balt.

Mitt DNA-resultat på Family Tree DNA

För att kunna se de djupa DNA-rötter, längre tillbaka kan vi studera vårt forntida DNA. Gedmatch har bra, gratis verktyg för det. Även My Heritage erbjuder numera sina abonnenter att se forntida DNA.

Enligt My Heritages forntida DNA-analys har min mamma och hennes nära släktingar, som alla är ättlingar till hugenotterna i Uppland, mellan 5, 8 – 9, 2 % Frankrike i sitt DNA. My Heritage förklarar att ”denna genetiska grupp representerades av individer från gallo-romerska perioden och medeltiden”.

DNA-resultat, My Heritage

De har även mellan 2, 8 – 8, 2 % iberiskt DNA som enligt My Heritage kommer ”från både sydeuropeiska och nordafrikanska populationer, såväl som ytterligare levantinskt relaterade härkomster som kan återspegla judiska bidrag. Genflödet från Nordafrika fortsatte in i den muslimska perioden, vilket framgår av muslimska begravningar med förhöjda nordafrikanska och afrikanska anor söder om Sahara, och uniparentala markörer som är typiska för Nordafrika som inte finns bland pre-islamiska individer.”
Något tycks således finnas kvar, genetiskt, efter hugenotterna men några spår efter sefardiska judar finns det inte i vårt DNA.

Läs gärna mitt tidigare inlägg ”Mina anfäder hugenotterna (del 1)

 

 

Källor: ”History of the conquest of Spain by the Arab-Moors”, Coppeè, H. (1892), ”El proceso de expulsión de los moriscos de España (1609-1614)”, Lomas Cortés, M. (2011), ”Visions of Deliverance: Moriscos and the Politics of Prophecy in the Early Modern Mediterranean”, Green-Mercado. M, 2020, ”The Moriscos in France after the Expulsion: Notes for the History of a Minority”, El Alaoui. Y, (2020), Online Etymology Dictionary, ”When Scotland Was Jewish: DNA Evidence, Archeology, Analysis of Migrations, and Public and Family Records Show Twelfth Century Semitic Roots”, Hirschman & Yates (2015), ”The Huguenots: Their Settlements, Churches and Industries in England and Ireland”, Smiles, S. (1867),  ”Vägen in i sockenkyrkan – De uppländska vallonernas religiösa assimilation 1636–1693”, Hållander. T. (1999)

Länkar:

SurnameDB

Vägen in i sockenkyrkan – De uppländska vallonernas religiösa assimilation 1636 – 1693, Hållander (1999)

Adriaen Vincentâ

Who Levi Vincent was 

De Geer, släkt, Riksarkivet 

Europeana Heraldica 

DNA Evidence Suggests Many Lowland Scots And Northern Irish Have Jewish Ancestry. (Hirschman)

When Scotland Was Jewish: DNA Evidence, Archeology, Analysis of Migrations, and Public and Family Records Show Twelfth Century Semitic Roots, Hirschman & Yates (2015) 

 

Mina anfäder hugenotterna (del 1)

Vallonsmeder vid Lövsta bruk, Uppland på 1870-talet.

Michel Poulaine, Godefroid Pousette (Poncet), Henri Vincent och Mårten Dubois hette några av de anfäder som var franska hugenotter en gång i tiden. De kom till Sverige och Uppland i början av 1600-talet, på flykt undan religionsförföljelse. Men vilka var de egentligen, hugenotterna?

Al-Andalus
Al-Andalus är det arabiska namnet för de områden på den iberiska halvön, som år 711 erövrades av nordafrikanska berber, så kallade morer. Al-Andalus kom att vara under muslimskt styre fram till 1492 och omfattade större delen av dagens Spanien, Portugal samt delar av södra Frankrike. Den grupp som av romarna kallades ”morer” och som bebodde området bestod av araber, berber, konverterade, judar och kristna, så kallade ”mozaraber” (som levde under muslimskt styre). Området var en smältdegel för olika etniciteter, kulturer och religiös tro. Kristna och judar var välkomna att leva där som ”dhimmi”, mot att de betalade en särskild skatt. De olika grupperna levde sida vid sida men det var inte alltid någon dans på rosor. Många tvingades att tvångskonvertera till islam, eller fly.

Min morfar Ivar och hans bröder.

Inbördeskrig utbröt i Spanien och området, som 711 – 1492 kallades Al-Andalus, försvagades och återtogs med tiden av kristna styrkor. Granada i Spanien var det sista moriska fästet som föll i januari år 1492 då den spanske kungen Ferdinand och drottning Isabella tågade in i staden. Kungaparet inrättade 1478 den spanska inkvisitionen, som hade till uppgift att övervaka den romersk-katolska kyrkans doktrin och utrota kätteriet, som var all sådan tro som ansågs vara villoläror. Kyrkan förföljde och straffade sådana människor på de mest brutala sätt. Många brändes levande på bål, torterades till döds eller fängslades under många år. Ett annat straff var att man fick leva, men tvingades bli rorsman tills man stupade och avled. Judendom och islam var exempel på villoläror som man med alla medel ville utrota och man förföljde människor som hade dessa religiösa trosuppfattningar.

1492 utlovades religionsfrihet i Spanien, men snart tvingades invånarna att konvertera till katolicismen, eller att lämna landet. Många valde att konvertera och dessa konvertiter kallades ”morisker” av spanjorerna. Man fortsatte att klä sig som tidigare och utöva sin forna religion, vilket ledde till hårdare lagar och slutligen tvingades samtliga morisker ut ur landet år 1609.

Moriska konvertiter, Granada, 1500. Målning av Edwin Long 1829 – 1891.

Behöll sin tro i hemlighet
Somliga morisker och judar valde att konvertera till kristendomen och katolicismen, som var den enda accepterade religionen. Man bytte till spanskklingande efternamn men fortsatte att utöva sin religiösa tro, i hemlighet. Sådana individer gick under benämningen ”kryptomuslimer” och ”kryptojudar”. De muslimska och judiska konvertiterna och deras ättlingar övervakades hårt av den spanska och den portugisiska inkvisitionen, så att de höll sig på den rätta, ”smala” vägen och straffen var hårda för dem som fortsatte att utöva sin forna tro.

Drevs på flykt
När den iberiska halvön återerövrades fördrevs den judiska och muslimska befolkningen. Man räknar med att omkring 3 miljoner morisker fördrevs i omgångar mellan åren 1492 – 1619. Många flydde till Nordafrika och Frankrike. Cirka 200 000 judar lämnade Spanien och tog sin flykt till andra delar av Europa – Frankrike, Schweiz, Tyskland, Holland, England och Skottland. Många flydde även till Nordafrika, Amerika och Mellanöstern.

Sefardisk familj ca 1900

En politisk och religiös sammanslutning
Hugenotterna var en sammanslutning av människor som hade olika bakgrund, men som delade samma tro och en historia, präglad av förföljelse. Här fanns bland annat ättlingar till sefarder och morer som hade nära kontakt med andra reformerta trosfränder från bland annat Vallonien, Nederländerna, Tyskland och brittiska öarna. Man tror att det som mest kan ha funnits omkring 2 miljoner hugenotter i Frankrike. Flera reformerta församlingar bildades där under reformationen på 1500-talet och det allra första kalvinistiska kyrkomötet hölls i Paris år 1559.

Morfar Ivar

Det franska ordet ”huguenot” förekom redan på 1520-talet som en benämning på motståndsmän inom den schweiziska konfederationen (edsförbundet) som bildades i slutet på 1200-talet i det heliga romerska riket. ”Huguenot” tros vara en fransk översättning av det tyska ordet ”Eidgenoss” som betyder ungefär ”edsvuren frände”, ”kamratskap”, ”kompanjonskap”. Andra menar att termen härstammar från ”huguon”, ett ord som användes för att beteckna personer som går omkring på gatorna om natten – de tidiga protestanterna, liksom de tidiga kristna, hade valt den tiden för sina religiösa sammankomster.” (Smiles, 1867)

Hugenottfamilj i England

De människor som kallades hugenotter var reformerta kristna (kalvinister) som flydde undan religionsförföljelser men benämningen ”huguenot” var ursprungligen en politisk, inte en religiös term. ”Huguenot” var en federation, en slags motståndsrörelse som bestod av kristna, judar och muslimer, som hade en gemensam fiende – den katolska kyrkan.

Berber tillhör Nordafrikas ursprungsbefolkning och kallar sig själva ”imazighen” – ”fria män”. Bild: Wikipedia

Religionskrig
Åren 1562 – 1598 utkämpades mellan hugenotter och katoliker åtta religionskrig. Hugenotterna sågs av katolska kyrkan som ett hot och man utsattes för svåra förföljelser som kulminerade i blodbadet under Bartolomeinatten (Massacre de la Saint-Barthélemy) år 1572 då tusentals hugenotter mördades.

Den skotske författaren Samuel Smiles har beskrivit det fruktansvärda som utspelades i Paris: ”Beskjutning hördes nu i varje kvarter i Paris. Man bröt sig in i hugenotternas hus, som länge varit markerade och män, kvinnor och barn höggs ihjäl med sablar, eller sköts till döds. Det var meningslöst att försöka fly. De som försökte fly, slaktades på gatorna. I tre dagar fortsatte massakern. Högar av döda kroppar blockerade dörröppningarna: stympade kroppar låg i varje gränd och passage; och tusentals kastades i floden Seine. Till slut, på den fjärde dagen, när mördarnas raseri hade mättats och de flesta hugenotter var döda, föll en dödstystnad över Paris gator. Dessa fruktansvärda händelser i huvudstaden följdes nästan omedelbart av liknande dåd över hela Frankrike.  Cirka 1800 personer dödades i Lyon, och invånarna på Phone nedanför staden blev förskräckta när de såg alla döda kroppar som flöt nedför floden. Sexhundra dödades i Eouen: och många fler i Dieppe och Havre. Antalet dödade under massakern i hela Frankrike har uppskattats till 70–100 000”. (Smiles, 1867)

Efter Bartolomeusnatten 1572 lyckades hundratusentals hugenotter fly och kom på så vis till Nordamerika, Nederländerna, Schweiz, Tyskland, England, Sydafrika, Danmark och Sverige och många andra länder. Omkring 2000 hugenotter utvandrade till Skandinavien, främst till Danmark. Ett hundratal kom till Sverige där deras yrkeskunskaper var efterfrågade.

”Protestanternas flykt från Nederländerna fortsatte i många år. Alla som var starka nog att fly flydde; endast de svaga, de hjälplösa blev kvar. Flyktingarna vände Flandern ryggen och vände sig mot Holland, Tyskland och England; och flydde dit med sina fruar och barn, och de varor de kunde bära med sig, för att söka sig nya hem. Flera hundratusentals av dess bästa hantverkare – skräddare, färgare, vävare, garvare, knivsmeder och järnarbetare av alla de slag – lämnade Flandern och tog med sig sin skicklighet, sin intelligens och sin frihetsanda till de länder dit de hade anlänt. Majoriteten sökte sig till Holland och kämpade sedan tappert mot Spanien för dess oberoende existens.” (Smiles, 1867)

”Bristen på religiös tolerans ledde till att reformerta församlingsmedlemmar flyttade från spanska Nederländerna och Liège. Målet var i de flesta fall Holland och där kom det att på en del ställen finnas franskspråkiga vallonförsamlingar vid sidan av de holländska reformerta församlingarna. Här hade alltså konfessionen betydelse för valet av bostadsort. Valet dikterades inte endast av ekonomiska skäl.” (Hållander, 1999)

Morfar Ivar

Kastades ut
”Ediktet i Nantes” år 1598 gav hugenotterna vissa fristäder och en viss religionsfrihet, men under kung Ludvig XIV inleddes en ny våg av förföljelser mot hugenotterna. Den 22 oktober 1685 registrerade parlamentet i Paris ett kungligt påbud som helt upphävde ediktet i Nantes. I det nya ediktet förbjöd de reformerta helt att fira gudstjänst. Deras kyrkor skulle förstöras och de förbjöds även att hålla religiösa sammankomster i sina hem. De reformerta predikanterna landsförvisades, men övriga förbjöds att lämna landet och man spärrade gränserna med militär.

En historia präglad av förföljelse
De franska hugenotterna var ingen etnisk grupp, utan en sammanslutning av människor som delade samma tro och en historia, präglad av förföljelse. Man hade nära kontakt med andra reformerta trosfränder från bland annat Vallonien, Nederländerna, Tyskland och brittiska öarna. Många hugenotter var ursprungligen morer och sefardiska judar som flytt från den iberiska halvön under inkvisitionen. I denna grupp fanns många skickliga hantverkare, sjöfarare, entreprenörer, affärsmän och även adelsmän. För dem blev Jean Calvin och hans rörelse en välsignelse eftersom kalvinismen uppmuntrade världslig framgång genom arbete.

Hugenotterna hade rykte om sig att vara flitiga och företagsamma. Många var verksamma inom textilindustrin och tillverkade finare tyger som taft, siden och sammet. Morerna hade en lång tradition inom vävnad och textilframställning. Man ägnade sig även åt framställning och export av papper, järn, läder, järn- och stål.

Professor Elisabeth Caldwell Hirschman har studerat Skottlands judiska historia och menar att de judar som kom dit från Iberiska öarna under 1400- och 1500-talen (och senare) bar med sig ett rikt förråd av vad sociologer kallar ”kulturellt kapital”. De hade värdefulla kunskaper och färdigheter som var stora tillgångar för de länder där de bosatte sig, särskilt expertis inom medicinska, metallurgiska, gruv, sjöfart-, läderbearbetnings-, glastillverknings- och handelsområden. (Hirschman & Yates, 2015)

Många framgångsrika företag har genom tiderna etablerats av hugenotternas ättlingar, bland andra Peugeot och General Motors.

Ett hundratal franska hugenotter kom till Sverige under 1600-talets början, bland andra mina anfäder med släktnamnen Dubois, Pousette, Vincent och Poulain. De kallades ”fransoser” på bruken, men varifrån kom de från början? Var de fransoser eller kanske ättlingar till morer och sefardiska judar? Finns spåren efter vallonerna/hugenotterna kvar i vårt DNA efter hundratals år?

Morfar Ivar, 90 år.

 

 

 

Källor: ”History of the conquest of Spain by the Arab-Moors”, Coppeè, H. (1892), ”El proceso de expulsión de los moriscos de España (1609-1614)”, Lomas Cortés, M. (2011), ”Visions of Deliverance: Moriscos and the Politics of Prophecy in the Early Modern Mediterranean”, Green-Mercado. M, 2020, ”The Moriscos in France after the Expulsion: Notes for the History of a Minority”, El Alaoui. Y, (2020), Online Etymology Dictionary, ”When Scotland Was Jewish: DNA Evidence, Archeology, Analysis of Migrations, and Public and Family Records Show Twelfth Century Semitic Roots”, Hirschman & Yates (2015), ”The Huguenots: Their Settlements, Churches and Industries in England and Ireland”, Smiles, S. (1867),  ”Vägen in i sockenkyrkan – De uppländska vallonernas religiösa assimilation 1636–1693”, Hållander. T. (1999)

Fransoserna vid de uppländska bruken

Francois_Dubois_001
Bild: Massakern på hugenotter under Bartolomeinatten 1572. Målning av François Dubois (1529 – 1584)

Det var några tusen valloner som kom till Sverige mellan åren 1626 – 1655.  För många var det hoppet om en bättre ekonomi som lockade dem hit, men många flyttade också av religiösa skäl.  De fransktalande vallonerna var ofta reformerta kalvinister –  så kallade hugenotter – som valde att fly hemlandet efter tider av förföljelse från stat och katolska kyrkan. Det som är mest utmärkande för kalvinismen är den dubbla predestinationsläran – tron att Gud redan på förhand har utvalt somliga människor för evigt liv, medan andra är dömda till evig förtappelse. De reformerta vallonerna hade även en annan uppfattning om nattvarden.

Jean Calvin

Man beräknar att ett hundratal av de franska hugenotterna kom till Sverige under 1600-talets början. Inte heller här fanns religionsfrihet på den tiden, men man tilläts i alla fall att utöva sin religion privat, om man lovade att inte sprida läran utanför hemmets väggar. Detta skärptes 1647 då det bestämdes att alla som bodde i Sverige skulle döpa sina barn i Svenska kyrkan. De människor som hade annan trosbekännare hade inte rätt att verka inom några högre ämbeten i samhället, fick inte heller vara dopvittnen och kunde inte begravas med några högtidligare ceremonier. Varken reformerta eller katolska konventiklar skulle tillåtas i Sverige.

Ytterligare skärpningar i lagen infördes senare. Varje utländsk person som avsåg att stanna någon längre tid i Sverige, var från år 1667 tvungen att redogöra
för kyrkoherden vilken konfession han bekände sig till. Detta skulle anmälas efter åtta dagar i landet. Därefter rapporterade kyrkoherden till landshövding och biskop. Den utlänning som underlät att göra detta, miste alla de rättigheter som han hade fått. Lagen skärptes med tiden än mer. Nu gällde att den som avföll från landets religion skulle mista sitt ämbete, landsförvisas och aldrig njuta arv, rätt eller rättighet i Sverige. Ingen fick öppet ha en främmande religionsutövning.

Mina anfäder- och anmödrar med namnen Pousette, Vincent -Rafflier, Poulain och Barre var några av de fransktalande valloner som bekände sig till den reformerta kalvinismen och somliga kom att behålla sin tro länge. Trots de skärpta bestämmelserna deltog familjerna  i reformerta sammankomster in på 1700-talet. Somliga vallonsläkter tycks ha varit mer motsträviga mot att assimileras och man behöll sin religion, sitt språk och kultur långt in i tiden. Vid Lövsta bruk och Österbybruk i Uppland hade man bland annat egen skolundervisning på franska. Det var främst bland hantverkarna – kolare, smeder- och hyttpersonal, skogshuggare och körare som ”försvenskningen” och även acceptansen gentemot lutherdomen, dröjde längre.

Anfadern Henri Vincent-Rafflier kom till Sverige 1626 från Fanzel i Belgien: ”Sonen till Jean Vincent från Fanzel har rest med Mathieu de Geer till Sverige”. Hans far, Jean Vincent-Rafflier, hade några år tidigare försvunnit tillsammans med kapten Trouillets trupper. Henri var gift med en ännu okänd hustru och kom att arbeta som kolare i Österbybruk och Gimo bruk fram till sin död 1679. Jag härstammar från hans dotter Margareta Vincent f.1634 som var gift med kolaren Mårten Dubois f. 1629.

Anfadern Michel Poulaine f. 1610  flyttade också till Sverige tillsammans med sin hustru, Jeanne Barre. I Forsmark antecknar man år 1679 att familjen Poulaine håller reformerta konventiklar, som då var en förbjuden verksamhet. De fransktalande kalvinisterna höll sig gärna till familjer med samma trosuppfattning och man gifte sig med dessa släkter. Michel Poulaine var hammarsmed och skrivare i Uppland. Han fick tillsammans med hustrun Jeanne Barre bland andra dottern Cathleen Poulaine f.1627 (min ana) som gifte sig med Gottfrid Pousette f. 1626. Även släkten Pousette höll sig till den reformerta tron till en början. Familjerna Vincent, Pousette, Le Chotton (Cotton), Dandenel, Francois och Magnette har sitt ursprung i Spanska Nederländerna.

År 1655 bodde det 43 personer i Gimo Bruk, Skäfthammar. Av dessa var 17 personer valloner. Familjerna Anthoine, Dandenel, Hubinet, Magnette och Pousette tillhörde smides- och hyttpersonalen. Le Chotton och Vincent var kolare och skogshuggare. Till ”övrig personal” hörde skrivaren François och mjölnare Magnette.

Vallonsmide. Hasse Gille, vallonsmed i 14:e generationen.

Vid Österbybruk i Uppland  fanns samma år 190 mantalsskrivna personer. Av dessa var 66 personer valloner, eller ”fransoser”, som de också kallades. Bland smides- och hyttpersonalen fanns familjerna Bastin, Baudou, Bayard, le Blanc, le Brun, Chevet, Goffin, Nonnet, Pira, Poulain och Pousette. Till kolar och skogshuggarpersonal samt körare hörde familjerna Anjou, Anthoine, Baudou, Carlier, du Clou, Dubois, Hubinet, de Marte, Martin, Michot, Mineur och Philip. Hantverkspersonalen bestod av familjerna Bailli (hovslagare), Hubinet (hjulmakardräng) och Tissier (hjulmakare). Övrig personal bestod av två mjölnare – Boudry och Pousette.

På bruket fanns en reformert verksamhet långt in i tiden. Skolläraren Jacques Potheuck anställdes vid bruket år 1636 och i hans arbetsuppgifter ingick barnundervisning, läsning på söndagarna, dels på förmiddagen, dels på eftermiddagen, ur Bibeln och ur någon reformert författares postilla. Läsningen skulle omges av bön och av psalmsång. Dessutom skulle han trösta de sjuka. Flera präster rapporterade från mitten av 1600-talet att den reformerta verksamheten tilltog alltmer i Österbybruk, istället för att minska. Man krävde att alla invånare skulle gå till sockenkyrkan om söndagen, men det verkar inte ha skett. Först 1735 invigdes en svensk kyrka på bruket.

Bruken var små miniatyrsamhällen där människor ofta levde sina liv, i generation efter generation. Vid Österbybruk, liksom flera andra uppländska bruk hade man egen skolundervisning på franska och man tror att detta, tillsammans med att man nästan uteslutande gifte sig med landsmän, fördröjde assimileringen in i det svenska samhället.

Här är mina vallonrötter i Uppland

 

Källor: Vägen in i sockenkyrkan av Tore Hållander samt egen forskning