Han hette Alfred…

Foto: Helena Bure Wijk


I 34 års tid har jag sökt med ljus och lykta efter min morfars okände far. Nu är sökandet äntligen över. Det visade sig att den ”okände” var en gift ladugårdskarl som hette Alfred och svaret låg, under alla år, i en kartong med släktforskningsanteckningar.

Inte lätt att vara en ”oäkting”

Min morfar Ivar föddes 1901 som oäkta son till Charlotta Bure (Svensson) som arbetade som mjölkerska på Norrgarns gård i Bladåker, Uppland. Det var inte lätt att vara barn till en ogift mor förr i tiden och morfar lärde sig tidigt att använda knytnävarna när barnen retade honom i skolan. Han grubblade mycket över sin okände far, men lyckades aldrig få några konkreta svar. Han hade hört ryktas att hans pappa hette Düring och kom från Belgien, men han lyckades aldrig riktigt få ihop det där och hans mamma var inte särskilt pratsam.

Morfars mamma Charlotta syns på bakre raden, näst längst till vänster.


När morfar fick frågor om sina föräldrar i militärtjänsten, uppgav han att pappan var en jordbruksarbetare som hette Karl Svensson. När han föddes bytte hans mamma plötsligt namn och lade bort sitt födelsenamn, Bure, för att istället kalla sig Svensson. Ingen förstod varför…eller varför hon valde just Svensson, men för den unge Ivar verkade det logiskt att hon hade bytt namn på grund av att hon var trolovad med hans okände far.

”Fader: Karl Svensson, jordbruksarbetare, död”

I samma veva passade han även på att berätta för officeraren att han själv hette Sven Ulrik Ivar Svensson. Man strök ganska omgående över namnet ”Sven” i de militära rullorna, eftersom det inte var sant.
Inte heller de andra uppgifterna stämde, skulle det visa sig…

Morfar Ivar

Sökandet efter Düring

Ivar var en väldigt sträng man och hans barn vågade aldrig ställa några frågor om släkten. På ålderns höst blev morfar en ganska trevlig och skämtsam filur, så en dag, 1990, tog min mamma och jag mod till oss och frågade om han visste något om sin pappa. Morfar svarade direkt ”Min mamma hette Bure och min pappa hette Düring. Han kom från Belgien”. När jag frågade om hans föräldrar levde tillsammans svarade han att pappan bodde hos familjen ”ibland”. Enligt morfar var föräldrarna trolovade.

Flera rykten florerade sedan länge bland Ivars söner, mina morbröder. Någon påstod att den okände fadern var murare. En annan sa att han var byggmästare i Uppsala. Någon sa att han arbetat som trädgårdsmästare och enligt någon annan var han befallningsman vid något slott i Uppland…
Alla var överens om att den okände fadern hette Düring eller Düringer, för det hade Ivar sagt.

Morfar Ivar


Mamma och jag började släktforska och vi trodde att vi snart skulle hitta den belgiske mannen med det ovanliga namnet. Det borde ju inte ha funnits så många Düring/Düringer i Uppland vid den tiden, tänkte vi. Men vi hittade ingen person med det namnet som hade haft någon anknytning till Bladåker i kyrkböckerna. Morfar gick bort året därpå och det fanns inte längre möjlighet att ställa fler frågor om hans släkt.



Reste runt och ställde frågor

Vi bestämde oss för att resa runt i Bladåker och prata med de människor som hade bott där länge. Om gåtans svar fanns någonstans, så var det där i bygden! Morfars mamma bodde hela livet i samma stuga där på Norrgarns ägor och hon födde sex barn utan att gifta sig. Någon borde minnas denna kvinna och ha mycket att berätta om henne, tänkte vi.

Charlotta


Vi blev ganska snopna när vi mötte en massiv tystnad. Ingen sade sig veta något om Charlotta och ”Düring”. Någon sa att man brukade se Charlotta när hon tvättade kläder i en närliggande damm. Någon annan sa att man såg henne gå till och från ladugården varje dag, alltid klädd i höghalsad klänning. Ingen visste något om fadern till hennes barn. Ingen hade sett någon karl hälsa på hos henne. Det kändes konstigt. I en sådan liten bygd borde det ha tisslats och tasslats en hel del, men vi möttes av en mur av tystnad.

Charlotta


Rev upp gamla sår

På mindre orter kan rykten ställa till med så mycket, som människor tvingas leva med länge, länge. Tiden kan vara en välsignelse, när åren går och gamla svåra minnen får täckas av helande glömska.

I början av 1990-talet var jag så övertygad om att morfars okände far var en utsocknes karl som hette Düring, som inte ens hade bott i Bladåker (han fanns inte i församlingsböckerna). Hos mig fanns inte någon misstanke om att barnafadern faktiskt kunde ha varit en gift man från Bladåkers socken. Och att jag nu, med alla mina ivriga frågor, klampade in i det lilla samhället och rev upp gamla sår hos hans ättlingar.

”Jag vet vem det är”

Mamma fick några år senare kontakt med en kvinna som sa att hon visste vem pappan till Charlottas barn var. Kvinnan var väldigt upprörd och även arg. Efter samtalet var även min mamma alldeles uppriven och kände sig ledsen. Det var inte vår mening att skapa osämja och upprörda känslor. Mamma försökte sammanfatta samtalet hon nyss haft: ”Hon sa att hon vet att det är någon i Trädgårdstorp, där Charlotta arbetade, som är pappa till barnen…hon sa att hon tror att det var hennes morfar”.

Mamma GunBritt


Jag tyckte att det var ledsamt att det hade blivit så upprörda känslor. I en så liten bygd hade det säkert tisslats och tasslats en hel del och det var så tråkigt att denna kvinnas morfar hade blivit misstänkt – något som hade påverkat hela hans familj och även hans ättlingar.

Jag gjorde ett litet släktträd över damens mors släkt och det fanns ingen manlig person i hennes grenar som hade någon anknytning till morfars mammas familj. De bodde inte ens i samma socken. Jag kände mig så lättad. Jag ringde till henne och berättade vad jag hittat och passade även på att berätta vad morfar hade sagt till oss om sin far. Samtalet blev väldigt fint och även hon kände sig säkert lättad över att slippa fler frågor från oss.

Charlottas stuga i Bladåker


Som att jaga efter en hägring

Åren gick och jag började till slut inse att sökandet efter Düring var som att jaga en hägring, men jag gav aldrig riktigt upp sökandet efter honom. Den belgiske mannen var möjligen en fantasi hos en ung pojke som förtvivlat ville lära känna sin far? Eller så var han far till morfars mamma (som också föddes med anteckningen ”fader okänd”?)

När jag genom släktforskningen beställde morfars militära handlingar och där upptäckte att Ivar som 20-åring hade uppgivit att pappan hette Karl Svensson, satte jag genast igång att söka efter en man med det namnet. Jag sökte i Upplands alla kyrkböcker men fick till slut ge upp.

DNA-test

Morfars mamma fick sex barn men förblev ogift. Hennes första barn, Elin Maria föddes 1896. Sedan kom min morfar 1901 och ytterligare en dotter, Lilly 1904. Nästa barn, Agnes, föddes 1912, samt två söner som föddes 1914 och 1916. Det var således ett ”hopp” på hela åtta år. Det var nog ingen i släkten som trodde att det var samme far till alla barnen, men i början av 2000-talet gjorde vi jämförande DNA-test mellan Charlottas äldste sons son och den yngstes och det visade sig att de båda, till 99,9 % har samme farfar.

Morfar Ivar föddes 1901 i Bladåker, Uppland


2016 gjorde min mamma, hennes bror, deras kusin och jag DNA-test (Family Finder) i hopp om att hitta den okände fadern. Så många år hade förflutit sedan vi började släktforska men karlen lyste fortfarande med sin frånvaro. Kanske skulle vi kunna hitta honom genom DNA?

Genom åren har jag suttit och ”knåpat” ihop släktträd för alla DNA-matcher som tillhör okända grenar på morfars sida. Det har varit svårt eftersom det är två fäder som är okända där – morfars far och hans mammas far, men till slut började jag ana ett mönster. Någon av dessa okända fäder var ättling till en skomakare i Bladåker som hette Anders Eklöf. Jag har skrivit om det i ett tidigare inlägg, ”Alla vägar bär till Anders” som du hittar här.

Fem DNA-matchningar är ättlingar till skomakaren Anders.


Jag visste inte om skomakaren Eklöf tillhörde morfars mammas fars släkt eller morfars fars släkt och inte heller vem av skomakarens alla söner jag skulle koncentrera mig på. Jag forskade framåt i tiden på dem alla, men hittade ingenting som gav något svar. Det kunde i princip vara vem som helst. Jag sneglade lite extra på en av skomakaren ättlingar som föddes 1862 och som arbetade som ladugårdskarl på Norrgarns gård, där även min morfars mamma arbetade. Denna man, som hette Alfred, skulle kunna vara, antingen min morfars far, eller en bror till Charlotta, tänkte jag.

Svaret har funnit här under alla år

I går satt jag och bläddrade på måfå bland mammas släktforskningsanteckningar. Det är flera kartonger med forskning och hundratals lösa blad med anteckningar. Min blick föll på en kluddig anteckning från 90-talet och dagen då mamma pratade i telefon med den upprörda damen från Bladåker, hon som sa att hon visste vem barnafadern var. På lappen har mamma skrivit ”Farfar: Alfred Pettersson”.



Jag blev konfunderad. Jag minns ju att mamma sa att damen trodde att det var hennes morfar som var far till Charlottas far och jag forskade på hennes mammas släktgrenar men hittade ingenting gemensamt. När jag igår sökte i kyrkböckerna på damens fars sida så såg jag att hon är sondotter till Alfred, som arbetade i ladugården tillsammans med morfars mamma Charlotta. Hon hade således helt rätt i sina farhågor. Jag hade forskat på fel sida av hennes släkt!

Träffades i ladugården

Alfred Pettersson föddes 1862 och var en av sönerna till skomakaren Petter Eklöf som bodde i Lågbol, Bladåker. Alfred gifte sig 1885 med Inga Lovisa Matsdotter som var dotter till torparen i Trädgårdstorp, Bladåker. Inga Lovisa, hennes make och deras två söner flyttade till Norrgarn, Bladåker 1894. Min morfars mamma arbetade då som piga i Trädgårdstorp men när hon föddes sitt första barn, Elin Maria 1896, fick hon sluta sin tjänst. Hon fick istället arbeta i ladugården på Norrgarn som mjölkerska, ett arbete hon kom att ha under hela sitt liv. Alfred blev snart anställd som ladugårdskarl på Norrgarn.

Alfred och hans hustru fick fem barn tillsammans. Det sista gemensamma barnet föddes 1897, året efter att Charlotta fått sin oäkta dotter. Det måste ha känts fruktansvärt för Inga Lovisa att veta att maken ”vänstrade” med mjölkerskan, som dessutom bodde granne med hennes familj.

Torpet i Bladåker


När Inga Lovisas bror, Gustaf Vilhelm Matsson, blev soldat och fjärdingsman på Norrgarn kom han och hans familj att bo i samma hus som Charlotta och barnen (ett soldattorp med två bostäder) där de alla bodde in på 1950-talet. Som soldat ärvde Gustaf Vilhelm soldatnamnet efter Charlottas morfar, soldat Jan Petter Bure. Jag har undrat varför Charlotta plötsligt valde att kalla sig Svensson, men även den gåtan har nog fått sitt svar nu. Familjen Matsson ville markera avstånd till henne, så hon blev tvungen att byta namn.

Val som kommit att prägla många människor


Jag är naturligtvis glad att äntligen veta vem min morfars pappa var, men det känns samtidigt ledsamt att de val två (?) människor gjorde en gång i tiden har kommit att påverka flera familjer, i generationer.

Den sociala kontrollen var stor förr i tiden, särskilt på landsbygden och om man gjorde något fel så drabbade det hela familjen hårt. För barnens del måste det ha varit förfärligt att bo grannar och inte förstå varför de vuxna tittade snett på varandra.

Jag har väldigt svårt att tro att morfars mamma skulle välja detta öde. Hon hade ett eget hem, som hon fått efter sina morföräldrar och hon hade ett arbete. Hon var plikttrogen och skötte sitt arbete. Förmodligen blev hon utnyttjad av den gifte ”guben” där i ladugården och det var hon och hennes barn som sedan fick bära skammen.

Tack vare att jag nu äntligen har funnit morfars far, har jag nu lyckats hitta kopplingen till många mystiska DNA-matcher som jag grubblat över genom åren, bland annat ättlingar till den glade dragonen Carl Nässel f. 1806 i Gottröra, Uppland. Nässel, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg, visade sig vara en bror till morfars fars fars mor 🙂 (Uppdatering 2 juni 2024)

Charlotta

Alla vägar bär till Anders

 

Konstnär: Nils Alfred Larsson (1872 -1914)
Foto: Bo Niklasson/Bohusläns museum


Sökande efter okända fäder

Sedan 1990 har jag lusläst gamla kyrkböcker i jakten på mina spårlöst försvunna anfäder. Sökandet efter ”fader okänd” delar jag med många andra släktforskare. Problemet i min släkt är att det här inte är endast en far som fattas – här saknas morfars far, morfars morfar, farfars far, och som jag nyligen (till min fasa) upptäckte, även farmors far.

Jag har många gånger slitit mitt hår i förtvivlan och varit på vippen att ge upp, men skam den som ger sig! 2016 gjorde jag och familjen DNA-tester med förhoppning om att hitta de försvunna den vägen. Nu börjar jag äntligen skönja ett mönster. Alla vägar verkar nämligen bära till Anders…

Mystiska skomakarrötter

DNA-släktforskning är en hel vetenskap och jag är fortfarande bara en glad amatör, men jag har lyckats klura ut ganska många släktskap genom åren genom att bygga släktträd för mina DNA-matchningar. De okända fäderna lyser dock ännu med sin frånvaro…men nu börjar jag skönja ett visst mönster. Det visar sig nämligen att flera DNA-matchningars vägar bär till en och samme man – en gammal skomakare som hette Anders! 

Anders Eklöf föddes år 1782 i Ekeby, Uppland. Det var förmodligen av födelsebyn som han tog sitt namn, Eklöf. Anders blev skomakare och bodde en tid med sin familj i torpet Karlberg, Bladåker. Lustigt nog är det samma torp där jag bodde en tid i min glada ungdom, när jag provade på att leva torparliv
Det var också i skomakartorpet Karlberg som min morfars mammas dopvittnen bodde när hon föddes som ”oäkta” i Bladåker år 1876.

Augusta Charlotta Bure f. 1876



Klurigt släktmysterium

Anders Eklöf och hans hustru Eva Lena fick tillsammans fem barn – Eva Lena f. 1813, Johannes f. 1815, Petter f. 1821 och Eric f. 1824. Skomakarfamiljen bodde i Lågbol i Bladåker och sonen Eric tog över skomakaryrket och även torpet efter fadern. De andra sönerna blev torpare/nybyggare i närheten och dottern Eva Lena gifte sig med smeden Per Edberg i Björinge, Edebo, Uppland.

När man gör ett DNA-test får man DNA-matchningar med nu levande personer som också har låtit testat sig. Jag har hittills fem DNA-matchningar som alla är ättlingar till skomakaren Anders genom hans barn, Johannes f. 1815 (3 DNA-matchningar) och Petter f. 1821 (2 DNA-matchningar). DNA-släktskapet (storleken på de DNA-segment jag delar med matcherna) varierar mellan 43 – 198 centiMorgan vilket tyder på att någon av skomakaren Anders Eklöfs barnbarn var min morfars okände morfar.

Fem DNA-matchningar är ättlingar till skomakaren Anders.

DNA ljuger inte, så nu gäller det ”bara” att försöka klura vem av skomakarens söner jag härstammar ifrån…

 

Byskomakaren av Axel Borg. Ägare Torsten Åqvist/Örebro läns museum



Att en av mina DNA-matchningar, den person som jag delar störst mängd DNA med (198 Cm), även är en släkting på en annan släktgren, gör att det blir svårare att urskilja mönstret. Det är svårt, men absolut inte omöjligt och jag har bestämt mig för att lösa denna släktgåta. 

DNA-experten Peter Sjölund är en hejare på att lösa släktgåtor. Här hittar du en jättebra genomgång för hur man använder triangulering som ett verktyg i DNA-släktforskning.





Rasbo-Ulla

”Kungliga Upplands Regemente Rasbo Compagnie No 76” Skylten satt tidigare på soldattorpet där Johan Peter Bure, morfars morfar och hans familj bodde. Den är numera i författaren Leif GW Perssons ägo.

 

Ulrica Charlotta Bure föddes våren 1854 i soldattorp nr. 76 på Norrgarns ägor i Bladåker, Uppland. Hennes pappa var soldaten Johan Peter Bure f. 1823, son till ryttaren Johan Bure från Knutby i Uppland. Familjen hade ett gott anseende i bygden och både Johan Peter och hans far avslutade sina många yrkesår inom militären med betyget ”tjänat berömligt”.

Ett felfritt och oklanderligt liv

Fadern Johan hade varit häradstjänare i Knutby (äldre benämning på vaktmästare vid tingshus) och Johan Peter och hans familj hade fosterbarn som fick en bra uppväxt och ett gott liv. Det fanns inga konstigheter i familjen. Man var kyrkliga, gick regelbundet till nattvard och hade betyget ”oklanderlig frejd”, vilket förr i tiden var det bästa betyg man kunde få som människa då kyrkan styrde det mesta i ens liv, från vagga till grav. Familjen ansågs leva ett felfritt och oklanderligt liv.

Johan Peter Bure och hans hustru Brita Catharina fick tillsammans många barn. Alla blev, liksom föräldrarna strävsamma, gifte sig tidigt, fick barn och var kyrkliga – förutom dottern Ulrica Charlotta. Som ung arbetade hon, liksom sina systrar, som piga på Norrgarns herrgård och i torpen däromkring. I november 1876 födde hon ett ”oäkta” barn, en liten dotter som fick namnet Augusta Charlotta och som skulle komma att bli min morfars mamma. Ulrica Charlottas anställning som piga upphörde direkt efter förlossningen och hon flyttade då hem till sina föräldrar med barnet som döptes i Bladåker. Den lilla flickans dopvittnen var skomakaren Åhman och hans hustru på torpet Karlberg.

Skickades bort

Tiden gick och Ulrica Charlottas föräldrar hade fortsatt betyget ”oklanderlig frejd” och gick regelbundet till nattvard – men några år senare blev dottern gravid igen och detta kunde inte accepteras. Förmodligen var barnafadern redan gift och bodde i närheten. Detta var mycket känsligt i en så liten bygd där den sociala kontrollen var stor. Familjen skickade snabbt i väg den höggravida dottern Ulrica Charlotta (och även hennes dotter Augusta Charlotta) till Söderby-Karl i Uppland där hennes bror och hans familj då bodde.

Där föddes och döptes sonen Johan Edvard 1879. På så sätt försökte familjen mildra den skada som redan var skedd och som drabbade familjens rykte. Barnet döptes av kyrkoherden Lars Wernman i Söderby-Karl, som (kanske avsiktligt?) glömde skicka attest till moderns hemförsamling. Det verkar ha varit viktigt att hålla det hela hemligt.



Rasbo-Ulla

Ulrica Charlotta kyrktogs efter sonens födelse och genomgick absolution.  Genom kyrktagning, som också kallades ”en moders tacksägelse”, ”kyrkogång” och ”absolution” välkomnades modern (och barnet) åter till församlingens gudstjänstgemenskap sex veckor efter förlossningen. Kyrktagning var ursprungligen en reningsritual och rötterna återfinns i bibelns gamla testamente där en kvinna ansågs vara oren i 40 dagar efter förlossningen. Ogifta mödrar ”skriftades” i stället för att kyrktagas och var tvungna att stå på sina bara knän på kyrkgolvet. En kvinna som hade genomgått kyrktagning/absolution fick anteckningen ”abs” i församlingsbocken och de ogifta mödrar som inte genomgått detta fick anteckningen ”ej abs”.

Ulrica Charlotta Bure genomgick den kyrkliga ritualen i Söderby-Karl efter sonen Johan Edvards födelse och fick då anteckningen ”abs”. Hon försökte väl, så gott hon kunde, att ställa allt till rätta men lyckades inte riktigt få till det. Hon var aldrig välkommen att återvända hem själv, men hennes lilla dotter Augusta Charlotta flyttade tillbaka när hon var fyra år. Där blev hon fosterbarn till sina morföräldrar, Johan Peter och Brita Catharina och bodde kvar i soldattorpet fram till sin död 1953.

Soldattorp no 76 i Norrgarn, Bladåker

Ulrica Charlotta flyttade till Uppsala med sin son, fick en tjänst som hushållerska och blev snart gravid igen. Vid den här tiden tycks hon ha vänt ryggen åt kyrkan helt och struntade i vad familjen och grannarna där hemma tyckte. Hon fick flera barn som ogift och anteckningen ”ej abs” följde henne resten av livet i kyrkböckerna. Hon flyttade ofta och kallade sig ömsom Ulla Bure, Ulla Jansson och Lotten Jansson när hon skrev sig på ny adress.

Anteckningen ”ej absolution” följde henne genom hela livet.

Författaren och kriminologen Leif GW Persson arrenderade Norrgarns säteri tidigare och jag hälsade då på hemma hos honom och fotograferade skylten som en gång satt på min anfader, Johan Peter Bures soldattorp. Leif GW hade valt att hänga skylten över sin vinkällare. En anställd hos Leif GW berättade om ett gammalt rykte som länge funnits i trakten, om den lösaktiga ”Rasbo-Ulla”. Förmodligen var det ”min” Ulrica Charlotta som var denna beryktade Ulla.

Ulla Charlottas dotter Gerda Maria f. 1888 fick, liksom sin mamma, barn utom äktenskap. Hon gifte sig sedermera med Arvid Valentin Segerblad-Faltin som var resande och fick tillsammans med honom barnen Karl Olof, Hans Arvid Valentin, Anna Josefina och Otto Emanuel. När Gerda Maria träffade sin make valde hon att lämna ifrån sig de barn som fötts före äktenskapet – Maria Viktoria Bure f. 1911 och Carl Olof Bure f.1913 som fick växa upp hos mormodern Ulrica ”Ulla” och morbrodern Johan Edvard. Det blev ett hårt och slitsamt liv för dessa barn och de kunde aldrig förlåta sin mamma för det val hon en gång gjorde. De ville heller aldrig ha någon kontakt med moderns nya familj och halvsyskonen. 

Ulrica ”Ulla” Charlotta Bure- Jansson avled i Bälinge på 1930-talet och var då anställd som hushållerska hos sin son Johan Edvard. Det finns tyvärr inga bevarade foton på henne i vår släkt och det är svårt att återge en rättvis bild av hur hon var som person, men hennes dotterdotter har berättat att ”när mormor kom och hälsade på, då sprang man och gömde sig”. Även sonen Johan Edvard tycks ha varit en lite ”avig” typ och enligt släktrykten kastade han ut sin mamma från hemmet gång på gång. Johan Edvard avled i Stockholm på 1940-talet och var då ogift och hade inga barn. 


Barnens fäder lyser fortfarande med sin frånvaro. I nästa inlägg ska jag berätta lite mer om morfars mamma, Augusta Charlotta Bure.